Inlägg 1.783: 1 maj 1969

Stadsutsiktsstadsutsikten

Tåget stod stilla såpass länge vid El Alto att vi började undra om vi redan hade kommit till La Paz, men våra erfarna medpassagerare gjorde klart för oss att tåget bara bytte till elektriskt lok. Kvickt som tanken hoppade jag förstås av tåget för att bevittna evenemanget. Ed följde efter och tog en bild av det.

Byte till elektriskt lok, El Alto (1969)

Byte till elektriskt lok, El Alto (1969)

Efter 20 minuter i El Alto backades vi av det elektriska loket in på ett sidospår för att komma över till en annan linje som ledde in till La Paz. En gammal, bekant Z-manöver alltså, men inte alls på grund av någon brant backe den här gången. Jo, backe blev det, men inte där tåget backade.

Så fort som vi hade kommit igång på den nya linjen upptäckte vi nämligen att den oändliga högplatån plötsligt tog slut. Vi befann oss vid kanten av en enorm ravin, på sitt sätt påminnande om Grand Canyon. Bara det att här låg det en storstad rätt nere i gropen. Bebyggelsen klättrade också upp på sidorna, och när tåget sakta gav sig neråt från El Alto låg det hus intill spåret hela vägen ner. Det här vykortet kan bara ge en glimt av denna fantastiska utsikt – för att erfara hur det verkligen såg ut måste man vara på platsen.

Staden sedd från högplatåns kant, La Paz, 1969 (vykort)

Staden sedd från högplatåns kant, La Paz, 1969 (vykort)

Trots att vi aldrig kom att överblicka La Paz i mörker måste jag här också lägga in ett kvällsvykort av denna utsikt, Den bilden hade inte tagits från precis samma ställe som den förra, men det var samma grop, samma stad, samma fenomen. Det tretoppade berget i bakgrunden hette Illimani, det var 4983 meter högt och alltid snötäckt.

Kvällsbild av staden och berget Illimani, La Paz, 1969 (vykort)

Kvällsbild av staden och berget Illimani, La Paz, 1969 (vykort)

Och nu över till våra egna bilder, litet mindre skarpa men mycket mera personliga. Dessa fyra är de bästa vyerna av alla dem som vi fångade genom tågfönstret under den halvtimme som nedresan tog. El Alto låg på 4150 meters höjd och centrala La Paz på 3650, så vårt lilla tåg tog oss ner hela 500 vertikala meter på ett spår som var byggt i stora sicksackslingor i den branta backen. Detta var den vackraste infart till en stad som jag någonsin hade upplevt.

Utsikten från vårt tåg ner, La Paz (1969)

Utsikten från vårt tåg ner till La Paz (1969)

Utsikten från vårt tåg ner, La Paz (1969)

Utsikten från vårt tåg ner till La Paz (1969)

Utsikten från vårt tåg ner, La Paz (1969)

Utsikten från vårt tåg ner till La Paz (1969)

Utsikten från vårt tåg ner till La Paz (1969)

Utsikten från vårt tåg ner till La Paz (1969)

Stationen i La Paz var mera elegant än praktisk – men vi hade ju vår lilla Sydamerikabok, ur vilken vi redan under den långsamma tågresan på högslätten hade valt ut vårt hotell. Sucrepalatset (eng. Sucre Palace) hette vårt val, och det låg ungefär 2 kilometer från stationen. Naturligtvis gick vi dit till fots, och dessutom bar det utför hela vägen. Hotellet låg vid den stora paradgatan som kallades för ‘Prado’, fast den officiellt hette något helt annat.

Paradgatan ¨Prado', La Paz, 1969 (vykort)

Paradgatan ‘Prado’ och hotell Sucre Palace, La Paz, 1969 (vykort)

Annonser
Published in: on 2013/04/17 at 20:54  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: