Inlägg 1.450: 9 jul 1968

Immigrationsjubileumspåminnelsen

När jag då tidigare nystade upp släktförhållandet mellan Bertil Ernemark och mig, nämnde jag i förbigående att när han stannade till i Nya York år 1965 var han på väg från Sverige till Brasilien för att där hälsa på sin mamma. Hon hade gift om sig med en herre vid namn Nils med samma efternamn som mitt – och som för den delen var min syssling och också Margaretas. Nils hade förflyttats av sitt svenska företag till en post i São Paulo, och det var där som de då bodde.

Inte långt därefter drabbades han av cancer. De reste då hem till Sverige för att få vård – och de hann knappast dit innan det var slutet för honom. Stackars Margareta var fortfarande chockad och nervös efter att ha genomgått detta, och det var skönt för henne att nu få komma till tjocka släkten i Örebro på några dagar.

Båda mina föräldrar påminde mig om att det just nu var fem hela år sedan jag reste ut från Sverige med Kungsholm. Mamma skrev att det var två år för många, pappa att han var glad för min skull men saknade mig, och jag tänkte – nej, jag skrev det inte till dem – att det hade varit de fem lyckligaste åren av mitt liv. Allting hade blivit bättre för mig: jag hade nu Ed som en trogen partner för livet, jag hade nu ett ständigt omväxlande arbete, jag hade nu min hemvist i en stad med allting, jag hade nu oändligt mycket bättre finanser, jag kunde nu vara öppen inför mina vänner om min egendomliga läggning, jag njöt nu för det mesta av ett mycket skönare väder, och jag fick nu se så mycket av världen på alla våra resor. Göteborg levde kvar i mitt hjärta, men jag hade inte den minsta tanke på att återvända dit.

Fem år i Amerika betydde att jag nu skulle kunna börja tänka på att bli amerikansk medborgare – men det var inte något som jag brydde mig om just då. Snart efter det att jag hade kommit till Amerika hade jag ansökt om och fått ett så kallat ‘grönt kort’, vilket tjänade som mitt resepass – tillsammans med mitt svenska pass – och också som bevis på att jag hade rätt att arbeta i Amerika. Jag minns emellertid ingenting om att jag någonsin visade upp det bortsett från passkontrollen vid inresor. Det måste förnyas varje år genom ett besök på immigrationsverket, men det var det enda krångel som man behövde ha. Medborgarskap skulle ge mig rösträtt, men annars hade jag samma rättigheter och skyldigheter som alla andra människor.

Internet har bilder av många olika typer av detta gröna kort, men inget liknar det som jag hade. Mitt var av tunn grön papp, var ifyllt för hand, hade inget foto och ingen maskinläsbar kod.

Annonser
Published in: on 2012/04/13 at 07:26  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: