Inlägg 1.830: 28 juni 1969

Polisstyrkeförödmjukningsresponsnödvändigheten

Folkmassan utanför anföll nu på allvar de undangömda poliserna. De hätskaste attackerna leddes faktiskt nu av gatungarna, de tonåriga gaypojkar som använde Kristofferparken utanför baren som sovplats och annars levde ute på gatorna. De lyckade bända loss en parkeringsmätare för att använda som tillhygge mot barens igenlåsta entrédörr. När detta inte hade någon effekt, slängde de avfallstunnor, flaskor och tegelsten mot de tjocka fönsterrutorna tills dessa sprack sönder, varpå de gav sig på att knuffa loss de skivor av kryssfanér, som baren tidigare hade satt fast innanför glasrutorna för att söka avstyra polisrazzior.

Folkhopen som kastade tillhyggen mot Stenväggen, New York, 1969 (internet)

Folkhopen som kastade tillhyggen mot Stenväggen, New York, 1969 (internet)

Med fönstren sålunda vidöppna satte de eld på soptunneavfall ute på gatan och kastade in det som eldkulor. Detta åstadkom en del mindre brandskador. Men polisen hade redan förstört mycket mera därinne – med sina batonger hade de krossat jukeboxar, telefoner, toalettstolar, cigarettautomater och speglar. Mer eller mindre all inredning blev förstörd eller trasig under nattens bataljer.

Poliserna inne på baren drog fram en brandslang inifrån dels för att släcka det brinnande avfallet därinne och dels för att genom försteröppningarna bespruta den anfallande hopen – men det var lönlöst, för de fick inget tryck på vattnet. Detta eggade bara på folket ute på gatan till att börja klättra in fönstervägen, och då drog poliserna fram sina pistoler ur hölstren. Dörren flög upp och de riktade sina vapen mot den ilskna folkmassan utanför och hotade att skjuta. Men situationen räddades av sirener på avstånd, och sedan brakade brandbilar in i trängseln på gatan framför Stenväggen.

Stenvägg (internet)

Stenvägg (internet)

Strax efter brandkåren kom Nya Yorks taktiska poliskår till platsen, och gentemot ett hundratal specialutbildade poliser hade gatukämparna ingen chans. Här skulle det minsann skipas rättvisa! Vreden var stor på båda sidorna, men polismännen var de mest upprörda. Poliskåren inne på baren var helt förödmjukad – något sådant som detta hade aldrig förr inträffat. Dessa taktiska poliser hade bekämpat upplopp av alla sorters bråkstakar, men fikusar var inte sådana som förväntades att ställa till med allvarligt bråk. Visst kunde de protestera, men sedan skulle de antingen arresteras eller också tyst och snällt försvinna. Men detta! Ingen grupp av någon sort hade någonsin fått en polistrupp att retirera och ta skydd inne i en homosexuell bar – av alla platser. Men nu skulle det bli ett slut på detta!

Annonser
Published in: on 2013/05/28 at 07:23  Kommentera  

Inlägg 1.829: 28 jun 1969

Polisstyrkekapitulationen

Inom några få minuter hade mellan 100 och 150 utomstående samlats i en halvcirkel utanför Stenväggen. De av gästerna, som handgripligt hade knuffats ut ur baren, tackade polisen med slängkyssar till mängdens applåder.

När patrullvagnen äntligen anlände, så lastade polisen först in de maffiamedlemmar som hade befunnit sig på baren – de ägde ju Stenväggen – och näst i tur de anställda. Någon av åskådarna hojtade: ”Gay makt (eng. Gay power)!”, och då började någon annan att sjunga: ”Vi ska övervinna (eng. We shall overcome)!”.

Folkstämningen började övergå från gott humör till en alltmer växande animositet. En polis knuffade till en transvestit, som svarade med att slå honom i huvudet med sin handväska till folkhopens buande. Då ett rykte spred sig att de bargäster som fortfarande var kvar därinne höll på att misshandlas av polisen, så började femöringar och sedan flaskor att regna över patrullvagnen.

Det blev till riktigt bråk när en transvestit leddes ut från Stenväggen till patrullvagnen men lyckades slita sig lös flera gånger och kämpade i tio minuter, svärande och hojtande, mot fyra poliser.

Transvestit som kämpade mot polisen i tio minuter utaför Stenväggen, New York, 1969 (internet)

Transvestit som kämpade mot polisen i tio minuter utaför Stenväggen, New York, 1969 (internet)

Han hade träffats i huvudet av en polisklubba och eggade de kringstående till kamp genom att titta rätt på dem och ropa: ”Varför gör ni ingenting?” – När en polis till slut puffade in honom i patrullvagnen, så förvandlades horden till en mobb som gick bärsärkagång mot poliserna. Nu hade scenen blivit explosiv. Poliserna  försökte stå emot folkhopen och knuffade därvid omkull några av dem och det gjorde horden ännu ilsknare.

I tumultet råkade patrullvagnen tillfälligt bli utan polisbevakning, och då lyckades de flesta av de arresterade fly därifrån trots sina handbojor. När folkhopen sedan försökte att välta omkull patrullvagnen – som redan hade fått några av sina ringar sönderskurna – så avlägsnade den sig tillsammans med två av polisbilarna.

Stenvägg (internet)

Stenvägg (internet)

Slantar började återigen singla genom luften, och sedan ölburkar. På det svarade polisen med en organiserad motattack. De som lyckades fly undan återvände med tegelsten från en byggplats i närheten. Tio poliser stod nu emot en hop på 500 eller 600 män som var beredda på strid, och poliserna grep då några av dem på måfå och drog dem med sig in på Stenväggen. Där barrikaderade de sig för sin egen säkerhet tillsammans med de redan handfängslade gästerna som hade lämnats kvar därinne.

Published in: on 2013/05/28 at 07:09  Kommentera  

Inlägg 1.828: 28 juni 1969

Razziaprotokollavvikelserna

För att komma in på baren hade gästerna fått ringa på en dörrklocka, och en liten skjutlucka hade öppnats med ett öga innanför. Om ögat kände igen gästen utanför – eller om denne ‘såg ut’ att vara homosexuell – så öppnades dörren och han släpptes in, fick skriva sitt namn i en liggare och betala 15 kronor i entréavgift.

Närhelst en polisvisit inträffade, så upphörde genast musiken, och starkt vitt ljus tändes överallt. Då skulle alla genast sluta dansa, man fick inte vidröra varandra, och alla skulle övergå till välstädad konversation.

Stenvägg (internet)

Stenvägg (internet)

Precis så gick det till klockan 01.20 på fredagskvällen, då Stenväggen var fullpackad med inemot 200 gäster. Tidigare under kvällen hade två manliga och två kvinnliga poliser i vanliga kläder lyckats komma in på baren trots den noggranna kontrollen. Deras uppgift var att inhämta detaljer om vad som försiggick därinne för att senare kunna vittna om det. Sex polismän, varav två i uniform och fyra i mörk kostym, ledda av en detektiv och en biträdande polisinspektör bankade nu på Stenväggens entrédörr med orden: ”Polis! Vi tar över det här stället!”

Så snart polispatrullen hade kommit in använde de barens telefonautomat för att ringa upp den lokala polisstationen och begära förstärkning. Några gäster som begrep vad som var på gång försökte fly ut genom dörrar och fönster men förhindrades från det av poliserna.

Men efter detta gick allting på sned.

Gästerna ställde sig i rad enligt order, men några, och efterhand alla, vägrade att visa upp sin legitimation. De män som hade kvinnokläder vägrade att gå med in på toaletten för att bli könsverfierade, och polisen beslöt då att placera dem i barens garderob och att alla de andra gästerna skulle tas med till polisstationen – fast utan formell arrestering.

All alkohol i baren, 28 backar öl och 19 flaskor sprit, togs i beslag och skulle transporteras bort i polisens patrullvagn. Denna hade dock ännu inte kommit dit, och alla gästerna fick därför stå kvar i rad och vänta i en kvarts timme. Polisen gav då upp och släppte iväg alla dem som inte hade formellt arresterats, men till allmän konsternation försvann de inte ut i den mörka natten.

Bargäster som stannade kvar utanför Stenväggen efter frigivningen, New York, 1969 (internet)

Bargäster som stannade kvar utanför Stenväggen efter frigivningen, New York, 1969 (internet)

De stannade i stället rätt utanför dörren, och detta bildade snabbt en stor folksamling – det var en varm fredagskväll och gatorna i Greenwichbyn var fyllda med folk. Alla blev nyfikna på vad som var på gång.

Bargäster som vägrade att ge sig av från Stenväggen, New York, 1969 (internet)

Bargäster som vägrade att ge sig av från Stenväggen, New York, 1969 (internet)

Published in: on 2013/05/28 at 06:59  Kommentera  

Inlägg 1.827: 28 juni 1969

Pardansnjutningsupplevelsevidrighetsuppvägandet

Fastän Ed och jag aldrig hade gått in på baren Stenväggen, så visste vi att det var ett förfärligt ställe. När vi fick veta vad som hade inträffat där, tog vi därför ganska lätt på nyheten. Men i stället borde vi ha känt skam över att vårt samhälle lät oss homosexuella vara hänvisade till sådana undermåliga lokaler för att offentligt kunna få träffa likasinnade.

Vi hade under Stenväggens två första år som bögbar fått höra en hel del detaljer om den. Baren hade redan haft en eldsvåda, och det befanns då att man där helt saknade reservutgångar. Man hade inget rinnande vatten bakom bardiskarna, så urdruckna glas fick läggas ner i en balja med brunt vatten – när de togs upp för att användas igen så kunde det sitta läppstift och fingeravtryck kvar på glasen. Som på alla gaybarer späddes drinkarna ut med vatten, fast man undrade om Stenväggen också till det ändamålet använde samma bruna diskvatten.

Golvplan, Baren Stenväggen, New York, 1969 (internet)

Golvplan, Baren Stenväggen, New York, 1969 (internet)

Det fanns två toaletter, en för herrar och en för damer, med en toalettstol i vardera. Då det sällan fanns några riktiga damer bland gästerna, så tittade förstås ingen på dörrskylten. Som ofta på offentliga toaletter var det i allmänhet en som inte fungerade – antingen var mekanismen trasig eller också hade avloppet korkats igen – med resultat att stolen blev överfylld med piss som svämmade ut över golvet, och detta gjorde att det stank av urin i hela barlokalen.

Men gästerna fick dansa i par med varandra, inte i en rad vända åt samma håll med armarna över varandras axlar – vilket var tillåtet för män – utan så som man lagligen dansade slowfox och tango med en kvinna (se inlägg 1203). Jukeboxmusiken var god, väggarna var svartmålade och belysningen bestod av snabbt pulserande blinkningar. Jag hade själv upplevt sådan belysning på annat håll och kände väl till resultatet – de korta ljusblinkarna gjorde att ögat inte hann se någonting i detalj och inte heller kunde uppfatta att något rörde sig. Detta blev till en drömlik sekvens av stillbilder, och jag anade att man kunde bli såpass trollbunden av denna effekt att det ljumma och utspädda ölet och den vidriga toaletten egentligen inte betydde någonting.

Stenvägg (internet)

Stenvägg (internet)

Stenväggens gäster bestod övervägande av vita ynglingar på 20-30 år, iförda vanliga mångskiftande fritidskläder. Några få av dem stod ut från mängden med make-up, långt och uppfluffat hår och färgglada blusskjortor. Dessa och också de som betedde sig feminint fick hålla till i det mindre barrummet vid sidan, detta för att undvika att polisen vid sina visiter inte skulle irriteras vid åsynen av dessa homosexuella karikatyrfigurer.

Published in: on 2013/05/28 at 06:43  Kommentera  

Inlägg 1.826: 28 jun 1969

Polisrazzievärldsnyhetsrapporteringsbetydelsen

Visserligen var Al Goldstein inte gay, men han ansåg att homosexualitet bara var en av varianterna i det sexuella livet. Han hade bögar anställda på sin redaktion, och i april 1969 lade han ut i Gök en bild av två män som hade sex med varandra. Den publicerades, enligt Goldstein, som en illustration av kärlek mellan två människor. Det var första gången som en sådan bild hade funnits med i en publikation, såld i en vanlig tidningskiosk. Den här gången fick Gök hållas! .

Före varje val av lokala styresmän i Nya York intensifierades jakten på homosexuella för att visa de breda folklagren att de styrande gjorde allt för att göra staden säker för dem. Så hade det också varit under tiden kring Nya Yorks just genomgångna primärval. Alla bögbarer i Nya York fick då ovälkomna besök av moralpolisen, mutor eller ej.

Stenvägg (internet)

Stenvägg (internet)

När det valet väl var undanstökat kunde man andas ut igen, för då skulle det bli en fridsammare tid fram till nästa förföljelseperiod, alltså under oktober månad före den stora valdagen i november. Baren Stenväggen fick emellertid en rutinrazzia även efter primärvalet, nämligen på tisdagskvällen den 24 juni. Ed och jag höll inte reda på all denna planering inför dessa ständiga razzior – vi räknade oss ju inte själva som jaktbyten. Vi levde vårt vanliga liv, som du känner rätt väl till vid det här laget.

Den iråkade förkylningen höll mig inomhus så gott som hela det sista veckoslutet i juni. Ed var hos sin familj i Bronx på lördagen och delade sin söndag med stackars sjuka mig. När vi flera dagar i efterhand fick höra talas om veckoslutets razzior på Stenväggen, så ryckte vi först på axlarna åt vad vi fick höra. En polisrazzia på en bögbar var sannerligen inte någon nyhet som spetsade öronen.

Men naturligtvis hade jag masat mig upp ur sängen, oavsett rinnande näsa och huvudvärk, för att vara med om spektaklet – på behörigt avstånd förstås – om jag bara hade vetat om att det skulle komma att bli rapporterat över hela jordklotet, att det skulle komma att få oss homosexuella i hela Amerika att räta på ryggen litet grann, och att det på lång sikt till och med skulle komma att få gemene mans syn på homosexuella att vändas helt upp och ner.

Karta med Stenväggen och vår lya, New York (1969)

Karta med Stenväggen och vår lya, New York (1969)

Men ack, om det visste vi ju ingenting – ingen visste någonting, och dessa positiva resultat skulle komma att ta lång tid innan de märktes, månader och år, och om man inkluderar alla mänskliga rättigheter skulle det ju komma att ta många decennier.

Published in: on 2013/05/28 at 06:34  Kommentera  

Inlägg 1.825: 28 jun 1969

Göktidskriftsinsändaren

När en bögbarsbesökare väl hade upplevt ett par polisrazzior, så hade han fått helt klart för sig att polisen egentligen inte var ute efter honom utan efter att finna ett skäl till att slå igen baren. Om en gäst var klädd på ett acceptabelt sätt och skötte sig vettigt och snällt vid en razzia, så gick det bara bra. Han fick ställa sig i en rad och visa upp sin legitimation. Om han var klädd som kvinna togs han in på toaletten av en kvinnlig polis för att verifiera att han var en riktig kvinna – om han då visade sig vara en transvestit, en man i kvinnokläder, så arresterades han just för den saken, för sådant var inte tillåtet någonstans i hela samhället.

Om allt hade gått bra, så fick barens gäster i allmänhet försvinna ut i nattens mörker. Barens ägare och anställda brukade arresteras men kom oftast, efter någon timme på polisstationen, tillbaka och öppnade baren igen. Gästerna kunde då komma tillbaka, och livet fortsatte fram till nästa razzia.

Om bögbaren däremot inte betalade de begärda mutorna till polisen, ja, då tog det hus i helvete. Då blev det ständiga razzior med detaljsnokande efter de minsta oegentligheter, och oftast ledde detta till att baren till slut fick slås igen. Polisen kunde då stolt deklarera att samhället hade blivit säkrare!

Tingens ordning för homosexuella hade på andra områden redan under mina få år i Nya York så sakta börjat förbättras. År 1968 dök det upp en veckotidning med namnet ‘Gök’ (eng. Screw) i Nya Yorks tidningskiosker. Den såg ut som en dagstidning men var en vulgär och kvick blandning av sexbilder, skämt och artiklar som använde samhällets heliga kor till jaktbyte.

Tidskriften Gök, New York, 30 maj 1969 (internet)

Tidskriften Gök, New York, 30 maj 1969 (internet)

Den hade till och med en spalt som kallades ‘Den homosexuelle medborgaren’ (eng. The Homosexual Citizen) – en vågad ingrediens i en tidskrift avsedd för heteropublik. Redaktören, Al Goldstein, arresterades för detta tillsammans med några blinda tidningsförsäljare från kiosker som hade haft Gök till salu. Tidskriften försvarade sig mästerligt inför rätten och vann, mirabile dictu! Denna triumf ledde till att Gök efter bara några månader såldes i kiosker över hela Nya York och snart nådde upp till en veckoupplaga på över 100.000 exemplar.

Någon gång, kanske år 1969, hade Gök en artikel som rekommenderade någonting i Harlem och skrev att det var värt den långa resan dit upp. Då skrev jag till Gök en liten insändare i vilken jag påpekade att Gök faktiskt hade en massa läsare som redan bodde i Harlem, och dessa behövde därför inte alls göra en lång resa dit. Eftersom det inte var en bögtidskrift undertecknade jag insändaren med mitt riktiga namn. Flera av mina vänner såg min insändare och tyckte att jag hade gjort en tänkvärd observation!

Published in: on 2013/05/28 at 06:24  Kommentera  

Inlägg 1.824: 28 jun 1969

Livserfarenhetskunskapsöverföringsautomatiken

Om den allmänna inställningen till homosexualitet hade varit lika intensivt fördömande i Sverige som i Amerika, så skulle jag säkert ha upplevt samma sak i mina unga år. Men vad jag minns så talade man i Sverige inte om sådana otrevliga saker i anständigt sällskap. För att passa in prövade jag själv i min ovetenhet på att som tonåring ha litet flicksällskap då och då. Men då jag inte kände något engagemang för det, så gav jag efterhand upp detta nöje och sysslade i stället med intressantare saker.

Genom att jag efter min ankomst till Amerika omedelbart ‘rekryterades’  in i ett fast homosexuellt parförhållande, kom jag att automatiskt undvika ödet att som ensam varg gå på jakt ute på allmän mark, där ‘moralisk sedeslöshet’ hänsynslöst beivrades av därtill utsedda poliser. Det var en lycka för mig att först med DaNi och sedan med Ed i stället få ägna mig åt en tillvaro som var både yrkesmässigt engagerande och sällskapsmässigt tillfredsställande.

DaNi lärde mig konsten att aldrig öppet offentliggöra min homosexuella läggning, nu när jag hade blivit medveten om den, och att alltid vara på min vakt inför obekanta. Det var bara för att jag under DaNis vingar inte hade någon möjlighet att kunna fritt experimentera med min könsdrift, som jag så småningom tvingades att byta till en partner där allt var tillåtet, och detta byte till Ed utfördes, så som DaNi hade lärt mig, utan större publika åthävor – ett ”Hej” var ju allt som behövdes (se inlägg 331).

Var som helst i Amerika, annat än i de allra största städerna, skulle det antagligen förr eller senare ha inträffat komplikationer för oss som två sammanboende män. På mindre platser var det alltid för många vaksamma ögon som lurade på att få göra sina avslöjanden. Men i Nya York var det annorlunda – där frågade ingen, trots att alla visste, och så länge inte moralpolisen gavs någon anledning att ingripa, så förblev mitt liv med sin begränsning faktiskt paradisiskt. Jag gick aldrig på några bögbarer, och det var inte för att det kunde tänkas innebära en viss fara om man råkade vara där vid fel tillfälle, utan för att jag inte hade något skäl till att tillbringa min tid i sådana urtrista lokaler – trots allt existerade ju bögbarerna til syvende og sidst för att där fånga in ett lämpligt byte för kvällen eller för livet.

Det var just för att bögbarerna hade denna funktion som de var utsatta för polisförföljelsen. Även om barägarna stack till poliserna vad de begärde, så såg de sig tvungna att även där ibland göra en razzia. Mutorna gjorde priserna, som bögbarens gäster fick betala för sitt dryckjom, mycket högre än på andra barer, men i brist på andra ställen att träffas på så fick de betala vad det kostade.

Published in: on 2013/05/28 at 06:12  Kommentera  

Inlägg 1.823: 28 jun 1969

Sextiotalsuppväxttidsfaromomenten

Samhällets totala fördömande av oss homosexuella hade redan börjat luckras upp, och detta kom att sakta fortsätta i decennier framöver – men det som inträffade just den 28 juni 1969 kom snabbt att betraktas som begynnelsetidpunkten för vår vandring mot att bli accepterade.

Eftersom jag själv inte tog del av det som hände, måste jag lita på vad andra upplevde och rapporterade. Ingenting var planerat och organiserat, och därför var allting så helt oväntat, även för alla de inblandade. Inga promemorior hade skrivits, inga mötesprotoll hade upprättats, inga deltagarlistor hade uppgjorts, inga kameror hade utplacerats. Nya Yorks homosexuella befolkning hade helt enkelt fått nog, tröttnat på den ständiga förföljelse som den i alla år hade utsatts för, och känt att nu var tiden inne för att äntligen sätta stopp för eländet.

Jag har tidigare berättat en del om hur svårt det var på 1950- och 1960-talen att existera som homosexuell i Amerika (se inlägg 541-546). Och detta gällde för den delen också i Sverige efter vad jag förstår utan att under mina första 29 levnadsår ha varit klart medveten om min läggning. Men baserat på vad jag fick uppleva under min allra första vecka i Amerika förstod jag att jag verkligen var homosexuell och kände därmed att Amerika erbjöd mig ett paradis jämfört med det tillsnörpta Sverige.

Snabbt nog kom jag att ordentligt få modifiera min uppfattning om det paradisiska Amerika. Lyckligt nog råkade jag att få god handhållning under hela den tid då jag som 29-årig gröngöling fick lära mig Amerikas seder och bruk, sådant som en infödd lär sig redan som tonåring under föräldrarnas påpassliga öga. Jämfört med den infödde tonåringen hade jag som 29-åring fördelen att få ‘växa upp’ bland homosexuella män, som baserat på deras egen erfarenhet kunde hjälpa mig att snabbt bli anpassad till de tydligt omarkerade gränser som paradiset Amerika hade skapat för sina homosexuella.

Alla de unga som växte upp i Amerika under den tiden fick nogsamt lära sig hur tarvligt och depraverat de som kallade sig homosexuella betedde sig och hur mycket skam de drog över sig själva, över sin familj, och över hela samhället. Detta utmålades för de unga så hårdhänt av både samhälle och familj, att de som anade att de själva var homosexuella inte vågade ty sig till någon för att få lära sig hur man kunde tillämpa sin sexualitet på ett friktionsfritt sätt. Och detta ledde ofta till svåra konflikter för dem genom livet.

Published in: on 2013/05/28 at 06:06  Kommentera  

Inlägg 1.822: 27 – 29 jun 1969

Tideräkningsbegynnelsen

Efter en hel månad med svalt väder hade det nu blivit riktigt varmt, upp emot 35 grader, och i den fuktiga luften i Nya York var livet gott i bomullskostymerna, särskilt när man råkade hamna i en tunnelbanevagn utan luftkonditionering. Men ibland kom det en kall vagn, och då blev man plötsligt så nerkyld i de svettiga kläderna att man rentav huttrade till. Följden blev att jag drog på mig en liten snuva och en liten hosta och hade därmed en stor förkylning att dras med. Om bara vädret hade varit lagom varmt och vagnen lagom kall, så hade allt varit perfekt.

Jag gick förstås till arbetet, men nu vete gudarna hur det skulle bli under veckoslutet. Det verkade att äntligen bli två underbara dagar ute i Riisparken.

På fredagskvällen såg vi som vanligt på ett TV-program som hette ‘Washingtonveckan i revy’ (eng. Washington Week in Review). Det låter kanske som en kabaré, men det var en allvarlig diskussion om vad som hade hänt på den politiska fronten i huvudstaden. Deltagarna var alla journalister utan egna politiska åsikter, och den här gången var de alla överens om att det började osa katt kring president Nixon. Han hade nu varit i tjänst i fem månader och inte gjort någonting alls. Hans smekmånadstid som ny president var nu över, så det var dags att han tog sig samman och gjorde någonting.

Som det blev var jag på lördagsmorgonen såpass ruffig i halsen att jag inte ville göra någonting. Jag behövde ligga kvar i sängen och sussa och bli bra igen, så jag skickade Ed upp till sin familj eller ut till Riisparken eller vart som helst. Han valde familjen – du vet ju hur djupt han kände sin tacksamhet mot föräldrarna för att som det enda av alla syskonen ha fått gå på universitetet. Han hade verkligen ett varmt hjärta. Och på söndagen var han min underbara älskare hela dagen. På förmiddagen satt vi och såg på TV, och sedan masade jag mig ut med honom för att äta en liten god middag ute på restaurang, vilken det nu var.

Detta blev alltså vårt veckoslut. Min förkylning hade gjort pannkaka av det hela. Inte förrän flera dagar senare fick vi veta att början på en ny tideräkning för världens gayfolk hade begynt just under detta veckoslut. Och inte bara det – det hade skett bara ett kvarter från vår lilla lya på Sjätte avenyn rätt här i Greenwichbyn.

Stenväggsuppresningen, 1969 (internet)

Stenväggsuppresningen, 1969 (internet)

Nej, jag ljuger inte. Med tiden kom alla bögar och flator att varje år fira ‘Årsdagen efter Stenväggen’ med parader och tillställningar i alla större städer runt hela världen till åminnelse av en uppresning som ägde rum bara ett stenkast från oss i vår underbara lilla bostad. Och utan att vi då visste ett enda dugg om den saken.

Published in: on 2013/05/22 at 08:17  Kommentera  

Inlägg 1.821: 23 jun 1969

Friföretagsamhetskonkurrensmöjliggörandet

På måndagesmorgonen gick jag för ovanlighetens skull inte direkt till min kund utan i stället till mitt IBM-kontor – på den ännu inte helt invanda adressen – för det skulle hållas ett möte för hela avdelningskontoret. Det var säkert en hel del ämnen på tapeten, men den stora nyheten, den som gjorde att jag här ens nämner detta möte, var att IBM med omedelbar verkan skulle sänka hyrespriset på alla sina maskiner med tre procent och i gengäld ta betalt per timme för alla tekniska tjänster som i synnerhet vi systemingenjörer hittills hade utfört helt gratis för våra kunder. Detta gällde dock inte alla sorters tjänster. Sådant som ingick som del av IBM:s försäljningsarbete skulle fortfarande utföras helt gratis, precis som att kunden naturligtvis inte heller skulle betala IBM:s försäljare för att de hjälpte honom att välja rätt maskin från IBM. Vårt försäljningsarbete bestod ju av att hjälpa försäljaren i hans arbete.

Jag tänkte igenom vad jag hade gjort för alla mina kunder under mina snart sex år hos IBM. Nästan allt som jag hade gjort hade skett i samband med installation av stora datamaskiner i samband med börsmäklarnas övergång till direkt leverans av köp- och säljorder till börsen och den därpå följande utskrivningen av transaktionsräkningen till kunden. Av allt annat som jag hade gjort kanske enbart mitt allra första arbete med avlöningsrutinerna hos Walston skulle ha kunnat anses som arbete mot betalning, men jag hade ju ingen aning om ifall detta hade gjorts i samband med en ny datamaskin.

Men nog kändes det rätt obehagligt att jag nu ibland skulle bli tvungen att debitera kunden mellan 110 och 175 kronor i timmen för att hjälpa till. Det var stora pengar det gällde, och det skulle säkert bli ett stort tryck att känna att man verkligen gjorde rätt för sig. 5 kronor för att gå och ta en mugg vatten från tanken i hörnet, 15 kronor för ett snabbt toalettbesök – det där lät obehagligt. Men man kanske skulle vänja sig med tiden?

Emellertid – och nu skall jag avslöja framtiden litet grann – så blev det för min egen del bara frågan om att ta betalt vid två små tillfällen under hela min karriär hos IBM. Allt annat som jag framöver kom att göra för kunder klassades som rent försäljningsarbete.

Så varför gjorde IBM denna krångliga omläggning? Jag tror att det hade att göra med alla rättsprocesser som IBM drogs in i av utomstående tekniska specialister. Dessa kunde nu konkurrera med IBM om sina tjänster, vilket skulle ha varit omöjligt om vi hade fortsatt att arbeta helt gratis.

Published in: on 2013/05/22 at 06:58  Kommentera  

Inlägg 1.820: 22 jun 1969

Storstjärneavskedstagandet

Ån som fattade eld var inte det viktigaste som hände den 22 juni 1969. Judy Garland dog nämligen på den dagen, och i gayvärlden var denna händelse av oändligt större betydelse. Inte för att jag i Sverige skulle ha vuxit upp med henne, men jag kände till henne redan från när jag var 20 år i Göteborg – och så hade jag ju vistats i Nya Yorks bögvärld i sex år vid det här laget och kände därmed väl till henne.

Judy Garland (internet)

Judy Garland (internet)

Ed och jag hade missat hennes sista framträdanden i Nya York just när vi hade kommit tillbaka från vår Skandinavienresa 1967 (se inlägg 1.177), och nu, två år senare, var hon död. Hon blev bara 47 år gammal.

Jag skall inte försöka referera Judy Garlands liv och verksamhet här – det gör internet mycket bättre än jag. Men jag vill gärna bjuda dig på en samling inspelningar om och av henne här på ett enda ställe. Jag har tagit dem alla från internet, för det kan vara litet knepigt att finna dem där i någon vettig ordning. Men på internet kan du förstås finna ytterligare mycket material om Judy.

Den första av inspelningarna är en 15 minuters hopsättning av Judys bästa ögonblick. Klicka här.

Sedan en sång med Judy och hennes tre barn från 1963. Klicka här.

Judy och Barbra Streisand sjunger en sång, som är litet långsam för min smak. Klicka här.

En mycket bra, djuplodande intervju med Judy, helt på engelska och utan sång, från 1967. Klicka här.

Små klipp ur varenda film som Judy har varit med i får du om du klickar här.

En fantastisk biografi på en och en halv timme av Judy är väl värd den tid den tar. Klicka här.

Det råkade bli i Malmö och Köpenhamn den 23 och 25 mars 1969 som Judy för sista gången framträdde inför publik.. Här får du se henne, tre månader före sin död, i ett helt oredigerat kameraarbete kring dessa framträdanden. Några få ögonblick ser vi henne inför publik, men mest är det Judy Garland helt privat, ute och inne, som en helt vanlig, virrig människa. Vi ser henne mestadels tillsammans med sin make nummer fem, pianisten Mickey Deans, som hon hade gift sig med bara en vecka tidigare. Ett fascinerande reportage, uppbrutet i elva mycket korta avsnitt, lustigt nog med dansk text, vilket kan vara oss till god hjälp.

För att få se de detta reportage kan du klicka här för del 1, klicka här för del 2, klicka här för del 3, klicka här för del 4, klicka här för del 5, klicka här för del 6, klicka här för del 7, klicka här för del 8, klicka här för del 9, klicka här för del 10, och klicka här för del 11.

Published in: on 2013/05/20 at 06:17  Kommentera  

Inlägg 1.819: 22 jun 1969

Vattenbrandsmiljöfrågeintresseigångsättandet

Mitt på söndagen den 22 juni fattade Cuyahogaån eld mitt inne i storstaden Cleveland. Vatten brinner inte, men ett tåg som korsade ån på en bro fick gnistor att regna ner över en massa oljigt bråte, som flöt omkring i vattnet därnere, och att därmed antända det. Lågorna från branden slickade träpålarna som bar upp bron, och lågor och rök steg upp till höjden av ett femvåningshus. Stadens brandbåtar kom snabbt till platsen, och inom bara en halvtimme var elden under kontroll. Sammanlagt förorsakades skador, huvudsakligen på järnvägsbron, för en kvarts miljon kronor.

På den här bilden ligger en av brandbåtarna kvar på platsen invid järnvägsbron för att se till att branden är helt släckt.

Efter branden i Cuyahogaån, Cleveland, 1969 (internet)

Efter branden i Cuyahogaån, Cleveland, 1969 (internet)

Jag kunde helt enkelt inte fatta att en å kunde fatta eld och brinna, och jag var tvungen att leta fram en svensk motsvarighet till Cuyahogaån och Cleveland – det blev naturligtvis Motala ström och Norrköping. En rätt stor å som just innan den flyter ut i havet rinner genom en storstad med en massa fabriker på båda sidorna. Lägg till detta att det genom tiderna hade varit fritt fram för alla dessa fabriker att utan någon som helst kontroll släppa ut vad de ville bli av med i Motala ström, som därmed hade blivit så förorenad att ingen fisk kunde leva där.

Därför hade Motala ström under ett hundratals år, alltsedan industrialiseringens begynnelse, fattat eld vid minst tretton tillfällen med början år 1868. Motala ströms allra största brand inträffade år 1952, då skador uppstod för 7 miljoner kronor. Den här bilden togs vid det tillfället.

Cuyahogaån brinner, Cleveland, 1952 (internet)

Cuyahogaån brinner, Cleveland, 1952 (internet)

Efter varje brand blev det förstås ett stort ståhej, men det hade blivit till en vana för Norrköping att se sin å fatta eld och sända upp svarta moln av rök utan att egentligen kunna göra något åt saken. Ville man ha fabriker i staden så inträffade dessa bränder då och då. Norrköping fortsatte att vara en viktig fabriksstad.

För att nu återgå till Cleveland, som det ju egentligen gällde, så blev den relativt begränsade åbranden år 1969 en mycket större affär i pressen än alla de tidigare bränderna. Amerika hade börjat intressera sig för miljöfrågor, och Cuyahogaån tjänade som ett levande exempel på hur viktig denna fråga var. Den amerikanska riksdagen beslöt snabbt att ta itu med miljöfrågorna på allvar, inte bara vad gällde landets smutsigaste å utan hela landet. Före 1969 års slut undertecknade president Nixon Amerikas första miljöskyddslag, som genom åren därefter kom att utvidgas med alla de nödvändiga tilläggslagar som krävdes för att nå riktiga resultat.

I dag hör fyrtio olika sorters fisk hemma i Cuyahogaån.

Published in: on 2013/05/20 at 02:42  Kommentera  

Inlägg 1.818: 17 jun 1969

Nyerabegynnelseevenemanget

Den starkt stigande brottsligheten i Nya York – i likhet med alla storstäder – tillsammans med en allt större folkirritation över alla strejker hade tvingat John Lindsay att tillsätta 6.600 flera poliser, men det räckte inte. Många anställda kände sig rädda när de färdades till sina arbetsplatser inne i staden, vilket hade till följd att många jobb flyttade ut till förstäderna – eller till Indien och Filippinerna.

Allt detta, plus det faktum att Lindsay definitivt hörde till den liberala falangen av det republikanska partiet, gjorde att dess väljare nu i stället föredrog en konservativ man som sin kandidat. Och även det huvudsakligen liberalt orienterade demokratiska partiet valde nu att ha en konservativ man som sin kandidat.

För en svensk var det amerikanska politiska systemet rätt obegripligt, men det har jag redan tidigare ordat om, inte sant (se inlägg 236 – 237)? Och ändå kände jag en önskan att få ta en aktiv del i denna konstiga politik genom att rösta och därmed rätta till det som inte föreföll vettigt – och för att kunna rösta borde jag kanske överväga att bli amerikansk medborgare. Nåja, inte inför årets val, men kanske så småningom, framöver, någon gång…

Att Nya York bjöd på två sorters underhållning på samma dag var egenligen inte något ovanligt. Den här gången var det urpremiären av en teaterrevy som fick samsas om uppmärksanheten med primärvalet. Revyn bestod av en mängd olika sketcher – aha, Kar de Mumma eller Karl Gerhard i amerikansk tappning, måhända? Nej, inte riktigt samma sak.

Revyn kallades ‘Oh! Calcutta!’, vilket var en förvrängning av det franska utropet ‘Å, sicken röv du har!’ (fra. ‘O quel cul t’as!’). Jag måste gissa att den indiska storstaden Calcutta snart efter premiären bytte sitt namn till Kolkata mera för att komma ifrån allt samröre med revyn än för att förstärka ljudassociationen med Golgata, platsen där Jesus korsfästes. Men jag vet ju ingenting!

Den ursprungliga uppsättningen för Oh! Calcutta!, New York, 1969 (internet)

Den ursprungliga uppsättningen för Oh! Calcutta!, New York, 1969 (internet)

I varje fall hade Oh! Calcutta! sin världspremiär den 17 juni 1969 på Edenteatern, en rätt dramatisk teaterbyggnad på Andra avenyn 189 i det västra hörnet av 12:e gatan i Nya York. Detta skedde så långt från Broadway som man kunde komma, teatraliskt sett – hela ensemblen uppträdde nämligen helt utan kläder, och kostymeringen är ju ett av Broadwayteatrarnas stora dragplåster.

Skivomslag för Oh! Calcutta! i holländsk uppsättning, 1971 (internet)

Skivomslag för Oh! Calcutta! i holländsk uppsättning, 1971 (internet)

Ed och jag såg inte Oh! Calcutta! förrän två år senare, trots att den snabbt kom att bli något riktigt stort världen runt. Vi var uppmuntrade över att något så skamlöst nu kunde visas på scenen och hoppades helt rätt att revyn skulle utgöra början till en ny era.

Published in: on 2013/05/19 at 06:11  Kommentera  

Inlägg 1.817: 17 jun 1969

Storstadsborgmästaromvalsomöjlighetsorsakerna

Jag blev helt tagen på sängen av att John Lindsay av sitt eget partis väljare hade blivit ratad att fortsätta som borgmästare i Nya York. Vad tänkte dessa människor  på?

Under de hemska dagarna under våren 1968, när först Martin Luther King och sedan Robert Kennedy hade skjutits till döds, då gick Nya Yorks borgmästare minsann ut bland folket på gatorna och pratade med dem och kramade om dem och lugnade ner dem – och på så vis förhindrade han att Nya York brändes ner på samma sätt som Detroit och vår grannstad Newark och hundratals andra städer runt om i landet, vilka hade lemlästats av folkets okontrollerbara raseri (se inlägg 1.333 – 1.334). Och nu ratade de honom.

Och när det hade kommit 40 centimeter snö på en natt rätt över Nya York – då Ed och jag stod i mittgången på ett tåg på väg hem från en skidsöndag – och trafiken var helt lamslagen i dagar därefter på grund av avsaknaden av ordentliga plogar för ett sådant vart-åttonde-årsfenomen, då pulsade John Lindsay omkring på gatorna ute i Queens för att tala förstånd med de ilskna människorna (se inlägg 1.647). Och nu ratade de honom.

Jo, visst var jag medveten om att Lindsay hade varit tvingad att sätta sig på tvären när folk begärde det omöjliga av honom. Buss- och tunnelbanestrejken, som började 1966 på samma dag som han hade börjat sitt ämbete, varade i tolv dagar – därför att han inte gick med på lönekraven (se inlägg 508). Den förfärliga renhållningsstrejken 1968 då soptunnor och annat avfall hade fått stå orört på gatorna i nio dagar och stinka ner tillvaron för alla – därför att han inte hade gått med på lönekraven (se inlägg 1.281 – 1.282).

Och så var det de upprepade lärarstrejkerna under 1968. Föräldrarna hade i åratal krävt att skolorna skulle få skötas enligt deras egna barns behov, alltså av de lokala skoldistrikten i stället för en stor, avlägsen byråkrati. Till slut lät Lindsay tre skoldistrikt på prov få sin självstyrelse, och det retade galla på lärarna, som såg en framtid med separata löneförhandlingar med 33 olika skoldistrikt i stället för med en enda skolstyrelse. Detta fick lärarna att gå i strejk tre gånger under samma år, något som förstås helt var Lindsays fel.

Även sådant som Lindsay formellt sett inte hade haft ett dugg med att göra, blev förstås också anledning nog till att rata honom. Dit hörde sådant som de iskalla husen under eldningsoljeutkörarstrejken vid julen 1968 (se inlägg 1.619) och den månadslånga post- och varuförseningen under hamnarbetarstrejken på våren 1969 (se inlägg 1.648).

Published in: on 2013/05/19 at 05:57  Kommentera  

Inlägg 1.816: 11 – 17 jun 1969

Fyrpartivaltrassligheterna

I mitten av veckan upptäckte jag något alarmerande, nämligen att Maul Brothers aktier inte hade betett sig så som jag hade väntat. Jag hade hoppat på dem just i röran inför vår resa till Peru, men inte på måfå – jag följde alltid min relativitetsteori, bara det att den inte alltid följde mig. Så nu fick jag göra mig av med 52 aktier – jag behöll 3 som minne – på onsdagsmorgonen för 9.908 kronor, vilket var 2.266 kronor mindre än de 12.174 kronor som jag en gång hade betalat för dem (se inlägg 1.680). Det var en förlust som sved. Borde jag inte hålla mig borta från maknaden ett tag nu när allt verkade att gå utför?

Nej, inte jag, inte! Jag skulle vända på hela aktiemarknaden, föregå med gott exempel. Ja, jag vet att jag nu låter ohyggligt rättlärd, men jag sitter och grämer mig över hur litet jag då egentligen visste om finanser och affärspsykologi, den civilekonom i förskingringen som jag ändå var.

Så på samma dag köpte jag in mig i Polymer, ja, samma Polymer som Ed och jag hade utforskat genom plastkorridorerna i deras lilla kurviga plastpaviljong på Expo 67 (se inlägg 896) två år tidigare! Aldrig hade jag trott att mina statistiska börskurvor skulle leda mig rätt in i deras plastfamn igen, och nu på allvar! Detta måste vara ett gott omen, så jag betalade glatt 9.523 kronor för 110 av deras aktier.

Polymers paviljong på Expo 67 i Montreal, 1967 (internet)

Polymers paviljong på Expo 67 i Montreal, 1967 (internet)

De tillverkade allt smått som kunde göras i plast, från studsmattor inuti skjutvapen till behandlingsredskap inuti operationssalar, till nytta på alla områden. Här fanns det hopp!

På tisdagen den 17 juni valde partierna sina kandidater till Nya Yorks borgmästar- och stadfullmäktigeval i november. I motsats till resten av Amerika fanns det fyra partier i staden: konservativa, republikaner, demokrater och liberaler. Borgmästare John Lindsay hade valts som både republikan och liberal i valet 1965 – han hade tidigare varit en mycket liberal republikan i riksdagen i Washington – och nu i juni var det viktigt för honom att väljas av republikanerna till att bli deras kandidat igen.

John Lindsy, Liberal kandidat, 1969 (internet)

John Lindsay, Liberal kandidat, New York, 1969 (internet)

Det hade varit många svårigheter under hans första period som borgmästare, från stora motsättningar mellan folkgrupper och till för mycket snö på en gång för stadens plogar, och han var inte lika populär bland republikanerna den här gången. Den 17 juni förlorade han till den konservative John Marchi, som därmed kunde delta i novembervalet som både konservativ och republikan, medan Lindsay enbart skulle få vara med som liberal. Demokraterna valde en mycket konservativ man, Mario Proccacino, som sin kandidat.

John Marchi, Repuvlikansk och konservativ kandidat, New York, 1969 (internet)

John Marchi, Republikansk och konservativ kandidat, New York, 1969 (internet)

Mario Procaccino, Demokratisk kandidat, New York, 1969 (internet)

Mario Procaccino, Demokratisk kandidat, New York, 1969 (internet)

Published in: on 2013/05/18 at 07:52  Kommentera  

Inlägg 1.815: 8 jun 1969

Fönsterutsmyckningsbehjälplighetsfödkroken

I sitt brev berättade pappa litet om en ny maskin som han höll på med att konstruera för Billingsfors pappersbruk. Internetbilderna av fabriken av i dag var så vedervärdiga att jag valde en litografi från år 1870, och på det ser Billingsfors bruk riktigt trivsamt ut.

Billingsfors bruk, 1870 (internet)

Billingsfors bruk, 1870 (internet)

Maskinen var avsedd för att tillverka gardiner av papper. Materialet för dessa gardiner bestod av färdigbehandlat papper i 600 kilo tunga rullar, och maskinen skulle från det kapa av varje enskild gardin, vika den i överkanten och klistra på en tejp i vilken gardinen på något sätt kunde hängas upp.

De färdiga gardinerna skulle maskinen sedan rulla upp på en papphylsa med fyra lufter på varje – att ‘luft’ betyder ‘alla gardinerna för ett fönster’ fick jag slå upp i ett lexikon. Pappa hade fått lära sig den termen nu när han sysslade med denna gardinmaskin, men han tänkte inte på att en dummerjöns i fjärran land aldrig hade hört talas om ‘en luft’ av någonting.

Och fort skulle det gå – en papphylsa i minuten, alltså med fyra lufter eller åtta gardiner prydligt pårullade, skulle den klara av för att hålla produktionen uppe.

Detta med pappersgardiner hade jag aldrig tidigare hört talas om, och jag har ännu aldrig sett några. Om det för mina öron låter som papperslakan får väl vara mig förlåtet. Kanske Sverige har allt sådant i papper, men inte här i Amerika vad jag känner till.

Jag sökte på internet efter en bild av en pappersgardin, och där fann jag ett fönster med en sådan luft. Först kunde jag inte se någon gardin alls, trots att det var en bloggbild som hade fått 26 ‘förtjusta’ kommentarer beträffande ‘rummets söta pappersgardin’. En av kommentatorinnorna skrev ‘spetskappa’, och då gick det upp ett ljus för mig – det fanns inga gardiner vid sidorna om fönstret men väl en liten upptill. Och övre halvan av de övre rutorna är faktiskt täckt med något knypplat och genomskinligt, kanske av papper. Jag har dock litet svårt att förstå att denna ‘förtjusande’ gardin skulle vara något att oja sig över, men det måtte vara kvinnlig smak.

Fönster med pappersgardiner (internet)

Fönster med pappersgardiner (internet)

I brevet gav pappa återigen lovord över Mustangen, som han använde för sina många affärsresor till Billingsfors i Dalsland, en bra bit från Örebro. Men vare sig det gällde att köra till Billingsfors eller bara till Gyttorp så kom hans imponerande ‘gammelmansleksak’ nu väl till pass.

Published in: on 2013/05/18 at 04:38  Kommentera  

Inlägg 1.814: 3 – 8 jun 1969

Stålbrevsåtergivningsomöjligheten

När jag nu hade lyckats att bli av med mina aktier i Continental Materials utan att förlora något på kuppen, trots att marknaden som helhet höll på att sjunka, vad gjorde jag månntro för pengarna? Jo, jag kastade mig hejdlöst över en annan firma av i stort sett samma typ!

Inte nog med att jag använde allt som jag hade fått vid försäljningen av Continental Materials – jag fördubblade beloppet för att verkligen investera stort i denna fallande marknad. Det blev 155 aktier av firman Technical Tape som jag köpte för hela 9.709 kronor. Vad jag tänkte på begriper jag inte – bara att jag hade vant mig vid att inte låta pengar ligga oanvända.

I sitt första TV-tal i maj hade president Nixon framlagt ett revolutionerande förslag till att få det slut på Vietnamnkriget som han hade lovat i sin valkampanj. Amerika och Nordvietnam skulle enas om att under det kommande året samtidigt dra tillbaka sina trupper från Sydvietnam. Detta lät så hoppfullt att hela nationen höll andan – och höll tummarna för att det skulle gå att genomföra.

Tills Nordvietnam sade nej, och så var det med den saken.

Men Nixon gav sig inte. Han mötte samman med Sydvietnams president Nguyen Van Thieu på en ö i Stilla havet den 8 juni och talade där om för honom och för världen att Amerika skulle dra tillbaka 25.000 soldater från Sydvietnam som ett första steg i ‘vietnamisering’ av kriget. Nguyen Van Thieu kunde ju inte säga nej, så den idén skulle ju kunna genomföras – fast ingen trodde på honom.

President Nguyen Van Thieu (internet)

President Nguyen Van Thieu (internet)

Ed och jag var båda så trötta på detta avskyvärda krig att vi helst inte ville se och höra någonting alls om det. Vi sysslade mycket hellre med att göra i ordning våra bilder och papperslappar från Peruresan i album och diapositivramar – allt det som jag efter ett 40-tal år just har slaktat för att här kunna presentera vår resa för dig.

I ett brev tackade pappa mig för ett fint cigarrett- eller spelkortsskrin som jag nyligen hade skickat honom. Det var en låda av teakträ med en skiva av rostfri metall med ett inristat brev till mig från IBM med företagets tack för någonting som jag hade utfört till belåtenhet. Jag har försökt att scanna metallbrevet för att lägga ut här, men det gick tyvärr inte alls. Som ickerökare och ickekortspelare var det lätt för mig att skiljas från detta skrin och skicka det till Örebro. Jag räknade med att det skulle göra mina föräldrar glada att få bevis på att jag var uppskattad på det jobb som de aldrig riktigt kom att förstå sig på. Och nu har jag skrinet här hos mig i Palm Springs.

Published in: on 2013/05/17 at 22:17  Kommentera  

Inlägg 1.813: 30 maj – 3 jun 1969

Arbetslokalbytesförvirringen

Ed och jag åkte ut till Riisparken på gravsmyckningsdagens morgon, trots att det inte var mycket värme i luften. Soligt och skönt var det dock, och vi hade rätt sorts kläder på oss. I några timmar stannade vi därute, och djärvt tog vi småhuttrande av oss de skyddande kläderna under någon timme och gick då omkring på stranden i badbyxor för att hälsa på de få bögvänner som var där ute i kylan. Det var inte frågan om att ens blöta fötterna i isvattnet, och vi drog oss hem rätt tidigt efter att ha gjort rätt för oss på denna minnesspäckade dag. Vi hoppades att det skulle bli normal värme nästa år, då det ju skulle bli jubileum efter fem år ihop. Vad tiden hade gått!

På lördagen var Ed uppe hos sin familj i Bronx och jag gjorde ingenting anmärkningsvärt i hans frånvaro. På söndagen blev det varmt och riktigt strandväder, men vi hade fått nog av den saken på fredagen – det skulle bli många varma veckoslut under sommaren – så vi gav oss i stället ut till Brooklyn och tittade på arkitektur med våra kameror. Här har jag fått sikte på ett hus tvärs över gatan.

Står beredd att fotografera ett hus, Brooklyn (1969)

Står beredd att fotografera ett hus, Brooklyn (1969)

Trots att det nya kontorshuset låg bara några minuters gångväg från det gamla, så kändes det på måndagen som om vi var i en helt annan stadsdel. Man ville genast finna ut hur man bäst skulle komma dit – vilken tunnelbanestation som låg närmast. Stationen vid Statenöfärjans tilläggsplats låg bara två kvarter från det nya kontoret, vilket var en mycket kortare väg för mig att gå än vad jag tidigare hade haft. Men ändå kändes det konstigt och mycket längre! Människan är allt bra korkad.

Efter en timmes pyssel och utforskning i de obekanta lokalerna kände vi oss alla hemmastadda i vår nya miljö. Visst var det bättre lokaler och snyggare möbler här – men även hit skulle sådana som jag ändå bara komma var fjortonde dag för att hämta lönechecken.

Var våra kunder höll till var mycket viktigare – och de var kvar precis där de befann sig under veckan före. Snart nog var vi alla utspridda i grannskapet precis som tidigare.

På tisdagens morgon sålde jag 180 av mina 200 aktier i Continental Materials för 4.473 kronor. Jag hade betalat 3.942 kronor när jag köpte dem mitt i tumultet kring det dramatiska konventet i Chicago föregående sommar (se inlägg 1.476), och min vinst blev alltså 531 kronor. Dessa aktier hade planmässigt först gått upp fint, men i början av år 1969 hade de fallit tillbaka precis som alla aktier, och då tyckte jag klokt nog att det var dags att ta hem den lilla vinsten.

Published in: on 2013/05/16 at 10:14  Kommentera  

Inlägg 1.812: 29 maj – 2 jun 1969

Kontorslokalsutbytet

Under resten av maj månad hände det mycket litet, med endast två händelser av världsomskakande natur: mitt IBM-kontor flyttade från Broadway 2 till Nyayorkplatsen 4 (eng. 4 New York Plaza), och Ed och jag firade  vår gemensamma fyraårsdag ute i Riisparken.

Jag hade vetat om flyttningen länge, kanske ett helt år i förväg, men eftersom jag skötte det mesta av mitt arbete utan att vara där, så betydde flyttningen egentligen ingenting. Ju närmare vi kom till slutet av maj, desto mer av mina gamla bortglömda papper slängde jag bort för att göra det hela lättare för alla. Det skulle ju inte bli jag som kånkade på alla dessa papper, men någon skulle göra det, och då varför, om jag inte behövde dem?

Själva flyttningen ägde rum över tredagarveckoslutet runt gravsmyckningdagen. Jag gick hem från Broadway 2 på torsdagen den 29 maj med en stor kartong stående kvar ovanpå mitt skrivbord. I den hade jag skyfflat ner de rätt fåtaliga papper som jag inte tyckte mig vilja skiljas från. Det var inte svårt att lämna de vedervärdiga, gammalmodiga, blyertsgråa möblerna, trots att jag inte hade en aning om vad som väntade på den nya adressen – men det kunde ju inte vara värre.

Jag gick till Sjömännens bank för sparande på vägen hem för att deponera min lön, som nu var förstärkt med en kommissionscheck på obegripliga 3.788 kronor. Den reguljära halvmånadslönen på 2.750 kronor bleknade i jämförelsen – var inte petig nu och påminn mig om att ingendera checken var fullt så stor. Visst hade skatten dragits av och också inköpsbeloppet för IBM-aktier. Men kommissionschecken som jag tog till banken – 2.053 kronor – var ändå en hiskelig massa pengar. Jag kunde bara hoppas att jag motsvarde deras ‘kompensation’ – som var den rätta finansbenämningen för det som IBM så rundhänt påtrugade mig för att jag roade mig hos dem på dagarna.

Och på måndagsmorgonen gick jag till Nyayorkplatsen nummer 4 för att bekanta mig med mitt nya skrivbord. Det var en flyttning från skyskrapa till skyskrapa – den nya var helt nybyggd i rött tegel och med sina 22 våningar betydligt lägre än Broadway 2. Den låg två kvarter sydöst om den gamla adressen, i hörnet av Bredgatan och Vattengatan (eng. Water Street) och alldeles intill vattnet som vette mot Brooklyn. Den övre bilden visar den tegelröda Nyayorkplatsen 4 tillsammans med några ännu högre skyskrapor, men år 1969 bestod omgivningen av enbart sådana gamla små kontorsruckel som syns på den nedre bilden, sedan jag har retuscherat bort grannskraporna.

New York Plaza 4, New York (internet)

New York Plaza 4, New York (internet)

New York Plaza 4 med omgivande skyskrapor bortretucherade, New York (internet med modifikation)

New York Plaza 4 med omgivande skyskrapor bortretuscherade, New York (internet med modifikation)

Published in: on 2013/05/15 at 08:56  Kommentera  

Inlägg 1.811: 22 maj 1969

Kanadabosättningsmöjlighetsåterställandet

Jag har inte på länge nämnt någonting om Vietnamkriget – inte sedan Ed och jag reste till Peru. Under våra veckor i Sydamerika stod kriget stilla för oss, precis som allt annat i världen. När vi kom hem från vår resa satte kriget förstås igång igen med de dagliga blodfyllda rapporterna på TV under middagsmålet. Men även om kriget hade fortsatt under vår frånvaro från världen, så hade jag inte haft någon anledning att skriva om det – såvida det inte hände något som var värt att nämna.  Och den 22 maj hände det faktiskt något.

Kanada deltog inte i Vietnamkriget. Deras neutralitet var av samma sort som Sveriges neutralitet mellan väst och öst – i praktiken stod de helt klart på Amerikas sida. Om vissa saker var de emellertid inte alltid överens. I början av Vietnamkriget hade Kanada accepterat att unga amerikanska män, som sökte fly undan sin militärtjänst, var välkomna att flytta till Kanada.

I början av kriget betydde det inte mycket – många hade möjlighet att uppskjuta sin militärtjänst enkelt nog genom universitetsstudier – men efterhand tog studierna slut och Vietnam behövde alltfler soldater. Då begärde Amerika att Kanada inte längre skulle acceptera invandring av amerikanska män som inte kunde visa upp papper på att de var fria från några militära plikter – och Kanada gick då med på detta.

Emellertid hade under de senaste åren stämningen i Kanada gentemot Vietnamkriget snabbt vuxit sig mycket stark, och det politiska läget började inte längre att tillåta att man avvisade dessa tusentals välutbildade och arbetsdugliga män som klappade på porten.

Den 22 maj 1969 utfärdade därför Kanada en order till sina immigrationsmyndigheter att inte längre begära att få veta hur militärtjänstgöringen låg till för potentiella invandrare, om de dök upp vid gränsen – eller på en flygplats – och ansökte om att få bosätta sig i Kanada.

Denna order hjälpte inte förhållandet mellan de två länderna. Men Kanada var inte en delstat i Amerika, och nu kunde återigen amerikanarna genom att skapa sig en framtid i grannlandet undvika att bli kanonmat i Vietnam.

Det finns ingen officiell statistik på hur många som flyttade ut från Amerika till Kanada på grund av Vietnamkriget – man var ju inte ens tillåten att fråga dem om den saken – men det finns uppskattningar på 60.000 unga män sammanlagt under åren, det vill säga några tusen flera än de 52.000 amerikanska soldater som stupade i Vietnamkriget.

Published in: on 2013/05/14 at 07:25  Kommentera  

Inlägg 1.810: 20 – 24 maj 1969

Kabaréunderhållningen

Fröken Leap hade mera att förtälja – det hjälpte förstås att jag var den enda kunden just då. Hon sade att mina föräldrars två biljetter skulle kosta ungefär 3.700 kronor tillsammans, därför att ett gift par fick en viss rabatt. Deras biljetter skulle inte bli billigare än två separata 21-dagarsbiljetter, men fördelen låg i att dessa skulle gälla i ett helt år. Inte för att de behövde stanna så länge, men hade de inte planerat att komma på åtminstone fyra veckor?

Hon talade om att SAS-planet från Köpenhamn avgick till Montreal varje dag klockan 12.30 och kom fram dit klockan 15.30. Detta tyckte jag var väldigt bra, för det betydde ju klockan 20.30 svensk tid, och så dags skulle mina gamla föräldrar inte vara så värst kvällströtta. Jag tänkte ju på att mamma redan var 64 år gammal och att pappa i oktober skulle vara nära 71 år, en vördnadsvärd ålder.

Jag hade redan mina planer på att själv ta sovvagn på tåget från Nya York och komma utvilad till Montreal vid 07-tiden på lördagsmorgonen för att där på hotellet träffa mina då utvilade föräldrar. Jag hade satt min sikt på fredagen den 10 oktober – det enda problemet var att det för närvarande såg ut som om min installation hos mäklarfirman du Pont skulle köra igång den 6 oktober. Men så här långt i förväg hade aldrig någon installation kommit igång på det preliminärt satta datumet, så det skulle säkert komma att ske veckor eller månader senare. Jag köpte dock inga biljetter den här gången, även om Angela var oändligt rar.

När jag vid veckans slut skrev om alla dessa detaljer nämnde jag också litet om vädret och kläderna. Det skulle troligtvis bli nätter med under noll i Kanada, så en regnrock med löstagbart foder vore nog lämpligt. Utan sitt foder skulle regnrocken också kunna användas i Puerto Rico! Och så litet snygga kläder för Nya York och litet sommarkläder för tropikerna.

Under den här veckan såg Ed och jag musikalen Kabaré (eng. Cabaret) på Broadwayteatern (eng. The Broadway Theatre).

Framsidan av programmet för Kabaré, 1969 (internet)

Framsidan av programmet för Kabaré, 1969 (internet)

Kurt Weill låg bakom Kabaré, och den påminde om hans Tolvskillingsopera (eng. Three Penny Opera), och det stora namnet vid vår föreställning var Lotte Lenya.

Lotte Lenya i Kabaré, New York, 1969 (internet)

Lotte Lenya i Kabaré, New York, 1969 (internet)

Jag hade väntat mig mera av en av de stora teatersuccéerna genom tiderna, men vem är jag att bedöma? Om jag hade vetat att Lotte Lenya var född samma år som pappa och att hon hade varit gift med Kurt Weill – två gånger! – så hade jag kanske krävt litet mera takt av mitt omdöme.

Kurt Weill, 1931 (internet)

Kurt Weill, 1931 (internet)

Joel Grey hade gjort stor succé i Kabaré vid premiären 1966, men jag minns honom inte från 1969.

Published in: on 2013/05/13 at 08:30  Kommentera  

Inlägg 1.809: 20 maj 1969

Flygbiljettplaneringshjälpen

Det var nu hög tid – bara fem månader kvar – att planera litet mera i detalj för mina föräldrars resa till Amerika. Det var för mig mycket bekvämt att SAS hade ett litet filialkontor såpass nära mina arbetsplatser. Det bestod egentligen av en av många butiksdiskar som var infällda i marmorväggarna i entrépassagen genom den enorma gamla kontorsbyggnaden Broadway 120, och jag kunde lätt slinka in dit när som helst på dagen. Jag kom efter några konsultationer att bli rätt bekant med en Angela Leap, som alltid var där.

Broadway 120, New York (internet)

Broadway 120, New York (internet)

En sak som jag ville veta var om jag skulle kunna köpa flygbiljetterna här och sedan skicka dem över till mina föräldrar. Jag talade inte om för fröken Leap att biljetterna i Sverige skulle kosta betydligt mera i kronor än vad de kostade här i dollar, men jag var ju tvungen att få veta om de överhuvudtaget gällde när de var köpta någon annanstans. Hon försäkrade mig om att det skulle gå bra och att jag inte ens behövde skicka biljetterna med post härifrån. Mina föräldrar kunde få dem utskrivna i Sverige, för allting gick ändå på tråd till datamaskinen i Köpenhamn. Med min nu gedigna erfarenhet av att börsens köporder fungerade på ett liknande sätt borde jag ha begripit detta utan att ens fråga – men det skadade ju inte att låta lilla Angela tala om det för mig.

Och hon talade dessutom om annat för mig, sådant som jag inte alls visste något om. Jag hade vetat att med denna SAS-biljett så skulle de amerikanska flygbolagen ge dem en 25% rabatt på sina flygningar inom landet, men, fick jag nu veta – de behövde inte ens köpa dessa inländska biljetter i Sverige i samband med SAS-biljettern – de kunde efter behag köpa dem med samma rabatt här när de väl hade kommit hit. Enda skillnaden bestod av att de skulle få betala 5% omsättningsskatt om de köpte dessa biljetter här i Amerika, något som de skulle slippa om de köpte dem redan i Sverige.

Gällde detta månne också flyget till San Juan? Ack, sade fröken Leap, det betraktades tekniskt sett som en utlandsresa – San Juan ‘hörde till’ Amerika men ‘var’ inte Amerika. Därför gällde inte den 25%-iga inlandsrabatten dit. Angela beklagade detta:  två biljetter till och från San Juan skulle kosta 700 kronor, och 25% av det skulle ha sparat in 175 kronor – men, sken hon upp, de skulle slippa den 5%-iga skatten, för den togs inte ut på utlandsresor!

Vilken skillnad mellan Angela Leap och dockan på SAS-kontoret vid Rockefellercentret (se inlägg 806)! Tänk så mycket det betyder att ge god service!

Published in: on 2013/05/13 at 06:37  Kommentera  

Inlägg 1.808: 18 – 19 maj 1969

Aktieinköpsurvalsegendomligheten

Under söndagen arbetade jag med min aktiestatistik för att snabbt finna ut vilka aktier jag nu skulle köpa för resten av Parvin-Dohrmannförmögenheten. Börsen hade ju hållit igång även under min resa till Peru – fast man kunde ju ha undrat vad de sysslade med utan mig – och därför var det en hel del att ta ifatt. Men ordning blev det, och de vinnande aktierna var nu Buell och Canaveral. Dessa såg faktiskt bättre ut än de aktier som jag snabbt hade köpt på fredagen, men jag behövde ju ändå tre olika sorter för att kunna placera alla de pengar som hade strömmat in på fredagen.

Buell Industries minns jag inte alls, och inte heller kan jag hitta dem på internet. Men när jag bestämde mig för den firman så visste jag antagligen vad de gjorde – om det nu betydde något för mig. På måndagen betalade jag 13.703 kronor för 110 aktier och hoppades på det bästa.

Canaveral International däremot trodde jag mig minnas som ett fastighetsföretag i Florida. Men nu insisterar de bättre vetande på internet att medan Canaveral International helt korrekt hörde hemma i Fort Lauderdale i Florida, så tillverkade och sålde de fitnessutrustning, vare sig det gällde privatgrejor eller sådant som mera hörde hemma på ett gym. De skulle också ha sysslat med annat, som att skapa och producera program för televisionen, och att äga och sköta en radiostation i Texas. Jag har hittat deras aktiebrev på internet, och så här såg det ut.

Aktiebrev, Canaveral International (internet)

Aktiebrev, Canaveral International (internet)

Den kufiska fitnessfiguren Richard Simmons skulle ha fört Canaverals talan ifråga om sportartiklarna. Jag minns honom väl från TV utan att gå alltför många år tillbaka i tiden. Han hoppade och kråmade sig på ett sätt som kanske fick liv i gamla tanter som uppskattade hans ”pojkaktiga charm” – fast jag själv tyckte att han mera verkade vara en gayparodi. Han var säkert inte med i svängen när jag köpte aktierna, för då var han bara 21 år gammal. På bilden är han 63.

Richard Simmons, 2011 (internet)

Richard Simmons, 2011 (internet)

Som jag tidigare har sagt, så byggde jag mina planer på investeringsframgång enbart baserat på firmans aktieprishistoria. Hade jag vetat det minsta om vad de sysslade med hade jag troligen flytt som från pesten.

Nu finns det ju en skola som säger att man kan göra mycket bättre klipp om man går mot strömmen och undviker de företag som verkar vara de bästa och säkraste. I det här fallet måste jag ha följt den regeln, när jag nu på måndagen köpte mig 120 aktier i Canaveral International för 10.254 kronor. Och precis som för Buell Industries så hoppades jag säkert att detta Canaveral International skulle bli en stor succé.

Published in: on 2013/05/12 at 08:19  Kommentera  

Inlägg 1.807: 17 – 18 maj 1969

Varmvädersbeklädnadsproblemlösningen

Sommaren var på väg och med den de kvava och heta dagarna i Nya York. Det bekom mig inte det minsta – tvärtom tyckte jag att de uppvägde mycket av det kalla väder som jag hade dvalts i under alla år. Men det var ändå otrevligt att komma till mitt luftkonditionerade jobb – vare sig mitt kontor eller någon kunds – i svettiga och skrynkliga kostymer. Ylle tålde inte tunnelbanevagnar som för det mesta saknade luftkonditionering och var 35 grader varma. Därför övergick de flesta till bomullskostymer när värmen smällde till.

Jag hade haft bomullskostymer redan från min första sommar i Nya York. Två stycken räckte, för man kunde precis som en bomullsskjorta lägga in en kostym i tvättmaskinen och sedan torktumlaren, och vips hade man en presentabel klädedräkt för kontoret nästa dag. Man behövde inte ens stryka den.

Dessa ständiga tvättar nötte förstås ordentligt på tyget, och nu var det dags för ett par nya, fräscha sommarkostymer igen. De var mycket billiga, några hundra kronor vill jag minnas, och materialet såg ungefär lika intressant ut som i de svenska poplinrockarna som alla bar i Sverige när jag reste till Amerika. De hade en schattering av beige, som ibland kunde dra åt himmelsblått eller gräsgrönt. Brunt blev genast för varmt. Ju ljusare färg desto bättre.

Jag gick på lördagen och köpte mina nya nya kostymer – vi köpte alltid våra kläder på egen hand. Det lustiga med detta inköp var att jag inte för mitt liv kunde tala om för Ed vilka färger jag hade valt – jag kunde inte komma ihåg det. Och när jag sedan fick kostymerna, så spelade färgerna ingen roll. Hur exalterad kan man bli av olika varianter av beige?

Den här bomullskostymen fann jag nu på internet. Den ser likadan ut som mina gjorde för 40 år sedan. Mina kostymer hade en enda knapp i stället för tre och var inte lika insvängda i midjan – det är den enda skillnaden.

Bomullskostym (internet)

Bomullskostym (internet)

På söndagen skickades raketen Apollo X till månen. Besättningen skulle inte landa utan bara cirkla runt månen på samma sätt som under förra årets julhelg (se inlägg 1.602 – 1.613).

Månraketen Apollo X cirklade runt månen, 1969 (internet)

Månraketen Apollo X cirklade runt månen, 1969 (internet)

Den skickades upp tidigt på morgonen, och vi brydde oss inte ens om att vakna och sätta på TV-apparaten. Vi kunde lika väl vänta tills man så småningom skulle landa på själva månen – vi hade redan fått i oss tillräckligt av denna sorts äventyr.

Besättningen på Apollo X, 1969 (internet)

Besättningen på Apollo X, 1969 (internet)

Är det egentligen inte förfärligt så blaserad man hade blivit av resor till månen? Vad som bara åtta år tidigare hade varit en dröm i president Kennedys tillträdestal var nu så nära sin fullbordan att vi inte ens iddes vakna för att titta på en avfyrning, som inte var den riktiga McCoy!

Published in: on 2013/05/11 at 09:12  Kommentera  

Inlägg 1.806: 16 maj 1969

Radiotillverkaraktieinköpsunderligheten

Alla dessa pengar från försäljningen av mina Parvin-Dohrmannaktier måste ju gå till någonting mera spännande än en bank. Jag hade ännu inte riktigt kommit igång med räknesnurran – den som hjälpte mig att hitta de rätta aktierna att köpa – efter hemkomsten från vår resa. Jag hade haft en aktie på lut sedan tidigare, och när jag nu kollade den så såg priskurvan fortfarande fin ut. Inte för att jag tänkte placera alla pengarna på ett enda ställe – det var de alldeles för många för – men jag kunde i alla fall satsa en del av dem, närmare bestämt 10.544 kronor, på 55 aktier i något som hette Automatic Radio Manufacturing. Sedan kunde jag snurra fram andra lämpliga kandidater nästa vecka.

Som jag tidigare har gjort klart så brydde jag mig inte mycket om vad de olika firmorna gjorde för att tjäna sina pengar, så länge bara aktierna gick upp i värde. Jag studerade noga deras aktiepriser, och så länge dessa följde mina kriterier så blev det köp. När jag nu i skrivande stund försöker finna ut litet om de olika företagen, så blir det till en spännande upptäcktfärd. Man vet aldrig vart man kommer, och i det här fallet kom jag egentligen ingenstans.

Automatic Radio Manufacturing var en fabrik som tidigare hade tillverkat små radioapparater, och jag har hittat mängder av deras bordsmodeller, sådana som denna med en inbyggd klocka.

Bordsradio med inbyggd klocka, Automatic Radio Manufacturing (internet)

Bordsradio med inbyggd klocka, Automatic Radio Manufacturing (internet)

En radiomodell hade till och med en inbyggd kamera. Jo minsann! Men om man redan då kunde kombinera en klocka med en radio – och om man i dag kan kombinera en kamera med en telefon! – så nog kunde man under tidigt 1900-tal också kombinera en kamera med en radio. Här är linsen till kameran som satt inbyggd i en radio från Automatic Radio Manufacturing.

Kamera inbyggd i en radio, Automatic Radio Manufacturing (internet)

Kamera inbyggd i en radio, Automatic Radio Manufacturing (internet)

Omkring år 1950 hade Automatic Radio Manufacturing, i likhet med många andra firmor, gett sig på att tillverka TV-apparater. Det gick nog inte så bra, för man slutade med det redan år 1954. Här är en golvmodell av deras TV-apparat från år 1948 med en 7 tums bildskärm.

Televisionsapparat med en sjutums bildskärm, Automatic Radio Manufacturing, 1948 (internet)

Televisionsapparat med en sjutums bildskärm, Automatic Radio Manufacturing, 1948 (internet)

Allt detta är ju museiföremål i dag och var det säkert också år 1969. Min gissning är att Automatic Radio Manufacturing då tjänade ihop tillräckligt med pengar för mitt giriga öga genom sin tillverkning av bilradioapparater, där de verkar att ha varit ett stort namn vid den tiden. Den här radion var inbyggd i en Dodge av 1964 års modell.

Bilradio, Automatic Radio Manufacturing, 1954 (internet)

Bilradio, Automatic Radio Manufacturing, 1954 (internet)

Och dessa underliga aktier köpte jag alltså för pengar som jag ovetande hade fått av maffian i Las Vegas!

Published in: on 2013/05/10 at 07:33  Kommentera  

Inlägg 1.805: 13 – 16 maj 1969

Maffiainblandningsinvesteringshjälpen

Alltsedan hemkomsten hade jag skrivit flera långa brev hem till Örebro för att berätta detaljerna från vår underbara resa till Peru och Bolivien. Det blev flera maskinskrivna ark på tunt flygpapper i varje brev, så det höll dem säkert sysselsatta. Men de hade förstås tid att själva skriva också, och jag uppskattade allt som de hade att berätta, även om det förstås inte var lika hårresande som våra bussfärder.

Bland annat hade de engagerat en ung engelsman, som för en ringa penning klippte gräset och ansade i trädgården och också pratade engelska med mamma för att rätta till hennes uttal och utöka hennes ordförråd, detta inför resan till Amerika frampå hösten. Han hade inget arbetstillstånd, så det var pengar helt under bordet, 8 kronor i timmen för trädgårdsarbetet och 10 kronor för språklektionerna. Mamma läste också noga genom varje nummer av God hemskötsel, månadstidskriften som jag hade prenumererat på för henne som julklapp. Hon trodde alltid att hon var urusel på engelska, men hon pratade på ändå och alla förstod precis vad hon sade.

Det tog tio dagar efter hemkomsten innan jag kom igång med att följa upp mitt aktieinnehav, trots att jag i vanliga fall gjorde det minst en gång i veckan. Nu fann jag att det var hög tid att göra mig av med aktierna i Parvin-Dohrmann. Den firman tjänade sina pengar på att köpa nergångna kasinon i Las Vegas – som till exempel Fremont hotell – rusta upp dem med sprutfärg, blinkande lampor och mördande reklam, och att sedan sälja hela rubbet. Vilken affärsidé – jag blev först imponerad och sedan rik. Sedan jag hade köpt aktierna hade de fyrdubblats i värde – det mesta medan jag var i Peru.

Fremont hotell, ett av Parvin-Dohrmanns kasinon, Las Vegas, 1969 (internet)

Fremont hotell, ett av Parvin-Dohrmanns kasinon, Las Vegas, 1969 (internet)

På grund av maffiainblandning hade börsen stoppat handeln med Parvin-Dohrmanns aktier den 24 april, och det skulle ha varit nog för ge mig en veckolång skrämselhicka, så det var allt lika bra att jag var långt borta från mina aktier under den tiden. Sedan kom handeln igång igen med ohyggliga prishopp från dag till dag. Så snart som jag fick reda på vad som var på gång sålde jag 59 av mina 60 aktier för 35.217 kronor den 16 maj. Dessa 59 aktier hade jag nio månader tidigare betalat bara 10.539 kronor för (se inlägg 1.474) och därför nu vunnit ofattbara 24.678 kronor på detta enda klipp!

Detta var måhända det bästa sättet att vinna pengar på hasardspel i Las Vegas! Men ett år senare skulle mina aktier ha varit värda bara 4.000 kronor. Jag hade alltså inte bara varit skicklig – jag hade också haft en förbannad tur. Det här var inte den sorts investering som jag ville syssla med.

Published in: on 2013/05/09 at 08:55  Kommentera  

Inlägg 1.804: 10 – 11 maj 1969

Regnväderssysselsättningsterapin

På lördagen regnade det, och regniga veckoslut gjorde oss alltid handfallna. Vi hade förstås planerat för lördagen, men alla planer för lediga dagar innebar att man skulle vara ute i friska luften på ett eller annat sätt. Och när det då var dåligt väder så hade vi aldrig något inomhusgöra på lut. Aldrig. Man kunde förstås gå på bio, men bio var ju sysselsättning för en vardagskväll – nu hade vi en helt ledig lördag och den fick ju inte gå förlorad på det sättet! Vi tittade på varann med desperata ögon, och då sade Ed: ”KFUM”.

Vi kände varann så väl att jag genast visste vad ‘KFUM’ innebar. Vi hade ibland småpratat om att vi bägge verkligen inte längre var i samma goda form som vi hade varit vana vid att vara, särskilt innan vi träffades. Och vi hade mumlat tankar om att få fart på musklerna genom att börja träna på gym igen, antingen på ett förkromat och bespeglat, kommersiellt ställe – eller på KFUM. Ed hade tränat på KFUM i Nya York, och det hade jag själv också gjort – en enda gång, under min första vecka i Nya York (se inlägg 14) – så vi var bägge bekanta med den gammalmodiga metoden för att bygga upp kroppen.

Så när Ed mumlade ‘KFUM’, då slog jag genast till. Det var lätt att göra, så som det vräkte ner därute. Vi gick till KFUM på 23:e gatan, betalade den lilla skärven för en tids medlemskap, och sedan gick det av sig själv. Det var faktiskt riktigt skönt, och de hade också en bassäng som vi passade på att använda. Ed hade en gång i tiden lärt sig simma på KFUM, även om det inte hade varit på samma ställe. så han kände sig väl hemmastadd. Tack för den välgörande regnskuren, Moder Natur!

På söndagen hade vädret klarnat upp. Det var svalt i luften, och vi använde flera timmar av dagen till att hurtigt gå omkring i Brooklyn med våra kameror och fotografera de byggnader som enligt den arkitektoniska guideboken var värda att lägga märke till (se inlägg 1.673). Eftersom det var Ed som hade köpt in den boken ett par månader tidigare, så blev det faktiskt så att han stod för syssselsättningen under  hela det här veckoslutet.

Och inte bara detta veckoslut. Under en oändlig tid framöver  gick vi omkring i Brooklyn varje ledig söndag, när vi inte var ute på stranden i Riisparken. Varför hade vi valt just Brooklyn? Jo, det fanns inte alltför många sevärda byggnader där – på Manhattan hade vi inte kunna avverka mer än ett kvarter per söndag, och Manhattan hade många flera kvarter än vi hade söndagar.

Published in: on 2013/05/09 at 06:58  Kommentera  

Inlägg 1.803: 6 – 16 maj 1969

Bildbehandlingstekniksmiraklet

På tisdagens förmiddag blev jag plötsligt alldeles svag i benen, ungefär så som jag hade känt mig i Cusco under dagen efter middagsmålet i Limotambo (se inlägg 1.741). Jag fick total diarré och kände mig allt vissnare allteftersom tiden gick, så klockan 12.00 gick jag till doktor Noseda efter att ha hämtat med mig mitt lilla kort från tullen i Miami.

Nej, sade doktor Noseda, jag hade inte gula febern. Jag skulle bara äta ris och bananer och magert kött var fjärde timme och svälja den här medicinen – och sedan skulle jag vara i skaplig form efter ett dygn. Så underbart det var dåförtiden, när en läkare inte var såpass rädd för att bli ställd inför rätta att alla patienter måste genomlida en hel rad med prov för att få doktorn 100% säker på sin diagnos!

Jag slank runt hörnet till speceriaffären och köpte mig ett stycke kött att koka – koka kött i gryta hade mamma gjort många gånger, så det kunde jag använda mitt minne för – och sedan lade jag mig på dyschan hemma och mådde rätt skönt. I Cusco hade jag ju pliktskyldigast fått traska upp och ner på gatorna för att inte slösa bort semesterdagarna – det här var mycket bättre.

Och ser man på – doktor Noseda hade haft rätt! Efter att ha stannat hemma också på onsdagen var jag helt kurant igen.

På fredagen lämnade jag in alla våra filmrullar till framkallning. De tog någon vecka att få tillbaka, och då fick Ed sina diapositivbilder, som vi sedan under många långa kvällar satt och klippte isär för att sättas in i speciella aluminiumramar för stereobilder. Dessa ramar hade förstås två öppningar för de bilder som hörde ihop, och det var ett otroligt petgöra att få in dem på rätt sätt överallt. Och så var det glasskivor fram och bak, så att filmen var skyddad mot fingrar och damm. Men så höll de sig i 45 år, så att jag kunde använda dem här i dagens reseberättelse.

Jag å andra sidan hade använt negativ film för att få vackra papperskopior. Detta var så dyrt att jag hade valt kopior på bara 6 gånger 8 centimeter, egentligen alldeles för små för att vara avjutbara. Men nu kunde datortekniken ge dem samma format som Eds förstorade diapositiv, vilket du ju själv har kunnat se.

Både diapositiven och i synnerhet färgkopiorna hade bleknat mycket under alla dessa år, trots att de hade legat i mörka askar och varit inklistrade i tillslutna album. Men scannertekniken klarade av detta problem – en funktionsknapp återställde automatiskt de nu brun-vita papperskopiorna till sin ursprungliga färgglans och gjorde bilderna helt nytagna.

PapperskopiaUtanFärgåterställande,UrMittFotoalbum (2013)

Papperskopia utan färgåterställande, Ur mitt fotoalbum (2013)

Samma papperskopia efter färgåterställandet, Ur mina memoarer (2013)

Samma papperskopia efter färgåterställandet, Ur mina memoarer (2013)

Published in: on 2013/05/08 at 08:26  Kommentera  

Inlägg 1.802: 5 – 8 maj 1969

Helårsarbetsfrånvarouppfattningen

Jag hade nu varit borta från mitt arbete i ett helt års tid, och ändå hade de kolleger, som tog hand om det av mitt jobb som behövde göras, bara saknat mig under 10 arbetsdagar. Så konstigt är det med skillnaden i tidsuppfattning mellan dagar då det händer tusen nya saker – för mig på resan – och dagar då allt är som man är van vid – för mina kolleger på jobbet.

Så Ed och jag hade uppenbarligen inte varit borta så värst länge. Det låg bara ett enda lönekuvert i min postlåda och inte heller så värst mycket vanliga papper från IBM. Kamraterna frågade bara så där i förbifarten om jag hade haft en trevlig semester, och det var allt. Ingen fattade att jag hade varit borta från civilisationen i ett helt år. Och världen och politiken hade så gott som avstannat under hela detta år. Så jag kände mig inte alls så efterbliven som jag hade väntat mig. Ingenting hade hänt hos min kund heller under hela min årsfrånvaro.

Kommissionschecken i lönekuvertet löd på 3.184 kronor, alltså mycket mera än den fasta lönedelen på 2.750 kronor och väsentligt mera än dubbelt så mycket som den pyttelilla kommissionschecken som jag hade fått just före min avresa till Peru. Nu rullade jag i pengar, och som alltid när jag gjorde det så åt Ed och jag den dagen middag på en ‘riktig’ restaurang – alltså inte på en alldaglig när-som-helst kinesisk sylta. Det var faktiskt rätt spännande att ha kommissionsinkomst, och inte bara i det långa loppet mera givande.

Medan minnet fortfarande var mycket klart ringde jag en dag strax efter återkomsten upp Iberias kontor i Nya York. Absolut inte för att kräva någon ersättning och inte heller ens för att klaga på att de hade släppt oss ombord i La Paz utan utresevisum. Nej, det var helt av mitt hjärtas godhet som jag ville hjälpa dem att förhindra andra passagerare att tvingas genomgå förnedringen av att ledas av planet i koppel som förbrytare. Ja, du vet ju att ingen av oss kände något annat än litet av ett reseäventyr när det hände, men det lät ju bra att lägga ut texten på det sättet.

Fröken Iberia var helt förstående och beklagade djupt vad som hade hänt. Men så nämnde hon för mig att vår flygning från La Paz den 4 maj hade varit den allt som allt tredje avgången från La Paz i bolagets historia. Deras allra första flygning från La Paz till Lima hade gjorts på söndagen den 27 april. Ed och jag hade tillbringat den dagen på bussen från Andahuaylas till Cusco och därmed missat Iberiapilotens första försök att lyfta sitt plan från världens högsta landningsbana. Mitt telefonsamtal avslutades därför med en suck av lättnad, och om jag hade varit religiös hade den följts av en bön av djup tacksamhet.

Published in: on 2013/05/07 at 07:48  Kommentera  

Inlägg 1.801: 5 maj 1969

Bortabramenhemmabästregeltillämpningen

Jag satt och halvsov i väntan på Panama – som aldrig kom. Planet bara dundrade på som om det inte fanns något Panama, och när jag i min slummer kände den där bekanta nedåtvikningen så var det inte för Panama utan för Miami. Det var fullt dagsljus och när flygvärdinnan kom med kaffet och den lilla bullen så frågade jag om saken. Hade jag verkligen sovit rätt igenom Panamauppehållet?

”Nej, ingen här på planet var på väg dit, och det fanns ingen i Panama som skulle med oss till Miami, så vi gick aldrig ner där.”

Detta var något helt nytt för mig – men nog passade det oss alldeles förfärligt bra, för nu kanske vi skulle kunna komma med vår förbindelse till Nya York, trots att vi hade varit nära två timmar försenade vid starten från Lima.

Och det gick fint och till och med utan brådska. Precis som på utresan fick vi välja ut lämpligt bagage från karusellen och nu också gå igenom pass- och tullkontroll. De grävde faktiskt litet i väskorna, för det kom in mycket mera olagligt gods från Sydamerika än från Europa. När de dessutom såg att vi hade varit i Peru och Bolivien, så sade de att om vi kände någonting inom de två närmaste veckorna, så skulle vi genast gå till doktorn och visa upp det här lilla kortet som de gav oss.

Varning för gula febern, Miami (1969)

Varning för gula febern, Miami (1969)

Vi kunde nu alltså tänkas bära på gula febern, vilket är en farsot som vi inte hade ägnat en tanke under hela vår härliga tid i dessa nedsmittade länder. Inte för att vi räknade med att plötsligt få feberanfall, men vi lade ändå omsorgsfullt in det lilla kortet i våra plånböcker.

Och så checkade vi in igen, både oss själva och våra stackars väskor.

Våra ombordstigningskort, Miami (1969)

Våra ombordstigningskort, Miami (1969)

Våra bagagelappar, Miami (1969)

Våra bagagelappar, Miami (1969)

På vårt National Airlines plan blev det frukost igen, litet bastantare än den förra, och den åt vi som lunch, för det skulle inte bli tid nog för någon mat i Nya York, sena som vi var.

Vi fick några trevliga bilder genom vårt gemensamma fönster. Det var inga bergstoppar och sjöar – bara skyskrapor och oceaner. Här flög vi längs New Jerseys kust och sedan över Verrazanobron med Statenön i bakgrunden.

New Jerseys kust, Från planet (1969)

New Jerseys kust, Från planet (1969)

Verrazanobron, New York, Från planet (1969)

Verrazanobron, New York, Från planet (1969)

Och sedan flög vi över västra kanten av Brooklyn, strax innan Manhattan, vårt hem på jorden, dök upp under vingen. Den tredje bilden blev litet urtvättad, men jag tar med den ändå, för den har många intressanta detaljer att titta på.

Västra Brooklyn, Från planet (1969)

Västra Brooklyn, Från planet (1969)

Manhattan och Brooklyn, Från planet (1969)

Manhattan och Brooklyn, Från planet (1969)

Brooklyn och Manhattan, Från planet (1969)

Brooklyn och Manhattan, Från planet (1969)

Vi landade klockan 11.00, och nu gällde det att lägga manken till. Därför tog vi taxi hem, duschade kvickt och bytte om till kontorsmundering. Vi steg båda in på våra respektive arbetsplatser före klockan 13.00, och livet fortsatte som om vi bara hade varit ute för lunch.

Published in: on 2013/05/01 at 02:00  Kommentera