Inlägg 1.460: 26 jul 1968

Penningbehandlingsfilosofin

Det kändes riktigt gott att ha ordentligt med pengar i fickan. Visserligen låg inte hela mellanskillnaden från gårdagens börstransaktioner i min ficka – det skulle, till att börja med, ta en vecka innan försäljningen officiellt hade bokförts av mäklaren, något som statliga instanser hade föreskrivit. Sedan skulle pengarna skickas till mig i form av en check, och när jag hade fått den med posten skulle jag sätta in pengarna på banken. Banken ville alltid ha några dagar på sig, kanske en vecka, innan de tillät mig att ta ut pengarna, för de ville först vara säkra på att checken hade täckning. Sedan kunde jag förstås få sedlarna och låta dem flyga med vinden. Så inte hade jag då pengarna i fickan, och inte skulle jag heller vilja ha mera pengar i fickan än jag hade användning för. Men det var en trevlig fras att ha att suga på.

Inte för att jag hade brist på pengar. Under den första tiden i Amerika var det inte mycket till buffert mellan vad jag ägde och vad jag behövde, men jag såg alltid till att jag inte stod helt på bar backe. Jag tänkte inte medvetet på det när jag i Nya Orleans vände tillbaka mot Nya York (se inlägg 98), men efteråt har jag förstått att det nog hade varit litet för finansriskabelt att fortsätta att köra i ett par veckor till mot Kalifornien utan att ens vara säker på att få ett jobb där.

Men nu hade jag det gott. Ed var ett fint stöd att ha i nödfall, även om han själv inte alls drunknade i pengar. Mitt arbete var till nära hundra procent säkrat, och jag fick en check – på ett numera högst varierande belopp – två gånger i månaden. Och så hade jag mina aktiebrev under den röda mattan, och de var faktiskt värda en hel del numera.

Våra utgifter var minimala: bostaden var billig, mat och dryck kostade oss mycket litet, kostymer behövde vi bara köpa då och då, och spännande resor behövde vi aldrig ge oss ut på. Men det gjorde vi, och det kunde vi göra, därför att Ed och jag båda hade samma inställning till pengarna: Samla ihop vad som behövs och litet till, och när det är gjort låt dem rulla, men bara för sådant som verkligen är värt utgiften.

Nu hade jag alltså en hel del pengar ‘i fickan’, och en liten fåtölj nummer två hade stått på dagordningen länge nog. Dessutom hade jag i hemlighet närt en önskan som jag inte ens har velat nämna tidigare, och det var en bandspelare. En sådan som den Grundigapparat som jag hade haft i Göteborg men lämnat efter mig när jag reste iväg (se inlägg 389). Nu var det dags att förverkliga dessa önskningar.

Annonser
Published in: on 2012/04/20 at 07:47  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: