Inlägg 1.800: 5 maj 1969

Vägkvalitetstillbakablickandet

Vårt kära gamla flygplan med sina extra goda fåtöljer var nästan tomt – jag räknade till 16 passagerare. Det skulle ha gett sig av klockan 23.45, men vi bara satt där tills klockan var 01.30! Nu skulle vi komma att missa förbindelsen i Miami – en gång till – och inte komma i tid till våra jobb ens efter lunch, vilket vi hade tillåtit oss själva att anse acceptabelt för att kunna kalla det en arbetsdag. Nu skulle det gå åt en extra ledighetsdag – men det var ju ingenting att göra åt den saken.

Nu var vi luftburna och kunde koppla av. Medan vi satt och halvsov vill jag berätta litet mera om lördagens landsväg mellan La Paz och Coroico och för detta även använda material från internet, något som jag ju inte alls gjorde medan vi var i Sydamerika.

I gängse tal har den vägen på senare tid börjat kallas ‘Dödens väg’ (spa. La Carretera de la Muerte). Den Inter-Amerikanska Utvecklingsbanken (eng.  Inter-American Development Bank) utsåg vägen år 1995 till ‘Världens farligaste landsväg’. Mellan 200 och 300 resenärer per år dödades då på den vägen. Till största delen gav vägens 3,2 meter rum nog för endast ett fordon i bredd. Under regnperioden från november till mars kunde regn och dimma allvarligt påverka sikten, och regnvatten från bergssidan förvandlade den då gärna till ren gyttja med åtföljande dåligt väggrepp. Sommartid var det vanligt med stenras, och yrande vägdamm kunde då också begränsa sikten.

Här finner du några filmklipp, på vilka du, i vilken ordning som helst, kan bekanta dig med Dödens väg.

Klicka här för en översikt, klicka här för en olycka, klicka här om du har starka nerver, och klicka här för ett stort antal stillbilder. Alla dessa klipp visar vägen så som den såg ut när Ed och jag åkte på den till Coroico år 1969 – kom bara ihåg att vi själva knappast mötte några bilar alls och att vi hade soligt och torrt väder.

Det är Dödens väg som slingrar sig ner från bergen på den här internetbilden och passerar nedanför vårt lunchhotell Prefectural i Coroico, som du ser i bildens nedre vänstra hörn.

Dödens väg och hotell Prefectural, Coroico (internet)

Dödens väg och hotell Prefectural, Coroico (internet)

Den 24 juli 1983 körde en buss av vägen och föll ner i en ravin med över 100 dödsoffer. Detta ledde till en ordentlig ombyggnad av vägen från år 1986 till 2006 – den blev asfalterad och tvåfilig, och den allra farligaste sträckan ersattes med helt nybyggd väg.

Efter detta avbrott för nutida funderingar återvänder jag till oss i planet, som vid det här laget skulle börja dyka neråt för mellanlandningen i Panama.

Published in: on 2013/04/25 at 05:56  Kommentera  

Inlägg 1.799: 4 maj 1969

Limaåtererövrandet

Det fanns ingenstans. Ingenstans i hela denna nybyggda terminalbyggnad fanns det något ställe att bli av med sitt bagage under den tid då man bytte från ett plan till ett annat. Aero Peru föreslog att vi skulle sitta med det på en bänk i vänthallen – i tio timmar? Alla andra bara beklagade men tyckte nog djupt inne att vi var tokiga. Så vi fick till slut dra våra väskor med oss in till staden. Fast först måste vi föreviga dilemmat på bild, så här står stackars Ed med min väska och sin bag och ser just så övergivet hopplös ut som situationen erfordrade.

Ed på flygplatsen, Lima (1969)

Ed på flygplatsen, Lima (1969)

Fotograferingen gjorde att vi just missade bussen in till Vapentorget, och då erbjöd sig en taxichaufför att ta oss in till staden för samma pris som bussen. Vi gav honom förstås en del mer än så, och på det sättet kom vi direkt till hotell Kontinental. Vi hoppades att samma portier var i tjänst som för 14 dagar sedan. Det var han nu inte, men vi sade till den som var i tjänst att vi hade nyss bott som nöjda gäster på hans underbara hotell och kunde vi nu, snälla, ta hand om våra väskor under dagen mot en god slant i betalning, och så vidare. Och det lyckades, väskorna stod snällt där till efter middagsmålet, portieren tjänade en hacka, och vi var fria att gå omkring och ha det skönt under dagen.

Vi gjorde ingenting nytt, gick omkring på Limas lugna söndagsgator och åt vår middag, inte på Tivoli utan på hotell Kontinental, detta mest för att göra portieren glad. Och vi fick faktiskt en riktigt god måltid där.

Vi var ute på flygplatsen med vårt bagage redan klockan 21.00, och nu gick det bra. Vi sände våra väskor till Miami – visa av erfarenheten hade vi inte ens en tanke på att sända dem direkt till Nya York. Först sedan vi båda hade betalat ett obligatoriskt 16 kronors bidrag till den nya, fina terminalbyggnaden fick vi våra ombordstigningskort.

Terminalbyggnadsbidrag, Flygplatsen, Lima (1969)

Terminalbyggnadsbidrag, Flygplatsen, Lima (1969)

Våra ombordstigningskort, Lima (1969)

Våra ombordstigningskort, Lima (1969)

I den tullfria avdelningen köpte vi oss naturligtvis var sin flaska att stå i vårt köksskåp i åratal. Ed tog en flaska persikobrandy. jag vet inte varför jag en gång klistrade tillslutningsremsan till min flaska rom tvärs över hans kvitto, men nu ser det ut så här.

Eds flaska persikobrandy, Flygplatsen, Lima (1969)

Eds flaska persikobrandy, Flygplatsen, Lima (1969)

Att priset för varan enligt kvittot uppgick till 3 solar – eller 36 öre – gör ingenting mera begripligt. Visserligen hade vi ju köpt en flaska rom på Sankt Thomas år 1965 för 85 öre, men att en liknande dryck nu på en flygplats skulle kosta mindre än hälften så mycket verkar vara rätt otroligt. Men det är vad som står på kvittot.

Och mitt kvitto på en flaska av ett så utsökt rom som Cartavio Blanco för bara 2,50 solar – eller 30 öre – är ännu konstigare. Kanske de avsåg dollar i stället för solar? 2,50 dollar skulle då betyda 12,93 kronor – men jag tvivlar på att jag skulle ha köpt någon såpass dyr sprit. Vad de jättestora dollarbeloppen mitt på kvittot avser har jag ingen aning om.

Min flaska rom med underliga priser överallt, Flygplatsen, Lima (1969)

Min flaska rom med underliga priser överallt, Flygplatsen, Lima (1969)

Published in: on 2013/04/24 at 01:58  Kommentera  

Inlägg 1.798: 4 maj 1969

Marknärhetsflygningsdetaljfotograferingstillfället

Jag har alltid tyckt att det är intressant att titta ner från flygplan och iaktta världen från ovan. Men för det mesta går ju planen på en sådan höjd att man egentligen inte kan se någonting. Det var annorlunda nu när vi flög över Anderna. Om planet som vanligt höll sig på 10000 meters höjd över havet, så befann det sig bara 6000 meter över Anderna, och då kunde man se en hel del.

Och efter den besvärliga avfarten från La Paz klättrade planet dessutom uppåt mycket långsammare än vanligt, så vi fick se Titicacasjön på ett vettigt avstånd. Här är tre bilder av den.

Titicacasjön, Från planet (1969)

Titicacasjön, Från planet (1969)

Titicacasjön, Från planet (1969)

Titicacasjön, Från planet (1969)

Medan jag inte kan lokalisera de första två bilderna av sjön, så vet jag precis vad den tredje visar: Puno, där vi tre dagar tidigare hade fått klara vår incheckning i ljuset från fotogenlampor.

Puno, Från planet (1969)

Puno, Från planet (1969)

Men även efter Titicacasjön befann vi oss lågt nog över bergen för att kunna se märkvärdigheter som denna – tre små sjöar, sida vid sida, alla av dem i distinkt olika färger. Inte färgnyanser, utan färger! En var svart, en var grön och en var beige.

Tre sjöar, en svart, en grön och en beige, Anderna (1969)

Tre sjöar, en svart, en grön och en beige, Anderna (1969)

Jag lägger med två bilder med snötäckta fjälltoppar i 6000-metersklassen, tagna  innan planet började dyka ner mot Lima nere vid kusten.

Fjälltoppar i Anderna, Från planet (1969)

Fjälltoppar i Anderna, Från planet (1969)

Fjälltoppar i Anderna, Från planet (1969)

Fjälltoppar i Anderna, Från planet (1969)

Flygningen mellan La Paz och Lima tog en och en halv timme, inte de 30 minuter som tidtabellen antyder. Vi fick flytta klockan tillbaka en timme, vilket inte var något märkvärdigt. Emellertid var jag inte alls förberedd på det, för det betydde att jag hade flyttat fram den en timme på Titicacasjön, något som jag inte kunde minnas mig göra hur mycket jag än försökte.

Vi kom till Lima klockan 11.00 och skulle där byta plan. Vi hade nästan 12 timmar på oss för det, och vi tänkte förstås inte sitta på flygplatsen hela den tiden. Vi hade inga speciella planer på vad vi tänkte göra, men det var mycket att återse i denna stad där vi kände oss rätt hemma efter våra två dygn här.

Våra biljetter var naturligtvis mera läsbara år 1969 än de är i dag, men man kan fortfarande se att det totala biljettpriset från Nya York till Lima och tillbaka var 1990 kronor, vilket jag tror att jag inte har nämnt tidigare.

Våra biljetter mellan New York och Lima (1969)

Våra biljetter mellan New York och Lima (1969)

Aero Peru gav oss nu nya biljettomslag, där våra avfartstider på kvällen tydligt framgick. Så mycket kunde de göra för oss nu, men se, våra väskor kunde de inte ta emot förrän på kvällen! Nu gällde alltså att bli av med dem för dagen. Var fanns gepäckförvaringen?

Våra biljettomslag, Lima (1969)

Våra biljettomslag, Lima (1969)

Published in: on 2013/04/23 at 21:36  Kommentera  

Inlägg 1.797: 4 maj 1969

Flygsportsutövningsluftavsaknadskonsekvensen

Vi stod inne i terminalen framför en disk, bakom vilken den officiella representant för Bolivien som hade lett oss tillbaka debatterade vårt öde med en representant för Iberia. De talade för lågmält för att jag skulle kunna förstå vad de sade, men det verkade av ansiktuttrycken att döma som om Iberiamannen pläderade för vår sak. Till slut hade de enats om en lösning, och Iberiamannen tog fram ett blanketthäfte och skrev ‘5$’ på en rad – som inte alls var avsedd för något belopp – och räckte över det till mig för att skriva under. Han begärde samtidigt att få fem dollar. Sedan var det Eds tur för samma procedur. Iberiamannen gav blanketterna och våra sedlar till den officiella Bolivienmannen, och saken var därmed klar. Båda herrarna vinkade vänligt av oss, och vi fick därmed på egen hand ta oss tillbaka till planet. Reglerna hade frångåtts en aning, men i en smidig diktatur kan detta tydligen göras om skäl därför föreligger och beslutet föregås av en djuplodande diskussion.

Så snart vi hade kommit ombord igen satte planet igång sina motorer och rullade snabbt iväg till änden av startbanan. Pedalen i botten – eller hur det nu går till på ett flygplan – och vi kände den enorma kraft som alltid utlöses vid en jetstart. Jag slöt ögonen och kände hur planet rusade framåt, och så kom den där plötsliga bakåtlutningen när planet lämnar marken och börjar stiga brant uppåt. Efter några sekunder var det dags att öppna ögonen igen och titta genom fönstret ner på hur vi snabbt lämnade de små myrorna åt sitt öde därnere och vi själva började flyga som örnar.

Men vad fick jag se? Vi var fortfarande kvar på marken. Planet hade nosen högt upp i vädret och skulle vid det här laget vara flera hundra meter upp, om allt stod rätt till – men hjulen var fortfarande kvar på marken eller kanske bara en meter upp. Och så fortsatte det, kilometer efter kilometer. Inte förrän vi var vid startbanans slut visste vi att planet inte längre vilade på sina hjul – vi flög faktiskt, men inte förrän en djup dal öppnade sig under oss fick vi ordentligt med luft under vingarna.

Luft ja, det var ordet. När det finns så litet luft som det gör på en flygplats på 4150 meters höjd, då är det segt att lyfta upp ett stort flygplan från marken, och det hade varken Ed eller jag ens känt till. Det var därför som La Paz hade denna ovanligt långa startbana, hela 4 kilometer lång. Vi hade just startat en flygning från världens högst belägna kommersiella flygplats – och det gick bra, fast med litet skrämselhicka.

Published in: on 2013/04/23 at 07:52  Kommentera  

Inlägg 1.796: 4 maj 1969

Passtämplingsmetodiksvarianten

Vi checkade in och de gav oss våra ombordstigningskort, fast med morgondagens datum.

Våra ombordstigningskort, La Paz (1969)

Våra ombordstigningskort, La Paz (1969)

Ingen märkte det, inte vi heller, och eftersom de bara flög här en gång i veckan – se tidtabellen – så var det ju inte så noga. Bagagekvittona verkade dock vara korrekta – någon jävla ordning ska de väl va.

Bagagelapparna från La Paz till Lima (1969)

Bagagelapparna från La Paz till Lima (1969)

Vid incheckningen gav de oss också några vykort av vår Douglas DC-8 att skicka till vänner och bekanta, och här är mitt kort till dig.

Iberias DC-8 flygplan, 1969 (vykort)

Iberias DC-8 flygplan, 1969 (vykort)

Det var ingen passkontroll i terminalen innan man gick ombord. Bara man hade sitt ombordstigningskort, så fick man gå ut genom dörren till betongplattan, över vilken vi passagerare strömmade som myror till trappan upp till vårt stora flygplan. Vi satte oss tillrätta på våra platser i planet och väntade på avgången. Rolling home … rolling home …

Det var där och då som passen kontrollerades. Alla på planet fick visa upp sina pass, som vederbörligen stämplades med en officiell passtämpel med inte bara ‘utrest’, La Paz och Bolivien, utan även tillvisso ‘Iberia, Spaniens flyglinje’.

Eds utresestämpel från Bolivien, La Paz (1969)

Eds utresestämpel från Bolivien, La Paz (1969)

Bolivien dokumenterade alltså inte endast var man lämnade landet utan också hur – i detta fall ombord på ett av Iberias plan. Detta gav landet en effektivare gränskontroll, för nu var flyglinjen inblandad och ansvarig för sin last. Jag hade lagt märke till, men inte funderat vidare över saken, att när vi kom med båten till Guaqui och fick våra stämplar i passen innan vi steg ombord på tåget till La Paz, då stod det i den officiella passtämpeln ‘Coche motor – Guaqui’, alltså ‘automobil – Guaqui’ (se inlägg 1.777). Undra på att jag inte hade begripit meningen med vad de hade stämplat – de hade använt fel stämpel!

Så mycket om stämpelprecisionen – mycket intressantare var vad som därefter hände. De begärde att få se våra utresevisum. Vi var plötsligt tillbaka i Puno igen, fast här på planet fanns det säkert ingen lucka med en boliviansk konsul som kunde utfärda ett sådant.

”Ni måste ha ett utresevisum. Utan det får ni inte lämna landet!”

Vi visste nu att detta måste kunna ordnas till, precis som det hade ordnats till i Puno. Man lär av erfarenhet.

”Ingen har sagt oss någonting om det. Hur kan vi få våra utresevisum?”

”Ni måste stiga av planet. Kom med oss!” – Vi gjorde inget väpnat motstånd utan travade iväg genom mittgången och nerför trappan, och en av de officiella herrarna gick bakom oss för att säkerställa att vi inte skulle fly.

Published in: on 2013/04/23 at 07:34  Kommentera  

Inlägg 1.795: 4 maj 1969

Hemreseglädekänslan

Hemresedagen! Ed och jag hade upplevt så mycket – ofta oväntade saker, vilket är det roligaste – att den här tvåveckorssemestern kändes som om den hade varat i minst en månad. Varenda dag hade varit en sensation. Det skulle nu bli riktigt skönt att komma hem till det vanliga ett tag som omväxling. Så i motsats till de flesta andra återvändodagar vaknade Ed och jag den här morgonen redo att med glädje ta oss an hemresan.

Vi hade redan grovpackat, så det sista var lätt överståndet. Hotellets räkning var enkel och klar, och allting verkade vara precis rätt, så betalningen gick smidigt.

Räkningen, Hotell Sucre Palace, La Paz (1969)

Räkningen, Hotell Sucre Palace, La Paz (1969)

Rummet kostade 41 kronor per natt och måltiderna hade varit få och små – det enda undantaget var middagen på fredagen, då vi hade knatat runt i backarna i La Paz hela dagen och behövde få i oss en massa mat. Och även då blev det inte dyrare än 31 kronor för oss tillsammans. Ovanpå hela räkningen lades det förstås på dricks och skatt, vilket vi var vana vid från alla våra sydamerikanska hotell, och här var det 13% för vartdera ändamålet. Men ändå var det ohemult billigt för två personer att bo och äta det mesta på ett förstaklasshotell i en storstad i tre dygn för 232 kronor!

Flygplatsen låg i El Alto, och vi skulle ha kunnat gå uppför ‘Prado’ de två kilometrarna till järnvägsstationen, åkt tåg till El Alto, och sedan tagit oss till flygplatsen – till fots eller med taxi beroende på avståndet – men, nej, sådant gör man inte i en främmande stad när man har ett flygplan som väntar. Vi tog taxi hela vägen, precis som under gårdagen.

Från bilen fick vi samma underbara utsikt ner över staden som när vi anlände med tåget tre dagar tidigare. Men i en bil är man inte lika ‘nära naturen’ som på ett tåg, så vi kände inte samma rysning av lycka som den gången.

Och så kom vi till flygplatsens terminal. Iberia var Spaniens flygbolag och vårt plan skulle fortsätta till Madrid efter att ha släppt av oss i Lima. Det var på väg hit från Santiago i Chile, och efter Lima skulle det mellanlanda i Quito i Ecuador, Bogota i Colombia och Caracas i Venezuela, innan det gav sig iväg ut över Atlanten mot sin hemstad.

Iberias nordgående Sydamerikaservice, 1969 (tidtabell)

Iberias nordgående Sydamerikaservice, 1969 (tidtabell)

En ganska skuttig tripp kan man tycka. Därför inser man den viktiga sanningen i Iberias valspråk att ‘Endast planet får bättre service än ni’.

Iberia, där 'Endast planet får bättre service än ni', 1969 (biljettomslag)

Iberia, där ‘Endast planet får bättre service än ni’, 1969 (biljettomslag)

Published in: on 2013/04/22 at 23:13  Kommentera  

Inlägg 1.794: 3 maj 1969

Tunnelvisionen

Det gick ett järnvägsspår alldeles ovanför vägen, och det ville jag passa på att utforska nu när vi ändå var fast här. Därför sade jag till guiden att jag skulle komma tillbaka om en kvart om det passade honom, och med hans medgivande tog Ed och jag oss upp till spåret. Jag visste hur ett spår ser ut när det används i trafik, och detta spår talade om för mig att det inte längre alls användes.

Bara ett hundratal meter från oss gick spåret in i en kurvtunnel, och när den visade sig vara så kort att jag kunde se dagsljus i andra änden när jag kom närmare, så beslöt jag mig för att gå igenom den och se hur det såg ut på andra sidan. Och Ed gick förstås med – han ville inte sakna mig om jag inte kom tillbaka. Jag fick Ed att posera för en minnesbild innan vi gav oss in i tunneln och försvann för evigt.

Ed vid tunneln vid väguppehållet, Mellan Coroico och La Paz (1969)

Ed vid tunneln vid väguppehållet, Mellan Coroico och La Paz (1969)

I andra änden av tunneln såg det precis likadant ut fast tvärtom, så vi vände med en gång och gick tillbaka genom tunneln – och sedan tillbaka till den trasiga bilen. Det vänstra bakhjulet hade nu kommit av bilen och var på väg att ersättas med reservhjulet. Pris varde gud i höjden om detta problem var allt som det hela rörde sig om.

Hjulmissödet, Mellan Coroico och La Paz (1969)

Hjulmissödet, Mellan Coroico och La Paz (1969)

Och det var det. Efter sammanlagt en halvtimme ute i friska luften satt vi igen på våra platser och turen fortsatte utan vidare mankemang. Guiden somnade så gott i sitt hörn, föraren körde lika försiktigt som alltid, och alla i bilen höll tyst. Klockan 18.00 var vi tillbaka på vårt hotell, och jag gav guiden en liten slant i dricks som jag antog vara tillbörligt.

Det var fortfarande litet dagsljus kvar, så vi tog oss genast en liten sväng för att återbekanta oss med civilisationen efter utflykten till ingenting. Vi tog oss uppför ‘Prado’ och sedan till Murillotorget, som var ordentligt upplyst. De stora byggnaderna omkring det badade också i strålkastarljus, så vi satt där på en bänk och mådde gott en bra stund. En ompa-ompa-orkester skulle ha fullbordat scenen, men man kunde ju inte begära allt. Och sedan drog vi oss tillbaka nerför backen till hotellet och grovpackade våra väskor inför morgonen.

Vi var fortfarande mätta från den kraftiga lunchen i Coroico, men vi åt ändå ett litet middagsmål nere i matsalen – bleve man hungrig mitt i natten så fanns det ju inget kylskåp att tassa till. Vi var sedan helt färdiga för hemfärden, såväl fysiskt som mentalt. Nu skulle det bli skönt att få komma hem, och den här utfärden hade hjälpt oss på traven med att uppnå detta nirvana.

Published in: on 2013/04/22 at 07:59  Kommentera  

Inlägg 1.793: 3 maj 1969

Veklagosången

Var var alla andra gäster? Matsalen var nästan tom och detta var ju mitt i lunchtiden. Ett enda bord förutom vårt var i bruk medan vi satt där – inte ens det franska paret dök upp där. Och efter lunchen hade vi en hel timme kvar till att göra ingenting tills vi skulle bege oss hemåt igen. Varför var vi här?

Vi gick omkring i närheten av hotellet och tittade på växterna i deras tropiska trädgård och satt på en bänk och tittade på den fina utsikten och undrade varför någon ville tillbringa ett enda dygn på det här stället och varför vi själva ville tillbringa en enda timme på det här stället.

Går omkring utanför hotell Prefectural, Coroico (1969)

Går omkring utanför hotell Prefectural, Coroico (1969)

På det sättet blev klockan äntligen 14.30 och bilen dök upp och det franska paret dök upp och guiden frågade om vi hade fått en god lunch och vi sade’ ja’ och det franska paret sade ‘oui’ och så bar det iväg.

Nu blev det litet livligare i bilen till att börja med. Den franska damen hade uppenbarligen fått nog av tristessen och klagade sin nöd för guiden. Med min lilla franska snappade jag upp att bilen var för obekväm – hon ville ha en större bil – och att luften i bilen var dammig – den hade ingen luftkonditionering. Hon tyckte inte om hotellet – och det hade hon rätt i – och hon hade inte fått se någon djungel – vilket också var en vettig kritik. Hon ville ta en översiktsbild av La Paz med sin kamera på återvägen, men guiden sade att det inte gick att ordna.

Men även om man gärna ville hålla med henne om alla dessa detaljer så var felet med den här utflykten att den från början var fel som resemetod. Vi hade åkt med här bara för att vi hade tömt La Paz på allt vad staden hade att erbjuda oss efter att vi hade rest runt i dessa bergstrakter i tio äventyrliga dagar och nu hade fått nog av dem. Att vi inte kom att uppskatta denna biltur var vårt eget fel, och därför klagade vi inte. Men vi hade njutit hejdlöst under våra tio dagar på egen hand – det franska paret hade säkert flugit till La Paz och räknat med att denna utflykt skulle bli höjdpunkten under deras vistelse i La Paz.

När den franska damen hade klagat färdigt blev det igen tyst i bilen. Tills det sade klank-klank och bilen började vingla. Föraren stannade omedelbart och körde ordentligt åt sidan på vägen, som inte var alltför smal på det stället. Vi alla steg ur och såg på när föraren och guiden lyfte på motorhuven och bagageluckan och gav sig på problemet.

Vi stod där nu med en trasig bil på en väg högt uppe i bergen, där en bil passerande en gång i kvarten. Det såg inte lovande ut, men nu var det tack och lov inte vår uppgift att lösa problemet.

Published in: on 2013/04/22 at 07:53  Kommentera  

Inlägg 1.792: 3 maj 1969

Djungelresedjungelavsaknaden

Gräset blev allt magrare, och när vi kom upp till vad som senare visade sig vara Cumbrepasset på 4650 meters höjd över havet  – ingen upplysningsskylt om den saken – fick nog även den stackars llamahjorden söka ordentligt för att hitta näringsrikt gräs att mumsa på.

Llamahjord, Cumbreopasset (1969)

Llamahjord, Cumbrepasset (1969)

Sedan gick det utför, och det med besked. Vägen, som på uppförssträckan mest hade gått mitt på stora gräsplatåer, började nu använda sig av sicksackmetoden för att komma ner för bergssidorna, och med det kom naturligtvis samma väldiga stup som vi hade avnjutit i Peru. Emellertid var bilen mindre än bussarna hade varit, mötande trafik nästan helt avsaknad, och hastigheten helt ersatt med långsamhet. Föraren kröp runt de kurvor där han inte hade god sikt, och jag tror att alla hjärtan i bilen satt kvar precis på de platser där de hörde hemma. Efter två timmars nerfärd kom vi till en avtagsväg till Coroico, och dit var det nu en brant backe uppåt.

Växtligheten hade förstås kommit tillbaka allteftersom vi kom ner på lägre höjd, och när vi var framme på 1200 meters höjd över havet var det gott om stora, frodiga träd. Men någon djungel var det då inte! Ed och jag hade Städet i Puerto Rico som måttstock, och det var natur sådan som på Städet som som vi betraktade som riktig djungel (se inlägg 475).

Vårt lunchhotell hette Prefectural, och det hade en härlig utsikt över dalen och vägen som vi hade kommit dit på. Där skulle vi stanna i två timmar och efter behag avnjuta värmen och djungelnaturen omkring oss. Han sade att själva Coroico låg alldeles ovanför men rekommenderade hotellets matsal för en god och stärkande lunch, och efter önskan fick vi gärna ta  oss ett dopp i deras simbassäng. Bilen beräknades avgå härifrån igen klockan 14.30.

Hotell Prefectural, Coroico (1969)

Hotell Prefectural, Coroico (1969)

Detta var det mesta han hade sagt och gjort i sin egenskap av guide under hela resan. Vi kände att vi var i goda händer. Det franska paret och vi steg ur bilen, som sedan försvann med sin förare och guide.

Vi kände inget samband med det franska paret utan nickade vänligt och gick in på hotellet och dess rekommenderade matsal. Det hela såg ganska förfallet ut, även om allting fungerade. Bassängen såg ledsen ut på något sätt, antagligen för att ingen ville använda den. Det var kanske 25 grader varmt, alltså ingen hetta, så vi saknade inte för ett ögonblick våra badbyxor. Lunchen var adekvat, ungefär som på ett genomsnittligt lunchställe i Nya York. Men det var rikligt med mat, så det blev ett stort och mättande mål – och det behövde vi.

Published in: on 2013/04/22 at 07:48  Kommentera  

Inlägg 1.791: 3 maj 1969

Långsamkörningsvägbreddsaccepterandet

Lördagen kom, och klockan 08.45 satte vi oss nere i hotellets hall och väntade på utflyktsbussen. Vi hade då redan ätit frukost på hotellet och var helt redo för dagens okända äventyr.

Klockan 09.20 hade vi redan börjat frukta att det inte skulle bli någon buss – portieren lugnade oss med att den ofta kom sent – men då steg en ung man in från gatan och sade att han var reseguiden för vår exkursion. Vi följde honom ut och fann en vanlig mellanstor amerikansk fyradörrars bil. I den satt redan ett äldre franskt par i baksätet, och vi två skulle sitta på framsoffan bredvid föraren. Guiden klämde in sig bredvid det franska paret, och så bar det iväg.

Inne i bilen presenterade vi oss för det franska paret – och skakade förstås hand med dem. De behärskade knappast ett ord engelska, så denna presentation blev de enda ord som vi växlade med dem på hela resan. Den bolivianske guiden studerade medicin i Berlin sedan fem år tillbaka – han var flytande i engelska och säkerligen också i tyska, men hans franska var tyvärr rätt skröplig, något som det äldre paret påpekade för honom – på franska – varje gång han öppnade munnen.

Men det blev ändå inte mycket språkförbistring i bilen – ingen hade mycket att säga till någon annan. Här gällde det att uppleva naturens förändringar baserade på den varierande höjden över havet, något som hade varit just vad Ed och jag hade gjort under de senaste tio dagarna. Så varför åkte vi då med här? Den frågan återkom många gånger inne i våra huvuden.

Som vi hade väntat oss var vägen till vårt resemål Coroico helt obelagd. Den var emellertid också smalare än de flesta vägar som vi hade åkt på med bussarna. Mestadels var den inte bred nog att mötas, men mötesplatser var det mycket gott om, och med knappast någon trafik att möta var detta inte alls något problem. Och dessutom gjorde bilens hastighet att ingen av oss kände sig det minsta orolig under resan. Det tog oss tre timmar att utan något uppehåll komma till Coroico, en vägsträcka på allt som allt 63 kilometer.

Till vår förvåning gick vägen till en början inte alls nedåt som den skulle. Den arbetade sig i stället segt uppåt under hela den första timmen av vår resa, och naturen förändrades i takt med stigningen. Efter en halvtimme tog Ed den här bilden, och på den ser det ungefär ut som det hade gjort från vårt tåg just före El Alto.

Llamahjord, Vägen mot Cumbrepasset (1969)

Llamahjord, Vägen mot Cumbrepasset (1969)

Published in: on 2013/04/22 at 07:42  Kommentera  

Inlägg 1.790: 2 maj 1969

Arkeologiutomhusutställningen

Nu var vi klädda som biografhabituéer och inte som långfärdsvandrare – hur skulle vi nu använda den timme som vi hade kvar till föreställningen? Att sitta och vänta i biografens foajé var otänkbart – vi måste därför ta en omväg mellan hotellet och biografen.

På kartan hade vi tidigare sett – och förkastat – La Paz fotbollsstadion, men nu var det det enda som låg inom räckhåll. Vi gick dit utan att göra oss någon brådska, och när vi kom dit glömde vi helt bort fotbollen för vad vi fann på platsen framför stadion. På avstånd såg vi en stenobelisk, som genast förde tankarna till Machu Picchu, och det visade sig vara alldeles riktigt. Det var en omkring tio meter hög, fyrkantig påle från Incakulturen, och den var säkert autentisk. I likhet med alla andra skulpturer som fanns i städerna här i Sydamerika stod denna mitt i trafiken, men med en skillnad: den stod väl skyddad genom att vara nersänkt i en fem meter djup, fyrkantig grop med stensatta väggar.

Det halvt underjordiska arkeologiska museet Tiahuanacu, La Paz, 1969 (vykort)

Det halvt underjordiska arkeologiska museet Tiahuanacu, La Paz, 1969 (vykort)

Där nere i gropen fanns det också många andra artefakter från samma tid utställda som på ett museum. Detta var faktiskt en utomhusfilial till Tiahuanacumuseet, som vi hade passerat på vårt tåg nära Guaqui. Här hade de funnit ett fint sätt att föra sitt kulturbudskap till stadens fotbollsfanatiker utan att riskera vandalism. Det fanns en ingång dit ner med biljettkontroll för dem som därigenom kunde räknas som pålitliga gäster.

Naturligtvis hade vi tagit några bilder av detta om vi inte avsiktligt hade lämnat kamerorna hemma. Det hade absolut blivit bättre bilder härifrån än vad jag nyss hade fått genom biografens fönster.

Efter bara några minuter runt gropen fick vi ge oss iväg till vår väntande film. Biljetten kostade 3 kronor för oss var, och den gällde för en viss stol, precis som i Sverige. Ed var inte van vid det, så för honom kändes det som att gå på teater.

Filmen 'Fiskarens skor', La Paz (1969)

Filmen ‘Fiskarens skor’, La Paz (1969)

Filmen om en obskyr ryss som råkade bli vald till påve var outhärdligt ointressant, men den var fotograferad i vacker Technicolor, så det var nog inte så tokigt. Men det var inte en film som jag skulle vilja se en gång till.

När vi kom ut var det förstås mörkt, och det var bara centrum rakt framför oss som var någorlunda illuminerat – i alla andra riktningar var det nästan beckmörkt.

Vi åt middag på hotellet, och sedan kunde vi bekräfta från vårt rum, att bortsett från den stora gatan rätt nedanför var det bara enstaka ljuspunkter som skymtade i ett annars helt mörkt landskap. Jag tänkte då på hur vi tidigare på dagen hade sett hur elektricitet levererades i det här landet.

Published in: on 2013/04/22 at 00:28  Kommentera  

Inlägg 1.789: 2 maj 1969

Morgondagsutflyktsarrangemangsöverlåtandebeslutet

Nu var det skönt att komma tillbaka till hotellet. Inte för att vi hade gått så förfärligt långt under dagen, men La Paz var ju en enda lång backe, så var man än gick så var det uppför – eller utför, som ju kan vara nästan lika tröttande.

Just intill vårt hotell lade vi märke till en stor vit staty mitt i ‘Prado’. Det visade sig vara Kristoffer Kolumbus som stod däruppe, precis som han hade gjort i San Juan på Puerto Rico (se inlägg 1.239). I bakgrunden på bilden ser du återigen huset med järnsmidesdekorationerna.

Ed framför Kolumbusstatyn på 'Prado', La Paz (1969)

Ed framför Kolumbusstatyn på ‘Prado’, La Paz (1969)

Eftersom vi därifrån kunde se vår planerade biograf, så gick vi dit för att få veta när de visade filmen ‘Fiskarens skor’. En förställning hade just börjat, men vi missade ingenting, för vi hade ändå varit för dammiga och trötta för att avnjuta en film just då. Vi skulle komma tillbaka om två timmar för nästa föreställning.

Genom biljetthallens fönster kunde man se en skola nästintill och jag tog en bild av den.

Skola bredvid biografen, La Paz (1969)

Skola bredvid biografen, La Paz (1969)

”Varför fotograferade du den?” undrade Ed. Jag hade ingen aning, för det var verkligen inte något intressant. Jag var väl bara van vid att fotografera allting så här på resande fot.

Nu gällde det morgondagen. När vi nu bara hade en dag kvar och verkade ha avverkat allt som vi kunde hitta här i La Paz, kanske vi skulle chansa på något av allt det som hotellet hade broschyrer om nere i hallen? Vi skulle i alla fall titta litet på vad det fanns.

Det enda som verkade vara något var en dagsutflykt till en tropisk regnskog – allt annat gällde bara att bli ledd av en guide till sådant som vi redan hade sett på egen hand under den här dagen. Vi talade med portieren och han visste allt om den utflykte: ”Resan tar åtta timmar. Man åker ner till den tropiska regnskogen på 1200 meters höjd över havet. Man äter lunch på ett turisthotell därnere. De har en guide med sig, Utflykten kostar 72 kronor per person, men lunchen är inte inräknad i priset.”

Vi bestämde oss för att för en gångs skull pröva på den sortens arrangemang. Det gällde ju bara en enda dag, och mycket folk reser ju i grupp på det sättet, så varför inte? Kunde han boka in oss medan vi gick upp och bytte kläder?

När vi kom ner igen var allt klappat och klart. Vi skulle vänta härnere i hallen klockan 09.00 nästa morgon, och sedan skulle vi vara tillbaka här vid 17-tiden.

Så skönt att vi inte behövde ge oss ut och söka efter en buss ute på staden! Vi visste redan att det skulle bli en härlig utflykt.

Published in: on 2013/04/21 at 19:56  Kommentera  

Inlägg 1.788: 2 maj 1969

Kakeltillverkningssumpmarksutdikningen

Här är slutet på vaktavlösningen – den avgående vaktstyrkan är redo att avmarschera. Hem till barackerna för att sova.

Lägg på bilden också märke till affischerna med ‘Ära vare Barrientos’ (spa. Gloria a Barrientos) tillägnade den bortgångne presidenten! Han var nog omtyckt.

Avgående vaktstyrkan är redo att avmarschera, Murillotorget, La Paz (1969)

Avgående vaktstyrkan är redo att avmarschera, Murillotorget, La Paz (1969)

För vår fortsatta rundvandring redogör jag mera kortfattat, och det blir bara några få bilder utan sammanhang. På den första står två av högvakterna på post på Murillotorget. Man kunde ha väntat att de skulle ha bevakat någon av de officiella byggnaderna runt torget, men så var det faktiskt inte. De stod vända med ryggen mot den välordnade parkanläggningen i mitten av torget som om de bevakande den höga statyn av Peter Domingo Murillo, fontänerna, parkbänkarna och alla blommorna och träden.

Två högvakter på post, Murillotorget, La Paz (1969)

Två högvakter på post, Murillotorget, La Paz (1969)

Så här levererades elektricitet i La Paz. I tusen trådar snodda runt varandra längs gatorna. Och detta var inte det värsta stället vi såg. För att inte tala om de ställen som vi inte såg.

Elektricitetsförsörjningen som på något sätt fungerade, La Paz (1969)

Elektricitetsförsörjningen som på något sätt fungerade, La Paz (1969)

Att se det här lilla barnet var faktiskt mindre upprörande än flickan i Huancayo. Men ändå var det smärtsamt att se detta lilla barn, ensamt i en stängd portgång i La Paz.

Miljö för ett litet barn, La Paz (1969)

Miljö för ett litet barn, La Paz (1969)

Vi traskade också avsiktligt iväg en bit bort från de bättre delarna av centrum, och västerut låg det en stadsdel som kallades Kakeln (spa. El Tejar). Omkring år 1960 hade det området varit ett enda gungfly, med en mängd små fabriker, vars kakelplattor kom att hamna på alla stadens hustak. Det var detta som hade gett stadsdelen dess namn.

Men år 1964 kom president Barrientos till makten och gjorde till sin uppgift att sanera denna stadsdel, och redan inom några år hade det blivit en respektabel om än inte förstklassig plats att bo på. Vi såg massor av små ruckel men också ordentliga flervånings hyreslängor, byggda av tegel – säkert tillverkat på platsen.

Vi hade under dagen märkt att stadens bussar – ocn även lastbilar med höga räcken – ofta var överfyllda med passagerare där de körde genom stadens gator, och i Kakeln fick vi se dessa fordon fyllas med folk. En otrolig anhopning av lastbilar och bussar packades där proppfulla med enbart män, och vi anade att de på detta sätt transporterades från sina hem i Kakeln till arbetsplatser i andra delar av staden.

Arbetsplatstransportmedlen, Kakeln, La Paz (1969)

Arbetsplatstransportmedlen, Kakeln, La Paz (1969)

Slutligen denna egendomliga, halvt förfallna pelargång. Den fångade vi också någonstans på denna rundvandring, men jag minns inte ett dugg vart den hörde – om jag ens visste det då.

Halvt förfallen pelargång någonstans, La Paz (1969)

Halvt förfallen pelargång någonstans, La Paz (1969)

Published in: on 2013/04/21 at 05:07  Kommentera  

Inlägg 1.787: 2 maj 1969

Murillotorgsvaktavlösningen

Den dominerande byggnaden på torgets sydöstra sida visade sig vara Boliviens riksdagshus.

Riksdagshuset, Murillotorget, La Paz, 1969 (vykort)

Riksdagshuset, Murillotorget, La Paz, 1969 (vykort)

Detta visste vi inte när vi var där – för oss stod det helt klart att det var presidentens palats. I en diktatur kunde man väl inte tänka sig att ett riksdagshus, symbolen för folkstyre, skulle överglänsa diktatorns bostad? Men nu vet jag bättre, och ett riksdagshus var vad det var.

Presidentpalatset låg till höger om riksdagshuset, på Handelsgatan vid torgets sydvästra sida och fyllde bara halva kvarteret. Resten av det kvarteret upptogs av katedralen, som alltså stod vägg i vägg med presidentpalatset. Vi stod mitt på Murillotorget när Ed tog den här bilden av katedralen.

Katedralen. Murillotorget, La Paz (1969)

Katedralen. Murillotorget, La Paz (1969)

Det lustiga med denna byggnad är att jag i dag inte med säkerhet vet om vi ens då visste att det var en katedral – eller en kyrka överhuvudtaget. Under mina förberedelser för detta skriveri blev jag ännu mera osäker på den saken – jag trodde att det var någon annan sorts offentlig byggnad, kanske vicepresidentens palats. Det finns massor med bilder av katedralen på internet, men där hade den två klocktorn på fasaden och såg verkligen ut som en kyrka. Den byggnad som Ed hade plåtat på Murillotorget hade inga klocktorn alls, bara en större kupol långt bort.

Men eftersom allt annat på huset passar in precis, så står det klart att Eds bild visar katedralen så som den såg ut år 1969. Klocktornen måste alltså ha kommit till sedan dess, och internet verkar inte att känna till något om den saken. Men Eds bild bevisar att så är fallet!

Det var mycket folk på det här lilla torget. Med riksdagshuset i bakgrunden kunde man här, som på de flesta sydamerikanska torg, få sina skor upputsade av flinka händer.

Skoputsning framför riksdagshuset, Murillotorget, La Paz (1969)

Skoputsning framför riksdagshuset, Murillotorget, La Paz (1969)

Under den lilla stund som vi dröjde oss kvar på Murillotorget råkade vi få vara med om en boiliviansk högvaktsavlösning. Som jag tidigare har berättat, har jag ju egen erfarenhet av den sortens verksamhet (se inlägg 1.121). Här hade de röda livréer i motsats till de vita i Peru – och till de gråa i Stockholm. Här står jag i min blåa jacka och ser den avgående vaktstyrkan marschera in.

Står i blå jacka och ser pågående vaktstyrkan anlända, Murillotorget, La Paz (1969)

Står i blå jacka och ser avgående vaktstyrkan anlända, Murillotorget, La Paz (1969)

Här kommer den pågående vaktstyrkan med denna underbara höga benlyftning – som jag aldrig fick lära mig i lumpen!

Pågående vaktstyrkan anländer med hög benlyftning, Murillotorget, La Paz (1969)

Pågående vaktstyrkan anländer med hög benlyftning, Murillotorget, La Paz (1969)

Och här fotograferade jag båda vaktstyrkorna uppställda sida vid sida framför presidentpalatset.

Båda vaktstyrkorna på plats framför presidentpalatset, Murillotorget, La Paz (1969)

Båda vaktstyrkorna på plats framför presidentpalatset, Murillotorget, La Paz (1969)

Och här är Eds bild av samma sak.

Båda vaktstyrkorna på plats framför presidentpalatset, Murillotorget, La Paz (1969)

Båda vaktstyrkorna på plats framför presidentpalatset, Murillotorget, La Paz (1969)

Published in: on 2013/04/21 at 00:01  Kommentera  

Inlägg 1.786: 2 maj 1969

Stadsöversiktspromenaden

Ett par kvarter vidare på ‘Prado’, och här ser du på en broschyrbild en mindre gata, Camachoavenyn (spa. Avenida Camacho), grena ut sig från vår stora paradgata. På den bilden ser du i bakgrunden det tretoppade berget Illimani, som tjänstgjorde som stadens signaturutsikt, synligt som det var överalltifrån.

'Prado' åt höger och Camachoavenyn åt vänster, La Paz, 1969 (broschyr)

‘Prado’ åt höger och Camachoavenyn åt vänster, La Paz, 1969 (broschyr)

När vi tog några steg in på Camachoavenyn så såg vi berget ännu bättre. Det bildade då en pampig avslutning på gatan, precis som det gjorde för alla andra gator i samma riktning. Men man kunde se det var man än befann sig i hela det brant sluttande La Paz, som till exempel i vårt hotellrum eller på stationen i El Alto, där tågen bytte lok.

Camachoavenyn och berget Illimani, La Paz (1969)

Camachoavenyn och berget Illimani, La Paz (1969)

Och om man inte råkade se Illimani från något skymt ställe, så stod gärna ett annat berg, lika högt och lika vitt fast med bara en topp, till tjänst. Det hette Illampu, och det låg norr om La Paz. Jag har här en broschyrbild av det – dessa bilder fann jag i portierens broschyr tillsammans med vår gatukarta.

Utsikt norrut mot berget Illampu, La Paz, 1969 (broschyr)

Utsikt norrut mot berget Illampu, La Paz, 1969 (broschyr)

Ännu ett par kvarter för oss på ‘Prado’ och så var den lyxiga paradgatan slut. Där låg Sankt Franciskuskyrkan, som vi inte iddes gå in i – vi hade ju besett en Sankt Franciskuskyrka i snart nog varje stad på resan – och vi fotograferade den inte ens. Jo, minsann, Ed fick en mycket ovanlig bild av den, tillsammans med litet politisk sprejpropaganda på en därför lämpad vit mur.

Sankt Franciskuskyrkan och politisk propaganda, La Paz (1969)

Sankt Franciskuskyrkan och politisk propaganda, La Paz (1969)

Nu lämnade vi elegansen och gjorde två högersvängar, vilket ledde oss till Handelsgatan (spa. Calle Comercio), som var fylld med affärer som var mera vardagligt användbara än Pradolyxiga. Handelsgatan ledde ordentligt utför, vilket kändes skönt efter den långa uppförsbacken på ‘Prado’.

Handelsgatan, La Paz (1969)

Handelsgatan, La Paz (1969)

Och Ed sken upp när han råkade på en fotobutik, där han kunde köpa sig en rulle film. Den kostade 25 kronor och behövdes, för han hade nästan slut på sin rulle. Jag själv hade tillräckligt för det lilla som var kvar, tyckte jag.

Filmrulle, La Paz (1969)

Filmrulle, La Paz (1969)

Handelsgatan ledde fram till Murillotorget (spa. Plaza Murillo), som inte var så värst stort men däremot otroligt officiellt. Det hette i början Spanjorernas torg (spa. Plaza de los Españoles) och var anlagt som en plats för enbart katedralen och styrande statliga byggnader. Just på det torget yttrade den 16 juli 1809 en viss Peter Domingo Murillo att ‘den bolivianska revolutionen tände en lampa som ingen skulle komma att kunna släcka’. Hans ord anses ha påbörjat befrielsen av Sydamerika från Spanien, och han blev sedermera hängd på Spanjorernas torg. Men efterhand fick torget Murillos namn och staty – och ‘Prado’ fick ’16:de Juliavenyn’ som officiellt namn.

Published in: on 2013/04/20 at 07:50  Kommentera  

Inlägg 1.785: 2 maj 1969

Storstadsmorgonluftsfriskheten

Vi vaknade förstås tidigt nästa morgon, väl utsövda och beredda på en livlig dag i en stad som hade varit alldeles hopplös dagen innan. Det första – och enda – som vi var tvungna att göra var att boka plats på ett plan till Lima i tid för vårt flyg hem därifrån på söndagskvällen. Allt annat kunde vi göra efter behag.

I hotellets entréhall fanns det en uppsjö av broschyrer för allt som en turist kunde vilja göra här i La Paz. Vi brukade inte följa sådana rekommendationer, och inte heller nu gjorde vi det. Men vi tänkte att om vi njöt av friheten att valla ikring helt lealösa nu på fredagen, så kunde vi möjligen acceptera att på lördagen bli ledda i sele av någon annan som visste vad han gjorde.

Först tog vi naturligtvis en bild av vårt hotell.

Hotell Sucre Palace, La Paz (1969)

Hotell Sucre Palace, La Paz (1969)

Och sedan svängde vi till höger på den dittills outforskade delen av ‘Prado’. Vi kom alldeles strax till ett stort runt torg med en staty i mitten, och där hittade vi ett litet trevligt ställe för frukost. Det hette Tokyokonditoriet, och för 8 kronor gav det oss en massa energi – inte sötsaker som namnet antydde och inte heller något orientexotiskt som namnet också antydde, utan en helt vanlig, närande frukost.

Frukostnotan, Tokyokonditoriet, La Paz (1969)

Frukostnotan, Tokyokonditoriet, La Paz (1969)

Vid samma torg låg det också en biograf som visade ‘Fiskarens skor’, en film som Ed kände till. Det var en alldeles ny film med Anthony Quinn, Lawrence Olivier och John Gielgud, alla tre kända skådespelare, och den kunde vi alltid gå och se i brist på annat att göra. Men just nu gällde det vårt flyg till Lima.

‘Prado’ tog slut vid det här torget, och därifrån gick det bara små, tysta gator åt alla håll, så om vi inte ville vandra ut ur staden så fick vi allt vända om och gå tillbaka på ‘Prado’. Alldeles intill vårt hotell lade Ed märke till ett hus med vackert järnsmide över hela fasaden, och det förtjänade ett foto.

Vackert järnsmide på en byggnad nära vårt hotell, La Paz (1969)

Vackert järnsmide på en byggnad nära vårt hotell, La Paz (1969)

Det var en härlig morgon, klar himmel och sval, ren luft – helt annorlunda än smoggen som vi hade upplevt i Lima, den förra huvudstaden. Vilken skön känsla det gav att bara gå här på den stora paradgatan – och så annorlunda det var att möta folk på trottoaren!

Men snart nog såg vi en resebyrå, och det var just vad vi sökte efter. Jo, de hade ett plan att erbjuda oss till Lima på söndagens förmiddag. Han ringde upp Iberia och bokade in oss på det, och sedan skrev han ut våra biljetter. De kostade 272 kronor styck, och eftersom biljetterna var utskrivna i dollar och vi ‘råkade’ ha det exakta beloppet i dollar – sedlar och mynt – på oss, så använde vi dem. Han kunde inte ens protestera mot detta, även om han hade räknat med att tjäna en hacka på att växla från bolivianska pesos.

Våra flygbiljetter till Lima, La Paz (1969)

Våra flygbiljetter till Lima, La Paz (1969)

Published in: on 2013/04/19 at 22:50  Kommentera  

Inlägg 1.784: 1 maj 1969:

Sorgedagsmelankolin

Det var så sant som det var sagt – allting var tillbommat i La Paz. Man lydde order, som man alltid gör i diktaturländer, och om man skall sörja en förolyckad president, så gör man det. Vi såg ingenting öppet, och även om man inte var beordrad att stanna hemma för att sörja, så fanns det inte mycket anledning till att gå omkring på tomma gator bland mörklagda butiker.

Ed och jag ägde därför stadens paradgata, såväl trottoarerna som det mesta av körbanorna – det passerade ett par taxibilar, men det var allt. Utan några lampor tända vid entrédörren verkade vårt utvalda hotell på avstånd att också vara igenslaget, men porten gled upp och portierlogen var bemannad av en sörjande herre. Han gav oss en broschyr över La Paz med en lättydbar gatukarta och också ett rum på femte våningen. Därifrån hade vi en härlig utsikt rätt emot berget Illimani, som gnistrade vitt i den klara luften.

Karta över centrala La Paz (1969)

Karta över centrala La Paz (1969)

Nummerförklaring till kartan över La Paz (1969)

Nummerförklaring till kartan över La Paz (1969)

Järnvägsstationen har på kartan nummer 2 i en cirkel och ligger invid kartans vänstra kant. Hotell Sucrepalatset har nummer 35 men utan cirkel och ligger inte långt från det nedre högra hörnet. Med nummerförteckningen som hjälp kan du finna det mesta som är värt att känna till på kartan – originalkartan var mycket större än här, men jag var tvungen att skära ner den till att omfatta enbart centrum för att den skulle bli läsbar i den här smala spalten.

I motsats till de lydiga medborgarna gav vi oss ut på stadens gator och torg, en mycket egendomlig promenad. Utan människor och utan trafik på en solig eftermiddag blev storstaden spöklik på ett sätt som jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Vi gick med vår karta och uppsökte en del av nummerförteckningens viktiga byggnader, men utan folk på väg in i och ut ur dem visste man ändå inte riktigt vad som var vad. Vi tog inte heller några bilder – för bilder kräver staffage. Varenda restaurang i hela staden var förstås stängd och mörklagd precis som allt annat – men vi visste redan att matsalen på vårt hotell tursamt nog skulle servera middag. Efter någon timme gav vi upp och återvände till vårt rum med den fina utsikten.

Och som det blev så åt vi inte någon middag. Vid middagstiden gick vi ner i baren och drack var sin pilsner och till det mumsade vi på diverse tilltugg, ost och brända mandlar och ho vet vad det nu var.

Pilsneretikett, La Paz (1969)

Pilsneretikett, La Paz (1969)

För att få bort den hemska smaken tog vi var sin mineralvatten – och sedan fick det vara.

Mineralvattensetikett, La Paz (1969)

Mineralvattensetikett, La Paz (1969)

Efter detta gick vi upp på rummet och somnade. Vi sörjde inte att den här underliga dagen hade tagit slut.

Published in: on 2013/04/18 at 05:38  Kommentera  

Inlägg 1.783: 1 maj 1969

Stadsutsiktsstadsutsikten

Tåget stod stilla såpass länge vid El Alto att vi började undra om vi redan hade kommit till La Paz, men våra erfarna medpassagerare gjorde klart för oss att tåget bara bytte till elektriskt lok. Kvickt som tanken hoppade jag förstås av tåget för att bevittna evenemanget. Ed följde efter och tog en bild av det.

Byte till elektriskt lok, El Alto (1969)

Byte till elektriskt lok, El Alto (1969)

Efter 20 minuter i El Alto backades vi av det elektriska loket in på ett sidospår för att komma över till en annan linje som ledde in till La Paz. En gammal, bekant Z-manöver alltså, men inte alls på grund av någon brant backe den här gången. Jo, backe blev det, men inte där tåget backade.

Så fort som vi hade kommit igång på den nya linjen upptäckte vi nämligen att den oändliga högplatån plötsligt tog slut. Vi befann oss vid kanten av en enorm ravin, på sitt sätt påminnande om Grand Canyon. Bara det att här låg det en storstad rätt nere i gropen. Bebyggelsen klättrade också upp på sidorna, och när tåget sakta gav sig neråt från El Alto låg det hus intill spåret hela vägen ner. Det här vykortet kan bara ge en glimt av denna fantastiska utsikt – för att erfara hur det verkligen såg ut måste man vara på platsen.

Staden sedd från högplatåns kant, La Paz, 1969 (vykort)

Staden sedd från högplatåns kant, La Paz, 1969 (vykort)

Trots att vi aldrig kom att överblicka La Paz i mörker måste jag här också lägga in ett kvällsvykort av denna utsikt, Den bilden hade inte tagits från precis samma ställe som den förra, men det var samma grop, samma stad, samma fenomen. Det tretoppade berget i bakgrunden hette Illimani, det var 4983 meter högt och alltid snötäckt.

Kvällsbild av staden och berget Illimani, La Paz, 1969 (vykort)

Kvällsbild av staden och berget Illimani, La Paz, 1969 (vykort)

Och nu över till våra egna bilder, litet mindre skarpa men mycket mera personliga. Dessa fyra är de bästa vyerna av alla dem som vi fångade genom tågfönstret under den halvtimme som nedresan tog. El Alto låg på 4150 meters höjd och centrala La Paz på 3650, så vårt lilla tåg tog oss ner hela 500 vertikala meter på ett spår som var byggt i stora sicksackslingor i den branta backen. Detta var den vackraste infart till en stad som jag någonsin hade upplevt.

Utsikten från vårt tåg ner, La Paz (1969)

Utsikten från vårt tåg ner till La Paz (1969)

Utsikten från vårt tåg ner, La Paz (1969)

Utsikten från vårt tåg ner till La Paz (1969)

Utsikten från vårt tåg ner, La Paz (1969)

Utsikten från vårt tåg ner till La Paz (1969)

Utsikten från vårt tåg ner till La Paz (1969)

Utsikten från vårt tåg ner till La Paz (1969)

Stationen i La Paz var mera elegant än praktisk – men vi hade ju vår lilla Sydamerikabok, ur vilken vi redan under den långsamma tågresan på högslätten hade valt ut vårt hotell. Sucrepalatset (eng. Sucre Palace) hette vårt val, och det låg ungefär 2 kilometer från stationen. Naturligtvis gick vi dit till fots, och dessutom bar det utför hela vägen. Hotellet låg vid den stora paradgatan som kallades för ‘Prado’, fast den officiellt hette något helt annat.

Paradgatan ¨Prado', La Paz, 1969 (vykort)

Paradgatan ‘Prado’ och hotell Sucre Palace, La Paz, 1969 (vykort)

Published in: on 2013/04/17 at 20:54  Kommentera  

Inlägg 1.782: 1 maj 1969

Högplatåtåglunkningsoändligheten

Alla tågets vagnar hade karosseriet byggt av trä, vilket jag inte kunde minnas mig ha upplevt sedan jag var en liten unge. De hade efterhand utdömts som alltför farliga, men här på den lilla smalspåriga banan med 25 kilometer i timmen som topphastighet var vagnar av trä lika säkra som av stål. Här står jag färdig att vinka farväl till Guaqui.

Står på tåget mot La Paz, Guaqui (1969)

Står på tåget mot La Paz, Guaqui (1969)

Som synes hade vagnarna i var ände en plattform med grindar, precis som många mindre personvagnar hade i Sverige på 1940-talet. Jag älskade då att stå därute med den friska luften svepande förbi – det kände vilt på något sätt, antagligen som att sitta på en hästrygg, vilket jag aldrig i mitt liv har prövat på. Finns det någon mer än jag kvar som minns avgångsropet: ”Tag plats! Tag plats! Var god stäng dörrar och grindar!”?

Snart efter avfarten passerade tåget på långt avstånd ruinerna av Incafolkets Tihuanacu soltempel – låter detta inte som ett eko från Machu Picchu?

Ruinerna av Soltemplet långt bort från spåret, Från Guaquitåget (1969)

Ruinerna av Soltemplet långt bort från spåret, Från Guaquitåget (1969)

Ganska nära dessa ruiner passerade tåget Tihuanacumuseet, som var inrättat just för artefakter från Incakulturen.

Tihuanacu-museet, Nära intill spåret, Från Guaquitåget (1969)

Tihuanacumuseet, Nära intill spåret, Från Guaquitåget (1969)

Tåget steg sakta upp på en alldeles platt mark från 3825 till 4150 meters höjd över havet. Våldsamt höga, snöklädda berg skymtade i bakgrunden, men intill tåget idkades det antingen åkerbruk eller boskapsskötsel – och inte mycket av endera sorten. Det måste ha varit ett hårt liv att vara bonde i ett så kallt klimat och nästan utan vatten.

Åkerbruk, Bolivien (1969)

Åkerbruk, Från Guaquitåget (1969)

Boskapsskötsel, Bolivien (1969)

Boskapsskötsel, Från Guaquitåget (1969)

Obegripligt nog hade detta lilla tåg en restaurangvagn, där det serverades en fem (!) rätters lunch. Efter den mycket lätta frukosten ombord på s/s Ollanta passade det oss verkligen bra att få ett ordentligt mål mat så här på förmiddagen. Och precis som på båten var det elegant värre, med vit linneduk och vita linneservetter – och en bukett blommor i vas mitt på bordet.

Maten var också mycket god – men de kunde mycket väl ha fått plats med alla fem rätterna på en enda tallrik, för varje rätt bestod av tre munsbitar och tio minuters väntan på nästa.

Efter den utdragna måltiden var det enda nöjet att låta flockar av llamadjur avbryta landskapets enformighet.

Högplatån mellan Guaqui och La Paz, Från Guaquitåget (1969)

Högplatån mellan Guaqui och La Paz, Från Guaquitåget (1969)

Är man yrkesfotograf och har gott om tid kan man ta vykortsbilder som denna.

Llamaflock på högplatån, Bolivien, 1969 (vykort)

Llamaflock på högplatån, Bolivien, 1969 (vykort)

Är man turist på ett passerande tåg får man nöja sig med detta. Vilket ju går lika bra.

Llamaflock på högplatån, Från Guaquitåget (1969)

Llamaflock på högplatån, Från Guaquitåget (1969)

Detta långsamma tåglunkande höll på i över tre timmar, och vi avverkade omkring 60 kilometer i normal cykelfart, tills vi stannade vid stationen El Alto. Det betyder ‘Den höga’, vilket låter såpass konstigt som namn på en svensk järnvägsstation att jag håller mig till den spanska versionen.

Published in: on 2013/04/17 at 02:52  Kommentera  

Inlägg 1.781: 1 maj 1969

Bolivienankomsthamnssouvenirinköpet

Det var gott att få veta i förväg vad som var på gång i Bolivien, innan vi kom dit och fann allting sorgesamt och stängt. Däremot talade den engelska damen inte om för oss vilken otrolig tur det var att vi hade råkat komma till Puno just på en onsdag. Och inte heller hade våra Seattlevänner på tåget sagt någonting om den saken. Om vi hade kommit till Puno på vilken annan veckodag som helst, så hade vi inte kunnat göra den här avstickaren till Bolivien. Vi hade fått fortsätta enligt våra ursprungliga planer och alltså vända i Puno och ta oss längs kusten tillbaka till Lima.

Inte förrän nu när jag sitter och skriver om denna resa många år senare upptäcker jag på internet att båten på Titicacasjön mellan Puno och Guaqui på 1960-talet bara gick en gång i veckan. Den lämnade Puno enbart på onsdagskvällarna – och ändå var den inte ens till hälften fylld med passagerare!

Vilken otrolig tur vi hade! Och det tog alltså 44 år för mig att få erfara den lyckokänslan.

Det tog en säker hand för att styra det långa fartyget in till den lilla kajen i Guaqui, och när det var gjort hämtade vi vårt bagage från hytten och steg i land. Det var mycket enklare att komma in i Bolivien än att lämna Peru, och det var skönt att veta, för då skulle det säkert också bli lättare att resa ut från Bolivien på söndag.

Det var också tur att vi kunde växla till oss litet bolivianska pengar där i tullhuset, nu när alla banker säkerligen var stängda. Den här gamla skrynkliga pesosedeln var värd 41 öre, alltså tre och en halv gånger så mycket som en peruansk sol.

Skrynklig boliviansk pesosedel (1969)

Skrynklig boliviansk pesosedel (1969)

För vår fortsatta resa stod det ett smalspårigt tåg med ånglok och väntade på att få föra oss alla till huvudstaden La Paz. Det skulle avgå ‘omkring’ klockan 10.00. Klockan var nu bara 08.30, så vi hade gott om tid att göra ingenting i det lilla hamnområdet. Från ett försäljningsstånd intill tåget kunde man köpa diverse souvenirer, och minsann såg jag där något som jag absolut ville ha. Det var fyra små handmålade akvareller, 22 gånger 16 centimeter stora, och de var överkomliga i pris: 12 pesos per styck – alltså 20 kronor för hela rasket.

Titicacaindian, vassbåt och vasshus, Guaqui, 1969 (akvarell)

Titicacaindian, vassbåt och vasshus, Guaqui, 1969 (akvarell)

Indianska, småbarn och llama, 1969 (akvarell)

Indianska, småbarn och llama, 1969 (akvarell)

Tempelruin och llama, 1969 (akvarell)

Tempelruin och llama, 1969 (akvarell)

Fjälltopp, indianska, llamahjord och hydda, 1969 (akvarell)

Fjälltopp, indianska, llamahjord och hydda, 1969 (akvarell)

Vi ramade in dem när vi kom hem, och de krävde förstås glas i likhet med alla målningar med vattenfärg. Därför kom inramningen att kosta fyra gånger så mycket som konstverken hade betingat, trots att vi köpte ramarna och gjorde arbetet. De pryder fortfarande sin plats i mitt hem i Palm Springs och tjänar som en erinran om vår underbara resa. Här är de alla fyra, inte fotograferade utan helt enkelt scannade med glas och ram och allt.

Published in: on 2013/04/16 at 21:35  Kommentera  

Inlägg 1.780: 1 maj 1969

Vassbåtsbyggeritraditionen

Vid 07-tiden var vi uppe på nytt, för båten skulle ju komma till Guaqui i Bolivien klockan 08.00. Vi kunde se från våra hyttfönster att vi redan var mycket nära land, men det betydde bara att vi just då passerade genom ett smalt sund mellan Titicacasjöns huvuddel och en annan, mindre del. Du kan lätt förstå geografin i detta om du ser på kartan som jag presenterade tidigare (se inlägg 1.773).

Medan vi ändå är inne på Titicacasjön, vill jag gärna visa upp ett par bilder av sjön och de indianer som levde där, antingen på dess stränder eller på flytande öar byggda av vass, och som våra Seattlevänner från tåget var på väg att bekanta sig med. Dessa två bilder klippte jag ut ur en broschyr som låg som kvällslektyr i vår hytt. Den ena visar ett hörn av Titicacasjön med vad som förefaller vara fiskebåtar, och den andra är en närbild av två indianer i var sin vassbåt. Tyvärr fick vi själva inte tillfälle att se något av dem och deras kultur, som lär ha sina rötter längre tillbaka i tiden än Perus Incafolk.

Några fiskebåtar i Titicacasjön, 1969 (broschyr)

Några fiskebåtar i Titicacasjön, 1969 (broschyr)

Sjöns urinvånare på sina vassbåter, Titicacasjön, 1969 (broschyr)

Sjöns urinvånare på sina vassbåter, Titicacasjön, 1969 (broschyr)

År 1970 – alltså året efter vår resa med m/s Ollanta – hjälpte indianerna vid Titicacasjön Thor Heyerdahl att bygga sin vassbåt Ra II för att med den bevisa att man i gamla tider hade kunnat segla med ett sådant fartyg tvärs över Atlanten. Genom att själv segla med Ra II från Marocko till Barbados bevisade han sin tes. Ra II fanns inte att beskåda på Kon-Tikimuseet i Oslo när Ed och jag var där år 1967 (se inlägg 1.031). Orsaken till detta var att Ra II då ännu inte hade byggts.

Men Ed och jag seglade in i matsalen på m/s Ollanta för vår frukost och fann där vår engelska dam från gårdagens middagsmål. Frukosten var liten och snabbt avklarad, och sedan följdes vi åt ut på däck. Hon hade mycket intressant att berätta om sitt liv häruppe i Anderna under många år.

Ed och den engelska damen uppe på Ollantas däck, Titicacasjön (1969)

Ed och den engelska damen på m/s Ollantas däck, Titicacasjön (1969)

Hon talade också om för oss att Boliviens president René Barrientos nyss hade omkommit i en helikopterkrasch. Vi kände knappast till något om Boliviens politik, mer än att man där, i likhet med de flesta sydamerikanska länder, styrdes av militärer som hade tagit makten genom en kupp. Barrientos hade gjort sig till president år 1964 med stöd av Amerikas CIA, den statliga underrättelseverksamheten. Under sin tid som president hade han kämpat mot den marxistiska gerillan, vars ledare Che Guevara hade dödats av de statliga trupperna i Boliviens djungler år 1967.

President Barrientos hade omkommit i söndags, och nu var vi på väg in i Bolivien just på dess nationella sorgedag efter sin bortgångne president!

Med den engelska damen uppe på Ollantas däck, Titicacasjön (1969)

Med den engelska damen på m/s Ollantas däck, Titicacasjön (1969)

Published in: on 2013/04/16 at 05:25  Kommentera  

Inlägg 1.779: 1 maj 1969

Vattengredelinitetsflyktigheten

Jag vaknade vid 06-tiden efter en lång, djup dvala. När jag hade fått klart för mig var jag var någonstans, klättrade jag ner på golvet och vek undan en gardin – trots fullmånen var det fortfarande rätt mörkt därute, men horisonten var ljus, så en ny dag var på väg. Jag kände mig tvungen att ta en bild av gryning över världens högst belägna, segelbara insjö, så jag hoppade i kläderna och gav mig ut på däck. Ed sov som en stock.

Det var ohyggligt kallt därute, men mina skakande händer gav mig i alla fall en bild. Den blev inte skarp och fin, och jag hade inte behållit den om den inte hade varit mitt livs enda bild av gredelint havsvatten. Detta undermåliga foto visar nämligen Titicacasjön precis så gredelin som den var i denna underliga morgonstund.

Gryning över Titicacasjön, Från båten (1969)

Gryning över Titicacasjön, Från båten (1969)

Jag vet inte vad det var som skapade denna underliga färg. Den jättestora fullmånen bidrog antagligen till det, där den hängde nära horisonten bakom båten. Och det annalkande dagsljuset som framifrån sipprade ut över sjön hjälpte förstås till. Men hur detta kunde skapa en gredelin havsyta har jag aldrig lyckats förstå. Jag hade aldrig förr ens hört talas om gredelint havsvatten – och jag kom att tänka på att Ed troligen inte hade gjort det heller. Han måste få uppleva detta, så jag gick tillbaka till hytten och väckte honom varligt men bestämt.

”Du måste genast komma ut på däck och ta en bild med din kamera!” fordrade jag, och på en gredelin minut hade han fått på sig kläderna. – ”Det är kallt därute”, tillfogade jag, och då tog han på sig en extra tröja.

Det hade bara gått några minuter sedan jag hade tagit min gredelina bild, men nu hade det mesta av den färgen redan bleknat bort, och när Ed hade hittat den bästa platsen för en bra bild hade det gredelina vattnet helt försvunnit. Hans bild blev på alla sätt oändligt mycket bättre än min – men hans vatten blev inte alls gredelint.

Soluppgång över Titicacasjön, Från båten (1969)

Soluppgång över Titicacasjön, Från båten (1969)

Vi tog våra bilder i nästan samma riktning – bergstoppen som syns i mitten på min gredelina bild hamnade nära högerkanten på Eds. Men längst upp på Eds bild kan man se resterna av mitt gredelina vatten på flykt bort från verkligheten.

Några minuter senare hade all färgsättning återgått till den alldagliga, och vi kunde krypa in i värmen igen och sova en timme till.

Published in: on 2013/04/15 at 21:37  Kommentera  

Inlägg 1.778: 30 apr 1969

Titicacavalborgmässoöverfarten

Vår hytt var ett mästerverk i vad man kan skapa på en mycket liten golvyta. Den var litet större än en sovvagnskupé, den hade en över- och en underslaf, båda smala men bekväma, ett ordentligt handfat med rinnande vatten och avlopp – jag minns inte om det fanns varmvatten – två fönster i olika riktningar – det var en hörnhytt  – och allt utom taket var täckt av vinröd plysch. Den övre sängen hade ett sju centimeters tjockt mässingsrör hållet på plats en decimeter ovanför bäddkanten för att förhindra överfall i storm.

Det stod en glaskaraff med glaspropp fylld med dricksvatten i en vägghållare, precis som det var i svenska järnvägsvagnar förr i tiden, då det inte fanns plastförpackat dricksvatten att köpa i Pressbyrån. Och precis som i järnvägsvagnarna rörde jag inte vid det vattnet – vem kunde veta var det hade kommit från och när. Hållaren för en fotogenlampa fanns också kvar, trots att kabinen numera upplystes av vanlig simpel elektricitet. Jag noterade att vi också kunde glädja oss åt en ‘vattenmärkt spegel’, något som jag klart uppskattade enligt mitt brev hem år 1969 och i dag, i likhet med både internet och min svenska ordbok, inte ens känner till innebörden av.

Vi var hungriga efter den långa tågresan och bytte snabbt om till anständig klädsel och gick ner för att äta middag, allt detta medan båten fortfarande låg i hamn. Matsalen var inredd på samma sätt som vår hytt, alltså genomgående i röd plysch. Stoppade stolar med armstöd, minsann! Vit linneduk och vita linneservetter. Man satt vid långbord med åtta kuvert på vart, men detta var naturligtvis gjort för att alla resenärerna skulle få plats i en omgång.

Vi serverades fyra rätter: förrätt, soppa eller sallad, varmrätt och efterrätt, och allt var förstklassigt. Få valmöjligheter dock – det fanns tre förrätter, en soppa, tre varmrätter och fyra desserter att välja mellan, men hur mycket mat behöver man för att överleva? Ed och jag delade på en flaska Valborgsmässovin – vilket vi naturligtvis betalade för.

Vi kom att sitta intill och konversera med en medelålders engelsk dam, och i hennes sällskap kom vi att tillbringa en god stund på däck efter soluppgången följande morgon.

Båten lade ut klockan 20.00, och när middagen en timme senare var aväten satt Ed och jag en stund ute på däck och lapade in Titicacasjön, upplyst av en fullmåne. Sedan retirerade vi till vår hytt, och jag somnade kvickt i min överslaf. Det gungade litet och det var bara skönt.

Published in: on 2013/04/15 at 07:18  Kommentera  

Inlägg 1.777: 30 apr 1969

Konsulatuppsökningspromenaderna

När det var vår tur köpte vi våra båtbiljetter i en av luckorna, och vi fick en kabin för oss två med middag och frukost inräknade i det verkligt hyggliga priset. Detta var lätt avklarat, och hur skulle vi nu komma till båten?

På min fråga: ”A dónde vamos?” pekade försäljaren mot den andra änden av lokalen, och vi tog oss ditåt med ficklampans hjälp. Det tog en stund, för vi fick stanna flera gånger på vägen dit för att ge ljus när folk grävde i sin väska efter någonting eller fyllde i en blankett.

Men vid utgången var det stopp. Där stod det en beväpnad tulltjänsteman, och han sökte genom våra pass i det grådaskiga mörkret utan att finna vad han sökte. Hade vi inget utresevisum? undrade han. Utan det fick vi inte lämna landet. Oj då, hur skulle vi kunna få det?

”Lucka två”, sade han och pekade ut i salens mörker. Vi kom till en lucka i den riktningen och hoppades att den skulle vara nummer två. Det var den förstås inte – lucka två var den till höger om oss, den med två skepnader i kö före oss.

I luckan var det bättre ljus, och där fick vi veta att vi inte kunde få utresevisum från Peru utan att först ha ett visum för Bolivien. Dubbelt oj den här gången, för nu måste vi förstås stanna kvar här över natten för att i morgon få ett visum på Boliviens konsulat i Puno.

Men det löste sig enkelt och flinkt. Bolivien hade ett konsulat i lucka fem, och där var det ingen kö. Men ingen konsul heller – fast det stod ‘Consulado de Bolivia’ i luckans glasfönster. Efter en stund knackade vi litet diskret på glaset – vi ville ju inte missa båten – och då uppenbarade sig någon som utan en enda fråga om någonting placerade Boliviens visumstämpel i våra pass, mitt på en sida som var tom bortsett från en liten stämpel från norsk-finska gränsen 1967. Eftersom namnteckningen på visumet verkar läsbar som konsul Hugo Yáñez efternamn, så var det nog själve herr konsuln som vi hade fått äran att träffa i denna mörklagda lokal.

Mitt visum för Bolivien, Puno, 1969 (passida)

Mitt visum för Bolivien, Puno, 1969 (passida)

Med Boliviens godkännande gick vi tillbaka till lucka tre – med ‘Consulado del Perú’ på glaset – och fick där vårt papper på att vi hade tillstånd att lämna landet, och med det gick det fint att komma förbi tullkontorets beväpnade Cerberus.

Vår ångbåt hette s/s Ollanta och hade byggts år 1931. Den var 80 meter lång och 11 meter bred och hade förstaklasshytter för 66 passagerare och dessutom 20 vilfåtöljer i andra klass.

Som måttjämförelse byggdes den svenska ångbåten s/s Bohuslän år 1913 och är 42 meter lång och 7 meter bred. Den är fortfarande i drift – i motsats till s/s Ollanta.

Published in: on 2013/04/14 at 22:14  Kommentera  

Inlägg 1.776: 30 apr 1969

Elektricitetsavbrottskalamiteten

Tåget rullade in på Punos station klockan 18.00, just som kvällsskymningen började övergå i natt. Det gamla paret önskade oss lycka till, och vi utbytte våra adresser för framtida julkort. Precis som i Huancayo invaderades tåget av ivriga bärarhänder, bara att här i Puno var det småungar för hela slanten. Så gott som alla i vagnen steg av och tog ungarna med sig. Kvar stannade bara vi två, och något dussin djärva medpassagerare.

Det var nattmörkt när tåget en stund senare kom till kajen vid Titicacasjön. Vi levde nu helt på hoppet att det verkligen skulle gå en båt över sjön i kväll – och att vi skulle få plats på den. Dessa stunder av kontrollerad spänning frossade jag i – folk som reser med allting förbeställt och tidsplanerat går helt miste om denna underbara stimulans. Detta med ett nytt, okänt land att besegra utan att känna till ett enda dugg om det, ja, det kunde inte vara bättre.

Vi kunde i nattmörkret skönja en rätt så stor ångbåt vid kajen därframme, och till höger hade vi en tvåvånings byggnadsbarack med ‘TULL’ på en skylt. I kortändan mot oss fanns det en liten dörr med en lampa över, och det var dit som tågets tjugotal passagerare alla begav sig. Övervåningen var inredd som på ett gammaldags postkontor, med en helvägg nästan ända upp till taket för att skilja agnarna från vetet. En långdisk löpte längs hela den väggen, i vilken det fanns flera expeditionsluckor för olika ärenden. Kön sträckte sig ända ner i trappan – och då plötsligt slocknade allt ljus. Elavbrott!

Sådant händer. Men ingen i hela lokalen var förberedd på detta – utom jag. Inför resan till ett så primitivt land som Peru hade jag nämligen packat med en liten ficklampa just för denna sorts kalamitet. Det tog mig kanske någon minut att i blindo hitta den långt nere i min väska, men sedan var det ’Varde ljus!’ i lokalen. Med hjälp av min ficklampa kunde personalen bakom väggen lokalisera sina tre undanställda fotogenlampor och få eld på dem. Efter detta får jag hoppas att de kom sig för att köpa in några ficklampor för officiellt bruk. Inför nästa gång.

Men även med några flämtande fotogenlampor förblev det halvt kaos i hela förrättningen. Alla lamporna stod och lyste inne i den ’viktiga’ delen av rummet, och mycket litet ljus sipprade över den höga väggen. Därför blev det min ficklampa som fick människorna på vår sida att åtminstone inte kollidera med varandra.

Published in: on 2013/04/13 at 21:10  Kommentera  

Inlägg 1.775: 30 apr 1969

Semesterreseexpansionspropositionen

Seattleparet hade litet mindre bråttom på sin resa än Ed och jag – de hade redan varit i Peru i en månad och tänkte fortsätta med Bolivien och Chile. De hade ingenting som utgjorde ett hinder för dem att stanna kvar i Sydamerika hur länge som helst. Och ju längre de stannade, desto flera pensionscheckar skulle de finna i sin post när de en gång kom hem igen.

De hade för avsikt att stanna i Puno i några dagar och uppleva hur de indianer hade det som bodde på ’flytande öar’ ute i Titicacasjön – de hoppades på att få besöka dem och kanske ’hyra ett rum’ för att bo hos dem i några dagar för att få uppleva en helt annan sorts liv.

Och vad hade vi själva för planer, månne?

Jo, vi sade som det var. Att vi måste vara tillbaka i Nya York på måndag, och att vi var bokade på ett plan hem från Lima på söndagskvällen. Eftersom det redan var onsdag, så var det nu hög tid för oss att vända på steken och ge oss av mot Lima. Torsdag till Arequipa, och sedan fredag och lördag med buss till Lima – det skulle nog räcka till, för nere längs kusten fanns det inga berg att fastna i. Det skulle bli intressant att få se stranden mot Stilla havet.

Att detta skulle bli intressant var förstås ren lögn – bussresan längs kusten var enbart en del av vår transport hem till vardagen.

Våra pensionärsvänner gav oss då en helt annnan plan för dessa våra sista dagar i Sydamerika. Vi borde ta båten tvärs över Titicacasjön – det tänkte de själva göra nästa vecka – och sedan fortsätta med tåg till La Paz, huvudstaden i Bolivien. Där skulle vi ha två hela dagar på oss och sedan flyga till Lima i tid för vårt plan därifrån.

Ed och jag tittade på varann.

”Ska vi göra det?” frågade jag och nickade positivt för att få Ed att gå med på det – vilket han förstås hade gjort ändå, eftersom det var en fantastisk idé.

Vi tackade våra vänner för deras förslag. På torsdagsmorgonen skulle vi undersöka när båten …

”Nej”, avbröt de, ”den går nu på kvällen och kommer fram i morgon bitti. Tåget fortsätter ut till hamnen, så stig inte av på stationen i Puno!”

Under resten av dagen på tåget satt vi och tänkte på detta plötsliga tillägg till vår semesterresa. Naturen utanför fönstret var rätt ointressant nu – precis som de sista timmarna på slättlandet före Huancayo hade varit – så vi missade ingenting när vi satt där och drömde om Bolivien.

Published in: on 2013/04/13 at 21:07  Kommentera  

Inlägg 1.774: 30 apr 1969

Bergspasshöjdsjukeattackmotståndskraften

Tre timmar in på färden stannade tåget vid en större stad som hette Sicuani. Ed och jag hoppade genast av och fick en närbild av några försäljerskor i lugnet före stormen.

Försäljerskorna reso för anstorminigen, Sicuani (1969)

Försäljerskorna reso för anstorminigen, Sicuani (1969)

Tåget skulle stå där i över en halvtimme, så efter några minuter hade alla stigit av. Det blev en marknadsträngsel utan like. Indianskorna satt i en prydlig rad och sålde sina varor ur stora, vita knyten – ingenting alls genom tågfönstren.

Folkmyllret på plattformen invid vårt tåg, Sicuani (1969)

Folkmyllret på plattformen invid vårt tåg, Sicuani (1969)

Försäljning av färdproviant och andra nyttigheter, Sicuani (1969)

Försäljning av färdproviant och andra nyttigheter, Sicuani (1969)

Den unge amerikanen, som här ses övervaka försäljningen, tog senare själv del i kommersen. Han betalade med sina skor, sockor och skjorta i utbyte mot några saker gjorda av alpacaskinn. Det var nog en bra bytesaffär – tills han upptäckte att han hade haft sin tågbiljett i skjortans bröstficka.

Till vänster står amerikanen som bytte bort sin skjorta, Sicuani (1969)

Till vänster står amerikanen som bytte bort sin skjorta, Sicuani (1969)

Spåret hade hittills inte alls gått utför mot Titicacasjön, som jag hade väntat mig. Nåja, det var ändå gott om tid kvar för oss att komma ner dit.

Men efter Sicuani blev allt besynnerligt. Tåget började klättra uppför. Inga branta backar med  Z-manövrar, men ändå stadigt uppåt. Den djupa dal som vi hade åkt i ända sedan Cusco blev allt grundare, och snart nog var vi uppe på en gräsbevuxen högplatå, liknande den som Huancayotåget hade kört på just före Ticliopasset. Och jag som hade inbillat mig att vi i dag skulle rulla i en enda lång utförsbacke ner till Titicacasjön! Ibland är verkligheten inte så väl samordnad med ens egna antaganden som den borde vara.

Jag tog en titt till på den lilla kartan i broschyren. På den upptäckte jag först nu en liten pil mot spåret med texten ’La Rayapasset’ just före ankomsten till stationen Ayaviri. Det betydde alltså att vi just nu var på väg upp till ett bergspass. I den ödsliga terrängen inte långt från La Rayapasset tog jag den här bilden av fridfullt betande llamadjur.

Llamadjur på högplatån före Ayaviri, Från tåget (1969)

Llamadjur på högplatån före Ayaviri, Från tåget (1969)

Jag fick senare veta att detta pass var 4321 meter högt, vilket var rätt mycket – fast inte gentemot Ticliopasset, som var hela 500 meter högre. Och till Ticliopasset hade vi åkt upp direkt från Lima, som låg nere vid havet, alltså en stigning på 4800 meter på ett par timmar – hit hade vi kommit upp från Cusco med sina 3400 meter, vilket betydde en stigning med bara 900 meter. Detta pass var alltså en struntsak, och desstuom hade Ed och jag nu vistats i Andernas höga luft alltsedan den 22 april – hela åtta dagar nu – och blodet innehöll därför mera syre än tidigare. Vi kunde alltså klara av dessa höga altituder mycket bättre än i början.

”Hur känner du dig?” hörde jag mig själv fråga Ed. Jag talade inte om för honom varför jag hade ställt den frågan, inte förrän vi var nere i säkerhet vid den komfortabelt låglänta Titicacasjön med sina 3812 meter.

Published in: on 2013/04/12 at 22:53  Kommentera  

Inlägg 1.773: 30 apr 1969

Stationshandelsutbudsspecialiseringen

Tåget kom iväg i tid klockan 07.15, och det kändes skönt att vara på väg ner mot Titicacasjön. Den skulle vi få tillfälle till att utforska när vi kom till Puno, dagens slutetapp och också vår vändpunkt, innan vi styrde kosan ner mot kustslätten och sedan på den tillbaka till Lima och flyget hem. Vi hade fått oss en fantastisk upplevelse i detta så ovanliga och okända land, och det kändes redan litet vemodigt att vår resa nu snart skulle vara över.

Dagens etapp kan du se på den här lilla smala kartan, som vi hittade i en broschyr på tåget. Att det skulle ta tolv timmar att åka mellan Cusco och Puno verkade egendomligt, särskilt som det ju bara tog tre timmar mellan Cusco och Machu Picchu, en sträcka som var mer än hälften så lång som dagens.

Karta över järnvägslinjen från Cusco till Puno, 1969 (broschyr)

Karta över järnvägslinjen från Cusco till Puno, 1969 (broschyr)

Det blev så småningom uppenbart att mycket av restiden gick åt för de långa stationsuppehållen. Tåget stod oftast stilla i en kvarts timme, och då föregick det en vild kommers genom vagnens fönster. På sina håll kunde man lugnt stiga av och handla hos indianerna nere på perrongen. Egentligen hade det varit likadant på vårt första tåg, men där var det bara två eller tre indiankvinnor som sålde sina varor vid tåget – här fanns det dussintals nästan överallt. Varje by hade sina egna specialiteter – på en station fanns det bara lamaskinn, och på en annan peppar och kryddväxter. På ett ställe kunde man enbart köpa apelsiner, och på ett annat muttrar och skruvar. På en plats erbjöds man ingenting annat än stora, vita begravningsblommor! För att man skulle begripa vad det var som de sålde, så höll de upp pappskyltar som sade ’Flores funèbres’.

Ed och jag var sådana tråkmånsar att vi inte köpte någonting alls, men de flesta av turisterna roade sig med att pruta och köpslå, och de lyckades ibland få sina dyrgripar för en spottstyver. Men sedan fick de släpa på eländet under resten av sin resa – det var den detaljen som avhöll oss från att vara med.

Vid ett av tågets många uppehåll tog jag en bild på dess avigsida, alltså den sida av tåget som inte vette mot plattformen med all dess aktivitet.

Klunga av folk i väntan på ett annat tåg, Troligen i Urcos (1969)

Klunga av folk i väntan på ett annat tåg, Troligen i Urcos (1969)

Jag tror att det skedde vid stationen i Urcos, och jag stöder mig då på skuggornas längd och riktning. Tåget var i Urcos vid 09-tiden, och då skulle solen ha stått i nordost. Med spårets sträckning i Urcos från nordväst till sydost, skulle därför dessa långa morgonskuggor ha träffat vårt tåg rätt från vänster sida, just som de gjorde på min bild. Jag satsar därför på att detta var Urcos. Men varför stod alla dessa människor i en klunga, om de nu väntade på ett tåg? Vore det inte mera naturligt om de hade stått litet mera utspridda längs spåret?

Published in: on 2013/04/12 at 17:01  Kommentera  

Inlägg 1.772: 30 apr 1969

Telefonräkningdubbelbetalningsprotesterandet

Det var i alla fall ett hyggligt pris för ett bra hotellrum i en storstad, hur man än vände på saken. Men telefonavgiften på 2 kronor accepterade jag inte alls, för vi hade ju inte ringt till någon från vårt rum. Men det fanns en exotisk förklaring till vad det gällde, och det var jag som kom på den.

Telefonräkningens belopp på 18,50 solar var exakt samma belopp som jag hade betalat på hotell Turista i Abancay på söndagen för mitt samtal till Cuscohotellet för att beställa rum för oss. När vi kom fram och hotellet var fullt och de inte hade någon reservation för oss, så hade jag plockat fram kvittot från Abancay – med telefonnumret till Cuscohotellet påskrivet – och använt det som bevis på att jag verkligen hade ringt (se inlägg 1.742). Portieren hade då trollat fram ett ledigt rum på det fulla hotellet och bett att få behålla kvittot för att med det kunna läxa upp sina kolleger i rumsbokningen. Och sedan hade på något sätt mitt kvitto från hotellet i Abancay kommit att hamna som en telefonavgift på vår rumsräkning i Cusco!

Tack vare att det var samme portier som på söndagskvällen, så kom han ihåg detta och begrep genast sammanhanget, och han gav oss utan vidare kontant tillbaka dessa 18,50 solar för att inte behöva skriva om hela räkningen. Ed betalade alltså räkningens hela belopp, 300 kronor, vilket var mindre än vad våra två tågbiljetter till och från Machu Picchu hade kostat.

Och så gav vi oss  på väg till vårt tåg vid Wanchaqstationen.  Vi kunde ha gått den dryga kilometern dit, men nu i nattmörkret lekte vi rika gulascher och tog en taxi.

Det kändes skönt att vara ute i god tid, för vi hade underlåtit att köpa biljetter i förväg och ville vara säkra på att få plats på tåget. Allt var öppet på stationen, vi fick våra biljetter och sittplatser – i första klass – och vi kunde till och med stiga ombord på tåget med en gång. Byffén låg i nästa vagn, så det var litet längre att gå dit än det hade varit på tåget till Huancayo, men i övrigt hade vi ungefär samma komfort.

Snart nog började vagnen fyllas med andra resenärer, och de flesta var amerikanska turister, många av dem studenter. Detta gjorde att det blev mycket livligare omkring oss. Ett gammalt pensionärspar från Seattle hade fått sina platser intill oss, och vi pratade en hel del med dem under dagen. De hade rest runt omkring i världen på samma enkla sätt som vi själva, och vi kom bra överens trots åldersskillnaden.

Published in: on 2013/04/12 at 06:54  Kommentera  

Inlägg 1.771: 29 – 30 apr 1969

Limotamboskuldpåläggandet

Vad det kändes gott att få lägga sig och sova! Det var precis så som jag hade känt det alltsedan vi hade kommit till Cusco och alltså också under vår tripp till Machu Picchu. Matt och tillintetgjord. Hur länge detta skulle fortsätta hade jag ännu ingen aning om.

Ed hade sovit som en stock när vårt tåg passerade Ticliopassets 4800 meters höjd, men han mådde som en prins igen när han hade fått vila ut i Huancayo på dess resonabla 3400 meters höjd. Själv hade jag känt mig rätt trött uppe i passet men fortfarande pigg nog för att hoppa omkring och ta bilder, och jag var pigg under hela resan ända fram till Cusco. Men här, på ’bara’ 3400 meters höjd, och i Machu Picchu, på bara 2400, där var det jag, och bara jag, som var illa däran. Den tunna luften kunde alltså inte alls vara det som spökade – det måste ha varit något som jag – och inte Ed – hade ätit någonstans.

”Vad åt vi i Limotambo”, frågade jag och redde nogsamt ut vad Limotambo var för något. Det vad den lilla staden där bussen mellan Abancay och Cusco hade gjort matuppehåll (se inlägg 1.741).

Ed kom inte ihåg mycket av den måltiden, men tyckte sig minnas att han inte hade varit hungrig utan nöjt sig med en brödskiva och en kopp te. Jag mindes min goda aptit då och visste att jag hade ätit någon ’säker’ varmrätt men inte vad den bestod av. Men där hade vi säkert förklaringen på mitt elände! Jag blev sjuk i magen då på söndagskvällen och nu var det tisdag kväll. Två dygn – just såpass länge höll ’ont-i-magen’ på när jag var liten, och därför borde det gå över vid det här laget. Kunde man tycka.

Vi beställde telefonväckning för klockan 05.00, för vårt tåg till Puno skulle gå klockan 07.15. Vi satte naturligtvis också på vår egen väckarklocka, och sedan, alltså klockan 20 eller så, somnade vi bums efter en slitsam dag bland ruinerna i Machu Picchu.

Men vi vaknade ändå klockan 04.15. Omedelbart märkte jag att jag nu äntligen var frisk igen på allvar. Tvådygnsregeln gällde alltså fortfarande.

Efter ordentlig morgontoalett för att vara helt fria från damm nu när vi skulle åka tåg – i första klass igen, hoppades vi – så gick vi ner och väckte nattportieren för att betala räkningen. Rummet kostade 58 kronor per natt – det var alltså inte några billiga landsortpriser som tillämpades här i turisthålan Cusco, utan de var till och med en bit högre än på vårt fina hotell Kontinental i Lima.

Vår räkning, Hotell Turista, Cusco (1969)

Vår räkning, Hotell Turista, Cusco (1969)

Published in: on 2013/04/12 at 06:47  Kommentera