Inlägg 1.817: 17 jun 1969

Storstadsborgmästaromvalsomöjlighetsorsakerna

Jag blev helt tagen på sängen av att John Lindsay av sitt eget partis väljare hade blivit ratad att fortsätta som borgmästare i Nya York. Vad tänkte dessa människor  på?

Under de hemska dagarna under våren 1968, när först Martin Luther King och sedan Robert Kennedy hade skjutits till döds, då gick Nya Yorks borgmästare minsann ut bland folket på gatorna och pratade med dem och kramade om dem och lugnade ner dem – och på så vis förhindrade han att Nya York brändes ner på samma sätt som Detroit och vår grannstad Newark och hundratals andra städer runt om i landet, vilka hade lemlästats av folkets okontrollerbara raseri (se inlägg 1.333 – 1.334). Och nu ratade de honom.

Och när det hade kommit 40 centimeter snö på en natt rätt över Nya York – då Ed och jag stod i mittgången på ett tåg på väg hem från en skidsöndag – och trafiken var helt lamslagen i dagar därefter på grund av avsaknaden av ordentliga plogar för ett sådant vart-åttonde-årsfenomen, då pulsade John Lindsay omkring på gatorna ute i Queens för att tala förstånd med de ilskna människorna (se inlägg 1.647). Och nu ratade de honom.

Jo, visst var jag medveten om att Lindsay hade varit tvingad att sätta sig på tvären när folk begärde det omöjliga av honom. Buss- och tunnelbanestrejken, som började 1966 på samma dag som han hade börjat sitt ämbete, varade i tolv dagar – därför att han inte gick med på lönekraven (se inlägg 508). Den förfärliga renhållningsstrejken 1968 då soptunnor och annat avfall hade fått stå orört på gatorna i nio dagar och stinka ner tillvaron för alla – därför att han inte hade gått med på lönekraven (se inlägg 1.281 – 1.282).

Och så var det de upprepade lärarstrejkerna under 1968. Föräldrarna hade i åratal krävt att skolorna skulle få skötas enligt deras egna barns behov, alltså av de lokala skoldistrikten i stället för en stor, avlägsen byråkrati. Till slut lät Lindsay tre skoldistrikt på prov få sin självstyrelse, och det retade galla på lärarna, som såg en framtid med separata löneförhandlingar med 33 olika skoldistrikt i stället för med en enda skolstyrelse. Detta fick lärarna att gå i strejk tre gånger under samma år, något som förstås helt var Lindsays fel.

Även sådant som Lindsay formellt sett inte hade haft ett dugg med att göra, blev förstås också anledning nog till att rata honom. Dit hörde sådant som de iskalla husen under eldningsoljeutkörarstrejken vid julen 1968 (se inlägg 1.619) och den månadslånga post- och varuförseningen under hamnarbetarstrejken på våren 1969 (se inlägg 1.648).

Annonser
Published in: on 2013/05/19 at 05:57  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: