Inlägg 1.649: 14 – 16 feb 1969

Storstadssnöanvändningstillfället

Jag hade inte följt med i lönebudgivningsprocessen så noga i tidningen, men på mig verkade det inte som om hamnarbetarna strejkade för att undslippa direkt fattigdom. Ed berättade om en arbetskamrat som hade hjälpt en granne med att deklarera. Denne var hamnarbetare och hade under år 1968 bara arbetat under fem månaders tid – resten av året hade han varit arbetslös och fått understöd. För ett sådant trasigt inkomstår deklarerade han för 45.000 kronor. Men strejka måste de göra, för de hade aldrig fått ett nytt lönekontrakt utan att först gå ut i strejk. Ingen Saltsjöbadsanda här inte!

Ed och jag hade varit så trötta på allt vad snö hette efter allt vad den hade ställt till med för oss under söndagsnatten att vi inte ens hade ägnat skidåkning en tanke under hela veckan. Det var kallt, och den snö som inte hade forslats bort låg kvar på alla gator och avenyer i långa berg mellan körbanan och trottoaren. Dessa berg måste man klättra över hela tiden, och efterhand gjorde detta att det värkte ordentligt i de stora stjärtmusklerna. Det var förstås samma muskler som vi hade använt vid söndagens terrängskidåkning.

Men kroppen vänjer sig vid allt, och mot slutet av veckan kändes det ingenting längre.

”Tycker du inte att vi borde passa på att använda våra nya terrängskidor nu på söndag när all den här snön ligger kvar rätt här där vi är?” undrade – eller, rättare, föreslog – Ed på lördagsmorgonen.

Först tyckte jag att jag hade fått nog av det nöjet för en stund, men han var ihärdig, och naturligtvis hade han rätt. Förra veckoslutet hade vi haft en massa utgifter och, framför allt, tidsödande resebesvär, bara för att komma till och från en plats där vi gjorde vad vi nu kunde göra här hemma i Nya York, i van Cortlandparken, utan vare sig utgifter eller resebesvär. Om vädret höll sig kallt och snön höll sig kvar, så skulle vi ta tunnelbanan dit upp på söndagen för att glida runt minst lika bra som vi hade gjort i Petersburgspasset.

Och så blev det. Det tog en timme att komma dit, och där låg den milsvida parken helt orört vit och väntade på våra skidor. Det fanns inte en tillstymmelse till skidspår någonstans, så vi fick skapa våra egna spår. Detta förvandlade tyvärr en hel del av nöjet till en motsvarande del av fysiskt arbete – vilket ju som bekant befrämjar hälsa och välstånd och förhindrar många tillfällen till synd. Jag tyckte dock att det var synd att Ed skulle behöva spåra, nu när han just hade lärt sig terrängåkning, så jag lade mig i täten för det mesta.

Annonser
Published in: on 2012/11/25 at 09:36  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: