Inlägg 1.770: 29 apr 1969

Nittonhundatalsverklighetsåterkomsten

Här har jag fotograferat tre man i arbete med att konstruera en vägg av de markerade stenar som du ser till höger på bilden. Detta bör ha varit knepigare än när dessa stenar togs till bruk första gången. Då var det ju stenhuggare som bearbetade nya stenar med vad verktyg de hade, så att de exakt skulle passa in emot stenen inunder och vid sidan. Nu gällde det ju för arkeologerna inte att hugga utan att söka ut stenar som redan hade de ytor som passade in bland sina grannar i väggen. Jag bävar vid bara tanken på den sortens arbete!

Restaureringsarbete sten för sten, Machu Picchu (1969)

Restaureringsarbete sten för sten, Machu Picchu (1969)

Ed fotograferade arbetsplatsen genom en dörr i den gamla muren till höger. Muren bar själv vittne om att den inte var så värst välbyggd, eftersom mängder av växter hade lyckas slå rot i den lilla mängd mylla som hade samlats inne i springorna mellan stenarna. Dessa springor skulle ju ha varit obefintliga i en välbyggd vägg, och då hade ingenting kunnat växa där.

Dörr in till restaureringsarbetet, Machu Picchu (1969)

Dörr in till restaureringsarbetet, Machu Picchu (1969)

Vi kom tillbaka ut till minibussarna i såpass god tid att vi hann att hoppa in i den lilla turistbutiken för att köpa oss litet tilltugg att ha på rälsbussen under resan tillbaka. Vi slog bort tanken på att gå ner till stationen till fots – dels hade vi ju redan biljetter till bussen och dels kände vi ordentligt i benen att vi redan hade motionerat dem tillräckligt. Av min opasslighet från toppen av Urberget kände jag däremot ingenting längre.

Rälsbussen stod och väntade, men det var ju egentligen inte så förvånansvärt, för där hade den säkert stått hela dagen medan vi var uppe och roade oss bland ruinerna. Jag passade på att ta en bild som kanske kan förklara varför Machu Picchu aldrig kom att upptäckas av de spanska erövrarna på 1500-talet. Vi som kände till att det fanns en stad däruppe och visste att den låg i svackan uppe på toppen, jo, vi kunde faktiskt se en stadssilhuett mot den blåa himlen. Men utan den vetskapen kunde de spanska soldaterna ha passerat det här stället i Urubambadalen tusen gånger utan att se någonting annat än en bergskam däruppe.

I svackan däruppe skönjde vi ruinerna däruppe, Machu Picchu (1969)

I svackan däruppe skönjde vi ruinerna däruppe, Machu Picchu (1969)

Tågresan var vilsam och skön efter allt traskandet, och ån bredvid oss var lika vacker som när vi hade sett den första gången några timmar tidigare. Vi kom tillbaka till Cusco en stund efter mörkrets inbrott, och det var skönt för benen att det bar utför alla de fyra kvarteren som vi hade att gå för att komma till vårt hotell.

Där fick vi en behövlig middag med soppa, omelett och fruktsallad, och Ed skrev på notorna för 17 kronor för den här goda maten.

Tisdagsmiddagsmålet med dryckjom från baren, Hotell Turista, Cusco (1969)

Tisdagsmiddagsmålet med dryckjom från baren, Hotell Turista, Cusco (1969)

Eftersom vi måste ge oss iväg till vårt tåg tidigare än matsalen hade öppnat nästa morgon, så köpte vi också för 2 kronor ett paket med några smörgåsar att ha som frukost.

Smörgåsar i stället för onsdagens frukost, Hotell Turista, Cusco (1969)

Smörgåsar i stället för onsdagens frukost, Hotell Turista, Cusco (1969)

Annonser
Published in: on 2013/03/20 at 06:45  Kommentera  

Inlägg 1.769: 29 apr 1969

Rundvandringsavlutningen

Här fick jag en bild av så gott som hela den övre mittsektionen av det Centrala torget. Jag tog den från sluttningen upp mot Pachacutecs tempel för att komma en bit upp från markytan. Bebyggelsen på kullen i bakgrunden är Folkdistriktet, och du kan även intill bildens vänstra kant se en bit av halmtaket på det ena templet invid Ceremonistenen.

Det Centrala torget och Folkdistriktet, FpW, Machu Picchu (1969)

Det Centrala torget och Folkdistriktet, FpW, Machu Picchu (1969)

Och här avslutar jag våra strövtåg i Machu Picchu genom att med kameran blicka ner från det Centrala torget mot våra välbekanta spannmålslager, dit vi sedan själva begav oss via fontänerna – det vill säga stadens dricksvatten – och Odlingsterrasserna.

Det Centrala torget, FpW, Machu Picchu (1969)

Det Centrala torget, FpW, Machu Picchu (1969)

Jag vill nu upprepa vad jag klargjorde i början av vår rundtur: Ed och jag gick i själva verket inte alls omkring på det välorganiserade sätt som nu jag har beskrivit. Precis som på Expo 67 i Montreal sprang vi hit och dit och försökte titta på allt utan en aning om var någonting hörde hemma. Jo, vi hade ju kartskissen och den lilla beskrivningen, men dem hade vi inte tid för i någon större utsträckning. Inga skyltar beskrev vad vi såg och inga pilar pekade ut vart vi skulle gå, och så som Ed och jag nu en gång var funtade så gillade vi starkt denna frihet från hjälpsamma pekfingrar. Genom att ha klottrat ner en notering om allt som vi fotograferade, så kunde vi lätt identifiera bilderna när vi fick dem tillbaka från framkallningen – men vår notering var bara såpass korrekt som vår kännedom om var vi befann oss när vi tog bilden. Vilket visade sig nu när jag jag behövde be om hjälp med den exakta platsen för en hel del bilder.

På några ställen höll man på med arkeologiska utgrävningar och även litet restaureringsarbete. Här på bilden pågick det nog en första kartläggning av en tomt med nedrasade väggar, övervuxna med ogräs. Först måste allt kartläggas och fotograferas och varje befintlig sten märkas för att senare kunna placeras på sin mest troliga plats i den vägg som skulle komma att återuppbyggas på ett så trovärdigt sätt som möjligt.

Arkeologiskt förarbete, Machu Picchu (1969)

Arkeologiskt förarbete, Machu Picchu (1969)

När alla tillhörande stenar hade uppsamlats och numrerats och den nya väggen hade börjat ta form, då kunde det se ut så som här på Eds bild – märkte du, förresten, att den här byggplatsen låg just nedanför Pachacutecs tempel i bildens övre vänstra hörn?

Genom att bygga på detta vis skapade man nya väggar, som säkerligen inte såg precis likadana ut som dem som hade rasat samman under århundradernas lopp. Men en vägg byggd i samma stil och på samma sätt som de oförstörda väggarna blir ju mycket mera inspirerande än en vägg som består av en hög stenar med ogräs ovanpå.

Nummer på varje sten under restaureringsarbetet, Machu Picchu (1969)

Nummer på varje sten under restaureringsarbetet, Machu Picchu (1969)

Published in: on 2013/03/19 at 10:29  Kommentera  

Inlägg 1.768: 29 apr 1969

Kungadistriktsbyggnadsstensurvalsskamlösheten

Inne i Kungadistriktet använde Ed min kamera för den här FpV-bilden av mig, och jag hade då trott att vi var inne i själva kungapalatset. Men men men …

Tittar genom ett fönster i en byggnad i det kungliga distriktet, FpW, Machu Picchu (1969)

Tittar genom ett fönster i en byggnad i det kungliga distriktet, FpV, Machu Picchu (1969)

Sedan tog Ed en bild till av mig på samma ställe – fast med sin egen kamera – och på den fick han med litet mera väggar. Av dem att döma var vi med all säkerhet inte inne i själva kungapalatset utan i en annan byggnad därintill. Jag hade lagt märke till hur kungapalatset var byggt, med jättestora, jämna stenblock som passade precis in bland alla de andra stenarna utan hjälp av småsten och flisor för att fylla i gap mellan stenarna. På den här andra bilden kan du själv se hur det låg till med den saken i detta hus. Visserligen var väggen väl byggd med rätt stora stenblock, men ibland hade man fyllt i med två mindre block ovanpå varandra, och var du än tittar på väggarna så ser du hur de skamlöst hade använt sig av fyllnadsflisor just överallt. Detta kan absolut inte ha varit kungens hus!

Tittar genom samma fönster, FpV, Machu Picchu (1969)

Tittar genom samma fönster, FpV, Machu Picchu (1969)

Efter att nu ha vandrat genom alla Machu Picchus distrikt hade Ed och jag rört oss medsols – nåja, det var egentligen motsols, för vi befann oss ju söder om ekvatorn – ett helt varv runt det Centrala torget  utan att egentligen stiga ut på det. Nu, efter att ha haft delar av det torget som bakgrund på många bilder, var det dags för oss att vända på steken och i stället låta några bilder bli tagna från det Centrala torget vid FpW.

Vi började med att titta uppåt från det Centrala torgets lägre avsatser mot den långa trappan utmed bergväggen upp till Folkdistriktet. Som du ser så gav trappans tre trötta turister liv åt min bild. Terrasserna i den vänstra kanten av torget utgjorde början av sluttningen upp mot Urberget.

Det Centrala torget med trappan upp till Folkdistriktet, FpV, Machu Picchu (1969)

Det Centrala torget med trappan upp till Folkdistriktet, FpV, Machu Picchu (1969)

Eds bild härnäst är motsatsen till min. Jag hade tagit bilden härovan stående långt därnere, nästan rätt bakom den röda blomman mitt i Eds bild, och om han hade tagit sin bild samtidigt med min så hade han själv kommit med på min bild i dess vänstra kant – eller åtminsone nästan. Det är Industridistriktet som du ser i mitten av Eds bild, och storleken på byggnadsstenarna i muren i bildens högra kant avslöjar att det är Kungadistriktet som ligger därovanför.

Industridistriktet och nedre delen av det Centrala torget, FpW, Machu Picchu (1969)

Industridistriktet och nedre delen av det Centrala torget, FpW, Machu Picchu (1969)

På vår väg upp till mitten av det Centrala torget från dess lägre sektioner hade vi framför oss den här vyn, och det var Ed som fångade in den. Urberget hamnade mitt i bilden och Pachacutecs tempel – med sina tre fönster – uppe i vänstra kanten.

Urberget och Pachacutecs tempel, FpW, Machu Picchu (1969)

Urberget och Pachacutecs tempel, FpW, Machu Picchu (1969)

Litet längre upp på torget tog han en bild direkt mot Pachacutecs tempel , och då ville jag inte vara sämre utan tog också en. Någon av dessa tre bilder borde väl bli lyckad, resonerade vi. Hur många turister fick vi med? På min kan jag urskilja tre, alla med den ljusa himlen som bakgrund.

Pachacutecs tempel, FpW, Machu Picchu (1969)

Pachacutecs tempel, FpW, Machu Picchu (1969)

Pachacutecs tempel, FpW, Machu Picchu (1969)

Pachacutecs tempel, FpW, Machu Picchu (1969)

Published in: on 2013/03/19 at 08:33  Kommentera  

Inlägg 1.767: 29 apr 1969

Kunganärhetssamhällsinsatsbelöningen

Och upp mot Kungadistriktet bar det av. Alldeles intill det låg vad jag kallar Ledardistriktet, vilket i detta mycket stratifierade samhälle betydde att det var hemvisten för stadens ledande skikt. Det var skollärare och kungarådgivare, fabrikschefer och husarkitekter, präster och astrologer, män som alla hade en hög utbildning och använde den. De bodde alla där, i sin lilla stadsdel nära kungapalatset.

Jag har mycket litet att presentera i bildväg från Ledardistriktet eller FpT. Här är först min bild av en gata i dessa kvarter, och på den syns det, om inget annat, hur mycket bättre byggda husen var häruppe än i, säg, verkstadsområdet eller Folkdistriktet.

Gator i Ledardistriktet, FpT, Machu Picchu (1969)

Gator i Ledardistriktet, FpT, Machu Picchu (1969)

Nästa bild beklagar jag djupt. Det skulle ha varit Soltornstemplet på denna bild, men ju mer jag tittar på den desto mer övertygad blir jag om att den föreställer något annat tempel som Ed hade fotograferat i staden. Soltornstemplet var litet mera tillsnurrat än det på bilden, och där prinsessornas hus skulle ha skymtat i vänstra kanten intill Soltornstemplet syns i stället en stenvägg. Jag har inte lyckats finna detta tempel efter att ha sökt överallt på internet. Någon som kan hjälpa till med att identifiera templet på bilden?

Ett tempel som inte var Soltornstemplet, FpT, Machu Picchu (1969)

Ett tempel som inte var Soltornstemplet, FpT, Machu Picchu (1969)

En del av Ledardistriktet hade lämnats obebyggd – dessa stora block vågade man sig säkert inte på. Jag tog den här bilden mest för Odlingsterrassernas skull, och nere i vänstra hörnet fick jag även med spannmålslagerhusen, där vi ju tog våra första bilder från Machu Picchu. Ett par av Machu Picchus anställda på en inspektionsrunda livar upp den här bilden.

Odlingsterrasserna sedda från Ledardistriktet, FpT, Machu Picchu (1969)

Odlingsterrasserna sedda från Ledardistriktet, FpT, Machu Picchu (1969)

Från samma plats tog jag även denna bild direkt mot spannmålslagren, och det är förstås den mycket sönderfallna stadsmuren som syns i förgrunden.

Spannmålslagren sedda från Ledardistriktet, FpT, Machu Picchu (1969)

Spannmålslagren sedda från Ledardistriktet, FpT, Machu Picchu (1969)

Trappan på min nästa bild från FpU kallar jag Fontäntrappan. Den utgjorde en gata inemellan Kungadistriktet och Ledardistriktet, och jag tog bilden från den lägsta delen av det Centrala torget. Lägg märke till de väldiga stenblock som hade använts för byggnaderna i Kungadistriktet till höger om trappan, i synnerhet det kungliga palatset längst uppe i högra hörnet.

Fontäntrappan mellan Kungadistriktet och Ledardistriktet, FpU, Machu Picchu (1969)

Fontäntrappan mellan Kungadistriktet och Ledardistriktet, FpU, Machu Picchu (1969)

Jag gav Fontäntrappans sitt namn baserat på att den började nere vid stadens fontäner. Dessa var inte alls några prydnadskonstruktioner utan små praktiska vattenbassänger, dit man hade byggt rännor för regnvatten och grundvatten. Stadens invånare kunde komma dit med kärl för att lätt få allt det rena vatten som behövdes i hushållet.

Published in: on 2013/03/18 at 06:53  Kommentera  

Inlägg 1.766: 29 apr 1969

Tortyrkammarenvirongerna

Från Industridistriktet begav vi oss till det angränsande Kondordistriktet. Detta intetsägande namn hade stadsdelen fått från sin kändaste byggnad, nämligen Kondortemplet med sin stiliserade kondor karvad ut ur ett stort stenblock.

Ed och jag missade Kondortemplet totalt. Jag har fått lära mig om dess existens på efterhand, och från vad jag har sett i bildväg av det så var det en stor förlust att ha missat det. Och vi gick ändå nogsamt igenom kvarteren där det templet låg.

Bortsett från templet hade Kondordistriktet säkerligen haft ett dåligt anseende på Incafolkets tid – det var där som stadens fängelser och tortyrkammare hade sin hemvist. Man får väl därför anta att också rättsväsendet som helhet höll till här, med domstol och polisstation och allt som därtill hörer. Här är bilderna som jag tog i Kondordistriktet, FpS.

På den första ser du den nedre änden av en av Kondordistriktets gator. Trappan tjänstgjorde här som gata därför att det var så brant. Vägslingan som syns nere vid Urubambaån hörde till den lilla vägstumpen från stationen och ner till Ruinbron över ån, och ovanför vägslingan syns på bilden spåret för tågen till Cusco.

Husen längst ner i Kondordistriktet, FpS, Machu Picchu (1969)

Husen längst ner i Kondordistriktet, FpS, Machu Picchu (1969)

Nästa bild föreställer en gata inne i Kondordistriktet. Att Odlingsterrassena syns i bakgrunden är här ingen synvilla – Kondordistriktet låg alldeles invid stadsmuren, och på dess andra sida låg ju Odlingsterrasserna.

Gata i Kondordistriktet, FpS, Machu Picchu (1969)

Gata i Kondordistriktet, FpS, Machu Picchu (1969)

Och här är två av de många förvaringslokalerna i Kondordistriktet. Jag vill gärna anta att det var fångar som förvarades i dem, men det kan förstås ha varit vad som helst.

Förvaringslokaler i Kondordistriktet, FpS, Machu Picchu (1969)

Förvaringslokaler i Kondordistriktet, FpS, Machu Picchu (1969)

Ed tog den här bilden uppåt i backen från Kondordistriktet. Vad vi ser i bildens övre del är Kungadistriktet, som låg rätt intill Kondordistriktet och dess fängelser! Den rundade byggnaden är Soltornstemplet, och till vänster om det står Ñustapalatset, bostaden för de kungliga prinsessorna, åtminstone under någon period i stadens historia.

Prinsessornas hus och Soltornstemplet sedda nerifrån Kondordistriktet, FpS, Machu Picchu (1969)

Prinsessornas hus och Soltornstemplet sedda nerifrån Kondordistriktet, FpS, Machu Picchu (1969)

Intressant att observera på den här bilden är också att Ed lyckades packa in massor av turister i den, trots att vi knappast hade sett några alls i hela resten av staden. Att de befann sig här var dock helt förståeligt, då den direkta vägen för en turist att gå från Machu Picchus entré till det Centrala torget ledde precis tvärs över den här bilden – man hade då Kungadistriket ovanför sig till vänster och Kondordistriktet nedanför sig till höger. Men det var ändå oväntat att stöta på 10 av Machu Picchus 100 besökare här på ett och samma ställe.

Published in: on 2013/03/18 at 00:50  Kommentera  

Inlägg 1.765: 29 apr 1969

Mortelkammardörrmysteriet

Vi strövade omkring rätt länge i det här intressanta och rätt nergångna verkstadsområdet, och längst ner slutade bebyggelsen där med en stödjemur. Naturen tog sedan över och fortsatte ner till dalens botten, men vi vände förstås uppåt igen mot staden. Ed plåtade mig när jag just skulle börja klättra tillbaka till civilisationen däruppe.

Står vid trappan upp till fabriksområdet i Industridistriktet, FpP, Machu Picchu (1969)

Står i trappan upp från botten av verkstadssområdet i Industridistriktet, FpP, Machu Picchu (1969)

Följande två bilder tog jag på vår väg en bra bit upp från Industridistriktets lägsta nivå, och båda bilderna visar i stort sett samma vy av verkstadsområdet. På den första ser du Ed på en terrass, och både upptill och nertill på den andra bilden ser du en bit av halmtaket på två av Machu Picchus få helrestaurerade hus.

Ed överblickar verkstadsområdet i Industridistriktet, FpP, Machu Picchu (1969)

Ed överblickar verkstadsområdet i Industridistriktet, FpP, Machu Picchu (1969)

Verkstadsområdet i Industridistriktet, FpP, Machu Picchu (1969)

Verkstadsområdet i Industridistriktet, FpP, Machu Picchu (1969)

Väl uppe i virrvarret av lokaler vid FpQ i fabriksområdet i Industridistriktet lät jag kameran blicka uppför backen till Folkdistriktet – och även toppen av Huayna Picchu. Denna härliga utsikt kunde arbetarna i dessa fabrikslokaler inte alls glädjas åt – då fanns det nämligen ett tak på alla dessa fabriker, vilket vi sentidsturister lätt glömmer.

Lokaler i Industridistriktet med Folkdistriktet ovanför, FpQ, Machu Picchu (1969)

Lokaler i Industridistriktet med Folkdistriktet ovanför, FpQ, Machu Picchu (1969)

Från någonstans uppe i backen mot Folkdistriktet tog jag den här fina bilden av fabriksområdet. Det största rummet, i den övre högra delen av bilden, kallades ’mortelkammaren’. Det var det namn som Hiram Bingham gav det, baserat på två mindre, runda skålar mitt på golvet, i vilka han trodde att Inkafolket krossade sädeskorn. Men Ed och jag undrade om detta stora, elegant byggda rum inte hellre hade varit en helgedom av någon sort.

Mortelkammaren och andra fabrikslokaler i Industridistriktet, FpQ, Machu Picchu (1969)

Mortelkammaren och andra fabrikslokaler i Industridistriktet, FpQ, Machu Picchu (1969)

Trots att dessa byggnader låg en bra bit från odlingsterrasserna därbortom, så förefaller dessa på bilden att ligga omedelbart bortom mortelkammaren. Även minibussvägens slingor ser ut att befinna sig just bakom knuten härifrån och inte de 300 meter som det var till den närmaste slingan. Man förlorar lätt sin förmåga att bedöma avstånd i en så här kuperad terräng!

Även om jag tar hänsyn till detta måste jag erkänna mig besegrad när jag försöker att exakt avgöra var jag tog nästa bild. Det är en dörr i fabriksområdet, och jag har en notering att det skulle vara ’dörren ut ur mortelkammaren’, men det stämmer inte alls med vad man ser genom den dörren. Jag behöver faktiskt hjälp med att lokalisera dörren på den här bilden.

Dörr i fabriksområdet i Industridistriktet, FpQ, Machu Picchu (1969)

Dörr i fabriksområdet i Industridistriktet, FpQ, Machu Picchu (1969)

Published in: on 2013/03/17 at 09:30  Kommentera  

Inlägg 1.764: 29 apr 1969

Byggnationskvalitetsvariationerna

 Den här bilden tog jag som ett minne av hur de flesta husen här i verkstadsområdet i Industridistriktet var byggda, och detta är ett osökt tillfälle att orda litet om den saken.

Byggnationskvaliteten i verkstadsområdet i Industridistriktet, FpP, Machu Picchu (1969)

Byggnationskvaliteten i verkstadsområdet i Industridistriktet, FpP, Machu Picchu (1969)

Ett av glädjeämnena vid vårt besök i Machu Picchu var att se med vilken precision deras hus var uppförda. Det bästa arbetet fick vi förstås njuta av i Kungadistriktet, där i synnerhet den lägre delen av vartenda hus var byggd av enbart jättestora, väl skurna stenblock. Dessa var utmejslade i så noggrann detalj att de precis passade emot ytan på alla angränsande stenblock – även om jag försökte, så skulle jag inte kunna skjuta in ett papper mellan dem. Och ingenstans hade man använt sig av murbruk.

Anderna är en aktiv jordbävningszon, och Machu Picchu har under åren varit utsatt för många stora jordskalv. Stenhus byggda på enklare sätt – vilket betyder ’på alla andra håll i världen’ – har i seismiska trakter genomgående rasat samman eller också blivit föremål för omständliga reparationsarbeten. Men vid jordbävningar i Machu Picchu hoppar bara stenblocken upp en bit och faller sedan tillbaka på precis samma plats för att sedan ligga kvar där lika säkert som förut.

Bara på ett enda ställe i hela Machu Picchu kunde jag se en bit av en vägg som hade förskjutit sig något. Det var i ett av templen runt det Helgade torget, och det måste vara undantaget som bekräftar regeln. Orsaken till detta missöde måste ha berott på något fel vid hållfasthetsberäkningen.

Jag nämnde nyss att husen i verkstadsområdet där vi just nu befann oss låg lägst i kvalitet i Machu Picchu, och den här bilden visar just den saken. Här hade det gällt att på enklaste och snabbaste sätt få upp en verkstad, och man hade då tagit stenblock som var små och inte heller passade väl emot ytorna på stenarna runtom. För att täta de glisor som då uppstod, hade man fyllt i med flisor och småsten så gott det gick. Och utan murbruk eller stor tur kan sådant inte hålla under många jordbävningar.

Från Kungadistriktet med sina stora, perfekta stenblock och hela vägen ner till verkstadsområdet kan man se hur kvaliteten på byggandet sjunker i takt med husens lägre status. Lägga därför gärna märke till hur väggarna förbättras under vår fortsatta vandring upp mot Kungadistriktet.

Ed tog en bild till i verkstadsområdet. För lokalerna här hade man använt litet större stenblock och litet bättre precision, men nog ser man att det ändå var ’man tager hvad man hafver’ som gällde här.

Verkstadsgator i Industridistriktet, FpP, Machu Oicchu (1969)

Verkstadsgator i Industridistriktet, FpP, Machu Oicchu (1969)

Folkdistriktet syns däruppe i bakgrunden, och en turist spelar flaggstång högst uppe på toppen.

Published in: on 2013/03/17 at 08:59  Kommentera  

Inlägg 1.763: 29 apr 1969

Konstruktionsförenklingsregnskaderiskerna

Efter trippen ner till Ceremonistenen hade vi nu kommit upp till det jättestora Centrala torget. Det var en nästan overklig känsla att, så gott som överallt i en natur som var mera vertikal än horisontell, kunna röra sig och låta blicken svepa över en helt plan, horisontell yta. Trots att det naturliga berget inunder det här torget naturligtvis var både backigt och brant åt alla håll, så hade Incafolket inte fuskat ett enda dugg, varken med det noggranna underarbetet eller den perfekta ytbehandlingen. Ingenstans på detta stora torg hade det, även efter många hundra års tid, bildats några ojämnhete eller nedsjunkningar.

Från torget vid FpN kastade vi en blick på det väldiga Urberget näst intill, men vi befann oss för nära det för att min kamera  skulle kunde fånga in hela dess pyramidformade skepnad.

Urberget bredvid Centrala torget, FpN, Machu Picchu (1969)

Urberget bredvid Centrala torget, FpN, Machu Picchu (1969)

I stället för att bekvämt strosa över det jämna torget gav vi oss genast upp till vänster och in i Folkdistriktet och FpO, där Ed tog alla bilderna. Vi gick på måfå genom några gator där, och så här såg det ut i kvartenen där Incafolkets breda lager bodde.

Gata i Folkdistriktet, FpO, Machu Picchu (1969)

Gata i Folkdistriktet, FpO, Machu Picchu (1969)

Ingången till vissa hus vette rakt mot Centrala torget – fast betydligt högre upp, eftersom Folkdistriktet låg på en kulle – och genom dörren kunde man även se Urberget på andra sidan.

Utsikt över Centrala torget från ett hus i Folkdistriktet, FpO, Machu Picchu (1969)

Utsikt över Centrala torget från ett hus i Folkdistriktet, FpO, Machu Picchu (1969)

Från ett annat hus kunde man titta på Huayna Picchu, som nätt och jämnt fick plats i fönstret. Härifrån kunde man faktiskt klart urskilja de terrasser som hade anlagts högt däruppe.

Huayna Picchu i ett fönster i Folkdistriktet, FpO, Machu Picchu (1969)

Huayna Picchu i ett fönster i Folkdistriktet, FpO, Machu Picchu (1969)

Till Folkdistriktet gränsade Industridistriktet, vilket i praktiken bestod av två vitt skilda områden, ett med stora fabriker som var så väl byggda att de hade lyckats klara sig välbehållna genom århundradena – och så ett annat område med enkla verkstäder, där mycket hade rasat samman efter en så här lång tid. Naturligtvis hjälpte det inte att detta verkstadsområde låg i en brant sluttning, och inte ens Incafolkets nogsamma avrinningssystem har kunnat förhindra våldsamma skyfall från att med tiden luckra upp de mindre noggrant byggda stenkonstruktionerna. Här är Eds FpP-bild av detta verkstadsområde, så som det såg ut på avstånd.

Verkstadsområdet i Industridistriktet, FpR, Machu Picchu (1969)

Verkstadsområdet i Industridistriktet, FpP, Machu Picchu (1969)

Industridistriktets verkstadområde ligger mitt i bilden, med Folkdistriktet på kullen ovanför och med Industriområdets fabriksområde högt uppe till vänster ovanpå de uppbyggda stenväggarna. Bakom fabriksområdet får vi tänka oss det på bilden osynliga Centrala torget, bortom vilket vi ser Urberget resa sig.

Bergstoppen mitt i bilden är Una Picchu, ett närbeläget berg med samma skepnad som Huayna Picchu men inte i samma storlek och därför inte heller med samma respekt – Huayna Picchu kan man bara skymta i bildens högra kant.

Published in: on 2013/03/16 at 10:17  Kommentera  

Inlägg 1.762: 29 apr 1969

Bildinnehållsidentifikationsförmågeförlustbekännelsen

Vi gick direkt till Ceremonistenen vid FpL. Den var flankerad av två små tempel, av vilka det högra var såpass väl restaurerat att det var en av de få byggnader som hade återfått sitt halmtak.

Ingen vet vilken sorts ceremonier som hade ägt rum här, men den lilla terrassen framför stenen kunde knappast ha gett plats för mer än ett tjugotal människor. Stenens övre kant hade, enligt vissa uppgifter, skurits till så att den återspeglade bergssilhuetten rätt bortom stenen. Om den gjorde det kunde jag inte bekräfta – bergen var ju, som syns på den här bilden, alltför molntäckta. Vi stötte ihop med en annan turist där, och på sin bild lyckades Ed smyga in honom bredvid Ceremonistenen. Machu Picchu började minsann att krylla av folk!

Står framför Ceremonistenen, FpL, Machu Picchu (1969)

Står framför Ceremonistenen, FpL, Machu Picchu (1969)

Ed tog också en detaljbild här. Han ville väl få med både Ceremonistenen och ett tempel på samma bild men lyckades bara klämma in en liten bit av dem båda.

Ceremonistenen och ett av dess tempel, FpL, Machu Picchu (1969)

Ceremonistenen och ett av dess tempel, FpL, Machu Picchu (1969)

Min egen bild från Ceremonistenen visar ett hörn av det restaurerade templet och i bakgrunden sluttningen av Urberget, vilken i likhet med alla ansade sluttningar i Machu Picchu hade gjorts om till terrasser.

Norra kanten av Urberget bortom ett av Ceremonistenens tempel, FpL, Machu Picchu (1969)

Sluttningen av Urberget bortom ett av Ceremonistenens tempel, FpL, Machu Picchu (1969)

Som jag berättade tidigare var Urberget mycket högt, och därför tror jag inte att det lilla huset med två fönster låg ända uppe på bergskrönet, trots att det verkligen existerade ett liknande hus uppe på själva toppen.

Med Ed i spetsen gick vi så tillbaka ner i svackan. Där nere vid FpM tog han en bild av trappan upp mot Urberget.

Trappan upp tillbaka från Ceremonistenen, FpM, Machu Picchu (1969)

Trappan upp tillbaka från Ceremonistenen, FpM, Machu Picchu (1969)

Sedan gick han några steg upp på trappan och tog därifrån en bild neråt av mig nere vid foten av trappan. På den bilden ser du också bakom mig de två templen och en liten bit av Ceremonistenen, och bakom alltsammans en bit av det väldiga Huayna Picchu, som vi nu inte var långt ifrån, men på vilket vi varken hade tid för eller intresse av att klättra upp.

Står vid trappan tillbaka upp från Ceremonistenen, FpM, Machu Picchu (1969)

Står vid trappan tillbaka upp från Ceremonistenen, FpM, Machu Picchu (1969)

De följande tre bilderna har jag hänfört till detta område av Machu Picchu utan att med säkerhet veta att de verkligen togs just där. Återigen ber jag om hjälp med att få veta exakt var vi tog dem.

På min första bild förvillas jag totalt av den långa trappan.

Bergskanten med en lång trappa som har fallit i glömska, FpM, Machu Picchu (1969)

Bergskanten med en lång trappa som har fallit i glömska, FpM, Machu Picchu (1969)

Den andra bilden verkar att föreställa en rad bostadshus som var för små att ens få höra till Folkdistriktet. Trots att jag minns mig fotografera dem kan jag inte placera dem.

Kan vara små bostadshus nedanför Folkdistriktet, FpM, Machu Picchu (1969)

Kan vara små bostadshus nedanför Folkdistriktet, FpM, Machu Picchu (1969)

Och den tredje bilden, tagen av Ed, visar troligen också en grupp bostadshus, dessa i utkanten av Folkdistriktet.

Troligen bostadshus i utkanten av Folkdistriktet, FpM, Machu Picchu (1969)

Troligen bostadshus i utkanten av Folkdistriktet, FpM, Machu Picchu (1969)

Published in: on 2013/03/16 at 06:13  Kommentera  

Inlägg 1.761: 29 apr 1969

Baksideutsiktsplatsen

Den första bilden vid FpK visar så där i allmänhet hur brant berget var på den sidan, och det var allt som man kunde se om man inte försiktigt tog sig fram till kanten av ravinen för att titta ner. Jag tog bilden för att ge ett allmänt intryck av den kuperade terrängen, men man ser inte botten på dalen mellan bergen och därför inte heller Urubambaån.

Dalen bakom västra bergskanten, FpK, Machu Picchu (1969)

Dalen bakom den branta bergskanten, FpK, Machu Picchu (1969)

Men när vi gick fram till själva kanten, så var det nästan som att stå på en balkong på ett hundravåningshus och ta en bild rätt ner. Bara litet gräs i bildens nederkant begränsar blickfånget från att vara bokstavligen lodrätt. Här kunde vi se Urubambaån flyta fram mellan omöjligt branta ravinsidor men trots det lugnt och stilla på en hundra meter bred sandslätt. Det var säkert ån själv som hade transporterat hit all den sand som behövdes för att få det bekvämt en stund på sin vandring mellan bergen.

Utsikten rätt ner från västra bergskanten, FpK, Machu Picchu (1969)

Utsikten rätt ner från den branta bergskanten, FpK, Machu Picchu (1969)

På åns bortre – det vill säga högra – sida låg järnvägsspåret, precis som det hade gjort hela vägen från Ollantaytambo, där vårt tåg först hade gjort sällskap med Urubambaån. Vi hade haft ån på vår vänstra sida under hela tågresan därefter och också när vi steg av på Machu Picchus station. Sedan hade ån och järnvägen fortsatt i en stor krok runt Huayna Picchu, och här uppifrån såg vi dem fortfarande tillsammans med järnvägsspåret på åns högra sida.

Just nedanför oss låg det en järnvägsstation, och intill den kunde jag tydligt se ett triangelspår för vändning av lokomotiv, alltså ett alternativ till den vändskiva som vårt lok hade använt i Dockteatern under vår första tågresa här i Peru (se inlägg 1.699). Därför gissade jag att man ibland använde – eller hade använt – vanliga loktåg för trafiken till och från Machu Picchu, och att dessa tåg då utnyttjade detta triangelspår några kilometer längre ner på linjen för att vända inför tillbakaresan. Vad man lär sig genom att bara se sig omkring!

Jag tog en bild till rätt ner i dalen men nu en bit längre åt vänster. Där korsade nämligen järnvägen ån för första gången ända sedan Ollantaytambo. Men den bron skulle vi inte få uppleva.

Utsikten rätt ner och till vänster från västra bergskanten, FpK, Machu Picchu (1969)

Utsikten rätt ner och till vänster från den branta bergskanten, FpK, Machu Picchu (1969)

När vi hade sett oss mätta på utsikten vände vi oss om och kunde då se Ceremonistenen på en liten kulle strax bortom en svacka. Detta var också vägen till det höga berget intill, Huayna Picchu, vilket vi hade varken tid eller ork att ge oss på. Men Ceremonistenen var ju en av Machu Picchus replipunkter, så dit begav vi oss.

Published in: on 2013/03/15 at 08:17  Kommentera  

Inlägg 1.760: 29 apr 1969

Urbergsvaktskyddseffektiviteten

Det gjorde mig gott att få sitta – eller ligga på min gräsmatta, för det misstänker jag att jag gjorde – och hämta mig en stund, nu när jag hade gjort slut på all min energi. Jag vet att jag inte somnade, för jag var mycket medveten om att några av våra 100 medresenärer kunde dyka upp där vilket ögonblick som helst, och då måste jag ju hoppa upp och verka vara vid god vigör. Men det kom ingen. Vi var helt allena uppe på toppen av Machu Picchus pyramid i säkert tjugo minuter, och det kan jag lova kändes skönt.

Efter en liten stund mojnade stormen i mitt inre och jag sade till Ed – som hade kommit tillbaka och satt sig på gräset hos mig – att nu fick det vara nog med min lättja. Han tog mig till de vetenskapliga steninstrumenten, medan jag var fullt upptagen med att rapa, och när det var över tog vi en sväng runt kanten på bergstoppen.

Plötsligt puffade jag Ed i sidan: ”Titta där!”

Bara tio meter framför oss stod vad vi genast förstod vara en vakt. Han var utrustad med tropikhjälm mot solen och en enorm machete mot vanvördiga turister. Han stod lutad mot en sten och halvsov! Ed fick upp kameran och tog en bild av en av hårnålskurvorna på minibussvägen – och med på bilden kom också vår vän vakten. Han förblev helt omedveten om vår närvaro.

Vakten på Urbergets topp, FpJ, Machu Picchu (1969)

Vakten på Urbergets topp, FpJ, Machu Picchu (1969)

Jag själv fotograferade utsikten mot vaktkuren och odlingsfälten och fick också med litet av stadsbebyggelsen hitom. Nere bland husen fick jag syn på två turister och pekade ut dem för Ed.

Det Helgade torget sett från Urbergets topp, FpJ, Machu Picchu (1969)

Det Helgade torget sett från Urbergets topp, FpJ, Machu Picchu (1969)

Inte förrän bilderna var framkallade i Nya York upptäckte jag att ’stadsbebyggelsen’ var det Helgade torget med Huvudtemplet – i vilket turisterna befann sig – på hitsidan och Översteprästens tempel på bortsidan och ett hörn av Pachacutecs tempel till vänster om torget. Jag urskuldar mig naturligtvis med att jag ännu inte hade återfått mina sinnens fulla bruk efter kollapsen på gräsmattan.

Det var en fantastisk utsikt åt alla håll däruppe, men hur många gånger kan man fotografera samma sak från olika sidor? Så det blev inga flera utsikter från Urbergets topp. Vi gick ner därifrån på andra trappor, och från dem kunde vi se ner inte enbart på Machu Picchu utan också på Urubambaån ytterligare 300 meter ner. Jag återfick nu snabbt mina krafter – med det här djupet bredvid dög det inte att vara sömngångare. Nej, detta skulle fotograferas!

Published in: on 2013/03/15 at 02:30  Kommentera  

Inlägg 1.759: 29 apr 1969

Klättringsstrapatsenergiförbrukningskrisen

Jag satte mig själv i ett fönster i Pachacutecs tempel och bad Ed att bege sig en liten bit ner mot Centrala torget för att ta en bild av mig häruppe i fönstret, och det gjorde han förstås.

Sitter i ett av fönstren i Pachacutecs tempel, FpI, Machu Picchu (1969)

Sitter i ett av fönstren i Pachacutecs tempel, FpI, Machu Picchu (1969)

Alldeles intill det Helgade torget låg vid FpJ det mycket branta Urberget, och det betydde att vi nu hade promenaden upp till soluret på dess topp framför oss. Det fanns leder av trappor upp dit på båda sidorna av berget, och dessa trappor löpte dessutom i kurvor och på snedden åt skilda håll. Jag vet inte med säkerhet om det var på Urberget som vi gick uppför denna trappa – jag hoppas få hjälp på traven om den hörde hemma på något annat ställe. Men var den än låg så tog Ed denna bild.

En av Urbergstrapporna, FpJ, Machu Picchu (1969)

En av Urbergstrapporna, FpJ, Machu Picchu (1969)

På vägen upp fångade Ed och jag in var sin vy med våra kameror. Eds kamera blickade tillbaka mot kända trakter, med odlingsterrasserna och vaktkuren lätt identifierbara. Vi var redan såpass högt uppe att det Helgade torget och allt annat nära intill inte ens fanns med i blickfånget.

Vaktkuren sedd från trapporna uppför Urberget, FpJ, Machu Picchu (1969)

Vaktkuren sedd från trapporna uppför Urberget, FpJ, Machu Picchu (1969)

Min kamera riktades ner på de lägre delarna av det Centrala torget och fångade in en god del av Industridistriktet. Här ser du igen torgets olika höjdnivåer och i vänstra kanten en bit av trappan upp till Folkdistriktet. Om du söker litet, så kan du också finna några av våra medpassagerare på den här bilden.

Industridistriktet sett från trapporna uppför Urberget, FpJ, Machu Picchu (1969)

Industridistriktet sett från trapporna uppför Urberget, FpJ, Machu Picchu (1969)

Jag hade hållit igång i god takt under alla våra klättringar upp och ner trots mina magbesvär under natten, men den här pyramiden tog helt död på min energi. När vi till slut nådde toppen sjönk jag ner på en liten gräsmatta, skapad enbart för mig: ”Nu får du gå och titta på soluret och de andra astronomiska instrumenten, för här sätter mig sig.”

I stället stannade han kvar och tog en en bild av mig i mitt predikament!

Sitter trött uppe på Urbergets topp, FpJ, Machu Picchu (1969)

Sitter trött uppe på Urbergets topp, FpJ, Machu Picchu (1969)

När han såg mig i sökaren lade han märke till min kamera i knät: ”Jag ska ta en bild till av dig med din egen kamera. Tänk om min kamera inte fungerar – då får vi inte en enda bild av dig från Machu Picchu. Ge mig din kamera!”

Jag var för trött för att fatta hur omtänksam Ed var och tyckte bara att han var bökig. Han fick komma och dra kameran av mig – jag var helt slut. Men det blev också en bild tagen med min kamera.

Sitter trött uppe på Urbergets topp, FpJ, Machu Picchu (1969)

Sitter trött uppe på Urbergets topp, FpJ, Machu Picchu (1969)

Efter detta gick Ed över till steninstrumenten där alldeles intill min gräsmatta. Jag upptäckte att han hade lämnat kvar sin egen kamera hos mig när han tog min. Inte för att jag vet hur jag lyckades komma upp för att ta en bild av honom invid det världsbekanta soluret – som kallades Intihuatana på Quechuaspråket – men jag fick en hygglig bild innan jag sjönk ihop igen som en våt trasa på min gräsmatta.

Ed söker att förstå hur soluret fungerade, FpJ, Machu Picchu (1969)

Ed söker att förstå hur soluret fungerade, FpJ, Machu Picchu (1969)

Published in: on 2013/03/14 at 10:30  Kommentera  

Inlägg 1.758: 29 apr 1969

Torghorisontalitetsönskningstillfredsställandet

När Hiram Bingham kom upp till krönet av sin klättring och då upptäckte staden Machu Picchu, befann has sig av en slump alldeles invid Incafolkets Helgade torg, omgivet av tre av deras viktigaste tempel. Detta torg fyllde hela bredden av en låg bergsrygg mellan det Centrala torget och det branta stupet ner mot Urubambafloden. Det Helgade torget var en helt slät fyrkant, där en av sidorna var försedd med några stenblock som skydd mot det lodräta stupet därbortom, och vid de övriga tre sidorna stod tre av Incafolkets viktigaste tempel. Själva torget var helt tomt bortsett från några stenskulpturer av astrologisk och rituell inriktning.

Vid den sida av det Helgade torget som vette mot det Centrala torget stod Pachucutecs tempel, benämnt efter den Incakung som grundade och byggde Machu Picchu. Detta tempel kallas vanligen ‘Templet med de tre fönstren’, ett hemskt namn som jag vägrar att använda.

På de övriga två sidorna stod Huvudtemplet och Översteprästens tempel. Alla dessa tempel syns tydligt på flera andra av  våra bilder, tagna på avstånd från olika håll, men av Pachacutecs tempel tog vi också några närbilder på platsen vid FpI.

Pachacutecs tempel hade bara tre väggar, med en sida helt öppen mot det Helgade torget. Ed tog den här bilden av utsidan av en av templets sidoväggar. På bilden syns till höger också en liten bit av Översterprästens tempel och högt bortom det också vaktkuren.

En av kortväggarna till Pachacutecs tempel, FpI, Machu Picchu (1969)

En av kortväggarna till Pachacutecs tempel, FpI, Machu Picchu (1969)

Inne i Pachacutecs tempel tog jag en bild tvärs över det Centrala torget genom det mittersta av dess tre fönster som vette mot torget. Jag vill nu framhålla en detalj om detta torg. Det har blivit uppenbart för mig att Incafolket inte gillade att vistas på ytor som lutade – de hade minsann nog av backar varhelst de vistades ute i naturen. Sina torg ville de därför ha horisontella, och om detta inte lät sig göras så byggde de en mur upp eller ner till en angränsande horisontell del av samma torg. Detta syns på många av våra bilder och mycket väl på min bild här.

Trappan upp till Folkdistriktet, sedd genom ett av fönstren i Pachachutecs tempel, FpI, Machu Picchu (1969)

Trappan upp till Folkdistriktet, sedd genom ett av fönstren i Pachachutecs tempel, FpI, Machu Picchu (1969)

Trappan på bilden användes inte bara för att komma till och från Folkdistriktet högt uppe till vänster utan även för att förflytta sig mellan olika nivåer av det Centrala torget. I den nedre delen av fönstret kan du se två horisontella nivåer av detta torg, och även skuggan av en ännu högre nivå längst till vänster. Där kom trappan väl till pass.

Bortom trappan ser det ut att vara samma situation med olika torgnivåer, men där är det i stället frågan om ruiner av hus byggda i en backe och därför på olika nivåer. Men det fanns säkert trappor inblandade där också.

Published in: on 2013/03/14 at 06:59  Kommentera  

Inlägg 1.757: 29 apr 1969

Stadsinträdandet

Bortom vaktkuren fortsatte stigningen mot toppen av berget Machu Picchu. Därifrån fortsatte också en vandringsled, kallad Incastigen, på vilken vi själva med en gnutta energi skulle ha kunnat komma till Machu Picchu utan att använda tåget. Incastigen hade en gång i tiden varit en del av Incafolkets vägnät – de hade inte heller kommit till Machu Picchu med tåg.

Vi utforskade emellertid ingenting åt det hållet utan gick tillbaka ner för samma trappor som vi hade använt för att komma upp till vaktkuren. Dessa trappor ner hörde till Incastigen, och ledde naturligt nog rätt fram till stadsporten, som var belägen vid FpD vid toppen av trappan längs stadsmuren.

Ed tog en bild av denna ursprungliga stadsport från insidan, just efter det att vi hade kommit in i staden genom den. Genom porten syns de sista trappstegen av Incastigen på vilken vi just hade kommit ner från vaktkuren.

Den ursprungliga stadsporten, FpF, Machu Picchu (1969)

Den ursprungliga stadsporten, FpF, Machu Picchu (1969)

Innanför stadsporten fanns det diverse förvaringslokaler för besökare att ställa undan sina ägodelar under sitt ärende i staden.

När vi gick vidare hade vi på vår vänstra sida stadens stenbrott, en helt klart viktig industri för tillverkning av de råvaror av vilka vartenda hus i staden var byggt. Här vid FpG tog jag min egen utsikt över staden – utan att ens försöka konkurrera med Eds magnifika vy från uppifrån vaktkuren, trots att jag här hade riklig tillgång till lämpligt förgrundsmaterial.

Utsikten mot urberget, torget och Machu Huayna, FpG, Machu Picchu (1969)

Utsikten mot urberget, torget och Machu Huayna, FpG, Machu Picchu (1969)

Nu bar det brant utför, och längs vår väg ner kom vi förbi det ställe där Hiram Bingham hade kommit upp till Machu Picchu år 1911 i stt sökande efter den beryktade ’förlorade staden i Anderna’. På just det stället vid FpH tog jag en bild av Ed – det som ser ut som obekvämt höga trappsteg är i själva verket terrasser byggda i den branta backen.

Ed på det ställe där Hiram Bingham anlände år 1911, FpH, Machu Picchu (1969

Ed på det ställe där Hiram Bingham anlände år 1911, FpH, Machu Picchu (1969

Bingham hade klättrat upp från Urubambaån på den här otroligt branta bergssidan – och nu måste jag lägga in en sidoanmärkning om Machu Picchus geografi. Staden låg, tillsammans med berget Huayna Picchu, på en halvö med Urubambaån på tre sidor. Järnvägsstationen och själva staden låg på den mera tillgängliga sidan som sluttade i en 35 graders vinkel, medan stupet på den motsatta sidan var på de flesta ställen nästan lodrätt. Man kan förundras över att Bingham hade valt den otillgängligaste sidan – men han visste ju då inte att det fanns en annan sida eller att det ens fanns en stad däruppe!

Published in: on 2013/03/14 at 00:56  Kommentera  

Inlägg 1.756: 29 apr 1969

Ruinstadsbesökarfrånvaroförklaringsbevisningen

Jag kan på Eds bild från vaktkuren inte urskilja en enda levande varelse någonstans i hela Machu Picchu, vilket i dagens läge skulle vara en total omöjlighet. Men när vi var där år 1969 verkar det att ha varit rimligt enligt följande resonemang.

  • Med ledning av kartans kompassros verkar solen, av bildens skuggor att döma, att ha stått i riktningen 325 grader – mitt emellan nordväst och nordnordväst – eller möjligen något lägre. Om vi antar att solen stod rätt i norr klockan 12.00 i Machu Picchu, så skulle den stå i riktningen 325 grader klockan 14.20 – och något senare om riktningen var något lägre än 325 grader.
  • Tåget för oss och så gott som alla andra turister i Machu Picchu skulle lämna stationen ungefär klockan 16.15, och minibussarna borde därför ge sig av från hotell Turista med början klockan 15.00 och senast klockan 15.50.
  • Därför borde det vara rimligt att gissa, att Ed tog den här bilden mellan klockan 14.30 och 15.15. Och vid den tiden var nog de flesta av våra högst 100 medpassagerare alltför trötta för att klättra omkring bland ruinerna och kan därför antas att mestadels ha lämnat staden. Därmed fanns det inte en själ kvar att bli synlig på Eds bild.

Jag har inte bara solen till stöd för mitt resonemang. Jag tror mig också minnas att vaktkuren inte var något som lockade Ed och mig att klättra upp till, innan vi hade avverkat de mera intressanta sevärdheterna inne i staden.

QED = Quod Erat Disputandum, med vilket jag vill minnas att man bör avsluta en bevisföring.

Alldeles intill vaktkuren låg det en jättestor sten att användas vid begravningsförrättningar. Den var bearbetad så att den kom att få en till största delen platt och jämn översida med några trappsteg ditupp. Vi hade antagligen litet bråttom för att inte missa vår buss, så det blev tyvärr inga bilder tagna av vare sig vaktkuren eller begravningsstenen. Om du googlar på ’Machu Picchu Funeral Rock’ så kan du få se hur både vaktkuren och begravningsstenen såg ut på nära håll.

Men en bild blev det i alla fall av sevärdheterna däruppe. Strax intill begravningsstenen låg begravningsplatsen för stadens överklass, och även om mycket hade fallit samman där så fick vi en känsla för hur fint man fick det som avsked om man hade utmärkt sig i Incasamhället.

Begravningsplatsen nära vaktkuren, FpE, Machu Picchu (1969)

Begravningsplatsen nära vaktkuren, FpE, Machu Picchu (1969)

Published in: on 2013/03/13 at 11:22  Kommentera  

Inlägg 1.755: 29 apr 1969

Vaktkursuppnåendet

Innan vi gick in i staden ville vi gärna gå upp till vaktkuren för att se vad det fanns däruppe, och från där vi stod vid FpB gick det en lång, rak trappa uppåt längs stadsmuren. När vi hade kommit nästan ända upp passade jag på att från FpC ta en bild nedåt av den del av trappan som vi just hade avverkat.

Trappan längs stadsmuren sedd nedåt, FpC, Machu Picchu (1969)

Trappan längs stadsmuren sedd nedåt, FpC, Machu Picchu (1969)

Jag tog också en bild av vaktkuren därifrån.

Vaktkuren, FpC, Machu Picchu (1969)

Vaktkuren, FpC, Machu Picchu (1969)

Lustigt nog syns det inga odlingsterrasser i förgrunden på bilden härovan, trots att vi hade dem på vår vänstra sida hela vägen uppför trappan. De fanns faktiskt kvar även uppe vid FpC, men där bara alldeles intill trappan. Litet längre från oss var backen antagligen för brant att göra till odlingsterrasser – denna snibb syns som en vit triangel på kartskissen – och det är den grässluttningen som kameran fick med.

”Fortsätt upp till toppen av trappan”, sade Ed och följde mig med kameralinsen. Han knäppte sin bild just när jag hade kommit dit upp.

Står högst upp på trappan längs stadsmuren, FpC, Machu Picchu (1969)

Står högst upp på trappan längs stadsmuren, FpC, Machu Picchu (1969)

Nu måste jag medge, att jag på den här bilden i stället kanske stod på toppen av en annan trappa i Machu Picchu – allt på bilden verkar inte att helt stämma. Är det någon som känner igen trappan och kan hjälpa mig att få detta precis rätt?

När trappan längs stadsmuren slutade, fortsatte en annan lång trappa upp till vänster, och sedan en till höger, och en till vänster – det var mycket brant här – och när vi väl nådde upp till vaktkuren befann vi oss högre upp än vi hade väntat oss. Utsikten var fantastisk, både över odlingsfältet och den fortsatta backen ner till Urubambaån därnere och i synnerhet över staden. Däruppifrån hade vi verkligen staden vid våra fötter eller under våra vingar.

Det var Ed som fick den bästa bilden av oss två – min dyra Nikonkamera kunde inte mäta sig med hans lilla stereokamera. Det enda som saknas på hans bild är någonting i förgrunden. Men det fanns ingenting däruppe framför vaktkuren att ta med på bilden. Själva vaktkuren skulle ha dominerat bilden alldeles för mycket, och det fanns inte det minsta grässtrå att tillgå. Så Ed fick nöja sig med att ta en bild som verkade tagen från ett flygplan och inte från FpE.

Staden fotograferad uppifrån vaktkuren, FpE, Machu Picchu (1969)

Staden fotograferad uppifrån vaktkuren, FpE, Machu Picchu (1969)

Jag har tidigare nämnt Huayna Picchu, det stora berget bortom staden, och då talat om att dess topp är 300 meter högre upp än staden Machu Picchu (se inlägg 1.747). Incafolket i Machu Picchu hade också varit där och byggt både odlingsterrasser och en del hus. Man kan faktiskt urskilja en del horisontella terrasser nära bergstoppen på Eds bild.

Med hjälp av kartan kan du lätt urskilja de olika distrikten i Machu Picchu. Det Centrala torget i mitten, Kungadistriktet i förgrunden, Urberget till vänster, och Folkdistriktet och Industridistriktet till höger.

Published in: on 2013/03/13 at 11:08  Kommentera  

Inläggt 1.754: 29 apr 1969

Odlingsfältskorsandet

Vi gick in i ett av dessa hus vid FpA. Det hade ett stort fönster med utsikt mot dalen nedanför.

Urubambadalen sedd från ett spannmålslagerhus, Machu Picchu (1969)

Urubambadalen sedd från ett spannmålslagerhus, FpA, Machu Picchu (1969)

Den utsikten måste jag ju fotografera! Och Ed fotograferade mig när jag gjorde det.

Fotograferar utsikten från spannmålslagerhuset, Machu Picchu (1969)

Fotograferar utsikten från spannmålslagerhuset, FpA, Machu Picchu (1969)

På bilden fångade jag inte bara Urubambaån utan också järnvägsstationen och landsvägen som gick från stationen, ner till ån, över bron, och upp hit till Machu Picchu.

Utsikten från spannmålslagerhuset, FpA, Machu Picchu (1969)

Utsikten från spannmålslagerhuset, FpA, Machu Picchu (1969)

Sicksackvägen upp till Machu Picchu ser man inte mycket av på min bild, så för det får jag tillgripa ett vykort, taget från en annan kameravinkel.

Vägen upp från stationen, Machu Picchu, 1969 (vykort)

Vägen upp från stationen, Machu Picchu, 1969 (vykort)

Detta vykort var det sista som du får se från Machu Picchu. Jag använder ju här ibland helt opersonliga vykort, som vi själva hade köpt på vår resa, ifall de är avgjort bättre än våra egna kamerabilder, Men nu blir det slut med dem – allt du får se från våra timmar i Machu Picchu är våra självtagna bilder.

Vi lämnade vårt spannmålslagerhus och gick tvärs över odlingsfältet. När vi kom fram till stadsmuren vid FpB vände vi oss om och kastade en blick – och Ed tog en bild – tillbaka mot spannmålslagerhusen.

Odlingsterrasserna och spannmålslagerhusen, FpB, Machu Picchu (1969)

Odlingsterrasserna och spannmålslagerhusen, FpB, Machu Picchu (1969)

På bilden ser du de smala odlingsterrasserna, och på en av dessa hade vi gått hit från vårt spannmålshus. Det hade man förstås inte kunnat göra i den gamla tiden med värdefull gröda på alla terrasserna. Men man kom då inte heller till Machu Picchu med buss på en sicksackväg utan från ett helt annt håll – du kommer snart att få se varifrån.

Alla terrasserna var avbrutna i mitten av en ränna för ditlett källvatten eller regnvatten, vilket jordbrukarna kunde tillfälligt dämma upp och på så sätt dirigera ut över grödan på en viss terrass.

När vi tittade uppför odlingsfältet kunde vi se en ensam liten byggnad trona längst däruppe på toppen, och jag tog en bild av detta. Det var en vaktkur med tre fönstergluggar på sidan mot odlingsfältet. Därifrån kunde vakterna se hela backen ända ner till Urubambafloden och skyddade därmed effektivt Machu Picchus södra flank för ohägn som kunde komma från det hållet. Vaktkuren hade bara tre väggar – antagligen hade vakterna därmed möjlighet till samband med andra vakter posterade högre upp.

Odlingsterrasserna och vaktkuren, FpB, Machu Picchu (1969)

Odlingsterrasserna och vaktkuren, FpB, Machu Picchu (1969)

Lägg märke till att det inte syns en enda människa på den här bilden. Så kommer det att vara på de flesta av alla våra bilder, eftersom vi var färre än 100 turister i hela området. Dussintals människor trängs på varenda internetbild från Machu Picchu av i dag, men Ed och jag hade turen att under vår stund där få förmånen att äga hela platsen för oss själva. Så blir det aldrig mera.

Published in: on 2013/03/12 at 09:45  Kommentera  

Inlägg 1.753: 29 apr 1969

Fotograferingsplatsidentifikationsklotterplanket

Nu är det dags för den andra versionen av samma kartskiss.

Våra fotograferingsplatser, Machu Picchu (1969)

Våra fotograferingsplatser, Machu Picchu (1969)

På den syns framför allt mina påklottrade röda bokstäver, från A till W, vilka jag i fortsättningen kan referera till utan att behöva drunkna i ord som förklarar var någonstans på kartan det som jag talar om befann sig. Vi tog alla våra bilder i Machu Picchu från ungefär de ställen som jag har försett med en bokstav. Det är värt att framhäva att den på så sätt identifierade platsen gäller var kameran befann sig och inte det som syns på bilden.

Jag kommer att använda dessa röda bokstäver flitigt medan jag behandlar Machu Picchu. Jag kommer att kalla ställena ’Fp’, fotograferingsplatser – ’FpG’ betyder alltså ‘fotograferingsplatsen med bokstaven G’. Texten till varje bild innehåller också den relevanta Fp-bokstaven.

Ed och jag visste ingenting om någonting när vi besökte Machu Picchu, så vi bara sprang hit och dit på måfå och tittade på det som råkade komma inom synhåll. Att jag här kommer att följa en imaginär besöksrunda har alltså ingenting med verkligheten att göra. Jag har, med mycken möda, organiserat våra bilder i alfabetisk ordning enligt dessa Fp-bokstäver. Detta var nödvändigt, därför att en redogörelse av ett besök kräver, om den skall bli någorlunda begriplig, en mycket bättre organisation än ett besök i levande livet. Jag omorganiserade tidigare vårt tredagarsbesök på Expo 67 på samma sätt (se inlägg 859).

När vi hade kommit genom entrén till fornlämningsområdet, befann vi oss vid FpA och i kanten av Machu Picchus största sammanhängande sädesfält. Det sträckte sig uppskattningsvis 100 meter uppåt såväl som neråt, och också 100 meter rätt fram till FpB och vad som såg ut som – och verkligen var – en låg medeltida stadsmur. Men även om terrängen lutade åt höger i en brant 35-gradig vinkel så lutade inte marken, för grödor tycker inte om att växa i jord som sluttar ordentligt. Hela detta stora odlingsfält bestod därför av någorlunda horisontella terrasser, kanske två meter breda och med en halvannan meter hög stenmur skiljande dem från de angränsande terrasserna. Bergssidan såg därför ut som en bekväm trappa för jättar.

Just innanför entrén hade vi detta odlingsfälts enda byggnader alldeles intill oss. I likhet med alla andra hus i Machu Picchu var de byggda av sten, och de var avsedda för lagring av spannmål. Dessutom tjänade de troligen som bostad för jordbruksarbetarna. De hade alla halmtak – precis som alla hus i staden en gång hade haft. Men när Machu Picchu år 1911 upptäcktes hade tidens tand effektivt avlägsnat vartenda tak. Nu under restaureringsarbetet hade man emellertid försett några av stadens byggnader med nya halmtak, och dit hörde tre av dessa spannmålslagerhus här vid entrén.

Published in: on 2013/03/12 at 09:10  Kommentera  

Inlägg 1.752: 29 apr 1969

Machupicchuöversikten

Här kommer nu den första versionen av kartan. Jag var tvungen att lägga in den vertikalt för att få plats med den i det smala utrymmet och fortfarande bibehålla en vettig storlek.

Vertikal kartskiss över fornlämningsområdet, Machu Picchu (1969)

Kartskiss över fornlämningsområdet, Machu Picchu (1969)

Vi hade kommit uppför sicksackvägen i övre vänstra hörnet, passerat hotellet, och befann oss nu vid entrén, på kartan benämnd ’Entrada’ och med en etta inuti en cirkel. Den övre halvan av kartan tas upp av ett odlingsfält, benämt ’Farmers Terraces’. Det begränsas av en stadsmur som löper i en rät linje tvärs över så gott som hela kartan, och nedanför den ligger på kartan den mycket tätt bebyggda staden.

Stadens mitt utgörs av ett helt platt torg, på kartan benämnt ’Plaza Principal’, och det är i tre riktningar omgivet av kullar med bebyggelse. Machu Picchu var i hög grad ett klassamhälle, där de högre ställda invånarna höll till på den på kartan högra sidan av torget och de lägre på den vänstra. På toppen av en mycket brant bergstopp, på kartan just till höger om torgets mitt, hade man byggt astronomiska instrument av sten, för att hålla ordning på livskalendern och de makter som styr den. Däruppe fanns det bland annat ett solur, och jag kommer därför att kalla denna topp ’urberget’, fast den på kartan kallas ’Intiwatana’. Just ovanför urberget på kartan ligger de flesta av stadens tempel, samlade runt en öppen plats uppe på en bergskulle.

Ovanför torget på kartan ligger det kungliga distriktet med palats för kungen – den viktigaste kungen hette Pachucutec – och hans prinsessor. Och på kartan ovanför det kungliga distriktet ligger vad jag kallar ’ledardistriktet’, som hyste samhällets ledande skikt, tekniker, styresmän, lärare och annat bildat och utbildat folk.

På torgets vänstra sida på kartan ligger vad jag kallar ’folkdistriktet’, fast det på kartan kallas ’Oriental District’. Där bodde på en rätt hög bergskulle samhällets arbetare i sina små hus. Ovanför detta på kartan följer så, på en mycket lägre nivå, industridistriktet med varjehanda verkstäder, och därovanför på kartan ett distrikt som väl får anses som det lägsta i samhället, med fängelser och tortyrkammare. Det högsta – kungliga – och det lägsta – fängelserna – distrikten ligger alltså nära varandra, men de är effektivt separerade av stadens vattenbassäng. Folket hämtade där regnvatten och källvatten som hade letts dit i byggda rännor.

Längst ner vid kanten på kartan ligger en dyrgrip, Ceremonistenen, ett flera meter brett stenblock med framsidan slätpolerad och den övre kanten formad att likna silhuetten av bergen rätt bortom stenen på andra sidan Urubambadalen.

Published in: on 2013/03/10 at 03:11  Kommentera  

Inlägg 1.751: 29 apr 1969

Fornlämningsutforskningsturisthandledningsfrånvaron

Vår 20 minuters minibussresa hade fört oss hela 340 meter högre upp, från 2090 till 2430 meter, och vi stannade nu rätt framför ett litet hotell Turista med 20 rum. Grusplanen framför var så snålt tilltagen att bara två minibussar i taget fick plats där – när dessa hade blivit av med sina passagerare fick de snabbt köra bort någonstans för att låta andra minibussar komma fram och stanna.

Hotell Turista, Machu Picchu, 1969 (vykort)

Hotell Turista, Machu Picchu, 1969 (vykort)

Det fanns också en liten byggnad där för entrébiljetter, souvenirer, förfriskningar och toaletter. Vi köpte snabbt våra biljetter, stora gedigna dokument, som vid inköpet försågs med två officiella påstämplingar å Styrelsen för Cuscos Arkeologiska Institutions vägnar. Den ena av dem visade presidentens titel och den andra finansdirektörens – detta var ju Sydamerika. Biljetterna kostade 6 kronor för oss var och gällde hela dagen den 29 april 1969, vilket också påstämplades.

Våra entrébiljetter till fornlämningsområdet, Machu Picchu (1969)

Våra entrébiljetter till fornlämningsområdet, Machu Picchu (1969)

Vi följde en bekväm gångväg  på bergssluttningen – vår sista horisontella promenad på flera timmar framöver – men till höger om oss sluttade marken brant neråt. Kontrollanten vid entrén tittade noga på våra eleganta dagsbiljetter och släppte in oss i paradiset.

Machu Picchu var en pågående arkeologisk utforskningsplats och inte något museum. Utgrävningarna hade pågått alltsedan ruinstaden hade upptäckts år 1911 av en amerikansk professor, och den här dagen kom vi att se bara ett par män som stillsamt grävde och silade jord. Det var i stort sett inte någonting arrangerat här för oss gäster. Inga guider att dra oss med i en grupp, inga markeringar om var man skulle gå, inga skyltar om vad man tittade på, inga kiosker och toaletter, bara fyra kvadratkilometer genomsyrade av sann kulturhistoria.

I samband med biljettköpet fick vi en broschyr med uppgifter om det mest sevärda på området och tillika en kartskiss. Innan jag börjar berätta om vad vi och våra kameror fick se vill jag ge dig denna karta över Machu Piccho i två versioner. Först kommer kartan sådan som den såg ut i broschyren, fast jag har gjort den mera läsbar genom en fototeknisk behandling – vilken som en sidoeffekt tyvärr också gjorde den grön och ful. Den kartan kommer jag att använda till en snabb översikt av Machu Picchu, innan jag låter våra kameror tala. Sedan kommer samma karta igen men nu försedd med stora påklottrade bokstäver som identifierar alla de ställen där vi tog bilder, detta för att jag med färre ord skall kunna beskriva var alla bilderna har tagits.

Published in: on 2013/03/08 at 03:54  Kommentera  

Inlägg 1.750: 29 apr 1969

Klappavståndsllamadjurspasserandet

Efter Ollantaytambo gick järnvägen precis så som jag hade väntat mig att den skulle ha gjort redan från första början. Vi åkte alldeles intill ån i botten av en djup ravindal och hade Urubambaån på vår vänstra sida – för det mesta på bara några meters avstånd. Den forsade hela vägen – inga ordentliga vattenfall, bara någon meter i taget, tillräckligt för att färga vattnet vitt av skum i stället för den blåsvarta färgtonen i en stillaflytande flod.

Toppen av de omgivande bergen kunde vi aldrig se och knappast heller något av den blåa himlen. Men vi kunde lätt se hur naturen omkring oss snabbt övergick från tundra till djungel. Här och där gick spåret en kort bit rätt genom en tät skog fylld med lianer och tjock undervegetation. Man anade dock ormar och spindlar mera än apor och tapirer. Även inne i rälsbussen började det bli mycket varmare än tidigare.

Ed och jag var inte det minsta medvetna om att det fanns minnen från Incarikets storhetstid runt varje krök i Urubambadalen – vi kunde bara se den vilda naturen just intill vår rälsbuss. Men nu vet jag att det fanns fornlämningar av byar och ensamstående hus överallt, dock sällan inom synfältet för folk inne i rälsbussen.

Tåget gjorde uppehåll för passagerare vid några få hållplatser längs denna landsvägslösa timme och en halv, och tidigare än jag hade önskat var vi framme vid Machu Picchus lilla station. Vi stannade kvar vid tåget tills alla de andra hade försvunnnit, då jag på bild i kunglig stil kunde stiga av vår lilla släpvagn.

Stiger av rälsbussen vid Machu Picchu (1969)

Stiger av rälsbussen vid Machu Picchu (1969)

Därifrån gick det små vita bussar upp till Incastaden. Dessa hade plats för bara sex eller åtta passagerare, för grusvägen ditupp var smal och hade 13 hårnålskurvor och bara möjlighet att mötas på raksträckorna däremellan. Våra bussbiljetter kostade 4 kronor per person tur och retur.

Våra minibussbiljetter tur- och retur från stationen till ruinstaden, Machu Picchu (1969)

Våra minibussbiljetter tur- och retur från stationen till ruinstaden, Machu Picchu (1969)

Vilken härlig resa! De andra passagerarna satt och var livrädda hela vägen upp, men vi hade ju erfarenhet av att åka på mycket mera skrämmande klipphyllor (se inlägg 1.723), så vi visste att ingenting otrevligt kunde inträffa. Däremot var vi inte alls förberedda på att det vandrade vilda llamadjur på denna branta väg, och dem passerade vi så nära att vi nästan kunde klappa dem. På den här bilden fångade jag fem av dem – fyra vita och en brun – och dessutom kan du längst till vänster se baken på minibussen före vår egen.

Llamadjur utmed vägen upp till Machu Picchu, Från minibussen (1969)

Llamadjur utmed vägen upp till Machu Picchu, Från minibussen (1969)

Den här bilden tog jag några sekunder senare när föraren hade stoppat minibussen. Här ser du de tre första av llamadjuren – två vita och den bruna – på närmare håll. Du kan också se körbanan framför oss – inte två körbanor utan två hjulbanor med gräs däremellan! Tillräckligt smalt?

De tre första av de fem llamadjuren, Från Minibussen, Machu Picchu (1969)

De tre första av de fem llamadjuren, Från Minibussen, Machu Picchu (1969)

Published in: on 2013/03/08 at 00:25  Kommentera  

Inlägg 1.749: 29 apr 1969

Rälsbussmanövreringsöverraskningen

När rälsbussen rullade ut från S:ta Annastationen satte sig alla bekvämt tillrätta för sin tretimmars resa. Att det gick uppför förvånade mig inte alls, för gatan från hotellet hade varit en enda uppförsbacke, men att rälsbussen gav upp och stannade efter bara en kilometers färd förvånade mig verkligen. Oj då, klarar den inte den här lilla backen, tänkte min numera kuperingsvana hjärna.

Men när rälsbussen sakta började glida bakåt kändes det faktiskt litet otäckt. Fungerade inte bromsarna? Det visade sig att mitt inne i stadsbebyggelsen hade de byggt ett sicksackspår, så att tågen fick göra en Z-manöver, samma sak som vi hade upplevt flera gånger på tåget från Lima (se inlägg 1.702), fast då alltid ute i ödemarken. Nu bar det så brant uppför här mitt inne i staden att det var nödvändigt att sicksacka tåget uppför bergssluttningen med folk boende runtomkring!

Medan rälsbussen backade någon kilometer uppför gick det rätt sakta, och vi hade en underbar utsikt över Cusco rätt från vårt fönster. Sedan fullbordades Z-manövern, och vi åkte igen framlänges som om ingenting hade hänt.

Men efter bara en liten kilometer var det så dags för en Z-manöver till. Undra på att det skulle ta oss tre timmar för de 112 kilometrarna! Rälsbussen var inte alls gammal och skröplig – men den fick ju hålla på och vända hela tiden.

Emellertid blev dessa två Z-manövrar de enda, och när de var avklarade gick tåget enbart framlänges. Snart stannade tåget vid en liten station som hette Poroy, där några resande steg på. Jag säger ’resande’, därför att även om nästan alla på tåget var turister på väg till den förlorade Incastaden, så använde sig några få av lokalbefolkningen också av det – särskilt på den senare halvan av trippen, där det inte existerade någon landsväg.

Efter Poroy blev det nästan lika platt som Västgötaslätten, vilket Ed fångade in på denna typiska bild. I bakgrunden fick han även med Perus svar på Billingen.

Högplatån efter Poroy, Från tåget (1969)

Högplatån efter Poroy, Från tåget (1969)

Tåget stannade vid två stationer på den här välodlade platån, och när vi stod stilla i Huarocondo fick jag den här fina motsolsbilden av några ungar på andra sidan spåret.

Barn vid stationen Huarocondo, Från tåget (1969)

Barn vid stationen Huarocondo, Från tåget (1969)

Vi var då på väg ner i en smal ravin, som efterhand tog oss till Urubambaån, vilken vi sedan kom att följa hela vägen till Machu Picchu. Tåget gjorde snart därefter ett uppehåll i staden Ollantaytambo, som låg på 2800 meters höjd. Vi befann oss då redan 600 meter lägre än Cusco – det hade gått snabbare utför för oss än vi hade anat!

Published in: on 2013/03/07 at 08:59  Kommentera  

Inlägg 1.748: 29 apr 1969

Kartskissuppgifterna

Kartskissen gav dig en god översikt över järnvägen som slingrade sig längs Urubambaån djupt nere i sin branta dal. Men du kan knappast läsa någon text, även med förstoringsglas. Det skall jag nu avhjälpa med att klippa kartskissen i två halvor, oavsett vad jag klipper itu. Här kommer den första delen av vår tågresa i förstoring.

Kartskissens nedre högra parti från Cusco (1969)

Kartskissens nedre högra parti från Cusco (1969)

Vissa stationer har ett nummer angivet. Det var priset på en enkelbiljett dit från Cusco, uttryckt i solar. Du vet redan att en sol motsvarade 12 öre. Som exempel kostade det 247.20 solar att åka till Huarocondo, vilket alltså betydde att det skulle kosta 30 kronor att åka dit från Cusco. Våra egna biljetter till Ruinbrons (spa. Puente Ruinas) station kostade 675 solar eller 81 kronor enkel resa – för oss två tur och retur alltså 324 kronor. Tåget hade ingen konkurrens från något annat transportmedel!

Det som för en svensk ser ut som en järnväg på kartskissen är en landsväg. Järnvägen visas som en enkel linje med täta tvärstreck. Det fanns väg till Ollantaytambo, men därefter fanns det bara järnväg hela biten till Machu Picchu.

Tyvärr är alla uppgifter om höjd över havet uttryckta i engelska fötter, där en engelsk fot motsvarar 30,48 centimeter. För att göra livet lättare har jag översatt alla kartskissens höjduppgifter – de flesta avser bergstoppar – i listan härnedan.

  6000 = 1829 meter     8100 = 2469 meter     9000 = 2743 meter
10200 = 3109 meter   15630 = 4764 meter   16140 = 4919 meter
16392 = 4996 meter   17001 = 5182 meter   17250 = 5258 meter

De enda mått som jag har problem med är

  • kartskissens 10200 fötter för Cusco – enligt de flesta uppgifter ligger den backiga staden Cusco på 11200 fötter = 3400 meter, och
  • kartskissens 8100 fötter för Huaynapicchu – det skulle enligt officiella uppgifter vara 8924 fötter = 2720 meter.

Machu Picchu, den förlorade staden, ligger på genomsnittligt 2430 meters höjd i sadeln mellan två bergstoppar. Den ena toppen är Huaynapicchu och den andra är Pico Machupicchu på 2743 meter. Den senare ligger helt galet placerad på kartskissen.

Nu är det dags för den andra delen av vår tågresa i förstoring.

Kartskissens övre vänstra parti till Machu Picchu (1969)

Kartskissens övre vänstra parti till Machu Picchu (1969)

Published in: on 2013/03/05 at 10:18  Kommentera  

Inlägg 1.747: 29 apr 1969

Utflyktsmorgonbestyren

Usch, vilken natt! Jag mådde illa och önskade bara att jag kunde få ligga och vila och sova ordentligt – jag var uppenbarligen inte medveten om att det var just det som jag gjorde. Jag var säker på att jag inte skulle klara av strapatserna på utflykten till Machu Picchu på morgonen. Ed sov lugnt och stilla, och jag avundades honom den friden. Nej, det här går inte, tänkte jag, jag skall åka med till Machu Picchu, men där kommer jag att lägga mig på en bänk och låta honom gå omkring och fotografera. Jag tänkte inte förstöra dagen för honom – och oss bägge – genom att stanna kvar här på rummet. Han skulle förstås också stanna kvar här i så fall. Och när det beslutet var avklarat i mitt huvud somnade jag sött.

Vi väcktes av både alarmklockan och hotellet klockan 05.30, och då kände jag mig kry igen fast rätt matt. Frukostserveringen var redan i full gång. Det var redan många gäster där, alla säkert på väg till Machu Picchu. Jag drack bara en kopp te, men Ed tog litet småbröd till sitt kaffe. Ingen av oss var hungrig. Notan löd på 2 kronor, och jag återanställde honom som reserevisor och lät honom skriva på notan.

Tisdagsfrukosten, Hotell Turista, Cusco (1969)

Tisdagsfrukosten, Hotell Turista, Cusco (1969)

Medan alla våra medgäster tog taxi de 500 meterna till stationen, så spottade jag och fräste när Ed ville att vi också skulle göra det – för min skull. Jag minns inte vad jag sade, men jag hoppas att jag sade det på ett snällt sätt. Jag var ju inte sjuk, jag hade bara litet magknip. Och vi hade inget bagage att släpa på, för vi skulle ju komma tillbaka till vårt rum för en natt till.

De två skinande blanka rälsbussarna stod och väntade på vår ankomst. Så skönt med tåg igen efter de dammiga bussarna – vilka jag dock inte ville ha ogjorda för allt i världen! På våra biljetter hade vi tilldelats platserna 5 och 6 i vagn nummer 52, vilket var en släpvagn. Det var gott om folk när man såg dem välla ut på plattformen, men ändå var bara hälften av platserna besatta när tåget satte igång.

Tåget gick inte fort. Resan sträckte sig över 112 kilometer och tog tre timmar, vilket betyder en genomsnittsfart på 37 kilometer i timmen. Vi stannade till några få gånger, så vi körde nog med 45 kilometers fart när vi var på gång. Och det var bara bra, för då kunde man se mycket mera.

I samband med biljettköpet hade vi fått en broschyr med en kartskiss som jag lägger in här så gott det går. Vad som inte syns skall jag försöka förklara.

Kartskiss över järnvägen från Cusco till Machu Picchu (1969)

Kartskiss över järnvägen från Cusco till Machu Picchu (1969)

Cusco ligger i nedre högra hörnet och Machu Picchu i övre vänstra hörnet. Och ändå bar det utför nästan hela vägen.

Published in: on 2013/03/05 at 08:36  Kommentera  

Inlägg 1.746: 28 apr 1969

Turistkollegeytlighetsavslöjandena

När vi kom till den stora Solavenyn (spa. Avenida el Sol) fick vi en bild av en massa indianfolk samlade antingen på en gatumarknad eller på en busshållplats.

Torgmarknad eller busshållplats, Solavenyn, Cusco (1969)

Torgmarknad eller busshållplats, Solavenyn, Cusco (1969)

Vi följde nu helt mitt lokalsinne, för vi befann oss långt utanför hotellets lilla karta, och jag visste med bestämdhet att den här gatan ledde rätt upp till Vapentorget. Nåja, jag lät också mängden av kyrktorn därbortigenom bidra till min visshet. Och det gick perfekt – vi kom precis till hörnet av Vapenplatsen. Men strax dessförinnan passerade vi en skola som tydligen hade hållit igång ända tills nu, klockan 17.30. Jag var imponerad av gossarnas välpressade uniformer – de var nästan som soldater på parad. Och vem vet, kanske det var en militärskola?

Skoldagen är slut, Solavenyn, Cusco (1969)

Skoldagen är slut, Solavenyn, Cusco (1969)

När vi svängde till vänster runt hörnet till Markisgatan fann vi att här kallades den för Filtgatan (spa. Calle Mantas). Namnet byttes till Markisgatan just före vårt hotell. Och innan vi gick in på rummet så passade vi på att besöka en fotobutik i själva hotellbyggnaden – du kan se den längst till vänster på bilden av hotellet, som jag visade här tidigare. Ed ville vara säker på att ha tillräckligt med film för vårt behov i Machu Picchu, där allting säkert skulle vara dubbelt så dyrt som i vanliga affärer. Här kostade rullarna 22 kronor styck.

Kvitto på två filmrullar, Fotobutiken vid vårt hotell, Cusco (1969)

Kvitto på två filmrullar, Fotobutiken vid vårt hotell, Cusco (1969)

Vi hade inte ätit någon lunch, så nu borde vi allt äta middag. Ed åt litet grann och jag bara petade i maten – nej, jag var inte kvitt min magåkomma ännu. Det lilla vi åt gick på 7 kronor, men vad det lilla bestod av är väl förborgat av den usla handstilen – dryckjomet var dock genomgående apelsinjuice för 2 kronor glaset.

Måndagsmiddagsmålet, Hotell Turista, Cusco (1969)

Måndagsmiddagsmålet, Hotell Turista, Cusco (1969)

Dryckjomet till måndagsmiddagsmålet, Hotell Turista, Cusco (1969)

Dryckjomet till måndagsmiddagsmålet, Hotell Turista, Cusco (1969)

Vi brydde oss inte om att gå ut efter middagen för att uppleva Cuscos nattliv – vi var inte där för att avnjuta storstäder. Vi satt på vårt rum och pratade om våra medturister. Alla turister som vi tidigare hade sett i Peru hade verkat vara av samma skrot och korn som vi själva, villiga att verkligen anstränga sig för att få uppleva landet och folket – men våra medturister i Cusco var helt annorlunda.

På vårt hotell talades det högljudd amerikanska överallt. Vi hörde mycket av deras samtal, och de verkade inte att ha mycket intresse av var någonstans de befann sig och vilka intryck de hade fått. De talade bara om hur deras flygresa dit hade varit och hur de gillade hotellet och vilka affärer de hade varit i och vad de hade köpt för att ha med sig som souvenirer att ge till sina vänner därhemma.

Ed och jag hade faktiskt inte varit utsatta för den sortens turister på hela resan, inte ens i Lima – men där valde vi ju att äta på en liten lokal krog i stället för matsalen på hotell Kontinental.

Published in: on 2013/03/05 at 01:24  Kommentera  

Inlägg 1.745: 28 apr 1969

Biljettköpsexkursionstredjevärldsupptäckten

Det var skönt – och behövligt – för mig att få ligga en stund ovanpå och koppla av. Om det var 3400-metersaltituden, eller något mindre lämpligt för matsmältningen, eller de båda ihop, ja, det vet jag inte. Men jag mådde gott bara jag fick ligga och vila. Ville jag äta något, undrade Ed försiktigt, men jag ville inte – bara att han skulle gå ner i matsalen och få sig litet lunch. Men det ville han naturligtvis inte göra.

Jag sov i ett par timmar eller kanske fem, och sedan vaknade jag till och mådde gott. När jag reste mig upp så höll benen. Kanske magattacken var över? Skall vi försöka? Ed var pigg som en mört. Han hade också sovit.

”Ska vi försöka köpa biljetterna till tåget i morgon, så vi har det gjort?” föreslog jag, för jag ville vara säker på att det gick ett tåg till Machu Picchu och att vi skulle få komma med på det.

Portieren talade om hur vi skulle komma till S:ta Annastationen (spa. Estación Santa Ana) – några få kvarter till höger på Markisgatan med stationen på vänster sida.

Något som inte var till hjälp för mitt normalt goda lokalsinne var att samma gata ofta bytte namn flera gånger. Vi gick trallande uppför Markisgatan förbi den redan bekanta S:t Franciskuskyrkan, förbi en tvärgata som minsann hette ’Hemlösagatan’ som ett minne från Lima, och så upptäckte vi plötsligt att vi gick på S:ta Klaragatan (spa. Calle Santa Clara). Oj då, hade vi svängt av Markisgatan utan att märka det?

Inte alls, det var samma spikraka gata. Vi hade stött på samma fenomen i Lima fast lyckats glömma eländet som det hade ställt till med en kväll när det gällde att hitta tillbaka till hotell Kontinental. Nu fortsatte vi oberört på S:ta Klaragatan, och si, där stod det ’S:ta Annastationen’ på en stor skylt.

Vi fick våra tur och returbiljetter till Machu Picchu, och van som jag var vid heldagsbussresorna för 10 kronor per person fick jag dåndimpen när jag fick betala 324 kronor för dessa biljetter. Här är fram- och baksidan av en av biljetterna. Tåget skulle gå klockan 07.00.

En av tur- och returbiljetterna för rälsbussen till Machu Picchu, Cusco (1969)

En av tur- och returbiljetterna för rälsbussen till Machu Picchu, Cusco (1969)

Trots att jag kände att jag inte var helt återställd, så ville jag gärna få se litet av det genuina Cusco, så som vi en gång för länge sedan med avsikt hade valt att få se det genuina Huancayo. Vi befann oss nämligen nu inte alls längre i det centrala Cusco – detta var fattiglandet utanför stadens kärna, som jag nyss talade om. Ed knäppte en bild för att visa upp miljöskillnaden. Järnvägsspåret fick han med på bilden, därför att vi på vårt tåg på morgonen skulle rulla förbi på det på vår väg till Machu Picchu. Nåja, det blev inte det spåret, men det spelar ju ingen roll.

Sidogata intill S:t Petrusstationen, Cusco (1969)

Sidogata intill S:ta Annastationen, Cusco (1969)

I stället för att traska tillbaka på samma S:ta Klaragata fortsatte vi en bit österut genom verkliga slumkvarter och sedan norrut. Den här bilden tog jag på Sekelgatan (spa. Calle Centenario) utan att söka alltför mycket, för det såg lika trist ut överallt.

Sekelgatan, Cusco (1969)

Sekelgatan, Cusco (1969)

Published in: on 2013/03/04 at 08:47  Kommentera  

Inlägg 1.744: 28 apr 1969

Bensviktningspromenaden

Vårt hotell låg invid ett litet torg med det egendomliga namnet Nöjestorget (spa. Plaza Regocijo), och bortom det låg stadshuset.

Stadshuset och Nöjestorget, Cusco, 1969 (vykort)

Stadshuset och Nöjestorget, Cusco, 1969 (vykort)

Vi bodde alltså ytterst mondänt, men det hade vi faktiskt gjort överallt. Så snart man gav sig iväg från en peruviansk stads centrala kvarter, så befann man sig alltid i den otroliga fattigdom som kännetecknade den så kallade tredje världen. Den ordningen råkade faktiskt passa mig bra den här dagen, då jag inte kände mig i form att företa några långa vandringar. Vi hade allt det sevärda i Cusco på några stegs avstånd från min sköna säng, om så skulle behövas.

Jag hade plockat med mig en enkel men praktisk karta över centrala Cusco från disken på hotellet. Den var utgiven av hotell Cuzco, och därför hittar du lätt ’Hotel Cuzco’, tryckt med röda bokstäver, en aning åt vänster från mitten på kartan.

Karta över staden, Utgiven av vårt hotell, Cusco (1969)

Karta över staden, Utgiven av vårt hotell, Cusco (1969)

Av det du redan känner till kan du på kartan, uppåt från hotellet, se Vapentorget med katedralen och Jesuitkyrkan, och till höger om hotellet se Barmhärtighetskyrkan. Och även om de inte är identifierade på kartan kan du också till vänster om hotellet se Nöjestorget och stadshuset.

Barmhärtighetskyrkan, som hade väckt oss så hänsynslöst, hade ett munkkloster, men varken det eller kyrkan var öppna för allmänheten.

Barmhärtighetskyrkans munkklosters innergård, Cusco, 1969 (vykort)

Barmhärtighetskyrkans munkklosters innergård, Cusco, 1969 (vykort)

Å andra sidan var vi välkomna in i S:t Franciskuskyrkan och dess munkkloster, som på kartan låg några kvarter nedanför hotellet.

Står på S:t Franciskuskyrkans munkklosters innergård, Cusco (1969)

Står på S:t Franciskuskyrkans munkklosters innergård, Cusco (1969)

Inuti S:t Franciskuskyrkans munkkloster, Cusco (1969)

Inuti S:t Franciskuskyrkans munkkloster, Cusco (1969)

Vi gick sedan till Vapentorget. När vi passerade vårt hotell vek sig benen under mig och jag ville gå in där ett tag, men Ed eggade förståndigt nog på mig att fortsätta. Vi var ju hela tiden alldeles i närheten av min säng ifall det skulle behövas, sade han, klokt nog.

Och detta Vapentorg var faktiskt lika imponerande som det i Lima, trots att det inte kunde ståta med ett presidentspalats.

Vapentorget och katedralen, Cusco (1969)

Vapentorget och katedralen, Cusco (1969)

Vapentorget och katedralen, Cusco (1969)

Vapentorget och katedralen, Cusco (1969)

Att jag tyckte så bra om Vapentorget här i Cusco kanske berodde på att det fanns många bänkar för mig att sitta på och vila upp mina sviktande ben. Här är en bild som Ed tog där – jag är inte med på den, men den visar både Jesuitkyrkan och möjligheten att få skorna borstade medan man satt där och läste tidningen.

Vapentorget och Jesuitkyrkan, Cusco (1969)

Vapentorget och Jesuitkyrkan, Cusco (1969)

Jag var verkligen inte mycket till turist – nu måste jag gå tillbaka till vårt rum.

”Du kan väl gå omkring och ta bilder medan jag ligger och vilar en stund”, föreslog jag. Men då sade han att han också var trött. En så lojal partner tror jag att inte att många människor kan ha – fast nu kände jag mig för dålig för att ens tänka på sådant.

Published in: on 2013/03/04 at 02:53  Kommentera  

Inlägg 1.743: 28 apr 1969

Bussetappmålsuppvaknandet

Efter den mycket sena kvällen – efter den mycket långa bussresan – borde vi ha sovit till långt fram på förmiddagen, men så blev det inte alls. Vi väcktes av klockorna i tornet till en kyrka rätt över gatan precis på samma sätt som i Oslo år 1967 (se inlägg 1.033). Där var det Oslos domkyrka som slog några rätt beskedliga slag varje kvartstimme genom hela natten och störde oss egentligen inte alls sedan vi hade vant oss vid det. Här i Cusco var det tyst under hela natten, men klockan 08.00 brakade det löst med en hel klockkonsert från tornet till Barmhärtighetskyrkan (spa. Iglesia de la Merced) tvärs över Markisgatan.

Tornet på Barmhärtighetskyrkan, Cusco, 1969 (vykort)

Tornet på Barmhärtighetskyrkan, Cusco, 1969 (vykort)

Det blev alltså bara sex timmar sovet, men det fick räcka – och vi fick på det sättet mera tid till att göra oss presentabla efter allt vägdammet på söndagen. Vi hade redan på kvällen – eller mitt i natten – duschat av oss som hastigast, men nu skulle det verkligen bli härligt med ett ordentligt varmt bad för att bli riktigt ren.

”Du går först”, sade jag till Ed. ”Jag går ner och får tag i en badborste, för det finns ingen i badrummet. Ligg bara och ha det skönt i vattnet tills jag kommer med en borste.”

Jag klädde mig som hastigast och gick bort till receptionen. Nej, de hade inga badborstar på hotellet, men de visade mig var det fanns en butik i närheten som hade sådana saker. Ett kvarter till höger på Markisgatan, och den skulle heta Resebutiken (spa. Tiendas Camino).

Nu var det fullt med folk på gatorna och jag hittade lätt den där praktiska butiken. De hade allting som resenärer kunde tänkas ha glömt att packa med sig – och dit hörde alldeles klart badborstar. Jag fick tag i en av trä för 1,85 kronor – den var gjord för att räcka en livstid, vilket den också kom att göra.

Kvittot på badborsten, Cueco (1969)

Kvittot på badborsten, Cueco (1969)

Ed åt en ordentlig frukost, men jag nöjde mig med te och rostat bröd, för jag kände nu av höjden över havet mera än Ed. Här blev det jag som skrev på notan, och den löd på 5 kronor. Sedan gav vi oss ut i folkvimlet.

Notan för måndagsfrukostmålet, Hotell Turista, Cusco (1969)

Notan för måndagsfrukostmålet, Hotell Turista, Cusco (1969)

Nu fick vi äntligen se vårt hotell i dagsljus.

Vårt hotell, Cusco, 1969 (vykort)

Vårt hotell, Cusco, 1969 (vykort)

Det påminde inte alls i stilen om dem i Huancayo och Ayacucho – i motsats till de andra Turistahotellen hade detta säkert inte byggts av staten som en nödvändighet för att härbärgera turister runt om i landet. Det verkade vara mycket äldre än de andra, och jag gissar att det hade övertagits av staten för att inlemmas i den landsomfattande kedjan av hotell med internationell standard. Och dessutom hette det ju inte längre Turista, så det kanske inte ens var statsägt längre – vem vet?

Published in: on 2013/03/03 at 09:02  Kommentera  

Inlägg 1.742: 28 apr 1969

Cuscomålsuppnåendet

Bussföraren sade att hotell Turista låg nära Vapentorget – naturligtvis! – där bussen hade en hållplats. Men när han hade stannat där, vände han sig mot oss och sade att vi inte behövde stiga av – han skulle ta oss till vårt hotell. Han sade också att hotell Turista hade bytt namn till ’Hotell Cuzco’.

Så här såg Vapentorget ut. De två stora kyrkorna på vykortet var katedralen till vänster och Jesuitkyrkan (spa. Iglesia de la Compañía) till höger. Båda kyrkorna var upplysta av strålkastare och parken hade gott om lyktor, men det var ändå nattmörkt överallt. Och inte en levande själ syntes någonstans.

Vapentorget med katedralen och jesuitkyrkan, Cusco, 1969 (vykort)

Vapentorget med katedralen och Jesuitkyrkan, Cusco, 1969 (vykort)

Ingen steg av bussen vid Vapentorget – och vi upptäckte först då att av den tidigare fullpackade bussen var det bara fyra passagerare kvar som hade hängt med ända till Cusco. Assistentpojken satt nu också inne i bussen och låg inte uppe på taket som på dagen. Undra på det – det var riktigt kallt därute nu på natten. Cusco låg på 3400 meters höjd, samma som Huancayo och bra mycket högre än både Ayacucho och Andahuaylas

Föraren svängde till höger in på Markisgatan (spa. Calle Marquéz) framför Jesuitkyrkan och fortsatte sedan ut ur vykortets högra kant. Efter bara ett kvarter hade vi hotell Turista på vår högra sida. Tack och lov att det var väl upplyst och fortfarande öppet – jag hade suttit och bävat över vad vi skulle ta oss till om det hade varit stängt för natten. Assistenten skuttade upp på taket och fick ner våra väskor och fick förstås en slant en gång till. Jag var så upprymd att föraren också fick en liten sedel som tack för extrasvängen.

Bussen gav sig iväg, och vi steg in på vårt efterlängtade hotell. Nej, sade portieren, det fanns inget rum reserverat för oss och hotellet var fullbokat för natten.

Jag kom då på att jag hade sparat kvittot på mitt samtal från Abancay – med telefonnumret specificerat – och på samma sätt som när jag en gång hade räddat min återresa från Luxemburg med en sparad bussbiljett (se inlägg 764), så plockade jag nu fram mitt telefonkvitto, och det hjälpte. Han hade ett rum stående just för situationer som denna, och han bad att få behålla kvittot för att tala med personalen på morgonen.

Rummet kostade 58 kronor natten, och vi bokade in oss för tre nätter – Machu Picchu skulle ta en dag i anspråk, och dessförinnan måste vi vila upp en dag här i Cusco efter den oändliga bussresan. Vårt rum, nummer 2, låg en trappa upp, och även om det inte alls var lika fint som i Huancayo och Ayacucho, så njöt vi hejdlöst av att få bo så här gott igen – i synnerhet efter äventyret i Andahuaylas.

Published in: on 2013/03/01 at 08:18  Kommentera  

Inlägg 1.741: 27 – 28 apr 1969

Dubbelpassbusskörningssömnighetsmotverkandet

Tack vare lärarinnan som satt mellan Ed och mig klarade vi oss undan varje känsla av obehag av att åka på den här smala grusvägen i nattens mörker. Jag var väl medveten om att vi tidvis åkte brant uppför med hjälp av massor av sicksackkurvor, men hon var ju så helt lugn och oberörd att det förtog all oro. Men hon steg av i Curahuasi, en liten stad högt uppe i bergen, och då fälldes hennes stol ihop så att Ed och jag igen satt med bara en smal gång mellan oss.

Efter Curahuasi bar det brant utför igen, och snart korsade vi floden Apurímac. Det kanske fanns lika mycket jättekaktus här som vi tidigare hade sett när vi korsade Pampasfloden – men nu var det ju mörkt, så vi kunde inte se ett enda dugg av någonting. Och utan lärarinnans lugn kippade vi återigen efter andan och hoppades att detta snart skulle ta slut.

På andra sidan bron blev vägen faktiskt bättre. Det var förstås fortfarande en grusväg, men den gick nere i botten av en dal och var därför inte alls så kurvig som tidigare. Nåja, det kom avsnitt med hårnålskurvor här också – vi klättrade upp till Huillquipasset på 3900 meters höjd, och nära det låg staden Limotambo, där bussen gjorde ett matuppehåll på en halvtimme. Vid det laget behövde både Ed och jag litet näring, så vi gick med alla de andra in på den lilla krogen där för att få något som såg säkert ut. Hittills hade vi inte haft några magobehag – bortsett från Ed efter ankomstmålet i Huancayo – och det skulle nog gå bra också nu efter Limotambo.

Så bar det iväg igen ut i nattmörkret. Klockan var nu 22.00 och vi såg på kartan att det var en bra bit kvar till Cusco. Inte för att vi var sömniga – det var vi alldeles för skräckslagna för – men den stackars bussföraren hade ju kört på dessa arbetsamma vägar sedan klockan 08.00, och han kunde ju tänkas vara sömnig. Han öppnade då och då sitt fönster och gned en trasa över vindrutan för att få kallt vatten på pannan. Och vid två tillfällen stannade han bussen och gick ut på vägen under några minuter för att vakna till ordentligt. Jo, han hade det inte lätt, den stackaren, och därför hade vi det inte lätt heller.

Vid midnatt befann vi oss i en dal med många små samhällen, och det kändes mycket bättre. Men vi var inte inne i Cusco förrän klockan 01.00. Eftersom gatorna som vi åkte på var helt öde vågade jag mig på att fråga bussföraren: ”¿Dónde está el Hotel Turista?” eller ”Var ligger hotell Turista?”

Published in: on 2013/03/01 at 02:48  Kommentera