Inlägg 1.500: 31 aug 1968

Diplomatinödvändigheten

Johan Printz tog med sig sin adjutant, löjtnant Sven Svensson Skute, och avseglade med sin familj den 16 augusti 1642 på fartyget Fama från Stockholm till Göteborg, och fortsatte därifrån med samma fartyg den 1 november i konvoj med fartyget Svanen ut på Atlanten. Konvojen hade nu 70 utvandrare ombord på väg till Nya Sverige.

Med på Fama reste också Johannes Campanius, en svensk präst som skulle biträda den nu sjuklige prästen Reorus Torkillus. Campanius skulle också komma att missionera bland de lokala indianerna, sammanställa en ordbok för deras språk, och ge ut en bok med Luthers katekes på svenska språket på vänstersidorna och på indianernas språk på de motsittande högersidorna.

Luthers katekes också översatt till det lokala indianspråket av Johannes Campanius, 1646 (internet)

Ombord på skeppet slog familjen Printz sällskap med en ung svensk militär, Johan Papegoja. Denne var en adelsman – om än en fattig sådan – och genom sin härkomst var han välkommen i Printzfamiljens krets.

Johan Papegojas familjevapen, Tidaholms kyrka (internet)

Denna expedition gick utan missöden och anlände till ön Antigua i Karibiska havet den 20 december. Alla blev välvilligt mottagna att fira julen där innan de fortsatte sin resa. En långvarig storm just utanför Delawareviken fick emellertid alla ombord att bli illa tilltygade, och inte förrän den 15 februari 1643 anlände de till Fort Kristina.

Johan Printz övertog omedelbart guvernörsposten från Peter Ridder. Printz fick av denne veta att Nya Sverige nu hade två nationer som medtävlare om besittningen av sitt landområde, då även några engelska nybyggare hade slagit sig ner i grannskapet. Han sade att guvernörens ställning nu krävde både försiktighet och energi.

De engelska nybyggarna hade för någon tid sedan köpt ett mindre landområde av indianerna på flodens östra sida invid Varckenskillån, på kartan en röd prick just ovanför namnet ‘Älfsborg’. De hade byggt sig ett litet samhälle där, och dessutom hade en annan engelsk grupp börjat bygga mitt emot holländarnas Fort Nassau och där driva handel med indianerna. Den holländske guvernören hade just sänt två fartyg med beväpnad besättning från Nya Amsterdam för att under ledning av Fort Nassaus befälhavare överfalla och förstöra engelsmännens bygge tvärs över floden. Fastän fartygen aldrig kom dit, så gällde detta ändå mark som svenskarna hade köpt från indianerna redan fem år tidigare!

Nu gällde det om en gammal krigare som guvernör Printz skulle kunna övergå från vapenmakt till diplomati och därigenom få sin svenska koloni att frodas?

Published in: on 2012/05/28 at 08:46  Kommentera  

Inlägg 1.499: 31 aug 1968

Guvernörsbytet

Ytterligare två svenska nybyggarområden kom till under år 1642, egendomligt nog båda på den östra sidan om Delawarefloden, och alltså formellt sett inom kolonin Nya Holland. Det ena kallades Nya Stockholm, på kartan en röd prick vid sydöstra kanten av floden mitt på kartan, och det andra hette Sveaborg, också det en röd prick längre bort från floden, sydöst om Nya Stockholm.

Då guvernör Ridder år 1639 hade tillträtt sin post för en treårsperiod, så var det nu år 1642 dags för Nya Sverigekompaniet att tillsätta en ny guvernör. Man valde Johan Björnson Printz, en överstelöjtnant som hade kämpat i Tyskland under det 30-åriga kriget. Där hade han råkat i onåd efter att ha accepterat vad som senare kom att benämnas ‘folkets och soldaternas feghet’ och därmed ha kapitulerat och gett upp den sachsiska staden Chemnitz efter en belägring under fem dagar, under vilken tid hans protestantiska styrkor i staden hade förlorat 10 man gentemot en 200 mans förlust för de belägrande katolska trupperna utanför. Han hade dock med tiden åter blivit tagen i nåder och till och med blivit adlad. Genom att han var väl bekant med finska sedvänjor efter många års tjänst i Finland ansåg Nya Sverigekompaniet att han skulle passa väl in i Nya Sverige med sina många finska kolonister.

Johan Björnsson Printz (internet)

Som förberedelse för sin tjänst ålades Printz att hjälpa Måns Kling, när han nu återigen reste runt i Bergslag och Dal för att samla ihop minst lika många nybyggarfamiljer som året före.

Den 15 augusti 1642, dagen före sin avresa, blev Printz i Stockholm instruerad att som guvernör koncentrera sig på att nybyggarna planterade tobak för att i framtiden kunna sända betydande kvantiteter av tobak med varje fartyg som avseglade till Sverige. I övrigt borde nybyggarna syssla med boskaps- och skogsskötsel, vinodling, saltkokning, silkesodling, fiske och valfångst. Guvernören skulle inte tillåta andra än Nya Sverigekolonisterna att bedriva handel med indianerna och köpa pälsverk från dem. Han skulle söka handel med dem genom att betala bättre priser än holländarna, och dessutom borde det ‘vilda folket’ informeras om den sanna kristna religionen och i allmänhet civiliserat uppträdande.

Om holländarna försökte hindra svenskarna att passera Fort Nassau skulle guvernören ‘med lämpa och fog’ visa att svenskarna hade rätt till fredlig handel, och, om detta inte verkade, möta våld med våld. Om det blev nödvändigt skulle han anlägga ännu en befästning för att med den om möjligt få ett slut på holländarnas närvaro runt Delawarefloden. Slutligen fick Printz rätt till en löjtnant, 24 soldater, en vaktmästare, en predikant, en skrivare, en fältskär, och en profoss & skarprättare.

Published in: on 2012/05/28 at 08:28  Kommentera  

Inlägg 1.498: 31 aug 1968

Massbosättningen

Löjtnant Kling arrangerade för dem alla poliseskort för att bekvämt och säkert kunna komma till hamnen i Göteborg i juni 1641 i god tid före Kalmare Nyckels avfärd i juli.

Svenska nybyggare med militäreskort på väg mot Göteborg (internet)

Själv påbörjade Kling sin resa med hustru, nyfött barn och en piga ombord på skeppet Charitas från Stockholm den 3 maj 1641, tillsammans med ett femtiotal andra passagerare, de flesta av dem enbart på väg till Göteborg. Charitas anlände dit i början av juni, och där låg Kalmare Nyckel och väntade.

Hamnen, Göteborg, 1640-talet (internet)

All boskap och lantbruksutrustning lastades ombord på Charitas, medan annan last och förnödenheter gick på båda skeppen. De flesta av de många nybyggarna hade familj, och alla av dem utom en reste med Kalmare Nyckel. Kling med sin familj fortsatte sin resa ombord på Charitas tillsammans med nio andra män, varav en hade hustru, son och två döttrar med sig. Fartygen avgick i juli och fick en stormig överresa – två nybyggare och några boskapsdjur dog och fick hivas överbord. Skeppen kom till Nya Sverige den 7 november 1641 med sitt stora tillskott av nybyggare, djur och allehanda utrustning.

Guvernör Ridder var så nöjd med antalet nya kolonister att han genast sände Måns Kling tillbaka för att nästa sändning skulle bli lika fulltalig. Båda skeppen satte segel igen mot Göteborg redan inom ett par veckor, lastade med bäverskinn inköpta från indianerna under 18 månaders tid.

När de nyanlända hade temporärt installerats i de nya husen intill Fort Kristina, anvisade guvernör Ridder dem två bosättningsområden i Nya Sverige, kallade Finland och Upland. De fick alla individuellt välja både område och platsen för sina egna  hemman. Upland kan du lätt finna på kartan – Finland är inte namngivet men jag har lagt in det som en röd prick mitt emellan Upland och Fort Kristina. De bodde inte i någon planlagd byformation – vilket kartan kanske ger intryck av – utan på sina egna hemman som de byggde efter behag på praktiskt avstånd från andra för att få ha sin skog och odlingsmark nära intill sig.

Svenska nybyggare på sitt hemman, Upland, Nya Sverige (internet)

Svenskarna hade tagit många grisar med sig, då de korrekt antog att sådana inte fanns i Nya Sveriges skogar. Som de var vana vid från Sverige byggde de inte någon svinstia utan släppte ut grisarna att gå lösa i skogen och ta hand om sig själva. Vid behov av fläsk gick man då helt enkelt ut i skogen och sköt ett av de vilda svinen. Detta fungerade utmärkt – bortsett från de lokala indianerna. Dessa hade plötsligt funnit en ny sorts villebråd i skogen och uppskattade högeligen smaken på detta nya kött. Problem av den sorten löstes dock alltid i bästa välvilja.

Published in: on 2012/05/27 at 09:05  Kommentera  

Inlägg 1.497: 31 aug 1968

Kolonibefolkningstillväxtplaneringen

Trots den akuta avsaknaden av folk i den nya svenska kolonin räknade guvernör Ridder med att hans insatser för att få dit betydligt flera nya kolonister från Sverige skulle komma att visa sig ha varit mödan värt. När han hade fullbordat bygget av de tre tidigare påbörjade husen utanför själva fästet, så tyckte han därför att det fortfarande fanns alldeles för få möjligheter att omedelbart ge tak över huvudet på alla dem som väntades anlända med nästa fartyg.

Eftersom det hände mycket litet för en guvernör i Nya Sverige i detta tidiga skede, så kunde han ägna sig en hel del åt att under år 1641 bygga ytterligare några timmerstugor i närheten av Fort Kristina. Trots att själva befästningen i dag helt har försvunnit, så har huset på den här bilden bevarats på platsen och restaurerats som ett minne av den svenska kolonin där. Det är med största säkerhet ett av de hus som guvernör Ridder antingen fullbordade eller byggde från grunden upp i väntan på nästa kontingent från hemlandet.

Timmerstuga bevarad invid Fort Kristina (internet)

Även om det inte syns klart på bilden så använde svenskarna knuttimringstekniken för sina hus, en metod som aldrig förut hade tillämpats någonstans i den nya världen. Den här bilden visar i detalj hur elegant svenskarna utan spik fogade samman timmerstockarna i husets hörn.

Svensk knuttimringsmetod (internet)

Inuti kunde en svensk timmerstuga se ut som på den här bilden – men den togs inte i ett existerande hus i Nya Sverige. Den föreställer en interiör som har rekonstruerats för ett amerikanskt historiskt museum.

Amerikansk museibyggd interiör av en svensk timmerstuga (internet)

Den unge prästen Reorus Torkillus, som guvernör Ridder hade med sig på båten, fick i början hålla sina gudstjänster just i en sådan timmerstuga. Men redan nästa år byggde han sig en kyrka i närheten av Fort Kristina och kunde inviga den år 1642. Han fick dock glädjas åt sin kyrka bara under en kort tid – i februari 1643 blev han sjuk, repade sig igen, men så dog han den 7 september, efterlämnande hustru och barn.

Det första som löjtnant Måns Nilsson Kling gjorde efter ankomsten tillbaka till Sverige i maj 1640 var att finna sig en hustru, gifta sig och skaffa barn. Sedan bröllopet var undanstökat tillbragde han det mesta av sin tid under året fram till maj 1641 i finnmarkerna i Värmland och Västmanland, där han fann ett stort antal finnar bosatta. De kallades skogsfinnar, hade mestadels familj, var vana vid att leva i skogen, och hade god erfarenhet av svedjebruk vilket skulle komma väl till pass i en nybyggarkoloni i skogstrakter.

Svedjebruk med skogsfinnar, Målning av Eero Järnefelt, 1893 (internet)

Published in: on 2012/05/27 at 08:50  Kommentera  

Inlägg 1.496: 31 aug 1968

Koloniområdeskartbeskrivningsförsöket

Guvernör Ridder skrev brev till både amiral Fleming och rikskansler Oxenstierna med begäran om att Nya Sverige snarast skulle få sig tillsänt ett stort antal nybyggarfamiljer och bland dem många skickliga hantverkare. Dessa brev sände han med Kalmare Nyckel som låg färdig att redan nu i maj 1640 återvända till Göteborg.

I sista minuten kom Ridder att tänka på hur lång tid det hade tagit – ett helt år – att få samman bara 13 villiga själar till den förra seglatsen. Det skulle aldrig gå att få tillräckligt med folk på det sättet! Nej, man måste aktivt samla ihop väl lämpade människor vare sig de ville flytta ut till kolonin eller ej, och sedan se till att de fick all den hjälp de behövde för att komma iväg. För att utföra den sysslan beordrade han Måns Kling att snabbt hoppa ombord på Kalmare Nyckel och resa till Sverige för att där ute i bygderna söka ut nybyggarämnen och övertala dem att tillsammans med sina familjer komma med honom till den nya världen. Ridder lovade att sköta hans arbete som befälhavare på Fort Kristina tills han kom tillbaka.

Det är nu dags för mig att låta dig få en karta över Nya Sverige, även om den visar mängder av befästningar och platser som år 1640 ännu inte hade kommit till. Jag har lagt in några röda prickar på kartan – de identifierar platser som jag så småningom kommer att nämna men som saknas på kartan.

Kartskiss över Nya Sverige (internet)

Jag har hittills berört endast några namn på kartan. Fort Kristina syns tydligt mitt på kartan vid sammanflödet av de två mindre vattendragen, och holländarnas fäste Fort Nassau syns också klart nära kartans högra kant. I kartans övre del kan du se Schuylkillån – Peter Minuit köpte markområdet längs västra flodbanken från Fort Kristina till sammanflödet med Schuylkillån av indianerna vid sin ankomst. Och det var längs en nästan lika lång fortsättning – utanför kartan – av västra flodbanken bortom Schuylkillån som guvernör Ridder köpte mera mark av indianerna, när han i sin tur anlände. Allt annat som syns på kartan fanns ännu inte alls.

Hela området öster om Delawarefloden tillhörde helt Nya Holland, men allt de hade att visa upp för det var Fort Nassau. Klagomålen som hade rests från guvernör Willem Kleft över svenskarnas närvaro vid ‘deras’ flod hade så småningom kommit till Nya Sverigekompaniets kännedom, och år 1941 drog sig alla de sex holländska delägarna i Nya Sverigekompaniet ur spelet, troligen för att undvika framtida intressekonflikter. Efter det hade Nya Sverigekompaniet enbart svenska delägare.

Published in: on 2012/05/26 at 08:35  Kommentera  

Inlägg 1.495: 31 aug 1968

Guvernörsframåttänkandet

Kalmare Nyckel kom iväg från Göteborg i september 1639. Bland de tretton resenärerna ombord befann sig en Göteborgspräst, Reorus Torkillus, med sin familj. Han skulle tjänstgöra som garnisonspräst på Fort Kristina och därmed bli den allra första luthersk-evangeliska prästen i den nya världen.

Reorus Torkillus (internet)

Sjöresan blev mycket utdragen. I likhet med den första överfarten två år tidigare råkade fartyget ut för en svår storm på Nordsjön och fick söka räddning i Holland, där Kalmare Nyckel kom att få ligga på reparation i flera månader. Först i februari 1640 kunde man fortsätta resan, och när man den 17 april 1640 äntligen kom till Fort Kristina var glädjen stor. Måns Kling hade då för ett helt år sedan sänt iväg Fogel Grip till Sverige, och vid det här laget hade alla svenskarna trott att de hade blivit övergivna av hemlandet.

När Peter Ridder tog över tjänsten som guvernör från ställföreträdaren kapten Måns Kling, gjorde han honom till befälhavare för Fort Kristina – och sänkte därvid åter hans rank till löjtnant. Men sin nya befattning till trots fick han dock snart en helt annan syssla.

Ridder hade fått till uppgift av Clas Fleming att sätta fart på den svenska kolonin. Den första kontingenten av nästan enbart soldater hade sänts ut för att etablera Sveriges närvaro i den nya världen, men nu gällde det att med det fåtal av just ankomna nybyggarfamiljer börja skapa en tillvaro som påminde om vanlig svensk landsbygd. Lantbrukarfamiljerna sökte genast upp lämpliga ställen i skogarna i närheten och började bygga sig stugor, som de flyttade ut till så snart de var beboeliga.

Guvernören beslöt att först väsentligt förstärka Fort Kristina och att sedan fullborda byggandet av de hus därutanför som Peter Minuit hade påbörjat – detta var nödvändigt, för han planerade att begära ett betydande befolkningstillskott med nästa skepp, och att inte alla som då anlände skulle vara lantbrukare som byggde sina egna gårdar.

Men guvernör Ridder tänkte också längre än bara på Fort Kristina och området däromkring. Han ville göra Nya Sverige till en stor koloni, så stor att det redan inköpta markområdet inte skulle räcka till. Därför behövde han utöka Nya Sveriges landområde, och det fick honom att från Lenapeindianerna inköpa mera mark, nu längre uppströms längs flodens västra bank nästan såpass långt bort som flodkröken där Nya Jerseys huvudstad Trenton i dag ligger.

Published in: on 2012/05/26 at 02:47  Kommentera  

Inlägg 1.494: 31 aug 1968

Personalresursrekryteringssvårigheterna

När Fort Kristina var helt färdigbyggt, utnämnde guvernör Minuit den 15 juni 1638 löjtnant Måns Kling till ställföreträdande guvernör och höjde samtidigt dennes rank till kapten. Minuit avreste sedan med Kalmare Nyckel med en last av tusentals bäverskinn för att i Sverige avge rapport om resan. Som på utresan seglade båda skeppen i konvoj, och Minuit tog vägen förbi Karibiska havet för att där nere byta sin från Sverige medförda last av akvavit mot en last av tobak därifrån – genom att sälja den i Europa kunde han få hela expeditionen att bli lönsam. Tyvärr råkade fartygen ut för en tropisk orkan där nere, varvid Peter Minuit kastades överbord och omkom.

Båda skeppen klarade sig emellertid och kunde repareras på ön S:t Kitts (eng. St Kitts). Man beslöt då att Kalmare Nyckel ensamt skulle fortsätta till Sverige, medan Fogel Grip skulle återvända till till kolonin med den förfärliga nyheten. Från S:t Kitts tog Fogel Grip med en frigiven slav, Anthony Swartz, ursprungligen från Angola. Han ville följa med och bli del av den svenska kolonin.

Befästningar från 1600-talet, S:t Kitts (internet)

När Fogel Grip kom kom tillbaka till Fort Kristina med meddelandet om olyckan vid S:t Kitts, beslöt naturligtvis kapten Kling att bli kvar på sin post som ställföreträdare i väntan på att en ny guvernör blev tillsatt av Nya Sverigekompaniet. Han fick skeppet att ligga kvar över vintern, främst för att kunna utnyttja besättningen till förberedelsearbeten inför den väntade ankomsten av den nya guvernören och mängder av nybyggarfamiljer.

När Kalmare Nyckel kom till Göteborg utsåg amiral Fleming till Nya Sveriges nästa guvernör den svenske marinofficeren Peter Hollander Ridder. Nya Sverigekompaniet hade räknat med att lätt få tag i familjer som ville följa med ut som nybyggare i Sveriges koloni – men det visade sig inte alls vara fallet. Trots den nöd och fattigdom som stormaktskrigandet hade medfört för folket i det lilla Sverige ville alla hellre dra sig fram på sina torp bäst det gick än att ge sig ut på farliga äventyr. Clas Fleming skulle ha kunnat begära rikskansler Oxenstierna att å sitt ämbetes vägnar beordra vanligt folk att flytta ut – men det ansåg han vore fel att göra, eftersom han enbart ville förse kolonin med villiga och intresserade nybyggare.

När det därför hade tagit nästan ett helt år att lyckas samla ihop 13 reslystna svenskar, så beslöt man att det fick räcka. Kalmare Nyckel packades med nötboskap, grisar, höns och lantbruksredskap i stora mängder och dessutom gott om bytesvaror för indianerna.

Published in: on 2012/05/26 at 02:09  Kommentera  

Inlägg 1.493: 31 aug 1968

Koloniuppbyggnadsstarten

Det stod inte länge på innan fem lokala Lenapehövdingar dök upp vid de just ankomna skeppen.  Guvernör Minuit kom snabbt igång med att diskutera med dem om att få köpa ett ordentligt stycke land från dem för sin nya koloni. Han ville ha gott om jord för kolonisterna att bruka när de efterhand kom dit, och hövdingarna erbjöd honom hela Delawareflodens västra bank alltifrån mynningen upp till sammanflödet med den lilla Schuylkillån, där staden Filadelfia nu ligger. De var snart helt överens, och köpeavtalet skrevs under den 8 april ombord på Fogel Grip. Köpeskillingen bestod av mycket av de handelsvaror som hade medförts från Sverige.

Förhandlingar mellan svenskarna och indianerna, Nya Sverige (internet)

Det var Minuits släkting, köpmannen Hendrick Huygen, som skrev ut alla dokument för detta traktat. Sedan skötte han kolonins inköp från indianerna av bäverskinn, vilket var en begärlig artikel att sända hem till Sverige. Han försåg också indianerna med allehanda verktyg av järn i utbyte mot majs – kolonin behövde mat och hade inga bönder ännu, enbart soldater. Det kan här nämnas att Huygen var den enda person som kom att bli kvar från början till slut under hela Nya Sveriges existens.

Så snart guvernörens landavtal med Lenapeindianernas var klart, satte han manskapet på Fågel Grip och Kalmare Nyckel i arbete med att, just på udden där de hade stigit i land, bygga en fyrkantig befästning med väggar av stadiga träpålar. Fästet hade en sida vänd direkt mot ån, och i varje hörn hade det ett försvarstorn, med kanoner i två av dem. Innanför väggarna byggde de två hus, av vilka det ena kom att tjäna som guvernörens residens och Nya Sveriges officiella förvaltningsbyggnad och det andra som soldatkvarter. Han gav fästet namnet Fort Kristina efter Sveriges drottning, och samtidigt döpte han om Minquasån till Kristinaån.

Modell av Fort Kristina, Nya Sverige (internet)

Samtidigt byggde de också flera hus utanför det befästa fortet. Dessa skulle tjäna som tillfälliga bostäder för Nya Sveriges första nybyggarfamiljer, som han med det snaraste skulle hämta dit ut från Sverige. De skulle sedan bygga sina egna gårdar ute i skog och mark för att med åkerbruk och boskapsskötsel förse kolonin med nödiga matvaror. De skulle också kunna odla tobak, en värdefull och lättransporterad vara att sända till hemlandet. Guvernörens planer uteslöt inte möjligheten att i likhet med Samuel Blommaert ge sig på att plundra spanska skepp, som fyllda med silver i en stadig ström korsade det vilda havet därutanför.

Published in: on 2012/05/26 at 01:31  Kommentera  

Inlägg 1.492: 31 aug 1968

Indiankulturskillnadsfarorna

Holländarna hade till yttermera visso förstärkt sin närvaro år 1631 med ännu ett kolonisamhälle, detta kallat Zwaanendael, på västra banken av Delawarefloden nära dess mynning. Samuel Blommaert hade två år tidigare köpslagit med indianerna och fått köpa det området av dem, och Peter Minuit hade som Nya Hollands dåvarande guvernör godkänt besittningen. Ett valfångstfartyg med 28 man seglade dit från Holland – valfångst skulle bli en av deras sysslor – och dessa byggde där upp sin lilla by. Mitt bland husen ställde de en träpåle, på vilken de fäste en tennplatta med Hollands riksvapen påmålat.

Men nybyggarsamhället Zwaanendael blev inte långlivat. En dag när de närboende indianerna besökte byn – vilket de dagligen gjorde – tog en av deras hövdingar ner plattan från pålen för att göra tobakspipor av tennet, utan att veta att han gjorde något galet. Det blev ett hiskeligt hallå från holländarnas sida över denna skymf av deras hemland, och indianerna, som trodde att hövdingen nu hade förstört den goda sämjan mellan dem och invandrarna, reagerade med att föra ut sin hövding i skogen och slå ihjäl honom. Sedan tog de in hans skalp i huset till byns ledare och visade upp den som bevis på att de hade återställt freden. De fick då veta att de inte alls skulle ha slagit ihjäl hövdingen – de skulle bara ha tagit honom in i huset så att han kunde ha blivit tillsagd att inte ta bort den holländska vapenskölden.

Nu såg sig hövdingens egna män tvungna att hämnas, och därmed gick de ur hus i hus och mördade systematiskt och tyst en efter en av byns holländare, tills det inte fanns en enda av dem kvar i livet. Sedan brände de ner byn.

Då ingen överlevde för att rapportera detta, och holländarna i Zwaanendael inte stod i regelbunden kontakt med andra nybyggare, tog det åratal innan det blev bekant att Zwaanendael var borta. Detaljerna om vad som hade hänt kom fram ännu längre fram i tiden, när en av indianerna berättade för holländarna om vad som hade skett.

Peter Minuit visste, från sin tid som holländsk koloniguvernör  och genom fortlöpande kontakter med holländarna, att Nya Holland inte hade nog av militära resurser för att förhindra andra kolonister – som svenskarna – att bosätta sig längs hela Delawarefloden. Och han visste också att holländarna inte alls hade koloniserat den västra flodbanken, där svenskarna nu hade beslutat sig för att lägga Nya Sverige. När Willem Kieft, Minuits efterträdare som holländsk koloniguvernör, protesterade mot svenskarnas förmenade intrång, så var det därför ingenting som Minuit brydde sig om.

Willem Kieft (internet)

Published in: on 2012/05/25 at 22:51  Kommentera  

Inlägg 1.491: 31 aug 1968

Nordamerikakoloniseringen

Fartygen lämnade Göteborg i november 1637 och råkade ut för en svår storm på Nordsjön, vilket tvingade dem att anlöpa hamn i Holland för reparation av båda fartygen. Inte förrän på nyårsdagen 1638 kunde de via Kanarieöarna fortsätta sin resa.

Fogel Grip och därbortom Kalmare Nyckel under stormen på Nordsjön, 1937 (internet)

Det kanske verkar underligt att segla ända ner till Kanarieöarna på väg till Nordamerika, men kartan här nedan visar att man utan större förlängning av resvägen kunde ta den rutten under den kalla årstiden för att i möjligaste mån undvika vinterstormarna på Nordatlanten.

Karta över gängse seglingsleder till Nya Sverige (internet)

Den 29 mars 1638 seglade de svenska fartygen in i Delawareviken och uppför Delawarefloden och svängde sedan till vänster in i en liten å – den lilla Minquasån, så benämnd efter det indianband som bodde vid den. Där steg alla i land på en udde vid sammanflödet med den ännu mindre Brännvinsbäcken på ett alldeles öde ställe, som en gång långt fram i tiden skulle komma att utgöra själva centrum av Delawares enda storstad Wilmington.

Karta över dagens centrala Wilmington med landstigningen precis i mitten (internet)

En indianstam benämnd Lenape bebodde hela det stora området från nederdelen av Hudsonfloden i norr till mynningen av Delawarefloden i söder, från Atlanten i öster till Pennsylvaniens nuvarande huvudstad Harrisburg i väster. De svenska nybyggarna och indianerna var båda vana vid att leva fritt ute i markerna, utan trängsel och konflikter, och detta var dem båda till stor hjälp i umgänget med varandra. Med sina vitt skilda kulturbakgrunder hade indianer och européer olika sätt att agera i vissa situationer, något som oavsiktligt kunde leda till konflikter – vilket jag strax kommer att visa – men i motsats till hur det ofta urartade på andra håll kom det aldrig till några fientligheter mellan svenskarna och indianerna.

Förhållandet mellan svenskarna och de andra europeiska nybyggarna, då främst holländarna, var inte lika gott – de stod ju i ett direkt konkurrensförhållande till varandra om det nya landets handelsvaror. Den holländska kolonin, som hade sitt högsäte i Nya Amsterdam på ön Manhattan vid mynningen av Hudsonfloden långt norrut, hade tidigare lagt beslag på hela landområdet ner till Delawareflodens östra bank för sin koloni Nya Holland. Principen om den förste besittningstagarens rätt till oanvänt land gällde överallt, och holländarna hade redan år 1623 byggt ett fäste, Fort Nassau, på östra banken en bit längre upp i Delawarefloden, ungefär mitt emot nuvarande staden Filadelfia.

Published in: on 2012/05/25 at 22:25  Kommentera  

Inlägg 1.490: 31 aug 1968

Expeditionsförberedelserna

Oxenstierna gav Nya Sverigekompaniet i uppdrag att inrätta en svensk-holländsk handelspost i Nordamerika. Den Finlandssvenske amiralen  Clas Fleming, tog villigt på sig uppdraget att organisera en expedition för att upprätta Sveriges första koloni i den nya världen. Kompaniet hade vid den här tiden fem svenska delägare – bland dem Axel Oxenstierna, Peter Spiring och Clas Fleming – och sex holländare – bland dem Samuel Blommaert.

Clas Fleming (internet)

Blommaert hjälpte Fleming med att utrusta expeditionen. För resan anskaffade han de två skeppen Fogel Grip – en 30 meter lång fullriggad pinass – och Kalmare Nyckel – ett 33 meter långt 200 tons fullriggat förutvarande marinfartyg.

Nutida kopia av Kalmare Nyckel (internet)

Det var också Blommaert som fick Nya Sverigekompaniet att år 1637 anställa Peter Minuit som den nya svenska kolonins förste guvernör.

Peter Minuit (internet)

Peter Minuit hade från år 1626 tjänstgjort som guvernör för det holländska Västindiska kompaniets koloni Nya Holland. Det är på den posten som han för eftervärlden har blivit mest känd som den europé som av infödingarna för varor värda omkring 60 holländska gulden köpte ön Manhattan att använda till den holländska kolonins huvudsäte.

Peter Minuit köper Manhattan för 60 gulden (internet)

Av okänd anledning hade han emellertid avskedats från sin befattning redan år 1631 – själv gissar jag att de ansåg 60 gulden ha varit slöseri med kompaniets pengar – och han hade därefter sysselsatt sig som köpman i Amsterdam. Genom sin bakgrund som koloniguvernör kände han väl till att området kring Delawarefloden var glest koloniserat och skulle passa bra för den svenska kolonin.

Fartygen fick för överresan en blandad holländsk-svensk besättning – befälet var enbart holländskt, då det hade tidigare erfarenhet av Atlantöverfarter. Expeditionsmedlemmarna bestod av

  • Peter Minuit,
  • en svensk löjtnant, Måns Nilsson Kling,
  • en holländsk köpman, Hendrick Huygen, släkting till Peter Minuit,
  • 21 svenska knektar.

Svenskarna reste på Fogel Grip och holländarna på Kalmare Nyckel. Med sig hade de en betydande last av handelsvaror, sådant som till exempel svensk akvavit, att användas vid byteshandel med infödingarna därute. Det större fartyget Kalmare Nyckel transporterade huvudparten av handelsvarorna.

Published in: on 2012/05/25 at 09:26  Kommentera  

Inlägg 1.489: 31 aug 1968

Koloniidén

Men trots allt fanns det en vilja i Sverige att följa de andra stormakternas exempel och skaffa landet egna kolonier därborta. I den avsikten grundades år 1625 ett svenskt handelsföretag vid namn Nya Sverigekompaniet av en holländare vid namn Willem Usselincx.

Willem Usselincx (internet)

Denne hade tidigare varit med om att grunda ett liknande företag i sitt hemland, nämligen det holländska Västindiska kompaniet. Usselincx hade redan på hösten 1624 i Göteborg sammanträffat med Sveriges kung Gustav II Adolf och för honom fått tillfälle att framlägga sitt förslag till ett svenskt handelskompani, under villkor att detta finge åtnjuta ensamrätt till Sveriges handel och kolonisation i främmande världsdelar under en tolvårsperiod. Kungen blev intresserad av förslaget och gav den 21 december 1624 Usselincx uppdraget att bilda ett sådant kompani.

Gustav II Adolf (internet)

Det utlovade privilegiebrevet utfärdades av kung Gustav II Adolf den 14 juni 1626, och efter den svenska riksdagens godkännande trädde det i kraft den 1 maj 1627. Emellertid kom kriget i Tyskland och kung Gustav II Adolfs tragiska död i vägen för projektet under många år. Först åtta år senare återupptogs det, då av Axel Oxenstierna, landets rikskansler – och regent för den då underåriga drottning Kristina.

Axel Oxenstierna (internet)

Drottning Kristina som barn (internet)

År 1635 träffade nämligen Oxenstierna under ett besök i Amsterdam samman med Peter Spiring, en holländsk finansman, konsthandlare och diplomat i omfattande svensk tjänst – inom parentes sagt kom han att år 1636 av drottning Kristina adlas till namnet Silfvercrona.

Spiring introducerade rikskanslern för den holländske köpmannen Samuel Blommaert, en äventyrare som under 30 år hade fyllt sitt liv med allt från Borneo till Angola – tidigare under år 1635 hade han även startat en mässingsfabrik i Nacka utanför Stockholm.

Samuel Blommaert (internet)

Blommaert kände väl till situationen kring det avdomnade Nya Sverigekompaniet och lyckades få Oxenstierna intresserad av det. Under de sex åren därefter bombarderade Blommaert den svenske rikskanslern med sammanlagt 36 brev, de flesta om Nya Sverige. För sin egen del drog sig emellertid Blommaert snart ur fortsatt medverkan i Nya Sverigekompaniet efter det att dess två första expeditioner inte kom att för honom visa sig vara lika lönsamma som att ute på haven kapa spanska skepp på väg från Karibiska havet fullastade med silver.

Published in: on 2012/05/25 at 09:00  Kommentera  

Inlägg 1.488: 31 aug 1968

Stormaktsväldet

Jag läste kartan och Ed förde bilen. Kartläsaren gav bilföraren en varning om att vi snart skulle ta av på väg nummer 13 söderut, och bilföraren svängde elegant av motorvägen och in på den mycket mindre, men ändå fyrfiliga vägen. Det var nu som upptäcktsresan började.

Det första vi upptäckte på avtagsvägen var delstaten Delaware. Visserligen hade vi redan kört igenom Delaware tidigare fast utan att då ens märka det, för det brukade gälla 30 små kilometrar på motorväg, lagom för en gäspning eller två. Nu skulle vi köra igenom hela Delaware, landets näst minsta delstat, från ena änden till den andra, och det motsvarade såpass mycket som sträckan från Stockholm till Örebro och en god bit därtill. Ju längre Ed körde, desto mer respekt fick jag för storleken på den här lilla pyttedelstaten – att den skulle vara lika stor som Mälardalen hade jag då aldrig trott. Små förväntningar ger stora delstater – heter det inte så?

Men vi var inte bara i Delaware – vi var också i Nya Sverige. Den som inte var hemma från skolan under den historietimme då ämnet behandlades kanske minns att Sverige en gång i tiden hade en koloni i Amerika. Den hette Nya Sverige, och den låg här i trakten. Den var rätt glest bebodd, även inräknat indianbefolkningen. Men några hundra européer på ett ställe – det räckte till för att bilda en koloni.

Under 1600-talet var Sverige en av Europas större länder, och under tiden fram till 1660 bara växte dess stormaktsvälde. Den här kartan visar rätt bra vilka områden som Sverige förfogade över.

Det svenska stormaktsväldet 1637 (internet)

Om jag ser på Sveriges storlek år 1637, det år då koloniäventyret i Amerika började, så bestod landet till att börja med av det som är gult på kartan, alltså nuvarande Sverige, fast utan Skåne, Blekinge, Halland, Bohuslän, Gotland, Jämtland och Härjedalen. Och så hade man nuvarande Finland, utom en bit av Karelen, och så också en liten bit av nuvarande Ryssland, nämligen staden Viborg med omgivningar.

Till Sverige hörde också nuvarande Estland utan ön Ösel, och dessutom norra halvan av nuvarande Lettland. Det rörde sig om det fastlandsområde som kallas Estland och Livland på kartan.

Alla de andra av Europas stormakter, som Holland, Frankrike, Spanien, Portugal och England, insåg värdet av att roffa åt sig naturrikedomarna runt om i världen och då framför allt från den nya kontinenten långt borta i väster. Sverige hade ännu inte gett sig på sådana äventyr utan hade nog med att söka behålla sina handelsförbindelser med hamnarna runt Östersjön. Det var för detta som landet ledde en protestantisk koalition som utkämpade ett trettio år långt krig i Mellaneuropa mot det tysk-romerska katolska kejsardömet.

Published in: on 2012/05/25 at 08:21  Kommentera  

Inlägg 1.487: 31 aug 1968

Manhattantrafiksvårighetsövervinnandet

Detta var inte avsett att bli en rekordlång körning, så vi hämtade inte ut bilen förrän klockan 07.30 på lördagen. Vi fick en liten trevlig Plymouth Valiant. Jag stod ute i garaget för att hjälpa till när Ed backade ut bilen – sakta, sakta – och helt på egen hand fick han den till porten utan att krocka med en enda stänkskärm. Ser man på! Jag hoppade in som passagerare, och Ed svängde till vänster ut på Universitetsplatsen, tog sedan av till vänster på 13:e gatan och sedan till vänster igen på Sjunde avenyn, och efter en stund på den satt det stora skyltar för högersvängen in i Hollandtunneln.

Infarten till Hollandtunneln, New York (internet)

Ed hade inte kört på Manhattan förut, så han kände sig litet skakigare på gatorna än när han slingrade sig ut ur garaget, men det var rätt tomt på bilar, så allt gick bara bra. Och att köra genom tunneln hade han inga som helst problem med.

Inne i Hollandtunneln, New York (internet)

När min hjärna daltade med Ed och hur han skulle klara av trafiken kom jag att tänka på hur jag själv fem år tidigare hade klarat av Manhattan och tunnlarna helt på egen hand utan nämnvärd skräck. Varför var jag då nu så orolig för Ed? Jo, själv hade jag ju då kört bil och framför allt skoter i all sorts trafik i tio års tid, så allt som var nytt för mig när jag kom till Nya York var den täta trafiken och de annorlunda skyltarna – resten gällde bara att försöka hitta rätt på gatorna. Ed hade ju lärt sig att köra bil för bara ett år sedan, och inte hade han haft många tillfällen till att öva sig sedan dess heller. Så undra på att jag kände ansvarets ok vila på mina bräckliga skuldror.

Men så snart vi hade kommit upp ur Hollandtunneln var skräcken borta. Ed tyckte ju allra bäst om att köra på motorväg och klarade det perfekt. Nu kunde jag koppla av i passagerarsätet och bara må gott. Motorvägen till Delawares Åminnelsebro hade han ju kört flera gånger tidigare, men det här gången skulle bron bli annorlunda. Nu skulle vi för första gången åka över den nybyggda parallellbron strax till höger om den gamla och med all trafik på den i samma riktning.

Så pyttsan heller! Precis som förr ledde vår väg till den vänstra bron med två filer i var riktning, precis som förr. Och det nya spannet stod strax intill alldeles tomt, precis som förr. Hade vi kommit dit bara två veckor senare skulle vi ha fått åka över det – men det visste vi ju inte då. Det var dock trots allt ingenting viktigt, bara det att vi hade sett fram emot Världens Fortsatta Utveckling och blev besvikna över att inte finna någon manifestation av det på det här stället.

Published in: on 2012/05/15 at 08:02  Kommentera  

Inlägg 1.486: 30 – 31 aug 1968

Träskdysterhetsantecipationen

Vi hade faktiskt annat än broar och tunnlar i kikaren för vår lilla tredagarsresa. Vi tänkte också titta på Williamsburg, som Ed hade hört talas om i hela sitt liv. Jag hade också någon gång hört det nämnas som en upprustad gammal stad av typen Sturbrobyn, som jag hade uppskattat enormt – och Ed också när jag senare tog honom dit. Om Williamsburg bara skulle visa sig vara en kopia av Sturbrobyn så behövde vi ju inte stanna där på allvar utan bara ge oss iväg igen efter en stund.

Och så hade jag hittat på kartan något som hette ‘Dystra träsket’ (eng. Dismal Swamp). Får du inte som jag frossbrytningar när du hör ett sådant namn? Det fanns med på kartan, för det var inte frågan om litet ynklig sankmark någonstans ute i skogen – Dystra träsket såg på kartan ut att mäta 20 kilometer i kvadrat, och det låg precis på gränsen mellan Virginien och Nordkarolina, inte långt från södra änden av ChpvBT. Där gällde det förstås att köra försiktigt så att inte hjulen sjönk ner i kvicksanden – det hade jag sett på film många gånger. Jag räknade med att Dystra träsket skulle bli resans dystra höjdpunkt.

Om vi efter allt detta fick tid över kunde vi alltid stanna till i Washington på vägen tillbaka – fast jag var rätt trött på huvudstaden efter  allt traskandet där för bara några månader sedan.

”Nu undrar jag om du inte vill köra bilen redan från garaget?” föreslog jag Ed på morgonen. Jag kunde ha nämnt det redan på kvällen, för jag hade tänkt en hel del på den saken. Men hur skulle jag då själv ha reagerat om jag hade varit i hans kläder? Jo, jag skulle ha legat helvaken halva natten och ängslats över hur jag skulle trassla ut bilen från uthyrningens trånga garage och också allt vad jag måste tänka på när jag körde genom Hollandtunneln – ”Jag har aldrig gjort det här förr, sergeant!”.

Så jag väntade med mitt förslag till på morgonen, och det verkade att gå bra: ”Javisst!” sade Ed, vilket jag förstås visste att han skulle säga. Han var alltid med på noterna. Sedan, om han egentligen inte hade velat göra vad jag hade föreslagit, så hade han kommit med små frågor allt efterhand och på så sätt vänt sitt ja till ett nej. Vi kände varann rätt bra.

Men han sade att bara han slapp att köra i mörker ännu så skulle han klara av det – och det gjorde han förstås. Han hade ju åkt med mig från garaget genom Hollandtunneln flera gånger så det var ju ingenting nytt med det.

Published in: on 2012/05/15 at 07:43  Kommentera  

Inlägg 1.485: 30 aug 1968

Chesapeakeviksbrotunnelsundersökningsplanerna

Men så småningom ändrade både Ed och jag vår status som valpåtittare till valdeltagare. För mig blev det en ansökan om medborgarskap – så småningom, men inte med en gång nu år 1968, för jag skulle inte ha kunnat välja vilken, av Nixon eller Humphrey, jag tyckte mest illa om – och för Ed måste det helt enkelt ha skett genom osmos. Vi hade aldrig pratat politik dessförinnan. Men efter upplevelserna den här veckan följde vi engagerat med i politiken och somnade ofta medan vi hopslingrade ojade oss över  hur hemskt det skulle bli om inte Humphrey ville ändra sina åsikter om kriget i Vietnam bort från hur president Johnson tänkte, och gjorde så illa kvickt.

Den här fredagskvällen somnade vi emellertid inte diskuterande politik. Nu pratade vi bara om vår förestående biltripp till Virginienkusten. Vårt mål var att korsa den 23 kilometer breda Chesapeakevikens mynning på en landsväg som gick

  • genom två 1½ kilometer långa undervattenstunnlar,
  • över fyra ½ kilometer långa konstgjorda öar för tunnelmynningarna,
  • på två 2 kilometer långa högbroar,
  • mellan allt detta på 19 kilometer bockbro, i stil med Ponchartrainbron (se inlägg 98) och alla broarna ut till Västra Revet (se inlägg 83),
  • på 3 kilometer av viaduktvägar över sankmarker, och
  • på 9 kilometer av tillfartsvägar som ledde till motorväg.

Allt det hade byggts på bara 3½ år och blivit färdigt i april 1965. Det hade skrivits om det i Nya Yorks Tidender in i minsta detalj, men så här några år efteråt upptäckte jag att jag hade glömt bort alla detaljerna om det, så nu måste vi allt hasa oss dit och på platsen undersöka den prisbelönta ingenjörstekniken och provköra leden. Det måste man göra för att verkligen komma ihåg alltsammans.

Byggnadsverket kallades för ‘Chesapeakevikens bro och tunnel’ (eng. Chesapeake Bay Bridge and Tunnel), vilket jag kommer att framgent förkorta till ‘ChpvBT’ (eng. CBBT), när jag nämner det. Här är en bild av vad vi såg fram emot redan innan vi hade gett oss av. Bilden visar en av de konstgjorda öarna där vägen övergick från bockbro till tunnel. Du kan också se en liknande ö längre bort på bilden, där tunneln slutar och bockbron fortsätter.

Flygfoto av en av öarna, ChpvBT, 1960-talet (internet)

Published in: on 2012/05/14 at 05:15  Kommentera  

Inlägg 1.484: 30 aug 1968

Negerbefolkningsröstningsovilligheten

Helt oavsett Tom Mierswa och löneförhöjningen och den stora kommissionschecken så fick jag senare på dagen hos Shearson-Hammill veta från av mina mera mekaniska arbetskolleger att det senaste omläggningsdatumet – den 20 september – troligen inte heller skulle hålla. Det var fortfarande samma fel inne i datamaskinen som spökade.

Jag själv sysslade nästan enbart med att hjälpa kundens folk med deras programmering och arbetsrutinsförändringar för att passa allt det goda som mäklar-CCAP skulle ge dem. Så dessa ständiga framflyttanden av igångkörningen betydde inte något extra arbete för mig personligen, men jag var ändå tvungen att vara där kroppsligen, just ifall det skulle visa sig vara något som jag kunde göra för dem. För Shearson-Hammills personal var det likadant – det var IBM-teknikerna som slet i ett och stod i telefon med fabriken hela dagarna och sent in på kvällarna.

Den senaste veckans händelser i Chicago hade verkligen fått mig att uppleva Amerikas politik på ett mera konkret sätt än under alla mina första fem år. Jag började känna att jag borde bli medborgare på allvar så att jag kunde rösta och därmed bli en del av det hela. Jag tyckte att det var egendomligt att Ed inte röstade – han hade aldrig röstat. Han sade att de flesta svarta inte röstade – det var en vana som satt i sedan gamla tider, och inte bara gamla tider heller för den delen. Nu, med de nya folkrättslagarna som president Johnson hade fått igenom kongressen 1965, kunde sydstaterna inte längre neka svarta att få rösta.

”Även Ni kan registrera Er för röstning”,1960-talet (internet)

Men i stället följde man där alla de regler som fanns till punkt och pricka. För att få registrera sig som väljare måste man känna till inte bara det engelska språket – som har dubbelt så många ord som vilket annat språk som helst – utan också kunna grundlagarna utan och innan och veta hur högsta domstolen fungerade och tusen andra saker i den vägen. Och det är ju lätt att begripa hur knepigt ett sådant prov kan göras för sådana väljare som man inte vill ge rösträtt till.

Så gick det inte till i Nya York och andra nordliga trakter i Amerika,  men alla svarta påverkades mycket av vad som skedde i sydstaterna, och om deras rasfränder därnere inte kunde få rösta så tog det lusten att göra det också ur dem som bodde på annat håll i landet. Det var förenat med obehag att göra något som var förbjudet eller omöjligt på andra ställen. Mot denna uppfattning fanns många goda argument – vilka Ed och hans familj helt delade – men ändå hade ingen av dem brytt sig om ge sig på det olustiga att försöka registrera sig för att få rösta.

Published in: on 2012/05/13 at 07:19  Kommentera  

Inlägg 1.483: 29 – 30 aug 1968

Televisionsreportageöverföringsförbudet

I fredagsnyheterna fick vi höra att myndigheterna i Washington hade förbjudit TV-film från Chicago att reläas till utlandet, detta för att inte i onödan hetsa upp folkstämningen i andra länder mot Amerika. Jag kunde inte för mitt liv förstå hur sådant kunde stoppas, såväl tekniskt som juridiskt, men uppenbarligen var det möjligt. Jag förstod dock så väl att om de fick vänta i ett par dagar på att filmerna skulle komma dit med flyg så skulle de inte ha samma omedelbara effekt – men jag tyckte absolut inte om att nyheterna censurerades på något sätt.

I Amerika tyckte 75% av folket att Chicagopolisen hade gjort fel i det de gjorde, medan 25% ansåg att det var studenterna som skulle klandras för allt det som hände. Men hur som helst så fick Chicago och därmed Amerika ett slag i huvudet som ingen ännu visste hurpass allvarligt det skulle visa sig ha varit.

Min kommissionscheck på fredagen var återigen fet och präktig, hela 3.734 kronor, Jag var fortfarande så omtumlad av Chicago och gatustriderna att jag inte riktigt registerade storleken av beloppet. Men det kom som ännu en bekräftelse på att det trots allt var bättre för mig att få den osäkra kommissionen än att bara få min fasta lön.

På kuvertet med den stora checken hade Tom Mierswa skrivit ”Kom in till mig!”, och det gjorde mig förstås nyfiken. Skulle han försöka skicka mig till Puerto Rico nu igen? När det inte alls passade in förra gången hade han ju sagt att han skulle göra det någon gång senare, fast jag hade förstås bara tagit det som löst prat. Och det skulle för övrigt inte gå nu heller, för jag kunde ju inte lämna Shearson-Hammill i sticket, just när de vilken vecka som helst skulle köra igång med sitt nya mäklar-CCAP-system.

Tom satt i sammanträde, men det skulle bara ta någon timme, så jag stannade på kontoret och fyllde min tid med att gå igenom traven av olästa brev och tillkännagivanden som hade vuxit varenda dag i min vänstra skrivbordslåda. När Tom dök upp fick jag veta att jag skulle få mera i lön från den 1 september, upp från 6.023 till 6.488 kronor i månaden. Nu när jag fick ut bara 80% av min fasta lön – resten tjänade som basbelopp för kommissionen – så steg den fasta månadslönen från 4.818 till 5.191 kronor. Och eftersom kommissionen baserades på min lön så skulle kommissionscheckarna bli större också, i proportion till löneförhöjningen.

Att ge löneförhöjningar till min personal skulle ha varit det enda som jag hade trivts med på jobbet om jag hade tvingats till att vara chef. Men det var guskeov inte aktuellt.

Published in: on 2012/05/11 at 07:39  Kommentera  

Inlägg 1.482: 26 – 29 aug 1968

Chicagokonventvideoerinringarna (del 4)

Klicka här för del 4, i vilken du först åter får se de sista två minuterna av del 3 och sedan bland annat får

  • från onsdagens händelser se en bekymrad Hubert Humphrey rätt ovanför kravallerna i sin svit på Hiltonhotellet,
  • höra nomineringstalen för de olika kandidaterna börja klockan 20.00, där senator Abraham Ribicoff i sitt tal säger: ”Med George McGovern som Amerikas president skulle vi inte se Gestapotaktik tillämpad på Chicagos gator”, vilket får Richard Daley att explodera, skaka sin krytnäve mot Ribicoff och hojta: “Fuck you, you Jew son of a bitch! You lousy motherfucker! Go home!”, något som min känsla för dekorum förhindrar mig från att vederbörligen översätta på dessa välansade sidor,
  • uppleva att nomineringtalen under dagens bästa TV-tid inte sänds i sin helhet utan delvis ersätts av de nu framkallade filmavsnitten av poliskalabaliken i gatukorsningen utanför Hiltonhotellet,
  • höra några omröstningssiffror levereras av delstatsdelegationerna under sammanräkningen som har börjat klockan 23.20,
  • se Hubert Humphery i sin svit lysa upp i ett stort falskt leende efter att ha uppnått tillräckligt med röster, samtidigt som hans hjärta blöder över vad som händer därute i Chicago,
  • se de förlorande fredsdelegaterna i en impromptu marsch med levande ljus utanför konventhallen, sjungande ‘Vi skall övervinna’, och slutligen
  • se den republikanske kandidaten Richard Nixon vinna presidentvalet i november med minsta möjliga marginal över Hubert Humphrey och det demokratiska partiet, som folket då har övergett efter allt som hade hänt.

På torsdagen valde konventet Hubert Humphrey senator Edmund Muskie till sin vicepresidentkandidat. Under den dagen var det helt lugnt i Chicago.

Hubert Humphrey och Edmund Muskie efter nomineringen, Chicago, 1968 (internet)

Allt som allt arresterade Chicagos poliser 589 personer. 119 poliser och 100 demonstranter hade blivit såpass skadade att de hade behövt läkarvård. Striderna mellan fredsdemonstranter och poliser, som hela landet hade sett på TV, blev föremål för en statlig analys, och den lade största delen av skulden på Chicagos poliskår. Richard Daley tog helt avstånd från denna slutledning och gav sina poliser en löneförhöjning.

Poliserna arbetar hårt för sin löneförhöjning, Chicago, 1968 (internet)

Published in: on 2012/05/08 at 02:44  Kommentera  

Inlägg 1.481: 26 – 28 aug 1968

Chicagokonventvideoerinringarna (del 3)

Klicka här för del 3, i vilken du bland annat får

  • från tisdagens händelser veta att Richard Daley har kallat in hemvärnet för att förstärka stadens nu dödströtta poliser, och
  • höra Tom Hayden kalla fredsivrarna till den största och avgörande demonstrationen nästa dag,
  • från onsdagens händelser vara med om dagen då lag och ordning vann över gatuprotesterna,
  • se Vietnamdebatten komma igång klockan 12.00 och att båda sidorna av partiet låter sina förespråkare tala om hur Vietnamtexten i partiprogrammet bör formuleras,
  • se 15.000 fredsivrare samlas till ett möte i Grantparken (eng. Grant Park) 5 kilometer från konventet, men att det, trots beviljat tillstånd från Chicago stad, ändå är fullt med poliser där,
  • se en tonåring klättra upp på en flaggstång och hala ner en amerikansk flagga, poliserna rusa till för att arrestera honom för vanärande av fanan, parkbänkar vältas omkull för att stoppa poliserna, full batongkalabalik på gång, allt i en enda röra,

Kalabaliken med parkbänkarna, Grantparken, Chicago, 1968 (internet)

  • se Ronnie Davis bilda en mänsklig kedja mellan fredsivrarna och poliserna och sedan göra klart för dem att han har tillstånd för mötet och att poliserna borde ge sig av, vilket får dem att ta till tårgas och batonger och slå Ronnie Davis medvetslös med ropen: ”Döda honom!”,

Polisen tar till tårgas, Grantparken, Chicago, 1968 (internet)

  • bevittna en tvist mellan David Dellinger, som vill arrangera en fredlig marsch, och Tom Hayden, som vill att man i gerillagrupper skall attackera poliserna från oväntade håll runt om i staden,
  • veta att Tom Hayden ger sig av med några få deltagare, medan David Dellingers stora fredliga marsch med 6.000 deltagare stoppas av poliserna som vägrar att låta dem marschera,
  • se konventet rösta mellan de två versionerna av Vietnamtexten, Johnson-Humphreys text och fredsdelegaternas text, varvid Humphreys vinner med 1.500 röster mot 1.000,
  • se fredsdelegaterna därefter marschera runt på konventgolvet sjungande ‘Vi skall övervinna’ (eng. We shall overcome), vilken Richard Daley beordrar orkestern att överspela med demokraternas kampsång ‘Glada dagar är här igen’ (eng. Happy Days Are Here Again), och
  • se 7.000 fredsaktivister samlas i gatukorsningen vid Hiltonhotellet (eng. Hilton Hotel)  och där stå och reta upp poliserna, tills dessa efter en halvtimme ger sig på dem med sina batonger, vilket allt tas upp på film av TV-fotograferna men inte kan direktsändas på grund av kabelbrist.

Kalabaliken i gatukorsningen intill Hiltonhotellet, Chicago, 1968 (internet)

Published in: on 2012/05/08 at 01:55  Kommentera  

Inlägg 1.480: 26 – 27 aug 1968:

Chicagokonventvideoerinringarna (del 2)

Klicka här för del 2, i vilken du bland annat får

  • från söndagens händelser se Chicagos flygplats krylla av beväpnad militär,
  • veta att det är telefonstrejk, taxistrejk och busstrejk i Chicago och att staden förefaller att vara ockuperad av fientliga styrkor,

Skylt på konventbyggnaden välkomnar delegaterna till Chicago, 1968 (internet)

  • se 2.000 ungdomar inför TV-kamerorna öva en ormdans med stockar för att skrämma poliserna,
  • se stadens poliser hela dagen förbereda sig på att inta Lincolnparken klockan 23.00, då den enligt skyltarna officiellt stängs för natten,
  • se hur poliserna börjar med att skjuta tårgasbomber in i parken och därefter marschera in dit försedda med gasmasker och batonger, med vilka de vilt slår ner alla ungdomar som de råkar stöta på, och
  • veta att poliserna, som själva inte har någon högre utbildning, inte kan fatta att demonstranterna, som huvudsakligen är studenter och kommer från välsituerade familjer ute i förstäderna, vill förstöra det fina samhället för sig själva och alla andra,
  • från måndagens händelser lära känna Richard Daley, den siste borgmästaren i landet av den typ som i sin stad agerar som en allsmäktig kung,

Richard Daley, Chicago (internet)

  • veta att TV-sändningarna, som skulle ha omfattat enbart konventet, även har inslag av bråket på gatorna, dock enbart på film, eftersom direkta TV-sändningar utifrån inte har gått att ordna,
  • se hur presidenten kontrollerar både konventet och Hubert Humphrey hemifrån Texas, och
  • se att konventets noggranna identifikationskontroll leder till handgripligheter inte bara mot fredsdelegaterna utan ibland även mot pressens reportrar,
  • från tisdagens händelser veta att demonstranterna var där i avsikt att skapa oordning och att poliserna var där med order om att skapa ordning med alla tillgängliga medel,
  • se Lincolnparken fylld med samma tårgas och batonger varenda kväll klockan 23.00, och
  • se konventets Vietnamndebatt, som skulle ha ägt rum på bästa TV-tid på kvällen, uppskjutas mer och mer ända till timmarna efter midnatt, då fredsdelegaterna lyckas få den att flyttas till onsdagen och sedan går hem till sina hotell.
Published in: on 2012/05/08 at 01:11  Kommentera  

Inlägg 1.479: 26 aug 1968

Chicagokonventvideoerinringarna (del 1)

Klicka här för del 1, i vilken du bland annat får

  • veta hur stämningen var i Amerika efter att ha upplevt Tetoffensiven i Vietnam med dess blodiga bataljer severade som middagsmat varenda dag på TV-skärmen, efter att ha genomlevt mordet på negerledaren Martin Luther King och de resulterande bränderna i hundra städer runt om i landet, och efter att ha genomlidit det politiska mordet på Robert Kennedy,
  • veta att Vietnamkriget nu hade varat under en längre tid än något tidigare krig i Amerikas historia och hittills krävt över 27.000 unga amerikanska mäns liv,
  • se några scener av vad som vid första anblick verkar vara kriget i Vietnam men i stället visar sig vara upplopp och bataljer på gatorna i Chicago mellan fredsdemonstranter som är där för att skapa oreda och poliser som är där för att skapa lag och ordning,
  • lära känna två av presidentkandidaterna, nämligen  Hubert Humphrey och Eugene McCarthy,
  • se den unge fredsivraren David Dellinger marschera i spetsen av ett fredligt demonstrationståg,
  • träffa också några andra unga fredsivrare, som Rennie Davis, Tom Hayden, Abbie Hoffman och Jerry Rubin, de sistnämnda skaparna av det internationella ungdomspartiet ‘Yippies’,
  • veta hur dessa avsiktligt skrämde vettet ur Chicagos styresmän med sina vansinniga uttalanden om vilda planer på att blanda in drogen LSD i Chicagos dricksvatten och att vända upp och ner på alla bilar i staden,
  • bli klar över om att Chicagos borgmästare Richard Daley trodde på vartenda ord av allt detta, och
  • veta att han därför beordrade Chicagos poliskår att med alla tillgängliga medel försvara sin stad mot dessa förfärliga inkräktare, i stället för att tillåta ungdomarna att under viss kontroll vistas i delar av staden under konventdagarna.
Published in: on 2012/05/07 at 22:45  Kommentera  

Inlägg 1.478: 26 aug 1968

Chicagokonventvideointroduktionen

Snart nog blev det uppenbart att 60 procent av de demokratiska väljarna i tystnad föredrog att Amerika slog ihjäl de förfärliga kommunisterna långt där borta framför att senare få se dem stiga i land på Amerikas västkust och tvingas att strida mot dem här hemma. Denna upptäckt gav fredsaktivisterna nya krafter att kämpa för en fredskandidat att vinna över Hubert Humphrey vid konventet.

Deras aktivitet dämpades förstås under en tid efter mordet på Martin Luther King och de resulterande upploppen överallt i Amerikas städer. Men denne hade ju själv varit en stark förespråkare för fred i Vietnam, och detta gjorde att när fredsaktivisterna kom igång igen så hade de också hans vördade namn med som fredsargument.

Och så gick allting på sned i juni när en av de tre ledande fredskandidaterna mördades. Robert Kennedy hade stått på toppen i popularitet och hade ansetts ha en verklig chans att vinna kandidaturen över Hubert Humphrey och sedan också presidentvalet – men nu var han borta. Hela landet var i sorg, och valivern hade övergått i resignation. Det var oro för allting överallt, det var upplopp i städerna, det var studentprotester på universiteten, och krigsmotståndarna marscherade i hela Amerika. Det var en rörig sommar.

Så nalkades den 26 augusti, den första dagen för det demokratiska konventet i den Internationella amfiteatern i Chicago.

Internationella amfiteatern, Chicago (internet)

Jag har hittat en videoserie som på en timme på ett förnämligt sätt framlägger och förklarar allting som skedde under dessa dagar och också ger orsakssammanhangen. Förhandlingarna inne på konventet och kravallerna mellan fredsivrare och polis på gatorna inne i staden var båda ingredienser i händelseförloppet, och allt är med i videon. Den har många ord här och där, på engelska förstås, men i lugnt historieformat, inte som ett hektiskt reportage. Många deltagande poliser och konventdelegater från 1968 ger nu på äldre dagar sina kommentarer här på videon.

I samband med var och en av videons fyra delar har jag skrivit en lista över vad du får se på den.

Den fjärde och sista delen av videon har tyvärr kommit litet på sniskan – en par minuter av slutet av del 3 repeteras i del 4, och efter bara ett tiotal nya minuter av nytt material i del 4 är hela videon slut, med avannonsering. Då plötsligt kommer det tjafs och krafs av helt ovidkommande innehåll som inte alls hör dit – det måste vara någon tidigare inspelning som aldrig hade raderats ut. Stäng bara av det.

Published in: on 2012/05/07 at 10:37  Kommentera  

Inlägg 1.477: 26 aug 1968

Presidentkandidatsutvalsalternativen

Efter detta enorma nederlag var det republikanska partiet helt åsidosatt, och eftersom det inte skulle ha en chans att betyda något igen på många år, så brydde sig folk inte längre om vad republikanerna tyckte och tänkte. Det var enbart det demokratiska partiet som fanns kvar i egentlig mening. Men efterhand kom president Johnson att gräva ner sig allt djupare i den vietnamesiska djungeln, och detta ledde till en lika förödande spricka inom det demokratiska partiet. En betydande del av partiet vägrade att acceptera ett fortsatt  amerikanskt deltagande i det asiatiska inbördeskriget, och i stället för att riskera att förlora sitt omval till en demokratisk fredskandidat föredrog presidenten att överhuvudtaget inte ställa upp.

Republikanernas konvent i Miami hade varit helt ointressant. Alla visste på förhand att Richard Nixon, Eisenhowers vicepresident som förlorade presidentvalet 1960 till John Kennedy, nu igen skulle bli deras presidentkandidat – så det konventet blev bara en stor propagandafest. Och jag som hade tyckt mycket om president Kennedy gillade förstås inte alls Nixon. Men vem skulle bli hans motståndare vid valet i november? I likhet med alla jag kände ville jag ha slut på kriget i Vietnam, så jag ville hålla på någon av krigsmotståndarna – ‘hålla på’, inte ‘rösta på’, för jag var ju inte amerikansk medborgare. Robert Kennedy hade jag hållit på, men han var ju död nu.

Det demokratiska konventet i Chicago hade föregåtts av primärval i många delstater, och båda sidorna av det demokratiska partiet hade planerat och debatterat ända sedan början av året. Partiets unga fredsaktivister hade samlats under våren för att enas om hur de skulle förmå demokraternas delegater vid konventet att välja en krigsmotståndare till partiets presidentkandidat och rata president Johnson. För detta ändamål beslöt de sig för att marschera i en enorm fredsdemonstration utanför konventhallen i Chicago. De var fast beslutna att få ett slut på Vietnamkriget.

När president Johnson drog sig ur leken i slutet av mars blev alla villrådiga. För krigsivrarna gällde det nu att utse en krigsförespråkare, och Johnsons vicepresident Hubert Humphrey var det enda och självklara valet. Han hade på sin post förstås stått vid president Johnsons sida i allting, och det gällde naturligtvis också Vietnamkriget. Detta gjorde att fredsaktivisternas planer på en stor demonstration i Chicago hölls vid liv, trots att de flesta till en början trodde att stödet för kriget inom det demokratiska partiet hade försvunnit som genom ett trollslag, när presidenten avsade sig omval.

Vicepresident Hubert Humphrey (internet)

Published in: on 2012/05/07 at 09:34  Kommentera  

Inlägg 1.476: 26 aug 1968

Månadsaktietransaktionsorgieavslutningen

Så vilka aktier köpte jag då på börsen samma dag som jag sålde Soss Manufacturing? Jo, först var det Chicagoföretaget Continental Materials. De importerade från utlandet spik och aluminiumprodukter för den amerikanska marknaden. Hur jag kunde fatta tycke för något såpass osexigt begriper jag nu inte alls, men det var ju räknesnurran som bestämde sådant, baserat på balansräkningen. Hur som helst, jag köpte 200 aktier i Continental Materials för 4.380 kronor.

Continental Materials firmamärke (internet)

Ett större aktieköp var Gateway Sporting Goods. Vad kan jag säga om den firman? En välkänd butikskedja, mest i mitten av Amerika, som sålde saker för fiske och jakt och brännboll och annat liknande som jag hade ett allt annat än brinnande intresse för. Men min räknesnurra tyckte om aktierna, så jag köpte 70 av dem för 11.083 kronor och hoppades på det bästa.

Butiksskylt för Gateway Sportartiklar (internet)

Ungefär 20.000 kronor hade jag pumpat in i affärsvärlden under den här sommarmånaden. Det tog på något sätt luften ur mig, och bortsett från en enda försäljning gjorde jag inga fler börstransaktioner under hela resten av året. Kanske jag var lika trött på aktiesiffror som du är vid det här laget?

På kvällen efter denna spännande affärsdag, som jag måste ha tillbringat i stående telefonkontakt med min börsmäklare, så satte jag mig ner tillsammans med Ed framför TV:n för att följa den första dagen av konventet där demokraternas skulle utse sin presidentkandidat. Och där skulle vi komma att sitta varje kväll under hela veckan. Det blev nämligen mycket mera intressant än ett vanligt politiskt möte.

Fyra år tidigare hade jag varit alldeles för ny i landet för att förstå att det är bland konventens ballonger och serpentiner som Amerikas – och därmed världens – framtid skapas. Men nu hade jag tillräckligt med erfarenhet av verklighetspolitik, med nerbrända städer och dödsskjutna folkledare som bevismaterial, för att förstå hur viktiga dessa förhandlingar verkligen är.

Vid republikanernas konvent i Kopalatset i San Francisco år 1964 hade Barry Goldwater, Herr Konservativ, vunnit kandidaturen över Nya Yorks moderate guvernör Nelson Rockefeller, och de konservativa hade då tagit över det republikanska partiet med hull och hår. När valdagen kom i november så stannade de moderata republikanerna helt enkelt hemma, och Barry Goldwater lyckade därför vinna endast sex av de femtio delstaterna för republikanerna – sin hemdelstat Arizona och de fem delstater som utgjorde den så kallade Djupa Södern (eng. Deep South).

Presidentvalsresultatet 1964 (internet)

Published in: on 2012/05/07 at 08:48  Kommentera  

Inlägg 1.475: 24 – 26 aug 1968

Systemomläggningsförseningskonsekvensen

Ja, så gick det som det alltid går. När vi på lördagen testade Shearson-Hammills nya system för sista gången före dagen O – vilket betydde ‘Omläggning’ – så gick det på sned på grund av något maskinfel. Ingen skuld att lägga på någons axlar – det är ju precis för att förhindra att sådana fel dyker upp när det är allvar som man testar och testar i förväg under alla dessa oändliga lördagar.

Nu flyttades dagen O från den 30 augusti tre veckor framåt till fredagen den 20 september. Ed och jag hade redan talat om att göra en bilresa under tredagsveckoslutet nu vid månadsskiftet, och i och med att Shearson-Hammills dag O hade flyttats framåt kunde vi nu räkna med att verkligen få ge oss av på vår tripp. Jag bokade omedelbart en bil för oss till nästa veckoslut. Nu skulle vi ut och se oss omkring igen – Ed skulle köra och jag skulle koppla av. Livet var gott.

Jag upptäckte på lördagskvällen att den nya bandspelaren inte fungerade rätt. Den måste nu in på reparation och det med en gång innan garantin gick ut, så jag fick lägga den tillbaka i sin kartong för att ta den tillbaka till butiken på måndagskvällen. Antingen skulle de få reparera den eller också ge mig en ny, kvitt vilket. Den här lördagen stod det dubbelt klart att allting mankerar i början, vare sig det gäller bandspelare eller datamaskiner.

När måndagen var över bestämde jag mig för att jag måste sansa mig ifråga om aktieaffärer. Du har sett hur mycket jag redan hade köpt och sålt under den här månaden, och nu kom måndagen med en försäljning och två inköp. Jag ville inte hålla på och fatta finansbeslut så här stup i ett, och jag ville inte heller betala de dyra transaktionsavgifterna. Därför borde jag tänja på marginalerna som avgjorde vid vilka prislägen jag skulle sälja mina aktier.

Först sålde jag 40 av mina 44 aktier i Soss Manufacturing för 5.824 kronor. Jag hade köpt 40 aktier i februari, och redan fem dagar senare hade de en tioprocentig fondemission, vilket gjorde att jag kvickt hade 44 av deras aktier under den röda mattan. De 40 hade kostat mig 5.300 kronor, och de 4 strax därefter hade förstås inte kostat mig något alls (se inlägg 1.293). Därmed täckte de 5.300 kronorna alla de 44 aktierna, och när jag nu sålde 40 av dem hade jag alltså betalat 4.818 kronor för dessa 40 aktier. En vinst på 1.006 kronor – och då jag hade ägt aktierna en aning över ett halvår, så skulle bara hälften av vinsten beskattas.

Tänka sig, över 20 procents ren vinst på ett halvår, och nu hade jag sålt den fina gångjärnsfabriken! Ja, jag var nog för snabb att sälja. Mycket kunde räknas ut på snurran, men affärsförnuft fick man lov att bidra med själv. Inte alltid så lätt!

Published in: on 2012/05/04 at 08:40  Kommentera  

Inlägg 1.474: 22 aug 1968

Kasinoinvestringsångestsvettningen

Det här var skoj! Redan samma dag som jag investerade en del av mina pengar i bergsäkra Ply-Gem Industries så spelade jag vild roulette med en annan del av dem genom att köpa in mig i en firma som ägde kasinon i Las Vegas!

Firman köpte och sålde välkända kasinon som Fremont och Aladdin, dit folk – liksom mamma och jag år 1964 (se inlägg 221-223) – kom med sina hopsparade slantar för att med glädje förlora dem på roulette och enarmade banditer. Och lilla jag skulle få en del av dessa pengar nu när jag hade köpt aktier i Parvin-Dohrmann, ett företag som roade sig med att snoka upp kasinon som inte gick så vidare bra, köpa upp dem billigt och rusta upp dem under några år, för att när de sedan hade blivit prydliga igen sälja dem för mångdubbla priser.

Roulettebord på kasino, Las Vegas (internet)

Det såg så soligt ut, alltsammans. Alla människor reste ju till Las Vegas och alla människor förlorade ju sina pengar där. Det var ju inte ens en riskabel verksamhet! Jag hoppade in med 10.717 kronor för 60 aktier i Parvin-Dohrmann och upptäckte snart nog att de åkte i en otrolig berg- och dalbana på börsen, skrämmande men i långa loppet troligen lönsam. Du vet redan att jag inte är av den typ som passar för sådant, men nu när jag hade köpt aktierna så accepterade jag detta, åtminstone för en tid.

Jag hade alltså hjärtat i halsgropen varenda dag fram tills jag i grevens tid sålde aktierna igen. Hur spekulationen utvecklades får jag återkomma till –  jag vill bara lugna dig nu med att jag till slut faktiskt tjänade en hacka men till priset av att hela tiden svettas ångest. Är det inte det som kallas ‘Fruktans lön’?

Det uttrycket fick jag från namnet på en av de bästa filmer som jag någonsin hade sett. Första gången i Sverige på 1950-talet, sedan någon gång i Nya York, när det nu var, och senast privat från en filmskiva. Det var en fransk film, den hette Fruktans lön (fra. La salaire de la peur), och det kändaste namnet i den var sångaren Yves Montand – som inte alls sjöng här.

Affisch för Fruktans lön (internet)

Efter filmens långa miljöskapande inledning tar fyra män frivilligt chansen/risken att transportera två lastbilar med flaken fyllda med dunkar med utgången – och därför extra explosiv – nitroglycerin på en smal, bräcklig väg till en brinnande oljekälla uppe i de sydamerikanska bergen. Det är allt. Man sitter på stolskanten och biter naglarna hela tiden.

Efter den filmen bryr man sig inte om några andra spänningsfilmer. Här kan du klicka för att få en liten smakbit – mest av inledningen och nästan ingenting av de verkliga spänningsmomenten.

Published in: on 2012/05/03 at 02:14  Comments (2)  

Inlägg 1.473: 21 – 22 aug 1968

Världkrisrapporteringen

Ed och jag fick höra vad som var på gång i Prag när vi kom hem från arbetet på invasionsdagen. Vi var ju fem timmar senare i Nya York än i Prag, så det hade samlats material från hela dagen ända fram till midnatt för TV-sändningen att nu kunna servera. Det kom förstås inga TV-bilder från Tjeckoslovakien, men Förenta Nationerna låg ju här i Nya York, och där hade säkerhetsrådet varit samlat hela dagen. Det var allvarliga uttalanden av alla politiker, från presidenten och hela vägen ner, och sedan var det politiska kommentarer från alla håll och kanter. Alla var lugna och kontrollerade. Ingen fara på taket.

Jag tänkte på mig själv i Göteborg under Ungernkrisen 1956, då man inte vågade slå upp tidningen med det vanliga rycket, för det var alltför otäckt att plötsligt se de stora rubrikerna om världsexplosion och Ragnarök – man vecklade ut den sakta, beredd att åter vika ihop den om det skulle behövas. Nu var det mycket lugnare med TV-reportrarna som silade eländet så att vi tittare lättare kunde smälta alltihop. Och i Prag var det ju inte heller så stridigt och blodigt som i Budapest – i Ungern hade tusentals ungrare dödats och nu i Tjeckoslovakien var det ‘bara’ några dussin. Dessutom var jag nu kanske litet mera förberedd på livets baksidor – nu hade jag ju gått igenom militärtjänsten och kunde i nödfall försvara mig med kulsprutepistol – om jag hade haft någon, förstås. Men de skulle aldrig kunna hitta oss häruppe i det smala huset med den branta trappan!

Ed och jag satt ihop i soffan och upplevde Pragvårens övergång till höst under några spända dagar – allting går bättre när man är två om det. Och snart nog tog förberedelserna för det demokratiska partiets valkonvent över nyhetsflödet, medan Tjeckoslovakien mojnade bort.

Helt oförklarligt så här efteråt blev jag ett tag daglig på börsen. Jag ville bara köpa, köpa, köpa – men jag sålde också. Låt det vara oförklarligt varför jag gjorde det mitt i all denna världspolitiska röra, men jag har i alla fall sifforna som jag låter tala.

Redan dagen efter invasionen köpte jag 120 aktier i Ply-Gem Industries för 12.529 kronor. De byggde inga hus, men när man väl ägde ett så kunde man skaffa allt som hörde till husets utsida från Ply-Gem.

Allt som syns på huset kom från Ply-Gem (internet)

Alla människor – utom i Nya York – skulle ju köpa sig ett hus i dessa dagar. Det blev i det långa loppet billigare än att hyra en lägenhet, man fick en vacker trädgård, en massa utrymme, status i samhället – men det skulle se snyggt ut, och då vände man sig till Ply-Gem.

Och för mig gick företaget framåt med stormsteg, för det såg jag i deras balansräkning. Och därför gav jag mig på det.

Ply-Gem Industries firmamärke (internet)

Published in: on 2012/05/02 at 08:15  Kommentera  

Inlägg 1.472: 21 – 27 aug 1968

Lydstatsbeteendeåterinrättandet

Sedan Dubcek i likhet med alla de andra medlemmarna av den kommunistiska centralkommittén hade gått med på och skrivit under en överenskommelse att följa Sovjetunionens krav återvände han den 27 augusti till Prag och sin ledarpost. De liberala reformer, som hade införts under den så kallade ‘Pragvåren’ och som låg till grund för  Sovjetunionens misstycke, avskaffades emellertid inte omedelbart utan först under det följande året och då inte på en enda gång.

Under invasionen dödades 72 tjeckoslovaker, och hundratals skadades. Under de första dagarna efter invasionen flydde omkring 300.000 mestadels högkvalificerade medborgare från sitt land. Västländerna tog emot dem alla utan några formella problem. Men sedan spärrade Tjeckoslovakien sina gränser mot utlandet.

Även om folket lydde Dubceks order att inte göra väpnat motstånd mot de främmande trupperna, så var de allt annat än hjälpsamma mot dem. Mat och dryck erbjöds de naturligtvis inte, men däremot serverades de elakheter från husväggarna i form av graffiti på ryska språket. Man hade också vridit runt vägvisarna så att de alla pekade åt fel håll och ibland ledde in inkräktarna på återvändsvägar. Det sades att det var detta allmänna passiva motstånd som fick Sovjetunionen att avstå från att omedelbart avsätta Dubcek.

Men ett halvår senare, den 17 april 1969, ersattes han dock av en annan medlem i den kommunistiska centralkommittén, Gustav Husak, och det var han som drev igenom avskaffandet av alla de liberala reformer som Dubcek hade infört. Sedan var allt tillbaka till vad det hade varit.

Gustav Husak på frimärke (internet)

Västmakterna ingrep inte alls i dessa händelser. Amerika var alltför upptaget av Vietnamkriget för att kunna ge sig på en annan oroshärd, och invasionen betraktades överallt i västvärlden som en sorts intern uppgörelse mellan likasinnade öststater.

Amerika skickade en nybliven diplomat till det förväntade fria Tjeckoslovakien för att där förbereda sig på att bli Amerikas första ambassadör i landet. Det var den då 40-åriga barnfilmstjärnan Shirley Temple, som på äldre dagar hade sadlat om till andra sysselsättningar.

Shirley Temple (internet)

Som utvecklingen gick blev det ju en truppinvasion i stället för ett fritt Tjeckoslovakien. Landet blev dock slutligen fritt tjugo år senare, och då kom Shirley Temple tillbaka dit och var då Amerikas första ambassadör till Tjeckoslovakien. Om du klickar här så sjunger hennes eminens en liten sång för dig.

Published in: on 2012/05/01 at 09:44  Kommentera  

Inlägg 1.471: 21 aug 1968

Stridsvagnsattacken

Vid 04-tiden den 21 augusti 1968 låg Leninovaavenyn i Prag så här vardagligt stilla – såpass tidigt i gryningen fanns det bara ett par bilar, en spårvagn och en rysk pansarvagn att se så långt ögat kunde nå. En rysk pansarvagn kunde måhända förefalla att vara något ovanligt – men i en kommunistisk lydstat var stridsvagnar på gatorna inte direkt anmärkningsvärda. Nu råkade emellertid stridsvagnen på bilden vara något ytterst ovanligt, nämligen den första av åtskilliga som under timmarna därefter skulle anlända till Tjeckoslovakiens huvudstad från alla riktningar.

Första sovjetiska stridsvagnen, Prag, 1968 (internet)

Allteftersom dagen växte till sig blev det alltså mycket livligare på Prags gator med många pansarvagnar och massor av soldater, och folket började protestera mot de framfusiga stridsvagnarna och de främmande militärerna.

Folket försöker övertala de sovjetiska soldaterna att ge sig av, Prag, 1968 (internet)

Protester var dock lönlösa. Inkräktarna körde sina pansarvagnar utan minsta hänsyn till den lokala trafiken, och svåra kollisioner inträffade överallt, nästan som om de var skapade med avsikt.

Trafikkollision mellan en lokalbuss och en sovjetisk stridsvagn, Prag, 1968 (internet)

Och värre än så – en del stridsvagnar sköt brandprojektiler rätt in i vissa viktiga byggnader och satte eld på dem. Frampå dagen var det riktigt otrevligt på gatorna i Prag. Tjeckoslovakerna tyckte inte alls om detta och lät inkräktarna veta det med väl valda ord.

Sovjetiska stridsvagnar i aktion, Prag, 1968 (internet)

Det var klockan 23.00 den föregående kvällen som 2.000 stridsvagnar och 200.000 soldater hade börjat passera över gränsen in i Tjeckoslovakien. De kom från Sovjetunionen, Polen, Östtyskland, Ungern och Bulgarien, vilka alla var medlemmar i Warszawapakten. Albanien och Rumänien hade dock vägrat att deltaga. Några av medlemmarna i den tjeckoslovakiska kommunistiska centralkommittén hade under dagarna före begärt stöd, militärt om så behövdes, från Sovjetunionen för sina planer på att göra sig av med landets reformvänlige ledare, förste partisekreteraren Alexander Dubcek.

Trupperna tog omedelbart kontroll av den kommunistiska centralkommitténs byggnad, där de placerade Alexander Dubcek och andra likasinnade i sovjetiska händer. Men innan Dubcek arresterades, anmodade han via radio det tjeckoslovakiska folket att inte göra något motstånd mot de utländska trupperna. Mot kvällen flögs Dubcek till Moskva i ett sovjetiskt transportflygplan.

Published in: on 2012/05/01 at 09:32  Kommentera