Inlägg 1.740: 27 apr 1969

Abancayuppehållet

Det tredje uppehållet kom klockan 11.00 för lunch på en gård som uppenbarligen serverade mat utan att ha någon som helst skylt. Ed och jag stannade hellre ute i det sköna vädret och den härliga utsikten.

Gård som serverade lunch för busspassagerarna, Mellan Andahuaylas och Abancay (1969)

Gård som serverade lunch för busspassagerarna, Mellan Andahuaylas och Abancay (1969)

Andra gäster på serveringen hade tydligen anlänt per fyrfotare, vilka själva skötte sin mathållning.

Ansra gästers sadelfordon skötte själva sin mathållning, Mellan Andahuaylas och Abancay (1969)

Andra gästers sadelfordon skötte själva sin mathållning, Mellan Andahuaylas och Abancay (1969)

En kort stund efter avfärden därifrån kom vi till en brant där bussföraren pekade ut att vi kunde se Abancay rätt nedanför oss. Det var förvånansvärt tidigt – och vi som hade trott att vi inte skulle komma dit förrän vid 14-tiden.

Som det ville sig tog det bussen två och en halv timmar på den 56 kilometer långa sicksackvägen dit ner, innan vi kunde rulla in i Abancay – just några minuter efter klockan 14.00!

Staden såg fin och ren ut, och den var också alldeles tom på folk, för det var både söndag och siestatid. Vår bussförare såg till att vi blev vederbörligen inbokade på nästa del av dagens resa.

Alldeles i närheten låg hotell Turista, och där fick vi oss te och smörgåsar. Eftersom vi skulle komma till Cusco sent på kvällen undrade jag om man kunde ringa till hotell Turista där och förboka ett rum? Jo, det gick bra, och jag fick ett kvitto på samtalet.

När vi kom tillbaka till busstationen blev vi förvånade över att vi skulle fortsätta med samma buss, samma förare, samma assistent. Bussen kunde förstås klara av ett dubbelt arbetspass, men hur orkade föraren med det? Det kändes faktiskt litet obehagligt.

Bussbiljetten för oss båda kostade 14 kronor. Vi fick sittplatserna 4 och 6, så det verkade som om vi inte skulle komma att sitta ihop. Men de befann sig just på ömse sidor om mittgången – och vi satt rätt bakom föraren, så vi hade verkligt fin sikt därifrån.

Bussbiljetten från Abancay till Cusco (1969)

Bussbiljetten från Abancay till Cusco (1969)

Nu från Abancay var bussen nästan full, men vår förare hade hört att någons fru hade tänkt åka till Cusco, och därför snodde bussen runt i staden och assistenten knackade förgäves på flera dörrar för att få fatt i henne. Så vi kom iväg på allvar först vid 17-tiden, och när det mörknade en stund efter klockan 18.00 så kunde man fortfarande se Abancay ligga upplyst därnere.

Efter en liten stund stoppades vi i mörkret av en lastbilsförare som hade en kvinna ombord. Hon ville byta över till oss, för vi körde dubbelt så fort som lastbilen. Hon hamnade på fällstolen i gången mellan Ed och mig. Med hjälp av rådbråkad engelsk-spanska förstod vi att hon var lärarinna i en lantskola tre timmars väg från hemmet i Abancay, dit hon åkte varje vecka på fredagskvällen och tillbaka på söndagskvällen. Eftersom busstrafiken var så gles ställde sig folk vid vägen och fick skjuts med första bästa bil enligt samma taxa som bussen.

Annonser
Published in: on 2013/02/11 at 10:34  Kommentera  

Inlägg 1.739: 27 apr 1969

Bussassistentdricksförtjänandet

Jag lade märke till att assistentpojken alltid stod framme vid föraren när denne avsiktligt startade bussen med ett riv, och när sedan trappstegen bakpå svepte förbi honom grep han tag i den, så att han kunde klättra upp på sitt tak – att göra det på ett enklare sätt vore inte någon sport. Han klarade av att vara överallt på en gång. Vid resans slut lyckades jag formulera ihop för honom på spanska att det var sällsynt att se någon tycka så mycket om sitt jobb och att göra det så väl som han – och så stack jag till honom en 50-solsslant – alltså 6 kronor – vilket säkert var en massa pengar för honom.

Märkte du att jag sade en ’slant’ och inte en ’sedel’ för dessa 50 solar? Här i Peru var det första gången som jag hade sett slantar till högre värden än sedlar. Detta var förstås ett resultat av inflationstakten. De 10-solssedlar som jag kom att spara undan (se inlägg 1.686) var tryckta i februari 1968, och de var alltså 14 månader gamla när jag fick mig dem tillväxlade. Det fanns då slantar på både 10 och 50 solar, men sedlarna på samma värden fortsatte också att gälla. Detta var orsaken till virrvarret. Men 50-solsslanten glänste lika mycket som pojkens ögon när han fick den.

Vi var bara några få passagerare, så vi hade alla gott om plats på bussen. Vägen var backig och krokig och dammig, men föraren var duktig och säker. Vi stannade inte ofta, och jag minns bara tre uppehåll långa nog för att stiga av en stund.

Ed och jag hade våra platser till vänster i den tredje stolsraden och var därifrån mycket medvetna om assistentens akrobatik på bussens trappstege. Och när alla skulle ut och rasta hade denne ett fullt schå med att få allt att klaffa.

Det första stoppet skedde när en grupp folk runt en parkerad lastbil vinkade till oss att stoppa. Någon där ville åka med oss till Abancay, och han hade med sig en stor säck med någon sorts grönsaker som han ville sälja där. Jag gissade att gruppen runt lastbilen gjorde affärer i spannmål och att vår resenär inte hade fått vad han ville ha för sin säck. Han och bussassistenten fick tillsammans baxa upp den på taket, och de fick också en puff till hjälp här och där av oss övriga.

Spannmålshandelsplatsen där en man steg på vår buss, Mellan Andahuaylas och Abancay (1969)

Spannmålshandelsplatsen där en man steg på vår buss, Mellan Andahuaylas och Abancay (1969)

De två följande bilderna tog vi vid det andra uppehållet. Där skulle diverse gods avlevereras från busstaket. Några passagerare steg ur bussen för att röra på kroppen, bland dem naturligtvis Ed och jag. Assistenten fick röra på kroppen med sin tunga godsarbetsuppgift däruppe.

Uppehåll för avlastning av gods från taket, Mellan Andahuaylas och Abancay (1969)

Uppehåll för avlastning av gods från taket, Mellan Andahuaylas och Abancay (1969)

Ed passade på att röra på kroppen tillsammans med andra passagerare, Mellan Andahuaylas och Abancay (1969)

Ed passade på att röra på kroppen tillsammans med andra passagerare, Mellan Andahuaylas och Abancay (1969)

Published in: on 2013/02/11 at 10:20  Kommentera  

Inlägg 1.738: 27 apr 1969

Biltillbussomvandlingen

Busskontoret var öppet, men det stod ingen buss och väntade utanför. Detta kändes litet oroande, för klockan var nu 07.15. Men när vår biljettförsäljare – samma trevliga man som på gårdagskvällen – inte visade några tecken på oro, så visste vi att allt skulle fungera. I stället oroade jag mig nu för att han skulle fråga vad vi tyckte om hotell Mesón, för då skulle jag ju bli tvungen att ljuga, och det gjorde jag aldrig om jag kunde slippa. Men även den faran undgick jag.

I dag skulle vi inte längre åka med bussbolaget Hidalgo, som hade fraktat oss hela vägen hit från Huancayo, utan med ett bolag som hette Veloz. Härifrån kunde vi bara köpa biljett till Abancay – resten fick vi ordna där – och den gick på 12 kronor för oss två tillsammans. Som det sig ville, så lät Velozbolaget passagerarna behålla sin biljett efter resan, och det är därför som jag kan visa upp den här.

Bussbiljetten från Andahuaylas till Abancay, 1969

Bussbiljetten från Andahuaylas till Abancay (1969)

Bussen hade nu kört fram och stod parkerad rätt framför kontoret. Men det var inte någon buss i egentlig mening. Det var i själva verket en herrgårdsvagn, stationsvagn, kombivagn eller SUV – kärt barn har många namn – som bara hade förlängts litet grann. Och så hade den målats upp för att se ut som en buss.

Sitter på min plats i bussen före avgången, Andahuaylas (1969)

Tittar ut genom bussfönstret före avgången, Andahuaylas (1969)

Den här lilla bussen hade fyra rader av säten. I den främsta raden satt bussföraren och två passagerare. De tre övriga stolsraderna hade en smal passage mitt emellan två säten till vänster och ett till höger, och mellan dem kunde i nödfall en extra sits fällas upp ur golvet. Om alla tre fällsitsarna användes hade bussen alltså plats för 14 passagerare – men då var det trångt om saligheten. Bussen hade bara två sidodörrar, och de var till för framsätet – alla passagerarna därbakom använde dörren bakpå bussen. Det ville till att stiga in i bussen framåtböjd och med de eventuella fällstolsgästerna i nogsam ordning sist i kön. Men sedan satt man lika gott som i en bil. Som det ju egentligen var.

Med bussen reste i dag inte bara indianer utan också några spanskättade män. Reste inte spanskättade kvinnor omkring, månntro? Jo, och efterhand fick vi se bevis på det.

Bussassistenten på den här lilla bussen var fantastisk. Det var en 15-årig pojke som älskade sitt arbete. Hans jobb var att hjälpa passagerarna att komma på i rätt ordning, lasta upp och sätta fast gods och bagage på taket, vifta till föraren när han backade, och se till att allt fungerade som det skulle. Han åkte hela tiden uppe på taket – han låg där under bagagepresenningen och mådde.

Published in: on 2013/02/11 at 10:11  Kommentera  

Inlägg 1.737: 27 apr 1969

Regnrockanvändningsalternativet

Jag blev klarvaken med en gång.

”Vad är klockan?” sade jag utan att egentligen bry mig om den saken. Men det är vad man säger, närhelst man blir väckt och inte ännu vet vad man skall säga.

”Det är loppor i sängen”, svarade Ed, fast det tyckte jag mig minnas att jag redan hade hört. ”Stig upp!”

Jag rusade minsann upp. Nu fattade jag – det kunde vara loppor i min säng också. Jag kände efter om det kliade någonstans, men det gjorde det inte. Åtminstone trodde jag inte att det kliade. Eller gjorde det det?

”Hur vet du det?” undrade jag.

”De bits”, sade Ed. ”Jag vet det här. Jag har varit med om det.”

Jag ville inte veta mer om vad han visste och hur han visste det. Det var mycket som Ed visste och som jag, i min skyddade tillvaro aldrig hade fått lära mig den hårda vägen. Det var skönt att ha Ed som livvakt.

”Jag vet vad vi gör”, bestämde han. ”Vi tar på oss regnrockarna och sover i dem. Då får vi nog vara i fred.”

Vi hade hittills inte haft någon användning av våra regnrockar, men nu skulle de alltså komma till pass. Tänk var praktiskt!

Vi kollade så gott det gick att vi inte hade några loppor på oss. Ed sade att de inte biter sig fast, men vi kollade vad vi hade på oss att sova i ordentligt, så att vi inte tog några loppor med oss in i regnrocken. Jag sökte så gott det gick, men jag visste ju inte hur en loppa ser ut, så det var rätt lönlöst. Jag kammade igenom håret, men ingenting föll ut vad jag kunde märka.

Så lade vi oss igen, fast nu ovanpå sängen och med regnrocken på – välknäppt så att lopporna inte kunde komma in. Jag måste ha somnat om, för plötsligt var det dagsljus, och det kändes som en befrielse. Loppor är inte lika skrämmande när det är ljust.

Andahuaylas kom nu att klassificeras i samma grupp som Brekkvasselv – att kommas ihåg för sina dramatiska insektsnätter  (se inlägg 1.068 – 1.069).

Det fanns ett kafé i samma byggnad som bussarnas kontor, och vi gick in där allra först. I dag skulle vi då inte sitta och hungra halva dagen på bussen och överleva på småkakor! Kaféet hade ingen riktig frukost, men kaffe och bullar och en ostsmörgås hade de i alla fall. Vi stärkte oss ordentligt, både som förberedelse inför dagens vedermödor och som gottgörelse för nattens genomgångna överfall.

Published in: on 2013/02/10 at 03:22  Kommentera  

Inlägg 1.736: 26 – 27 apr 1969

Topphotellskvalitetsjämförandet

Det var inga avstånd i den här lilla staden. För att komma till Gran Hotel behövde vi bara gå diagonalt över vad som troligen var Vapentorget. Där låg en gammal träbyggnad som hade skylten ’GranHotel’ men inte en tänd utomhuslampa någonstans. På avstånd kunde man inte ens urskilja byggnaden i kvällsmörkret.

Vi steg in genom entrédörren med vårt bagage och befann oss då i en sal med grönmålade träväggar och ett knarrande parkettgolv, helt utan möblering. Salen sträckte sig upp genom två våningar, och vilande på många stolpar löpte en bred balkong halvvägs upp runt hela salen. Det låg förstås rum runt salen både i golvplanet och från balkongen däruppe. Salen var svagt upplyst endast uppifrån taket, så att det var alldeles mörkt längs väggarna under balkongutbyggnaden.

Hotell Mesón hade helt saknat karaktär – hela Gran Hotel var en karikatyr av ett hotell. Golvet knakade till tvärs över rummet och vi kunde skönja en – säkert puckelryggig – skepnad smyga i mörkret under balkongen och försvinna genom en dörr. Annars fanns det inte en levande själ där. Vi gick över till en halvöppen dörr till ett upplyst rum och knackade diskret på den. Inte ett svar. Så vi sköt upp dörren och fick se ett litet rum med två fällbara sängar och en naken 25 watts glödlampa i taket och ingenting mer, inte en stol eller någonting.

När vi drog oss tillbaka passerade vi en också halvöppen dörr till en toalett, som var för hemsk att beskrivas i ord. Vi flydde tillbaka på bevingade fötter till det solida hotell Mesón och slog till om vårt fina rum utan minsta tvekan. Det kostade oss 4 kronor för natten. Ja, du läste rätt, 60 solar för oss båda tillsammans för ett rum med nästan helt kompletta väggar och en fin bouquet av cement.

Sängarna här, en vid var sin vägg, var också fällbara till konstruktionen, med metallrörsram och hygglig fjädring. Inga härliga sängar men fullt sovbara – vilket förstås alla sängar är efter 12 timmar på en buss. Det fanns också ett litet bord med Perstorpsplatta och tre enkla stolar på rummet, allt rent och fint.

Vi gick ut för att få något att äta, hittade en mystisk restaurang, där vi var de enda gästerna vid det enda bordet, och vad vi åt har jag glömt, tack och lov. Sedan gick vi till vårt rum och kröp till sängs. Jag somnade som en stock och drömde om grusvägar med kurvor i alla riktningar och backar i …

”Gymbrat!” – ”Ja.” – ”Jag var inte ensam i sängen.” – ”Vad menar du?”

Ed stod mitt i rummet och tände bordslampan.

”Det är loppor i sängen”, viskade han. Väggarna gick ju inte ända upp så han ville inte störa någon.

Published in: on 2013/02/09 at 10:48  Kommentera  

Inlägg 1.735: 26 apr 1969

Hotellrekommendationsföljandet

Vilken resa! Vad trötta vi var! Och så mycket buss vi hade gjort! Men i morgon skulle vi vara pigga och nytra och färdiga för en portion buss till – såvida vi inte valde att hellre fortsätta vårt liv här i Andahuaylas. Det är precis så man tänker efter 12 timmar på en buss.

Ed stannade kvar därute tills våra väskor kom ner från busstaket, medan jag gick in på busskontoret för att greja morgondagen, det viktigaste omedelbara bestyret. Nu skulle det alltså bli buss till Abancay. Nu när jag kände till den något kuperade naturen och hade sett den icke helt förstklassiga kvaliteten på vägarna var jag helt beredd på att bussåkning skulle ta sin rundliga tid i anspråk, och jag var helt beredd på att Abancay skulle bli söndagens slutdestination.

Men nu blev jag glatt överraskad. Just tack vare att det var söndag kunde den vänlige biljettförsäljaren tråckla ihop en bussresa för oss ända till Cusco – med bussbyte i Abancay. Åtminstone fattade jag saken som att det var just tack vare att det var så få resenärer på en söndag som detta gick att göras – att jag inte kunde förstå hur färre resande kunde förbättra förbindelserna betydde ju ingenting. Jag bokade tacksamt våra platser till Cusco.

Ed hade redan observerat på sin karta att Andahuaylas inte hade något hotell Turista, men ändå frågade jag biljettförsäljaren om den saken.

”Nej, inte ännu, men de håller på att bygga ett Hotell Turista”, tyckte jag mig förstå att han svarade. Så jag undrade vilket annat bra hotell som han kunde rekommendera oss. Han svarade omedelbart: ”Gran Hotel”, men så erinrade han sig ett nytt ”Hotel Mesón”, och sade att det nog var bättre.

Ed hade nu kommit in med väskorna, och vi beslöt förstås att följa rekommendationen. Hotell Mesón låg bara ett par små kvarter från busstationen, och det var, precis som jag hade förstått, helt nytt. Det var så nytt att det luktade våt cement och var helt klart inte av samma klass som våra tre tidigare hotell, så vi bad att få se rummet innan vi bestämde oss. Det var rymligt och rent men hade uppenbarligen inte ännu inretts. Väggarna bestod av rå, omålad cement och gick egendomligt nog inte ända upp till taket – utom i själva hörnen var det ett två decimeter högt gap mellan innerväggarna och taket. Ett alldeles rent toalett- och tvättrum fanns tillgängligt ute i korridoren.

Bortskämda som vi var av lyxen på hotell Turista, bad vi att få fundera på saken: ”Vi kanske kommer tillbaka”, och gick till Gran Hotell för att titta på det äldre bästa hotellet.

Published in: on 2013/02/09 at 10:45  Kommentera  

Inlägg 1.734: 26 apr 1969

Kaktusskogen

Efter en timmes fortsatt brant utförsåkning kunde vi se ner i den smala dalsänka där Pampasfloden (spa. Rio Pampas), ett av Perus största vattendrag, majestätiskt flöt fram. Det tog en evighet att komma dit ner – varje sväng sänkte oss bara en liten ynka bit. Men till slut var vi nere vid bron och fann då att floden hade en mäkta bred vattenfåra men knappast något vatten. Och denna Pampasflod hade pretentioner på att vara ett viktigt tillflöde till den mäktiga Amazonfloden! Nåja, det var ju april och höst här på södra halvklotet, och det regnar ju inte så mycket under sommaren.

Den här dalen var återigen en ökenartad plats i skuggan av de omgivande bergen. Det enda som växte där var kaktusar, och dessa var större än jag någonsin förr hade sett. Min farmor Anna, som älskade sina krukkaktusar – de var alla under en decimeter höga – skulle ha varit i trans här vid Pampasfloden i en skog av 2 eller 3 meter höga exemplar av pelarkaktusar blandade med en sort som hade halvmeterstora Mussepiggöron. I övrigt fanns det bara en apelsinodling här, men den var jättestor och måste förstås ha varit konstbevattnad.

När vi korsade Pampasfloden hade vi åkt 143 kilometer från Ayacucho, och det betydde att vi nu hade 118 kilometer kvar till Andahuaylas. Oj! Undra på att vi nu tyckte att utsikterna började verka likadana överallt. Och så hade vi nästan hälften kvar av dagens ögonfröjd!

Efter Pampasfloden fick bussen klättra uppför igen, och vi fortsatte att kunna se den under en hel timme framöver. Jag lyckades få en skaplig bild av utsikten ner mot floden genom vår lilla ruta, när vi var halvvägs upp ur dalen.

Vägen upp från Pampasfloden, Från bussen (1969)

Vägen upp från Pampasfloden, Från bussen (1969)

Och så fortsatte färden. Inte upp till några väldiga höjder den här gången, men bergspasset Saracocha låg ändå på någonstans mellan 3500 och 4000 meters höjd. Och både upp och ner gick vår väg i tusen kurvor under många timmar, och de små knytena började förstås tröttna som knyten för vana hava. Mammorna viskade då till dem något som lät som ”Hråhats” och hade omedelbar effekt. Kanske ett knep för mammor att ta till överallt?

När det började skymma kämpade vi fortfarande med alla dessa kurvor – jag kände mig först litet rädd, tills jag kom ihåg att mörker faktiskt underlättar körning på en krokig väg för då ser man ljuset från mötande fordon. Och när det blev riktigt mörkt så var vi nere i en bred dal, och vägen var där ganska rak. Så småningom körde vi in i Andahuaylas. Vi kom dit klockan 20.00, precis i rätt tid.

Published in: on 2013/02/09 at 10:43  Kommentera  

Inlägg 1.733: 26 apr 1969

Utförsåkningslunchuppehållet

Efter timmar av uppförsåkning i sicksack passerade vi vid 12-tiden vägens högsta punkt för den här gången. Passet däruppe hette Huamina, och där låg vägen på 4390 meters höjd över havet. Detta hade vi ingen som helst aning om när vi var där, och ingen av oss kände sig det minsta yr eller sömnig eller illamående – vilket bevisar att okunskap är till god hjälp här i livet. Men vi hade ju nu vant kroppen vid att fungera på 3000 meters höjd, och dessutom hade vi nu åkt upp saktare än förra gången – bussen hade stigit 2000 meter på fyra timmar mot tågets 4000 meter på samma tid.

Nedfarten från passet var bra mycket brantare. Men på hela den här sträckan fanns det inte på något ställe samma sorts skrämmande, lodräta stup som vi hade varit med om under gårdagen.

Vid 14-tiden stannade bussen till på allvar för en halvtimmes matuppehåll i den lilla staden Ocros. Där fick vi äntligen tillfälle till att ta några bilder – våra inklämda platser på bussen hade inte gett oss många bildmöjligheter.

Den stackars bussföraren hade slitit oavbrutet i alla timmarna från Ayacucho till Ocros. Nu fick han vila en stund medan hans assistent fick jobba hårt, först med att hjälpa alla av bussen och sedan med att lossa och lasta bagage och gods och att ställa om och fästa allt på rätt plats uppe på busstaket. Våra väskor hängde fortfarande med – jag kunde se min bruna väska med sitt ljusa metallband, där den stod upprätt under presenningen längst till vänster om bussassistenten.

Bussassistenten uppe på busstaket, Ocros (1969)

Bussassistenten uppe på busstaket, Ocros (1969)

Kvinnorna satte sig alla i en rad längs en vägg, medan männen förblev stående. Alla åt av sin egen medförda mat, och Ed och jag njöt hejdlöst av vår lilla reservproviant, som hade förvandlats till vårt första mål mat för dagen. Bussassistenten var alltför upptagen nu – han fick väl inta sin lunch senare inne i bussen.

Bussassistenten och våra medpassagerare under lunchuppehållet, Ocros (1969)

Bussassistenten och våra medpassagerare under lunchuppehållet, Ocros (1969)

Utan att ett ögonblick avlägsna oss från bussens uppställningsplats tog vi den enda bild vi kunde få av byn Ocros. Vi var inte överväldigade av längtan efter att få se den mera i detalj.

Själva byn Ocros sedd från busshållplatsen (1969)

Själva byn Ocros sedd från busshållplatsen (1969)

Och när halvtimmen var över var det dags att gå ombord igen. Efter den friska uteluften på 3000 meters höjd var det en viss späkelse att åter hamna i den egendomliga lukten därinne. Men man vänjer sig vid allt.

Published in: on 2013/02/09 at 10:39  Kommentera  

Inlägg 1.732: 26 apr 1969

Språkförbistringsoväsentligheten

Bussen körde söderut genom staden, och eftersom Ayacucho låg på en platt bergstopp så bar det utför lika brant som det hade varit uppför på den norra sidan. Det var hårnålskurvor igen för hela slanten, tills vi kom ner på ett slättland fyllt med odlingsbara fält – inget ökenklimat med kaktusar här inte. Föraren höll igång ordenligt på den raka grusvägen, men fick göra många uppehåll. Det visade sig att denna buss inte bara betjänade de större samhällena utan plockade upp vem som helst var som helt. Aha! Nu förstod vi äntligen varför dagens körning skulle ta så lång tid.

Folk runt omkring oss pratade inte alls. En del satt och halvsov och andra sysslade idogt med någonting. Just till vänster om oss hade vi en liten gumma som såg ut precis som en häxa i Bröderna Grimms sagor. Samma fotvida kjol, samma bredbrättade slokhatt – den hade hon på hela tiden – samma ena tand, samma läderartade ansikte, samma vårta på näsan. Hon sysslade med att spinna garn, med en tuss ull i ena handen och en liten dinglande manick i den andra. Och när hon inte spann så åt hon bönor som hon plockade direkt ut ur deras gröna baljor. Och när hon varken spann eller åt så sov hon.

Närhelst vi hörde någon på bussen säga något, så begrep vi inte ett ord. Den rena incabefolkningen talade nämligen quechua, ett språk som hörde till indianerna överallt i Anderna, hela vägen från Colombia till Chile. Det var ett språk som nästan uteslutande fanns till som talspråk – det hade bara översatts från tal till skrift av akademiker, och detta rätt nyligen. Det fanns nästan inga böcker skrivna på quechua. Man ser det språket bara i sådana ovanliga ortnamn som Huancayo och Ayacucho och Andahuaylas – dessa kommer alla från quechua.

Lustigt nog existerade det knappast någon konversation ens med blickar och gester mellan indianer och västerlänningar i Peru. Indianerna höll sig emotionellt helt på sin egen kant. Inte fientligt eller avogt, bara en total brist på intresse.

Två världar så nära varandra och så helt utan mänskliga kontakter!

Efter någon timmes körning söderut svängde vägen österut och började genast klättra upp i bergen. Även där låg det många byar, där vi stannade för att släppa av folk. Vi hoppades alltid att något av småbarnen skulle försvinna från bussen, för det svepte en ständig ström av sötaktiga doftförnimmelser av blöjor genom hela bussen. Vårt fönster stod på glänt och kunde inte justeras, men om vi lutade oss mot glisan fick vi i alla fall litet frisk luft – men bäst var det när ett barn kom av bussen.

Published in: on 2013/02/09 at 10:30  Kommentera  

Inlägg 1.731: 26 apr 1969

Bussinpackningen

Efter detta snöpliga slut på vår korta men verkligen behagliga vistelse på Ayacuchos hotell Turista gav vi oss iväg till vår väntande buss ett kvarter därifrån. Vi köpte våra förbokade biljetter inne på kontoret och fick våra platser anvisade ungefär mitt i bussen, på höger sida.

Därute gick det i stort sett likadant till som på morgonen före i Huancayo. Men en sak var helt annorlunda  – här var det inte bara män som skulle åka med, utan många, rentav de flesta, var kvinnor. Av deras klädsel förstod vi genast att de var incaindianer, och eftersom de ibland växlade några ord med de västerländskt utstyrda männen, så stod det klart att alla resenärerna var indianer. Dessa män liknade dessutom männen på gårdagens buss, så vi fattade nu, utan att ha haft den minsta aning om det då, att de också hade varit indianer.

Många av kvinnorna bar på sedvanligt sätt på ryggen ett litet barn inrullat i en färgglad schal. Om barnet var över ett år gammalt stack huvudet upp ur schalen – de minsta var bekvämt hopvikta inuti. Men vare sig kvinnorna bar på ett barn eller inte, så hade de alla sina tillhörigheter i en vit säck, stor som en koffert – en vanlig resväska skulle aldrig ha räckt till. Männen bar inte på någonting – det var kvinnornas sak att släpa på både barnet och säcken. Inne i bussen höll kvinnorna naturligtvis schalen med sitt barn i knät, så den vita säcken fick ligga bredvid dem på bussgolvet – trots att denna buss hade samma stora dörr baktill som den förra, så var det inget utrymme därbak reserverat för bagage. Detta resulterade i att mittgången blev helt belamrad med dessa vita säckar. Men våra två resväskor lät de oss inte ta med in i bussen, utan de fick stå uppe på taket med en presenning över. Jag kollade noga att de drog sitt rep genom handtagen just ifall att.

Och så bar det iväg, återigen precis klockan 07.00. Med den röra som föregick avgången skulle man aldrig ha kunna tro att vi skulle komma iväg i tid, men det gjorde vi faktiskt.

Vårt fönster var ganska rent, så vi kunde se bra genom det, men det var ändå inte alls samma sak som att sitta längst fram så som vi hade gjort på den förra bussen. Där kunde man se allting – nu fick vi mest nöja oss med vägens högra sida, särskilt som alla sätena var bekvämt utstyrda med höga ryggar och huvudstöd. Så här såg det ut inne i bussen under färden, så som vi såg det från våra platser i mitten.

Inne i bussen från Ayacucho till Andahuaylas (1969)

Inne i bussen från Ayacucho till Andahuaylas (1969)

Published in: on 2013/02/09 at 10:28  Kommentera  

Inlägg 1.730: 25 – 26 apr 1969

Avrättningsplatsgrannskapet

Tvärs över gatan intill vårt hotell låg S:t Dominikuskyrkan (spa. Iglesia San Domingo), och den kan du inte se på min bild. Avsikten med bilden hade endast varit att fotografera den gamla kyrkoruinen i mitten. Den riktiga kyrkan låg till höger om den, skymd bakom hörnet av hotell Turista. På bilden kan du bara se en bit av ena kyrktornet och en kant av balkongen över kyrkans entré. Denna balkong hade sin egen historia – det var nämligen från den som man på 1600-talet hängde syndarna omedelbart efter det att de hade fått sin dom av den spanska inkvisitionen, som höll till rätt där framför kyrkan. Allt sköttes enkelt och snabbt och bekvämt på den tiden.

Ruin intill S:t Dominikuskyrkan, Ayacucho (1969)

Ruin intill S:t Dominikuskyrkan, Ayacucho (1969)

Vi gick in på hotellet och betalade för rummet och den bastanta middagen. Rummet gick på 30 kronor, bara hälften av vad det hade kostat på hotell Kontinental i Lima. Med maten och dricksen och skatten sammanräknade blev det 56 kronor för alltihop.

Hotellräkningen, Hotell Turista, Ayacucho (1969)

Hotellräkningen, Hotell Turista, Ayacucho (1969)

Nu undrade vi när de skulle börja servera frukost på morgonen.

”När reser ni iväg?” – Milda makter vilken service! Skulle de sätta igång köket bara för oss två?

”Vår buss till Andahuaylas går klockan 07.00” – Då skulle vi kunna få frukost klockan 06.00. Skulle det passa?

Vilket hotell! Att göra detta bara för oss. Även om vi var de enda gästerna.

”Om vi får varm eller kall mat spelar ingen roll”. – Vi ville gärna dra vårt strå till den allmänna trevnaden.

”Å, ni kommer att få skinka och ägg och kaffe och alltihop. Absolut! Vår kock är mycket effektiv och mycket punktlig – det kommer att gå fint.”

Vi sov härligt i den friska luften från det öppna fönstret, och det var alldeles tyst utanför, trots att rummet vette mot gatan. Och eftersom vi hade gått till sängs redan klockan 20.00, så vaknade vi långt före väckarklockan och var färdiga och packade och nere i sällskapsrummet långt före klockan 06.00. Ayacucho hade gjort ett så gott intryck på oss att vi gärna skulle ha stannat här en dag till, men så mycket tid hade vi ju inte att leka med. Nu skulle det smaka med litet frukost.

Klockan blev 06.00 medan vi satt där, och då kom dagportieren för att börja sin tjänst.

Varför satt vi där? – Jo, vi var lovade frukost klockan 06.00 för vår buss skulle gå klockan 07.00.

Då blev det fart på honom. Han ringde hem till kocken – och väckte honom. Om han hade försovit sig eller aldrig fått kallelsen om detta på kvällen fick vi ingen klarhet i, och det spelade ju ändå ingen roll. Han kunde komma till hotellet på sin cykel klockan 06.45, men det skulle ta minst en kvart att få igång frukosten.

För sent för oss, tyvärr.

Published in: on 2013/02/07 at 11:27  Kommentera  

Inlägg 1.729: 25 apr 1969

Eftermiddagsmålspromenadsbildskörden

Det var en rätt stor matsal, lika traditionellt inredd som i Huancayo. Middagen var utsökt god, och det var den inte bara därför att vi var glupskt hungriga. Det var synd på den skickliga kocken att vi var de enda matgästerna. Faktum är att vi inte hade sett en enda annan gäst på hotellet, inte i hallen vid ankomsten, inte i sällskapsrummet, inte vid aviariet, och nu inte heller i matsalen.

Notan för hela kalaset med förrätt, kötträtt och efterrätt, och så allehanda dryckjom, gick på 16 kronor för oss två, och den skrev Ed på med nöje. Vi fick tyvärr inte tillbaka notan när vi senare på kvällen betalade hotellräkningen.

När vi hade avslutat måltiden vid 18-tiden fann vi att det inte ännu hade blivit mörkt ute, och då passade vi på att snabbt ge oss ut igen för att få se de gator i omgivningen som vi hade missat under den första rundan. Och ser man på, nu var molnen borta och det var en nästan klar himmel – men ingen sol, för den hade gått ner bakom bergen.

Vi gick nu åt andra hållet och fann att vi bodde bara ett kvarter från stadens stora centrala torg med katedralen tvärsöver. Och vad hette torget? Vapentorget, förstås.

Vapentorget med katedralen, Ayacucho (1969)

Vapentorget med katedralen, Ayacucho (1969)

Vi tittade in i katedralen och tog en bild, men den blev inte bra, för det var för mörkt därinne. Men broschyren på rummet hade den här bilden av predikstolen, så den får duga i stället.

Predikstolen, Katedralen, Ayacucho, 1969 (broschyr)

Predikstolen, Katedralen, Ayacucho, 1969 (broschyr)

Den här gången var det Ed som stegade in i en port, precis så som jag hade gjort i Lima, och tog ett kort. Här fick han inte se någon elegant träsnidad trappbalustrad, utan en gård med ett bondgårdsliknande litet hus med en massa blomster framför.

Privat gård sedd genom porten från gatan, Ayacucho (1969)

Privat gård sedd genom porten från gatan, Ayacucho (1969)

Under den här promenaden fick vi förklaringen till hur Ayacucho kunde se så rent och fint ut överallt – även Huancayo hade verkat rent jämfört med Lima, men Ayacucho var ännu renare. Trots att klockan nu drog sig mot 19.00, så hade denne gode gatsopare ännu inte avslutat sin arbetsdag.

Gatsopare i kvällstjänst, Ayacucho (1969)

Gatsopare i kvällstjänst, Ayacucho (1969)

Men vad skulle han ha kunnat göra med denna gata? Den kunde ha varit lika ren som alla de andra om den bara hade varit belagd med sten eller asfalt eller någonting. Kanske nästa års budget skulle komma att räcka till för det?

En ännu obelagd gata, Ayacucho (1969)

En ännu obelagd gata, Ayacucho (1969)

Nu började det bli för mörkt att ta flera bilder. På väg tillbaka mot hotellet passerade vi byggnaden som vi tidigare hade fotograferat på grund av det politiska klottret på dess vägg. För att ge huset upprättelse tog vi nu en bild till utan att ta med det röda klottret. Jo, det satt fortfarande kvar.

Klotterhuset utan klottret, Ayacucho (1969)

Klotterhuset utan klottret, Ayacucho (1969)

Published in: on 2013/02/07 at 11:01  Kommentera  

Inlägg 1.728: 25 apr 1969

Föremiddagsmålspromenadsbildskörden

Med kamerorna i hugget gav oss alltså ut på gatorna runt hotellet så där i allmänhet – vi hade ju bara en dryg timme på oss för att jaga motiv. Synd bara att det hade mulnat på och fått allting att se litet osoligt ut.

Det första vi kom på var en gammal stadsport att stänga på kvällarna så att inte några fiender i ont uppsåt kunde smyga sig in i staden under natten – samma sorts port som jag kom ihåg från min barndoms Halmstad (se inlägg 1.152). Och precis som i Halmstad hade Ayacucho fortsatt att växa utanför porten, som på det sättet hade hamnat på en gata mitt i staden.

Gata med en stadsport, Ayacucho (1969)

Gata med en stadsport, Ayacucho (1969)

På ett par ställen i centrum fann vi att trottoaren var inbyggd under husen på samma sätt som Ed och jag tidigare hade sett i Zürich (se inlägg 641).

Trottoar under tak, Ayacucho (1969)

Trottoar under tak, Ayacucho (1969)

Ett stort, modernt affärskomplex hade utsatts för väggklotter i form av rödmålade politiska slogan – jag kände väl till att det förekom sådant i det annars så prydliga Tyskland, där det hade stor chockverkan. Men jag hade inte väntat att få se sådant i en diktatur, där folket inte hade rösträtt och därmed ingenting att säga till om i politiska frågor. Vem vet, kanske detta var en desperationsgärning?

Politiskt påklottrad byggnad, Ayacucho (1969)

Politiskt påklottrad byggnad, Ayacucho (1969)

Av den här gatan tog vi av misstag två bilder – till och med bilen, motorcykeln och de gående är desamma på båda bilderna. Men eftersom vi tog dem oberoende av varandra blev de ändå rätt olika – och jag kan inte avgöra vilken som borde åka ut. Så jag låter bägge komma med.

Typisk gata, Ayacucho (1969)

Typisk gata, Ayacucho (1969)

Samma gata, Ayacucho (1969)

Samma gata, Ayacucho (1969)

På den här annars omärkliga gatan mötte vi två incakvinnor. Det fanns förstås indianer här precis som i Huancayo, men eftersom vi nu i Ayacucho bara hade tillräckligt med tid för stadens centrala delar, så fick vi knappast se några här.

Två incakvinnor på gata i centrum, Ayacucho (1969)

Två incakvinnor på gata i centrum, Ayacucho (1969)

Sedan var det dags att dra oss tillbaka till hotellet. Vi var nu så hungriga att vi bara snyggade till oss som hastigast och kom därför ner till matsalen litet för tidigt. På så vis fick vi sitta och vänta en stund i sällskapsrummen, som verkligen var trivsamma och bjöd på en hel serenad av fågelsång – så heter det väl även när det gäller fågelskrik?

Sällskapsrummet, Hotell Turista, Ayacucho (1969)

Sällskapsrummet, Hotell Turista, Ayacucho (1969)

Detta kom från hotellets angränsande innergård, byggd i arabisk stil. Där hade man inrett den centrala delen till ett nätomgivet aviarium, fyllt med många olika fritt flygande fåglar. Till dem hörde två stora tukaner med sina enorma röda näbbar – men de höll sig alltid nere på golvet, så jag vet inte om de ens kunde flyga.

En tukan syns på golvet i innegårdens aviarium, Hotell Turista, Ayacucho (1969)

En tukan syns på golvet i innegårdens aviarium, Hotell Turista, Ayacucho (1969)

Published in: on 2013/02/07 at 10:49  Kommentera  

Inlägg 1.727: 25 apr 1969

Nästadagsbussresenedskärningsprocessen

Vi hade haft fel, bägge två – vilket egentligen kändes både skönt och rättvist. Det gick ingen buss härifrån till vare sig Cusco eller Abancay. Bara till Andahuaylas, vad det nu var för någonting? Jo, det låg en bit på vägen mot Abancay.

”Behöver vi en hel dag bara för att komma dit? Vi åkte ju mycket längre i dag, och klockan är bara 15.00 nu – vi kunde ha åkt mycket längre!” – Detta sade jag inte till biljettförsäljaren och inte heller till Ed. Jag måste ha sagt det til mig själv.

Vi bokade plats för oss på bussen till detta Andahuaylas klockan 07.00 nästa morgon. Det skall sägas nu att denna konsternering inte alls betydde att vi, vare sig Ed eller jag, var bekymrade eller missnöjda. Inte alls. Ju mer oväntade upplevelser, desto bättre. Att hitta en liten, hittills okänd pärla, som detta Andahuaylas, mitt inne bland Andernas höga fjäll tog vi som en av höjdpunkterna på vår semesterresa.

Nu gällde det att finna vårt hotell Turista. Det låg bara ett enda kvarter från busstationen – med samma arkitektur och allting. Det var mindre än i Huancayo, men vi kände genast igen det. Portalen var pampigare, och den hade helt i onödan ett japanskt tempel byggt rätt ovanpå frisen över entrén. Detta passade inte alls in i stilen och förstörde intrycket av hela huset, men det är ju just för att finna egendomligheter som man gör resor till fjärran nejder, inte sant?

Den ornamentala entrén, Hotell Turista, Ayacucho (1969)

Den ornamentala entrén, Hotell Turista, Ayacucho (1969)

Det var lätt att få ett rum, nummer 226, en trappa upp. Rummet var i stort sett likadant som det förra, sängarna kanske litet mindre sköna men fullt goda ändå, och vi var tillräckligt mörbultade efter åtta timmar på buss för att vara säkra på att kunna sova gott, helt oavsett komforten.

Vi tog oss ett par minuter för att klara ut varför vi inte kunde komma längre än till Andahuaylas i morgon. Mätt med linjal på kartan var det bara två tredjedelar så långt dit jämfört med dagens tripp, men vägavståndet i kilometer var 260, exakt detsamma. Vi skulle alltså få en ännu slingrigare resa än i dag, om något sådant var möjligt.

Nu måste vi ut och titta på staden. I en broschyr på rummet fann vi en flygbild av Ayacucho, och det såg väldigt stort ut.

Översiktsbild, Ayacucho (1969)

Översiktsbild, Ayacucho, 1969 (broschyr)

När började de servera middag? Klockan var nu 15.30, och vi hade bara ätit det lilla småtugget på hotell Dammen på hela dagen, så nu var vi hungriga med besked. Jo, från klockan 17.00 hade de middag i matsalen, och det passade oss ju fint. Nu gällde det att gå ut och ta en massa bilder kvickt! Hotellet behövde vi inte plåta igen, för det hade vi fått en helhetsbild av i samma broschyr.

Hotell Turista, Ayacucho, 1969 (broschyr)

Hotell Turista, Ayacucho, 1969 (broschyr)

Published in: on 2013/02/06 at 22:54  Kommentera  

Inlägg 1.726: 25 apr 1969

Dagsbussreseavslutningsuppförsbacken

Efter en halvtimme kom vi till Huanta, en stad med 20.000 invånare. Den var stor nog att ha en ordentlig officiell infartsskylt, bekostad av stadens Rotaryklubb, minsann – något som jag förstås skulle rapportera till pappa på nästa vykort. Jag var glad att ha varit snabb nog med kameran för att få en bild av monumentet genom bussfönstret. Huanta var den enda stad av betydelse på vår slingrande väg till Ayacucho.

Infartsmonumentet, Huarta, Från bussen (1969)

Infartsmonumentet, Huarta, Från bussen (1969)

När vi körde genom Huantas gator knäppte jag denna bild av två soldater utan att begripa vad de hade för sig. Om jag hade sett en fotboll hade det stått klart, men förutan den kunde jag inte ens gissa.

Soldater, vad de nu hade för sig, Huanta, Från bussen (1969)

Soldater, vad de nu hade för sig, Huanta, Från bussen (1969)

Bussen stannade i Huanta i en halvtimme. Vi brydde oss inte om att gå och äta någonting, för vi hade ju bara en timmes resa kvar till Ayacucho och den goda maten på hotell Turista. Vi gick därför omkring bara en liten stund i Huanta, för vi var rädda att missa bussen. Ed tog en bild som bevis på att vi hade varit där och lyckades också att få med två soldater på den. Och hans soldatbild blev långt bättre än min.

Huvudgatan, Huanta (1969)

Huvudgatan, Huanta (1969)

Det var bara 20 kilometer kvar till Ayacucho, men det gällde bara om man var en fågel. För oss var det faktiskt en timmes hårnålskurvor för att komma upp de 200 meterna till Ayacuchos 2750 meters höjd. Trots stadens placering uppe på en klippa, så låg Ayacucho ändå 500 meter lägre än Huancayo, och det borde ge oss tillräckligt med luft för dagligt bruk. Men egentligen tänkte vi inte längre på den saken, för efter den första besvärliga dagen i Huancayo hade vi blivit vana vid Andernas tunnare luft – vi levde som vanligt nu.

När bussen hade slingrat sig fram till sin busstation i Ayacucho och vi hade kommit av, så kändes det genast att vi inte längre var i någon ökenvärme. Det var precis lagom varmt och luften var frisk. Hela staden verkade rätt så renputsad, efter vad vi kunde se från bussen. Vi tyckte genast om Ayacucho.

”Det första vi gör nu är att boka oss på bussen till Cusco i morgon bitti”, sade jag.

”Det går inte”, svarade Ed, som hade fusktittat på sin vägkarta.

Karta över vägsträckan Ayacucho - Cusco (1969)

Karta över vägsträckan Ayacucho – Cusco (1969)

”Vad menar du?” undrade jag, för jag hade också tittat så där i allmänhet på kartan men inte mätt avstånden. Jag var tvungen att tillstå att Ed var bättre på sifferdetaljer än jag

”Jag kan slå vad om att det är för långt för en dag”, sade Ed. ”Vi kommer säkert bara till Abancay i morgon. Men där finns det i alla fall ett hotell Turista.”

Vi steg in på busstationen och lät biljettförsäljaren avgöra saken.

Published in: on 2013/02/06 at 09:58  Kommentera  

Inlägg 1.725: 25 apr 1969

Befolkningsrörelsekontrollfunktionen

Från Churcampa fortsatte vår buss rätt söderut och i en utförsbacke som aldrig tog slut. Vi kom ner på vad i Peru skulle kallas för en slätt, där det borde ha odlats spannmål av olika slag. Men det växte ingenting sådant på ängarna, bara litet gräs eller rakt ingenting. Det såg otroligt torrt ut överallt.

Landskapet var myckat torrt här på lägre höjd, Från bussen (1969)

Landskapet var myckat torrt här på lägre höjd, Från bussen (1969)

Och minsann, där hade vi en hel massa kaktusar alldeles invid vägen! Jag hade väntat mig att få se en massa konstigheter i Peru – men inte vilt växande kaktusar. Jag var alldeles häpen över detta.

Stora kaktusar växte vilda alldeles invid vägen, Från bussen (1969)

Stora kaktusar växte vilda alldeles invid vägen, Från bussen (1969)

Men så hände det något annat. Man hade inrättat en gränspostering med samma funktion som pass- och tullkontrollen mellan olika länder. En soldat med maskingevär över axeln steg in i bussen, kastade en blick över passagerarna och beordrade Ed och mig att stiga av – alla de andra fick sitta kvar. Där ute fick vi visa upp våra pass, uppge vår ålder och orsaken till att vi reste från Huancayo till Ayacucho. De var snälla nog men samtidigt ytterst formella och officiella. När de fick höra att vi var på väg till Machu Picchu blev de till turistvärdar och önskade oss lycka till på resan. Ingen av oss kände något obehag, bara nyfiket intresse, av vad vi vick gå igenom, men nog kände vi en fläkt av hur det går till i ett land som styrs av militärer och inte av något parlament.

 Vi fick långt senare veta vad avsikten var med dessa återkommande kontrollpunkter längs vägarna. Det var för att förhindra att alltför många vapenföra män samlades på ett ställe, för sådant kunde ju lätt leda till ’Revolución’.

Bussföraren och våra lokala medpassagerare tog synbarligen detta uppehåll helt lugnt. Att Ed och jag också var lugna betydde inte att vi vågade ge oss på att knäppa några bilder av kontrollposten. Nej, elden är vacker att se på men man skall inte leka med den.

Vi korsade strax därefter vår kära Mantaroå, som hade blivit riktigt bred här nere i den heta dalen. Vi var nu nere på 2500 meters höjd, och solen gassade ner från en klar himmel med bara enstaka stackmoln här och där. Det växte nu kaktus överallt.

Och det där verkade också vara kaktusar, Från bussen (1969)

Och det där verkade också vara kaktusar, Från bussen (1969)

Ja, det var faktiskt kaktusar, Från bussen (1969)

Ja, det var faktiskt kaktusar, Från bussen (1969)

Och här fanns det ett helt fält med kaktus, Från bussen (1969)

Och här fanns det ett helt fält med kaktus, Från bussen (1969)

Och agaver. Inte bara vilda utan även planterade i rad för att bilda stängsel runt ägorna. Ja, landskapet började nu bli litet mera befolkat. Det såg ut som lantgårdar, men det var alldeles för torrt för att odla någonting.

Bondgård med agaver som stängsel, Från bussen (1969)

Bondgård med agaver som stängsel, Från bussen (1969)

Liten by med agaver och kaktusar, Från bussen (1969)

Liten by med agaver och kaktusar, Från bussen (1969)

I den här lilla byn, Huatuscalla, gjorde bussen ett kort uppehåll, men vi gick inte ut – det kändes för varmt genom den öppna bussdörren! Vi började båda att längta till ordnade förhållanden i Ayacucho, och det efter att ha varit på väg i bara sex timmar. Men å andra sidan hade det varit en upplevelserik färd.

Bussuppehåll, Huatuscalla, Från bussen (1969)

Bussuppehåll, Huatuscalla, Från bussen (1969)

Published in: on 2013/02/06 at 03:51  Kommentera  

Inlägg 1.724: 25 apr 1969

Vildsvinstamtillvaron

När jag såg det stackars odjuret stå såpass nära kanten till avgrunden att det när som helst kunde tappa fotfästet och störta ner till sin död, så var min instinkt att rusa fram och rädda det. Men jag insåg omedelbart att detta skulle vara omöjligt att göra. Jag grep därför i stället kameran och tog vad som sannolikt skulle bli den sista bilden av odjuret i livet.

Tog försiktigt en bild av ett vilt odjur, Hotell Dammen (1969)

Tar försiktigt en bild av ett vilt odjur, Hotell Dammen (1969)

Sedan närmade jag mig odjuret försiktigt och fann då att det i själva verket var en gris – eller åtminstone ett vildsvin – och att det var två av dem, plus en liten vild kulting.

Odjursfamilj med kulting, Hotell Dammen (1969)

Odjursfamilj med kulting, Hotell Dammen (1969)

Man kanske kunde tycka att den här dammiga platsen utan ett grönt strå skulle vara en tråkig hemvist för en grisfamilj, men de hade det säkert många gånger bättre här ute än inne i en vanlig svinstia. De verkade vara nöjda med sin fria gristillvaro, och det var tack vare dem som Ed och jag lockades fram såpass nära kanten att vi kunde se byggandet av dammen därnere vid Mantaroån.

Kraftverksbygget i Mantaroån, Hotell Dammen (1969)

Kraftverksbygget i Mantaroån, Hotell Dammen (1969)

Men vi hoppade inte omkring där på kanten så som våra medpassagerare gjorde. De hade helt uppenbart inte den minsta fruktan för döden – tänk bara så lätt det kunde ha skett att någon tappade fotfästet och gled med det lösa gruset ut i rymden.

Medpassagerarna under matuppehållet, Hotell Dammen (1969)

Medpassagerarna under matuppehållet, Hotell Dammen (1969)

När halvtimmen var över återvände vi alla till vår buss, som vid det här laget var det enda fordonet kvar vid hotell Dammen. När jag såg hur baksidan av bussen nu såg ut, så fick jag en plötslig ingivelse att döpa om hotellet till ’Dammet’ (spa. El Polvo). Den språkliga förbistringen förhindrade mig emellertid från att kontakta hotelledningen med mitt förslag och även från att ens försöka få Ed att begripa sig på ett såpass långsökt bollande med svenska språket.

Vägdamm på vår buss, Hotell Dammen (1969)

Vägdamm på vår buss, Hotell Dammen (1969)

Matuppehållet vid Dammen var på intet vis slutet på halsbrytande kurvor och branta stup. Vägen fortsatte att följa Mantaroån, vars sandbruna vatten forsade ordentligt utför nedanför oss i dalens botten.

Utmed Mantaroån, Från bussen (1969)

Utmed Mantaroån, Från bussen (1969)

Efter att oavbrutet ha haft ån på vår sida om bussen så fann vi den plötsligt på vänster sida sedan vi hade korsat den på en smal bro. Antagligen var avsikten med detta att ge bussen sats för att en stund senare svänga över ån igen och fortsätta rätt österut upp i bergen för att finna en by som hette Churcampa. Trots stigningen dit upp låg Churcampa inte högre än 3250 meter över havet, precis samma som Huancayo.

Bussuppehåll, Churcampa (1969)

Bussuppehåll, Churcampa (1969)

Detta var bara en liten dammig håla, men icke desto mindre skulle något gods från taket på vår buss avlämnas här. Det var inte oljefatet som åkte av, om någon trodde det.

Published in: on 2013/02/05 at 22:57  Kommentera  

Inlägg 1.723: 25 apr 1969

Klipphyllevägbussfotograferingsstoltheten

Jag själv satt och tryckte på bromspedalen och vred på min inbillade ratt till stöd för den stackars föraren som satt där alldeles intill oss och själv hade fått sköta körningen om jag inte hade hjälpt till.

Den här bilden visar en av de mest skräckinjagande passagerna på den här bussresan. Jag tog bilden direkt genom vårt bussfönster, och jag är så stolt över den att jag verkligen vill att du skall kunna hitta en annan buss på bilden och på så sätt få ett visuellt minne av vad jag just har berättat.

Buss bakom oss på den enkelriktade klipphyllan, Från bussen (1969)

Buss bakom oss på den enkelriktade klipphyllan, Från bussen (1969)

Den befinner sig på en väg som syns som ett rakt, sluttande streck tvärsöver bilden från en punkt strax under mitten av den vänstra kanten till en punkt på den högra kanten, belägen en fjärdedel från bildens botten. Den vänstra delen av vägen följs av en rad svarta klippblock som syns rätt väl mot den sandfärgade bakgrunden. Vid bildens mittpunkt går vägen in i den mörkare högra bildhalvan, och just därefter, en liten bit till höger om den sista upplysta vägbiten, kan du då se dan några millimeter långa, gråa bussen avteckna sig mot den mörkbruna bergväggen.

Du förstår nog att när jag tog den här bilden genom vårt bussfönster, så befann sig vår egen buss på en liknande klipphylla, bara några hundra meter före bussen på bilden – ett par minuter tidigare hade vi varit precis där den andra bussen nu befann sig. Just där jag tog bilden var vår klipphylla en aning bredare, så att det fanns plats för ett träd att växa till höger om vägen, med bildens rikliga lövverk som resultat. Men stupet bredvid bussen här var precis lika förfärligt som där borta.

En stund senare, i nästan lika våldsam natur men utan att befinna sig på en klippa rätt över en avgrund, gjorde föraren ett halvtimmes uppehåll för mat och proviantering. Det fanns inget samhälle där, bara ett kraftverksbygge och ett hotell som hette Dammen (spa. La Represa). Av namnet förstod jag att man byggde en vattendamm i Mantaraån nedanför oss – kraftverket skulle sedan utnyttja det samlade vattnet på samma sätt som Hooverdammen, vilken jag hade i färskt minne (se inlägg 220).

Ed har just stigit av bussen vid hotell Dammen (1969)

Ed har just stigit av bussen vid hotell Dammen (1969)

Ed och jag tittade in på hotellet och köpte oss en smörgås och något drickbart i restaurangen. När jag ser den lille ungen därinne tycker jag mig se en framtida karlakarl, helt baserat på hans bredbenta fotställning. Han passade bra in i den bergiga vilda naturen utanför knuten.

Inne på restaurangen, Hotell Dammen (1969)

Inne på restaurangen, Hotell Dammen (1969)

Vi hade tillräckligt med tid för att först sitta och äta vår försenade frukost i restaurangen och sedan ge oss ut och fotografera de vilda djur som höll till i dammet utanför hotellet.

Published in: on 2013/02/05 at 10:22  Kommentera  

Inlägg 1.722: 25 apr 1969

Bussåkningsskräcksintroduktionsgradualiteten

Att vi två skulle sitta längst fram i bussen, nästan brevid föraren, hade vi då inte väntat – vi hade inte sett på biljetten att vi hade platserna 1 och 2. Det var ju platser med en fantastisk utsikt rätt fram, vilket faktiskt kändes rätt skrämmande. Men nu var vi ju inte på en bergochdalbana på Liseberg utan på en vanlig buss i Anderna – som om det nu utgjorde någon skillnad för pirret i maggropen. Men när bussen gav sig av precis klockan 07.00 kändes det bara bra, och det var ju massor att se överallt.

Vi kom aldrig att få veta om någon av de andra bussarna också gick till Ayacucho. Troligen inte, för vi såg aldrig någon annan orangefärgad Hidalgobuss under resten av dagen. Vår buss var välbesatt men inte på något vis full, så detta var nog den enda bussen.

Till att börja med körde vi genom ett mycket snällt landskap, en smalare fortsättning på samma jättebreda dal som vi hade färdats igenom under de sista timmarna på tåget. Vägen var bara belagd med gatsten eller asfalt så länge vi var inom Huancayos bebyggelse, och sedan blev det grusväg. Bussen kunde med lätthet samsas med de få bilar som vi mötte, även om varje bil följdes av ett vägdammsmoln att köra igenom. För resten, ’mötte’ – var inte vägen enkelriktad? Nåja, det kanske inte gällde hela sträckan.

Landskapet söder om Huancayo, Från bussen (1969)

Landskapet söder om Huancayo, Från bussen (1969)

Men efter en timmes åkning blev det helt annorlunda. Vi hade då ett vattendrag som hette Mantaroån (spa. Rio Mantaro) på vår sida om bussen, och vägen följde ån in i en smalare och smalare dal. Snart åkte vi inne i en ravin med en bergvägg till vänster och ån nedanför oss till höger. Vi hade plötsligt ett 100 meters stup på höger sida och hjärtat i halsgropen. Vägräcken fanns ingenstans. När vi någorlunda hade vant oss vid detta blev stupet 200 meters högt och Mantaroån var då bara ett tunt streck därnere.

Jag kunde inte avgöra hur mycket högre stupet blev, men det fanns där hela tiden. Bussen körde på en klipphylla, utkarvad eller utsprängd ur den nästan lodräta bergväggen, med sitt högra framhjul – och Ed och mig – en meter från evigheten. Här och där kom det små glada bäckar porlande ut ur berget och tvärs över grusvägen utan tanke på någon bro.

En kurva hade en varningsskylt att den var bara ’20 meter’ – om det gällde ’diameter’ eller ’avstånd till’ eller båda delarna, det fick jag som dum utlänning själv gissa – och då hjälpte det att minnas att detta säkert var den enkelriktade sträckan. Att mötas här skulle ha varit totalt omöjligt. Den fantastiska utsikten kunde vi bara avnjuta ett ögonblick i sänder – mellan en hårresande inandning och ett vettskrämt stönande.

Published in: on 2013/02/05 at 07:52  Kommentera  

Inlägg 1.721: 25 apr 1969

Bussavgångsförberedelseaktiviteterna

På fredagen steg vi avsiktligt upp redan klockan 05. Vi ville nämligen vara på busstationen i god tid före avgången, just för den händelse att bussen kom på idén att ge sig iväg tidigare än klockan 07.00. Man kan aldrig vara nog försiktig. Och eftersom vårt hotell inte började servera frukost före klockan 07.00, så fick vi börja resan på tom mage. Men det hade vi ju gjort förr, och dessutom hade vi ju litet nödfallsproviant att ta till ifall det skulle knipa.

Väl på busstationen köpte vi våra biljetter till Ayacucho, som skulle bli dagens slutpunkt. De kostade 6 kronor för oss var, vilket måste anses vara ett mycket facilt pris för en hel dags resa.

Det stod redan flera likadana bussar på plats, och vi hade ingen aning om vilken av dem som vi skulle åka med eller ens om de alla skulle gå till Ayacucho. Så vi bara ställde oss bland alla de andra i den kyliga morgonen och väntade på att bli insläppta i rätt buss. Vi två var de enda som uppenbart reste för vårt höga nöjes skull – alla de andra passagerarna var lokala män som helt klart inte var ute för första gången på detta äventyr. Egendomligt nog fanns det inte en enda kvinna bland busspassagerarna. På den här bilden syns Eds silhuett längst bort från kameran.

Ed längst bort bland väntande passagerare, Busstationen, Huancayo (1969)

Ed längst bort bland väntande passagerare, Busstationen, Huancayo (1969)

Han tog också samma bild – fast i motsatt riktning. Det är därför samma män som syns på båda bilderna – inte för att man kan känna igen en enda av dem. Jag själv syns inte alls på Eds bild, för jag hade då gått ut på gatan för att ta nästa bild.

Ed tog samma passagerare från sitt håll, Busstationen, Huancayo (1969)

Ed tog samma passagerare från sitt håll, Busstationen, Huancayo (1969)

Massor med gods höll nämligen på att lastas upp på bussarna tak. Jag var litet orolig för våra väskor – skulle de också komma att ställas uppe på taket, och skulle de då vara säkra där? Det visade sig dock att alla bussarna hade en dörr baktill, och innanför den fanns var ett stort utrymme just för bagage – ungefär samma arrangemang som i en personbil.

Här lyfts tungt gods upp på taket på vår buss, Busstationen, Huancayo (1969)

Här lyfts tungt gods upp på taket på vår buss, Busstationen, Huancayo (1969)

När det började bli dags att stiga ombord på bussarna, så visade det sig att vi hade våra platser just i den buss – nummer J2426 – som hade ett oljefat på taket. Detta oljefat påminde mig om hur farofylld den här bussresan skulle bli. Som om jag för ett ögonblick hade kunnat glömma bort den smala, enkelriktade vägen framför oss!

Så var det klart för avgång. Vi hade fått tag i var sin vägkarta på hotellet, och även om den inte var så värst detaljerad, så var den bättre än vad vi annars hade haft, vilket var ingen karta alls. På denna kunde vi till och med se var det fanns ett hotell Turista – dessa var utmärkta på kartan med svarta byggklotsar. På den lilla utklippta kartbiten som kommer här kan du se vår väg från Huancayo till Ayacucho och också att det där lyckligtvis fanns ett hotell Turista.

Karta över vägsträckan Huancayo - Ayacucho (1969)

Karta över vägsträckan Huancayo – Ayacucho (1969)

Published in: on 2013/02/05 at 04:25  Kommentera  

Inlägg 1.720: 24 apr 1969

Huancayoavresematematiken

Vi vilade upp litet i horisontell ställning före middagen, som kom att bestå av soppa och kyckling. Detta vårt sista mål på hotell Turista i Huancayo gick på 19 kronor.

Del 1 av torsdagens middagsmåltid, Hotell Turista, Huancayo (1969)

Del 1 av torsdagens middagsmåltid, Hotell Turista, Huancayo (1969)

Del 2 av torsdagens middagsmåltid, Hotell Turista, Huancayo (1969)

Del 2 av torsdagens middagsmåltid, Hotell Turista, Huancayo (1969)

Efter middagen gick vi ut på torget framför hotellet för att bara slöa där en stund i kvällningen, men det kom så kalla kårar att vi snart fick dra oss in igen. Och strax därefter kom det en åsksmäll som fick oss att hoppa högt. Regnet brakade löst, och det var skönt att vara inne i ett säkert hus och inte i ett av alla de små husen, byggda av soltorkad lera. Regnet fortsatte i en timme och slutade sedan lika plötsligt, så som åskregn har för sed. Vi skulle gärna ha tittat på Huancayo efter vätan, men gatorna kunde nu ha blivit till störtfloder – och dessutom var det ju nattmörkt därute.

Det var nu dags att betala räkningen för hotellvistelsen. Den visade sig vara vår största räkning dittills – 33 centimeter lång och 21 centimeter bred. Den fick inte ens rum i min scanner, så bottencentimetrarna kom inte med på bilden. Men var lugn – där stod ändå ingenting.

Vår räkning, Hotell Turista, Huancayo (1969)

Vår räkning, Hotell Turista, Huancayo (1969)

Vårt rum kostade 36 kronor natten, betydligt facilare än för exakt samma kvalitet på hotell Kontinental i Lima. Våra många måltider kostade en aning mera än rummet. Och så tillkom det ett 13% servicepåslag och en 8% skatt ovanpå alltihop. Räkningen gick på i allt 240 kronor för de tre dygnen.

Men så kom det till någonting. Det var vår restaurangnota från ankomstmiddagen (se inlägg 1.709), och den hade de glömt att ta upp på den stora räkningen. Den debiterades oss i form av en addering av 12 kronor gjord bakpå en av våra restaurangnotor, och den ser du här. Vi var alltså skyldiga hotellet  252 kronor – eller exakt 2.101,68 solar.

Tisdagens middagsmåltid hade glömts bort på hotellräkningen, Hotell Turista, Huancayo (1969)

Tisdagens middagsmåltid hade glömts bort på hotellräkningen, Hotell Turista, Huancayo (1969)

Bokhållaren Ed hade beslutat att det var dags att växla in ännu en resecheck nu, så länge vi befann oss i civilisationen här i Huancayo. Portieren hade tidigare talat om för honom att det gick fint att göra det rätt där på hotellet. De tillämpade precis samma växlingskurs och avgifter som bankerna. Därför växlade Ed nu en 50 dollars resecheck och fick för den 254 kronor – eller rättare sagt 2.118 solar. Han fick därmed 2 kronor tillbaka på transaktionen. Det kunde inte ha blivit en jämnare match mellan beloppen!

Växling av 50 dollar, Hotell Turista, Huancayo (1969)

Växling av 50 dollar, Hotell Turista, Huancayo (1969)

På kvällen avsmakade vi vår reservproviant inför morgondagen. Småkakorna var goda, men chokladen var helt osockrad. Jag hade aldrig förut tänkt mig att choklad kunde vara osockrad, så det var en chock att upptäcka att den var helt oätbar. Antagligen var den avsedd att smältas i en panna och användas i gravad sill eller något liknande. På morgonen glömde vi diskret kvar chokladen på rummet.

Published in: on 2013/02/04 at 05:27  Kommentera  

Inlägg 1.719: 24 apr 1969

Gatumarknadsinspektionsfinalen

Vi var helt uppskakade. Det var förstås möjligt att flickan i själva verket inte alls var så ensam och övergiven som det hade verkat, men vår kulturforskningsexpedition hade ändå fått ett snöpligt slut. Vi lämnade den vilda vildmarken, och återvände till vårt hotell, till civilisationen.

Där återhämtade vi oss med en stärkande kopp te med tilltugg, och betalade 3 kronor för vårt lilla mellanmål.

Torsdagens mellanmåltid, Hotell Turista, Huancayo (1969)

Torsdagens mellanmåltid, Hotell Turista, Huancayo (1969)

Eftersom vi skulle sitta blickstilla på en buss under hela morgondagen och det fortfarande var ett par timmar kvar av denna dag, begav vi oss sedan ut på en sista sväng runt de vackra gatumarknaderna.

Den här gången passerade vi genom gatumarknader, som inte alls var turistinriktade – enbart lokalt folk var där för sina vardagsinköp. Den första av marknaderna var trång och säkert praktisk för snabba inköp, om man i förväg visste var allting fanns.

Gatumarknad med mera stationära butiker, Huancayo (1969)

Gatumarknad med mera stationära butiker, Huancayo (1969)

Den andra hade så låga takskynken att bara kortväxta kunder klarade sig in under dem. Men de flesta människorna var inte högväxta här i trakten.

Torgmarknad med mest matvaror, Huancayo (1969)

Torgmarknad med mest matvaror, Huancayo (1969)

Någonstans fann vi ett stort betongtorg med en jättestor utebutik. Det fanns också några andra butiker utspridda där, och de alla hade massor med varor och försäljare men inte en enda kund. Hur kunde detta löna sig?

KundövergivenTorgmarknad, Huancayo (1969)

Kundövergiven torgmarknad, Huancayo (1969)

Nästa bild visar knappast en marknad, men i varje fall en rad butiker. Framför dessa satt hela dagen en klunga indiankvinnor med var sin vita säck i hopp om att någon skulle tänkas vilja köpa vad det nu var de hade med sig att sälja.

Försäljning även utanför gatumarknadsstånden, Huancayo 1969)

Försäljning även utanför gatumarknadsstånden, Huancayo 1969)

Nästa gatuscen trodde vi först vara en gatumarknad, men det visade sig att det inte alls var det. I stället var det bara en otroligt stökig gata med mycket folk i rörelse men utan någon nämnvärd försäljning av någonting. Alltså ännu en gata i Huancayo där folk var upptagna av diverse sysslor utan att vi begrep vad som var på gång.

Folkmyller på en gata utanför centrum, Huancayo (1969)

Folkmyller på en gata utanför centrum, Huancayo (1969)

Vi tog också bilder av ett par lekplatser som verkade vara rätt olämpliga. Den ena var ett sandigt gatuhörn, där man kunde spela boll och tafatt och ha kul, men lastbilar och annan trafik utgjorde ett ständigt faromoment.

Lekplats med barn och trafik, Huancayo (1969)

Lekplats med barn och trafik, Huancayo (1969)

Den andra lekplatsen hade en hög och fantasieggande banvall, som inbjöd till klättring och krig och annat skoj. Där var faromomentet att ett tåg kunde komma smygande på sina blankslipade skenor. Ja, det var faktiskt farligt att vara barn, var man än höll till.

Lekplats med barn och spår, Huancayo (1969)

Lekplats med barn och spår, Huancayo (1969)

Vi hade förstås bara sett en bråkdel av allt att se i Huancayo. Men vi hade sett tillräckligt, och nu var det dags för nya intryck. Dags att resa vidare!

Published in: on 2013/02/04 at 01:53  Kommentera  

Inlägg 1.718: 24 apr 1969

Fattigstadsdelsbesöksintrycksvariationerna

Sedan var det snart dags för vår lunch hemma på hotellet. Efter det lilla vi hade tagit till frukost hade vi aptit nog för omelett och hamburgare och en hel del annat. Sammanlagt kostade lunchen oss 15 kronor.

Del 1 av torsdagens lunchmåltid, Hotell Turista, Huancayo (1969)

Del 1 av torsdagens lunchmåltid, Hotell Turista, Huancayo (1969)

Del 2 av torsdagens lunchmåltid, Hotell Turista, Huancayo (1969)

Del 2 av torsdagens lunchmåltid, Hotell Turista, Huancayo (1969)

Nu hade vi sett på Huancayos fashionabla delar runt hotell Turista, vi hade sett indianernas gatumarknader, och också hur folk lade ner tid och energi på att bygga nytt och rymligt – och säkert billigt – i stadens utkanter. Nu ville vi se hur de riktigt fattiga levde, de som troligen utgjorde majoriteten av folket här. Vi såg dem inte mycket på gatorna i centrum, så vi sökte upp dem där de bodde.

Vi valde ut ett område som låg inte alltför långt borta, och därifrån kunde man lätt se den Obefläckade kyrkan intill stationen. I skjulen här – och på andra håll – bodde Huancayos obemedlade människor.

Fattig gatstump inte långt från katedralen, Huancayo (1969)

Fattig gatstump inte långt från den Obefläckade kyrkan, Huancayo (1969)

Här är två bilder till från gatorna i detta bostadsområde. Det var intressant att se hur mycket gott något så enkelt som skuggan från eucalyptusträden gjorde för en i övrigt trist miljö.

Ed på en fattig gata, Huancayo (1969)

Ed på en fattig gata, Huancayo (1969)

Fattig stadsdel i eucalyptusträdens skugga, Huancayo (1969)

Fattig stadsdel i eucalyptusträdens skugga, Huancayo (1969)

Det hände vid flera tillfällen under vårt eftermiddagsbesök där att unga mammor bad oss rika ’gringos’ – pejorativ spansk slang för amerikaner – att fotografera dem med sina spädbarn i famnen. Det gjorde vi gärna, och det var uppenbart att de räknade med att få en slant för detta, något som de naturligtvis också fick. Ibland tog vi verkligen en bild, men annars fuskade vi  för att inte slösa bort vår film.

En mamma med sitt lilla barn, Huancayo (1969)

En mamma med sitt lilla barn, Huancayo (1969)

Vid tre tillfällen räckte det dock inte med fotografering – mamman sade ”Enfermo” (spa. sjuk) och  ville absolut att Ed skulle hålla deras barn i famnen och att jag skulle ta en bild av detta.

Som en läkekonstens gud håller Ed ett sjukt barn i sin famn, Huancayo (1969)

Som en läkekonstens gud håller Ed ett sjukt barn i sin famn, Huancayo (1969)

Vi fick senare veta att läkekonstens gud i incaindianernas tro var svart. Och eftersom människorna här var mera spanska än indianer, så omfattades denna tro helt klart av hela befolkningen.

Vi gick omkring länge i Huancayos fattiga delar därför att människorna där var intressantare än på andra håll i staden. De var genuina och naturliga – vi kunde visserligen inte kommunicera mycket med dem på grund av språket. Men blickar och leenden säger mycket.

Och så plötsligt bröts vår inbillade idyll. Vi svängde runt ett hörn och fick se den här stackars flickan, olycklig och övergiven. Med en gång kom vi att misstänka att all den värme och tillgivenhet som vi hade känt flöda från människorna här på dessa gator var spelad – vad annat kunde vi tro om människor som var ansvariga för det här barnet?

En hjärtskärande syn i det fattiga området, Huancayo (1969)

En hjärtskärande syn i det fattiga området, Huancayo (1969)

Published in: on 2013/02/03 at 07:28  Kommentera  

Inlägg 1.717: 24 apr 1969

Stadsutkantsboendekomforten

När vi råkade passera en riktig speceriaffär – inte en utomhusmarknad – på vår väg till hotellet, så gick vi in och köpte oss en påse med småkakor och också en chokladkaka som var dubbelt så stor som en svensk Marabou. Detta var avsett av utgöra ett förråd av skickligt hopsatt, näringsriktig proviant för den händelse att vi blev strandsatta under vår förestående bussresa. Vad tänkte vi på egentligen? Bara sött krafs och så ingenting alls att dricka. Se hur höjden över havet påverkade våra hjärnor!

Kvittot på den inköpta nödfallsprovianten, Huancayo (1969)

Kvittot på den inköpta nödfallsprovianten, Huancayo (1969)

Vi lämnade påsen på vårt rum och gick ner för att äta frukost. Men efter den bastanta middagen kvällen före var vi inte alls hungriga, så det blev ett lätt mål. Ändå blev det två notor, för vi spädde på med mera efterhand, men vår frukost gick ändå på bara 5 kronor allt som allt.

Torsdagens frukostmåltid, Hotell Turista, Huancayo (1969)

Torsdagens frukostmåltid, Hotell Turista, Huancayo (1969)

Vi satt som vanligt en liten stund i våra fåtöljer efter maten. Ed tog en fin bild av det rundade fönstret som var lika vackert inifrån som utifrån med sina blyinfattade smårutor.

Huamanmarcatorget sett från sällskapsrummet, Hotell Turista, Huancayo (1969)

Huamanmarcatorget sett från sällskapsrummet, Hotell Turista, Huancayo (1969)

Två av fotograferna hade nu satt upp butik på trottoaren rätt utanför hotelldörren. Jag vet inte varför incagumman sprang så förskräckt förbi – hon borde väl ha varit van vid detta spektakel.

Fotografträngseln rätt utanför porten, Hotell Turista, Huancayo (1969)

Fotografträngseln rätt utanför porten, Hotell Turista, Huancayo (1969)

I dag var det jag som blev fotograferad på Huamanmarcatorget. Ed och jag gick förstås tillsammans där som överallt annars, men någon måste ju hålla i kameran för att föreviga evenemanget.

Korsar Huamanmarcatorget på väg mot Hotell Turista, Huancayo (1969)

Korsar Huamanmarcatorget på väg mot Hotell Turista, Huancayo (1969)

Det här var ju den extra dag, som vi fick i Huancayo på grund av busstidtabellen, och vi tänkte använda den till att se nya, obekanta stadsdelar – inte till att gå fram och tillbaka på samma gator som under gårdagen. Nu på förmiddagen sökte vi oss till stadens utkanter, och det var egentligen inte alls långt dit.

Snart var vi ute ur stadsträngseln. Här i utkanterna hade vanligt folk rum att både bo i sitt eget hus och odla potatis och grönsaker på sina egna åkrar utanför knuten och därmed försäkra sig om att alltid ha en viss tillgång till mat för dagen.

Hus med egna grödor i stadens utkanter, Huancayo (1969)

Hus med egna grödor i stadens utkanter, Huancayo (1969)

Den här mannen hade just det i sikte, när han lugnt och egenhändigt byggde sig ett hus av solbränt tegel. En dag skulle också han där kunna klara av en del av matbehovet för sin familj.

Egenhändigt husbygge på gång, Huancayo (1969)

Egenhändigt husbygge på gång, Huancayo (1969)

Även på gatumarknaderna här i utkanten av Huancayo fanns det mycket mera utrymme. När vi såg de här salutorgen med all sin frukt kom vi att tänka på att komplettera den redan inköpta provianten med litet av vad de sålde här. Så vi köpte några apelsiner och också en del annat tuggbart från dessa intressanta stånd. Vi måste ha fått litet av vårt förstånd tillbaka.

Torgmarknad i utkanterna, Huancayo (1969)

Torgmarknad i utkanterna, Huancayo (1969)

Gatumarknad i utkanterna, Huancayo (1969)

Gatumarknad i utkanterna, Huancayo (1969)

Ed på torgmarknad i utkanterna, Huancayo (1969)

Ed på torgmarknad i utkanterna, Huancayo (1969)

Published in: on 2013/02/02 at 08:31  Kommentera  

Inlägg 1.716: 23 – 24 apr 1969

Limatågsavgångsinspektionen

Tyvärr har jag inte kvar huvudnotan för middagen men jag har räknat ut att den löd på 91 solar eller 11 kronor. Men jag kan visa upp notorna för efterrätterna och för de fyra pilsnerflaskor – två för oss var – som vi halsade till maten. Hur skulle detta sluta? Brist på syre och så massor med alkohol – hmmm.

Onsdagens middagsmåltids efterrätter och pilsner, Hotell Turista, Huancayo (1969)

Onsdagens middagsmåltids efterrätter och pilsner, Hotell Turista, Huancayo (1969)

Och ovanpå det, finansiell ruin. Efterrättsnotan slutade på 4 kronor och pilsnernotan på 2 kronor. Låt mig här tala om att ’Mesa’ på notorna gällde bordsnumret och ’Mozo’ identifierade servitören.

Vi låg och pratade en hel del innan vi somnade, för det hade varit en välfylld dag. Och det bästa med den var att jag hade fått uppleva allt detta nya tillsammans med min egen älskade man!

Vi vaknade vid 07-tiden på torsdagen och kände oss bägge riktigt utsövda. Ed hade klarat av middagen utan några problem. Jag räknade ut att jag, och troligen också Ed, hade sovit sammanlagt 16 timmar under det första dygnet i Huancayo – rent otroligt. Nu hade vi sovit i 9 eller 10 timmar till och kände oss rätt normala igen.

”Jag ville gärna gå och titta på när tåget till Lima ger sig av”, sade tokdåren inom mig, och Ed  tyckte att det var en god idé att göra det efter frukosten.

”Nej”, sade jag, ”före. Tåget går redan klockan 08.00, så vi kommer tillbaka hit efteråt och äter frukost.”

Vi klädde oss fort, och när vi sedan gick på Icagatan stannade vi till på samma plats där vi under gårdagen hade tagit en bild. Nu stod där en fotograf som plåtade en ung man i finkostym.

Gatufotograf i arbete, Icagatan, Huancayo (1969)

Gatufotograf i arbete, Icagatan, Huancayo (1969)

Tågavgången här var helt annorlunda än när vi lämnade Lima. Där hade det duggregnat på en nästan tom plattform – här var det ett familjeevenemang på gång i strålande sol. Varenda resande hade med sig hela sin stora familj för att bli avvinkad, och jag är glad att Ed tog en bild av hur plattformen såg ut just före tågets avgång.

Plattformen vid tåget till Lima, Huancayo (1969)

Plattformen vid tåget till Lima, Huancayo (1969)

I motsats till oss hade killen med kameran inte kommit till stationen bara för att se tåget avgå – han skulle åka med det och hade hoppat av för att ta bilder av incafamiljerna där på plattformen. Han var från Chicago och hade vistats här i Huancayo i en hel vecka.

Efter tågets avgång gick vi inte direkt tillbaka till hotellet. I stället följde vi spåret en liten bit i andra riktningen och fick där se något som verkade vara en improviserad busstation. Se på alla dessa människor, mest kvinnor med sina vita resesäckar och en del av dem med ett barn instoppat på ryggen!  De satt där vid vägkanten och väntade på något, buss eller lastbil kantänka, som skulle komma och plocka upp dem och köra dem till varthän de var på väg. Ett hårt liv!

Incafolk som väntar vid en grusgata, Huancayo (1969)

Incafolk som väntar vid en grusgata, Huancayo (1969)

Published in: on 2013/02/02 at 07:16  Kommentera  

Inlägg 1.715: 23 apr 1969

Gatumarknadsvaruutbudsrikedomen

Nu kände vi oss både stärkta och uppiggade. På väg till portierens rekommenderade gatumarknader hoppade vi in i en saluhall där enbart fjädefä fanns att köpa. Inte ens Ed visste vad i all världen de använde sin köttkvarn till – kunde verkligen en okokt höna malas till färs? Detta visade hur obekanta med kökets alla intrikata möjligheter vi var.

Saluhall för enbart fjäderfä, Huancayo (1969)

Saluhall för enbart fjäderfä, Huancayo (1969)

Mera ekonomiskt för de flesta familjer var det säkert att köpa levande höns för att själv klara av allt som erfordrades för att göra dem till middagsmat – eller för att låta dem frodas på bakgården och förse familjen med ägg. Den här hönsbutiken befann sig utomhus på en trottoar.

Trottoarbutik för levande fjäderfä, Huancayo (1969)

Trottoarbutik för levande fjäderfä, Huancayo (1969)

 Och här kom det en leverans av varor i säck till en butik som enbart sålde nudlar, pasta och mjöl. Jo, jag minns själv den tid då en husmor måste gå i många olika affärer för att få ihop råvarorna till ett middagsmål.

Varuleverans i säck, Huancayo (1969)

Varuleverans i säck, Huancayo (1969)

Här var vi verkligen tillbaka i en tid då man skötte hushållet på det sättet. Jo, naturligtvis fanns det alldeles säkert storbutiker med alla sorters matvaror – men här hade vi inte sett någon sådan. Fast om man tänker på saken så var vi ju egentligen själva mitt i en enda storbutik – en del diskar stod inomhus och andra på ett torg eller en gata. Alltsom vi trängde oss fram bland marknadsdiskarna förundrades vi över hur mycket olika saker det fanns där. Mat i alla former, förstås, och så kläder, kläder, kläder. Leksaker för barn fanns det på flera stånd intill varandra, och nyttigheter för hemmet hittade vi också gott om – sådant som stearinljus och trasmattor och sytillbehör. Ed sade att det verkade vara en filial till Macys varuhus i Nya York, men det höll jag inte med om. Det mesta hos Macys var ju faktiskt egentligen onödiga modesaker, medan den här marknaden enbart hade användbara nyttoartiklar.

Här kommer tre gatumarknader, alla likadana och ändå helt olika, och de låg lika nära varandra som de här bilderna.

Gatumarknad, Huancayo (1969)

Gatumarknad, Huancayo (1969)

Gatumarknad, Huancayo (1969)

Gatumarknad, Huancayo (1969)

Gatumarknad, Huancayo (1969)

Gatumarknad, Huancayo (1969)

Vi köpte ingenting, för det skulle ju sedan släpas med i två veckor i bagaget. Man måste tänka på sådant, och vi kom därför tillbaka till hotellet helt tomhänta. Vi satt och skrev några vykort på rummet innan vi gick ner för att äta middag. För att inte till slut bli piskade att på en gång skriva kort för alla de 45 frimärken som vi hade köpt i Lima, så skrev vi några här och några där. Det gjorde vi när vi vilade upp mellan slagen, och då hade vi ju också alltid nya färska upplevelser att skriva om.

Men sedan gick vi ner i matsalen. Nu skulle det bli gott med mat igen, för det hade varit en tröttsam dag med alldeles för litet syre i luften.

Published in: on 2013/02/01 at 23:24  Kommentera  

Inlägg 1.714: 23 apr 1969

Inandningsnödvändigheten

Vi hade redan vant oss vid det brokiga folklivet överallt. Detta gjorde att när vi vid ett tillfälle råkade hamna i fina och därmed enformigare kvarter, så skyndade vi oss genast iväg därifrån.

Fin och därför enformig gata, Huancayo (1969)

Fin och därför enformig gata, Huancayo (1969)

Och så snart vi kom ut på mera blandade gator var det livligt på nytt – och här träffade vi återigen på skolflickorna.

Här var gatan också fylld med skolflickor, Huancayo (1969)

Här var gatan också fylld med skolflickor, Huancayo (1969)

Efter att ha vandrat omkring ordentligt i denna verkligt främmande stad kom vi glada i hågen tillbaka till vårt hotell Turista. Nu kunde vi lägga oss ovanpå en stund och vila upp – när man rörde sig det minsta kändes det som om huvudet flöt iväg, men höll man sig stilla så var allt genast bra igen. Ed hade klagat över huvudvärk på morgonen, men den hade försvunnit och kom inte tillbaka.

Efter någon timme var vi redo för lunch. Vi hade sett ett par matställen på vår promenad, men ingenting som lockade oss ifrån vår trevliga hotellmatsal. Ed skötte om betalningen på 23 kronor och fick två olika notor, för hans Inca-cola kom separat från baren. Det hela kostade oss som vanligt bara hans eleganta namnteckning.

Onsdagens lunchmåltid, Hotell Turista, Huancayo (1969)

Onsdagens lunchmåltid, Hotell Turista, Huancayo (1969)

Efter maten satte vi oss återigen och kopplade av en stund i de bekväma fåtöljerna intill matborden. När vi satt där märkte jag att kroppen fick arbeta ordentligt för att hålla andningen igång – jag blev faktiskt yr i huvudet när den fick sköta sig själv som vanligt. Men när jag medvetet drog djupa andetag så kändet allt genast bättre. Andas bör man, annars dör man.

Ed i sällskapsrummet, Hotell Turista, Huancayo (1969)

Ed i sällskapsrummet, Hotell Turista, Huancayo (1969)

Efter en stund av detta kände jag att jag ännu hellre ville sova en liten stund, och Ed följde gärna mitt exempel. Vi gick upp på rummet, satte väckarklockan ett par timmars tid framåt, och kröp ner mellan lakanen. Guvaskönt! Nu gick det bra utan att ens tänka på andningen.

Innan vi så småningom gav oss ut i folkvimlet igen, stannade vi till i matsalen och fick oss en bit paj. Detta kostade bara en försumbar krona och var precis vad vi behövde för att få tillräckligt med energi inför eftermiddagens vandringar.

Onsdagens mellanmåltid, Hotell Turista, Huancayo (1969)

Onsdagens mellanmåltid, Hotell Turista, Huancayo (1969)

Vi frågade portieren om det fanns några gatumarknader såhär på en onsdag mitt i veckan – vi hade lockats av det här vykortet och ville se något liknande.

Gatumarknad, Huancayo, 1969 (vykort)

Gatumarknad, Huancayo, 1969 (vykort)

Han skrattade och sade att de höll igång varenda dag. De fanns överallt i staden utom i själva centrum, och han talade om för oss – utan någon detaljskiss – var någonstans det fanns mest av dem.

Published in: on 2013/02/01 at 22:25  Kommentera  

Inlägg 1.713: 23 apr 1969

Höjdtillvänjningsprocessomkringströvningsterapin

Han förklarade för mig, delvis med internationella gester, att vägen dit var så smal att det inte gick att mötas på många ställen. All trafik, såväl bilar som bussar, fick därför gå bara i ena riktningen. Håret reste sig på mitt huvud.

”Men hur går det då till på söndagarna?” undrade jag sakligt för att lugna ner mig.

Han skrattade till: ”Då får man köra i båda riktningarna och hoppas på det bästa. Men jag tror inte att det går några bussar alls där på söndagarna.”

Detta betydde alltså en extra dag för oss i Huancayo. Men detta var ju egentligen bara bra – nu skulle vi få mera tid på oss att bli (1) vana vid den tunna luften och (2) mera bekanta med folket och livet i en peruansk småstad. Vi hade ju faktiskt gott om tid.

Efter konversationen om den smala vägen kände jag mig helt matt och ville gå tillbaka till hotellet och vila litet, men det satte sig Ed helt emot. Nej nu skulle vi utforska Huancayo – ovanpå den ordentliga frukosten hade vi krafter nog att röra oss en hel del.

Vi gjorde bägge delarna. Vi gick tillbaka till hotellet och talade om för portieren att vi skulle stanna i tre nätter och inte bara i två. Efter det låg jag på rygg ovanpå sängen i en kvart medan Ed skrev vykort, och sedan bar det ut igen. Vi gick på Icagatan, samma som för gårdagens taxifärd de 500 meterna från stationen, och från den gatan kunde vi se tornen på den Obefläckade kyrkan (spa. Iglesia Inmaculada). Kyrkan där framme gjorde att vi inte ens lade märke till allt som försiggick i folkgruppen rätt framför oss, och nu efteråt begriper jag då rakt inte vad de alla gjorde.

Mycken verksamhet i en enda röra, Icagatan, Huancayo (1969)

Mycken verksamhet i en enda röra, Icagatan, Huancayo (1969)

En minut därefter var vi ända framme vid kyrkan, och den hade en stor ölbutik rätt framför.

Den obefläckade kyrkan, Icagatan, Huancayo (1969)

Den obefläckade kyrkan, Icagatan, Huancayo (1969)

Vi hade inget mål för vår promenad, men vi höll oss med avsikt på gatorna inte långt från vårt rum för att kvickt kunna komma dit ifall vi plötsligt skulle kollapsa. Här är en bild av en gata nära hotellet.

En vardaglig gatuscen, Huancayo (1969)

En vardaglig gatuscen, Huancayo (1969)

Plötsligt var samma gata fylld med skolflickor, alla i samma strukna blåa klänningar med bred vit krage. Detta utgjorde uppenbart deras skoluniform, och vi gissade att deras skola hörde till kyrkan därintill.

Samma gata fylld med skolflickor, Huancayo (1969)

Samma gata fylld med skolflickor, Huancayo (1969)

Vid denna busshållplats lade vi märke till att Huancayo var sammansatt av två vitt skilda kulturer, de inhemska incaindianerna och de för hundratals år sedan inflyttade spanjorerna. De bodde i sina olika delar av staden, men på gatorna i centrum såg man dem alla tillsammans. Lägg märke till alla ryggknyten – det fanns ett barn i vartenda ett.

Färgglatt busstopp i centrum, Huancayo (1969)

Färgglatt busstopp i centrum, Huancayo (1969)

Published in: on 2013/02/01 at 08:21  Kommentera  

Inlägg 1.712: 23 apr 1969

Busstationuppsökningsunderstödet

Vi gick till mitten av Huamanmarcatorget och kunde därifrån se vårt hotell utifrån. Det såg lika trevligt ut som det var därinne – inte alls stelt och fyrkantigt som de andra byggnaderna runt torget. Det påminde faktiskt om de stora administrationsbyggnaderna runt Vapentorget i Lima, med samma burspråk av brunmålat snidat trä och samma välvda öppningar för fönster och dörrar. Men det hade också de lutande taklinjer som kännetecknade arkitekturen i Schweiz, ett annat bergigt rike långt därifrån.

Ed framför hotell Turista, Huamanmarcatorget, Huancayo (1969)

Ed framför hotell Turista, Huamanmarcatorget, Huancayo (1969)

Vi hade ett enda ärende nu, och det var viktigt. Vi skulle ta reda på när bussarna gick till Cusco, vårt nästa mål, och eftersom vi inte kunde se busstationen från där vi stod, så frågade vi en man på gatan var den låg någonstans. På min stapplande spanska: ”¿Dónde está …?”

Han talade bara spanska, men han kunde peka ut gatan. Och för att göra det lättare för oss, så tog han fram ett visitkort och ritade bakpå det en klargörande skiss över hur vi i detalj skulle hitta ’Hidalgo’, som var namnet på busstationen.

Skiss ritad för oss för att hitta till busstationen, Huancayo (1969)

Skiss ritad för oss för att hitta till busstationen, Huancayo (1969)

Vi fann den lätt några kvarter från Huamanmarcatorget. Där stod det för tillfället bara en enda buss, och den skulle inte alls räcka till för våra behov. Den gick till Chilca, vilket visserligen låg i rätt riktning – men bara tre kilometer från Huancayos centrum.

Lokal buss, Busstationen, Huancayo (1969)

Lokal buss, Busstationen, Huancayo (1969)

Bussen till Cusco måste ha avgått redan vid 06-tiden för att hinna dit före kvällen – vi kunde ju lätt se på kartan att det var en mycket längre väg än gårdagens tågresa. Och det var just det som vi var här för att få reda på, så vi gick in och frågade efter bussen till Cusco.

Cusco? Nej, det gick ingen buss till Cusco härifrån. Vi skulle i stället ta en buss till Ayacucho och sedan ta oss vidare därifrån. Ayacucho var ett bekant namn från vår förplanering av den här resan  (se inlägg 1.655), så det stämde nog rätt bra. Så när gick bussarna härifrån till Ayacucho i morgon, tro?

I morgon? Nej, det gick ingen buss till Ayacucho i morgon, för då var det torsdag. Men på fredag klockan 07.00 skulle det gå en buss dit.

”Går det inte en enda buss till Ayacucho under hela morgondagen?” undrade jag häpet. Det började minsann gå riktigt bra att uttrycka häpenhet på spanska språket.

”Nej, all trafik på den vägen går bara norrut på tisdag, torsdag och lördag. Ni skall resa söderut, och då måste ni resa på en måndag, onsdag eller fredag. I dag är det onsdag, och det gick en buss till Ayacucho i morse klockan 07.00.”

Published in: on 2013/02/01 at 06:32  Kommentera  

Inlägg 1.711: 23 apr 1969

Altitudkroppsrörelsepåverkandet

”Sover du?” viskade jag försiktigt. – Inget svar.

”Sover du?” teaterviskade jag. – ”Hmmmm”, kom det från andra sidan rummet.

Vi var ungefär lika pigga, bägge två. Jag kände mig inte dålig men hade ingen riktig längtan efter att göra någonting alls. Ed hade litet huvudvärk men sade att han ändå borde stiga upp. Han berättade för mig om olyckshändelsen med gårdagens middagsmål och att han därför var riktigt hungrig nu.

Vi kravlade oss upp. Klockan var litet över 08.00, och vi hade ju bara den här dagen på oss för att se hur den här staden – vad den nu hette – såg ut, innan vi reste vidare. Från fönstret kunde vi inte se mycket mer än en husvägg – inte alls samma utsikt som från hotellet i Lima.

Vi var så renbadade att det var ingen anledning att duscha nu, så vi kunde snart stappla ner i matsalen. Där satte vi oss elegant på traditionella matsalsstolar med hög rygg. Vi fick en ordentlig frukost med skinka och ägg och annat gott som vi kände till. Notan löd på 8 kronor, och Ed skrev sitt namn på den.

Onsdagens frukostmåltid, Hotell Turista, Huancayo (1969)

Onsdagens frukostmåltid, Hotell Turista, Huancayo (1969)

Vi satt utmattade kvar därnere en stund efter frukosten och smälte maten. Det här skulle bli en besvärlig dag – vi var inte vana vid att vistas på mer än 3200 meters höjd trots gårdagens rullande visit på 4700 meter – och allt man egentligen ville göra var att sítta och halvsova. Allt var också så vackert därinne, bruna takbjälkar, väggbonader med llamadjur, blyinfattade fönsterrutor, sköna fåtöljer – det var trivsamt här!

Vilar upp efter frukosten, Hotell Turista, Huancayo (1969)

Vilar upp efter frukosten, Hotell Turista, Huancayo (1969)

Men till slut gav vi oss ändå iväg ut för att se oss omkring. Hotell Turista låg vid ett stort, modernt torg, som hette Huamanmarcatorget, med nybyggda kontorsbyggnader runt omkring. Det var bara incakvinnornas färgglada kläder som bröt stenöknens enformighet. Den här unga mamman med sitt barn instoppat i ryggsäcken satt där en bit bort rätt framför hotellet och lyste upp torget.

En stunds vila med barn på ryggen och säck att bära, Huamanmarcatoget, Huancayo (1969)

En stunds vila med barn på ryggen och säck att bära, Huamanmarcatorget, Huancayo (1969)

Tvärs över gatan framför hotellets ingång stod tre fotografer med sina gammaldags jättekameror på stativ redo att plåta hugade besökare. Nej tack, vi har våra egna kameror!

Fotografer utanför hotell Turista, Huamanmarcatorget, Huancayo (1969)

Fotografer utanför hotell Turista, Huamanmarcatorget, Huancayo (1969)

Detta med gatufotografer var något nytt för mig. Det enda jag kunde jämföra med var när vår klass tillsammans med Märta Drake, lärarinnan i tyska, fick stå på skoltrappan i Nyköping år 1946 för att fotograferas – jo, det är jag i mitten av de tre högst upp. Då hade fotografen just en sådan träkamera på stativ.

Min realskoleklass med Märta Drake, Nyköping (1946)

Min realskoleklass med Märta Drake, Nyköping (1946)

Efter det hade jag aldrig sett sådana fotografer. Inte förrän nu. De behövs ju inte, när folk i gemen har egna kameror. Här hade det helt uppenbart ännu inte kommit så långt, och därför fanns det fotografer överallt i Huancayos centrum.

Published in: on 2013/02/01 at 02:56  Kommentera