Inlägg 1.671: 31 mar 1969

Långkörningsavslutningsreflexionerna

När jag slog mig ner på tunnelbanetåget kände jag en rysning av välbehag över att någon annan körde. Jag hade aldrig förr kört bil såpass långt under tre dagar i rad. Det hade förstås gått utan minsta mankemang, men nu när jag kunde koppla av på tåget kände jag i hela kroppen att jag verkligen var trött. Hur klarade långtradarchaffisarna av att sitta och köra tvärs över hela kontinenten – 4.000 kilometer? Varenda dag? Hela livet igenom?

Dessa negativa tankar var bara en reflexion av min trötthet. Upp med hakan! Jag hade upplevt något som var både nytt och nyttigt.

Genom att tåget var så ovanligt tomt på folk kom jag att tänka på Eisenhowers död. Jag hade inte haft en tanke på det under hela resan, hade somnat in på bägge motellen utan att ens slå på dumburken och hade befunnit mig som i en privat bubbla mitt i civilisationen i flera dagars tid. Men efter allt att döma var det kanske inte så tokigt att jag hade varit utan radio i bilen, för vad hade jag fått lyssna på? Timme efter timme av analyser av hans liv, hans militära bana, hans politiska gärning, hans personliga liv och hans underbara karaktär? Nej, det var nog en välsignelse att jag lämnades ifred.

Och nu skulle jag snart få träffa min Ed igen! Jag hade ringt upp honom från Miami på lördagsmorgonen, när jag var på väg att hämta bilen, så att han skulle få veta när när jag skulle komma hem – och, framför allt, hur. Om ett par timmar skulle han komma hem från jobbet, och då skulle jag vara hemma och önska honom välkommen hem. Vad jag såg fram emot hans varma kram! Livet var gott … och, o jisses då, Västra 4:e gatan … här skall jag ju av … jag satt och drömde och nästan missade min station!

När jag steg in därhemma var klockan 15.00, och till min häpnad var Ed redan där.

”Är du hemma?” var mina första, mäkta intelligenta ord.

”Ja”, svarade han helt sakligt, och sedan sade vi ingenting mera på en lång, lång stund.

Men så småningom lade han ut texten: ”Det är helgdag. Eisenhowers begravning. Visste du inte det? Ingen arbetar i dag.”

Vid den här hemkomsten hade den hemmavarande mera att berätta än den hemkommande. Jo, det hade varit tyst och stilla i Nya York över veckoslutet – inte så som när Kennedy dog, men man märkte överallt att landssorgen var genuin. Folk hade känt Eisenhower som sin egen far – han hade väl inte uträttat så mycket som president, men just det kanske var ett plus för honom.

Annonser
Published in: on 2012/12/13 at 21:27  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: