Inlägg 1.470: 21 aug 1968

Praganfallsbakgrunden

”Om de döda skall man icke tala illa”, svarade den västtyske förbundskanslern Konrad Adenauer i mars 1953, ”och därför har jag ingenting att säga.”

Jag uppskattade mycket dessa ord när jag strax före min studentexamen läste dem i en artikel efter Josef Stalins död. Jag var så tagen av denna både välfunna och politiskt korrekta fras att jag exakt minns tillfället, nämligen intill kiosken nedanför Sigtunaskolan just efter att där ha förvärvat min tidskrift.

Josef Stalin, Sovjetunionens ledare (internet)

Nu skulle allt bli bättre i världen och i synnerhet för det förtryckta ryska folket! Redan innan Tyskland hade tillintetgjorts hade Stalin bestämt att hans små grannländer i östra Europa inte skulle tillåtas att bli baser för anfall mot Sovjetunionen av vare sig ett återuppståndet Tyskland eller någon annan makt. Därför skulle följande regler tillämpas för alla dessa länder: de skulle ha en pålitlig kommunistregim som var lojal mot Sovjetunionen, deras ekonomi skulle samordnas med Sovjetunionens, och de skulle, om deras kommunistiska kontroll blev hotad, använda sin egen armé eller hemliga polis eller också tillkalla Sovjetunionens röda armé.

Nikita Kruschchev som efterträdde Stalin verkade vilja utveckla ett bättre förhållande till västländerna. I Östeuropa hoppades man på mindre kontroll från Sovjetunionen.

Nikita Kruschchev, Sovjetunionens ledare (internet)

Men folket i Ungern började 1956 att reagera mot de alltfler ryska byråkrater, rådgivare och tekniska experter som verkade vara på väg att ta över deras land. De började protestera på sommaren och i oktober  gjorde de sig av med dem av sina ledare som gick Moskvas ärenden och tillsatte den populäre Imre Nagy. Han hade planer på att göra Ungern till en neutral stat. Detta var för mycket för Kruschchev, som då skickade dit stridsvagnar och trupper för att slå ner revolten. I blodiga och brutala sammanstötningar dödades minst 2.500 ungrare, men landet återfördes till den rätta sovjetiska läran.

Imre Nagy, Ungerns ledare (internet)

Tjeckoslovakien hade alltid varit mera Sovjetvänligt och kommunistiskt än alla de andra öststaterna. Men ändå kände de år 1968 att kommunistpartiet behövde ändras och bli mera öppet och frispråkigt. Dessa strömningar  ledde Alexander Dubcek till att få makten.

Alexander Dubcek, Tjeckoslovakiens ledare (internet)

Leonid Breschnev, den dåvarande ledaren för Sovjetunionen, såg med oro hur Dubcek förändrade den ekonomiska politiken och tillät de tjeckiska nyhetsorganen att intervjua kommunistledarna i direktsändningar på radio och TV. De första ryska stridsvagnarna rullade in i Prag i den tidiga morgonen den 21 augusti 1968.

Leonid Breschnev, Sovjetunionens ledare, tillsammans med Östtysklands ledare Erich Honecker (internet)

Annonser
Published in: on 2012/04/25 at 11:37  Kommentera  

Inlägg 1.469: 17 – 20 aug 1968

Arbetsdagsavbrottskostnaden

Brevet som jag just berättade om fick jag förstås när jag kom hem från Shearson-Hammill efter den sedvanliga lördagstestningen. Nu var det bara två veckor kvar av detta släp tills de var färdiga med sina rutiner för att tillämpa dem i verkligheten. Och det var då på tiden – visserligen var det ju absolut förnämligt att firman såg till att allt var klappat och klart innan de gav klartecken, men nu hade de hållit på mycket längre med att träna in sina saker än de tidigare firmorna hade gjort. Och vårt program var helt avlusat vid det här laget, så det hände aldrig något ‘intressant’.

Det började bli rentav långtråkigt, för jag hade ju inte någon direkt uppgift mer än att ‘vara till hands och se hur det går’. Jag var nu en gång sådan att jag helt enkelt inte kunde sitta med en bok eller tidning, när det hände saker ock ting omkring mig som kunde vara av ‘intresse’. Så jag kom hem vid 16-tiden mera trött än efter en vanlig arbetsdag, trots att jag inte hade gjort ett dyft. Jag kände mig faktiskt mindre trött när jag på vardagarna under den här månaden kom hem sent på kvällen. Då hade jag arbetat hela dagen, och eftersom arbete främjar hälsa och välstånd och förhindrar många tillfällen till synd, så kom jag hem både sund och rik och pigg på dåligheter. På lördagarna, då jag bara hade ‘varit till hands’, hade ingenting alls främjats.

Söndagen därpå var återigen disig och het som det anstår en sommardag i Nya York – inga kristaller i luften längre – och Ed och jag firade vår enda dag i veckan tillsammans med att ta oss ut till Riisparken och må gott undangömda i horden av likasinnade. Vi kände oss nästan lika mycket i fred därute som hemma i vår lya, frånsett ett ord eller två med vänner som passerade förbi oss där vi låg.

På tisdagen gav jag mig ut på aktiemarknaden igen. Just då hade jag ännu inte upptäckt den verkliga orsaken till att jag gjorde det. Det var nämligen det enda legitima avbrott som jag kände att jag kunde göra under dagen, och du kommer snart att få se många bevis på det. Nu ringde jag till min mäklare hos Merrill Lynch med en order att köpa 220 aktier av General Builders, ett företag som byggde villor och radhus i stor skala. Det gjorde han, och ut flög 10.446 kronor. Jag hade efterhand börjat vänja mig vid att handskas med belopp som jag aldrig tidigare hade kunnat tänka mig att leka med, men det gick faktiskt precis lika lätt som med småsummor. Jag gissade att man kanske också kunde köpa och sälja för miljoner kronor utan att det tog nämnvärt mera på ens krafter.

Published in: on 2012/04/24 at 10:06  Kommentera  

Inlägg 1.468: 17 – 23 aug 1968

Dubblettanvändningspreparationen

På lördagen fick jag ett glädjestrålande brev från Örebro. Mamma såg med en viss bävan fram emot den 17:e – det var alltså brevets ankomstdag det gällde – då dubbletten på övervåningen plötsligt skulle komma att befolkas. Den hade stått tom sedan november, och nu plötligt skulle där kanske bo hyresgäster. Det gällde en ung italiensk läkare, som skulle gå på en kurs på lasarettet i fyra månader, och hans lika unga svenska hustru. Nu gällde det att få bostaden i ordning så att de ville bo där, och det illa kvickt. Mamma hade fått tag i en målare på måndagen för att måla köket, toaletten och en garderob och han ”trodde” att han skulle ha det färdigt till på lördagen. Men resten fick förstås mamma greja själv, grytor och porslin och bestick och hinkar och burkar, allt sådant som skall finnas i en lägenhet som uthyrs ‘möblerad’.

Det fattades också en soffa däruppe, och det löste mamma genom att flytta dit tvåsitssoffan från hennes eget rum. Jag tänkte i mitt stilla sinne att det skulle då inte gå bra, för det var en soffa som möjligen kunde gå an i en kvinnlig budoar. Ingen tvåsitssoffa på internet ser så fjantig ut som denna, så jag har ingenting att visa upp som demonstration. Den var gjord som en mycket bred fåtölj med rygg och karm i ett jämnhögt rundat stycke, allt klätt i ett skärt teckenmönstrat tyg med golvfrans nertill hela vägen runt. Om jag någonsin hade råkat sätta mig i den så var det helt av misstag. Och dessutom fick de en karmstol, också den från hennes rum, för att komplettera det hela. Efter det hade mamma bara en enda stol kvar i sitt rum.

Några dagar senare fick jag ett brev som berättade hur det hade gått på lördagen. Mamma tyckte att de båda var stiliga och rara. Hon skrev att han var ”hjärnläkare” – heter det så? Eller är man ”läkare med specialitet på hjärnsjukdomar” – det här var knepigt! Jag har aldrig träffat folk av den kalibern, så jag vet faktiskt inte. Han hade arbetat i två år på Sahlgrenska i Göteborg och skulle nu gå på en fyra månaders kurs i rättsmedicin i Örebro och hon arbeta som läkarsekreterare och tjäna pengar, för han skulle inte få något betalt när han gick på kursen. Efter det skulle de kuska runt och tjänstgöra på olika lasarett runt om i landet i två år för att få honom legitimerad som läkare i Sverige.

Ja, de blev stormbelåtna med lägenheten. Och nej, jag fick inte veta om de skulle behålla den efter de fyra månaderna. Huvudsaken var att lägenheten nu äntligen blev färdig för uthyrning – nu skulle det bli mycket lättare att få nya hyresgäster, om och när läkarparet skulle ge sig iväg.

Published in: on 2012/04/23 at 09:22  Kommentera  

Inlägg 1.467: 11 – 14 aug 1968

Biafrakrigshjältedåden

En liten väg tog oss genom någon sorts forskningsanläggning, och sedan var det vildmark där vi fick använda solen som kompass i vårt sökande efter Hudsonfloden. Lustigt nog var det svårt att använda solen, så som vi alltid hade gjort i Sverige under militärtjänsten – där var det enkelt, men när solen står nästan rätt över huvudet, hur avgör man då vilken riktning som är söder? Livet är fullt av besvärligheter.

Men ändå fann vi floden, långt därnere, för flodbanken stupade nog ett femtiotal meter rätt ner. Vi följde kanten på små stigar, men ibland tog de slut och då fick vi gå tillbaka och söka en annan stig. Det kändes som att vi var vilse i en outforkad ödemark men där vi ändå hela tiden var inom nära hörhåll för civilisationen att komma och rädda oss om det behövdes.

Efter ett par timmar av detta blev det plötsligt bebyggelse – en liten by som kallade sig Piermont, följd av en behaglig promenad på en riktig liten väg utan trafik alldeles intill floden. Vi var nu nere vid vattnet med småvillor till vänster och båtbryggor och ett enstaka hus till höger – den branta sluttningen uppåt hade vi nu uppe till vänster om oss.

Efter en halvtimmes promenad passerade vi under den stora motorvägen till Albany och Montreal, som kom på en lång bro tvärs över floden. Efter det var vi i Nyack, en rätt stor villastad, och vårt mål för dagen. Litet snopet, för vi hade bara varit på benen i tre timmar, och vi var vana vid mer, men det fanns ingenstans mera att gå. Om vi hade kunnat gå på motorvägsbron till andra sidan hade vi gjort det, men det fanns ingen väg för cyklister och fotgängare på den, bara bilar och bilar och bilar. Och i Nyack fanns det inte ens ett nöjesfält, inga pariserhjul, ingenting.

Vi tog bussen tillbaka till Nya York. Nästa gång skulle vi, i stället för att lättjefullt ta buss, gå norrut längs Hudsonfloden från George Washingtonbron – det skulle bli ordentlig motion.

Sverige omnämndes på Nya Yorks Tidenders första sida på onsdagsmorgonen i form av en lång artikel om greve Carl Gustaf von Rosens bravader i Biafrakriget. Han älskade att som privat flygare ta del i allehanda krig, hade bekämpat italienarna när de tog över Abessinien, bombat ryssarna under finska vinterkriget, och hade nu senast kämpat mot Nigeria på utbrytarstaten Biafras sida. Han hade börjat med att släppa ner nödhjälpspaket till civilbefolkningen i sitt lilla civilflygplan, men när han såg hur illa folket behandlades ilsknade han till och monterade raketer under vingarna – och demolerade många nigeriska krigsjetplan parkerade på sina baser. Hurra för lilla Sverige!

Carl Gustaf von Rosens flygplan under Biafrakriget (internet)

Published in: on 2012/04/22 at 23:42  Kommentera  

Inlägg 1.466: 9 – 11 aug 1968

Augustiluftskristallklarheten

Jag hade ägt 30 aktier i firman Ecological Science i bara litet mera än en månad. De hade skjutit upp i höjden och lika fort dalat under den korta tiden och det hade skrämt mig. Jag ville inte ha aktier som betedde sig på det sättet – de var lämpade för människor med ett annat kynne att leka med. Så på fredagen ringde jag till min mäklare och bad honom att sälja 28 av dem – jag behöll två aktier som ett sött minne.

Han sålde dessa 28 för 7.562 kronor, och det gav mig en förlust på 577 kronor. Jag hade betalat 8.139 kronor för dem (se inlägg 1.413), och jag tog förlusten som en man.

Under hela veckan – utom måndagen – hade jag nu arbetat över på kvällarna. Vi hade skridit många steg framåt på vägen mot den tidtabellsenliga omläggningsdagen, och det hade tagit de beräknade två extratimmarna varje kväll. Men en kväll kom jag inte hem förrän klockan 23.00. Allting går, och lördagen gick också. Vi testade då med några få operatriser ute i landet, och sedan fick vi justera de saker som inte gick rätt. Jag kom hem i god tid för att få äta middag tillsammans med min tålmodiga älskling. Han hade varit hos familjen i Bronx hela dagen.

Värmeböljan hade släppt, det var fortfarande varmt men inte kvavt, och luften var kristallklar, sådan som den aldrig någonsin blev utom ibland när det var minusgrader på vintern. Det var så skönt ute på lördagskvällen att vi egentligen borde passa på och ta oss en ordentlig vandring någonstans nästa dag: ”Ska vi?”

Visst skulle vi. Vi tog tunnelbanan upp till George Washingtonbron och därifrån en buss som gick över bron och sedan norrut längs Hudsonflodens västra sida. När bussen körde över bron kunde vi se Statenön alldeles klart och skarpt.

George Washingtonbron på en vardag, New York, 1969 (internet)

Det var 28 kilometer dit, och i normalt väder kunde man inte ens skönja någonting i diset på det avståndet. Nu kunde vi se enskilda byggnader på det avståndet. Tänk om det alltid vore så fint! I Stockholm är det så fin luft i dag att man säkert kan se Södertälje från Kaknästornet på Djurgården – samma avstånd – men detta var Nya York och detta var år 1968.

”Hur skulle det vara om vi steg av här?” tyckte jag till när vi kom till gränslinjen mellan delstaterna Nya York och Nya Jersey. ”Sedan kan vi gå till fots till Nyack däruppe.” – Jag satt med en vägkarta i knät och orienterade mig. När vi åkte över bron kom vi in i Nya Jersey, och när bussen hade kört ett tjugotal kilometer norrut tog Nya Jersey slut och det blev delstaten Nya York på båda sidorna om floden. Det var där som vi hoppade av bussen för att få röra på benen.

Published in: on 2012/04/22 at 03:40  Kommentera  

Inlägg 1.465: 5 – 8 aug 1968

Republikanpresidentkandidattillsättandet

Båda politiska partierna hade i alla tider hållit sina respektive konvent vart fjärde år för att välja sina kandidater för president och vicepresident inför senhöstens val. I och med TV-sändningarna hade de efterhand utvecklats från en rent formell intern affär till ett ytterst politiskt propagandaspektakel, och med färg-TV:n hade det  naturligtvis kommit till ballonger och fanor och färgglada kläder. När detta var valrörelsens allra största gratis TV-reklam som partierna fick, så utnyttjades de så effektivt som någonsin möjligt.

År 1964, när jag just hade kommit till Amerika och inte begrep ett dugg om amerikansk politik, var det republikanska partiets konvent det som var intressant och spännande. Då stod valet mellan Nya Yorks liberale guvernör Nelson Rockefeller och den konservative senatorn Barry Goldwater från delstaten Arizona. Goldwater vann och blev republikanernas kandidat, och han förlorade sedan stort i höstvalet mot demokraternas president Lyndon Johnson.

Nu år 1968 hölls det första konventet av det republikanska partiet från måndagen den 5 till torsdagen den 8 augusti i Miamistranden. Richard Nixon, som hade varit vicepresident under Dwight Eisenhowers presidentår från 1953 till 1961, utvaldes som väntat till republikanska partiets presidentkandidat. Han vann med över hälften av delegaternas röster, med Nya Yorks guvernör Nelson Rockefeller på andra plats och Kaliforniens guvernör Ronald Reagan på tredje plats.

Richard Nixon (internet)

Om du klickar här får du se jublet i konventhallen vid Nixons seger och höra hans tacktal därefter.

För vicepresidentkandidat hade republikanernas ledare i riksdagens repesentanthus Gerald Ford föreslagit Nya Yorks borgmästare John Lindsay, men Nixon ville i stället ha delstaten Marylands guvernör Spiro Agnew vid sin sida, och så blev det förstås.

Spiro Agnew (internet)

Det demokratiska partiets konvent i Chicago skulle börja den 26 augusti. I motsats till det republikanska konventet inväntades det demokratiska partiets med mycket större spänning. Den dåvarande presidenten, Lyndon Johnson, hade ju den 31 mars förklarat sig inte vilja bli omvald (se inlägg 1321 – 1323), och hans främste utmanare, Robert Kennedy, hade sedan blivit mördad den 6 juni (se inlägg 1382 – 1384) – vilket därmed hade lämnat fältet öppet för vem som helst. Vem skulle då vinna i Chicago? Undra på att det var spännande. Men det skulle dröja tre veckor innan det blev klarlagt vid ett mycket intressantare konvent än det republikanska.

Published in: on 2012/04/22 at 01:49  Kommentera  

Inlägg 1.464: 5 aug 1968

Bandspelaravnjutningen

Jag hade redan tidigare lyssnat på ljudkvaliteten, och den var förnämlig. Så fint ljud hade inte min gamla Grundig haft, fast det förbigick mig totalt att jag aldrig hade använt den högsta ljudkvaliteten i Göteborg, och att min jämförelse därför haltade betänkligt. Bandet på en normal spole var 365 meter långt och med den högsta ljudkvaliteten fick man plats med en halv timmes inspelning på den. Den mellersta ljudkvaliteter gav en timme och den lägsta två timmar – men den lägsta lämpade sig bara för diktamen och tillfälligt prat. Bandet tog 2½ minuter att spola tillbaka. Allt detta var precis samma som för min gamla Grundig.

När jag första gången hade sett den nya bandspelaren, undrade jag varför den, med transistorer och allt, var lika stor som min antika Grundig i Göteborg – skulle den inte kunna göras mycket mindre nu? När jag kom att se den inuti begrep jag sammanhanget. Lådan var halvtom, men eftersom bandspolarna av den normala storleken var 18 centimeter i diameter och skulle få plats sida vid sida, så var det ju tvunget att apparaten hade utrymme för dem. Därför måste lådan vara fyra decimeter bred – så enkelt var det med den saken.

Den nya bandspelaren hade ett 4-spårs inspelningssystem för antingen mono eller stereo. Vad betydde nu det? Att stereo behövde två spår var helt klart för mig – min gamla Grundig hade stereo – men när jag frågade vad fyra spår innebar och hur de användes så fick jag bara teknobubbel till svar. Jag är inte säker på att försäljaren själv visste vad 4-spårsteknik var, mer än att det gjorde apparaten absolut oemotståndlig.

Och visst var den bra. Lika bra som min gamla Grundig. De stora fina högtalarna gjorde att ljudet blev mycket bättre, även mina gamla självinspelade band på mellanfart, som jag nu äntligen åter fick lyssna på. Jag hade fått dem mig tillskickade i Amerikakofferten, och de hade bara legat och väntat på det här tillfället i fem långa år. Jag hade två hela band med svenska marscher som jag hade kopierat från Radiotjänsts 15 minuter på söndagsmorgnarna. Om du klickar här får du uppleva något som jag har hittat på internet – hur en Sony TV-355 såg ut och lät när den var i gång. Nej, det är inte marscher.

Lustigt nog blev det inte mycket användning för dyrgripen sedan jag pliktskyldigast hade arbetat mig igenom mina gamla svenska band. Är det inte egendomligt att något kan vara så åtråvärt och sedan bara stå och ta plats?

Published in: on 2012/04/21 at 08:51  Kommentera  

Inlägg 1.463: 4 – 5 aug 1968

Lögntillgreppsonödigheten

På söndagen var Ed och jag dock tillsammans i Riisparken. Det var hett att resa ditut, men väl där var det riktigt lagom, och eftersom vi stannade till långt efter det att måsarna hade kommit dit, så var det skönt på tillbakaresan också. Och vi fick sitta, både på bussen och på tåget.

I februari 1967 hade jag egentligen på skoj – jag kallade det ‘på spekulation’ för det lät bättre – köpt 200 aktier i ett fastighetsbolag som hette First National Realty & Construction. Jag lade inte ut mycket för dem, för det var ju en ren gissning hur det skulle gå. Nu hade de aktierna faktiskt nästan tredubblats på de 18 månaderna, men eftersom det gällde så relativt litet pengar hade jag inte brytt mig om att sälja dem. I stället köpte jag nu på måndagen 100 aktier till i samma företag för 1.861 kronor, mycket mera än de första 200 tillsammans hade kostat mig. Nu hoppades jag att hela rasket skulle tredubblas igen – och då skulle jag minsann sälja alltihop och få en ordentlig summa för det.

Shearson-Hammill var fast beslutna att gå över till sitt nya system den 30 augusti. Detta krävde att de – och vi IBM-are med dem – skulle arbeta över i flera timmar varenda kväll under hela augusti månad med början omedelbart. Det var, om jag skall vara uppriktig, litet tråkigt att augusti nu skulle bli likadan som februari hade varit, jobb, jobb, jobb. Litet för mycket av det goda, liksom. Men alla förväntades att hugga i och göra sitt allra bästa för att det skulle lyckas, och jag var lika ivrig som alla de andra.

Och ändå sade jag absolut nej till att arbeta över just den här kvällen. Jag hade redan saker och ting på gång som jag inte kunde komma ifrån, så nu i kväll kunde jag helt enkelt inte stanna. I morgon skulle det gå utmärkt, ända till midnatt om det behövdes.

Jag tror inte att jag någonsin hade ljugit så väl och så övertygande, och det gick faktiskt hem. Och ändå var köp av en bandspelare allt som jag ville göra – på måndagskvällarna hade många sådana butiker öppet. Jag ljög mig fri. Utan att skämmas ett dugg tog jag Ed med mig till en judisk radiobutik som jag redan tidigare hade anlitat.

Det hade kommit ut en ny bandspelare, modell TC-355, från den japanska firman Sony. Den var inbyggd i en snygg, brun valnötsträlåda, en aning större än radion därhemma, och den skulle passa bra in bredvid radion på skänken. Den hade inte några inbyggda högtalare som min gamla Grundig,  men den var avsedd att kopplas till radion, och till den hade vi ju redan fina högtalare.

Sony bandspelare modell TC-355 (internet)

Published in: on 2012/04/21 at 08:36  Kommentera  

Inlägg 1.462: 1 – 3 aug 1968

Bankbyteriet

Om man får 4% ränta på sina pengar på en bank, och det finns en annan bank där man får 5% ränta, vad gör man då, i synnerhet om det är andras pengar som man förvaltar? Ack, du har så rätt, och dessutom kom du på svaret med en gång. För mig tog det mycket längre tid, men när jag äntligen hade kommit på svaret gick jag till Irvingbanken och tog ut alla pengarna på mitt konto där, och med dessa pengar stegade jag över till Sjömännens Bank för Sparande ett kvarter därifrån och satte in dem där på ett nytt konto.

Som du kanske minns hade jag satt igång med att varje månad sätta in 500 kronor på ett konto på Irvingbanken, så att jag skulle kunna skicka hjälp till mina föräldrar om de skulle få ont om pengar. Det var vid en tid då pappas ingenjörsbyrå hade svårt att få uppdrag, och jag ville att de skulle veta att det stod litet pengar här, färdiga att skickas till dem ifall det skulle behövas någon gång. Det hade blivit till hela 10.000 kronor, som jag nu flyttade mellan bankerna i jakt på bättre avkastning.

Den 1 augusti hade de inte räknat ut räntan för juli ännu, men den 5 augusti kom den i form av en check med posten, och då kunde jag sätta in även dessa 33 kronor på det nya kontot. Även om pengarna formellt var mina, så kände jag att jag hade gjort något gott för mina föräldrar, och jag kan lova att det kändes alldeles underbart.

Samma dag gjorde jag en transaktion alldeles för min egen räkning – jag sålde 73 av mina 75 aktier i Masco. Aktiemarknaden var svag, och trots att jag hade haft dessa aktier i bara fyra månader ville jag bli av med dem – att jag skulle få betala inkomstskatt på hela vinsten gjorde inte så mycket, för dessa aktier hade inte gått upp så värst mycket. Jag hade köpt dem för 16.490 kronor och jag sålde dem nu för 18.810 kronor (se inlägg 1.330), alltså med en vinst på 2.320 kronor. Även om det inte var någon jättestor förtjänst så var det i alla fall 14 procent på bara fyra månader, en hel del bättre än på ett bankkonto!

På lördagen var det en full arbetsdag för mig. Jag hade övertalat Ed att åka ut till Riisparken, för det var en underbart solig dag och mycket varmt. Han berättade för mig att alla därute hade undrat varför han var ensam och frågat var jag höll hus. När de fick höra att jag arbetade hade de ojat sig över att jag var tvungen att vara inomhus under en så härlig dag.

Men mest låg Ed på sin luftmadrass och läste en bok och saknade mig. Är det inte underbart att vara insvept i så mycket omtanke och kärlek, så säg?

Published in: on 2012/04/21 at 08:20  Kommentera  

Inlägg 1.461: 27 – 31 jul 1968

Sittplatstillökningen

På lördagen arbetade jag som planerat hela dagen. Ed tog hand om sig själv, medan jag såg till att Shearson-Hammills första testning med vårt mäklar-CCAP-system fungerade såpass väl som ett första test kan väntas göra. Vi träffades igen hemma klockan 16.00 och gick som alltid tillsammans till affären där vi hade funnit den fåtölj som vi hade enats om att köpa. Den skulle vara hygglig att sitta i, den skulle vara lätt att lyfta undan varje kväll för att ge plats för bäddsoffan, och den skulle vara glad utan att vara skrikig. Till formen såg den ut så här.

Fåtölj nummer 2 i annat material och med annan fot (internet)

Men i levande livet såg den inte alls ut så som på bilden. Den var inte alls gjord av korg utan av plast, som överallt var täckt med ett guldbrunt tyg. Under tyget fanns det tjockt skumgummi överallt utom på ‘äggets’ utsida. I stället för en metallskiva hölls mittpinnen på plats nere vid golvet av fem horisontella, silverblanka, fyrkantiga ekrar åt alla håll. De hade små fotplattor, inte hjul, i ändarna. Fåtöljen vägde nästan ingenting men var ändå helt stadig – ekrarna var såpass långa att man inte kunde välta stolen hur man än försökte.

Nu hade vi en riktig soffgrupp för fem framför brasan: soffa för tre och så två fåtöljer, en fladdermus och ett ägg. Behövdes det mer så fanns det ju alltid de bekväma matbordsstolarna att ta till – vilket vi redan hade gjort flera gånger.

Det är extra tillfredsställande att äntligen skaffa något som man har sett fram emot länge men avsiktligt väntat med tills tiden var mogen.

På onsdagen var det spännande igen – det var ju kommissionsdags. Nu gällde det juni månad, och nu skulle jag förstås straffas av ödet för succén med Guerdonaktierna. Jag var helt beredd. Men när jag fick se att kommissionschecken löd på 1.482 kronor blev jag ändå besviken i stället för glad, och det bara för att de två föregående kommissionerna hade varit så fabulösa: ”Skäms på dig, Gymbrat, för även den här medelstora kommissionen är större än vad du hade fått om du inte hade övergått till kommisionslön!”

Jag var ilsken på mig själv, och det är ett komplicerat själstillstånd. Endast mitt sinne för matematik lyckades få mig på fötter igen. Jag hade avstått från 1.205 kronor av min månadslön för att få en kommissionscheck, Förra månaden var kommissionen 2.602 kronor, alltså oändligt mycket mera än de 1.205 kronorna som jag hade avstått ifrån. Och nu fick jag 1.482 kronor, alltså även det en bra bit mera än de 1.205 kronorna. Från att först ha varit ilsken på mig själv och skämts över min girighet hade jag nu lyckats resonera bort allt det dumma och var lycklig och glad igen.

Published in: on 2012/04/20 at 08:18  Kommentera  

Inlägg 1.460: 26 jul 1968

Penningbehandlingsfilosofin

Det kändes riktigt gott att ha ordentligt med pengar i fickan. Visserligen låg inte hela mellanskillnaden från gårdagens börstransaktioner i min ficka – det skulle, till att börja med, ta en vecka innan försäljningen officiellt hade bokförts av mäklaren, något som statliga instanser hade föreskrivit. Sedan skulle pengarna skickas till mig i form av en check, och när jag hade fått den med posten skulle jag sätta in pengarna på banken. Banken ville alltid ha några dagar på sig, kanske en vecka, innan de tillät mig att ta ut pengarna, för de ville först vara säkra på att checken hade täckning. Sedan kunde jag förstås få sedlarna och låta dem flyga med vinden. Så inte hade jag då pengarna i fickan, och inte skulle jag heller vilja ha mera pengar i fickan än jag hade användning för. Men det var en trevlig fras att ha att suga på.

Inte för att jag hade brist på pengar. Under den första tiden i Amerika var det inte mycket till buffert mellan vad jag ägde och vad jag behövde, men jag såg alltid till att jag inte stod helt på bar backe. Jag tänkte inte medvetet på det när jag i Nya Orleans vände tillbaka mot Nya York (se inlägg 98), men efteråt har jag förstått att det nog hade varit litet för finansriskabelt att fortsätta att köra i ett par veckor till mot Kalifornien utan att ens vara säker på att få ett jobb där.

Men nu hade jag det gott. Ed var ett fint stöd att ha i nödfall, även om han själv inte alls drunknade i pengar. Mitt arbete var till nära hundra procent säkrat, och jag fick en check – på ett numera högst varierande belopp – två gånger i månaden. Och så hade jag mina aktiebrev under den röda mattan, och de var faktiskt värda en hel del numera.

Våra utgifter var minimala: bostaden var billig, mat och dryck kostade oss mycket litet, kostymer behövde vi bara köpa då och då, och spännande resor behövde vi aldrig ge oss ut på. Men det gjorde vi, och det kunde vi göra, därför att Ed och jag båda hade samma inställning till pengarna: Samla ihop vad som behövs och litet till, och när det är gjort låt dem rulla, men bara för sådant som verkligen är värt utgiften.

Nu hade jag alltså en hel del pengar ‘i fickan’, och en liten fåtölj nummer två hade stått på dagordningen länge nog. Dessutom hade jag i hemlighet närt en önskan som jag inte ens har velat nämna tidigare, och det var en bandspelare. En sådan som den Grundigapparat som jag hade haft i Göteborg men lämnat efter mig när jag reste iväg (se inlägg 389). Nu var det dags att förverkliga dessa önskningar.

Published in: on 2012/04/20 at 07:47  Kommentera  

Inlägg 1.459: 25 jul 1968

Aktiespekulationssuccékaxighetsyttringarna

Under veckan därefter arbetade jag många flera timmar än vanligt, men det har jag redan gått igenom här. Jag kanske då gav dig ett intryck av att jag inte hade tid för någonting annat, men se, det hade jag visst, det! På torsdagen gav jag mig på börsen igen och tog hem en fin vinst på mina aktier i Guerdon.

Jag hade lärt mig att vara noga med att, om möjligt, vänta i ett halvår med att sälja aktier som hade gått upp ordentligt, för om man hade haft dem i över ett halvår beskattades bara hälften av vinsten. Och vinsten på Guerdonaktierna – som jag hade köpt den 15 januari samma år – var jag noga med att halvera vad skattefogden beträffade. När jag nu sålde dem den 25 juli hade ett halvår förflutit – med en liten, liten spets.

Som alltid ville jag behålla några aktier som minne och sålde därför 117 av mina 120 Guerdonaktier, och för dem fick jag 22.990 kronor. Det var rent otroliga pengar! När jag kom till Amerika fem år tidigare, så hade jag med mig litet mera än de föreskrivna 15.510 kronorna men inte på långa vägar så mycket som jag nu sålde dessa Guerdonaktier för. Jag hade för dessa 117 aktier betalat 9.232 kronor i januari (se inlägg 1.274) och hade då i mitt stilla sinne undrat om det var vettigt att betala så mycket för någonting. Nu satt jag med min räknesnurra och fann att jag hade tjänat 149 procent på den halvårsinvesteringen. Jag fick säga mig om och om igen att detta var inte klokt – jag skulle snart få en ordentlig smäll, för det förtjänade jag.

Men jag sade ju inte nej till pengarna – de kom väl till pass för att resa till främmande länder, och sådant är ju nyttigt och bra på alla vis. Och jag kom inte heller att få se alla dessa pengar, för en god del av dem placerade jag omedelbart i andra aktier. Så fort jag hade sålt mina Guerdonaktier köpte jag 120 aktier i Maule Industries, som räknesnurran hade utvalt för mig.

Maules aktiebrev (internet)

Jag luskade ut att Maule sålde byggnadsmaterial i Miamiområdet – kanske de rentav hade stått för cementen i väggarna och taket på mitt sagolika femtonkronorsrum i Miamistranden 1963? Hur som helst så betalade jag kaxigt 11.666 kronor för mina 120 aktier, alltså väsentligt mera än det belopp som hade gett mig skrämselhicka i januari när jag köpte Guerdon. Här ser du ett av de fordon som Maule levererade sin cement i vid den tiden – kanske det fortfarande finns sådana järnvägsvagnar?

Järnvägsvagn för leverans av cement från Maule Industries (internet)

Jag hade inga reservationer beträffande det här vågspelet, för nu hade jag räknesnurran som garanti för att allt skulle gå vägen. Och så behöll jag ju hälften av alla de pengar som jag hade fått för Guerdonaktierna.

Published in: on 2012/04/20 at 02:22  Kommentera  

Inlägg 1.458: 20 – 21 jul 1968

Pariserhjulsåkningsomgångsdubbleringen

Publiken på Coneyön växte för varje år som gick, och mängder med nöjesfältsattraktioner smälldes upp. Berg- och dalbanor som naturligtvis var brantare än någon annanstans. Skäggiga damer och fyrögda atleter som presenterades av aggressiva utropare. Skjutbanor med pingpongbollar som skott för att vinna en docka. Och överallt sålde Nathans sin berömda varma korv med den ensamrätt som leder till goda affärer.

Nathans berömda varma korv, Coneyön, Brooklyn (internet)

I allt detta virrvarr, uppbyggt nästan uteslutande av trävirke, tog det eld jämt och ständigt – se bara hur det gick med elefanten – men så länge folk kom till Coneyön för att slippa undan den heta luften inne i storstaden och hade med sig allt tjockare portmonnäer, då tog man de upprepade eldsvådorna som vilken återkommande affärsutgift som helst.

Världens allra största pariserhjul konstruerades år 1920 på Coneyön. Det var 45 meter högt, hade åtta vagnar som hängde runt hjulets ytterkant och sexton vagnar som gled in och ut mellan ytterkanten och en inre ring allteftersom hjulet snurrade runt. De heltäckta vagnarna rymde sex personer.

Världens största pariserhjul, Coneyön, Brooklyn (internet)

Och i en sådan vagn i det 48 år gamla hjulet satt Ed och jag den här söndagen och såg ut över det röriga tingeltanglet, den fullpackade badstranden och det oändliga havet därbortom. Vi tog faktiskt två omgångar i den smått historiska vagnen.

Utsikten från pariserhjulet, Coneyön, Brooklyn (internet)

Coneyön började gå utför efter andra världskriget. Det var luftkonditioneringen, först på biograferna och sedermera i hemmen, som gjorde att man inte längre hade samma behov av havets sommarsvalka. Och så kom ju automobilen, och med den kunde man köra till badstränder ute på Långön, där det var mera familjefrid än i larmet på Coneyön.

Ed och jag hade traskat sammanlagt 18 kilometer på strandpromenaden under eftermiddagen och det fick räcka, tyckte vi. Så efter vårt underbara pariserhjul och en härlig varm korv tog vi tunnelbanan hem. På söndagen var vi båda trötta efter strapatserna, men vi mådde gott efter all den fysiska träningen som vi hade utfört på lördagen. Vi gjorde vad man ju gör i Amerika på söndagarna – köpte hem en Nya Yorks Tidender och läste noggrant alla kilon av den. Och trots den ohyggliga värmen – det sades att det var som högst 41 grader varmt – gick vi på kvällen ut på en restaurang och åt gott för att få krafterna tillbaka.

Published in: on 2012/04/19 at 23:01  Kommentera  

Inlägg 1.457: 20 jul 1968

Coneyöförlustelserna

På den förra bilden såg du långt borta bebyggelsen på Coneyön, dit vi var på väg. På bilden härnedan ser du samma bebyggelse på närmare håll. Detta var den västligaste delen av Coneyön, Sjöporten (eng. Sea Gate), som var en privat, inhägnad stadsdel med omkring 800 enfamiljshus.

Stadsdelen Sjöporten, Brooklyn (internet)

Bodde man inte där eller hade giltigt tillstånd så kom man inte dit in, för alla kollades på väg in och ut, både till fots och i bil. Därför har jag aldrig varit i Sjöporten – och jag vet inte ens vad jag har missat.

Entrékontrollen till stadsdelen Sjöporten, Brooklyn (internet)

Coneyön hade en gång varit en naturlig sandremsa, i likhet med Eldön, men man hade fyllt i det rätt smala sundet och därmed skapat en halvö. Den blev ett utflyktsmål och semesterställe omkring år 1830, då det hade satts in trafik med ångbåt från Nya York och det också hade byggts en väg ditut god nog för häst och vagn. Under de åren därefter byggdes det många hotell på Coneyön, det ena elegantare än det andra. Efter 1860 kunde man också ta sig dit med järnväg. Och när Brooklyns elektriska tunnelbana så småningom övertog järnvägstrafiken och knöt den samman över Brooklynbron (eng. Brooklyn Bridge) med Manhattans tunnelbanor, ja, då kom Coneyön att ligga såpass nära staden att folk kunde åka dit över dagen för både strandbad och förlustelser. Coneyön blev Nya Yorks nöjepark.

Badstranden, Coneyön, Brooklyn (internet)

År 1876 presenterades Coneyöns första karusell av en dansk man vid namn Karl Looff. Han täljde själv hästar och andra djur av trä att sitta på och placerade dem parvis runt om på sin karusell. En trumslagare och en flöjtist bjöd på levande, livlig musik när karusellen snurrade.

En av Karl Looffs karusellhästar (internet)

När invandrarna från Europa kom till Nya York var det första de fick se av Amerika från sin båt frihetsgudinnan ute på redden. Men från år 1882 fick de långt före frihetsgudinnan tillfälle att häpnas över Coneyöns elefant. Deras båt gled fram just utmed Coneyöns strand, och där, mitt bland alla de små husen, ståtade en hela 40 meter hög elefant.

Coneyön med sitt elefanthotell, 1882-1895 (internet)

Det var en kombination av hotell och bordell, byggd som en jättelik elefant, och denna var under ett antal år ett byggnadsverk med stor publiktycke. Man kunde välja mellan 41 hotellrum att bo i, och väl där kunde man förlusta sig på allehanda sätt. Det sägs att man från utsiktspaviljongen uppe på elefantens sadel i klart väder kunde se 80 kilometer ut till havs. Tyvärr brann elefanten upp redan år 1895 men hade då redan spelat ut mycket av sitt nyhetsvärde.

Coneyöns elefant, 1882-1895 (internet)

Published in: on 2012/04/19 at 07:37  Kommentera  

Inlägg 1.456: 20 jul 1968

Verrazanobropasserandet

Fortfarande på den förra bilden ser du innanför cykelbanan en väg med bilar. Det var en parkväg, alltså en lugn och behaglig motorväg. Den låg några meter högre än gångbanan och hade en ordentlig betongkant, så man tänkte inte ens på bilarna däruppe. De tre vägbanorna följdes åt hela vägen, även om parkvägen ibland låg litet längre inåt där det fanns plats – som på nästa bild.

Efter en kvart eller så skymtade vi Verrazanobron, som ledde över till Statenön på andra sidan viken. Jag hade seglat in rätt under den på Kungsholm i kvällsskymningen den 14 juli 1963 utan att egentligen lägga märke till den, för den var inte alls upplyst då – den var fortfarande under byggnad (se inlägg 257). Spannet var förstås färdigt och vägbanan inlagd, men det var tusen andra saker kvar att göras i ordning innan bron kunde öppnas för trafik. Det skedde sent på hösten 1964.

Första glimten av Verrazanobron, Strandpromenaden, Vikåsen, Brooklyn (internet)

Nu när vi promenerade längs vattnet i Brooklyn hade bron alltså varit i bruk i fyra år, och den hade förberetts så att man lätt skulle kunna lägga in körbanor också på en nedervåning när de kom att behövas ett tjugotal år fram i tiden. På fyra år hade trafiken emellertid ökat så mycket att man redan hade börjat göra nedervåningen i ordning. Man räknade nu med att den skulle kunna tas i bruk någon gång 1969. Här nedan ser du Verrazanobron på litet närmare håll och också Statenön på andra sidan. Där hade Ed och jag vandrat omkring många gånger. Bilden var tagen från trappan upp till en av gångbroarna över  parkvägen in till bebyggelsen i Vikåsen.

Litet närmare Verrazanobron, Strandpromenaden, Vikåsen, Brooklyn (internet)

Vi gjorde faktiskt en avstickare dit upp och fann en parkremsa, från vilken man fick ett annat perspektiv på bron. Glöm bara inte att den här bilden, liksom alla de andra, var tagen av andra välvilliga fotografer.

Verrazanobron sedd från en park ovanför strandpromenaden, Vikåsen, Brooklyn (internet)

Vi hade nu kommit nästan fram till Verrazanobron, och om vi hade kollat bakom oss, så hade Nya York helt försvunnit bakom strandens rundning. Det lilla man ser av bebyggelse i bildens vänstra kant hör därför till Nya Jersey.

Blick tillbaka från strandpromenaden, Vikåsen, Brooklyn (internet)

Så passerade vi äntligen under Verrazanobron högt ovanför oss.

Verrazanobron underifrån, Strandpromenaden, Vikåsen, Brooklyn (internet)

Och här stormar hela havet, sett från samma ställe under bron.

Det vilda havet under Verrazanobron, Strandpromenaden, Vikåsen, Brooklyn (internet)

Slutligen en bild av bron som verkligen såg imponerande ut från det här hållet.

En sista bild av Verrazanobron, Strandpromenaden, Vikåsen, Brooklyn (internet)

När vi hade passerat bron blev strandpromenaden mycket mera lantlig. Inte gångbanan – den var lika stadselegant som tidigare – men det blev mera utrymme mellan den och bebyggelsen inne i Vikåsen. Parkvägen fanns kvar men nu på långt håll från oss, och på det stora gröna fältet däremellan hade ungarna kul med sina drakar i den rätt så starka havsvinden.

Strandpromenaden söder om Verrazanobron, Vikåsen, Brooklyn (internet)

Published in: on 2012/04/19 at 05:56  Kommentera  

Inlägg 1.455: 20 jul 1968

Strandpromenadsvägarrangemanget

När vi hade klättrat ner för alla trapporna från Nya Yorks högsta tunnelbanestation var vi på den lilla 9:e gatan i Brooklyn. Om vi inte hade haft en karta med oss hade vi fått gå på måfå, för ingen av oss hade varit just här förut. Men nu var det lätt – ett par kvarter och så svängde vi söderut på Tredje avenyn.

Efter ett tiotal små kvarter trasslade vi oss under och förbi en motorvägskorsning och plötsligt såg allting bekant ut – det var ju här i trakten som jag skickade iväg pappas Mustang förra sommaren! Jag kom så väl ihåg hur jag hade kört här tillsammans med Ed i bilförsäljarens Mustang, medan han körde framför oss i pappas bil, som jag inte hade kunnat försäkra för att få köra själv (se inlägg 1011).

Jo minsann, där låg hamnskjulets parkeringsplats där försäljaren hade svängt in och ställt pappas bil och fått sin egen tillbaka och gett sig av. Tänk så länge sedan det var! Och ändå bara ett år tillbaka i tiden.

Vi fortsatte bland ruckel och skjul i en halvtimmes tid, tills Brooklyns hamnkvarter byttes ut mot bostadsstadsdelen Vikåsen (eng. Bay Ridge). Det var där som den långa strandpromenaden började. Vi kom rätt ner till vattnet, och där skulle vi ha tagit bilder om vi hade haft kamerorna med oss. Men dem hade vi lämnat hemma – kanske vi hade tänkt att eftersom detta inte var Manhattan skulle det inte finnas något som var värt att fotografera. Jag får därför nu i stället nöja mig med att lägga in några representativa internetbilder.

Den första bilden är en blick bakåt, tagen just när vi kom ut på strandpromenaden. Vi hade då Manhattan på åtta kilometers avstånd, och på bilden ser du också en otrolig massa asfalt. Jag hade väntat mig att promenaden utmed vattnet skulle vara en grusväg – eller rentav en stig – men då hade mina tankar varit alldeles för svenskt rustika.  I Amerika asfalterade man allting.

Manhattan på åtta kilometers avstånd, Strandpromenaden, Vikåsen, Brooklyn (internet)

Närmast vattnet ser du gångbanan – med ett snyggt gjutjärnsstaket så att man inte kunde drumla i havet och drunkna. Sedan kom cykelbanorna. I Amerika fanns det aldrig cykelbanor – och inga cyklar heller för den delen – utom på vissa speciellt utvalda ställen, som i Centralparken och här längs stranden i Brooklyn. Här fanns det massor av cyklar, nåja, kanske inte massor, men ibland kunde man se två på på en enda gång. När vi nu, år 1968, gick där på vår promenad var det bara en målad gul linje som skilde de gående och de cyklande åt, men längre fram i tiden, när bilden togs, hade man, som du ser, lagt in en ordentlig betongremsa dem emellan och till och med gjutit in parksoffor hela vägen. Så fint hade vi det inte, men vi saknade ingenting.

Published in: on 2012/04/19 at 02:56  Kommentera  

Inlägg 1.454: 20 jul 1968

Radioochtunnelbanestationsmysterierna

Och så höll vi på och tjafsade tills ämnet brev tråkigt. Men skuld och plikt och ansvar ryckte och slet i mina inälvor – kärleken till mitt arbete och kärleken till Ed var lika starka, även om de var av olika slag. Och de bråkade med varandra så det gjorde ont. Men så är det nog för alla människor på ett eller annat sätt.

Den första arbetslördagen i den här vevan steg jag upp vid samma tid som på en vanlig arbetsdag. Ed gick upp också – när sängen var utfälld var ju rummet i det närmaste helt blockerat. Vi åt frukost, och sedan gav sig Ed iväg till familjen i Bronx, så som han brukade göra när vi inte hade några gemensamma planer.

Jag fann att jag hade en extra halvtimme på mig, så jag satte mig vid radion och vred litet på knapparna. Plötsligt fick jag in en station som talade norska! Det var inte på kortvåg – det var en vanlig mellanvågsstation, så det kunde inte vara från Norge. Det var slutet på en rapport med nyheter från Skandinavien, och sedan kom det musik med mellanprat på norska. Jag hade aldrig hört talas om dessa sändningar, och de kom in så starkt att det verkade vara en lokal Nya Yorksstation. De hade inga annonser – redan det trevligt och ovanligt – och heller inte ett ord som avslöjade vilken station det var. När min halvtimme var slut måste jag förstås ge mig av, och sedan fick jag aldrig tag i stationen igen. Jag satte på radion och fick inte ett ljud, bara tyst eller knaster. Jag lyckades aldrig hitta denna mystiska norska sändning igen.

Jag hade vetat i förhand vad som skulle göras på morgonen hos Shearson-Hammill och att det skulle ta tre timmar, så både Ed och jag var hemma igen vid 12-tiden. Vi hade planer på att ta en lång promenad på eftermiddagen i det vackra vädret. Det var soligt och upp mot 35 grader , så nu skulle vi ta promenaden längs vattnet hela vägen ut till Coneyön (eng. Coney Island), en halvö i södra änden av Brooklyn.

Vi tog tunnelbanan till Nya Yorks allra högsta tunnelbanestation med det invecklade namnet Smith och Nionde gatan.

Namnskylt på Smith och nionde gatans tunnelbanestation, Brooklyn

Som på alla stadens tunnelbanestationer med renommé hade den sina namnskyltar i mosaik, men den hade en mycket bättre utsikt än från de flesta andra – i allmänhet ligger ju de flesta under jorden och har begränsad utsikt. Strunt i snön – det är inte min bild!

Utsikten från Smith och nionde gatans station, Brooklyn

Det fanns en anledning till att denna mystiska station var så högt belägen. Den låg på en bro över en kanal för båtar med rätt höga master. Och stationen hade placerats mitt på bron för att kunna nås av folk från båda sidorna av kanalen.

Smith och nionde gatans station, Brooklyn

Published in: on 2012/04/17 at 02:41  Kommentera  

Inlägg 1.453: 20 jul 1968

Frånvarofrekvensskamkänslan

Som du säkert minns var det ingenting ovanligt med att installationerna av vårt mäklarsystem drog ut på tiden. Ett målsnöre sattes upp på ett datum en månad framåt i tiden, och när man kom närmare det så flyttades snöret några veckor framåt, för att det var något som hade halkat efter. Och så en gång till. Och en gång till.

Det berodde på att det var så mycket som måste gå i lås innan allt var klart för omläggningen. Ibland var det vårt eget program, mäklar-CCAP, som vi själva på IBM:s försäljningskontor hade programmerat ihop, och ett nytt program har alltid några småfel som man inte upptäcker under provkörningarna. Och så skulle firman skaffa nya datamaskiner, en för att användas och en som reserv – det gällde ju för dem att alltid kunna få sina kunders köp- och säljorder till börsen utan bli försinkade. Och slutligen organisationen av arbetet med det nya systemet med nya rutiner, och allting måste inläras och övas, övas, övas. Om någon enda detalj av allt detta inte var helt redo, så var ett par extra veckor den enda möjligheten att lyckas.

Den första startdagen hade redan passerats, men det hade varit så omöjligt att ingen ens från början hade trott på att det skulle gå i lås. Nu gällde det fredagen den 30 augusti, en utmärkt dag just före en långhelg – Arbetsdagen inföll som alltid på första måndagen i september, och tre börsfria dagar är bättre än två för att plåstra om såren från den första dagen med det nya systemet. Även om det hela fungerade perfekt, så blev det alltid några smärre fel som inga andra än de direkt inblandade ens fick ett nys om, men som absolut måste tas hand om innan de blev märkbara för den stora världen.

Av den anledningen såg jag fram mot allt det vanliga i den här situationen. Långa dagar och mer eller mindre varenda lördag skulle gå åt fram till den stora dagen – och såvida ingen katastrof inträffade så skulle jag bli nästan arbetslös efter den dagen.

Hur tog nu Ed denna otroliga arbetsinsats som alla dessa installationer krävde av mig? När vi än pratade om saken – och det var alltid jag som tog upp ämnet – så viftade han bort problemet. Han sade att hans arbete ju också tog honom hemifrån på resor, ibland på flera dagar. Jovisst, hela två gånger. Tre, sade han. Men han lyckades aldrig få mig att minnas den tredje av resorna. Men jag själv var ju ‘nästan’ borta i en hel månad i taget genom sena kvällar, inga lördagar, och ofta under två månaders tid. Under planeringen i februari hade jag ju varit hos Shearson-Hammill nästan varenda dag till midnatt och ofta på veckosluten också.

Published in: on 2012/04/17 at 02:27  Kommentera  

Inlägg 1.452: 13 – 15 jul 1968

Sommarbadstrandspremiären

På veckoslutet mitt i juli var Ed och jag äntligen ute i Riisparken, och det var för första gången på hela säsongen. Om jag listar veckosluten i korrekt ordning, hade det varit

  • bilkörningen till Roanoke,
  • Robert Kennedys begravning,
  • dåligt väder,
  • Washingtonutflykten,
  • hotellbalsalsnatten, och
  • Kanadaresan,

som kom i vägen för badstrandslättjan – men nu blev den äntligen av.

Vi var ute i solen båda dagarna, och det var packat med pojkar på vår strand. Men finns det hjärterum så finns det stjärterum, även om det uttrycket kanske kunde tolkas helt galet när det gällde en bögbadstrand. Allting var ytterst städat och propert, såsom det alltid hade varit. Vi vandrade runt i trängseln för att inspektera vem som var där, och det var de allesammans, så vi fick oss många trevliga pratstunder. Det var ovanligt varmt, och även det ogenomskinliga vattnet var varmt nog för mer än bara ett kvickt dopp.

Och eftersom vi gärna stannade kvar i Riisparken när alla andra hade gett sig av, så fick vi också njuta av kvällsstillheten därute tillsammans med de skrikande måsarna som alltid kom dit precis klockan 18.00 för att undersöka vilka godsaker som soldyrkarna hade lämnat kvar i sanden. Vad vi var lyckliga över att ha detta sommarparadis!

Nästa morgon gick jag direkt till IBM-kontoret, för det var halvmånadsdag. Den försenade kommissionschecken för maj skulle vara där nu tillsammans med den vanliga halvmånadslönen, och det gjorde det litet mera spännande. Jag hade faktiskt börjat tycka om det lilla månatliga spänningsmomentet trots mitt tidigare principiella motstånd mot den sortens avlöning. Nu hade jag vant mig vid att få 2.409 kronor i fast lön varje halvmånad i stället för de tidigare 3.012 kronorna. Och att få mellanskillnaden – 603 kronor – i form av en vilt varierande kommission. En sorts IBM-lotteri.

Jag måste ju förstås lägga till att när skatten och aktieinköpet hade dragits av så fick jag inga 2.409 kronor för halvmånaden utan bara 1.399 kronor, men det hör ju inte till saken.

Så hur blev det med kommissionen för maj? Den blev hela 2.602 kronor – jominsann! Inte på långa vägar så mycket som den obegripliga kommissionen för april men ändå ett mycket högt belopp. Och så skulle junikommissionen komma redan om två veckor. Jo, jag tyckte definitivt om omläggningen av lönesystemet som jag hade gnisslat tänder över för bara några månader sedan. Vad man lär sig!

Published in: on 2012/04/15 at 02:56  Kommentera  

Inlägg 1.451: 9 jul 1968

Livsfarohoten

Pappa hade fått tillbaka Mattson, som han hade lånat ut i ett par års tid till en teknisk skola för att få honom till att bli ingenjör, och nu var han åter i fullt arbete uppe på ingenjörsbyrån. Det var vid det här laget sju år sedan han började arbeta för pappa och kunde nu klara sina uppdrag mycket mera på egen hand med sina nya kunskaper. Detta gjorde att pappa kunde koppla av mera enligt doktorns ordination. Mattson hade sitt eget kontorsrum – det var rummet ovanför mammas sovrum som hade stått och väntat på hans återkomst.

Pappa sände mig ett par bilder av sin kära Mustang. Jag tror att de var tagna i Gnosjö i Småland, där pappa besökte en kund i dennes bostad ute på vischan. Jag var glad över att jag hade kunnat hjälpa pappa att komma över en sådan ‘statusbil’, som enligt honom väckte uppseende överallt (se inlägg 1.010 – 1.016).

Pappas mustang invid klients bostad, Gnosjö (1968)

Pappa invid sin mustang, Gnosjö (1968)

Han var ofta ute med bilen på väg till kunder överallt i Mellansverige, och eftersom han alltid hade gillat att köra var det nu ett dubbelt nöje i den skinande röda bilen. Han körde aldrig fort – det vill säga, aldrig för fort enligt sin egen uppfattning – med hänsyn till den egna bilen, trafiken och vägens beskaffenhet. Sverige hade successivt höjt landets högsta tillåtna hastighet till 110 kilometer i timmen, men då blev det en kraftig ökning av antalet olyckor, särskilt inne i städerna. Därför sänktes snart farten igen till 90 kilometer i timmen på de stora vägarna. Pappa kunde, med sin starka Mustang, inte helt förstå hur en lägre toppfart på de stora vägarna skulle kunna leda till färre olyckor inne i städerna. Men han höll ändå stadigt i selen på sin Mustang så att den lugnade ner sig i sin yra. Och det gick fint – inga olyckor, precis som avsikten var.

I Amerika hade vi andra faror än fortkörning. Skotten som mördade Martin Luther King och i synnerhet Robert Kennedy hade lett till en folkstorm mot alla skjutvapen överallt i landet och den nästan totala frihet som folk hade att köpa och inneha pistoler och gevär – och kulsprutor.

Försäljning över disk vid skjutvapensmässa (internet)

Nu krävde 75% av alla människor att det skulle införas kontroll av vapeninnehav. Men den organisation som donerade mest valkampanjspengar till lagstiftarna på alla nivåer, det var den Nationella gevärsföreningen (eng. National Rifle Association).

Filmskådespelaren Charlton Heston var ordförande i Nationella gevärsföreningen, 2000 (internet)

Och den sade nej till alla försök till inskränkningar i den grundlagsenliga rätten att inneha vapen – och pengar till valkampanjens enorma utgifter betydde allt när det gällde att bli vald och omvald. Så när gevärsföreningen sade nej så blev det nej både i riksdagen och i delstaternas lagstiftande församlingar.

Dagligt liv i Amerika med alla skjutvapnen (internet)

Published in: on 2012/04/13 at 07:55  Kommentera  

Inlägg 1.450: 9 jul 1968

Immigrationsjubileumspåminnelsen

När jag då tidigare nystade upp släktförhållandet mellan Bertil Ernemark och mig, nämnde jag i förbigående att när han stannade till i Nya York år 1965 var han på väg från Sverige till Brasilien för att där hälsa på sin mamma. Hon hade gift om sig med en herre vid namn Nils med samma efternamn som mitt – och som för den delen var min syssling och också Margaretas. Nils hade förflyttats av sitt svenska företag till en post i São Paulo, och det var där som de då bodde.

Inte långt därefter drabbades han av cancer. De reste då hem till Sverige för att få vård – och de hann knappast dit innan det var slutet för honom. Stackars Margareta var fortfarande chockad och nervös efter att ha genomgått detta, och det var skönt för henne att nu få komma till tjocka släkten i Örebro på några dagar.

Båda mina föräldrar påminde mig om att det just nu var fem hela år sedan jag reste ut från Sverige med Kungsholm. Mamma skrev att det var två år för många, pappa att han var glad för min skull men saknade mig, och jag tänkte – nej, jag skrev det inte till dem – att det hade varit de fem lyckligaste åren av mitt liv. Allting hade blivit bättre för mig: jag hade nu Ed som en trogen partner för livet, jag hade nu ett ständigt omväxlande arbete, jag hade nu min hemvist i en stad med allting, jag hade nu oändligt mycket bättre finanser, jag kunde nu vara öppen inför mina vänner om min egendomliga läggning, jag njöt nu för det mesta av ett mycket skönare väder, och jag fick nu se så mycket av världen på alla våra resor. Göteborg levde kvar i mitt hjärta, men jag hade inte den minsta tanke på att återvända dit.

Fem år i Amerika betydde att jag nu skulle kunna börja tänka på att bli amerikansk medborgare – men det var inte något som jag brydde mig om just då. Snart efter det att jag hade kommit till Amerika hade jag ansökt om och fått ett så kallat ‘grönt kort’, vilket tjänade som mitt resepass – tillsammans med mitt svenska pass – och också som bevis på att jag hade rätt att arbeta i Amerika. Jag minns emellertid ingenting om att jag någonsin visade upp det bortsett från passkontrollen vid inresor. Det måste förnyas varje år genom ett besök på immigrationsverket, men det var det enda krångel som man behövde ha. Medborgarskap skulle ge mig rösträtt, men annars hade jag samma rättigheter och skyldigheter som alla andra människor.

Internet har bilder av många olika typer av detta gröna kort, men inget liknar det som jag hade. Mitt var av tunn grön papp, var ifyllt för hand, hade inget foto och ingen maskinläsbar kod.

Published in: on 2012/04/13 at 07:26  Kommentera  

Inlägg 1.449: 9 juli 1968

Räknesnurreriet

Den lilla räknesnurran var större, tyngre, vitare och modernare i sin kartong än de snurror som jag förr hade sett och ibland använt i Sverige. Dessa var svarta och såg mera ut som maskiner, vilket de ju verkligen var. Den här vägde sex kilo och mätte hela tre decimeter i bredd, och den var faktiskt riktigt snygg och strikt i linjerna.

Original-Odhner räknesnurra modell 239 (internet)

Broschyren som låg i paketet berättade att räknesnurran hade formgivits av greve Sigvard Bernadotte, son till kung Gustaf VI Adolf men efter sitt ofrälse giftermål 1934 utvisad ut kungahuset. Han var en känd formgivare med massor av artiklar bakom sig, som möbler, kastruller, matbestick, glasögonbågar, ljusstakar – och räknesnurror.

Greve Sigvard Bernadotte (internet)

Nu skulle jag inte behöva sitta och multiplicera och dividera aktiepriserna längre för att hitta vad jag skulle köpa på börsen – nu skulle jag kunna sitta och lättjefullt snurra mig fram till sanningen. Det var nästan som att ha min egen datamaskin – en vansinnig tanke, eftersom en datamaskin ju behövde sitt eget dammsäkrat rum med luftkylningsaggregat och upphöjt innergolv.

Jag skrev förstås och tackade pappa för hjälpen med snurran. Den var så stabilt gjord, sade jag, att jag räknade med att jag skulle komma att ”använda den i många år, troligen femtio. Den enda risken är att det om tio år kommer att finnas en elektronisk maskin som är billig och liten och räknar 10.000 gånger snabbare, men den risken är liten.” – Jag arbetade inte för inte på IBM!

För att lugna ner mammas oro skrev jag att det hade varit riktigt lugnt i städerna i Amerika under 1968 och då särskilt jämfört med 1967. Då hade ju delar av några storstäder bränts ner, men bortsett från dagarna efter Martin Luther Kingsmordet hade det inte varit mycket upplopp på gång under 1968, trots att TV-kamerorna alltid kan finna några fina motiv.

Det märks minsann så här litet i efterhand att jag hade blivit rätt van vid rasprotester och krigsprotester. Visst var det  en mycket vildare miljö som jag vistade i här i Amerika än mamma och pappa i Örebro. För dem var den vildaste upplevelsen just då att Margareta Ernemark hade hälsat på dem några dagar från den 5 juli.

Margareta Ernemark på besök, Skyttegatan, Örebro (1968)

Hon var mamma till Bertil Ernemark, vars släktförhållande till mig jag tidigare nogsamt har redogjort för (se inlägg 422). Med ledning av det har du säkert redan förstått att hon var syssling till mig och dessutom att hennes förre make också var syssling till min far. Vid hennes besök i Örebro sitter här min mamma på trappan, på behörigt avstånd från släktträdet.

Mamma vid Ernemarksbesöket, Skyttegatan, Örebro (1968)

Published in: on 2012/04/09 at 09:01  Kommentera  

Inlägg 1.448: 8 – 9 jul 1968

Sverigepostinnehållet

Posten i brevlådan innehöll två sändningar från mamma, både ett brev och en rulle med två Veckojournaler med bland annat ett reportage om Robert Kennedys död. Hon skrev att Veckojournalen hade uttryckt sig mycket mera värdigt om tragedin än Nya York Times, som jag hade skickat till henne ett par månader tidigare. Hon stördes av att min favorittidning hade sagt sådant som att ‘Jacqueline Kennedy kom till den döende Kennedys läger iförd en liten enkel, mörkbrun kappa’. – Tänk, jag hade inte ens lagt märke till detta, och det borde jag ha gjort, för det störde mig också nu när hon påpekade det. Men jag litar på att hon hade läst rätt – kanske kvinnor läser om kläder med ett annat öga än män?

Hon berättade också, med oro, att det hade varit kravaller och plundringar i Washington just på lördagen när vi var där och utan att märka något vandrade runt i centrum. Visserligen hade vi inte satt på TV:n på rummet på kvällen, men det hade inte stått något om det i tidningen i Nya York på måndagen. Nu skall det sägas att det var så mycket upplopp på gång i Amerika alltifrån Martin Luther Kings mord i april, vissa stora och många små, och det kan mycket väl hända att både pressen och vi folk inte ens noterade ‘små’ kravaller och ‘mindre’ plundringar.

Under midsommaren hade mina föräldrar inte varit i Ålsten – där min faster spelade på sitt gamla dragspel ute i trädgården (se inlägg 1.408) – utan i Värmland på ‘en stiftsgård 40 kilometer norr om Karlstad’. Det skulle passar mycket bättre med 25 kilometer än 40, för där nära Deje ligger Dömle stiftsgård, och det var säkert där som de bodde.

Dömle stiftsgård, Deje (internet)

De reste dit, enligt mamma, för att det var så billigt där, 32 kronor per person för helpension. Rummet var bra, maten utsökt och vädret fint. Inte för att detta hade ett dugg med mig och mitt liv att göra, men det är alltid roligt att lägga in litet lugn här i texten, vilket en stiftsgård förvisso erbjuder. De körde runt och tittade på Rottneros, Mårbacka, Ransäter, Gräsmark och Geijersgården och njöt av alltsammans.

Jag trodde inte att det var sant, men på tisdagen kom paketet med min räknesnurra. Jag fick avin i brevlådan och hann in på posten före klockan 18.00 för att hämta min dyrgrip, som jag hade längtat så efter. Jag fick betala en tullavgift på 55 kronor, vilket var dubbelt så mycket som det skulle ha varit – men som den beskedliga lilla supplikant som jag innerst inne var betalade jag det hutlösa beloppet. Men nog knystade jag, och då pekade han på en sektion på tullkvittot som jag kunde fylla i och sända in – om jag tyckte att jag hade blivit flådd.

Published in: on 2012/04/08 at 07:54  Kommentera  

Inlägg 1.447: 7 – 8 jul 1968

Storstadsbesöksbehagligheten

Det var riktigt skönt att gå omkring i Montreal och se oss omkring utan några egentliga mål. Det hade blivit riktigt varmt, 25 grader eller så, och solen tittade fram esomoftast. Från det lilla jag har sett av den staden under många besök, mest under mina unga år, har jag kommit att högeligen uppskatta den, både för hur trivsam den ser ut och hur trevliga invånarna är – kanske samma sak från två olika bedömningsvinklar. Då räknar jag inte med vintrarna, för dem har jag nästan bara hört ont tal om.

Någonstans kom vi förbi en restaurang med franskt kök – vad annat? – och bestämde oss för att vi var trötta och hungriga och behövde näring. Att stå stilla en timme och se på vaktavlösning tar faktiskt på krafterna – men dessutom ville vi äta något riktigt gott.

Vi  funderade på att ge oss ut till Expo 67 som även denna sommar hade många paviljonger från förra året kvar i funktion, men av tidsbrist övergav vi den tokiga tanken. Vilket var bara bra, för vi hade minsann sett allt som fanns att se av den riktiga varan året före (se inlägg 852 – 988).

Vi kom till Konstplatsen (fra. Place des Arts) där jag trots brist på sol tog en bild av den vackra Wilfrid Pelletierhallen (fra. Salle Wilfrid Pelletier), Montreals kombinerade operahus och konserthus.

Wilfrid Pelletierhallen, byggd år 1963 (1968)

Det hade byggts år 1963 och hade tre år senare fått sitt namn efter stadens avgående musikmästare. Denne var dirigent, pianist, kompositör och konstnärlig ledare. Han hade etablerat Montreals symfoniorkester och varit dess huvuddirigent från 1935 till 1966 i nära samarbete med Metropolitanoperan i Nya York.

Musikmästaren Wilfrid Pelletier (internet)

Snart därefter tog vi det lilla tåget från centralstationen över Viktoriabron tillbaka till S:t Lambertstationen. Väl ombord på vårt stora tåg bytte vi igen till träningsoveraller och satte oss till vila i de sköna fåtöljerna. Tåget avgick klockan 21.30, men vi höll oss vakna till gränsen en timme senare. Där ville de nu inte bara se våra pass utan också gå igenom våra resebagar för att hitta kontraband som folk klädda i träningsoveraller alltid hade med sig.

Efter deras snopna visit sov vi gott ända till stora centralstationen i Nya York vid 07-tiden. Vi åkte hem, duschade och åt frukost, och klockan 09.00 var vi båda på våra respektive arbetsplatser, pigga och nytra, redo att berätta om ett zoo och en vaktavlösning, som båda hade varit helt oplanerade och därför hade överraskat oss. Sådana saker på en resa minns man bäst, och det var alltså det som vi berättade om.

Published in: on 2012/04/07 at 08:30  Kommentera  

Inlägg 1.446: 7 jul 1968

Transkanadavägsutnyttjandet

När vi påbörjade vår tripp tre dagar tidigare körde vi längs S:t Larsflodens norra strand, och då fick vi vårt lystmäte på att söka skönja andra stranden av ett mycket brett vatten. Nu gällde det att komma till Montreal så snabbt och enkelt som möjligt i det usla vädret, och vägen för det gick söder om floden. Det gjorde oss absolut ingenting att det inte skulle finnas något att se där – slättland och långt utom synhåll av floden hela vägen – när det ändå bara regnade.

Vi korsade S:t Larsfloden på ett ställe där den var rätt smal och tog sedan vad som kallades Trans-Kanadavägen (fra. Route Transcanadienne). Den gick genom hela Kanada från kust till kust, och det var en riktig långtradarväg. Trots söndagen var det mycket flera lastbilar än vanliga passagerarbilar. Vår stora bil blev rätt liten här.

För det mesta var det en fyrfilig väg, men på vissa bitar var det bara två filer och då satt man på sin plats mellan två lastbilar, en före och en efter, som i Italien. Och närmare Montreal blev det riktig motorväg!

Regnet upphörde rätt snart sedan vi hade kommit ut ur staden Québec, och halvvägs till Montreal tittade faktiskt solen fram litet grand. Efter tre timmars körning kunde vi skönja husen i Montreal och korsade då S:t Larsfloden – igen! – på en bro följd av en tunnel. Detta var flott och elegant och var bara ett år gammalt. Man hade tänkt bygga en jättebro hela vägen över, och den skulle då ha fått bli så hög att alla skepp på väg in till hamnarna i norra Amerika och södra Kanada kunde passera under den. Av rent estetiska skäl hade man i stället bestämt sig för att gräva en tunnel under den halva av S:t Larsfloden där fartygen gick och sedan en vanlig liten låg bro över den andra halvan.

Efter bron befann vi oss en bit norr om själva staden, men vi var ju väl bekanta med Sherbrookegatan, så när den dök upp tog vi av och följde den ända till bilhyrningsfirman nära centralstationen. Skulle vi lämna tillbaka bilen nu? Som man alltid är mot slutet av en resa var vi nu dödligt trötta på den. Vi gjorde oss av men den och stoppade in vårt lilla gepäck i ett förvaringsskåp på stationen därintill.

Vi traskade runt i Montreal utan något särskilt mål – vi hade redan sett allt vi ville för den här resan. Vi följde Universitetsgatan (fra. Rue Université) en bit och kom till McGilluniversitetet, som vi båda kände till, Ed på grund av sitt tidigare arbete på Nyayorkuniversitetsförlaget och jag på grund av att jag var så ohyggligt allmänbildad. På bilden syns det fullt med studenter på gräsmattan, men nu i juli var de förstås inte där.

McGilluniversitetet, Montreal (internet)

Published in: on 2012/04/07 at 08:18  Kommentera  

Inlägg 1.445: 7 jul 1968

Amatörfilmningsbristfällighetsöverseendet

Det är riktigt glädjande att här kunna placera den nytagna videon med ljud och rörelse intill våra egna, stumma och orörliga färgbilder. Båda bidrar till återskapandet av stämningen i citadellet under vaktavlösningen, vare sig den skedde för några få eller för många år sedan. Men det var många filmer på internet att gå igenom innan jag kunde välja ut den som hade minst skavanker.

Själv har jag aldrig skaffat mig en videokamera – jag har helt enkelt inte trott mig kunna lära mig att handskas med den tillräckligt väl för att åstadkomma ett acceptablet slutresultat. Alla amatörer, vars filmer jag har sett, har förstås gjort sitt bästa, men det svåra är att när filmen en gång har tagits är det mycket litet man kan göra åt allt det som inte blev bra när man filmade. Man får därför se bildskakningar, kameralutningar, ständiga zoom-in och zoom-out med linsen, och höra småprat med de bredvidstående. Och framför allt har filmmaterialet aldrig redigerats för att få bort plötsliga hopp och avbrott just när någonting händer och inte heller rensats för att bli av med evigheter av ingenting. Men för att kunna göra det presentabelt nog krävs det säkert utbildning på en mycket högre nivå än någon skulle vara villig att ge sig på bara för att man råkar äga en filmkamera. Det är därför som jag har nöjt mig med en vanlig stillbildskamera.

Den här vaktavlösningen avnjuter jag själv alltså helst genom stillbilderna. Och om jag dessförinnan genom videon har fått i mig stämningen där med marschmusiken och kommanoropen, då betyder stillbilderna mycket mera. Bägge delarna behövs för en fullgod upplevelse, och det gläder mig att du här fick allt som du behövde för att kunna vara med utan att göra den långa resan dit. Fast vem vet – du kanske själv bor i Québec?

Jag nämnde tidigare att vi hade haft en himla tur som av en händelse råkade hamna på citadellet just i tid för vaktavlösningen. Och när vi gav oss iväg efteråt kom vår nästa himla tur – det hade inte kommit en droppe regn under hela ceremonin. När den var slut och vi hade kommit ut genom citadellets port så brakade regnet löst på allvar. Det hade hängt i luften hela morgonen, och hade det börjat mitt i vaktavlösningen vet jag inte vad de hade gjort.

Det tog några blöta minuter att komma till vår parkerade bil, och det är klart att vi blev våta. Med vindrutetorkarna igång och värmen påsatt gav vi oss genast av mot Montreal – vi hade tidigare tänkt gå omkring i Gamla Québec i några timmar till, men inte i ett sådant här väder.

Published in: on 2012/04/07 at 08:01  Kommentera  

Inlägg 1.444: 7 jul 1968

Citadellhögvaktsavlösningsmomenten

Musikkåren spelade förstås en klatschig marsch för att hjälpa de stackars soldatena att gå i takt – fast med tiden lät det som samma marsch om och om igen. Men det bjöds på annan musik också. Långa stunder hände ingenting. Soldaterna stod i perfekt enskild ställning medan musikkåren spelade sådant som inte direkt lämpade sig för marschering. Det var mexikansk mariachimusik och det var Beatlessånger för att bara ge några exempel.

Före våra egna bilder från evenemanget skall jag bjuda på en video av hur det gick till – år 2007. Den togs då av någon i publiken, och han fick med en halvtimme i tre delar av ceremonin. Klicka här för del 1, klicka sedan här för del 2, och klicka slutligen här för del 3.

Mycket av det som Ed och jag upplevde år 1968 var inte med på videon från 2007 – ingen konsert till exempel. Antingen hade de skurit ner på underhållningen, eller också brydde sig fotografen inte om den delen av ceremonin.

Jag har försökt att  ge evenemanget ett sammanhang genom att så gott som möjligt berätta vad som skedde på varje enskild bild. Det blev förstås fel alltihop – de sju bilderna stammar från en hel timmes marscherande fram och tillbaka.

Först anländer högvaktens musikkår för att köra igång evenemanget.

Högvaktens musikkår marscherar in, Citadellet, Québec (1968)

Musikkåren passerar förbi oss – fast troligen en stund senare.

Högvaktens musikkår marscherar förbi, Citadellet, Québec (1968)

Och sedan musiken har kommit till sin avsedda plats marscherar vakttrupperna in. Detta är antingen de dödströtta utgående mannarna eller de morgonpigga inkommande.

Avgående eller inkommande vaktstyrkan marscherar in, Citadellet, Québec (1968)

Avlösningen av de utgående mot de inkommande vakttrupperna sker med mycket marscherande och stampande, både i smågrupper och hela styrkan som enhet. Du ser här är en del av detta.

Vaktavlösningsprocessen, Citadellet, Québec (1968)

Musikkåren ger sedan sin fina konsert av allehanda ickemarscher.

Högvaktens musikkår ger konsert, Citadellet, Québec (1968)

Den långhåriga vackra baggen Matisse, högvaktens maskot, är med under hela evenemanget. Den har betat av detta så många hundra gånger att den vet precis hur den skall bete sig. Det spetsiga tornet som syns långt borta hör till den omisskännbara parlamentsbyggnaden.

Baggen Matisse, högvaktens maskot, Citadellet, Québec (1968)

Och därmed är det hela över och musikkåren marscherar ut som sista trupp på plan. På den bilden råkade vi få med toppen på Frontenacslottet.

Högvaktens musikkår marscherar ut, Citadellet, Québec (1968)

Published in: on 2012/04/05 at 22:16  Kommentera  

Inlägg 1.443: 7 jul 1968

Citadellhögvaktsavlösningstillfälligheten

Vi strövade runt bara en liten stund på de backiga gatorna däruppe på klippan, men bortsett från dessa två regnvåta gator tog vi inte många bilder i det grådaskiga vädret. Vi kom till det stora citadellet och gick runt det – så mycket vi kunde, för på östra sidan hade det ingen mur utan bara ett lodrätt stup ner till S:t Larsfloden. Vi fick oss en bild åt nordväst när vi befann oss söder om kastellet, och inte förrän nu i skrivande stund blev jag medveten om vad vi hade fotograferat. Byggnaden med det smala, höga tornet som råkade komma med på bilden ovanför citadellets murhörn är nämligen Québecs parlament.

Québecs parlamentsbyggnad med smalt torn sedd från söder om citadellet, Québec (1968)

Vi hade en otrolig tur när vi så skulle gå in på citadellet och se oss omkring. Det skulle strax bli högvaktsavlösning därinne, och vi hade inte ens vetat om att det fanns en högvakt där. Den skulle äga rum klockan 10.00 och det var bara ett par minuter dit. Sådana vaktavlösningar var alltid stora turistevenemeng överallt i världen, och dessutom hade jag själv ju i två omgångar tagit del i både vaktparad och högvakt i Stockholm bara nio år tidigare (se inlägg 1121). Nu skulle jag få tillfälle att jämföra oss i Sverige mot våra sentida kolleger här i Kanada.

Citadellets paradplats var stor som en mindre fotbollsplan. Vid andra tider på dagen skulle vi helt klart ha kunnat gå ikring överallt hur som helst, men nu var paradplatsen avspärrad med rep för att ge soldaterna fritt fram. Men i väntan på ceremonin gick Ed och jag omkring en stund, och från toppen av den norra citadellmuren tog jag en fin bild av Frontenacslottet nära intill.

Frontenacslottet sett från ovanpå citadellets mur, Québec (1968)

Precis klockan 10.00 kom högvaktens musikkår marscherande in, klädd oändligt mycket elegantare än vi svenskar var när vi skyddade konungen i våra praktiska gråa uniformer. Här var de utstyrda som i London: en enorm björnskinnsmössa, knallröd tunika, svarta byxor, och för mina ögon mycket tunna och smidiga skor, kängor eller stövlar. När de stannade till, stampade de till så ordentligt att det lät som jättelika Wellingtonstövlar med både tå- och klackjärn, men den ljudeffekten kan tydligen åstadkommas även med sprödare fotbeklädnad.

Musikkåren gick tvärs över planen, vände plötsligt åt höger, stannade lika plötsligt och tystnade. De satte igång att spela igen när en högvaktstrupp, lika elegant klädd, marscherade in.Också de gjorde dessa plötsliga vändningar, och det var som att se en soldatbalett uppträda. Efter en stund var det två högvaktstrupper där, de inkommande och de utgående. Jag fick aldrig klart för mig vilken som var vilken. De genomgick avsyning och avlämning, allt på vrålande soldatfranska.

Published in: on 2012/04/05 at 21:54  Kommentera  

Inlägg 1.442: 7 jul 1968

Québecsilhuettskapandet

När det amerikanska revolutionskriget avslutades genom Parisfördraget 1783 blev Amerika erkänt som en egen fri nation, medan de engelska kolonisterna fick behålla sitt område norr om vad som i stort sett är dagens Kanadagräns. Men 40 år efter fördraget var det dags igen – då förklarade Amerika krig mot England, motiverat av många oförrätter men också med baktanken att få in hela Nordamerika i sitt nya land. Staden Québec klarade av flera attacker av amerikanska trupper under de två år som kriget 1812-14 pågick. Och återigen bättrade man sedan på stadens befästningar, den här gången genom att år 1820 bygga ett citadell nära toppen av Kap Diamant. Efter detta var staden tillräckligt befäst, vilket bevisas av att man inte någonsin därefter behövde utstå ett enda anfallsförsök.

Uppe på Kap Diamant, alldeles intill citadellet, tronar den av staden Québecs byggnader som syns på alla vykort och som utan tvivel är staden Québecs kändaste silhuett, nämligen det ståtliga Frontenacslottet.

Kap Diamant med Frontenacslottet, Québec (internet)

Man kunde frestas att tro att det hörde till befästningarna från 1700-talet, men så är det faktiskt inte. Det byggdes som ett lyxhotell år 1893 av ett järnvägsföretag för att locka förmögna gäster till sina tåg tvärs över kontinenten. Det byggdes sedan till i fem etapper, och på den här bilden visas hur mycket av hotellet som hade byggts fram till år 1910.

Frontenacslottet före det centrala tornets tid, Québec, 1910 (internet)

Först såpass nyligen som år 1924 satsade man stort och byggde den formidabla tornbyggnad, som i dag är just den silhuett man tänker på som Frontenacslottet. Det har under årens lopp använts bland annat till flera konferenser under andra världskriget mellan Winston Churchill och Franklin Roosevelt.

Vinterbild av Frontenacslottet, Québec (internet)

Ed och jag gick inte in där för att se den berömda byggnaden – det var ju i alla fall bara ett hotell och inget museum. Vi såg inte heller den charmiga Lilla Champlaingatan (fra. Rue du Petit-Champlain) på den här bilden från år 1890, fastän den låg precis nedanför räcket framför Frontenacslottet. Den är enligt googlekartsbilderna en gågata – precis som den var 1890 – som i dag ser ut att vara befolkad med rätt så förmögna människor.

Lilla Champlaingatan, Québec (internet)

Emellertid hittade vi själva på annat håll gator som rätt mycket liknade den från 1890. Jag minns inte namnet på dessa två gator, men de låg inne i Gamla Québec, inte långt från Frontenacslottet. Så mycket vet jag, för vi åkte inte alls runt och besåg storstaden i detta väder.

Gator i Gamla Québec (1968)

Published in: on 2012/04/03 at 08:59  Kommentera  

Inlägg 1.441: 7 jul 1968

Québecexistensanledningen

Vi sov gott i vårt verkligen förstklassiga rum. Det var till och med en aning bättre än de goda rum som IBM brukade bjuda mig på när jag var ute på en affärsresa. Inte för att jag behövde elegans eller sökte upp den, men när man råkade ut för den av en händelse så njöt man intensivt. Så länge det varade.

Vi vaknade klockan 08 – och  återigen var det duggregn därute. Vi skulle nu först titta på den historiska staden Québec – blixtvisiten på kvällen före gav inte mycket mera än en god måltid – och sedan skulle vi köra tillbaka till Montreal, lämna igen bilen och hitta till vårt tåg före klockan 21.30. Mycket att göra – upp och skutta!

Många av de gamla husen inne i Québec hade fått stå kvar, särskilt i den del av staden som låg högt uppe på en klippa, Kap Diamant (fra. Cap Diamant). Det var här som staden – med sina nu 400.000 invånare – började sitt liv som en befäst handelsplats med 8.000 själar inuti. Den hade ett mycket strategiskt läge – en hög klippa just där den 2 kilometer smala S:t Larsfloden vidgade sig till att bli en 20 kilometer bred havsvik med den stora Orléansön längst in.

Tro nu inte att Gamla stan i Québec kan jämföras med Gamla stan i Stockholm eller någon annan europeisk stad med historiska anor. Québec är en av Nordamerikas äldsta städer, och ändå grundlades den inte förrän år 1608. Det var de franska kolonisterna som behövde den för sin varuhandel, och den tjänade också som hemmabas under flera militära anfall mot engelsmännen nere i Nya England – en tjock mur runt om klarade av de flesta motangreppen. Här är en utmärkt politisk karta från den komplicerade tiden för den som är kartbitare.

Politisk karta över Nordamerika 1754 - 1763 (internet)

Men år 1759 föll Gamla Québec ändå i händerna på de brittiska trupperna. De ockuperade staden i fyra år och förstärkte då stadsmuren, därför att den inte hade varit stark nog att motstå dem själva. Vid Parisfördraget 1763 övergick de franska kolonisternas del av Nordamerika, benämnd Nya Frankrike, till de engelska kolonisterna. Så här ser stadsmuren ut i dag med inbyggarna fredligt sysselsatta ovanpå den.

Bit av stadsmuren, Québec (internet)

Vid övertagandet av Nya Frankrike bestämde sig England för att låta provinsen Québec behålla sin franska kultur och sitt franska språk, och detta lever och frodas än i dag. I staden Québec talar i dag 95% av invånarna franska och bara 5% engelska – fast en tredjedel kan konversera på båda språken. Är det inte i våra dagar i stort sett samma förhållande i Sverige mellan användningen av de svenska och engelska språken?

Published in: on 2012/04/03 at 08:24  Kommentera