Inlägg 1.650: 16 – 17 feb 1969

Laboratorielättnaden

Men nu var snön inte alldeles nyfallen, och om det inte håller sig långt under nollstrecket hela tiden så börjar det översta lagret att isa till efter några dagar. Då sjunker inte skidorna alltid ner så djupt i snön när man spårar, och då kan det bli nästan som att glida fram i ett existerande spår. Något som jag faktiskt visste alltsedan lumpen.

Så det blev ändå en rätt härlig dag ute i det klara, kalla vädret. Vi uppskattade också den totala tystnaden i van Cortlandtparken mitt inne i mångmiljonstaden – ute i vildmarken förra veckoslutet hade vi hela tiden haft tjattrande folk runt omkring oss.

På gatan utanför parken lade vi märke till att det fanns bilar som fortfarande var helt översnöade sedan stormen. Det såg man inte alls nu längre inne i Nya Yorks centrum – där hade de hade säkert tvingats att flytta på sina bilar efter ett par dagar.

Jag hade svårt att somna på söndagskvällen, för nästa dag skulle jag gå till ett laboratorium – ja, ett fasanfullt laboratorium, där det inte fanns en gnutta av medmänsklig känsla och förståelse. Jag grät i Eds famn, men han kunde inte trösta mig, för han hade heller aldrig gått igenom denna sortens skärseld. Och eftersom han inte alls var rädd för sprutor så var han inte någon hjälp med det heller. Fast han kramade och höll mig så skönt att det naturligtvis gjorde mig gott.

Laboratoriet hade en vanlig tandläkarstol och en kvinnlig tandspecialist – tandläkare? – som tack och lov var mjuk i sättet och faktiskt utstrålade en hel del medmänsklig känsla och förståelse. Hon föreslog inte ens att jag skulle få en spruta utan bara tog av plasttanden och påtade litet runt i gommen. Sedan klämde hon dit en klump av något mjukt ämne som kändes som modellera, och sedan fick jag bita ihop tänderna och sitta stilla med det i några minuter. De fick på så vis ett avtryck, som de skulle göra en porslintand att passa in i. Finurligt, i sanning.

Nu när jag inte längre led av tandläkarfasa totade jag ihop min inkomstdeklaration på måndagskvällen och fann att det inte skulle bli 20.000 kronor att punga ut med i kvarskatt i april, ’bara’ 15.000. 1.300 kronor hade jag sparat in genom att använda en regel som hade skapats för författare och konstnärer som under året hade tjänat stora pengar efter flera år med låga inkomster. De tilläts nu att räkna fram en sorts genomsnitt av de fem senaste åren och på så sätt föra ner sin beskattning till en lägre procentgrupp. Den regeln var förstås öppen för alla, men jag var nog den ende icke-konstnär i Amerika som kände till den.

Annonser
Published in: on 2012/11/25 at 09:43  Kommentera  

Inlägg 1.649: 14 – 16 feb 1969

Storstadssnöanvändningstillfället

Jag hade inte följt med i lönebudgivningsprocessen så noga i tidningen, men på mig verkade det inte som om hamnarbetarna strejkade för att undslippa direkt fattigdom. Ed berättade om en arbetskamrat som hade hjälpt en granne med att deklarera. Denne var hamnarbetare och hade under år 1968 bara arbetat under fem månaders tid – resten av året hade han varit arbetslös och fått understöd. För ett sådant trasigt inkomstår deklarerade han för 45.000 kronor. Men strejka måste de göra, för de hade aldrig fått ett nytt lönekontrakt utan att först gå ut i strejk. Ingen Saltsjöbadsanda här inte!

Ed och jag hade varit så trötta på allt vad snö hette efter allt vad den hade ställt till med för oss under söndagsnatten att vi inte ens hade ägnat skidåkning en tanke under hela veckan. Det var kallt, och den snö som inte hade forslats bort låg kvar på alla gator och avenyer i långa berg mellan körbanan och trottoaren. Dessa berg måste man klättra över hela tiden, och efterhand gjorde detta att det värkte ordentligt i de stora stjärtmusklerna. Det var förstås samma muskler som vi hade använt vid söndagens terrängskidåkning.

Men kroppen vänjer sig vid allt, och mot slutet av veckan kändes det ingenting längre.

”Tycker du inte att vi borde passa på att använda våra nya terrängskidor nu på söndag när all den här snön ligger kvar rätt här där vi är?” undrade – eller, rättare, föreslog – Ed på lördagsmorgonen.

Först tyckte jag att jag hade fått nog av det nöjet för en stund, men han var ihärdig, och naturligtvis hade han rätt. Förra veckoslutet hade vi haft en massa utgifter och, framför allt, tidsödande resebesvär, bara för att komma till och från en plats där vi gjorde vad vi nu kunde göra här hemma i Nya York, i van Cortlandparken, utan vare sig utgifter eller resebesvär. Om vädret höll sig kallt och snön höll sig kvar, så skulle vi ta tunnelbanan dit upp på söndagen för att glida runt minst lika bra som vi hade gjort i Petersburgspasset.

Och så blev det. Det tog en timme att komma dit, och där låg den milsvida parken helt orört vit och väntade på våra skidor. Det fanns inte en tillstymmelse till skidspår någonstans, så vi fick skapa våra egna spår. Detta förvandlade tyvärr en hel del av nöjet till en motsvarande del av fysiskt arbete – vilket ju som bekant befrämjar hälsa och välstånd och förhindrar många tillfällen till synd. Jag tyckte dock att det var synd att Ed skulle behöva spåra, nu när han just hade lärt sig terrängåkning, så jag lade mig i täten för det mesta.

Published in: on 2012/11/25 at 09:36  Kommentera  

Inlägg 1.648: 14 feb 1969

Odontologiöverraskningarna

På fredagen var det S:t Valentins dag, något som Ed och jag tyckte var urdumt och brukade fnysa åt. Men det här året var jag för upptagen av att tänka på mitt stundande tandläkarbesök för att fnysa åt någonting annat.

På morgonen gick jag alltså som avtalat var till doktor Saland. Jag väntade mig att min nya, konstgjorda framtand skulle sättas fast ovanpå det som var kvar av den gamla. Icke så. Den gamla skulle borras bort så att bara en pinne av den fanns kvar och sedan …

Jag hade vid det laget svimmat i stolen, så jag fick aldrig höra vad det var som skulle hända efteråt.

Till råga på eländet skulle han ge mig en spruta i munnen för att det inte skulle göra ont. Jag ville aldrig ha en spruta hos tandläkaren – det skulle göra ont, det hörde till livets fasor. Men han lyckades övertala mig att acceptera sin spruta. Att få den var förstås en hemsk upplevelse, men efter det gjorde det faktiskt inte ont. Han ville mig så väl, min gode doktor.

Han borrade och borrade, och jag satt hela tiden i spänd förväntan att det plötsligt skulle kännas så som det alltid gör, men det kom inte, och jag lyckades faktiskt slappna av litet grann. Efter en halvtimmes borrande var det över, och han satte på en provisorisk framtand av plast för att (a) skydda pinnen som var kvar av den gamla tanden, och (b) tillåta mig att skratta. Jag hade inte den minsta lust att skratta.

Medan jag pinades i doktor Salands stol avblåstes en lång hamnarbetarstrejk i Nya York. Den hade fått massor av fraktfartyg att ligga på redden fullastade med bland annat tidskrifter från Örebro som inte hade kunnat lossas sedan den 20 december, då strejken började. Hamnarbetarna hade en enorm makt i Nya Yorks hamn. Som ett flagrant exempel på det vill jag nämna att just den 18 mars varje år inte ett enda fartyg i Nya Yorks hamn lastades eller lossades, oavsett behov. Men det var inte på grund av någon strejkaktion. Det var fackförbundets ordförande Thomas Gleasons födelsedag!

Gleasons födelsedag den 18 mars är faktiskt än i dag en betald helgdag för hamnarbetarna i Nya York. Jo, den är benämnd ‘Gleasons födelsedag’!

Hamnarbetarnas fackföreningsmärke

Hamnarbetarstrejken hade vi naturligtvis hört talas om i TV-nyheterna vareviga dag alltsedan jul. Men jag har inte berättat något om den tidigare, för den berörde oss mycket litet. Bara det att nyheterna varje dag påminde mig om att jag inte hade fått några svenska veckotidningar på mycket länge. Breven gick ju med flyg, så de kom fram som vanligt – fast de tog av någon anledning sju dagar på sig i stället för de vanliga fyra – och julens postpaket var ju redan avstökade när strejken bröt ut. Lustigt nog kom det på samma dag som strejken avblåstes en Veckojournal till mig från Örebro, sänd av mamma med flyg, och jag förstod varför. Hon hade tyckt synd om mig som inte hade kunnat få ett tryckt ord att läsa från den civiliserade världen på nära två månader.

Published in: on 2012/11/25 at 09:29  Kommentera  

Inlägg 1.647: 9 – 11 feb 1969

Lindsaystormhistorieutvecklingen

Vårt tåg lämnade Albany klockan 21.30 och anlände till Stora centralstationen i Nya York klockan 07.00. Si, det var en natt att minnas! Tänk dig att stå upp i en mittgång i 9½  timmar och försöka huka ihop sig på golvet – och så hoppa upp så snart någon skulle passera förbi. Man halvsov faktiskt stående. Tåget stod still några gånger, men när det stod still så stod det still på allvar – ofta i en timmes tid. Ibland fick tåget backa en bit så att loket kunde ta sats och på nytt försöka plöja sig genom en snödriva en gång till. Det gick litet ryckigt, men det gick till slut.

Detta blev det sista tåget från Albany på två dagar. Vi mötte ett tåg i andra riktningen ute på linjen, och det förbrukade 12 timmar för sin resa.

Ed och jag kom hem relativt bekvämt. Tunnelbanan fungerade precis som vanligt, tåg till Timestorget, byte, tåg till Sheridantorget. När vi kom upp i friska luften var det tjockt med snö överallt, en halv meter på sina ställen. Sjunde avenyn var någorlunda upplogad, men på 4:e gatan fick bilarna klara sig bäst de kunde med snö upp till hjulnaven. Vi stupade i säng och sov hela måndagen i ett sträck till klockan 18.00. Då satte vi på nyheterna och fick se, i ’levande färg’ men mest vitt, vad som hade hänt. Det hade kommit mellan 35 och 50 centimeter snö i Nya York, och det var kallt nog för den att inte smälta bort utan bara snällt ligga kvar. Trafiken var lamslagen överallt. Folk uppmanades att inte gå ut, för om de kollapsade så kunde inte ambulanserna komma fram och undsätta dem.

En aveny på Manhattan under Nordostanstormen, New York, 09 feb 1969 (internet)

Vi åt litet mat – rätt mycket i själva verket – och efterhand lade vi oss igen. Klockan 23.00 sov vi, och när vi vaknade i vanlig tid på tisdagsmorgonen kände vi oss någorlunda normala. Jag ringde in till mitt kontor för att få veta hur läget var och fick en inspelning som sade att IBM i Nya York var stängt på tisdagen men planerade att vara öppet i vanlig ordning igen på onsdag morgon. Ed ringde också till sitt jobb och fick veta att allting i Nya York var stängt också på tisdagen.

Så vi stannade hemma en dag till och följde händelserna därute på TV. Det hade varit en nordostan (eng. Nor’easter), som är benämningen på en ordentlig snöstorm orsakad av ett djupt lågtryck ute på Atlanten som blåser in fuktig luft över nordöstra Amerika med ofta mycket rikligt snöfall.

Meteorologisk karta över nordostanstormen, 08 – 10 feb 1969 (internet)

Denna storm skapade stora politiska problem för Nya Yorks borgmästare Lindsay. Delar av Queens och Brooklyn blev inte plogade under en hel vecka, och denna storm kom att leva kvar i annalerna som ’Lindsay-stormen’.

Borgmästare John Lindsay efter snöstormen, Queens, New York, 10 feb 1969 (internet)

Published in: on 2012/11/22 at 23:28  Kommentera  

Inlägg 1.646: 9 feb 1969

Hemresebesvärlighetsanhopningen

Vi var tillbaka vid parkeringen framemot klockan 16.00. Skidspåret hade då fört oss ner dit vid sidan om utförsbackarna, så att vi inte behövde åka brant utför i våra terrängskidor. Men det hade ändå varit rätt påfrestande mot slutet. Det hade börjat blåsa ordentligt, och snön piskade i ansiktet – skidåkning i snöstorm är inte något nöje. Det enda goda med en sådan upplevelse är extasen när eländet upphör.

Det låg nu två decimeter snö på parkeringsfältet, och hur jag lyckades få ut bilen därifrån begriper jag då rakt inte. Men det gick på något sätt, och sedan var det 55 kilometer att köra till Albany. Vägbanan måste ha varit varm, för den var mestadels rätt fri från snö. Jag kände en aning till sladd bara två gånger på hela vägen – det var just sådant som jag var rädd för. Men jag höll jämn fart, mellan 35 och 45 kilometer i timmen, och när vi kom ner till slättlandet blev det mycket lättare.

Vi lämnade in bilen i god tid före bussens avgång klockan 18.00. Men det gick ingen buss till Nya York klockan 18.00. Det gick ingen buss till Nya York, punkt och slut. Trailways, ett annat bussföretag, hade emellertid en buss som skulle avgå om 15 minuter. Hurra! Men när den hade skolat avgå om 15 minuter under två timmars tid, så gjorde vi något drastiskt – det var helt enkelt för tröstlöst att sitta och trängas i bussvänthallen. Vi tog våra pinaler – inklusive de långa skidorna över axeln – och strosade iväg mot järnvägsstationen.

Nu hör det till saken att järnvägsstationen i Albany hade flyttats från stadens centrum till andra sidan Hudsonfloden, utanför stadens råmärken, för där borta fick järnvägen betala mindre skatt. Vi pulsade ditåt men kunde inte hitta bron i snöstormen. När vi frågade en taxiförare var den låg lassade han in oss, skidor och allt, i sin bil och körde oss till stationen. Vi kom dit just i tid för ett försenat tåg till Nya York – nästa tåg skulle inte gå förrän klockan 04.30.

Det var fullt med folk på tåget. Vagnarna vad inte hemtrevliga som dem i Sverige, med kupéer omväxlande med öppna avdelningar, där man satt vända mot varandra i små grupper. Nej, här var de inredda som en buss, med två stolar till vänster och två till höger men med en bredare mittgång. Inte bara var alla stolarna upptagna – mittgången var också full med folk, och det fanns inte ens rum att sätta sig på golvet och sträcka ut benen. Men allt ordnar sig, och en tre timmars obekväm tågresa var ju inte någon omöjlig avslutning på en äventyrlig dag.

Published in: on 2012/11/22 at 23:04  Kommentera  

Inlägg 1.645: 9 feb 1969

Petersburgspassutflykten

Om vi hade haft kamera med oss hade vi absolut fotograferat vad vi fick se på morgonen när vi vaknade. Det var alldeles vitt därute. Marken – och vår bil – var täckt med 5 centimeter nysnö, och då visste vi att det skulle finnas gott om snö däruppe i bergen.

Alla bilder som jag lägger in från den här resan kommer alltså från internet, och de är tyvärr så allmängiltiga att det skriker.

Jag avskydde vinterkörning. Men allt går. Jag körde försiktigt upp till Petersburgspasset för att inte slira, men vägen var redan väl saltad och utan snö och is. Vägbanan var mycket smalare än samma väg på bilden från 2005, men vinter hade vi och det snöade så smått hela tiden.

Gränsen mellan Massachusetts och New York, Petersburgspasset, 05feb2005 (internet)

Det gick bra att få in bilen på anläggningens snötäckta parkering. Det var ett fullkomligt vinterlandskap häruppe, till och med vintrigare än i Arosa! Så här såg skidanläggningen ut från luften.

Förbättrat flygfoto av skidanläggningen, Petersburgspasset, 1963 (internet)

Detta är en annons för Petersburgpasset. Vi såg aldrig någon annons – vi hade rest hit upp på rekommendation, och det var ett steg bättre.

Annons för skidåkning, Petersburgspasset, 1967 (internet)

Skidanläggningen var bara 7 år gammal, och här är en skiss av deras utförsbackar.

Skiss över skidanläggningen, Petersburgspasset, 1960-talet (internet)

Men vi hade ju köpt oss terrängskidor just för den här resan och hade dem med oss, så vi gav oss naturligtvis inte på någon utförsåkning. Vi fann i stället att en terrängåkningsgrupp skulle samlas klockan 10.00, så vi satt inne i kafélokalen och väntade i en timmes tid.

Det blev en grupp på ett tiotal skidåkare, män och kvinnor, och de flesta, inklusive ledaren, hade samma sorts lustiga kläder som vi själva.

Vi skulle åka skidlift upp till toppen – som inte var en topp utan en bergsrygg – och sedan åka en runda på 10 kilometer för att till slut komma tillbaka till kaféet. Vi betalade naturligtvis en avgift för ledaren och organisationen, men vi fick åka gratis upp med skidliften för att börja vår runda. Här ser du pomaliften som vi åkte upp med.

Den dubbelsitsiga skidliften av pomatyp, Petersburgspasset, 1960-talet (internet)

Det var bra att vi hade tränat terrängåkning vid Bergstoppspensionatet. Ed hade lärt sig tagen och jag hade fått en repetitionsövning – nu gick det bra för oss båda att hänga med. De andra åkarna var genomgående erfarna, så det gällde att hålla i gång. Skidspåret hade redan lagts ut av någon tidigare på morgonen, så trots att det snöade ihärdigt var spåret tillräckligt uppkört för vår grupp.

Den här bilden är tagen i en backe vid Petersburgspasset, och den här utförsåkaren är det närmaste oss terrängare jag kunde hitta. Kom ihåg att detta är internetbilder, hela rubbet.

Skidåkare, Petersburgspasset, 1968 (internet)

Published in: on 2012/11/22 at 22:57  Kommentera  

Inlägg 1.644: 4 – 8 feb 1969

Terrängskideinvesteringen

Vad skulle vi göra nästa veckoslut? Både Ed och jag hade blivit så skidbitna vid det här laget att det gällde att inte missa ett enda av de få veckosluten med lämpligt väder under vintern. Tänk vad det smittar! Jag hade bara varit sisådär lagom skidintresserad efter all åkningen i lumpen, så jag hade inte gjort några ansatser till det under de första åren i Nya York. Men när jag kom med idén till Ed så blev han genast eld och lågor, och hans entusiasm gjorde att jag blev – nästan – lika vild på skidåkning som han. Ja, resten känner du ju redan till.

Vi gick till vår sportbutik på tisdagen och tackade innehavaren för rekommendationen av pensionatet i Vermont. Hon sade då till oss att hon hade avbokat sin buss till Windham för den kommande söndagen – det fanns inte tillräckligt med snö där. Eftersom vi hade haft så roligt med terrängåkning uppe i Vermont föreslog hon oss att åka upp till något som hette Petersburgspasset (eng. Petersburg Pass), för de hade fina terrängspår där med gott om snö – det var kallare däruppe för det låg alldeles intill gränsen till Vermont.

Men hur skulle något sådant gå till? Därmed blev hon för andra veckolutet i rad vår hjälp och räddning.

”Ta buss upp till Albany på lördag kväll. Hyr en bil däruppe, bo över på ett motell någonstans, och kör sedan upp till Petersburgspasset tidigt på söndag morgon. Åk på deras fina terrängspår hela dagen. Kör sedan ner till Albany igen och ta bussen tillbaka.”

Det lät enkelt och lättvindigt, och med: ”Jag tror inte att de har terrängskidor att hyra, så ni bör nog köpa egna och ta med er” lyckades hon på något sätt att tjäna en kova på sitt förslag – men det var hon då värd. Hon sålde oss var sitt par terrängskidor, långa och smala och eleganta, och långa terrängstavar också. Vi tog dit våra dojor på onsdagen för att vara säkra på att bindningarna passade. Och det hela kostade inte så hemskt mycket mer än vad vi hade hyrt våra skidor för på Bergstoppspensionatet.

Hon hade återigen räddat ett veckoslut för oss! De 210 centimeter långa skidorna fick inte plats i någon av garderoberna, så de fick stå ’lösa’ i ett hörn. Under sommaren skulle de kunna ligga under dyschan – det ordnade sig säkert. Borde vi inte i alla fall ha ett rum till? För skidorna??? Aldrig i livet!!!

Det gick en Greyhoundbuss till Albany varje timme. Vi åkte upp dit på fredagskvällen och fick där en bil från uthyrningsfirman Hertz. Vi körde till grannstaden Troja, där vi bodde över på ett litet motell. Det var barmark överallt, men vi hoppades intensivt på att det skulle finnas snö uppe i bergen som vi hade blivit ’lovade’.

Karta över trakten runt Petersburgspasset (internet)

Published in: on 2012/11/22 at 22:42  Kommentera  

Inlägg 1.643: 3 feb 1969

Trängselförebyggandeonödigheten

Återigen hemma i Nya York och återigen vår härliga färgtelevision! Som jag har nämnt flera gånger hade vi funderat på att skaffa en färg-TV i åratal, med vi sköt alltid på det. Vi väntade på att apparaterna skulle klättra ner från de skyhöga prisnivåerna där de envist höll sig kvar. Men framför allt väntade vi på att färgerna skulle bli bättre. Det var en viss färg, jag vill minnas den gröna, som de inte kunde återge tillräckligt klart på bildskärmen, och de lät därför alla de andra färgerna tonas ner till samma bleka styrka för att man inte skulle märka att den gröna färgen var så svag. Men med så suddiga färger tyckte jag att man lika gärna kunde ha kvar den svart-vita TV:n – åtminstone fick man en klar och tydlig bild i den.

Men nu hade de ju äntligen lyckats med att få en gräsmatta att se såpass frodig ut att de kunde släppa alla de andra färgerna lösa. Det var då som jag hade sprungit och och köpt den första apparaten som tillverkades på rätt sätt – och efter all denna väntan njöt vi hejdlöst av färgprakten. Vecka efter vecka gottade vi oss i färgerna – nyhetens behag förstås.

Det var också fint att ha apparaten stående på skänken rätt framför soffan, så att vi inte behövde sitta och se på den på snedden som vi tidigare hade gjort.

Priset för detta var 20 centimeters golvyta – vi hade ju varit tvungna att flytta fram skänken en bit för att det djupa bildröret skulle få plats att sticka ut bakåt, och 20 centimeter spelar stor roll när man bor såpass smått. Så tankarna rörde sig …

”Kanske vi borde ha ett rum till”, mumlade jag under ett annonsuppehåll.

”Varför det?” undrade Ed. ”Den här lägenheten räcker väl till?”

Visst räckte den till, men vore der inte skönt att ha ett litet rum vid sidan att sova i?

”Men när vi är uppe behöver vi ju inte alls något sovrum, och när vi sover behöver vi ju inte något vardagsrum”, sade han, med all rätt. ”Och det tar ju bara två minuter att förvandla vardagsrummet till sovrum. Nu har vi ju alla möbler vi behöver, och de får plats som det är. Och vi kan aldrig bo så vackert som i den här, med takbjälkarna och öppna spisen och tegelväggen.”

”Nej, det har du nog rätt i”, fick jag hålla med om.

”Och så är hyran så billig att vi har råd med allt vad vi gör, åka skidor och resa till Peru och alltihop.”

Nej, Ed ville inte ens tänka på att flytta till ett spatiösare tjäll. Och då ville jag ju inte göra det heller.

Published in: on 2012/11/22 at 07:08  Kommentera  

Inlägg 1.642: 2 – 3 feb 1969

Reseankomstdetaljbeskrivningsoroneddämpningen

Efter lunchen fick vi alltså en timme på oss att slagga efter allt skidarbetet. Taxin kom som den var beställd, och redan klockan 16.00 var vi på busstationen i Rutland. Både Ed och jag avskydde att jäkta i sista minuten för sådant som man inte fick lov att missa, och det medförde att man ofta fick vänta en stund här och där. Vilket vi alltid fann vara en behaglig ovana.

Bussen gick strax före klockan 17.00 och kom till Nya York klockan 22.20. Vi var hemma i vår lya klockan 23.00, packade kvickt upp smutstvätten och somnade sedan sött. Vi hade verkligen utnyttjat vårt veckoslut.

Det var nu åtta månader fram tills mina föräldrar skulle komma till Kanada för att skjutsas runt av mig i bil. De båda hade uttryckt hur glada de var för att jag ville åta mig detta – undra bara på annat! – och de skrev om det i varje brev. Men nu började mamma oja sig över att jag nog trodde att de var unga och skulle orka med allt som skulle göras under en sådan resa-runt-semester. Därför fick jag tänka igenom saken mera konkret och göra upp detaljplaner för ankomsten så att jag kunde visa dem precis hur lätt det skulle bli för dem.

Åtta månader i förväg!

Jag tog reda på en del saker för att kunna ge dem bevis på att det skulle bli riktigt vilsamt för dem. De skulle flyga till Montréal och komma dit klockan 20.00 på kvällen, och då skulle de själva ta en taxi och åka till Holiday Inns hotell mitt i staden, där ett rum skulle stå och vänta på dem. Jag själv skulle ta ett nattåg till Montréal och komma till deras hotell vid 08-tiden, men jag skulle inte väcka dem. I stället skulle de själva ringa ner till portieren när de var vakna och uppstigna och färdiga för att äta frukost. Först då skulle jag komma upp till deras rum och välkomna dem till Kanada. På det viset skulle deras ankomstkväll bli vilsam – om jag mötte dem på flygplatsen skulle de komma att sitta och ’prata det viktigaste’ med mig på kvällen i stället för att sova.

Jag skickade dem alla dessa detaljer, och jag tror att det lugnade dem, för oron i deras brev upphörde som genom ett trollslag. Ibland måste man tänka framåt ordentligt, ända upp till åtta månader.

Jag fick tid hos doktor Saland redan samma dag. Nej, det gick inte att limma fast den avslagna biten – jag skulle i stället få en fin porslinskrona, vilket den här novisen fick lära sig vara benämningen på en konstgjord tand. Jag fick tid hos honom om ett par veckor för att komma tillbaka för den nya tanden – den här gången putsade han bara av de skarpa kanterna på den avbrutna tanden med sin borr.

Published in: on 2012/11/19 at 08:32  Kommentera  

Inlägg 1.641: 1 – 2 feb 1969

Tövädersskidåkningsmetodsomställningen

Middagsmåltiden var verkligen mästerlig på Bergstoppspensionatet, som var så litet att det bara fanns ett dussin bord om ens det. Detta gjorde att de kunde tillämpa den franska metoden med en bestämd tidpunkt då middagen serverades – jag vill minnas att det var klockan 18.30.

Stilbrytningen mellan rustik inredning och vita linnedukar har jag redan berört, men nu kom det till levande ljus i silverne stakar på vartenda bord. Och där satt Ed och jag, ombytta från lustig skidmundering till vanliga enkla kläder, och njöt av den goda måltiden. En kötträtt, en fiskrätt och en grönsaksrätt fanns det att välja mellan – jag minns absolut inte vad jag valde, för min tunga var alltför upptagen med den avhuggna tanden för att bry sig om vad som passerade gommen – och vi tog en flaska vin till maten för att göra det festligt.

Efter maten drog vi oss tillbaka till vårt rum. Vi hade inte sett något lämpligt pratmaterial i matsalen – bara äkta och oäkta par – så vi valde att vara för oss själva under resten av kvällen. Sängarna var underbart sköna.

Söndagen var lika mulen som lördagen, men det hade blivit mycket mildare. Isen och snön på trädens grenar hade börjat tina upp och falla av, och även de svaga småträden stod igen rakt upp som de skulle.

Glada småträd utan nedtyngda grenar, Chittenden (1969)

Innan vi gav oss iväg lät vi värdinnan beställa en taxibil för oss till klockan 15.30, vilket skulle ge oss en och en halv timmes marginal till bussens avgång från Rutland. Kunde vi få äta vår lunch, gärna kall, så sent som klockan 15.00? Inga problem med den saken, försäkrade hon oss: ”Vi ställer upp den på ert rum, så kan ni äta i lugn och ro”. – detta var i sanning ett lyxpensionat!

Vi lättade litet på stassen och chansade på att ha bara en tjock tröja som ytterplagg. Det var faktiskt rätt varmt ute, och snön var klibbig. Man kunde knappast glida fram i spåret utan fick traska fram.

Mycket sämre före på skidorna, Chittenden (1969)

Man fick se sig för så att inte ett träd i sin våriver hade hoppat ut i skidspåret. Då kunde det gå så här.

I ödesmättad konfrontation med ett träd, Chittenden (1969)

Som syns på bilden hade jag med lätthet klarat av att skidklättra över den här timmerstocken, och nu ville jag se hur Ed skulle utföra sammalunda bragd.

Väntar för att se hur Ed skall klara av detta hinder, Chittenden (1969)

Detta klarade han fint, för med all den fastklibbade snön under skidorna fick han ett bra fäste när han skulle klättra över detta elaka hinder.

Ed visar upp fastklibbad snö under skidorna, Chittenden (1969)

Solen bröt till slut igenom molnen, men klockan 13.00 hade vi ändå fått nog av detta. Vi kom tillbaka till pensionatet i tid för att kunna äta vår lunch i matsalen som alla andra.

Published in: on 2012/11/19 at 06:37  Kommentera  

Inlägg 1.640: 1 feb 1969

Fjärdedelskroppsdelsavskiljandet

Vi tog in vår utrustning i skidboden. Där var det ljust och varmt och skönt, och det var uppiggande att komma in från det råa och gråa vädret därute. Jättepolkagrisen mitt i rummet lyste också upp sinnet, och jag böjde mig fram med huvudet på sned och öppen mun och tog mig en symbolisk bit av den stora konfekten. Hur det nu gick till så blev den inte symbolisk, och det var konfekten som tog en bit av mig i stället för tvärtom. Det kändes ingenting, men jag hörde att det sade knäck och såg hur biten av mig föll ner på golvet och exakt var den hamnade. Jag plockade förstås upp den och lade ner den ordentligt i fickan.

Jag hade ingen som helst erfarenhet av sådant, men jag förstod genast vad som hade hänt. Det förvånar mig än i dag att jag inte reagerade att enda dugg emotionellt. Jag kände efter med tungan och fann att det var den ena framtanden som hade slagits av. Jaha, det var förstås slavigt av mig, men jag har ju kvar biten som slogs av, och den skulle doktor Saland få limma fast på måndag när jag var tillbaka i Nya York.

Ed och de andra som var därinne ojade sig naturligtvis och ville titta mig i munnen och tyckte synd om mig, men jag tyckte faktiskt inte alls att det var någoting att tala om, och därmed gick uppståndelsen snart över. Nu gällde det att byta om uppe på rummet och vila upp litet före middagen.

Däruppe tittade Ed på tanden och sade att det bara var en fjärdedel som hade gått av. Min tunga påstod med bestämdhet att det var en hel tand och troligen bitar av flera andra tänder däromkring också – men det vet man ju hur tungor överdriver allting. Tungan kunde hitta ett litet ynka häftstift inne i en köttbulle och högljutt meddela att det var en skruvmejsel som den hade funnit i maten. Jag trodde mycket mera på Ed än på min egen tunga. Och jag var fortfarande märkvärdigt oberörd av detta äventyr. Ibland har jag tyckt att jag måtte ha en stoisk karaktär, och det kanske ligger något i det – trots alla tecken på motsatsen.

Och nu över till min vita lögn om händelsen. Jag har aldrig talat om för någon, inte ens för Ed, att jag hade försökt vara rolig genom att låtsas att jag tänkte äta en bit av jättepolkagrisen. Jag hävdade från början att jag måste ha blivit yr av den plötsliga värmen och tappat balansen utan att märka det, och det fortsatte jag att säga genom livet närhelst ämnet kom på tal – vilket det faktiskt inte ofta gjorde. Men, som jag har sagt från början av mitt skriveri, här gäller sanningen om allting, även sådant som för mig kan vara obehagligt eller genant. Så när du läser om vad som hände mig i skidboden på Bergstoppspensionatet, så är du den första i världen som får veta hur dumt jag bar mig åt den gången.

Published in: on 2012/11/18 at 08:58  Kommentera  

Inlägg 1.639: 1 feb 1969

Eftermiddagsskidåkningstidsfördubblingen

Vi åt vår lunch på vita linnedukar i den rustika matsalen. Det var mycket i matväg, men jag minns särskilt den varma soppan. Under skidåkningen i det råa vädret hade vi blivit svettiga under alla kläderna men samtidigt kände vi oss frusna så in i själen. Den varma soppan hjälpte dessa storstadspojkar på vift ute i vildmarken.

lla måltiderna var à la carte, frukosten för 10 kronor, lunchen 15 och middagen 20 kronor. Och så lades det på 12% på allting – på rum och mat och telefonsamtal och till och med hyra för skidorna. De sades vara en resortavgift, som täckte allt möjligt som vi egentligen inte alls behövde – det bara var så. Men än sen då – vi var ju här för att ha det skönt och trevligt, och det skall kosta en slant.

Efter maten gav vi oss ut igen. Vi hade hoppats på litet sol, men det blev det inte alls. Nåja, det kunde ha blåst upp till snöstorm eller, ännu värre, regn, men det blev det heller inte. Så vi trotsade elementen och spände på skidorna, nu med en halv dags erfarenhet bakom oss.

Vädret var så rått att den här lilla fågelholken rätt utanför pensionatet hade istappar. Jag hade hört att det är de hus som är byggda med dålig isolering som får istappar på vintern, och detta hus hörde alltså till den sorten. Fåglar vet då inte hur man skall bygga hus!

Fågelholk utanför Bergstoppspensionatet, Chittenden (1969)

Vi gav oss nu iväg västerut från pensionatet, och spåret ledde först över Chittendens fotbollsplan.

Styr vår väg över fotbollsplanen, Chittenden (1969)

Därefter kom det ett stort öppet fält, och på det passerade vi en kvinna som också bodde på pensionatet – hon verkade vara på sitt livs första terrängskidor och tjoade vilt när vi åkte förbi henne.

En medgäst som också prövade på terrängskidor, Chittenden (1969)

Sedan gick spåret in i den snöbehängda skogen, där jag väntade in Ed som kom ett hundratal meter efter mig.

Här gick spåret in i skogen, Chittenden (1969)

Detta spår var sex kilometer långt, betydligt längre än morgonpassets träningsspår, och vi hade det verkligen skönt i den orörda naturen.

Vackra nerisade och översnöade grenar överallt, Chittenden (1969)

Överallt var träden böjda av all snö och is, och några hade helt sonika lagt sig ner tvärs över spåret. Men nu fick jag bevittna hur väl Ed hade anpassat sig till omständigheterna och fint klarade av alla sådan oegentligheter.

Ed klarar nu ovanliga skidhinder, Chittenden (1969)

När vi var på väg tillbaka och kom ut ur skogen fick jag den här bilden, som visar hur han hade avancerat i terrängåkning på bara en dag, och hans stora grin bevisar att han var rätt stolt över det.

Ed är nu en van terrängskidåkare, Chittenden (1969)

Vi hade nu fullbordat den första dagen, med sammanlagt ungefär tre timmar på terrängskidorna. Det var lagom mycket för oss, men om vädret bättrade på sig under söndagen skulle vi nog kunna spendera dubbelt så mycket tid ute i spåren.

Published in: on 2012/11/18 at 08:03  Kommentera  

Inlägg 1.638: 1 feb 1969

Terrängskidåkningspåprövningssuccén

För att hyra skidor hänvisades vi till en lokal i källarvåningen. Det låter som krångliga trappor att manövrera långa skidor i, men byggnaden låg på en sluttning, så att källarplanet var öppet med dörrar och fönster mot öster. De hade terrängskidor stående utmed väggarna därinne, och mitt i rummet stod det en kraftig järnstolpe som höll upp huset ovanpå. Den var glatt målad som en polkagris – eller som skylten till en forntida frisörsalong.

Stolpen mitt i skidvallningsboden, Bergstoppspensionatet, Chittenden (internet)

Snart nog hade vi våra skidor och stavar utvalda och påspända, och så bar det iväg. Jag var ju van vid den sortens skidåkning sedan barnsben, skolresor och militärtjänst (se inlägg 339), men Ed behövde litet hjälp i början med hur man skulle röra sig. Det lärde han sig dock snart, för på sådana här skidor behövde man ju inte riskera livet i branta backar bara för att komma igång.

”Det är ju som att gå på promenad”, utbrast Ed – en aning besviken över hur enkelt det visade sig vara.

Det var en disig morgon med tunga gråa moln, som inte verkade vara direkt hotande men skulle ändå kunna tänkas släppa ifrån sig en flinga eller två. När Ed hade fått in rytmen invid pensionatet drog vi ut i den vilda naturen. Jag gick först, så att jag skulle kunna stanna till och fotografera Ed framifrån när han manövrerade sig fram på de nya laggarna.

Tog ledningen för att kunna plåta Ed framifrån, Bergstoppspensionatet, Chittenden (1969)

Och här kom han, fortfarande en smula villrådig, men han hade ännu bara åkt terrängskidor i fem korta minuter.

Eds första ovana skidpromenad, Bergstoppspensionatet, Chittenden (1969)

Någon dag innan vi kom dit hade de haft ett underkylt regn där i trakten. Det hade frusit till is på alla grenar och kvistar, och när regnet övergick till snö, så packade den sig ovanpå isen och böjde ner varenda kvist med sin tyngd. Visst tyckte man synd om de små träden, men det var underbart vackert att se på. Ännu vackrare hade det varit i solsken, men det kom inte en solstrimma genom molnen under hela dagen.

Har kommit fram till buskar med kvistarna böjda av is, Bergstoppspensionatet, Chittenden (1969)

Medan jag stod och tittade på iskvistarna kämpade sig Ed fram till ett bättre självförtroende som terrängåkare, och det märktes att han nu hade börjat trivas med det här nöjet.

Nu märks det att Ed har fått mera självförtroende, Bergstoppspensionatet, Chittenden (1969)

Efter någon timme hade vi fått nog av förmiddagens övningar: ”Det här var arbetsamt”, flåsade Ed, men han grinade glatt för han hade lika roligt som jag.

Vi tog oss tillbaka för att få oss litet lunch, och Ed knäppte en bild av ett par dekorativa skjul nära pensionatet.

Ett par skjul intill spåret, Bergstoppspensionatet, Chittenden (1969)

Eftersom vi hade blivit svettiga av motionen, så var det gott att få ta en dusch igen innan det var dags att äta. Och nu hade vi fått en god aptit.

Published in: on 2012/11/17 at 09:19  Kommentera  

Inlägg 1.637: 1 feb 1969

Bergstoppspensionatsankomsten

Det var tät skog hela vägen, nästan inga öppna fält förrän just när vi kom upp till vårt pensionat. Det låg snö överallt, och undra på det – vi befann oss ju nu långt norröver. Bergstoppspensionatet såg mycket mindre ut än jag hade föreställt mig med tanke på 90-kronorsrummet – det var ju lika mycket som vi hade betalat på Holiday Inns pampiga hotell på väg till Dystra träsket i höstas (se inlägg 1.526). Men Ed och jag var ju aldrig ute på jakt efter lyx, så det spelade faktiskt ingen roll hur det såg ut, bara det fanns en säng att sova i.

Men när vi steg in och fick se hur trivsamt det var därinne, då blev det lyx i alla fall. Här är den enda bild som vi själva tog av eller i pensionatet. All möblering och inredning var utförd i samma gedigna stil i vartenda rum.

Sällskapsrum, Bergstoppspensionatet, Chittenden (1969)

Jag ser mig nödsakad att här lägga in ett par intenetbilder för att fylla ut vad som fattas. Båda dessa bilder kan ha tagits precis när som helst, troligen för inte länge sedan. Sittgruppen framför eldstaden i sällskapsrummet kommer jag någorlunda ihåg. Den öppna spisen, inramad av stenblock och de två bekväma fåtöljerna fanns på plats, men om bilden är ny har många detaljer säkert bytts ut under årens lopp.

Sällskapsrum, Bergstoppspensionatet, Chittenden (internet)

Jag minns bara en pensionatsbyggnad vid vårt besök. På den här vinterbilden ser man två jämnstora byggnader, och jag tror att den vänstra är det ursprungliga pensionatet, så som det var år 1969 när vi var där. En liten detalj på denna byggnad tyder på att detta är det  äldre av de två. Den högra byggnaden ser ut att vara mera välbyggd, vid en tidpunkt då man hade lärt sig att isolera inomhusvärmen bättre för att förhindra istappar att bildas.

Bergstoppspensionatet, Chittenden (internet)

Värdinnan var helt överraskad av att vi hade kommit dit så tidigt på dagen, och när hon fick veta att vi hade kommit med nattbussen från Nya York blev vi till en riktig sensation. Deras gäster brukade annars alltid komma dit i egen bil, men jag sade att vi inte gärna körde bil på vintern, och det förstod hon. Vårt rum hade inte använts, så vi fick gärna ta det i besittning med en gång. Ville vi ha frukost? Nej tack, vi hade just ätit på busstationen i Rutland. Återigen något som hon aldrig hade hört talas om.

Vi duschade och tog på oss vår terrängskidutrustning och var färdiga att ge oss ut i gråvädret.

”Jag har inte haft på mig sådana här byxor sedan jag var liten unge”, sade jag. ”Och med dem på tror jag vi blir en ännu större sensation här än vi redan är.”

Om Ed tvekade så syntes det inte på honom.

Published in: on 2012/11/16 at 10:14  Kommentera  

Inlägg 1.636: 31 jan – 1 feb1969

Terrängskidåkningsbussresan

Kommissionschecken för december kom den 31 januari tillsammans med min halvmånadslön – ingenting ovanligt med det. Men beloppet var minst sagt ovanligt: 6.631 kronor. Kommissionsbeloppet var högre än hela min oavkortade månadslön!

Låt mig förklara. Min månadslön var 6.488 kronor, men sedan IBM hade börjat ’experimentera’ med kommissionsbetalning för oss systemingenjörer avkortade de den med 20% till 5.191 kronor. Men i gengäld för denna avkortning fick jag en kommissionscheck varje månad på några hundra kronor eller några tusen. Den här månaden löd den checken alltså på 6.631 kronor. Och jag som av principskäl hade varit emot denna kommissionsbetalning till att börja med – nu tyckte jag att den var en underbar uppfinning. Ibland justerar man sin känsla för rätt och riktigt efter omständigheterna, och en check på 6.631 kronor rättar effektivt till ens ibland tokiga känslor.

Denna oväntade jätteslant skulle komma väl till pass i april, när restskatten på 20.000 kronor skulle betalas.

Men nu när jag satte in mina lönecheckar på banken så behöll jag en ordentlig summa i kontanter, för jag ville ha 500 kronor med mig på resan till Vermont över veckoslutet. Ed tog med sig 200 också, för vi ville vara väl garderade för alla uppdykande utgifter.

Och så bar det iväg. Vi packade allt i ordning, och klockan 20.00 bäddade vi ner oss som för en vanlig natt, fast med två väckarklockor ställda på 23.30. Och vi somnade faktiskt, vilket var avsikten med det hela.

Exakt vid midnatt stod vi så på på tunnelbaneplattformen under vårt hus och väntade på A-tåget som skulle ta oss till busstationen vid Åttonde avenyn och 42:a gatan, och sedan gick det inte många minuter innan vid hade köpt biljetter och köat upp för vår buss till Rutland. Vi fick plats rätt långt fram i bussen där det skumpar minst och klämde in oss i de smala sätena – vi kunde sitta och sova tätt sammantryckta utan att någon tyckte någonting om det. Och strax efter klockan 01.00 bar det iväg.

Greyhoundbuss inuti, 1969 (internet)

Vi sov faktiskt gott, så gott som man kan sova sittande när världen rör sig omkring en hela tiden. Och klockan 06.30 på lördagsmorgonen var vi på busstationen i Rutland. Vi var väl utsövda tack vare sovstunden hemma, men det var fortfarande alldeles mörkt ute, och vi tyckte inte att vi kunde komma till vårt pensionat så här mitt i natten. Därför satte vi oss på det morgonglåmiga kaféet på busstationen och åt frukost tills det dagades. Sedan tog vi en taxi till Bergstoppspensionatet i Chittenden, ett ingenting samhälle 15 kilometer norr om Rutland.

Published in: on 2012/11/16 at 03:16  Kommentera  

Inlägg 1.635: 25 jan – 4 feb 1969

Universalminnesförlustepisoderna

Medan Ed åkte upp till sin familj i Bronx sprang jag i skytteltrafik. Först till den lilla skoaffären; där var de såpass ledsna över att de inte hade funnit någon portfölj att de gav mig en kupong på 20% på mitt nästa inköp hos dem. Det var väl rart av dem! Och kupongen var giltig ända till slutet av februari.

På Alexanders och sedan Gimbels bara tittade jag in, för jag hade inte ens satt mig ner där – jag kunde ju inte ha satt ifrån mig en portfälj på stående fot. Och hos Macys skickade de mig till en lucka för upphittat gods, men någon svinlädersportfölj hade inte fått in. Så jag gick hem och sörjde över allting, min kära portfölj lika mycket som allt stök som förestod för att beställa samma saker för pappa en gång till.

Ed kom hem på eftermiddagen. Han hade haft en trevlig dag, och jag berättade för honom om min mindre trevliga dag.

”Gick du inte till restaurangen?” undrade han.

Oj! Vi hade ju gått ut och ätit efteråt. Hur kunde jag ha glömt bort det? Nu kände jag mig som en riktig idiot. Och nu hade ingen av oss namnet på restaurangen, så jag kunde inte ringa dit och fråga. Det var ingenting annat att göra än att återvända dit. Ed följde med, och vi bestämde oss för att gå på bio när vi ändå var däruppe bland premiärbiograferna.

Och minsann, på restaurangen hade de min portfölj i förvar! Servitören kom ihåg oss, och han sade att efter några dagar skulle de ha öppnat portföljen för att hitta något namn att kontakta. Men de gjorde det inte omedelbart, för det hade de gjort en gång i tiden och då blivit utskällda för att ha rotat i personliga ägodelar.

Jag gav honom en slant som tack, och sedan var vi båda glada. Ja, alla tre, för när jag var glad var Ed också glad. Men jag kände mig också fortfarande som en idiot för att inte ha kommit ihåg att gå tillbaka till restaurangen. Och framför allt för att ha glömt portföljen där till att börja med.

Vi gick sedan på bio som avtalat var, och vi såg något som glädjande nog omedelbart kunde falla i glömska. Precis som allt annat. Till exempel att skicka bilgrejorna till pappa.

Nej, jag glömde inte portföljen på biografen – jag höll den med avsikt i knät hela tiden. Men när jag kom hem blev den bortglömd under skrivbordet i tio dagars tid, fram till den 4 februari. När jag då skickade iväg bildelarna, berättade jag för pappa hur jag hade glömt portföljen på restaurangen och sedan glömt bort restaurangen. Men jag gav inga tidsuppgifter. Jag berättade inte om glömskan under de sista tio dagarna under skrivbordet – detta för att rädda skinnet så gott det gick.

Published in: on 2012/11/15 at 07:29  Kommentera  

Inlägg 1.634: 22 -23 jan 1969

Terrängskidbeklädnadsförvärvsexpeditionen

På onsdagskvällen ringde Fordbutiken om att de hade fått in bilklockan och glaset för instrumentbrädan. De skulle ha öppet på torsdagen till klockan 21.00, så det passade bra för mig. Jag åkte då dit upp direkt från arbetet efter att ha gjort upp med Ed att jag skulle träffa honom på Macys efteråt för att tillsammans med honom söka efter pjäxor för terrängåkning på de välsorterade varuhusen.

De små bilaccessoarerna kostade allt som allt 119 kronor, och de var så små att de lätt fick plats i min mjuka portfölj som jag hade med mig från arbetet den dagen. Och med Ed började vi hos Macys, där de inte hade några pjäxor som vi ens brydde oss om att prova, och ingenting heller hos Gimbels. På väg till Alexanders borta på Lexingtonavenyn kom vi av en händelse förbi en skoaffär som skyltade med massor av pjäxor, även av den sort som vi ville ha.

”Tänk om …”, sade Ed, och så gick vi in.

Vi hittade pjäxor i både min och Eds storlekar, och vi hade köpt dem om inte Alexanders hade legat just runt hörnet därifrån. Vi ville nämligen först se vad de hade där, och framför all vad de kostade där, innan vi bestämde oss.

Alexanders visade sig inte ens veta om att det fanns något så konstigt som terrängskidor, så det blev snabbt tillbaka till den lilla butiken.

”Hoppas de finns kvar”, sade Ed, och så köpte vi dem. Vi nappade också villigt på deras förslag att köpa knickerbockerbyxor och glatt mönstrade långsockor som hörde till den nya sporten.

Knickerbockerbyxor (internet)

 Efter det slank vi in på en restaurang för litet middag efter väl utfört arbete. Och sedan gick vi med de dinglande skokartongerna ända hem till Greenwichbyn i den milda vinterkvällen – inget snöfall som på bilden. Det tog säkert en timme, och det var mycket folk ute och handlade – vilket var oväntat, för så här efter jul brukade ingen ha några pengar kvar.

Vinterkväll i New York, Målning av Henderson Cisz (internet)

När vi kom hem kändes det som alltid underbart, vi mådde gott efter att ha fått sträcka på benen, och nu kunde vi prova våra nya pjäxor på allvar, med tjocka skidsockor. Allt var perfekt.

Och sent omsider, när vi hade lagt oss kom jag att tänka på hur glad pappa skulle bli över att äntligen få sina smådetaljer för Mustangen. Jag satte mig rätt upp i sängen: ”Vad är portföljen?”

Jo, Ed hade sett min portfölj när vi träffades på Macys, men han kunde inte minna sig ha sett den mera än just då. Vi satt och tuggade igenom hur det hade gått till hos Macys, hos Gimbels, i den lilla skobutiken, hos Alexanders, och i skobutiken den andra gången. Ingen av oss kunde minnas den stora ljusbruna svinlädersportföljen, om den hade varit med eller inte.

”Nu har jag något att göra på lördag”, sade jag resignerat.

Published in: on 2012/11/15 at 06:08  Kommentera  

Inlägg 1.633: 20 – 21 jan 1969

Vicepresidentsnärvarokombinationen

När vi åt middag på måndagen innan vi gick till sportaffären tittade vi naturligtvis på kvällsnyheterna. Just den dagen handlade det mest om det högtidliga presidentskiftet just den dagen. Det skedde som alltid utomhus i Washington, och den 20 januari är vanligen en hutlöst kall dag för de stackars politikerna.

Jag har hittat en bild därifrån som visar fyra vicepresidenter tillsammans på ett enda ställe. När den tillträdande vicepresidenten avlade sin ämbetsed ser vi på bilden från vänster president Kennedys vicepresident Lyndon Johnson, president Eisenhowers vicepresident Richard Nixon, sedan två andra viktiga män, och så president Nixons vicepresident Spiro Agnew och president Johnsons vicepresident Hubert Humphrey.

Fyra vicepresidenter på en gång, 1969 (internet)

Om du vill se och höra den tillträdande presidenten Richard Nixons installationstal kan du klicka här. Det var inte ett minnesvärt tal, inga flygande ord med vingar, men i mitt tycke ett bra tal som skulle ha passat vilken president som helst. Det var helt okontroversiellt, det var patriotiskt, och det var fullt av medkänsla och engagemang inför framtiden. Inga politiska löften eller planer, inga hot eller krav. Bara sjutton minuter av passande ord för ett stort ögonblick som detta.

Jag var glad att jag inte hade varit tvungen att välja mellan Nixon och Humphrey – tyckte lika illa om dem båda, men kände att det nu var på tiden att göra något åt mitt inflytande som väljare genom att bli amerikansk medborgare. Vid nästa års val skulle jag se till att jag kunde vara med och rösta. Framför allt ville jag ha slut på kriget i Vietnam, och det skulle jag rösta för – såvida inte president Nixon redan dessförinnan hade dragit hem de amerikanska soldaterna därifrån.

Ed och jag läste igenom vår broschyr från Bergstoppspensionatet och gjorde en lista på allt som inte stod att läsa där. På så sätt skulle vi inte glömma någonting så att vi behövde ringa upp igen. Vi kunde resa upp på veckoslutet antingen den 25 januari eller den 1 februari. På tisdagskvällen ringde jag upp dem med Ed vid min sida.

De hade dubbelrum lediga för båda veckosluten. De kostade 90 kronor per natt plus 12%. Serverade de mat? O ja, men den var inte inkluderad i rumspriset. Snötillgången? Det var gott om snö. Hyrde de ut terrängskidor? Javisst. Och mjuka pjäxor för terrängskidorna? Nej, dem fick man ha med själv. Detta gjorde att vi bokade in oss till den 1 februari för att inte behöva jäkta för att köpa pjäxor. Jag sade att vi skulle komma dit tidigt på morgonen, och de önskade oss hjärtligt välkomna.

Published in: on 2012/11/14 at 08:46  Kommentera  

Inlägg 1.632: 20 jan 1969

Skidåkningspensionatsrekommendationsinhöstandet

Redan nästa dag tittade Ed och jag in i Andrés sportbutik på 14:e gatan. Vi visste att de hade öppet till klockan 21.00 på måndagskvällarna, så vi lugnade oss till efter middagsmaten – på det viset skulle de ha mera tid för våra dumma frågor.

”Ordnar ni också bussresor längre norrut?” började vi konversationen. Vi visste förstås svaret, men vi ville visa att vi var måna om att låta dem tjäna pengar på oss.

Nej, det gjorde de inte, och då var fältet fritt för oss att fråga vad som helst.

När vi hade lagt fram våra önskningar tog butiksinnehavarinnan genast fram en broschyr för oss ur ett skåp. Den var för ett fint pensionat utanför staden Rutland uppe i delstaten Vermont bara 20 kilometer från den välkända – fast inte av oss – skidbacken Killington. Men det här stället var framför allt praktiskt för terrängskidåkare, för det fanns gott om skidspår i de vackra skogarna däromkring. Bergstoppspensionatet (eng. Mountain Top Inn) hette stället, och hon rekommenderade det varmt, för hon hade själv varit gäst där en gång i tiden: ”Och nu är det säkert ännu bättre”, tillade hon.

Hon sade också att president Eisenhower hade bott där en gång i tiden för att fiska i sjön. När detta uppenbarligen fick oss att se förskräckta ut, lade hon till: ”men han kom aldrig tillbaka dit.” – Det lugnade oss litet, men nu måste vi vara noga med att ta reda på vad rummen kostade innan vi bokade in oss. Vilket vi fick göra själva per telefon.

Vi brydde oss inte om att be om flera förslag, för vi var bägge gripna av det där trevliga pensionatet som president Eiserhower hade bott på. Vi hade liksom aldrig tänkt oss att dela hotell med en president, men det kunde alltså göras. Visserligen var han inte längre president och visserligen skulle vi inte komma att gästa där på samma gång, men ändå. Att ha bott där skulle i sanno bli ett minne för livet. Ja, där skulle vi bo – bara det inte bleve alltför hutlöst dyrt. Men äsch, det skulle ordna sig ändå.

Redan samma kväll ringde vi till bussbolaget Greyhound för att få veta hur man kom till Rutland i Vermont. Jo, det gick en buss direkt dit på fredagsnatten från Nya York, och det fanns en som gick tillbaka till Nya York, också den direkt, på söndagskvällen. På det viset kunde vi få åka skidor i två dagar och bara bo en natt på pensionatet! Undras hur många nätter president Eisenhower hade bott där?

Greyhoundbuss, 1969 (internet)

Published in: on 2012/11/14 at 06:37  Kommentera  

Inlägg 1.631: 19 jan 1969

Snöbristskidåkningsinskränkningarna

Efter en hel vintermånad utan skidåkning var det alltså dags igen för Ed och mig att klämma lagg på nederbörden – som sannerligen hade smält bort ordentligt på sistone. Nu när vi kunde jämföra, så märkte vi hur Europas mera stadiga temperaturer är till hjälp i mycket, inte minst för skidåkare. I Arosa var det ju några grader under noll nästan hela tiden. Visserligen var det ett par dagar ordentligt kallt i samband med snöstormen, men i stort höll sig vädret och snölagret rätt oförändrade under hela veckan och troligen hela vintern. Här I Amerika går ju temperaturen upp och ner som en jojo, och varje dag är det en helt ny väderlek. Ett tjockt lager med snö kan plötsligt försvinna under två dagars mildväder, och sedan hjälper det inte hur kallt det än blir.

Vi såg ingen snö alls på hela bussresan upp, och inte ens i Windham var det någon snö. De rekommenderade alla att åka i grupp – kalla det skidskola om du vill – därför att lärarna visste exakt var snön fanns någonstans. Det var så få skidåkare där, att lärarna räckte till för dem alla. Vi valde en grupp som kallades god medelmåtta – vi behövde ingen handhållning men var inte heller experter.

Det var egendomligt att se Windham så tomt på skidåkare, men så blir det ju i en klubb med medlemskap och inget löst folk. Vi fick åka ända upp, och där fanns det snö här och där på norrsluttningarna, men det behövdes verkligen en ledare som kunde finna vägen. Jag tänkte på hur lätt det hade varit om vi hade haft terrängskidor med sina mera böjliga pjäxor – då hade vi inte behövt ha en ledare för att klara oss. Då hade vi kunnat åka uppför lika väl som nerför och välja väg på egen hand.

Men detta var utförsåkning för hela slanten, bara det att det blev inte så mycket utför. Här står Ed och jag och hela gruppen, och vi var alla glada för att vi var ute i friska luften – eller för att fotografen hade sagt till oss att säga ’ost’ (eng. cheese), vilket är det anglosaxiska order för ’omelett’.

Med Ed i skidskolegrupp, Windham (1969)

På bussen hem talade jag med Ed om vad jag hade tänkt om terrängåkning, för sådan här utförsåkning dög då rakt inte. I plusgrader kunde man ju inte ens göra snö med maskin. Hur skulle det vara om vi åkte långt norrut under ett veckoslut? Där fanns det i alla fall snö. Vi skulle undersöka om sportbutiken hade något sådant att föreslå. Kanske de hade en buss ditupp också?

Published in: on 2012/11/13 at 08:11  Kommentera  

Inlägg 1.630: 14 jan 1969

Börshajsskattechocken

Det var just nu fullt priskrig mellan tåg och flyg och buss i Sverige. Från Örebro kunde man få åka till Stockholm med buss tur och retur för 10 kronor, och mamma sade att det var lockande. Visst kunde man tjäna pengar på det – men bara om man verkligen behövde resa till Stockolm. Annars skulle det i stället bli en extrautgift på 10 kronor. Det skrev jag till henne i mitt svarsbrev – vilket också var mitt födelsedagsbrev till henne. Jag hörde sedan ingenting mera om någon bussresa till Stockholm.

I brevet skrev jag också att jag hade prenumererat för henne på månadstidskriften God hemskötsel (eng. Good Housekeeping). Den innhöll mest reportage och matrecept och praktiska förslag för husmödrar, och inte så mycket noveller och sådant. Märks det att jag var helt renons på presentidéer det här året?

Tidskriften God Hemskötsel, 1969 (internet)

Jag lät henne veta att jag skulle köpa något åt henne när hon kom över i oktober, för då skulle hon säkert få se något som hon ville ha. Jag var nu helt inställd på att de skulle komma till Amerika till hösten. Men långt innan dess skulle Ed och jag redan ha varit i Sydamerika – vi hade redan våra ögon på dess baksida, Peru eller något sådant land dit ingen reste och ingen visste något om. Inte vi heller, och vi nämnde det inte heller för någon. Det var vår hemlighet.

När jag var hemma på tisdagen räknade jag ut hur mycket kvarskatt jag skulle få betala när jag deklarerade i april. Jag kom fram till något så hemskt som 20.000 kronor. Så går det när man fungerar som börshaj på fritiden, och det hade jag alldeles klart varit under år 1968. Men Ed och jag levde förståndigt. Vi reste en del, och det kostade förstås pengar, men i vårt dagliga liv spenderade vi nästan ingenting. Vi hade varandra – och den färgglada TV:n – och det räckte för oss, nästan. Fram till april skulle jag säkert kunna få ihop 20.000 kronor extra – annars skulle jag bara sälja ut vad jag hade under den röda mattan, så enkelt var det.

Nu förberedde vi oss för att ta bussen upp till Windham på söndagen för att visa upp hur duktiga vi hade blivit i Schweiz. Även om vi inte hade åkt skidor under alla de sex dagarna i Arosa – det kom ju en snöstorm emellan – så borde vi ha blivit betydligt säkrare på laggarna är förut. Detta var spännande!

När vi bokade in oss i Andrés sportbutik för deras buss ditupp, talade de om att Windham nu var en privat klubb, men att deras abonnerade buss räknades som medlem. De sade att det nu var mycket mindre trångt där, inga köer – bättre klass.

Published in: on 2012/11/13 at 03:15  Kommentera  

Inlägg 1.629: 13 – 14 jan 1969

Riksdagsöppnandehögtidlighetssvanesångsförmodandet

När jag satt hemma på tisdagen och tittade på TV-färgerna för att hämnas min arbetslördag så ringde telefonen. Det var butiken där vi just hade köpt den fenomenala färg-TV:n. De sade att i köpet ingick installation av apparaten – vilket jag visste men hade sagt att vi nog kunde göra det själva. Jag sade som det var, att vi hade installerat den och att den fungerade fint, men naturligtvis vore det skönt att få ett professionellt öga att se till att allt var rätt gjort.

Passade det i dag? Jo, det råkade passa alldeles förfärligt bra, och ett par timmar senare kom han flåsande uppför trapporna. Han kollade allting, gick upp på taket och tittade på antennen, och resultatet blev en ännu skarpare bild än förut och ännu mera anledning att titta på TV bara för att njuta av scenerierna!

I ett brev under veckan skrev mamma att riksdagen hade högtidligen öppnats på måndagen. Kungen hade som alltid förklarat att ”Sveriges förhållande till främmande makter är gott” och att regeringen skulle göra allt möjligt under det kommande året.

Gustaf VI Adolf läser trontalet vid riksdagens högtidliga öppnande, Rikssalen, Stockholm (internet)

Mamma kände emellertid på sig att detta tyvärr var sista gången som riksdagen höll sitt officiella öppnande i slottssalen. Några yngre riksdagsmän, socialdemokrater och folkpartister, hade sagt till pressen att det hela var förlegat och att de inte tänkte vara med på slottet. Mamma skrev att hon aldrig förr hade sett den gamle kungen så ”sammanbiten, ja rentav förbaskad, när han bugade sig för utländska diplomater och svenskt slödder. Samma ansiktsuttryck hade kronprinsen och prinsessan Christina. Man förstår dem. Och nu har sossarna tillträtt i den fullkomliga makten och vi undra vad som kommer att ske”.

Mamma berättade också om ett anmärkningsvärt TV-inslag. Vid ett reportage från en kommunistisk byrå i Göteborg fick man se att de använde den amerikanska flaggan som dörrmatta och att någon torkade fötterna på den. Man antog förstås att det hade varit en kommunist, men det var i själva verket en TV-reporter som ”lånade ut sig” till detta dåd för att göra sensation. Det blev det med besked – en tittarstorm fick justitiekanslern att begära en utredning av saken.

Just nu när jag år 2012 skrev om detta gav jag mig ut på internet för att se om det fanns en bild av denna dörrmatta att lägga in – jag trodde i min enfald att det var en historisk händelse. I stället blev jag helt perplex över att finna massor av ’patriotiska dörrmattor’ för 135 kronor att stolt lägga utanför sin dörr! – Tempora mutantur.

Dörrmatta till salu i Sverige

Dörrmatta till salu i Sverige, 2012 (internet)

Published in: on 2012/11/12 at 22:38  Kommentera  

Inlägg 1.628: 10 – 11 jan 1969

Veckoslutsysselsättningsvimsigheten

Efter startmötet var klockan redan 15.30 och ingen började med något  arbete vid den tiden, så alla gick hem tidigt. Det var bara jag som var dum nog att kontakta min kundfirma – och de hade ett stort problem som de måste klara av före måndagen. Kunde jag, snälla? Bara några timmar i morgon? Och vad sade jag, stinn av alla belöningar och skamsen över att inte ha gjort ett skapandes grann under hela denna dag? Jag tackade ’ja’, kantänka. Så var den lördagen klippt. Mitt eget fel, förstås, men jag antar att doktor Nosedas ord om att inte åka skidor under det här veckoslutet spelade in – om jag hjälpte dem nu skulle de inte ens våga försöka med samma sak nästa veckoslut. Och jag skulle kompensera mig med att ta en dag fritt under den kommande veckan. Nyårsbeslut – att inte låta mig utnyttjas mera!

Gatan var redan rensopad, och det fanns inte ett spår kvar av klickremsor och konfetti. Jag var förstås hemma någon timme innan Ed kom hem, och då berättade jag för honom vad doktor Noseda hade sagt.

”Nästa veckoslut kan jag åka skidor igen”, sade jag. ”Men du ska åka upp till Windham på söndag.”

”Sa Noseda verkligen det?” undrade han.

”Ja”, sade jag, ”delvis.” – Hur det nu skulle tolkas.

Men han ville inte alls åka till Windham allena. Han ville vara kvar i Nya York med vår färg-TV och mig. I den ordningen.

På kvällen skrev jag till pappa att jag hade gett upp om att få de omtvistade skattepengarna tillbaka. Men jag lade med den lilla checken från Ford, för det var ju han som hade betalat extrapriset för de tjockare däcken som han aldrig fick. Först efteråt tänkte jag på att jag kunde ha satt in den checken på sparkontot som jag hade ordnat för dem och hittills satt in 10.000 kronor på för deras räkning. I Sverige skulle det säkert kosta en del i bankavgifter för att inkassera en utländsk check. Nåja, gjort är gjort.

Så på lördagsmorgonen åkte jag till Shearson, och det var verkligen något som de hade gjort galet under fredagen. Det tog mig hela dagen att klara av det. De fick förstås klara av det själva, men jag visste vad de skulle göra. De måste planera vad de tänkte göra innan de gav sig på att lösa problemet. När jag gick hem var det redan mörkt. Och jag hade den där underbara känslan av att vara oersättlig. Detta var visserligen helt oriktigt, men det kändes skönt i alla fall.

Ed hade varit i Bronx hela dagen men var redan hemma. Vi avstod ståndaktigt från färgens förlustelser och gick ut och åt en god middag på en för oss helt ny restaurang. Men sedan var det färg-TV resten av kvällen.

Published in: on 2012/11/12 at 07:34  Kommentera  

Inlägg 1.627: 10 jan 1969

Applådåskoväderseftermiddagen

Klickaren skrev och skrev och remsan blev längre och längre, och den samlades i en papperskorg därinunder tills denna var fylld till brädden. Då fick någon riva av remsan, tömma papperskorgen och ställa tillbaka den för mera klickremsor. De tömda klickremsorna hade inget som helst värde och kunde slängas bort – eller sparas, om det var på ett kontor med fönster mot den sydligaste delen av Broadway i Nya York.

Där hölls det nämligen då och då parader för att hylla politiker, utländska dignitärer, idrottsvinnare och folk som hade gjort någonting, så som till exempel astronauterna i Apollo 8. När det kom en sådan parad tog man kontorets sparade klickremsor och lät dem singla ner över paraden, antingen som oändliga serpentiner eller skurna i småbitar som konfetti. Här är en parad för Richard Nixon år 1960 innan han förlorade presidentvalet till John Kennedy.

Klickremsparad för Nixon, New York, 1960 (internet)

Det blev en packad arbetsdag för mig. Först var det doktor Noseda, så var det klickremsparaden – utan att i allt stöket kunna se mycket av mina vänner från TV under julen – och sedan var det lunchrast. Klockan 13.00 började årets startmöte (eng. kick-off meeting) på kontoret, efter vilket man alltid var tvungen att använda balsam på händerna efter allt applåderandet. Men det var som det skulle vara. Det var promotioner och belöningar och eggande tal om hur bra vi skulle göra ifrån oss under det nya året, beskrivningar av nya maskiner och nya system att gå ut och sälja. Min ringa person blev delaktig i tre av belöningarna:

  • Alla 110 närvarande fick ett pennset, det vill säga en kulspetspenna och en blyertspenna, därför att vi alla hade varit så ’duktiga’ under det gångna året. Alla applåderade varandra ordentligt.
  • Så fick jag den check på 1.241 kronor – efter alla avdrag – som min chef, Dick Gottlieb, hade låtit mig få veta om i förväg redan före jul (se inlägg 1.606). Jag fick förstås, precis som alla andra, en massa applåder för vad jag hade åstadkommit.
  • Slutligen var jag tillsammans med sju andra systemingenjörer ursedda till att få deltaga i årets symposium, som det här året skulle hållas i Miami. Det blev en applådåska för var och en av oss åtta i tur och ordning.

Efteråt kom jag ihåg att jag hade utsetts på hösten 1965 till att i sista minuten få vara med på ett symposium för att ersätta någon annan som inte kunde resa till Nya Orleans. Det symposiet blev emellertid inställt redan två dagar senare på grund av orkanen Betsy (se inlägg 415 och 417), men det nya symposiet blev ändå räknat som mitt andra symposium i min meritlista. Tack, Betsy!

Published in: on 2012/11/12 at 02:37  Kommentera  

Inlägg 1.626: 10 jan 1969

Klickremseanvändningen

Att sända telegrafiska meddelanden möjliggjordes år 1837, då Samuel Morse sammanställde en kod, där varje bokstav representerades av ett antal punkter och streck. Bokstaven A bestod av en punkt följd av ett streck, B av ett streck följt av tre punkter. Nu kunde man bygga ut ett nätverk av telegraflinjer över hela Amerika, över vilket viktiga meddelanden så gott som omedelbart kunde nå en mottagare var han än befann sig.

Utskrift av dessa meddelanden måste emellertid göras för hand av en telegrafist, och det dröjde många år innan det fanns någon automatisk utskrivningapparat. En av de första uppfanns år 1863 av Edward Calahan, och den möjliggjorde utskrift av aktiepriserna på Nyayorkbörsen. Så snart en transaktion hade avslutats där, kunde nu ett meddelande om köpet nå ut över hela landet, och på så sätt skapades en enhetlig marknadsplats som omfattade hela riket och inte bara dem som var närvarande i börslokalen.

Apparaten översatte telegrafens Morsekod till en läsbar rapport och skrev ut den på en centimeterbred pappersremsa. På den kunde man då avläsa aktiens identifikation – en till tre bokstäver lång, som till exemper ’IBM’ – och priset per aktie till vilket köpet hade avslutats. Om köpet bestod av flera än 100 aktier, den vanligaste kvantiteten, fick man också en uppgift om hur många aktier som köpet omfattade. Småköp på mindre än 100 aktier rapporterades inte alls – de avslutades till ett litet högre pris än nästa rapporterade normalköp av samma aktie.

Klickremsa (internet)

Skrivapparaten kallades klickare (eng. ticker), baserat på det klickande ljud som skrivelementet gav ifrån sig, och pappersremsan kallades därför klickremsa (eng. ticker tape). När jag började arbeta på IBM:s börsmäklarkontor år 1963 fanns det en sådan klickare i receptionen. Den stod under en glaskupa, så som de vanligen gjorde för att man skulle kunna se underverket arbeta. Vem som helst kunde där titta på den utströmmande klickremsan och se de senaste avsluten som hade gjorts på börsen. Detta var då för tiden de enda börsprisuppgifter som fanns att få – bortsett från tabeller i tidningarna nästa morgon.

Börsprisklickare (internet)

Var man en storspekulant på börsen och behövde följa prisutvecklingen under dagen var man tvungen att sitta och läsa av börsremsan. Om man inte hade tid och lust till det, kunde man gå till ett mäklarkontor eller storhotell, som ofta hade ett rum med bekväma stolar och en panel på väggen, där flinka fingrar satte upp de senaste priserna allteftersom klickaren matade ut sin remsa.

Manuell uppsättning av aktiepriserna, Waldorf Astoria hotell, New York (internet)

Published in: on 2012/11/11 at 21:24  Kommentera  

Inlägg 1.625: 9 – 10 jan 1969

Televisionsprogramfärgsprakeriet

Så kunde vi till slut slå oss ner i soffan och se på allt underbart i färg. Inte för att vi uppskattade allting på TV, men i början var det färgsprakeri som lockade oss mest. Och det fanns alltid något program som sprakade. Vi hade de stora riksspännande kanalerna: CBS på tvåan, NBC på fyran och ABC på sjuan. Där var nästan allting i färg. Och så fanns det de små lokala Nyayorkkanalerna: femman och nian och elvan, och på dem var ungefär hälften i färg. Den annonsfria kanalen tretton hade ännu det mesta i svart-vitt, men deras program var så fina att de inte behövde förgyllas med färger.

I början blev det inte så mycket kanal 13 som tidigare, för vi var fascinerade just av nyheten med den nya apparaten. Flaggor och blommor framför allt. Och scenuppträdanden med mycket pynt. Vi rullade oss i det. Det var gott att vi hade väntat en tid, för färgerna var inte alls så bra tidigare, enligt vad vi hade sett i affärerna. Nu var de perfekta – en hel del bättre än verkligheten, så som det ju skall vara.

Jag gick alltså till doktor Noseda redan när han öppnade – heter det så om en läkare? – och vi var bara tre i väntrummet. Mig mötte han i dörren, vilket var ovanligt – han brukade sitta bakom sitt lilla skrivbord och bre ut armarna i en symbolisk omfamning – och jag talade om för honom att min rygg kändes alldeles bra. Han sade att det var vad han ville höra och att jag nu kunde leva som vanligt. Visst kunde jag åka skidor igen, men kanske inte under det kommande veckoslutet. Kunde jag hålla mig på mattan i en vecka till?

Denna dörröppningskonsultation tog han inte ens betalt för, så jag sparade in 25 kronor. Och hela läkarbesöket kostade IBM inte mera än en enda timme av min dyrbara tid. Däremot missade IBM en hel massa arbetstimmar när hela vår avdelning antingen gick ner på gatan eller stod i fönstren 18 trappor upp och tittade ner på astronauterna Lovell, Bormann och Anders – allas våra nära vänner sedan julhelgen. De gled sakta nerför Broadway i en parad, där de hyllades av Nya Yorks befolkning för sin bragd. De hade cirklat runt månen långt innan Sovjetunionen hade kommit såpass långt, och de hade därmed förberett Amerikas planerade landning på själva månen någon gång inom de närmaste åren.

Klickremsparad på Broadway för astronauterna i Apollo 8, New York, 1969 (internet)

Gatan var fullpackad med folk när deras öppna bil kom efter en liten musikkår som spelade glada marscher i triumfens tecken. De var omgivna av livvakter och polisbilar och överösta med konfetti och papperremsor. Pomp och ståt förstås, men varför allt detta pappersskräp?

Published in: on 2012/11/11 at 08:49  Kommentera  

Inlägg 1.624: 9 jan 1969

Färgtelevisionshembringandet

Samma dag efter mörkningen träffade jag samman med Ed inne i min TV-butik. Inte av en ren händelse, bevare sig väl, utan därför att de hade ringt upp oss på kvällen före och sagt att vår färg-TV hade kommit in. Butiken var då stängd för dagen, så vi kunde inte ge oss dit omedelbart – vilket vi naturligtvis hade velat göra. På torsdagarna hade doktor Noseda kvällsmottagning för sådana arbetsmyror som jag, och jag hade planerat att gå dit då och ’visa upp’ den helt återställda ryggen. Därför sade jag till TV-butiken att vi tänkte komma och hämta TV-apparaten på fredagskvällen efter arbetet.

Men si, det gick nu inte alls, det. Butiken var judisk, och alla i Nya York som hade tankarna med sig visste att vid solnedgången på fredagarna var alla rättroende judar hemma och firade sabbaten på övligt sätt. DaNi hade varit judisk men inte rättroende – inte troende alls för den delen – så han var lika oberoende av veckodagarna som jag, och därför hade jag inte anammat den automatiska reaktionen inför kombinationen judisk+sabbat lika effektivt som andra Nyayorkbor.

Doktor Noseda flyttades då helt sonika till fredagsförmiddagen, och jobbet fick klara sig bäst det ville – det var därför som Ed och jag träffades i TV-butiken på torsdagskvällen. Apparaten kom i en hiskelig kartong för att vara såpass liten – jag hade först tänkt mig att hämta den själv, men Ed var visare än jag. Vi fick extra snören runt den för att kunna bära den ihop, och vi beordrade en privat tunnelbanevagn för transporten. Nåja, de hade ingen sådan lyx att erbjuda, så vi fick klämma in oss bland alla de tusen som var på väg hem från jobbet – vilket inte gjorde oss så värst populära. Men hem kom vi med dyrgripen.

Det var faktiskt lätt att installera den. Vi ställde den tillfälligt mitt på den röda mattan och stack in kontakterna. Alltihop fungerade, vilket troligen hade varit meningen från början. På en enda minut hade vi fått de svart-vita nyheterna i levande färg, och om inte mattan redan hade varit röd så hade den blivit det av allt blod som strömmade ut ur bildskärmen från Vietnam.

Nu gällde det var den stora apparaten skulle stå någonstans. Den var inte så mycket större i höjd och bredd än den svart-vita, men bildröret var mycket djupare. Vi var tvungna att ställa den på skänken, som vi fick dra fram litet mer från ytterväggen för att få tillräckligt med plats. Radion och bandspelaren, som hade stått där tidigare åkte upp på byrån vid luftkonditioneringen, och den gamla svart-vita TV:n fick försvinna in i en garderob. Vi skulle naturligtvis försöka sälja den vid tillfälle.

Published in: on 2012/11/11 at 07:12  Kommentera  

Inlägg 1.623: 9 jan 1969

Aktiekloakäventyret

Så var det dags för en liten justering i aktieportföljen under vår röda matta. Maule Industries aktier hade först gått upp en del och sedan ner en del, och det var inte avsikten med dem, så efter ett halvår var det dags för något roligare. Jag sålde 114 av dem – jag behöll 6 som ett kärt minne – för 10.563 kronor, och eftersom jag en gång hade köpt dem för 11.075 kronor (se inlägg 1.459), så hade jag förlorat 512 kronor på det äventyret. Svälj tre gånger och då känns det genast bättre!

Vad skulle jag köpa i stället? Jo, jag gav mig på en firma som hette Federated Purchaser, och det visade sig vara det konstigaste aktieinköp som jag någonsin hade gjort – och någonsin kom att göra också, för den delen. Men man lär sig av allt man gör.

Federated Purchaser hade tidigare tillverkat radioapparater men sysslade numera enbart med försäljning av elektroniska komponenter. De ägde flera andra småfirmor.

Acratone radio tillverkad av Federated Purchaser 1935 (internet)

Jag köpte 155 aktier för 10.620 kronor, och efter mig var det ingen mer som någonsin köpte några av Federated Purchasers aktier. Åtminstone verkade det så, för de föll i värde med en fart som jag aldrig kunde komma i kapp med. I juni 1969 skapade Federated Purchaser tre självständiga företag av egna småfirmor och delade ut dem i form av aktier till sina aktieägare, sådana som jag. Jag själv fick 31 aktier i vardera av dem, men eftersom inga pengar bytte hand har jag ingen aning om hur mycket någondera av dessa tre småfirmor var värda. Här är de, alla tre:

  • EMB Electonics. I oktober 1969 tog firman Strauss Stores över EMB Electronics och gav mig 31 aktier i sitt företag i stället. I maj 1971 halverade Strauss Stores sitt totala antal aktier genom att låta varje aktieägare lämna tillbaka hälften av sina innehavda aktier. Detta kallas för en bakvänd fondemission (eng. reverse stock split). Av mina 31 aktier fick jag alltså behålla 15, och för den halva fick jag en check på 15 kronor. De 15 aktierna i Strauss Stores behöll jag i 11 år till och sålde dem i januari 1982 för 118 kronor.
  • Fifth Avenue Electronics. Företaget upplöstes i mars 1977. Jag fick ingenting.
  • Spacesonics. Efter många år försvann den firman också, men jag saknar detaljerna om det.

De 155 aktierna i Federated Purchaser hängde med till september 1974, då jag äntligen sålde dem för 271 kronor. Jag kom alltså att förlora 10.216 kronor, med aktierna i Strauss Stores inräknade. Sade jag att detta var min konstigaste aktieplacering? Ibland är livet konstigt.

År 2012 fanns Federated Purchaser fortfarande kvar på börsen, och priset på aktierna var då ett femtedels öre styck.

Published in: on 2012/11/11 at 01:13  Kommentera  

Inlägg 1.622: 7 – 8 jan 1969

Hyresinkomstanvändningsavsikterna

På tisdagen fick jag veta att mina föräldrar hade fått en hyresgäst, en ingenjör Levin, i den lilla lägenheten ovanför pappas kontorsrum. Han hade kommit dit på torsdagen med alla sina pinaler i en fullpackad paketvagn, vilket antydde att han skulle komma att stanna kvar en tid.

Hyrespengarna skulle komma väl till pass, för mamma höll på att få en ny guldkrona insatt, och den skulle kosta 500 kronor. Och ännu värre, hon behövde få en brygga mellan två tänder, och den skulle komma att kosta henne 1.500 kronor. Det skulle gå åt många hyror för det – utan att veta hur mycket de fick i månadshyra visste jag det med säkerhet. Jag betalade ju själv 777 kronor för min lya mitt på Manhattan – troligen var det billigare än så att få bo vid Skytteparken i Örebro.

Efter mitt kotknackningsbesök hos doktor Noseda den 2 januari hade jag helt glömt bort mitt ryggskott. Men i vartenda brev jag fick efter hemkomsten från Schweiz blev jag påmind om det. I sitt brev, som jag fick den 7 januari, skrev pappa att mamma för länge sedan ofta hade haft ont än här och än där i ben och rygg, och det hade då fastställts att hennes ena ben var några millimeter kortare än det andra. Hon började då gå med en tunn korksula inlagd i ena skon, och efter några år hade hon inte längre några besvär.

Då var hon i så gott skick att hon slarvade med korkinlägget, och efter några år kom det onda tillbaka. När hon då återgick till att använda inlägget, så blev ryggen bra igen efter något år. Det var då alldeles klart att det var skillnaden i benlängd som skapade problemet och att denna lilla justering klarade av situationen. Han skrev att jag absolut skulle nämna detta nästa gång jag gick till doktorn, för den egenheten kanske kunde ha gått i arv. Jag bestämde mig för att nämna det nästa gång jag gick till doktor Noseda på grund av ryggont. Men inte nu på mitt återbesök, om ryggen fortsatte att vara snäll.

På onsdagen gjorde jag ett tredje försök att köpa pappas två bildelar: klockan och glaset framför hastighetsmätaren (se inlägg 1.547). Äntligen fann jag reservdelslagret öppet, och johoda, det gick så fint att beställa. Det skulle ta tio dagar för dem att få in det hela. När de sade tio dagar menade de tio affärsdagar (eng. business days), det vill säga dagar då man gör affärer – ’vardagar’ på vanlig svenska. Innan jag hade lärt mig detta hade jag många gånger kommit tilbaka för tidigt.

Published in: on 2012/11/10 at 07:53  Kommentera  

Inlägg 1.621: 4 jan 1969

Småsaksinköpsarbetet

Mammas födelsedag nalkades. På fredagskvällen hade jag legat och funderat på något lustigt som jag kunde köpa till henne – de ’riktiga’ presenterna låg redan i Örebro sedan mitt besök i december. Hon hade berättat i brev om vilken vargavinter de hade, och i det sammanhanget sagt att man borde ha ansiktsskydd på för att gå ut. Det hade jag läst som bara ett uttryck för hurpass kallt det var, men nu kom jag på att ta det bokstavligen.

Så jag bestämde mig för att skicka henne just ett ansiktsskydd. Jag hade sett de mest vansinniga saker i den vägen på gatorna i Nya York, och nu skulle hon minsann få något sådant av mig. Jo, jag begrep förstås att i den anonyma storstaden kunde man ha vad som helst på sig men inte alls i Örebro – och det var förstås därför jag skulle köpa något alldeles gräsligt amerikanskt. Om hon verkligen hade behövt ett ansiktsskydd kunde hon ju själv ha köpt ett ’stilriktigt’ i Örebro.

Jag gick därför på lördagen till en motsvarighet till det svenska Buttericks, och det var just där som de hade slikt krafs. Jag köpte för en ringa penning en ansiktsmask med små pälsbitar, sydda i kors och tvärs utanpå en mask av tunt tyg, och när man tog den på sig, så såg man ut som en vanställd katt i ansiktet. Jag vet inte om pälsarna var riktiga eller fusk, men det spelade ju ingen som helst roll. Och inte heller att den såg fruktansvärt hemsk ut, för när man hade satt fast masken med ett gummiband runt huvudet så kunde ingen känna igen en.

Tyvärr tog jag ingen bild av eländet så att jag här kunde dela med mig av nöjet – jag bara lade in masken tillsammans med ett brev i ett tjockt brunt kuvert. I brevet skrev jag att den var avsedd som en födelsedagpresent, men eftersom jag var mån om hennes kinder ville jag att hon inte skulle vänta till den riktiga dagen med att använda detta effektiva skydd mot kung Bore – han skulle själv springa och söka skydd, om han finge se henne med den masken på.

”Jag går inte med när du har det här på”, sade pappa när han såg henne med ansiktsmasken. Mamma skrev till mig om detta redan långt före födelsedagen, och hon berättade också att när hon visade masken för deras vänner hade alla haft ”vansinnigt roligt”.

Jag gick ett ärende till på lördagen. Det var till Fordbutiken på Manhattan, och nu var den öppen. Men deras reservdelslager hade stängt på lördagarna, så återigen fick jag ge mig hem utan bilklocka och hastighetsmätarglas. Jag fick bara hoppas att pappa skulle ha mera tålamod än jag själv när det gällde dessa detaljer.

Published in: on 2012/11/08 at 22:28  Kommentera