Inlägg 1.620: 3 jan 1969

Simbassängspenningplaceringsfunderingarna

Hur länge behåller man en aktie som inte längre går upp i värde men som fortfarande är av bra kvalitet? Jag hade nu haft min lilla investering i Thompson-Starrett, vilket under tiden hade bytt namn till TST Industries, i nästan ett och ett halvt år. Under det första halvåret gick den snabbt upp med 50% i värde – härligt, underbart! – men sedan dess hade priset suttit som fastgjutet i ett helt års tid. Vad gör man då,och vad gjorde jag?

Eftersom det var en relativt liten summa pengar det rörde sig om, så kunde det knappast bli några jättevinster även om värdet plötsligt skulle skjuta i höjden. Därför sålde jag rubbet för att använda pengarna till något mera lovande. Jag behöll, som min dumma sed var, några av aktierna av sentimentala skäl och sålde resten, 87 aktier, på fredagen för 3.469 kronor. För dessa 87 aktier hade jag betalat 2.189 kronor (se inlägg 1.184), och jag hade alltså håvat in 1.280 kronor på affären. Ett bra resultat – och nu gällde det att göra något lika bra med dessa friställda pengar.

Till dessa lade jag pengar för ett par IBM-aktier som jag också sålde samma dag, och också alla de kommissioner som just hade fallit över min ringa person. Med detta gick jag till räknesnurran och mina tabeller och frågade.

De svarade mig att den bästa aktien att köpa just nu hette Anthony Pools. Det var en firma som byggde simbassänger, och det var en bransch som var något helt nytt för mig. Ovanligt nog tillverkade de en vara som inte producerades i en fabrik utan hemma hos köparen på hans bakgård.

Ack, så många sköna bassänger jag hade simmat i på alla motellen unde mina 5½ Amerikaår, både med och utan Ed. För privat användning var simbassänger ännu en lyx som dittills endast de rika hade haft råd med – som den här hos tidningskungen Randolph Hearst i Kalifornien. Han gav alla sina bassänger namn, och den här på bilden kallade han Neptunusbassängen.

Neptunusbassängen vid Hearstslottet, Kalifornien (internet)

Och den här bassängen hörde hemma hos Frank Sinatra i Palm Springs.

Frank Sinatras simbassäng, Palm Springs, 1950 (internet)

Denna bassäng hörde till ett hus med utsikt över en hel dalgång. Bilden är en målning av konstnären David Hockney.

Målning av David Hockney benämnd ‘Porträtt av artist’, 1971 (internet)

Denne Hockney har också målat denna bassäng som hörde till ett bostadskomplex för vanligt folk.

Målning av David Hockney benämnd ‘Porträtt av Nick Wilder’, 1966 (internet)

Men även vanliga villor hade nu börjat ha bassänger i sina trädgårdar, och för att visa det lägger jag här in min egen bassäng i Palm Springs. Fast det skedde förstås långt in i framtiden.

I min egen bassäng, icke byggd av Anthony Pools (1995)

Jag antog alltså att simbassänger var en framtidsgrunka att satsa på, så kvickt och dumt köpte jag 220 aktier i Anthony Pools för 18.057 kronor.

Kanske det rentav var dessa två oemotståndliga reklambilder från Anthony Pools broschyr som avgjorde köpet.

Reklambild för Anthony Pools bassänger (internet)

Bild ur Anthony Pools broschyr, 1960-talet (internet)

Annonser
Published in: on 2012/10/28 at 06:00  Kommentera  

Inlägg 1.619: 2 jan 1969

Oljeutkörarstrejkkonsekvensvärldsomklangen

Mamma hade använt ordet ’utkörare-strejk’ innan hon i sitt brev nämnde att Lindsay skulle stämma oljebolagen. När jag svarade henne måste jag ha missat utkörarstrejken och läst hennes ord som om hon anklagade bolagen. Jag skrev därför i mitt svar att det var så typiskt för den svenska radion att alltid anklaga Amerika för att vara så hemskt mot sitt folk och att nu säga ”att bolagen inte ville leverera olja så det räckte.” – Jag sade att så var det inte alls. Jag berättade att det hade varit en veckolång strejk från utkörarnas sida i mitten av december. När den bilades på söndagen före jul var oljeförråden redan slut i den del hus, och leveranserna måste då komma ifatt efterfrågan. Men trots att utkörarna erbjöds 250% av sin vanliga timpeng för att arbeta på juldagen och därmed tjäna mer än 400 kronor på en enda dag, så gick bara 40% av dem med på det.

Mellan rymdrapporterna under helgen hade vi här hört på nyheterna hur folk led i sina kalla lägenheter, men det ju ingenting vi kunde göra åt saken – inte ens engarera oss i det när vi just då var så upptagna med månen. Men jag poängterade hur dåliga förhållanden det var mellan arbetsgivare och anställda i Amerika, särskilt i jämförelse med Sverige. Fackföreningarna började alltid att förhandla med ett krav på 30% högre läner och arbetsgivarna med att det kan inte bli någon höjning alls. Alltför ofta blev det då strejk, och år 1968 hade varit värre än vanligt, särskilt i Nya York.

Jag skrev att det inte alls hade varit så som det hade framställts i den svenska radion, att ”bolagen brydde sig inte om att uppfylla sina kontrakt och lät folk dö av köld”. Nej, oljebolagen var ytterst illa berörda av det hela, för de hade en strid på kniven mot andra uppvärmningsmedel, som gas, elektricitet, och central fjärrvärme genom rör under gatan. Därför hade de nu helsidesannonser i tidningarna där de uppmanade till detaljundersökning av hur allt hade gått till. Jag framhöll i mitt brev, att bolagen inte alltid hade varit några änglar, men att de den här gången verkligen hade sökt undvika vad som skedde, trots allt det som mamma hade fått höra på den svenska radion.

För att lugna ner hennes uppskrämda själ slutade jag det brevkapitlet med att tala om att jag hade haft det varmt och gott, även när jag såg rapporterna om andra människors elände. Likaväl hade jag inte lidit det minsta av studentoroligheterna i Nya York (se inlägg 1.354 – 1.351), inte ens sett någonting av dem utöver vad som hade visats på TV.

Published in: on 2012/10/27 at 00:40  Kommentera  

Inlägg 1.618: 2 jan 1969

Kotknackarparinsatsen

Det första jag gjorde under det nya året var att ta med mig min rygg och gå till doktor Noseda. Den hade inte blivit sämre sedan Arosaveckan, men den var heller inte bättre. På sitt sätt var jag glad att den redan hade börjat bråka före Arosa, för nu visste jag ju att det inte var skidåkningen som låg bakom det onda.

Mitt beslut att gå till doktorn delade jag med många andra, och det blev därför rätt trångt i väntrummet. Men jag hade förutsett detta och var därför där redan några minuter efter det att han öppnade sin mottagning. Jag stod som nummer fyra i kön in, men när jag gick därifrån var varenda en av hans 20-tal väntrumsstolar upptagen.

Doktor Noseda blev plötsligt kotknackare – han och syster Jenny drog tillsammans i mitt ena ben och lade på så sätt en av ryggens kotor på sin rätta plats. På eftermiddagen gjorde det faktiskt litet mera ont än förut, men det kändes ’rätt’ på något sätt. Doktorn gav mig också tjugo tabletter med kortison att ta under en veckas tid och sedan skulle jag komma tillbaka till honom för kollning.

Jag skulle leva som vanligt, och bara inte anstränga ryggen onödigt under några dagar framöver. Att åka skidor vore ju för mig att ’leva som vanligt’, och det hade jag ju gjort i Arosa utan problem, men ändå bestämde jag mig för att betrakta två veckoslut som ’onödiga’ och hoppa över dem. Men efter det tänkte jag åka upp till Catskillsbergen, för det var gott om snö efter köldperioden – och nu var jag ju också mycket mera skolad i utförsåkning.

Jag insisterade på att Ed skulle åka. Men ack, han var som alltid lojal så in i döden och kände att han ”behövde vila upp litet till efter Arosa” eller hur han nu vrängde till det för att få stanna hemma hos mig.

I posten låg det ett brev från mamma, som inte hade hört från mig sedan två kort från Arosa. Ja, det tog alltid längre tid för breven under julhelgen, så undra på det. Hon talade om för mig vad hon just hade hört på 12.30-nyheterna på radio och hur bekymrad hon hade blivit. Åtta hundra tusen människor i Nya York låg sjuka i Hongkonginfluensan, och två tusen hade redan dött. Det var 16 minusgrader i Nya York och oljeutkörarstrejk, och utan olja hade sexton tusen bostäder blivit av med sin värme. En del hus liknade bårhus, där alla låg antingen sjuka eller döda. Borgmästare Lindsay skulle stämma bolagen för att inte ha fullföljt sina leveranser – vilket mamma gjorde klart i sitt brev föga skulle ha hjälpt dem som redan hade dött.

En orolig mor på långt avstånd tyckte att jag borde söka mig till ett land, där lagen hade mera kraft än i Amerika.

Published in: on 2012/10/27 at 00:34  Kommentera  

Inlägg 1.617: 1 jan 1969

Levnadskostnadstillskottsobehövligheten

Jag brukar här ge en sammanfattning över hur mitt år som börshaj hade varit, och det blir det första jag kommer att göra nu inför det nya året.

Värdet av alla de aktier som låg i säkert och hemligt förvar under den stora röda mattan på golvet var vid årsslutet 128.089 kronor, alltså mer än en fördubbling av de 57.595 kronor som de aktier som låg där vid slutet av år 1967 hade varit värda. Där låg alltså nu aktier som var värda mer än vad jag fick betalt av IBM för mitt dagliga arbete under hela detta år, och det innan skatten hade dragits av!

Denna jätteökning på 70.494 kronor under år 1968 var dock  inte enbart orsakad av att mina innehavda aktier hade gått upp i värde. Jag hade under årets lopp köpt aktier för mera pengar än vad jag hade fått in genom att sälja, en skillnad på 10.738 kronor, som jag alltså hade skjutit till. Men det betyder att jag ändå hade gjort skamlösa spekulationsprofiter på totalt 59.756 kronor. Och dessutom hade jag under året fått 542 kronor i utdelningar på mina aktier, alltså i normal hederlig förräntning på investerade pengar.

Varför bedömde jag mig själv så hårt? Med ord som ’skamlösa’ och ’spekulationsprofiter’? Hade jag gjort något orätt eller rent av olagligt? Nej, naturligtvis inte. Jag hade bara en gnagande känsla av någon sorts odefinierbar orättvisa i att jag under år 1968 hade spekulerat ihop två tredjedelar så mycket som min årslön från IBM, och detta utan att ha gjort något annat än att köpa aktier för mina oanvända pengar i ställer för att snällt ha haft dem sittande på banken. Visst var jag på det klara med att det var vissa risker förenade med att placera mina sparslantar i företag som kunde gå bankrutt eller, mindre dramatiskt, börja gå sämre så att aktierna sjönk i värde. Men att bara sitta och vänta och se så mycket pengar komma flygande, det kändes på något sätt litet fel.

Men oj, vad jag gladde mig åt det på samma gång. Och vad som gladde mig ännu mera var det faktum att jag inte hade använt några av dessa inspekulerade pengar för oss två att leva på. Trots allt vårt resande hade jag ju varje år kunnat skjuta till en ordentlig bit av mina löneinkomster för att köpa flera aktier. Det betydde att jag hade rättat munnen efter matsäcken, bodde billigt, åkte aldrig taxi, och så vidare. Allt som låg under den röda mattan kunde plötsligt försvinna utan att vi skulle behöva skära ner på någonting i vårt liv. Kunde man ha det bättre än så?

Published in: on 2012/10/26 at 05:06  Kommentera  

Inlägg 1.616: 31 dec 1968

Sexkombinationspositionsförväntningsavfärdandet

Ed undrade var jag hade tagit vägen när jag inte kom hem rätt efter lunch på nyårsaftonen. Jag dök inte upp förrän vid 15-tiden. Han blev glatt överraskad över att jag hade gått och köpt en färg-TV. Vi hade pratat om det i åratal, men bildens färgkvalitet hade aldrig varit riktigt bra – alltid för skrikig. Därför hade vi inte heller kunnat säga till varandra att färgen nu äntligen var bra, för det var den inte. Det var helt enkelt alla dessa kommissionspengar som fick mig att ge tusan i att vara så petnoga – och handpenningen som jag nu plötsligt hade betalat förvånade mig lika mycket som Ed.

Och nu var det gjort, och vi gick ut och åt en god middag på ett av våra favorittillhåll i närheten. Det var nyårsafton, och vi visste att det vid den tiden ännu inte skulle vara trångt och bökigt – det skulle det bli först framemot midnatt, så vi var säkra. Vi satt där, vid ett dukat bord med vit linneduk – jo, vi hade slagit till med en bättre sylta för att fira slutet på ett år som hade varit gott för oss två turturduvor men bedrövligt för Amerika och världen. Att året hade slutat så fint med den lyckade månresan var ett gott omen för det kommande året.

Men detta nya år skulle egentligen inte behöva goda omen för att bli fint, åtminstone inte för oss bögfolk. År 1969 hade ju hägrat för oss alla som ett år av stor betydelse, även för dem som inte fann mycket lust i 69 som sådant. Visst hade Ed och jag försökt oss på 69, för det var ju en erkänt intressant position med likvärdig tillfredsställelse för bägge. Men det hade bara blivit försök och inte någon vana. För min egen del hade jag svårt att dela min koncentration mellan att suga av en kuk och att själv bli avsugen – för mycket av det goda på en gång. Att bli avsugen kräver ju mera än att bara tillåta sin kuk att bli använd – det gäller ju också att aktivt hålla ståndet spränghårt och medvetet pumpa dit blod för att känna allt det goda som var på gång och helst nå fram till en het orgasm som sprutade sperma rätt i den sugande munnen. Att göra detta samtidigt som man aktivt arbetade på att med fingrar och läppar och tunga stimulera en kuk på bästa sätt för att få den att explodera – nej, det krävdes en helt annan nivå av sexualitet än jag hade i min fatabur eller mera hjärna för att sortera upp allt som kändes och allt som skulle göras. Så Ed och jag levde gott utan 69.

Men 1969 var året, nu var det här, och det skulle inte komma att leda till mera 69 för vår del. Men det skulle bli ett fint år ändå, och det var vi själva som var ansvariga för detta.

Published in: on 2012/10/26 at 01:33  Kommentera  

Inlägg 1.615: 31 dec 1968

Handpenningsfärgglädjelöftet

Precis som på julaftonen stängde vårt IBM-kontor sin verksamhet efter lunch på nyårsaftonen, och då försökte jag sätta litet sprätt på dessa pengar som hade dumpit ner över mig. Jag gick två ärenden och lyckades bara till dels i mitt uppsåt. Först tog jag mig till Fordbutiken uppe på Broadway för att förse pappa med sin bilklocka och också få någon ordning på hans problem med glaset över trippmätarnollställningspinnen (se inlägg 1.547). De hade naturligtvis stängt på nyårsaftonen, så jag fick skjuta på den saken till en annan gång.

Men sedan gick jag till min favoritbutik för TV-apparater. Den låg också däruppigenom, och den var guskelov öppen. Jag visste i förväg att Zenith – det allmänt erkända toppmärket på TV-apparater – hade lanserat sin första färg-TV i bordsmodell. Det var den jag ville ha – den bästa färg-TV:n i en storlek som kunde få plats i vår lilla lya.

Den skulle dessutom ha automatisk fininställning. Det betydde att den själv kunde avgöra vilken signal som var den starkaste och justera detaljinställningen till den exakta mittpunkten av just den signalen. Om du inte begrep vad jag just förklarade, så kan det bero på att inte heller jag gjorde det.

Hade månne denna eftertraktade Zenith Avanti 18-tums TV-apparat kommit in ännu? Jaså inte.

Efter dagens stora penninginflöde föregånget av julhelgens alla svart-vita timmar runt månen var jag så het på gröten, att jag måste ha min fina färg-TV nu, genast, omedelbart, på stubben! Skulle jag gå och försöka någon annanstans? Nej, det tyckte de inte alls. De lovade att ha apparaten samma dag som den släpptes ut på marknaden. Och ingen annan butik skulle ge mig ett så bra pris – bara 2.100 kronor. I min iver föll jag pladask för detta erbjudande, och utan egentlig anledning betalade jag dem en handpenning på 50 kronor. Därmed garanterade de att jag inte skulle finna att alla apparater av den modellen redan var slutsålda.

Jag har sökt överallt på internet utan att kunna hitta en bild av just den apparaten. Den som mest liknar den TV-apparat som jag var på jakt efter är visserligen en Avanti men från år 1972, och det värsta är att den dessutom är försedd med ett trist metallhölje i stället för den ombonade träyta – eller det träimiterade metallhölje – som omsvepte den apparat som jag sökte efter och sedermera köpte.

Det är alltså med starka reservationer som jag låter dig se vad jag hittade på internet. Du kan ju lätt ledas in i föreställningen att jag hade valt att fula ner vår lya så till den himla milda grad med den gräsliga maskinen på bilden.

En Zenith Avanti 19-tums färg-TV 1972 (internet)

Published in: on 2012/10/25 at 07:23  Kommentera  

Inlägg 1.614: 28 – 31 dec 1968

Årsslutspenninginströmningsanledningen

Det var fortfarande så kallt ute att det knakade. Vi gick väl ut för det viktigaste, men satt för det mesta hemma under veckoslutet efter jul.

På lördagen kom det då en check från Ford, ett kuvert utan ett enda ord som förklaring. 72 kronor och småväxel. Vad i all fridens namn kunde det ha varit avsett för? Det kunde absolut inte vara Mustangskatteåterbäringen som jag hade brevkonverserat med Ford om tills jag gav upp – detta var ett alldeles för obetydligt belopp för något sådant. Jag fastnade för att det nog var mellanskillnaden mellan bildäcken av den storlek som pappa hade beställt och dem som satt på bilen när den kom. En pedantisk köpare – som jag – skulle naturligtvis ha kollat dem, men jag hade haft så mycket annat att bekymra mig om just då att det var en detalj som totalt hade förbigått mig (se inlägg 1.011).

När den checken åkte in på banken glömdes hela historien bort för evigt, saknad av ingen.

På nyårsaftonen låg det som väntat en kommissionscheck i min postlåda på kontoret. Nej men se där, det fanns två kommissionscheckar, i två separata kuvert. Beloppen var ansenliga, men de var olika varandra, så det kunde inte vara frågan om ett maskinfel. Och IBM:s maskiner gjorde ju för övrigt inte några fel, i all synnerhet inte med personalens avlöning! Så nu satt jag där och stirrade på min vanliga 80-procentiga halvmånadsavlöning på 2.595 kronor näst intill den ena kommissionschecken på 4.022 kronor och den andra på 4.565 kronor. Jag kände mig alldeles matt. Sådana summor hade jag sysslat med ibland när jag köpte och sålde aktier, men detta var ju i alla fall lön för arbete, något helt annat. Att få 11.182 kronor på en gång var helt bedövande – jag tror att det låg en gnutta av skuldkänsla bakom min sinnesrörelse. Jag kunde då absolut inte ha arbetat mig till alla dessa pengar – jag var då rakt inte värd såpass mycket. Visserligen representerade dessa summor min bruttoinkomst – själva checkarna uppgick till sammanlagt cirka 7.000 kronor efter avdragen för skatt och inköp av IBM-aktier, men ändå!

I motsats till checken från Ford brydde jag mig tillräckligt mycket om mysteriet med den dubbla kommissionen för att forska litet efter orsaken. Jag frågade Dick om det så snart som både han och jag var på kontoret samtidigt. Han var förvånad över att jag inte visste det, men jag hade nog arbetat för hårt för att ha haft tid för sådant. I varje fall var den extra checken resultatet av höstens speciella försäljningskampanj – som jag inte heller hade vetat något om.

Published in: on 2012/10/24 at 06:39  Kommentera  

Inlägg 1.613: 26 -27 dec 1968

Månfärdsvideoframställningarna

Jul- och nyårsdagarna föll på onsdagar det här året, och det styckade effektivt upp arbetstiden i fyra miniatyrveckor, under vilka ingenting av betydelse kunde utföras, vare sig hos oss på IBM eller hos våra kunder. Börsmäklarnas kontor var förstås öppna eftersom börserna var i gång, och det var som alltid en rätt brisk handel i värdepapper runt årsskiftet. Men för inköp och installation av datautrustning fanns det inte en gnutta av energi till övers. Som den kommissionsavlönade nasare som jag nu var relegerad till att vara – läs detta som ett avsiktligt självnedsättande omdöme in spe – led jag förstås kval över detta, för utan inköp kunde det ju inte gärna bli några kommissioner. Nåja, det fick väl klara sig bäst det ville, och det var ju bara 20 procent av min lön som var kommissionsdirigerad.

Att det var tio minusgrader ute gjorde ingenting så här en vecka efter dagliga duster med schweiziska fjälltoppar, fast nog hade det känts skönt med en vadderad skidjacka i stället för en sober affärsrock.

På fredagsmorgonen strax före gryningen landade månkapsylen med ett plask söder om Hawaii i Stilla havet med hjälp av tre fallskärmar och tre flytbojar. Där fick de djärva astronauterna guppa i 3-metersvågor, som gjorde dem ordentligt sjösjuka. Den första grodmannen uppenbarade sig efter 43 minuter. Efter ytterligare 45 minuter befann både astronauterna och kapsylen på ett stadigt fartygsdäck – kapsylen hamnade senare på ett museum i Chicago.

Apollo 8 i säkerhet på fartygsdäck efter landningen, 1968 (internet)

Apollo 8 delvis skymd av en rymdmodell, Museet för vetenskap och industri, Chicago (internet)

Vi hade sett sådana rymdlandningar flera gånger tidigare, så det gjorde ingenting att vi den här gången bara fick se dramat repeterat i nyheterna på kvällen.

Mellan avskjutningen från Florida till nedplasket i Stilla havet hade det gått 6 dygn, 3 timmar och 42 sekunder. Sjösjukan som astronauterna fick uppleva var det enda otrevliga på deras resa. Faror lurkade uppenbarligen överallt i detta yrke.

Jag har valt ut tre av internets många videoprodukter om Apollo 8. Ingen är uppbyggd i kronologisk följd, för det finns inget kronologiskt material.

Den första videon, klicka här, är 28 minuter lång, beundransvärt snabbt sammansatt på vintern 1969, med avsnitt om allting av intresse. Den innehåller visa ord av många kända dåtida personer – bland dem Thomas Watson, högste chefen för IBM – cirka sju nivåer över mig.

Den andra videon, klicka här, tar 6 minuter och är byggd runt en intervju med astronauten Jim Lovell många år senare. Han berättar om hur han själv upplevde sin resa runt månen.

Den tredje videon, klicka här, är ’konstnärlig’, i mitt tycke rent av litet larvig, tar 5 minuter av din tid – vilket den kanhända är värd.

Published in: on 2012/10/23 at 10:18  Kommentera  

Inlägg 1.612: 25 – 26 dec 1968

Teknologiutvecklingsfrenesijämförelsen

Vi vaknade sent på juldagsmorgonen efter vår sena julaftonskväll – vilken faktiskt påminde mig om min barndoms julaftnar, denna enda dag på året när jag fick lov att stanna uppe så länge jag ville och sedan gå och lägga mig efter behag. Ibland hittades jag på juldagsmorgonen sovande på golvet rätt bland mina nya leksaker.

På med apparaten! Hur hade det gått? Hade de lyckats komma bort från månen?

Vi fick genast en avsnoppning av en astronaut i kontrollrummet i Houston. Det råkade sig att han just höll på att berätta om att många människor inte brydde sig så mycket om månresan, därför att man under så många år hade blivit matad med science fiction att man nu, när det hade börjat hända i verkligheten, var så van vid det hela att det inte var så värst märkvärdigt. Han ansåg förstås att Ed och jag, som hade lagt oss redan innan vi ens hade vetat om att Apollo 8 hade lyckats komma ut ur månens omloppsbana, hörde till denna blaserade grupp. Usch på oss!

Men jag hade minsann inte läst någon science fiction alls. Jag satt faktiskt och bävade och baxnade inför det som jag nu såg på TV-skärmen, dessa tre män som befann sig så otänkbart långt borta bara elva år efter det att ryssarna helt oförhappandes hade skickat upp den lilla bollen Sputnik i rymden.

Den ryska satelliten Sputnik 1, 1957 (internet)

Jag minns hur jag faktiskt kunde se den sakta glida över himlen i den klara oktoberluften i trädgården på Skyttegatan 8 i Örebro. Då bävade och baxnade jag också, fast på ett helt annat sätt. Då visste jag ingenting om satelliter och raketer – jag hade ju inte läst någon science fiction – och den där tingesten skulle kanske ta död på oss alla.

Nu var det, tack och lov, ingen fara på taket. Men jag skrev ner följande reflexion i ett brev daterat den 26 december 1968 till Örebro: ”Det fanns bilar år 1900 om än ganska primitiva. Om bilindustrin då hade fått samma resurser som rymdprogrammet nu har haft, så hade dagens bilar redan tillverkats år 1911 – det är så fort som det har gått med programmet till månen.”

En bil av märket Oldsmobile från år 1900 (internet)

En bil av märket Oldsmobile från år 1911 (internet)

Med ’dagens bilar’ avsåg jag naturligtvis 1968 års bilar, och det var alltså dessa som skulle ha varit i bruk redan 11 år efter sputnikbilen från år 1900.

En bil av märket Oldsmobile från år 1968 (internet)

Det blev en direktsändning från Apollo 8 på juldagens eftermiddag, men nu var spänningen nästan över och det kändes som skåpmat att få se hur astronauterna bodde och sov inne i kapsylen. Även på annandagen hade de en kort TV-sändning, men den missade vi helt – det var nämligen för oss en vanlig arbetsdag – och vi saknade faktiskt inte alls vad det nu var som vi missade.

Published in: on 2012/10/23 at 06:24  Kommentera  

Inlägg 1.611: 24 dec 1968

Alltihoppåbörjandeförtäljandet

Eftersom den framtida landningen på månen absolut måste ske på dess framsida – det var ju nödvändigt att kunna stå i kontakt med jorden från landningsplatsen – så kunde astronauterna koppla av under sina passager över månens baksida.

Ed och jag kopplade också av därhemma. Under hela julaftonen hade vi televisionen påställd med sin blandning av vanliga julprogram och extraordinära månreportage. Vid 21-tiden, när Apollo 8 för åttonde gången dök fram från månens baksida fick vi träffa astronauterna i en direktsändning. De passade då på att introducera sig själva för oss, berätta litet om sin bakgrund och hur de hade råkat hamna i en situation där de fick tjäna ihop till sitt levebröd genom att göra dessa obekväma upptäcktsresor.

De avslutade sändningen med vad de kallade ett meddelande till mänskligheten på den goda jorden, uppläst av dem alla tre gemensamt: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds ande svävade över vattnet. Och Gud sade: ’Varde ljus!’ och det vart ljus. Och Gud såg att ljuset var gott, och Gud skilde ljuset från mörkret. Och Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och det vart afton, och det vart morgon, den första dagen. Och Gud sade: ’Varde mitt i vattnet ett fäste som skiljer vatten från vatten!’ Och Gud gjorde fästet, och skilde vattnet under fästet från vattnet ovan fästet, och det skedde så. Och Gud kallade fästet himmel. Och det vart afton, och det vart morgon, den andra dagen. Och Gud sade: ’Samle sig det vatten som är under himmelen till en särskild plats, så att det torra bliver synligt!’ Och det skedde så. Och Gud kallade det torra jord, och vattensamlingen kallade han hav. Och Gud såg att det var gott.”

Om du klickar här, kan du själv få ta del av detta meddelande så som vi hörde det på julkvällen 1968. Detta blev det dittills mest sedda TV-programmet världen över.

När Apollo 8 hade gjort ett kretslopp till runt månen var det dags att börja tänka på hemresan. Det blev ännu ett spännande moment, när astronauterna på egen hand skulle starta raketmotorerna för att få upp farten till rätt nivå för att komma ut ur omloppsbanan och sätta kurs tillbaka mot jorden. Liksom tio månvarv tidigare måste detta ske när de befann sig bakom månen, och om de inte lyckades få igång motorerna skulle de få fortsätta att cirkla runt månen utan en chans att komma därifrån.

Och till vår oursäktliga skam övergav Ed och jag Apollo 8:s besättning i detta kritiska ögonblick. Vi hade fått nog och behövde sova. Astronauterna var nu dömda till att utan vårt bistånd klara sig själva bäst de kunde.

Published in: on 2012/10/22 at 01:41  Kommentera  

Inlägg 1.610: 24 dec 1968

Månlandningsföregångaren

Pappa fick också en amerikansk bok om hur Nixon hade vunnit presidentvalet i början av november. Jag köpte den bara för att jag var så imponerad över hur kvickt de hade klarat av att skriva ihop och publicera den – redan två veckor efter valdagen låg den på bokhandelsdiskarna i Nya York. Jag hade aldrig sett någonting publiceras såpass snabbt – utom dagstidningar förstås. Pappa skrev att han var litet rädd för att ge sig på den boken, för om den var lika rolig och intressant som Lindmarkers bok så skulle han missa ännu mera nattsömn. Oj då – ’rolig’ hade jag då aldrig tänkt mig att den boken skulle kunna vara!

Eftersom jag tyckte så mycket om att använda vattenpicken som doktor Saland hade ’beordrat’ mig att köpa i maj (se inlägg 1.373), så hade jag ju där automatiskt en julklappsidé. Jag köpte en i Örebro när jag var där – den kostade dubbelt så mycket som i Nya York men den hade rätt spänning på 220 volt – och det blev ju ett trevligt paket till för dem att öppna nu på den svenska julkvällen.

Och så fick de var sin prenumeration på en nyhetstidskrift – pappa fick USA:s Nyhets- & Världsrapport, och mamma Nyhetsveckan (eng. Newsweek). Dessa presenter blev mycket diskreta i julklappshögen under granen – små kort i kuvert – men rim hade jag förstås skrivit där också.

När jag kom hem var Ed redan där, och TV:n stod förstås på. Astronauterna hade fortsatt att snurra runt månen, sysselsatta med att identifiera och fotografera markytan under sig – en av de viktigaste uppgifterna de hade var att just rekognosera terrängen på de redan utvalda alternativen till ställen där den framtida månlandningen skulle ske.

Sovjetunionen hade sänt ett obemannad rymdskepp till månen några år tidigare – deras 2,7 meter stora farkost ’Luna 9’ landade där den 3 februari 1966.

Luna 9, 1966 (internet)

Själva landningsmodulen utgjordes av ett 58 centimeter stort klot, som släpptes ner av ’Luna 9’ från 5 meters höjd, och den såg ut så här sedan den hade fällt ut sitt metallhölje och sina fyra antenner.

Den utfällda landningsmodulen, Luna 9, 1966 (internet)

Detta är en av fyra bilder av månytan som landningsmodulen tog av månens yta och sände till jorden. Avståndet till horisonten på bilden är bara 1,4 kilometer på grund av modulens ringa höjd.

Månytan fotograferad från landningsmodulen, Luna 9, 1966 (internet)

Från landningsmodulens mätningar som rapporterades till jorden stod det klart att månmarken var hård och stabil att landa på. Denna viktiga uppgift gjorde att våra astronauter nu kunde koncentrera sig på att studera topografin för att säkerställa att det planerade rymdskeppet inte skulle hamna på någon vinglig bergstopp.

Published in: on 2012/10/21 at 10:05  Kommentera  

Inlägg 1.609: 24 dec 1968

Julklappsutdelningsdrömmerierna

Medan Ed och jag var på arbetet fortsatte astronauterna att utan vår hjälp cirkla runt månen, i radiokontakt med kontrollrummet i Houston i en entimmesstöt vid varje varv. Just när de dök fram för fjärde gången – ungefär klockan 12.00 på julaftonen – tog de sin allra bästa bild av en jorduppgång, ett rymdfenomen som de dittills hade försökt plåta flera gånger men inte dittills lyckats med. De hade bara en stackars minut på sig för detta innan månytan i förgrunden hade blivit alltför bländande ljus.

Jorduppgång sedd från Apollo 8 (internet)

Vi fick inte se denna bild förrän långt efter astronauternas återkomst till jorden. Aj, nu försade jag mig – jag hade inte tänkt att i förväg tala om ifall expeditionen fick ett lyckligt slut, men nu vet du det alltså. Ja, de kom välbehållna tillbaka hem.

Ungefär samtidigt med det fotot var det dags för skinkan och risgrynsgröten i Örebro, och med mitt besök där i färskt minne tänkte jag mera på mina föräldrars julafton än på astronauterna. Mat och julklappsuppackning som vanligt förstås. Jag hade lämnat kvar mina små paket när jag var på platsen, så att jag inte skulle behöva sända något från Amerika detta år.

Det var en hel del saker som jag hade slagit in med rimmade verser utanpå – det hörde till sedan barnsben – och av det jag minns mig ha lämnat kvar som julklapp till mamma var en bok fylld med bilder av hur de olika presidenterna hade möblerat Vita huset genom tiderna. Inredningen hade alltid präglats av de tillfälliga hyresgästernas olika smak. Det var en elegant kaffebordsbok (eng. coffee table book), avsedd att ligga framme till gästers förnöjelse. Den såg ut ungefär så här.

Bok om olika presidenters möblering i Vita huset (internet)

Hon fick också en laminerad, färgglad Amerikakarta på 1 gånger 1½ meter, fint hoprullad. Jag hade lagt den i en hård papprulle för ritningar så att den skulle klara flygstrapatserna, och det gick riktigt bra. Kartan monterade de på en tjock, tygklädd platta av något mjukt material, så att de kunde märka ut med nålar alla platser som de hade besökt eller som jag hade berättat om i brev. Den kartan hängde med familjen under hela resten av deras liv.

Pappa fick av mig en bok av Ingmar Lindmarker, Svenska Dagbladets korrespondent i Nya York. Den hette ’Ett litet Amerika: Rapport från amerikansk förstad’, och jag fick senare höra att pappa läste den så intensivt att den inkräktade på hans nattsömn. I sitt tackbrev sade han att det hade alltid varit svårt för honom att lägga ifrån sig en bra bok innan han hade läst den till slut.

Published in: on 2012/10/20 at 09:32  Kommentera  

Inlägg 1.608: 24 dec 1968

Lugnåterställandet

Astronauterna hade övat dessa raketkontrollmanövrar om och om igen i åratal, så de hade ingenting att frukta. Och kontrollrummet var packat med människor som hade erfarenhet av allting, astronauter, matematiker, tekniker, astronomer och fysiker – vad kunde de vara oroliga för?

Och ändå kunde man se på TV-skärmen hur de satt som skrämda råttor med ögonen på den jättestora bilden på väggen framför dem, med knäppta händer i bön att allt skulle gå som det borde. Det var en lång, nästan timslång pina.

Och vi fick senare också höra att de 4 minuterna när raketmotorn bromsade ner farten var de längsta i astronauternas liv. De upplevde dem som om det tog en timme innan de hade passerat.

Ed och jag var naturligtvis lika nervösa som alla de professionella rymdspecialisterna. När stunden kom då kapsylen förväntades höra av sig igen framemot klockan 06, så kom minsann den första signalen exakt i rätt sekund enligt planerna. Sucken av lättnad lyfte taket på kontrollrummet så att det small när det damp ner igen.

Vid det laget var det redan lugnt inne i kapsylen. Astronomerna hade riktat kameror, inbyggda i kapsylens utsida, mot marken i alla riktningar och tagit mängder av stillbilder. Efter det att kontakt med jorden hade återställts och allt hade befunnits fungera rätt med farkosten placerad i sin stadiga omloppsbana rapporterade astronauterna: ”Månen är huvudsakligen grå och färglös, och ser ut som gips eller gråaktig strandsand. Vi kan urskilja en hel del detaljer.” – Framsidan av månen, den som alltid är vänd mot jorden, kände de, efter många års studier, lika väl som vägnätet i sina hemtrakter och kunde jämföra vad de nu såg med vad de tidigare hade sett från jorden. Av baksidan hade de nu fotograferat ett smalt band, men som väntat verkade den att likna framsidan.

Efter återkomsten från månens baksida fotograferade astronauterna också den just då upplysta halvan av jorden – fast bilden fick vi inte se förrän senare.

Halvjord fotograferad med handhållen Hasselbladskamera från Apollo 8, 1968 (internet)

Det tog ungefär två timmar att göra ett varv runt månen för vår kapsyl. När den klockan 07 försvann bakom månen igen var stämningen helt annorlunda, både hos oss och i kontrollrummet. Det farliga momentet hade passerat, och dessutom är det alltid lättare att repetera något man redan har gjort en gång. Den kom också tillbaka från förvisningen klockan 08, och därmed kunde Ed och jag gå till våra julaftonsarbeten. Inte för att vi skulle göra mera nytta där än framför TV-skärmen hemma, men så skulle det ju vara. En arbetsdag var en arbetsdag. även om den i praktiken slutade klockan 12 och ingen förväntades göra någonting dessförinnan heller.

Published in: on 2012/10/18 at 07:56  Kommentera  

Inlägg 1.607: 23 – 24 dec 1968

Ödesminuterna

När månfarkosten klockan 14.51 befann sig 62.377 kilometer från jorden övergick den till att vara mera påverkad av månens dragningskraft än av jordens. Det betydde att den alltså nu drogs framåt, ner mot månens yta, i stället för bakåt mot jorden. Dittills hade dess fart oupphörligt saktats ner i sin kamp mot tyngdlagen, men nu ökade den igen med hjälp av månens gravitation. Detta var ingenting som egentligen berörde astronauterna – ingenting vägde ändå någonting inne hos dem – och bara några minuter därefter hade de gjort en direktsändning avsedd för mänsklighetens TV-apparater. Den hade varat i 23 minuter tills den slutade av samma anledning som söndagens sändning hade gjort.

Allt detta fick vi veta i kvällsnyheterna. Där fick vi se några korta avsnitt av dagens sändning, men det var egentligen inte mycket nytt som hade hänt sedan gårdagen. Astronauterna hade gillrat upp sin TV-kamera innanför en fönsterglugg för att fånga in jorden för oss, men bilden var så överexponerad att man bara såg en vit rund skiva.

Dessutom fick vi veta att astronauterna ännu inte hade kunnat se ens en skymt av månen. Dels var tre av de fem små fönstren i kapsylen överimmade av silikonavdunstning från fönstrens tätningsmedel, och dels gjorde kapsylens grillspettsrotation att de användbara gluggarna alltid råkade befinna sig i fel riktning när månen var solbelyst och borde ha kunnat ses. Men astronauterna hoppades att de snart skulle lyckas få en glimt av sitt mål för resan.

Vi lade oss i god tid för att vara uppe riktigt tidigt på julaftonens morgon, inte för att det konkurrerande rymdskeppet skulle ha förvirrat tomtens renar så att hans släde skulle anlända ett helt dygn före avtalad tid, utan för att saker skulle hända för månflygarna redan före klockan 05.00. Det blev ingen direkt TV-sändning från rymden, så som vi hade trott – bara från kontrollrummet i Texas. Men vi fick i alla fall höra astronauternas röster.

Klockan 04.49 försvann farkosten in bakom månen, och med det all kontakt med astronauterna. De hade nu ensamma kontrollen över sitt fordon och sitt öde. Precis klockan 04.59 – och 16 sekunder för att vara exakt – skulle de starta raketmotorn och låta den bromsa ner farten i 4 minuter och 13 sekunder och sedan stoppa motorn igen. Deras liv hängde på att de var exakta och att allt fungerade rätt. För lång bromstid = kapsylen skulle med för låg fart falla ner på månen. För kort bromstid = kapsylen skulle med för hög fart bryta sig ut ur månens gravitation och fortsätta ut i rymden för alltid.

Published in: on 2012/10/18 at 05:55  Kommentera  

Inlägg 1.606: 23 dec 1968

Ogubbighetsbevisföringen

På måndagen fick rymdfararna klara sig bäst de kunde utan vår hjälp – nu var vi bägge tvungna att ge oss ut och tjäna pengar för livsuppehället. För mig blev det minsann pengar så snart jag steg in på IBM-kontoret. Min chef – jag måste specificera hans namn, Dick Gottlieb, för det hade ju bytts om ordentligt på den posten på senare tid – kallade in mig för att tala om att jag hade fått en belöning av J J Johnson, chefen för IBM-regionen, för min senaste installation av CCAP (se inlägg 580). Det var alltid noga med vem som hade utfärdat belöningen – ju högre uppfrån den kom, desto finare var det att få den, oavsett beloppet. Detta uppgick för mig till 2.068 kronor, vilket skulle komma bra till pass. Jag fick inte checken nu, utan den skulle jag få under applåder vid kontorets vanliga startuppmöte i början av januari. En sådan belöning var ju inte bara avsedd för att avtacka mig utan framför allt för att uppmuntra alla de andra till att göra bra ifrån sig.

När jag kom hem låg det ett brev från pappa i brevlådan tillsammans med alla julkortskuverten.

Han skrev så här i sitt brev: ”Så är man nu slutgiltigt gubbe, men en sprallig sådan om jag själv får säga det.” – Visst fick han säga det, men inte gjorde det honom till gubbe. Min pappa var samma tidlösa man som han alltid hade varit, inte ett dugg förändrad sedan jag var liten pys. Jag hade aldrig haft något handgemäng med honom så som jag ideligen hade med mamma. Jag kunde inte erinra mig ett enda tillfälle då jag noga hade fått tänka igenom hur jag skulle lägga orden för att tala om någonting för honom, vilket ofta var fallet när det gällde mamma. Men samtidigt kände jag inte att han hade samma brinnande intresse för mig och mitt leverne som mamma hade. Just detta gjorde dock att jag värdesatte ett brev från honom mycket mera än ett från mamma.

Han berättade att under min vecka i Arosa hade han gjort två affärsbesök i Bofors och ett på två dagar i Tibro, och just nu hade han fått veta att han nästan säkert skulle få ett uppdrag från en firma i södra Sverige. Nej, han var inte alls någon gubbe! Men för det nya uppdraget tänkte han klokt nog åka tåg i stället för att köra så långt i vintervädret.

Han påminde mig om de två ’små’ sakerna beträffande Mustangen: klockan och trippmätarens nollställningsknapp. Javisst, det skulle jag ta hand om. Men är det inte anmärkningsvärt att det alltid, alltid verkar vara något på en bil som måste göras – och jag hade haft skotrar i nio år och ytterst sällan haft något att göra åt den bortsett från att fylla på bensin!

Published in: on 2012/10/17 at 19:38  Kommentera  

Inlägg 1.605: 22 dec 1968

Månreserapportmottagandeföredragandet

Vi fick tillbringa 17 minuter i astronauternas sällskap, och sedan falnade bilden snabbt bort och ljudet stängdes av strax därefter. Förklaringen till detta kom långt senare, och den tyckte jag var verkligt intressant.

TV-bilden sändes ner till jorden från en antenn på utsidan av farkosten och kunde, i likhet med alla sådana signaler, bara gå i en rät linje till mottagaren. Rymdkapsylen hade ett temperaturproblem. Den sida av höljet som solen sken på skulle efterhand komma att värmas upp till en 200 plusgrader, medan skuggsidan skulle komma att bli ungefär 100 grader kall. Sådana extrema temperaturer skulle kunna skada viktiga funktioner innanför höljet. För att någorlunda utjämna dessa temperaturer roterade hela farkosten runt sin egen axel i färdriktningen med ett varv i timmen. Man kunde jämföra detta med en kyckling som sakta roterade på ett grillspett.

Det var denna ’passiva värmekontroll’ som gjorde att bildöverföringen till jorden från antennen på kapsylens utsida omöjliggjordes under hälften av varje timme. Därför kunde vi se astronauterna bara  under de 17 minuterna som återstod fram tills antennen hamnade på baksidan av den flygande maskinen.

Allting under en månfärd hade med fysik, geometri, astronomi och kronologi att göra.

Ed och jag tyckte att det var såpass viktigt att vara hemma under julen för att följa alla sändningarna om och från månresenärerna, att vi inte alls ville åka upp till Eds familj i Bronx och gå i midnattsmässa och allt det vanliga. Så nu när dagens resesändning var över åkte Ed upp till sin familj för att önska dem en god jul – med hälsningar från mig – medan jag stannade hemma och bara mådde. Att det var ohemult kallt därute gjorde det ännu lättare att bestämma mig för att svepa in min älskade Ed i alla schalar vi hade och sända iväg honom på sin mission.

Han kom tillbaka redan före klockan 21: ”Har det varit nåt mer?” frågade han en aning kryptiskt, men det var klart vad han menade.

”Nej, det var en massa på nyheterna, men ingenting nytt”, svarade jag. ”De kommer att cirkla runt månen på julafton.”

Ed hade suttit och berättat för familjen om sin resa till Arosa och om allt vi gjorde där – vilket egentligen bara var skidåkning, precis som avsett. Trots att de hade TV:n påslagen från morgon till kväll hade ingen sett vare sig uppskjutningen från Florida eller direktsändningen nu på eftermiddagen. Ed och jag var helt överens om att vi två skötte vår TV-tittning mycket bättre hemma än vad vi hade kunnat göra uppe i Bronx.

Published in: on 2012/10/16 at 07:07  Kommentera  

Inlägg 1.604: 21 – 22 dec 1968

Hongkongpaniken

Mamma berättade att Olle Stendahl hade blivit så glad för mitt julkort från Arosa och att Dagmar Eriksson hade ringt henne och berättat om min blixtvisit samma dag som jag hade varit där. Och Ed hade talat om för mamma att det var ont om snö i Arosa – det gjorde han i ett kort som jag inte hade haft en aning om att han hade skrivit därifrån. Tänk vad ett litet vykort kan göra människor glada!

Innan jag reste till Sverige hade mamma bombarderat mig med alla fasor som Hongkonginfluensan ställde till med, men eftersom jag redan hade haft den – eller en elakartad förkylning av någon sort – så tog jag hennes varningar ganska lätt. Sedan höll hon igen och yttrade inte ordet Hongkong en enda gång när jag var i Sverige. I Schweiz hörde man ju ingenting om någonting, men nu kom det en hel drös med elände i mammas första brev. Hon hoppades att både Ed och jag hade haft förstånd nog att vaccinera oss mot Hongkonginfluensan i Arosa … nej, faktiskt inte … Tallulah Bankhead hade just dött av den … jag visste ingenting om Tallulah Bankhead annat än att hon var en skådespelerska … och Spiro Agnew, Nixons nyvalde vicepresident, låg svårt sjuk i den … min fruktan för hans liv var klart begränsad … och nu var det viktigt för mig att inte gå ut utan handskar och att tvätta händerna 20 gånger om dagen.

Oj!

Nej, jag blev inte arg och inte ledsen, bara trött på mammatjatet. I samma brev var hon glad över att vi skulle träffas i höst som uppgjort i Kanada och bila tillsammans. Nåja, ’uppgjort’, just nu med Hongkongtjatet hade jag ingen lust med någonting, så jag lade bara ifrån mig brevet och suckade resignerat.

Det kom rapporter om månresan i varje nyhetssändning hela kvällen. På söndagsmorgonen fick vi veta att de planerade en TV-sändning direkt från kapsylen på eftermiddagen, så vi stannade inne med apparaten på för att inte missa evenemanget.

Det kom klockan 15.00, och vi fick träffa de tre astronauterna i deras farkost. De använde en två kilos bärbar kamera – fast den vägde förstås ingenting däruppe – och de använde den för att visa oss runt i sitt lilla runda rum med alla dess instrument.

En av astronauterna hemma i kapsylen, 1968 (internet)

De ville också låta oss se jorden som den såg ut därifrån, men de kunde inte manövrera kapsylen så att jorden blev synlig i fönstren. Emellertid hade de redan sett jorden på såpass långt håll att den såg ut som en boll i rymden och fotograferat den med en lämpligare kamera. Vi fick inte se den bilden förrän långt senare, men här är den redan nu.

Den första helhetsvyn av jorden direkt sedd av någon människa, Apollo 8, 1968 (internet)

Published in: on 2012/10/15 at 19:54  Kommentera  

Inlägg 1.603: 21 dec 1968

Raketuppskjutningsanspänningen

Att det kom att äga rum just under julhelgen var inte avsiktligt planerat, utan det gällde att ta vara på de korta tekniska öppningar som tillät detta projekt att utföras under bara två dagar i varje månvarv – och då endast om vädret tillät. Och den här morgonen tillät vädret och allting fungerade och de fick klarsignal, och upp flög den jättestora cylindern med tre små djärva män längst upp i toppen. Jag skulle inte ens ha klarat av att ta mig till kapsylen däruppe – tänk bara att gå på den där lilla tio meter långa spången från hissen i kontrolltornet över till kapsyldörren längst upp i raketspetsen! Lägg märke till månen på bilden.

Raketerna är tända sekunderna före avgången, Apollo 8, 1968 (internet)

De tre hade suttit däruppe sedan klockan 05 och väntat – och säkert kollat instrumenten precis som alla flygpiloter gör före avfarten. Och så skedde det, precis i rätt sekund, eldhelvetet i botten brakade löst och sakta rörde sig hela skyskrapan uppåt – och hela världen tittade på. Ed och jag satt och kramade varandras svettiga händer och såg på vår lilla TV hur bra det gick, alltihop.

Besättningen på Apollo 8, Jim Lovell, Bill Anders och Frank Borman, 1968 (internet)

Vi hade ju sett många avfyrningar under de senaste åren, men den här var alldeles annorlunda. Nu gällde det ju för första gången i historien at få tre livslevande människor att cirkla runt månen. Vi satt där i soffan och bara följde vad som hände, trots att man efter de första tre minuterna inte kunde se någonting av själva farkosten. En av oss lagade till frukosten, och den åt vi i soffan på pippibord, och sedan skötte den andre avdiskningen. Någon av oss måste bevaka händelserna så att intet ohägn drabbade expeditionen.

Vi satt där och följde utsändningen i tre timmar medan raketen gick in i sin omloppsbana runt jorden och sedan, tre timmar efter starten, tände på det tredje lilla raketsteget som de fortfarande hade med sig och som de behövde för att ta sig ut ur jordens omloppsbana och mot månen. Sedan slutade utsändningen och vi kunde lugnt gå ut i det soliga vintervädret.

Vad vi nu än gjorde ute på staden – fast man kan ju tänka sig att vi tittade på julklappar och sådant – så möttes jag av ett brev från mamma när vi kom hem. Hon påminde mig om att jag inte hade nämnt min trasiga rygg i något av mina två vykort från Arosa. Det var inte något som jag hade undanhållit henne – jag hade helt enkelt inte tänkt på ryggen ett ögonblick när vi var där. Men visst fanns den kvar – jag hade känt av den när vi satt på planet i alla dessa timmar, och nog hade jag tänkt gå till doktor Noseda med den någon gång efter jul. Men så riksviktigt var det då inte.

Published in: on 2012/10/15 at 08:39  Kommentera  

Inlägg 1.602: 20 – 21 dec 1968

Vardagslivsåteringlidandet

Efter tio minuters sömn väcktes vi av alarmklockan. Det kändes som tio minuter, men vi hade faktiskt sovit i fem otillräckliga timmar. Plikten kallade oss båda att stiga upp. Vi längtade bägge tillbaka till Arosa, där man aldrig var tvungen att göra något som man inte ville. Men detta var vardagen, detta var Nya York, och nu skulle vi båda ta fatt den tid som vi hade smitit ifrån, Ed i en dryg vecka och jag i tre och en halv. Och samtidigt skulle vi förbereda julen, vad det nu innebar – inte för att vi egentligen brydde oss mycket om helgdagarna, men det var ju en del som måste göras.

Jag drunknade i pengar när jag gick igenom min postlåda på IBM. Inte oväntat, för jag hade ju levat på ingenting sedan den 15 november, men det var ändå glädjande att finna två vanliga halvmånadslönecheckar, den ena från slutet av november och den andra från mitten av december, och så en kommissionscheck för november på 2.254 kronor, ett genomsnittligt stort belopp. Jag tog dem genast till banken för att se om den kunde klara av att ta emot så mycket pengar på en gång – den blev bara glad över att få mina slantar, för dess flesta kunder ville bara ta ut pengar så här före jul.

På väg hem efter arbetet gick jag om postkontoret och hämtade vår kvarhållna post från veckan då ingen av oss hade varit hemma. Det som hade kommit medan jag var i Sverige hade Ed prydligt lagt ut på matbordet, och där låg den orörd kvar när jag nu kom hem med tillskottet. Den stora brevhögen var alltid ett av nöjena när man kom hem.

Vi åt middag ute, för vi hade ingenting ätbart i kylskåpet, och vi hade ingen ork att handla och koka. Och sedan lade vi oss tidigt – och hade väckarklockan ställd på 07.00, trots att det var en lördagsmorgon. Ed hade varit à jour med det hela från före sin avresa den 11 december, men vi blev också påminda av det nu på kvällsnyheterna – våra astronauter skulle flyga i väg till månen klockan 07.51 på lördagen, och det var något som man absolut inte fick missa.

Vi var uppe och på plats i den redan iordningställda soffan innan det bar iväg. Vi hade långt tidigare, den 9 oktober för att vara exakt, fått se på TV hur den enorma raketen hade fraktats de fem kilometerna ut till avfyrningsplattan längst ute på rymdraketområdet Kap Kennedy (eng. Cape Kennedy) i Florida.

Apollo 8 transporteras till startplattan, Kap Kennedy, 1968 (internet)

Där hade den stått alltsedan dess, och nu skulle den äntligen få vingar och enligt den här skissen föra tre amerikanska astronauter runt månen, något som 1957 års rymdpionjär Sovjetunionen ännu inte hade kommit fram till. Spänningen i Amerika var enorm.

Flygningsplanen för Apollo 8, 1968 (internet)

Published in: on 2012/10/13 at 07:43  Kommentera  

Inlägg 1.601: 19 – 20 dec 1968

Kanadajulstämningsupplevelsen

Efter en timme på marken i Genève var vi så i luften på allvar klockan 18.00. Åtta timmar senare, alltså omkring klockan 20.00, kände vi, som nu erfarna flygpassagerare, att planet började tippa framåt och alltså förbereda sig för landningen i Nya York. Under oss såg jag i mörkret att vi befann oss över Försynen – det kunde lika gärna ha varit Boston, men den staden skulle ha sett betydligt större ut än den här. Då jag hörde att fransyskorna bakom oss undrade vad staden hette hjälpte jag dem villigt på min bästa skolfranska: ”C´est la cité de Providence, Mesdames”, vilket de blev hörbarligen lyckliga över att få veta.

Nästan omedelbart därpå meddelade oss kaptenen, på tyska och franska och engelska, att vi skulle bli nödsakade att mellanlanda i Montréal, därför att det just då var för mycket flygtrafik på gång i Nya York. Med stor förlägenhet fick jag därför korrigera min felaktiga uppgift för damerna – det var inte Försynen som vi hade sett, utan i stället Québec, ”en vacker gammal stad”. Om min franska hade tillåtit det, hade jag öst på med allt underbart jag kunde minnas om denna stad, intressanta vaktavlösningar och pampiga storhotell (se inlägg 1443-1444) – men tyvärr förhindrade mig min akuta brist på franska ord dessa viktiga uppgifter från att berika damernas kunskapsförråd.

Det var mycket färgglatt runt alla husen under oss, när vi i mörkret gled rätt över Montréal på väg till flygplatsen. Jag hade inte haft an aning om att tända julgranar och utedekorationer kunde sätta en såpass stor prägel på staden när man såg den uppifrån. En verkligt trevlig inflygning, även om den försenade oss en hel del.

Det var alldeles förfärligt kallt i Montéal. Det kunde vi se på personalen som tankade planet – de var alla mycket tjockt klädda och såg inte alls glada ut över att behöva arbeta ute i vinternatten. Vi hade lov att gå ut och sträcka på benen, men se, det ville vi inte alls göra.

Äntligen kom vi till Nya York klockan 23.00, tre timmar försenade. Jag har hittat en kort video av ett Swissairflygplan av samma typ som vårt som landar just på Kennedyflygplatsen år 1970. Det enda som är helt annorlunda är att det landar i dagsljus – men hade det landat på natten hade det nog inte blivit någon video. Klicka här om du vill se hur vårt plan hade landat om det hade varit på dagtid.

Hem till vår lya kom vi med tunnelbanan klockan 01.00 efter en mycket lång torsdag. Det var faktiskt litet varmare i Nya York än i både Arosa och Zürich – för att inte tala om Montréal.

Published in: on 2012/10/09 at 07:57  Kommentera  

Inlägg 1.600: 19 dec 1968

Schweizuppbrottet

På torsdagen vaknade vi till en strålande dag. Solen höll just på att komma upp, och vi såg den allra vackraste skiddagen av dem alla. Varje spår av ovädret var borta, fast snön som det hade vräkt ner låg fint kvar och lyste upp tillvaron. En sådan här dag borde utnyttjas – men tyvärr gällde det i dag att se men inte röra.

Vi åt ordentligt till frukost, som om vi skulle ut på långtur – och det skulle vi faktiskt – och sedan var vi bekväma nog att ta en taxi till stationen med allt vårt bagage.

Tåget gick klockan 09.51 och en timme senare var vi nere på Churs gator igen. Lika fascinerande. Jag tänkte på att det var lika underligt som om tågen på Bohusbanan hade kört in i Göteborg på Friggagatan och Odinsgatan och stannat mitt på Drottningtorget för passageraravstigning.

Efter en liten stund i Chur gick vårt tåg till Zürich – nu med restaurangvagn när vi var frukostmätta! – dit det kom klockan 13.15. Vi hoppade snabbt upp på flygbussen, och i mycket god tid var vi på Klotens flygplats. Jag hade aldrig tyckt om att vara ute i sista minuten, när det gällde att komma med sådant som flyg, som är så hopplöst krångligt att rätta till om man missar det.

Vårt Swissairplan skulle gå klockan 16.00 men var en halvtimme försenat så vi fick litet extra tid på oss att sitta och se andra flygmaskiner komma och gå. När vårt stora flygplan hade kommit upp i luften gick det nästan genast ner för att landa i Genève och plocka upp flera passagerare. Detta var för mig helt oväntat och kändes litet som när jag flög från San Francisco till Nya York år 1964 – det planet mellanlandade i Ekland, och jag som inte visste om det trodde att vi höll på att krascha (se inlägg 239). Ed sade att han hade varit beredd på att vi skulle gå ner som vi gjorde, för hans plan i andra riktningen hade också mellanlandat i Genève.

Nu skulle det bli skönt att komma hem från allt hålligång i Örebro och Arosa. Och det skulle bli jul. Lustigt nog var det inte mycket jul i Arosa, inga girlanger och granar på gatorna – fast i Sverige hade det inte heller varit mycket sådant. I Amerika var det julafton hela månaden från tacksamhetsdagen fram till dagen efter jul, och sedan försvann alltihop. Jag kom ihåg att jultinglet I Sverige inte brukade börja förrän några dagar före jul men att det i stället hängde med till tjugondag Knut. Det var nog likadant i Schweiz.

Published in: on 2012/10/09 at 01:19  Kommentera  

Inlägg 1.599: 12 – 19 dec 1968

Laggklämningsavslutningen

Efter en stunds vila inne på hotellet vågade vi oss ut igen, nu till skidskolan, för att få veta hur det låg till med vår skidgrupp. Vi fick veta att den hade inställts på morgonen, både på grund av den låga temperaturen och den totala avsaknaden av elever villiga att genomlida den. Men eftermiddagens lektion skulle säkert bli av. Skulle vi vara med?

Visst, det var därför som vi hade kommit dit och frågat. De prickade av oss på en lista, och vi gick till hotellet och åt lunch. Med varm ostkaka och makaroner. Och hett kaffe. Jag drack inte ofta kaffe och gör det inte heller i dag, men det finns situationer när kroppen kräver hett kaffe. Och det var det varmaste jag kunde få nu till lunchen.

Vi sällade oss till alla dem från vårt hotell som var på väg till sina respektive backar för eftermiddagens övningar.

Skidåkare från vårt hotell väntar på bussen till linbanan, Arosa (1968)

Det var verkligen mycket kallt uppe på fjälltoppen, men det var gott att det inte blåste nämnvärt. Utom i ansiktet när man åkte utför, men då var det självgjord blåst som kunde upphöra när som helst nu när man behärskade konsten att få stopp på skidorna. Den här dagen lärde vi oss att hoppvända – stavarna i marken på rätt sätt, skutt med båda fötterna och samtidig snabb vridning ett kvarts varv, och sedan full fart i den nya riktningen. En rätt omöjlig manöver, men man blev åtminstone varm av den. Läraren gjorde det hur elegant som helst – men det var ju hans brödföda.

Vi tackade honom för allt han hade lärt oss, och han sade att vi skulle komma tillbaka nästa år – vi hade mycket kvar att lära.

Den här gången fick bussen ta oss till skidskolan, där vi lämnade igen våra hyrda skidor efter de sex dagarna. Precis som med en hyrbil – först bra att få och sedan underbart att bli av med.

Skidskolan när vi återlämnade de hyrda skidorna, Arosa (1968)

Sedan tog vi en avskedssväng genom centrala Postgatan i skymningen. Vi skulle komma att se tillbaka på skidåkningen och tänka på vårt trevliga hotell – men knappast att längta till Postgatan.

Postgatan i skymningen, Arosa (1968)

Postgatan med kyrkan i skymningen, Arosa (1968)

Det var snart dags för vårt sista middagsmål – vad allt smakade gott efter denna påfrestande dag! Vi bara satt där och njöt, och eftersom man fick ta om fyllde vi tallriken med mer och mer härlig mat. Och sedan gick vi tidigt till sängs för att vara förberedda att möta strapatserna under den kommande, oändligt långa torsdagen.

Published in: on 2012/10/09 at 00:34  Kommentera  

Inlägg 1.598: 12 – 19 dec 1968

Samhällsvitmeningsfotograferingen

Så här såg det ut på onsdagsmorgonen när vi vaknade! Men vi steg ändå upp.

Morgonen efter snöfallet, Arosa (1968)

Före frukosten stack vi ut näsan – och den föll av. Det var 15 grader kallt, och solen hade inte brytt sig om att masa sig upp ännu, så allt det vita på marken såg grått ut.

Vi åt en varm frukost – nu behövdes både gröt och skinka och ägg och varm choklad, och Ed sade: ”Det är för kallt att åka upp till toppen i dag”. – Jag hade tänkt samma sak, men han sade det först. Det var alltså han som tog initiativet till denna upprepade skolskolkning och jag som accepterade. Visst kunde det vara roligt att nu i snö få fotografera om det vi tog i går morse.

Här får du först se det åttasidiga huset, eftersom vi hade fotograferat det tidigare utan snö. Känner du igen det, tillsammans med den nu snöiga sluttningen med sina icke-schweiziska hus?

Det åttasidiga huset efter snöfallet, Arosa (1968)

Gatorna var redan effektivt rensopade men allt annat var täckt med tjock snö. Här kommer några bymiljöer efter nattens nederbörd.

Renplogade gator men annars snö överallt, Arosa (1968)

Hotellet ‘Lilla bron’ i vinterskrud, Arosa (1968)

Detta kunde lika väl vara Falun, Arosa (1968)

Så här föga inbjudande såg det ut vid en av insjöarna. Man kunde kanske tycka att sjöns is nu borde ha varit snötäckt och vit, men den varmare isen hade antagligen omedelbart smält den kallare snön till vatten, som sedan frös till is. När jag sade detta tyckte jag att jag var väldigt klok.

En av de isbelagda insjöarna, Arosa (1968)

Om man bodde utanför den plogade byn fick man klara snön själv bäst man kunde.

Högt belägna hus, Arosa (1968)

När vi hade kapellet i sikte började solen bryta igenom, och allt blev genast litet gladare. Den här solida nysnön fick mig att tänka på vår lilla skolgrupp just nu uppe på de svindlande höjderna. Det måste ha varit underbart vackert däruppe i solen – och 20 grader kallt också.

Kapellet med snötäckt omgivning, Arosa (1968)

Kapellet på litet närmare håll, Arosa (1968)

Här ser man hur Moder Natur på egen hand med hjälp av ett snöfall kunde skapa begynnarbackar överallt i trakterna. Så mycket enklare det blev för skidskolan att inte behöva tillgripa den lilla linbanan för att finna användbar snö!

Begynnarbacke skapad av naturen själv, Arosa (1968)

Och här ser du några ännu oplogade gator, inte långt från Arosas centrum. Byplogen kunde inte göra allt på en enda gång.

Ännu oplogad bydel, Arosa (1968)

En bild till av vårt hotell, nu i sin nya skrud. Med hotellet, grannhusen och så fjällmassivet bakom tycker jag bäst om den här bilden av alla dem som vi tog i Arosa. Nu längtar jag rentav tillbaka – fast vem vet om hotellet fortfarande finns kvar efter alla dessa år?

Vårt hotell till vänster i snösättning, Arosa (1968)

Published in: on 2012/10/08 at 06:27  Kommentera  

Inlägg 1.597: 12 – 19 dec 1968

Samhällsfotograferingspromenaden

Arosa höll sig med lyxen av två insjöar inne i själva samhället. De var nog härliga på sommaren, men nu var de förstås isbelagda fast synbarligen inte skridskobeåkta. Den övre sjön var en ungefär 400 meter lång oval, medan den nedre sjön var väsentligt mindre. Allt var snyggt och välskött, så som det plägar vara på turistorter.

Inne i själva centrum var det barmark överallt. Men av de vita bergstopparna, som stack upp över hustaken, påmindes man om att det trots allt var vinter på gång.

Den krokiga Postgatan nedanför kyrkan, Arosa (1968)

En annan bit av Postgatan, Arosa (1968)

Järnvägsstationen, Arosa (1968)

Utanför själva centrum kunde man trots allt hitta en del klassiskt schweiziska hus. Det som jag här låter exemplifiera den sortens hemtrevliga arkitektur är det hotell där Ed och jag bodde. De flesta rummen hade balkong, men det hade vi inte begärt att få – vi tänkte ju vara ute och åka skidor hela tiden och använda rummet bara för att sova.

Vårt hotell, Arosa (1968)

Den här vyn visar många olika hus, och bara ett av dem har litet grann Schweiz över sig. Resten av dessa hus kunde ha stått var som helst i världen. Till och med det originella, åttasidiga huset i förgrunden.

Det åttasidiga huset i soligt väder, Arosa (1968)

Den här rätt centrala gatstumpen var ovanlig i att den råkade ligga i permanent vinterskugga och därför var belagd med is mitt bland annars torra gator – jag tyckte att det såg litet lurt ut för bilister.

Den isbelagda gatustumpen mitt i byn, Arosa (1968)

Nu på morgonen tog vi oss också litet ut på vischan, och det här kapellet låg uppåt berget någon kilometer bort. Ingen snö där heller, och tittade man upp mot bergstopparna där var det lustigt nog barmark ända upp.

Kapellet litet ovanför själva byn, Arosa (1968)

Snöfattig bergssida, Arosa (1968)

I och med detta hade vi faktiskt sett det mesta av det lilla Arosa. Det var faktiskt inte mycket till samhälle som sådant men absolut perfekt för en vintersemester, om man som vi bara ville åka skidor..

Vi gick tillbaka till hotellet och åt lunch, och sedan kom vi till vår skolgrupp som om ingenting hade hänt. Att vi hade skolkat på morgonen märkte ingen, och de andra hade inte lärt sig något nytt som vi hade missat. Och dessutom hade vi ju tränat upp oss i lönndom under gårdagens lunchtimme, så vi hade hållit oss på minst samma nivå som de andra eleverna efter den här morgonen.

Det vi märkte var att det plötsligt hade blivit mycket kallare sedan gårdagen, särskilt uppe på bergstoppen. Det började också snöa litet under dagens sista neråkning. Det var inte blötsnö, så det kändes bara gott, särskilt som den kom i små flingor och utan blåst. Men snart blev snöfallet rikligare, och när vi steg av bussen vid hotellet kunde man knappaste se någonting.

Vädret i bergstrakter lär växla mycket kvickt. Den här stormen hade det inte varnats för, och den skulle säkert snart vara över och bortglömd. Men när vi lade oss snöade det fortfarande.

Published in: on 2012/10/08 at 00:19  Kommentera  

Inlägg 1.596: 12 – 19 dec 1968

Lunchuppehållstidsanvändningsföredragandet

På måndagens morgonpass gjorde gruppen två turer till toppen och ner – med avbrott för inlärning av olika sorters teknik för att bromsa och svänga. Det gick mycket bättre nu efter såpass mycket övning, så mycket bättre att Ed och jag bestämde oss för att köpa oss litet frukt och choklad på platsen i stället för att åka till hotellet och äta lunch. Vi använde den intjänade tiden till att själva ta linbanan till toppen – och äta i vagnen ditupp – och sedan åka skidor hela vägen ner utan skolbevakning.

Det var otroligt så mycket fortare man kom ner när man inte behövde stanna och vänta på alla de andra hela tiden! Det tog bara en dryg halvtimme, med linbaneresan inräknad.

”Ska vi ta en runda till?” föreslog Ed. ”Vi hinner med det.”

Sagt och gjort. Vi hann ner i tid, med god marginal, trots att det tog extra tid för mig att borsta bort alla spår av snö från kläderna efter den ordentliga rova jag satte helt utan anledning. Jag tappade inte balansen, jag var i full kontroll, Ed var före mig, och jag njöt av luften. Och så bara satt jag där i snön – det var gott att inte skolgruppen och vår lärare fick se eländet.

Och jag tyckte faktiskt att man borde trilla omkull litet nätt ibland. Skolan var i mitt tycke litet för pedantisk om att man alltid måste vara fullständigt i kontroll av allting. Nu för oss själva var vi nog omedvetet en aning djärvare – det var litet mer riskabelt men också litet mer skoj.

På eftermiddagen blev det tre rundor till toppen med gruppen och inga rovor för mig. Perfekt kontroll.

Vi hade nu stått på skidor oavbrutet i sex timmar, och det kände jag både i kroppen och i huvudet. Ed höll med mig, men jag var inte säker på om han verkligen var trött eller bara var snäll och höll med mig. Hur som helst så beslöt vi att strunta i skolan på tisdagsförmiddagen och i stället gå omkring och titta oss runt i den lilla alpbyn.

Vi sov gott och var uppe i vanlig tid på tisdagen. Efter frukosten gav vi oss ut med kamerorna för att fånga in den alpina miljön att ta med oss hem. Det visade sig emellertid, att Arosa inte hade mycket av traditionell alpin stil att komma med. I centrum var det mest samma sorts gamla byggnader som överallt i Europas städer och samhällen, och i utkanterna fanns det vanliga moderna hus, både för kontor och bostäder, sådana som man kunde finna i så gott som alla samhällen.

Samhället var rätt smalt och kanske ett par kilometer långt allt som allt. Den rätt backiga gatan som löpte igenom hela Arosa hette Postgatan (tys. Poststraße), säkert alltsedan postdiligensernas tid.

Published in: on 2012/10/07 at 07:49  Kommentera  

Inlägg 1.595: 12 – 19 dec 1968

Skidskoleinlärningsmetodiken

Vår lärare åkte ner ett hundratal meter och stannade. Sedan fick en i taget åka ner till honom med många parallellsvängar och av honom där få kritik och goda råd. Sedan var det näste mans tur. Och när alla hade samlats kring läraren, var det hundra meter till på samma sätt. Efterhand kom vi ända ner – i småstötar. Och inte en enda av oss föll omkull på hela vägen ner – det var annat än Ed och jag i Windham!

Från söndagen hade vår grupp avancerat från nybörjarstadiet till mellanstadiet – där den överväldigande majoriteten av alla skidåkare hör hemma för livet. Vi blev förstås nybörjare inom mellanstadiet, men en viktig sak skilde oss från de riktiga nybörjarna: våra lektioner kunde nu hållas överallt på berget, alltså även från toppstationen på den stora linbanan. Så nu samlades vi på en tredje plats i Arosa, rätt bakom järnvägsstationen.

I den linbanevagnen var det mera plats för Ed att fotografera vad vi såg, så det blev en del bilder på vägen upp. Lägg märke till hur gråvädret på lägre höjd klarnade när vi kom högre upp.

Vy av staden från linbanevagnen just efter starten, Arosa (1968)

Utsikt från linbanevagnen på låg höjd, Arosa (1968)

Utsikt från linbanevagnen på låg höjd, Arosa (1968)

Utsikt nedåt från linbanevagnen halvvägs upp, Arosa (1968)

Utsikt från linbanevagnen nära toppen, Arosa (1968)

Linbanevagnen vid toppstationen, Arosa (1968)

Det var underbart skönt däruppe i den klara luften och det bländande solskenet. Men vi hade våra skoluppgifter att sköta, och snart bar det iväg neråt. Det var litet brantare längst upp på berget än det var längre ner, och vi började med att öva parallellsvängar på samma sätt som dagen före, med hundra meter i taget, en och en. Men längre ner blev det alla på en gång ner till läraren, efter det att han hade stannat flera hundra meter ner och viftat med stavarna. Ed och jag tog det lugnt och åkte med full kontroll – så gott vi kunde – och det gick bra även om det tog sin runda tid. Men några i gruppen ville bli först och satte igång som störtloppsåkare utan att göra några bromsande svängar, och de satte rovor nästan allihop. Läraren var inte nådig mot dem och sade till på skarpen att de skulle åka precis som han hade beordrat, om de ville vara med i hans grupp! Och det förstod man, för han var ju på sitt sätt ansvarig för allas liv och lem.

Här är ett par bilder av vår lärare – i blå jacka – med sin bångstyriga grupp vid en av mellanlandningarna på väg ner.

Vår skidlärare i blå jacka med sin grupp, Arosa (1968)

Vår skidlärare med sin grupp, Arosa (1968)

Den dagen blev det en linbanetur till toppen före lunch och två på eftermiddagen. På morgonen var det mera organisationspyssel och nyinlärning, och sådant tar tid; på eftermiddagen var det mest frågan om att nöta in redan inhämtade kunskaper. Det var en härlig dag.

Dessa två bilder av gruppen togs uppe på toppen av en professionell fotograf vid två olika tillfällen. På den här syns Ed.

Vår skidgrupp på rad, Arosa (1968)

Vår skidgrupp på rad, Arosa (1968)

Och på den här är vi båda med. Och det är en helt annan grupp. Det måste ha varit en annan dag.

Vår skidgrupp litet hur som helst, Arosa (1968)

Vår skidgrupp litet hur som helst, Arosa (1968)

Published in: on 2012/10/07 at 06:43  Kommentera  

Inlägg 1.594: 12 – 19 dec 1968

Skidskolegruppuppklassningen

Det visade sig att den nya gruppen samlades på ett annat ställe i byn. När vi hade ätit vår lunch på hotellet fick vi därför ta buss dit i tid för vår lektion klockan 13.30. Alla bussar hade specialgjorda ställ för mängder av skidor på utsidan för att göra det lätt för de skidåkande passagerarna att komma till de olika backarna.

Där vi hamnade fanns det ingen snö alls, konstgjord eller naturlig, men det fanns däremot en linbana som gick just såpass högt upp på berget att det låg snö på marken. Hela vår nya grupp fick lätt plats inne i en linbanevagn, och från den tog Ed den här bilden mot byn bakom oss nere i gropen. Däruppe var det kanske fem grader kallare, och som synes fanns det alldeles tillräckligt med snö.

Utsikten från lilla linbanevagnen halvvägs upp, Arosa (1968)

En annan, längre linbana gick mycket högre upp än denna, som troligen hade byggts enkom för skidskolans predikament. Här kallar jag den ’lilla linbanan’, och den gick halvvägs upp på berget till ett område med snälla backar och pålitlig snö. Vi antog att Arosa ofta saknade snö nere i själva byn under skidsäsongen, och just för att klara situationen för alla dem som ännu inte hade blivit skickliga skidåkare hade de byggt den här lilla linbanan upp till ett högt beläget område med rätt platta snöfält.

På det platta fältet vid lilla linbanans topp, Arosa (1968)

Däruppe tränades vår grupp i parallellåkning – med skidorna intill varandra, så som man skall för att anse sig åka skidor på riktigt. Det var vad Ed och jag just hade lärt oss i Windham, så vi var nu placerade i en grupp på rätt nivå. På den här bilden ser du mig i min röda jacka sakta glida rätt utför sluttningen – ungefär som vi hade gjort i Windham den första gången, när vi inte visste någonting och bara kunde stanna genom att kasta oss ner åt sidan i snön när det började gå för fort (se inlägg 1.297). Ingen fara för mig längre – nu visste jag hur man gjorde parallellsvängar för att bromsa, om än inte med någon större elegans.

Glider glatt neråt på det platta fältet i min röda jacka, Arosa (1968)

Vi stannade kvar i den här gruppen, som automatiskt steg genom nivåerna i takt med deltagarnas ökande skicklighet. På lördagens förmiddag höll vår grupp till på samma halvvägshöjd, och för att få sin lunch fick alla eleverna ta lilla linbanan ner därifrån och sedan bussen till sina respektive hotell – och så tillbaka på samma sätt. Men eftermiddagens lektion hölls inte på de snälla backarna däruppe. Gruppen samlades där, men vi gav oss genast iväg därifrån. Vi åkte skidor, i mycket kontrollerad form, ända ner till foten av berget. Lilla linbanan fick klara sig utan oss ombord.

Published in: on 2012/10/05 at 08:50  Kommentera  

Inlägg 1.593: 12 – 19 dec 1968

Skidåkningskunskapsinhämtningspåbörjandet

I dag skäms jag över att jag inte var mycket till fotograf i Arosa. Jag tyckte att även den lilla stereokameran var för tung att släpa på i skidbackarna. Det var alltså Ed som tog de flesta bilderna i Arosa och alla av skidbackarna och skidskoleeleverna. När han tog skidbilderna stod han själv på sina skidor och hade klumpiga skidhandskar på, och det är orsaken till att alla bilder kanske inte är fotografiska mästerverk.

Först några allmänna bilder av byns skidcentrum. Skidskolan hade flera envåningsbyggnader, och planen framför dem var i allmänhet fylld med folk och skidor, men alla hade redan gått hem i tid för bilden.

Skidskolan utan en levande själ, Arosa (1968)

Före och efter skidskolans lektioner såg det emellertid ut så här varenda dag.

Elever samlas framför skidskolan på morgonen, Arosa (1968)

Elever vid skidskolan, Arosa (1968)

Mera elever i väntan på att skidskolan skall starta, Arosa (1968)

På fredagsmorgonen hyrde vi våra skidor därinne, och de visste genast precis vilka skidor vi skulle ha och sedan var det klart med den saken. Vi behöll dem under hela veckan.

Nu i röran hade vi inte tid för någon specialistanalys, så vi fick själva bestämma vilken grupp vi skulle börja i. Vi valde nivå 2, det vill säga ett steg över nybörjarna. Med tanke på att vår amerikanska stil kanske inte skulle passa in i de europeiska nivåerna tog vi det med avsikt litet lätt i början. Framför skidskolan ser du här läraren för vår valda nästan-nybörjargrupp.

Vår första skidlärare, Arosa (1968)

Vi gick med honom och hans andra elever till begynnarbacken. Den låg alldeles intill skidskolans lokaler, och det är den backen – eller rättare sagt sluttningen – du ser på den här bilden.

Begynnarbacken som Ed och jag använde bara första morgonen, Arosa (1968)

Här är jag själv i den röda skidjackan i begynnarbacken. Det kan vara jag som syns i min jacka på den förra bilden också, men det är så smått att det är svårt att avgöra.

Vänjer mig vid schweizisk snö i begynnarbacken, Arosa (1968)

Det var friskt och skönt väder, särskilt i våra vadderade jackor. Temperaturen låg något under nollstrecket och solen sken litet disigt. När jag i dag tittar på bilderna förstår jag att snön i begynnarbacken måste ha tillverkats med snökanoner. Du ser själv att samma sluttning vid sidan är helt snöfri, medan vi hade flera decimeter snö under skidorna. Men då i Arosa visste vi ingenting om konstgjord snö och snökanoner – vi hade fullt schå med att lära oss att åka skidor.

Vår grupp visade sig vara alldeles för enkel för oss – de repeterade bara snöplog som de hade lärt sig på nivå 1. Efter lektionen skrev läraren ut en notis för oss att ta till skidskolan, så att vi kunde placeras i en grupp på en för oss lämpligare nivå under eftermiddagen.

Published in: on 2012/10/05 at 07:29  Kommentera  

Inlägg 1.592: 12 – 19 dec 1968

Arosamiljön

Vår sexdagarsbokning – fredag till onsdag – kostade oss var 140 schweizerfranc, motsvarande 147 kronor, vilket verkade rätt facilt. På Windham förra vintern betalade vi 40 kronor var för enbart skidliften under en dag, och skidskolan kostade en massa ovanpå det. Arosa var minsann en ren sparbössa!

Med våra biljetter fastsatta i skidjackorna traskade vi runt en stund i byn, men vi ville hellre sova än se, så vi återvände snart till hotellet och låg till sängs redan klockan 19. Ed som hade flugit hela natten och var helt jetlaggig somnade helt naturligt bums när han hade lagt sig. För mig var ju klockan 19 utan justering från Sverige, så jag läste litet och tänkte litet och sedan var det min tur.

Vår första lektion i skidskolan skulle börja klockan 09.30 på fredagen, så vi var uppe redan klockan 07.00 – Ed troligen mycket tidigare, för hans kroppsklocka från Nya York gick ju sex timmar före. Vi hörde på rummets lilla radio att det var råkallt och regn i Zürich, så vi var beredda på samma sak här. Men på 1.700 meters höjd befann vi oss här ovanför molnen – vi bodde alltså på en av de bergstoppar som jag hade sett sticka upp ur molnen från flygmaskinen – och när solen gick upp såg vi inte ett enda moln på himlen. Kanske molnen hängde under oss nere i dalarna, men det kunde vi inte se.

Frukosten var riklig, mycket mera än kaffe-och-croissant eller gröt-och-mjölk eller skinka-och-ägg. De hade allt det och mycket mera att välja på. Lunchen var enkel men vällagad, och middagen hade alltid tre rätter: soppa, huvudrätt och dessert. Soppan hade varje dag olika franska namn, som Consommé Richard eller Potage Belle Femme, men på tyska inunder stod det alltid Kraftbrühe mit Einlage, vad för sorts soppa det än var. Varmrätten var i allmänhet kött, som kalv eller tunga, och någon gång var det en härlig fisk. Desserten var alltid liten, vare sig den var god eller likgiltig.

Vårt lilla rum hade heltäckande matta, tvättfat, radio, telefon, och så två smala sängar som man sam i – man sjönk och sjönk och svävade bort. Helpensionen, rum och all mat, kostade 63 schweizerfranc, eller 68 kronor, för oss två tillsammans per natt, vilket verkligen var hyggligt. Och om man var uppe på fjället på långåkning och alltså inte kunde utnyttja lunchen, så fick man 4 schweizerfranc tillbaka. Schweiz visade sig oväntat vara ett riktigt billigt land.

Published in: on 2012/10/04 at 08:32  Kommentera  

Inlägg 1.591: 12 dec 1968

Skidskoleorganisationseffektiviteten

Eftersom Ed och jag inte kom till Arosa i någon organiserad grupp fick vi ta oss till vårt bokade hotell bäst vi kunde – vilket för den delen var precis så som vi gillade att ha det på alla våra resor. Det må vara bekvämt för kroppen och lugnt för nerverna att helt lämna över sig till en reseorganisation, men med det följer att det blir andra människor som väljer ut vad man skall se och vad man skall göra. På alla våra resor skötte vi allt sådant på egen hand så långt det gick, väl medvetna om att vi missade massor av måste-se muséer och vattenfall och katedraler. Men vi fick i gengäld komma i oändligt mycket bättre kontakt med det vanliga livet på de platser som vi besökte, så det jämnade nog ut sig. Och så behövde man inte titta till vänster och titta till höger på kommando och inte heller sitta och vänta i timmar, så som grupper gjorde överallt.

Vi tog en taxi till vårt hotell och var alltså där på ett par minuter, fick vårt lilla rum och kunde äta middag närhelst vi ville. Vilket var på momangen, för vi var hungriga. När vi var färdiga med soppan klampade en grupp in på hotellet. Ed som hade ett gott minne för människor kände igen flera från vårt tåg. De måste ha fått vänta en bra stund på sin buss, och nu fick de alla vänta tills alla i gruppen hade installerats och var färdiga – så vi hade ätit och gått innan de kunde börja sin gemensamma måltid. Ack, gruppresor!

Ed och jag strövade sedan runt i Arosa i den mörka kvällen för att hitta skidskolan. De hade ett enda företag som skötte den ruljangsen för hela samhället. Man bokade in sig för så många dagar man ville i förskott utan rätt till avbokning – vilket först lät väldigt hårt. Men de hade räknat ut det så skickligt att de flesta turisterna bokade in sig för hela den tid som de tänkte stanna i Arosa. Att boka en enda dag var nämligen mycket dyrt, men bokningen för vår sexdagars skidvecka kostade sammanlagt inte mer än vad två enstaka dagar hade kostat.

Med denna bokning fick man en hel del annat än bara grupplektioner:

  • fri tillgång till alla skidliftar, inte bara i samband med lektioner utan också för fri skidåkning, och det gällde även till liftarna i angränsande orter, om man till äventyrs skulle hamna där,
  • fri åkning med samhällets buss, som anlöpte alla skidbackarna.
  • fritt val av en lektionsgrupp, som passade ens skicklighetsnivå och rätt att byta mellan grupper om man ville, och
  • fri analys av en specialist som kunde bedöma vilken skidskolenivå man troligen skulle få mest nytta av – vi sade att vi två gärna ville passa in i samma grupp, och det tyckte de var helt naturligt.
Published in: on 2012/10/03 at 07:47  Kommentera