Inlägg 1.643: 3 feb 1969

Trängselförebyggandeonödigheten

Återigen hemma i Nya York och återigen vår härliga färgtelevision! Som jag har nämnt flera gånger hade vi funderat på att skaffa en färg-TV i åratal, med vi sköt alltid på det. Vi väntade på att apparaterna skulle klättra ner från de skyhöga prisnivåerna där de envist höll sig kvar. Men framför allt väntade vi på att färgerna skulle bli bättre. Det var en viss färg, jag vill minnas den gröna, som de inte kunde återge tillräckligt klart på bildskärmen, och de lät därför alla de andra färgerna tonas ner till samma bleka styrka för att man inte skulle märka att den gröna färgen var så svag. Men med så suddiga färger tyckte jag att man lika gärna kunde ha kvar den svart-vita TV:n – åtminstone fick man en klar och tydlig bild i den.

Men nu hade de ju äntligen lyckats med att få en gräsmatta att se såpass frodig ut att de kunde släppa alla de andra färgerna lösa. Det var då som jag hade sprungit och och köpt den första apparaten som tillverkades på rätt sätt – och efter all denna väntan njöt vi hejdlöst av färgprakten. Vecka efter vecka gottade vi oss i färgerna – nyhetens behag förstås.

Det var också fint att ha apparaten stående på skänken rätt framför soffan, så att vi inte behövde sitta och se på den på snedden som vi tidigare hade gjort.

Priset för detta var 20 centimeters golvyta – vi hade ju varit tvungna att flytta fram skänken en bit för att det djupa bildröret skulle få plats att sticka ut bakåt, och 20 centimeter spelar stor roll när man bor såpass smått. Så tankarna rörde sig …

”Kanske vi borde ha ett rum till”, mumlade jag under ett annonsuppehåll.

”Varför det?” undrade Ed. ”Den här lägenheten räcker väl till?”

Visst räckte den till, men vore der inte skönt att ha ett litet rum vid sidan att sova i?

”Men när vi är uppe behöver vi ju inte alls något sovrum, och när vi sover behöver vi ju inte något vardagsrum”, sade han, med all rätt. ”Och det tar ju bara två minuter att förvandla vardagsrummet till sovrum. Nu har vi ju alla möbler vi behöver, och de får plats som det är. Och vi kan aldrig bo så vackert som i den här, med takbjälkarna och öppna spisen och tegelväggen.”

”Nej, det har du nog rätt i”, fick jag hålla med om.

”Och så är hyran så billig att vi har råd med allt vad vi gör, åka skidor och resa till Peru och alltihop.”

Nej, Ed ville inte ens tänka på att flytta till ett spatiösare tjäll. Och då ville jag ju inte göra det heller.

Annonser
Published in: on 2012/11/22 at 07:08  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: