Inlägg 1.627: 10 jan 1969

Applådåskoväderseftermiddagen

Klickaren skrev och skrev och remsan blev längre och längre, och den samlades i en papperskorg därinunder tills denna var fylld till brädden. Då fick någon riva av remsan, tömma papperskorgen och ställa tillbaka den för mera klickremsor. De tömda klickremsorna hade inget som helst värde och kunde slängas bort – eller sparas, om det var på ett kontor med fönster mot den sydligaste delen av Broadway i Nya York.

Där hölls det nämligen då och då parader för att hylla politiker, utländska dignitärer, idrottsvinnare och folk som hade gjort någonting, så som till exempel astronauterna i Apollo 8. När det kom en sådan parad tog man kontorets sparade klickremsor och lät dem singla ner över paraden, antingen som oändliga serpentiner eller skurna i småbitar som konfetti. Här är en parad för Richard Nixon år 1960 innan han förlorade presidentvalet till John Kennedy.

Klickremsparad för Nixon, New York, 1960 (internet)

Det blev en packad arbetsdag för mig. Först var det doktor Noseda, så var det klickremsparaden – utan att i allt stöket kunna se mycket av mina vänner från TV under julen – och sedan var det lunchrast. Klockan 13.00 började årets startmöte (eng. kick-off meeting) på kontoret, efter vilket man alltid var tvungen att använda balsam på händerna efter allt applåderandet. Men det var som det skulle vara. Det var promotioner och belöningar och eggande tal om hur bra vi skulle göra ifrån oss under det nya året, beskrivningar av nya maskiner och nya system att gå ut och sälja. Min ringa person blev delaktig i tre av belöningarna:

  • Alla 110 närvarande fick ett pennset, det vill säga en kulspetspenna och en blyertspenna, därför att vi alla hade varit så ’duktiga’ under det gångna året. Alla applåderade varandra ordentligt.
  • Så fick jag den check på 1.241 kronor – efter alla avdrag – som min chef, Dick Gottlieb, hade låtit mig få veta om i förväg redan före jul (se inlägg 1.606). Jag fick förstås, precis som alla andra, en massa applåder för vad jag hade åstadkommit.
  • Slutligen var jag tillsammans med sju andra systemingenjörer ursedda till att få deltaga i årets symposium, som det här året skulle hållas i Miami. Det blev en applådåska för var och en av oss åtta i tur och ordning.

Efteråt kom jag ihåg att jag hade utsetts på hösten 1965 till att i sista minuten få vara med på ett symposium för att ersätta någon annan som inte kunde resa till Nya Orleans. Det symposiet blev emellertid inställt redan två dagar senare på grund av orkanen Betsy (se inlägg 415 och 417), men det nya symposiet blev ändå räknat som mitt andra symposium i min meritlista. Tack, Betsy!

Annonser
Published in: on 2012/11/12 at 02:37  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: