Inlägg 1.583: 10 – 11 dec 1968

Familjedagsstillheten

Tisdagen hade vi tre helt för oss själva och Alfred Nobel. Vi satt i långa stunder och såg på TV-utsändningen av prisutdelningen under dagen och banketten under kvällen. Det hörde till ritualen, och särskilt mamma visade som alltid sin uppskattning av de värdefulla talen och de pampiga scenerna då världens hjärnor fick sin belöning – själv satt jag igenom det hela med förstrött intresse och tänkte mest på andra saker.

Men det var gott att under en hel dag i stillhet vara tillsammans som en gammaldags familj. Inte den översvallande glädjen över att äntligen få ses som det var de första dagarna, och inte heller den exalterade glädje inför uppbrottet som man kunde känna när man hade stannat för länge – det var en precis lagom lång tid jag hade tillbringat i Örebro för att inte ha börjat känna mig instängd där. Och dessutom hade vi ju setts någon gång under vartenda kalenderår alltsedan jag år 1963 reste ut till Amerika – de var i Nya York 1964, DaNi och jag var i Örebro på Eurailpass 1965, jag kom till dem i San Remo med tåg 1966, Ed och jag var i Örebro med bil 1967, och nu var jag hos dem i Örebro med tåg 1968.

När vi blev sentimentala den här dagen var det just för att vi ville känna oss sentimentala. Pappa sade flera gånger med darr på rösten att ”Det här är nog sista gången vi ses”, vilket med bestämdhet förnekades av både mamma och mig. Och när mamma deklarerade att ”om du hade bott i Sverige hade vi kunnat ses mycket oftare”, så viftade jag bort det med att ”då hade ni inte alls uppskattat mina besök så mycket som nu”. När jag sade att ”den här gången har ni inte gett mig den minsta känsla av att vara en liten unge” så var det ingen som protesterade. Men nog vibrerade luften av känslosamma ord.

Någonting hände med min rygg under dagarna i Örebro. Jag minns inte när det inträffade, och som tydligt har framgått av min detaljerade redovisning av pappas jubileumsvecka så påverkade mitt ryggbesvär inte mitt donande i nämnvärd grad mer än kanske någon enda dag. Låt oss kalla det ’ryggskott’ – det var i alla fall det ord som mina föräldrar använde. Det gick fort över, och när mamma fortsatte att oja sig över det även när det helt och hållet hade gått över, så sade jag att nu slutar vi med att prata om min rygg till dess att jag får ont i den igen. Och det fungerade perfekt – ända tills mamma sade som avskedsord på stationen: ”Skriv snart och akta ryggen”. Men då tog jag det bara som den omtänksamma avskedshälsning som det var.

Annonser
Published in: on 2012/08/19 at 22:43  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: