Inlägg 1.426: 4 jul 1968

Ickejägareinkvarteringen

Grusvägen mot jaktstugan ledde rätt ner mot en stor skogssjö, vid vilken vår väg vek av till höger. Vi kunde se en samling spridda småhus på långt håll framigenom och också en liten brygga med några småbåtar i sjön. Med hjälp av ytterligare två markeringspilar leddes vi fram till ett stort hus av officiellt utseende, fast det fanns ingen skylt på det.

Administrationsbyggnaden, Kommissionärssjön (1968)

Det visade sig vara en bar därinne, eller kanske hellre något som till funktionen liknade Harvardklubben i Nya York, fast inte alls med den elegansen (se inlägg 794). Stort och rymligt, med mycket folk nersjunkna i fåtöljer omkring små runda bord med flaskor och glas på. Och som de rökte! Tobaksrök hade 1968 ännu inte blivit farligt, men när det var så tjockt att det sved i ögonen, då märkte man att det inte fanns någon luft kvar därinne. Och det var förstås bara män – kvinnor hade inte alls passat in i miljön.

En man i fritidskläder välkomnade oss, och vi sade att vi hade sett skylten om en jaktstuga.

”Hur länge stannar ni? Har ni jaktkort?”

”Bara över natten, om det går bra, och vi har inget jaktkort.”

”Det kan ni få lösa här. Jag antar att ni har egna bössor med er?”

Nu var det dags att lägga korten på bordet och erkänna att vi inte ens var jägare. Vi var bara mjäkiga turister som uppskattade deras underbara skogar och bara ville ta in för natten och avjuta den vackra sjön som de hade här utanför. Han höll masken – eller också var vi inte fullt så ovanliga som jag hade inbillat mig – och tittade i sin liggare och fann att hus nummer 5 var ledigt. Han gav oss en nyckel och förklarade hur vi skulle finna vägen dit. Vi skulle bland annat svänga till höger vid kaféet, så nu behövde jag inte fråga honom ifall vi kunde äta här någonstans.

”Har ni lakan och handdukar med er?” frågade han.

Nej, det hade vi ju inte – i Amerika fick man alltid det på motellen, men det här var ju inte Amerika och dessutom var detta ju inget motell utan bara en jaktstuga.

”Då måste jag ta 10 kronor extra”, sade han och gick någonstans för att hämta dem.

Jag betalade för natten, och han sade att om vi inte kunde hitta huset så skulle vi komma tillbaka, och då skulle han köra före oss med sin bil och visa vägen.

Det behövde han då alls inte göra, för han hade beskrivit vägen dit bättre än jag var van vid. De flesta brukar glömma bort en sväng som man måste göra, och då går det som det går. När vi såg vårt hus visste vi att det var vår jaktstuga.

Annonser
Published in: on 2012/03/17 at 08:45  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: