Inlägg 1.589: 12 dec 1968

Turturduveåterföreningen

Jag satt där med svettiga händer och pickande hjärta när planet sakta sjönk ner genom molnmassorna och tänkte på den lilla alpbyn i dimma på fjällsluttningen rätt framför oss, där planet strax skulle komma att landa rätt inne i en ladugård med nosen först. Det var några hemska minuter, men så kunde jag – och förhoppningsvis också piloterna – skymta ett dystert, regngrått stadslandskap långt under oss. Och efter en kvarts timmes sökande i diset efter flygplatsen satte piloten ner planet mjukt och fint på landningsbanan i hällande regn.

Denna pärs botade rätt effektivt min flygrädsla, för om ett plan kunde slingra sig runt osynliga bergstoppar inne i ett moln, och sedan landa, ja, då var det inte mycket att oroa sig för.

Så snart jag kom ut från pass- och tullkontrollen – och hade kammat till mitt genomblöta hår – så stod Ed därutanför och väntade, precis som vi hade kommit överens om. Hans breda leende spred sig till mitt fortfarande uppskrämda ansikte och allt blev genast frid och fröjd.

”Vad underbart att se ditt vackra leende igen!” utbrast jag. ”Det lyser minsann upp en sån här mulen dag.”

Eds plan från Nya York hade kommit till Zürich flera timmar före mitt, så han hade växlat pengar och ätit frukost och kände Klotens flygplats utan och innan. Han visste precis var bussen in till Zürich stannade, och så snart jag också hade växlat pengar var vi på vår väg.

”Landade du också i hällregn?” undrade jag, men det visste han inte. Naturligtvis. På ett stort flygplan är man mycket längre bort från vädret än i ett pytteplan. Och han hade ståndsmässigt kommit in i terminalen genom en gångtunnel och inte som jag fått håret genomblött ute i regnet. Så går det när man reser gratis!

På centralstationen köpte vi biljetter till staden Chur. Man kunde inte köpa direktbiljetter till Arosa, för det var en liten privatbana dit upp. Tåget hade ingen restaurangvagn, så vi klarade oss med en kaka choklad – ah, schweizisk! – fram till middagsmålet i Arosa. Vårt tåg avgick klockan 13.21, och fram till dess satt vi värdigt på en soffa och konverserade. Jag skulle ha kramat om Ed rätt där på soffan om jag hade vågat, men det gick ju inte för sig. Alla andra manliga par omkring oss var lika förståndiga – fast de nog bara var kolleger på affärsresa.

Efter ett par timmars tåg i mulet väder kom vi till Chur, och där bytte vi till ett modernt elektriskt tåg, som stod mitt i gatan på planen framför stationen. Det gick först sakta som en spårvagn med flera vagnar genom stadens gator mitt i trafiken, och först när det fick egen banvall blev det fart på maskineriet.

Annonser
Published in: on 2012/08/19 at 22:50  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: