Inlägg 1.890: 4 okt 1969

Världhandelscenterframstegsrapporten del 2

För den här bilden stod Ed och jag på en gata intill gropen, och om vi tittade rätt fram kunde vi se motorvägen rätt fram ungefär i ögonhöjd – återigen den gråa horisontella linjen tvärs över bilden. Allting på bilden nedanför motorvägen är alltså sådant som hade byggts under marknivån – räkna själv antalet våningar – och som därför skulle komma att förbli osynligt i det framtida Världshandelscentret med sina över 100 våningar höga torn. Lägg också märke till gruppen av arbetare som verkar ta en kaffepaus på en av balkarna! Nåja, de har ju hårda metallhattar på sig, så de är väl skyddade om de skulle trilla ner.

Byggandet av Världshandelscentret, New York (okt 1969)

Byggandet av Världshandelscentret, New York (okt 1969)

Jag är glad att vi råkade få med några människor på de flesta av våra bilder – de fyller samma funktion som tändsticksaskarna på bilder i min barndom, nämligen att visa storleken på det som stod intill. I dag finns det ju inga tändsticksaskar, och jag undrar just vad man använder i stället. Hmm?? – Det är lätt att se arbetarna mitt i den första bilden, men på den andra får man söka efter dem litet åt höger till.

Byggandet av Världshandelscentret, New York (okt 1969)

Byggandet av Världshandelscentret, New York (okt 1969)

Byggandet av Världshandelscentret, New York (okt 1969)

Byggandet av Världshandelscentret, New York (okt 1969)

Det var vakter sådana som den här på bilden som förhindrade att Ed och jag gav oss in för att ta superbilder på det utan tvekan farliga byggnationsområdet.

Byggandet av Världshandelscentret, New York (okt 1969)

Byggandet av Världshandelscentret, New York (okt 1969)

Här kommer en närbild av nederdelen av ett av tornen i vardande.

Byggandet av Världshandelscentret, New York (okt 1969)

Byggandet av Världshandelscentret, New York (okt 1969)

På den här bilden har alla de underjordiska våningarna till tornet redan fullbordats och täckts med sand så att det ser ut som naturlig mark utan en antydan till allt byggnadsverk rätt inunder, till och med mera än det som alltid finns under en när man går omkring på stadsgator var man än befinner sig.

Byggandet av Världshandelscentret, New York (okt 1969)

Byggandet av Världshandelscentret, New York (okt 1969)

Den här bilden av det norra tornet tog vi från Greenwichgatan, som där var helt avstängd för trafik. Den gick uppe längs kanten på betongväggen som syns på den tredje bilden i det förra inlägget.

Byggandet av Världshandelscentret, New York (okt 1969)

Byggandet av Världshandelscentret, New York (okt 1969)

Tunnelbanan till Nya Jersey fortsatte att fungera under hela byggnationstiden. När man rev en av de gamla byggnaderna på platsen, så lämnade man kvar delen med nedgångsportalen till tågen i stället för att riva alltihop och sedan bygga upp ett tillfälligt tak över trappan ner.

Byggandet av Världshandelscentret, New York (okt 1969)

Byggandet av Världshandelscentret, New York (okt 1969)

Här är det södra tornet nu i okober 1969. Vid det här laget med 30 våningar ovanför de väldiga entréhallarna – och alla de underjordiska våningsplanen. Men det återstod mycket till 100!

Byggandet av Världshandelscentret, New York (okt 1969)

Byggandet av Världshandelscentret, New York (okt 1969)

Detta var för oss en intressant förmiddag, trots att vi naturligtvis hade passerat alltihop många gånger till fots. Nu såg vi redan framåt mot nästa besök i april 1960. Nu när tornen bara var valpar, tyckte jag riktigt bra om dem – men tyvärr kom de att bli anskrämliga senare som fullvuxna.

Published in: on 2013/07/28 at 07:44  Kommentera  

Inlägg 1.889: 4 okt 1969

Världhandelscenterframstegsrapporten del 1

Precis som vid våra tidigare fotobesök tog vi alla våra bilder från gatunivå och naturligtvis bara från allmänt tillgängliga ställen. Men den här gången bryr jag mig inte om att försöka förklara exakt varifrån vi tog varje enskild bild. Jag känner på mig att det inte spelar någon roll nu när sambandet mellan markens tidigare användning – små affärshus och smala gator versus jättebyggnader och inga gator – inte längre är aktuellt. När jag därför inte låter bilderna reflektera hur vi gick omkring och tog bilderna, så kan jag i stället sortera dem enligt vad de föreställer.

Under det sista halvåret hade byggplatsen förändrats enormt mycket. Något byggnadsskelett reste sig nu högt från marken, ända upp till 30 våningars höjd eller så – och samtidigt arbetade man fortfarande på en del fundament långt nere i gropen. Och överallt reste sig kranarna högt upp mot himlen. Jag börjar med en bild av dem.

Byggandet av Världshandelscentret, New York (okt 1969)

Byggandet av Världshandelscentret, New York (okt 1969)

På den andra kranbilden kan du se motorvägen, som på en viadukt följde Hudsonflodens strand just bortom byggplatsen  – den syns som en grå, horisontell linje tvärs över bilden.

Byggandet av Världshandelscentret, New York (okt 1969)

Byggandet av Världshandelscentret, New York (okt 1969)

På en del av området hade man ännu inte mer än just börjat bygga, och på den här bilden var man fortfarade kvar på bottnen av den djupa gropen. Jag har tidigare berättat att man hade varit tvungen att förse gropen med betongväggar runt om innan man ens började gräva, så att Hudsonflodens vatten inte skulle komma att forsa in i gropen, och den betongväggen ser du här. Du får en god känsla av storleken på allting när du se lastbilarna och framför allt de enskilda arbetarna därnere i botten.

Byggandet av Världshandelscentret, New York (okt 1969)

Byggandet av Världshandelscentret, New York (okt 1969)

Här står en av kranarna fortfarande nere i botten på gropen.

Byggandet av Världshandelscentret, New York (okt 1969)

Byggandet av Världshandelscentret, New York (okt 1969)

Det mesta man ser på den här bilden är de gamla grannbyggnaderna. Endast skelettet till ett av de två blivande tornen kom med i högra kanten. Resten av allt som hade byggs här låg fortfarande under marknivån.

Byggandet av Världshandelscentret, New York (okt 1969)

Byggandet av Världshandelscentret, New York (okt 1969)

Här har vi en god framgångsrapport! Mitt i bilden har vi ett av tornen, och framför det begynnelsen till de låga byggnader som skulle komma att omge tornen. Byggnaden som skymtar till höger bakom tornet är en gammal kontorsbyggnad, och det till vänster, som kanske ser ut som delar av rödmålade eller rostbruna byggnadsskelett, är i verkligheten bara bitar av jättekranar.

Byggandet av Världshandelscentret, New York (okt 1969)

Byggandet av Världshandelscentret, New York (okt 1969)

Published in: on 2013/07/28 at 07:13  Kommentera  

Inlägg 1.888: 1 – 4 okt 1969

Investeringmetodikslönsamhetsfunderingarna

Under oktober månad gjorde jag aktieaffärer som aldrig förr. Jag hade ju från början avsett att köpa bra aktier i uppgång och behålla dem tills det så småningom var dags att sälja dem. Och det fungerade bra när de gick upp – men jag verkar inte att ha haft en vettig plan att följa när de bara gick ner. Därför pågick det panikförsäljningar stört hela tiden, och det var inte så som det skulle ha gått till.

Redan den 1 oktober sålde jag tre olika aktier, och alla var bara några månader gamla.

Jag hade köpt 55 aktier av Automatic Radio Manufacturing i maj (se inlägg 1.806), och nu sålde jag 52 av dem för 9.642 kronor. Jag hade betalat 9.969 kronor för dessa 52 och förlorade alltså 327 kronor på affären. Inte alltför blodigt.

I juni hade jag köpt 155 aktier av Technical Tape (see inlägg 1.814). 140 av dem sålde jag nu för 5.095 kronor – för dessa hade jag i juni betalat 8.762 kronor och gjorde alltså en förlust på 3.667 kronor. Det var blodigt så det stänkte – nästan hälften av värdet hade försvunnit.

Och så hade jag köpt 155 Barnwell Industriesaktier i juli månad (se inlägg 1.844). Av dessa sålde jag 144 för 6.617 kronor, och dem hade jag betalat 11.177 kronor för. Det vill säga en förlust på 4.560 kronor!

Nu hade jag alltså sålt aktier på en enda dag med en sammanlagd förlust på 8.500 kronor. Och det är inte frågan om att jag inte visste vad jag gjorde. Jag förde noggrann bok över allt som hade med mina aktier att göra, jag visste precis hur förfärligt fältet låg till och framför allt såg ut – och ändå fortsatte jag utan uppehåll. Antagligen levde jag högt på minnet av Parvin Dohrmann, på vars aktier jag vann nästan 25.000 kronor så nyligen som i maj månad (se inlägg 1.805). Jag borde ha sansat mig – men i dag, 40 år senare, är det inte ett enda dugg jag kan göra åt saken. Ingenting mera är att berätta om hela sörjan.

Som du kanske minns, hade Ed och jag gett oss själva i uppdrag att fotografera byggandet av Världshandelscentret en gång varje halvår för att skapa en fortlöpande bildserie, detta i stället för att då och då ta några bilder som det föll sig, när vi råkade passera byggplatsen. Vi hade valt att göra det i april och oktober varje år, och vårt senaste fotobesök hade ägt rum – litet tidigt – i mars 1969 (se inlägg 1665-1666). Nu var det oktober, mina föräldrars besök skulle omöjliggöra alla andra veckoslut i oktober, så det var nu som det måste göras. Lyckligtvis fick vi hyggligt väder – litet disigt kanske men till och med litet sol.

Published in: on 2013/07/28 at 06:48  Kommentera  

Inlägg 1.887: 1 okt 1969

Fjärdedelsbostadskostnadsjämförelsebaxnandet

Allteftersom september månad flöt fram utan många nämnvärda evenemang, så blev jag alltmer inriktad på mina föräldrars instundande ankomst. Vi hade diskuterat den resan under ett halvårs tid, och litet av det spillde jag ut för dig i dessa rader. Skulle det hela bli av eller inte? Skulle flygbiljetterna köpas i Sverige eller i Amerika? Skulle ingenjörsbyrån klara sig utan pappas närvaro?

Han kände sig helt säker på sin äldre medhjälpare, Mattson, som just hade blivit ingenjör. Och han kom att känna sig mera säker på att få behålla också den yngre, då denne just hade fått tag i en lägenhet, vilket gjorde att han nu kunde tänka på att gifta sig med sin flickvän.

Minsann var det inte en modern tvårummare i Örebro som han hade fått tag i – på 83 kvadratmeter för 380 kronor i månaden! Det lät för mig helt otroligt – jag som hade tyckt att vår enrummare på 42 kvadratmeter för 777 kronor i månaden var ett fynd utan like! Ha!!!

Nu hade mina föräldrars resplaner blivit mera konkreta, och jag visste rätt väl vad vi skulle göra – för mig mera att visa dem vad jag redan var bekant med än att hitta nya nejder. Peru hade varit nya nejder – nu skulle det bli kul att få återse Amerika. De skulle flyga till Montreal den 10 oktober och stanna i Amerika i fyra veckor, så mycket var klart.

Jag skulle köra omkring och visa upp Kanada och Nya England för dem i en veckas tid, och sedan skulle vi vara i Nya York några dagar. Mot slutet av oktober skulle vi flyga till Puerto Rico tillsammans. Efter några dagar där skulle jag lämna dem kvar i värmen på egen hand och själv resa hem till Nya York. De skulle senare komma tillbaka till Nya York för att snart därefter resa hem till Sverige.

Stackars Ed skulle inte kunna bo kvar hemma på Sjätte avenyn under en god del av månaden utan skulle då bo hemma hos sina föräldrar i Bronx. Och det var inte av praktiska skäl som Ed måste flytta från vår lilla lya. Det gick inte att ha mina föräldrar boende där – med dem på bäddsoffan, där Ed och jag brukade sova, och med mig på dyschan. Inte att tänka på! Jag skulle placera dem på Femte avenyhotellet (eng. Fifth Avenue Hotel), ett stort fint hotell vägg i vägg med Femte avenyn 30, där jag ju bodde tillsammans med DaNi när jag just hade kommit till Amerika (se inlägg 47).

Femte avenyhotellet, New York (internet)

Femte avenyhotellet, New York (internet)

Ed skulle alltså utan vidare ha kunnat bo kvar hemma på Sjätte avenyn – men det gick ju inte an. Det fick ju inte se ut som om vi bodde ihop – vilket kunde leda till ännu farligare misstankar om oss. Vi fick betala dyrt för att leva på en lögn, men detta var ju år 1969 och då var man så illa tvungen att göra det.

Published in: on 2013/07/28 at 06:24  Kommentera  

Inlägg 1.886: 2 sep – 1 okt 1969

Månadspenningdysterhetsfödelsedagsglädjeämnena

Inte för att jag för ett ögonblick fruktade för mitt arbete hos IBM. Det fanns alltid arbetsuppgifter på ett sådant stort företag, och IBM avskedade ingen som skötte sig. Jag ville förstås bli kvar på mitt avdelningskontor, för där var jag hemma, men även där var jag säker.

Men den första dagen gick åt för att sitta och prata med de andra chockade IBM:arna, som hade varit sysselsatta hos duPont när detta hände. Att duPont inte hade sett detta komma! Det var som om de hade kört bil rätt in i en bergvägg utan att bromsa in. För sitt nya datacenter hade de flyttat in i en jättelik lokal, stor som en lada, med utrymme för säkert ett hundratal personer, och de hade byggt upp ett kommunikationscenter för sina telefonlinjer över hela landet. De hade installerat en ny terminal i varje försäljningskontor. Allt detta fick de göra sig av med.

Vi IBM:are repade oss förstås. Redan ett par veckor senare hade jag mer arbete hos Dean Witter än jag kunde klara av på normal arbetstid, så det blev återigen att ta till lördagar och kvällar.

Min egen finansiella smärta var lättare att bära än duPonts, men när jag sålde mina aktier i Polymer och Canaveral International den 11 september fick jag minsann lida en del. Jag sålde 100 av mina 110 Polymeraktier för 6.150 kronor – dem hade jag köpt bara tre månader tidigare för 8.566 kronor (se inlägg 1.816) och förlorade alltså 2.416 kronor – och 116 av mina 120 aktier i Canaveral International sålde jag för 8.000 kronor – dem hade jag köpt bara fyra månader tidigare för 9.619 kronor (se inlägg 1.808) och förlorade alltså 1.619 kronor.

Jag förlorade alltså 25% på dessa aktietransaktioner, och det gjorde mig mera knäsvag än både duPonts kollaps och min underliga sjukdom i förra veckan – tillsammans!

Och detta till trots köpte jag mig en ny aktie bara någon vecka senare! Jag köpte 80 aktier i Iroquois Industries, en tillverkare av bildelar i bilstaden Detroit, för 10.574 kronor den 16 september. Någon gång skulle väl mitt tidigare så perfekta aktieurvalssystem fungera ordentligt igen! Eller hade det gått sönder?

Firmamärket för Iroquois Industries (internet)

Firmamärket för Iroquois Industries (internet)

Den 21 september fyllde jag 35 år – middag med Ed ute på stan någonstans – och den 1 oktober fyllde Ed 33 år – återigen middag med honom ute på stan någonstans. Dessa två händelser var de enda positiva saker som hände under september månad, och de var båda väl förutsedda. Att vi gick omkring med kamerorna i Brooklyn och tittade på arkitektur varje söndag var också välplanerat så där i allmänhet.

Min kommission den 30 september var så ynklig som 629 kronor. Men efter duPontbortfallet hade jag varit beredd på 0 kronor – och så illa blev det alltså inte.

Published in: on 2013/07/25 at 08:57  Kommentera  

Inlägg 1.885: 2 sep 1969

Kundkollapsöverraskningen

Fortfarande på litet vacklande ben kom jag tillbaka till mitt kontor på tisdagsmorgonen efter långhelgen och den sjukliga veckan. Nu skulle det bli en arbetsam månad! Om fem veckor, noga räknat på måndagen den 6 oktober, skulle duPont bli IBM:s nästa mäklarkund att köra igång med vårt mäklar-CCAP-program för att effektivt få sina aktieorder vidarebefordrade till börserna och samtidigt automatiskt bli databehandlade. Och det var en stor firma med goda resurser. De hade varit ute i god tid, utbildat sitt folk, fått IBM:s nya maskiner färdiginstallerade, och de hade nu gott om tid för att utan panik prova ut att allting fungerade. För mig skulle det bli många lördagar med landsomfattande testning och gott om tid att rätta till vadhelst som dök upp i problemväg.

Det första jag fick veta när jag nu kom till arbetet var att duPont hade beslutat att lägga ner sin börsmäklarverksamhet med omedelbar verkan.

En verksamhet sådan som börsmäklare var mycket beroende av utvecklingen på aktiemarknaden. När börsen gick upp under en längre tid lockades, förståeligt nog, många kunder till att köpa mera aktier, och många nya människor kom till som nya kunder när de såg att man kunde tjäna pengar på att köpa aktier. När marknaden gick ner ordentligt, och det hände, så gick det mycket fortare, och då skrämdes folk bort, sålde alla sina aktier och försvann på många år eller för alltid.

Det senaste året hade varit riktigt dåligt på aktiemarknaden. Ingen panik eller kollaps, men de flesta aktier hade gått ner. Jag själv hade klarat mig hyggligt, men jag hade råkat illa ut flera gånger, vilket du redan har sett. Omsättningen av aktier på marknaden hade gått ner till hälften jämfört med ett år tidigare. Vissa mäklarfirmor hade sett vad som var på gång och handlat därefter, och de hade dittills klarat sig rätt bra. du Pont hade redan avskedat ett par hundra anställda för någon månad sedan, men det hade inte räckt till. Nu hade de helt enkelt inte tillräckligt med pengar kvar för att fortsätta. För dem var det alltså panik, och under långhelgen hade de beslutat att slå vantarna i bordet. Att sälja all nyinköpt utrustning. Att avskeda det mesta av all sin personal. Och naturligtvis att stoppa installationen av det nya mäklar-CCAP-programmet. Och att tacka av mig.

Jag hade fortfarande en börsmäklare som kund, Dean Witter, och hos dem var det en hel del att göra, men huvuddelen av mitt arbete – och mitt fokus – försvann nu på tisdagsmorgonen.

Published in: on 2013/07/25 at 08:06  Kommentera  

Inlägg 1.884: 29 aug – 1 sep 1969

Arbetsdagsveckoslutsörebromotsvarigheten

I jämförelse med vårt eget tre dagars veckoslut – den 1 september var en måndag och därför årets Arbetsdag – med regn och för mig bräcklig hälsa, så var mina föräldrars två dagars veckoslut i Örebro desto livligare. Min faster Lily kom på fredagen med ssin dotter Märta i dennas lilla röda Volkswagenbil till Örebro över tre nätter.

På den första bilden sitter pappa under parasollen på fredagen och väntar på släktinvasionen, och på den andra står han på lördagsmorgonen tillsammans med sin syster på gräsmattan. Lily var litet trött efter resan – hon var 80 år fyllda – men hon piggnade till för varje timme som gick under hela besöket.

Pappa väntar på gästernas ankomst, Skyttegatan, Örebro (1969)

Pappa väntar på gästernas ankomst, Skyttegatan, Örebro (1969)

Faster Lily och pappa på lördagen, Skyttegatan, Örebro (1969)

Faster Lily och pappa på lördagen, Skyttegatan, Örebro (1969)

Hon spelade bräde med sin 10 år yngre lillebror så att det rök om det och hördes långa vägar. De använde förstås det fina spelbord som jag sedermera kom att få ärva och som jag tidigare har visat upp här i detalj (se inlägg 759).

På lördagen gjorde de fyra en utflykt i Mustangen till Nora, och där tog Märta denna bild av de andra vid stranden av Norasjön.

Faster, mamma, pappa, Nora (1969)

Faster, mamma, pappa, Nora (1969)

Och på kvällskvisten kom mina föräldrars gamla vänner Olle och Lily Stendahl och Margit Andersson på en matbit. Det hade planerats att dricka kaffet nere på trädgårdsterrassen, men där var det för kyligt, så de hamnade inne på verandan.

Märta, Olle, faster, Margit, Lily, och mamma utan huvud, Skyttegatan, Örebro (1969)

Märta, Olle, faster, Margit, Lily, och mamma utan huvud, Skyttegatan, Örebro (1969)

På söndagen var alla fyra inbjudna till Stendahl s på en kopp te på deras terrass – samma terrass dit Ed och jag en gång i tiden hade varit inbjudna till att på ett liknande sätt avnjuta en eftermiddagsstund (se inlägg 1.144). Vid det här tillfället blev de två fotografierna mera uppställda, och därför blev det nu lättare för mig att här redogöra för vem som var vem, från vänster på bilderna räknat.

Stendahls, faster, Märta, och pappa, Stendahls terrass, Örebro (1969)

Stendahls, faster, Märta, och pappa, Stendahls terrass, Örebro (1969)

Märta, Stendahls, faster, och mamma, Stedahls terrass, Örebro (1969)

Märta, Stendahls, faster, och mamma, Stedahls terrass, Örebro (1969)

Min kusin Märta var nästan 50 år gammal och hade nu arbetat på Skandinaviska banken i 30 år. Därmed hade hon rätt att gå i pension. men det ville hon då rakt inte. Hon hade därför skrivit på ett papper att stanna på arbetet tills hon blev 65 år gammal. Jag vet egentligen inte varför hon skulle skriva på någonting, men jag antar att det försäkrade henne att inte bli avskedad om hon skulle bli gammal och gaggig eller banken skulle behöva bli av med folk. Nu var hon säker – och banken med.

Vädret hade varit helt otroligt vackert under hela veckohelgen. Men på måndagen var det dags för uppbrott, och här på bilden vinkar pappa av sin syster och systerdotter när de skall till att rulla tillbaka till Stockholm.

Pappa vinkar av Märta och faster Lily, Skyttegatan, Örebro (1969)

Pappa vinkar av Märta och faster Lily, Skyttegatan, Örebro (1969)

Published in: on 2013/07/24 at 08:49  Kommentera  

Inlägg 1.883: 18 – 31 aug 1969

Hästkapplöpningsvinstförsöket

På måndagmorgonen var det dags för mig att ta en ny förlust på mina aktiespekulationer. Av de 115 aktierna i Comprehensive Designers, som jag hade köpt i mars (se inlägg 1.662), sålde jag 111 för 13.972 kronor. Jag hade köpt dessa 111 aktier för 15.704 kronor och tog därför en smäll på 1.732 kronor. Inte så förfärande mycket, men det sved ändå – mest över att mitt urvalssystem verkade att ha vissa svagheter. Och ändå fortsatte jag med att köpa annat, så snart jag hade sålt någonting! Underligt.

Den här gången gav jag mig på hästkapplöpning, det vill säga aktier i en travbana. Den hette Roosevelt Raceway, och den låg på Långön en bit utanför Nya York. Nej, jag hade inte mera intresse för hästkapplöpningar än för rockmusik, men aktierna verkade matematiskt sett vara lovande.

Huvudbyggnaden, Roosevelt Raceway (internet)

Huvudbyggnaden, Roosevelt Raceway (internet)

Så samma dag som jag besviken sålde Comprehensive Designers, så köpte jag full av hopp 60 aktier i Roosevelt Raceway för 10.717 kronor, och sedan var det bara att vänta och se hur det skulle gå med den kapplöpningen med tiden.

Utan att det hade något att göra med min investering, så lades travbanan ner år 1988 – men dit var det ju 19 långa år. Om du vill se en video med många bilder från travbanan under dess goda år kan du klicka här.

Efter ett soligt veckoslut med båda dagarna ute i Riisparken blev det en besvärlig arbetsvecka för mig. Efter ett par timmar på jobbet på onsdagen var jag så matt att jag bara satt och tittade. Då gick jag hem och lade mig, och på torsdagen låg jag kvar hemma och sov mest hela dagen. Halsen var röd inuti och det gjorde ont när jag svalde, och magen var öm bara jag tryckte litet på den. Ingen feber. Jag åt ordentligt för jag hade god aptit.

På kvällen kände jag mig litet bättre, så på fredagen gick jag till jobbet igen. Där väntade mig min kommissionscheck, och den var minsann präktig – hela 3.354 kronor! Och dessutom fick jag veta att min månadslön från på måndag skulle gå upp med 419 kronor till hela 5.920 kronor – och detta bara sex månader efter min förra löneförhöjning!

Allt detta borde ha gjort mig helt frisk, men så blev det inte alls. Efter ett par timmar satt jag där igen och halvsov, så jag gick hem och lade mig på nytt. På lördagen höll jag mig inne hela dagen fast låg inte till sängs. Kanske jag borde ha gått till doktor Noseda, men på något sätt gick det hela ändå över till slut.

Ed var uppe i Bronx hela lördagen, och när han kom hem på kvällen och berättade hur härligt det var ute, beslöt jag mig för att trots mitt elände åka ut med honom till Riisparken på söndagen. Lyckligtvis blev det i stället mulet och grått, vilket helt uppenbart var en maning från himlen att sköta mig så som jag borde göra.

Published in: on 2013/07/23 at 02:59  Kommentera  

Inlägg 1.882: 18 aug 1969

Alternativsysselsättningsonämnbarheten

Som om jag inte redan hade berättat mer om Woodstocksfestivalen än jag var berättigad till – utan att själv ens ha varit där – så kommer jag nu dragande med fyra videoinspelningar. Ingen av dem ger sig på att täcka konserterna och musiken – det finns en uppsjö av det på internet, och där kan du välja och vraka efter behag.

Amerika hade vid den tiden huvudsakligen tre landsomfattande TV-nätverk som vartdera hade sin egen nyhetsorganisation: CBS, NBC och ABC. Jag har här tagit med den bit från vardera kanalens nyheter som handlade om Trästockfestivalen. De hör alla hemma den 18 augusti, måndagen efter festivalens slut. De är varandra rätt olika, men alla nämner att de många hundra tusen besökande ungdomarna betedde sig mycket fint, helt oväntat och tvärt emot vad de dystra siarna hade förutspått.

Klicka här för CBS med ankaret Walter Cronkite, klicka här för NBC utan ankare, och klicka här för ABC med ankaret Howard K Smith. Den sistnämnde drog i sin kommentar en festlig slutsats av den enorma trängseln på rockmusikfestivalen. Den tjänade som en manifestation av att världen, så som i långa tider hade förutsagts, nu hade blivit överbefolkad. Badstränder, hotell, transportmedel, överallt var det numera fullt med folk. Hans egen senaste 45-minuters flygning till Washington tog i stället tre timmar. Fabrikerna förpestade luften alltmer, det blev bara värre vecka för vecka, och allt detta gjorde att livets kvalitet för alla nu var på väg utför. Allt gott man kunde göra för folk var lönlöst, om inte överbefolkningen kunde hejdas. – Kom nu ihåg att han sade detta år 1969!

Slutligen har jag funnit en inspelning från 2011, alltså en god bit efter Trästocksfestivalen. Den visade sig vara en mycket väl sammansatt översikt av 1960-talets miljöströmningar och aktuella världshändelser, alltså bakgrunden till att en halv miljon av Amerikas ungdomar strömmade till festivalen och resten av dem önskade att de också hade kunnat vara med. Klicka här för denna fina video. Den går igenom sitt material med en sådan frenesi att den måste ses flera gånger om man vill få i sig det rika materialet. Så klicka gärna här en gång till, och kanske ännu några gånger.

Även om Trästocksfestivalens förfärliga eftermiddagsstorm på söndagen inte berörde oss som var kvar i Nya York, så var vädret även där mestadels regnigt och trist. Det var absolut inte något väder för Riisparken och inte ens för arkitektur i Brooklyn. Vad vi gjorde i stället var så föga intressant i jämförelse med konserten på Vitsjöängarna att det inte ens kan nämnas här.

Published in: on 2013/07/22 at 07:25  Kommentera  

Inlägg 1.881: 15 -18 aug 1969

Trästockfestivalen del 14

Här har jag samlat en del bilder från själva konserten. De kommer alla från internet – Elliot Tiber var inte på festivalplatsen och kunde därför inte bidra med egna bilder av den i sin bok. Jag har lagt in bilderna i tidsföljd från fredagen till måndagen så gott jag har kunnat.

FREDAGEN

Publiken och scenen, Trästockfestivalen, Fredagen, Vitsjö, 1969 (internet)

Publiken och scenen, Trästockfestivalen, Fredagen, Vitsjö, 1969 (internet)

Öppningsceremonin, Trästockfestivalen, Fredagen, Vitsjö, 1969 (internet)

Öppningsceremonin, Trästockfestivalen, Fredagen, Vitsjö, 1969 (internet)

Detalj av publiken i skymningen, Trästockfestivalen, Fredagen, Vitsjö, 1969 (internet)

Detalj av publiken i skymningen, Trästockfestivalen, Fredagen, Vitsjö, 1969 (internet)

LÖRDAGEN

Detalj av publiken mellan akterna, Trästockfestivalen, Lördagen, Vitsjö, 1969 (internet)

Detalj av publiken mellan akterna, Trästockfestivalen, Lördagen, Vitsjö, 1969 (internet)

Publiken, Trästockfestivalen, Lördagen, Vitsjö, 1969 (internet)

Publiken, Trästockfestivalen, Lördagen, Vitsjö, 1969 (internet)

Publiken mellan akterna, Trästockfestivalen, Lördagen, Vitsjö, 1969 (internet)

Publiken mellan akterna, Trästockfestivalen, Lördagen, Vitsjö, 1969 (internet)

SÖNDAGEN

Publiken och scenen, Trästockfestivalen, Söndagen, Vitsjö, 1969 (internet)

Publiken och scenen, Trästockfestivalen, Söndagen, Vitsjö, 1969 (internet)

Detalj av publiken, Trästockfestivalen, Söndagen, Vitsjö, 1969 (internet)

Detalj av publiken, Trästockfestivalen, Söndagen, Vitsjö, 1969 (internet)

Publiken, Trästockfestivalen, Söndagen, Vitsjö, 1969 (internet)

Publiken, Trästockfestivalen, Söndagen, Vitsjö, 1969 (internet)

Detalj av publiken i gyttjan efter stormen, Trästockfestivalen, Söndagen, Vitsjö, 1969 (internet)

Detalj av publiken i gyttjan efter stormen, Trästockfestivalen, Söndagen, Vitsjö, 1969 (internet)

MÅNDAGEN

Den långsamma avfärden efter Trästockfestivalens slut, Måndagen, Vitsjö, 1969 (internet)

Den långsamma avfärden efter Trästockfestivalens slut, Måndagen, Vitsjö, 1969 (internet)

Published in: on 2013/07/19 at 08:46  Kommentera  

Inlägg 1.880: 15 – 17 aug 1969

Trästockfestivalen del 13

DE FAKTISKA KONSERTTIDERNA UNDER FREDAGEN DEN 15 AUGUSTI 1969

17.07-19.00  Richie Havens (sjöng sin sång ‘Frihet’) och festivalens öppningsceremoni

19.10-19.20 Swami Satchidananda: Invokationen för festivalens början

19.30-20.10 Sweetwater

20.20-21.15 Bert Sommer

21.20-21.45 Tim Hardin

22.00-22.35 Ravi Shankar (fortsatte att spela i regnet)

22.50-23.20 Melanie

23.50-00.25 Arlo Guthrie

00.55-02.00 Joan Baez (sex månader havande)

DE FAKTISKA KONSERTTIDERNA UNDER LÖRDAGEN DEN 16 AUGUSTI 1969

12.15-12.45 Quill

13.00-13.30 Country Joe McDonald (också med på söndagen klockan 18.30 – 20.00)

14.00-14.45 Santana

15.30-15.55 John Sebastian

16.45-17.30 Keef Hartley Band

18.00-18.30 The Incredible String Band

19.30-20.30 Canned Heat

21.00-22.00 Mountain

22.30-00.05 Grateful Dead

00.30-01.20 Creedence Clearwater Revival

02.00-03.00 Janis Joplin med The Kozmic blues Band

03.30-04.20 Sly & the Family Stone

05.00-06.05 The Who (med kort upphåll för Abbie Hoffman)

08.00-09.40 Jefferson Airplane

DE FAKTISKA KONSERTTIDERNA UNDER SÖNDAGEN DEN 17 AUGUSTI 1969

14.00-15.25 Joe Cocker and the Grease Band

         Uppehåll för mindre tromb och ösregn med åsksmällar

18.30-20.00 Country Joe and the Fish

20.15-21.15 Ten Year After

22.00-22.50 The Band

00.00-01.05 Johnny Winter

01.30-02.30 Blood, Sweat & Tears

03.00-04.00 Crosby, Stills, Nash & Young

06.00-06.45 Paul Butterfield Blies Band

07.30-08.00 Sha Na Na

09.00-11.10 Jimi Hendrix, Gypsy Sum & Rainbows

Published in: on 2013/07/19 at 08:03  Kommentera  

Inlägg 1.879: 15 – 17 aug 1969

Trästockfestivalen del 12

När fredagsmorgonen kom, samlades ett dussin av festivalens bittraste motståndare tillsammans med sina hustrur utanför El Monaco för att, så som de hade hotat, stoppa trafiken till festivalen. Alldeles vid vägkorsningen invid motellet trängde de sig ut i röran av folk och stillastående bilar på vägen och höll upp vita papptallrikar fullklottrade med sådana paroller som denna, skrivna med kulspetspenna: ”Festivalen inställd på order av Vitsjös fullmäktige! Lämna Vitsjö omedelbart!”

Om trafiken hade rört sig hade ingen i bilarna haft en chans att hinna läsa vad som stod på tallrikarna, men nu stod bilarna stilla i trängseln. Det satt inga människor kvar i bilarna. Demonstrationen drunknade alltså i den allmänna villervallan.

Ingen bensin kvar, inga pannkakor kvar, Vitsjö, 1969 (ur Elliots bok)

Ingen bensin kvar, inga pannkakor kvar, Vitsjö, 1969 (ur Elliots bok)

Delstatens myndigheter hade på egen hand lagt in en hel del nödfallsfunktioner, mestadels skötta av hemvärnspatruller. Akuta sjukdomsfall och drogöverdoser fraktades ut från det blockerade området i sjukhelikoptrar. Dessa kallades till platsen via radio från hemvärnsmän som var strategiskt utplacerade i folkmassorna.

Den blockerade vägen till festivalsområdet gjorde att mängder av folk, särskilt ungdomar, aldrig kom till konserterna utan tillbringade hela sin tid i Vitsjö runt motellet. Vädret som hade varit hyggligt började surna till när själva festivalen startade. Det var omväxlande skurar och duggregn under både fredagen och lördagen. Efterhand förvandlade allt detta regnvatten i samspel med hundratusentals kängor grässlänterna runt scenen till ett bad av gyttja. Söndagen var rätt fin fram till klockan 15.30, då en plötslig storm, troligen med en mindre tromb i mitten, svepte rätt genom området med orkanvindar, ösregn och åska. Den akuta stormen varade bara i en kvart men skapade stor förödelse där den hade dragit fram. Alla mindre ting, som tillfälliga anslag och skyltar flög till väders. Medan konserterna dittills hade pågått i stort sett utan hänsyn till vädret, blev det ett tre timmars avbrott under stormen – mikrofoner och andra nödvändiga scenattiraljer hade blåst bort och måste ersättas. Men sedan blev det igen helt klar himmel och ingen som helst blåst. Söndagens konsert kom inte att avslutas förrän klockan 11.10 på måndagens förmiddag.

Trästockaffisch från Vitsjötiden, 1969 (internet)

Trästockaffisch från Vitsjötiden, 1969 (internet)

Utan några biljettintäkter efter onsdagen blev Trästockfestivalen en brakförlust för de fyra killarna som organiserade och producerade det hela. Men de hade gett världen dess största rockmusikkonsert genom tiderna. Och den möjliggjorde Elliot Tibers dröm om att få lämna motell El Monaco och ge sig ut i världen för att göra vad han ville med sitt liv.

Published in: on 2013/07/19 at 07:56  Kommentera  

Inlägg 1.878: 15 aug 1969

Trästockfestivalen del 11

Elliot kunde bara överblicka hur det stod till runt sitt motell inne i själva Vitsjö. Men det var likadant överallt i hela trakten. Allra först hade all tillgänglig öppen mark omkring Yasgurs mjölkgård fyllts med parkerade bilar och uppslagna tält.

Ett av tillhållen för festivalgäster utan husrum, Vitsjö, 1969 (internet)

Ett av tillhållen för festivalgäster utan husrum, Vitsjö, 1969 (internet)

Sedan hade turen kommit till den sex kilometer långa vägstumpen dit från Vitsjö. Allt utrymme vid sidorna om den vägen utnyttjades helt av parkerade bilar. Där de kunde köra ut på ängarna vid sidan hade de gjort det också. Och när vägens enda fil i mitten slutade att röra sig hade folk helt enkelt tagit sitt tält ur bilen och bosatt sig på ett fält i närheten. Dessa övergivna bilar mitt på vägen gjorde festivalplatsen tillgänglig enbart med helikopter – eller till fots.

Med bilen fast på vägen bodde en del festivalgäster i sina tält någonstans, Vitsjö, 1969 (ur Elliots bok)

Med bilen fast på vägen bodde en del festivalgäster i sina tält någonstans, Vitsjö, 1969 (ur Elliots bok)

Framemot fredagen var ett femtiotal kilometer av allmän landsväg i trakten mer eller mindre blockerad för trafik. Den stora tillfartsvägen till Vitsjö, en tvåfilig 15 kilometers slingrande landsväg från länshuvudstaden Monticello, var helt tillkorkad av övergivna bilar under en hel veckas tid.

Det första som hade byggts, en månad i förväg, var ett stadigt staket runt själva festivalområdet, och det var avsett för en publik på 50.000. Biljettförsäljningen, kombinerad med trafikträngseln gjorde att uppskattningarna steg till 100.000, 200.000, 500.000 och en miljon, och det gjorde originalstaketet helt meningslöst för sitt ändamål. Det blev nödvändigt att i sista minuten sätta upp ett nytt staket omkring ett mycket större utrymme, nu beräknat för 400.000. Men det måste göras snabbt, så man fick ta till ett enklare  staket gjort av vävd ståltråd – och då blev det därefter.

Tiotals tusen väntande själar fördrev tiden runt det inhägnade festivalsområdet. När det blev bråk om någonting, så räckte inte bevakningspersonalen till. De ansvariga hade varit väl förberedda för en publik på 50.000 och 75.000, men folk anlände dit i horder på tiotusen, och det fanns en gräns för hur mycket tryck som staketet skulle kunna klara av. Det grälades om ockerpriser på förnödenheter, och om otillräckligt med toaletter, dricksvatten och mat. Detta plus alla sorters oförutsedda situationer kunde leda till allvarliga situationer som kunde sluta mycket illa.

Michael Lang gjorde då det enda han kunde göra för att säkerställa sin festival – han sände ut ett meddelande till TV-medierna att allt tillträde till festivalen skulle bli helt gratis.

Published in: on 2013/07/19 at 07:50  Kommentera  

Inlägg 1.877: 15 aug 1969

Trästockfestivalen del 10

På måndagen den 11 augusti steg en grupp av självutnämnda bevakare av Vitsjös ärbarhet in på El Monacos reception och hotade i väl valda ord att på den kommande fredagsmorgonen spärra av landsvägen mellan Vitsjö och festivalplatsen på Yasgurs gård. Återigen dags för Elliot att i panik ringa upp Michael Lang. Han kom genast till El Monaco, och efter en stund inne i radiobolaget NBC:s studio – som händigt nog var inrättad i ett av motellrummen – hade han ordnat till för Elliot att bara en timme senare kunna tala till folket i Nya York och trakten däromkring via NBC:s lokala radiostationer. Elliot skulle uppmana alla, som ville vara med om Trästockfestivalen och kunde komma ifrån redan nu, att genast bege sig till Vitsjö, detta därför att reaktionära krafter hade hotat att senare blockera vägarna dit.

Elliot tyckte att detta var en utmärkt idé. Han gick till studion och talade helt utan manuskript, och detta hade en omedelbar effekt – han väcktes mitt i natten klockan 03.00 av tutande bilar på vägen utanför sitt motell. Vägen var packad med bilar som var irriterade över att trafiken flöt så dåligt. Undra på att den gjorde det – när bilisterna hade nått Vitsjö, så stannade de bilen och visste inte vart de skulle ta vägen och då blev det totalstopp för alla bilar därbakom.

Detta löste sig förstås efterhand, och bilarna fortsatte att välla in hela dagen. Nyheterna rapporterade att den stora motorvägen norrut från Nya York var fullpackad med bilar ända från George Washingtonbron, och de kunde bara krypa fram i trängseln.

Trafiken mitt i natten på infartsvägen, Vitsjö, 12 augusti 1969 (ur Elliots bok)

Trafiken mitt i natten på infartsvägen, Vitsjö, 12 augusti 1969 (ur Elliots bok)

Vitsjö hade plötsligt, tre dagar före festivalen, förvandlats från en sömnig vägkorsning till en oorganiserad campingplats med tusentals unga människor – de sov i sina bilar och tält och husvagnar, eller utsträckta på fält och gräsmattor eller hoprullade i sovsäckar rätt framför El Monacos reception.

Receptionsdörren på El Monaco motell, Vitsjö, 1969 (ur Elliots bok)

Receptionsdörren på El Monaco motell, Vitsjö, 1969 (ur Elliots bok)

Det var folk av alla sorter, det var bilar och tält och campingvagnar. Den lilla, nästan öde vägkorsningen var nu en samlingspunkt för tusentals unga människor i väntan på de stundande konserterna. De simmade i El Monacos simbassäng tillsammans med motellets gäster och använde också duscharna runt om bassängen, men helst badade de nere i Vitsjön, oftast näck till den lokala befolkningens fasa.

Festivalgäster badar i Vitsjön, Vitsjö, 1969 (ur Elliots bok)

Festivalgäster badar i Vitsjön, Vitsjö, 1969 (ur Elliots bok)

Och en del bodde i sina bilar därnere vid badplatsen.

Festivalgäster med sina bilar vid Vitsjön, Vitsjö, 1969 (ur Elliots bok)

Festivalgäster med sina bilar vid Vitsjön, Vitsjö, 1969 (ur Elliots bok)

De köpte alla sina biljetter till festivalen i El Monacos reception, och sedan höll de till ute i byn där de lugnt och stilla droppade sin LSD och vad andra droger de hade med sig, köpte vad mat de kunde få tag i – tills den tog slut – och spelade på sina gitarrer och trummor dygnet runt. Vitsjö hade plötsligt förvandlats till en helt annan sorts samhälle.

Published in: on 2013/07/19 at 07:37  Kommentera  

Inlägg 1.876: 15 aug 1969

Trästockfestivalen del 9

Michael Lang gav inte upp. Nu fick han övergå till en annan metod för att hålla festivalen vid liv. Han försåg sig med en lista över alla medlemmarna i fullmäktige och hur de hade röstat i frågan. Sedan lät han någon ge Elliot i uppdrag att sent följande kväll gå ner till en brygga i Vitsjön och därifrån med en passagerare sittande bakom sig ro en eka genom nattdiset ut till mitten av sjön. Där skulle han vända om och ro tillbaka till samma brygga. Detta skulle han göra en gång i kvarten, var gång med en ny passagerare.

Eka med två skepnader nattetid (internet)

Eka med två skepnader nattetid (internet)

Under hans roddarbänk skulle det sitta tretton välfyllda kuvert fasttejpade, och varje passagerare skulle komma att ta med sig ett av dem vid landstigningen. Men Elliot skulle helt koncentrera sig på att manövrera båten – han hade ingenting att göra med kuverten och inte heller med passagerarna. Han skulle inte tala med dem. ja inte ens titta på dem.

Detta var mystiskt alltihop. Elliot misstänkte att det var något fuffens på gång, men han var alldeles för oroad av tanken på att förlora festivalen för att bry sig om sådana betänkligheter.

Hela proceduren gick som smort. Efter bara ett par minuter kom det en mörkklädd figur ner till bryggan och steg i båten utan att säga ett ord, och när han steg i land hade han ett kuvert i handen. Sedan gick det några minuter, och då kom det en annan man för att åka med. På så sätt fortgick det tills den nionde passageraren steg i båten, sade att han inte skulle åka med ut och att det inte skulle komma några flera, tog alla de kvarvarande kuverten och förvann med dem i nattmörkret.

Nästa dag upphävde fullmäktige enhetligt annulleringen av Elliots konst- och musiklicens. Nu gällde den igen.

Biljetterna till festivalen gick åt som smör i biljettcentralen på El Monaco. De såldes en och en, i buntar till till kiosker, och i hela paket till musikaffärer.

Borta vid Max Yasgurs mjölkgård hade det smällts upp massor av tillfälliga byggnader, kiosker och tält för att stå en hundratusenhövdad publik till tjänst. Elliot själv var för upptagen med sitt motell för att ha tid att komma dit bort och se hur det såg ut, så allt han fick höra var rapporter från andra. En vecka före festivalens början flyttade hela Woodstockkontingenten från El Monaco till Yasgurs mjölkgård för att vara rätt i händelsernas centrum.

Max Yasgurs mjölkgård, Vitsjö, 1969 (ur Elliots bok)

Max Yasgurs mjölkgård, Vitsjö, 1969 (ur Elliots bok)

Det betydde att Elliot nu kunde hyra ut alla motellets rum till andra gäster. Och det fanns gott om folk att hyra ut dem till – hela tiden strömmade det till folk som ville vara säkra på att inte missa konserterna. Mestadels hade de ingenstans att bo, de få motellen var redan fullpackade, så alla rummen på El Monaco snappades upp så gott som omedelbart.

Published in: on 2013/07/19 at 07:24  Kommentera  

Inlägg 1.875: 15 aug 1969

Trästockfestivalen del 8

Visst gick det bra – de kunde få så många rum de behövde! Det slutade med att Woodstockfestivalen tog över största delen av motellet under veckorna fram till festivalens slut. El Monaco blev därmed Trästockfestivalens högkvarter, och Elliot fick betalt för alltihop i förväg. Dessutom sade Michael rätt ut att han säkert inte skulle använda alla rummen under hela den tiden, så när de inte behövde sina rum längre kunde Elliot gärna få hyra ut dem till andra gäster. Det spelade ingen roll att han då skulle få dubbelbetalt för rummen. Oroa dig inte för den saken – ta det bara lugnt!

Inom bara några timmar hade Lang fått dit telefonbolagets bilar för att installera telefoner för alla sina medhjälpare. I receptionen installerade de också sex telefoner, eftersom festivalen skulle sälja sina biljetter där – det började ringa frenetiskt med en enda gång. Och dessutom satte de upp tio telefonhytter för allmänheten rätt utanför motellet. Elliot hade under tretton års tid utan framgång försökt att få dit en enda telefonhytt, men nu gick det bra.

Siffrorna i pressen skrämde vettet ur lokalbefolkningen i Vitsjö. Att det skulle komma 50.000 otvättade, svärjande och osedliga hippies till deras stillsamma lilla by tyckte de var vedervärdigt, och när siffran snabbt steg till 75.000 och 100.000 gick det inte alls. Visserligen såg vissa rörelseidkare, såsom motell och restauranger, fram emot en livlig och lönande tid, men ‘vanligt folk’ satte sig helt på tvären. Inom kort kallade fullmäktige till ett möte i avsikt att annullera Elliots konst- och musiklicens, på vilken hela denna förskräckliga tillställning vilade.

I panik kontaktade Elliot då Michael om detta. Denne skickade då en hel delegation av jurister och specialister till Vitsjö för att närvara vid fullmäktigemötet. Debattinläggen blev därmed inte alls så ensidigt fientliga som fullmäktige hade väntat – alla vilda attacker på den depraverade festivalen bemöttes med sakliga argument för alla fördelarna av en festival. De fullmäktige fick därför avsluta mötet utan att ha fattat något beslut i frågan. Elliots och Trästockfestivalens licens fortsatte att gälla.

Men fullmäktige utlyste ett nytt möte i samma ärende redan ett par dagar senare, och nu utan förannonsering. Utan störande motargument hade de nu fria händer att göra vad de ville och röstade då för annullering av den viktiga licensen. Och utan den kunde Trästockfestivalen inte hållas i Vitsjö!

Published in: on 2013/07/19 at 07:15  Kommentera  

Inlägg 1.874: 15 aug 1969

Trästockfestivalen del 7

När de lämnade restaurangen hörde de den lokala radiostationen annonsera en pinfärsk nyhet: ”Detta har just kommit in. Michael Lang, producenten för Trästockfestivalen, träffar just nu på DeLeos restaurant i Vitsjö samman med Elliot Tiber från El Monaco motell och Max Yasgur från Yasgurs mjölkgård. De diskuterar planer på att flytta Trästockfestivalen till Vitsjö.”

Alla bara log när de hörde detta – fast inom sig ville Elliot gå tillbaka till bordet för att ta tillbaka drickspengarna som han hade lämnat för servitrisen. som helt uppenbart var den som hade rapporterat nyheten till radiostationen. Såpass rädd var han för att denna publicering skulle slå sönder överenskommelsen.

När Elliot kom tillbaka till El Monaco ringde Max. Panik!

”Jag har just hört mig om och fått höra att det kommer att bli 15.000, kanske 20.000 personer per dag. Det passar mig fint, men då måste jag också höja mitt pris från 250 kronor till 25.000 kronor per dag. Det kommer att kosta en massa att återställa marken efter så mycket folk.”

När Elliot talade om detta för Michael, så hade denne inget problem med den saken. Ingenting att oroa sig för. Ta det lugnt!

Nästa dag, den 16 juli, rapporterade radio och tidningar att det redan hade sålts 50.000 biljetter till festivalen. Max höjde då sitt pris till 250.000 kronor för de tre dagarna och lade dessutom till några småposter som garanti för återställande av markerna till vad de hade varit, arrangemang för sjukvård, och så försäkringar för vad det nu var. Även detta gick hem hos Michael. Han ringde ett par samtal och så var den saken ordnad.

Elliots pappa kopplade till en extra telefon på hotellets enda linje, så att Michael Lang skulle få ha sina samtal i viss mån privata, en gest som denne verkligen uppskattade.

Livet på El Monaco motell och i hela området runt Vitsjö förändrades med en gång. Festivalens folk behövde gott om kontors- och bostadsrum på platsen. Michael undrade om El Monaco kunde avvara 10, kanske 20, möjligen 30 av rummen för sin personal fram tills festivalen var över? Skulle det gå bra?

Published in: on 2013/07/19 at 07:12  Kommentera  

Inlägg 1.873: 15 aug 1969

Trästockfestivalen del 6

”Bara en bit bort här längs vägen. Det är han som förser mig med mejeriprodukter. Han heter Max Yasgur. Det är möjligt att han skulle vilja hyra ut sin mark till dig. Han har bara en massa betande kor där just nu. Han har mycket mark ledig för din konsert. Och när jag tänker på det, så sluttar hans fält neråt i en halvcirkel liksom i en amfiteater. Jag ska ringa upp Max.”

Elliot sprang in till motellets telefon och fick tag i Max. Han började med att påminna Max om hur mycket denne gillade konst och musik och hur han så fint hade försett El Monacos teaterpublik med glass när det begav sig.

”Om du kan låta mig använda dina marker för en musikfestival, så kan du rädda mig från att lämna över El Monaco till banken och mina föräldrar från att behöva tvätta lakan nånstans i Miami. Jag skulle till och med kunna tredubbla min stående order på mjölk och sur grädde. Max? Säg ja, är du snäll!”

”Naturligtvis, Elliot. Augusti är så stilla här. Du känner mig, jag älskar musik. Ta med dig dina vänner och kom över hit, så vi får pratas vid!

Så limousinerna körde de sex kilometrarna till Yasgurs gård med alla de inblandade. De dräglade när de såg de öppna fälten med ‘amfiteatern’ längst ner. Sluttningen och platsen för en eventuell scen var som gjorda för en musikfestival.

Max Yasgurs betesfält föreslaget för konsert med scenen därnere, Vitsjö, Nutid (internet)

Max Yasgurs betesfält föreslaget för konsert med scenen därnere, Vitsjö, Nutid (internet)

”Max, de här killarna behöver marken för en tredagars konsert. De måste börja arbeta på platsen redan i morgon, för artisterna är inbokade för den 15 till 17 augusti, och det är så mycket som måste göras innan dess.”

Elliott höll på att explodera av spänningen: ”Max, tänk på att du skulle få ensamrätt till att förse 10.000 musikälskare med mjölk och ost och yogurt!”

Max Yasgurs mjölkgård, Vitsjö, 1968 (internet)

Max Yasgurs mjölkgård, Vitsjö, 1968 (internet)

Max nickade bifall. De åkte alla iväg till DeLeos restaurant tvärsöver gatan från El Morocco för att diskutera detaljerna över lunch. Max pratade vitt och brett om Elliots tidigare försök till att sprida kultur i Vitsjö – konstutställningen längs vägkanterna, teaterföreställningarna bakom motellet, det fina urvalet av klassisk musik på motellets grammofon: ”Ni killar är lyckliga att ha Elliot med er.”

”Skulle 250 kronor om dagen för de tre dagarna vara acceptabelt?” undrade Max. ”Elliot, jag vet hur du har kämpat i alla år med dina festivaler, och alla vet att du alltid hamnade på minus”, malde han på.

Max Yasgur och Michael Lang skakade hand om affären.

Published in: on 2013/07/19 at 07:09  Kommentera  

Inlägg 1.872: 15 aug 1969

Trästockfestivalen del 5

Elliot kopplades genast till Michael Lang. Utan några som helst åthävor frågade denne var Vitsjö låg någonstans – sådär en 40 kilometer norr om Wallkill.

”Har du nån jävla gräsmatta?” frågade Michael Lang. ”Har du nåra jävla vita lakan?”

”Lägg ut dina jävla lakan i ett kors på gräsmattan, så kommer vi dit om en kvart.”

Och där kom den första helikoptern i Vitsjös historia och landade mitt bland El Monacos flygande lakan. Ut steg en ung man med en mopp av vilt, långt, lockigt hår, klädd i väst, utan skjorta, i ett par utsvängda byxor och med bara fötter. Någonstans gömt i allt håret skymtade ett rart, pojkaktigt ansikte med ett enda stort leende. Med sig hade han en ung kvinna med en långhårig knähund och två unga, hippa medhjälpare.

Efter några snabba välkomstritualer ville Michael först av allt se licensen. Eliott hade den redo, och den var perfekt – Elliot Tiber på El Monaco hade tillstånd att hålla en konst- och musikfestival i Vitsjö under år 1969. Eliott försäkrade Michael att han hade hela handelskammaren bakom sig i sitt stöd för Trästockfestivalen, så att samma sak som i Wallkill inte kunde hända här.

Nu ville Lang se de tolv tunnland mark som El Monaco hade att erbjuda. Vid det laget hade redan flera limousiner anlänt med diverse medlemmar av Langs stab. De hade alla sina olika sätt att bedöma hurpass väl motellets tomtmark skulle duga för deras planerade Trästockfestival.

Ack, det gick inte bra. Nära byggnaderna var marken fin, men längre bort blev det mer och mer sumpigt och omöjligt. Tiden skulle inte räcka till för att dränera marken eller ens att fylla den med cement – El Monacos ägor dög helt enkelt inte för ändamålet.

Var det då dags att ge upp, både för Trästockfestivalen och för Elliot Tiber? I den situationen kom Elliot att tänka på motellets lokale mjölkleverantör Max Yasgur. När hela sällskapet med hängande huvuden var på väg mot helikoptern och bilarna, så hojtade Elliot till Lang: ”Du Mike, jag har en granne som har jättestora ägor. Han har en lantgård på mer än hundra hektar!”

”Var då? Vem då?”

Published in: on 2013/07/19 at 06:58  Kommentera  

Inlägg 1.871: 15 aug 1969

Trästockfestivalen del 4

Under ett veckoslut i juni, när Elliot som vanligt var inne i Nya York, dels för att tjäna pengar på inredningsuppdrag och dels för att roa sig i Greenwichbyn, så råkade det sig att han var inne på baren Stenväggen den 27 juni och därvid hamnade rätt i den misslyckade polisrazzian och fick alltså själv vara med om detta äventyr.

Efter den upplevelsen höll sig Elliot naturligt nog borta från Nya York och koncentrerade sig helt på att rädda El Monaco för sina föräldrar. Banken hotade nämligen familjen med utmätning och konkurs om den inte fick full betalning i mitten av augusti.

På tisdagsförmiddagen den 15 juli lade Eliott märke till en notis i den lokala Catskillstidningen Times Herald Record. Trästockfestivalen hade helt sonika kastats åt sidan av staden Wallkill: ”Efter att arrangörerna hade lagt ner mer än 10 miljoner kronor på att bygga en scen och skaffa toaletter, vattenledningar, vägar, och all scenutrustning, så beslöt stadens fullmäktige att de inte ville låta en massa smutsiga hippies få förstöra Wallkill, bla-bla-bla. Wallkills befolkning ville inte låta sig bli överkörd av tusentals drogade, sexgalna rockmusikfantaster, bla-bla-bla.”

Staden tog alltså tillbaka sin festivallicens, och utan den kunde det inte bli någon Trästockfestival. Hundratals lastbilar med material för festivalen var redan på väg till Wallkill, och tusentals arbetare av alla slag skulle bli strandsatta. Producenten tänkte förstås stämma staden för att få ersättning för sina investeringar, men om han inte kunde finna något annat ställe för festivalen inom 24 timmar så skulle det bli pannkaka av alltsammans.

Elliot hörde Messias knacka på motellets dörr. En musikfestival behövde ett hem och en licens. Han hade ett hem och han hade en licens. Var det möjligt att en ängel hade blivit sänd från himlen med Trästockfestivalen till honom precis nu under El Monacos kritiska dagar?

Han ringde genast till Michael Lang, producenten för Trästockfestivalen.

”Känner ni Michael?”

”Nej, jag känner honom inte och han känner inte mig. Jag är ordförande i Vitsjö handelskammare och ägare av El Monaco Internationella Semesterparadis i Vitsjö. Jag har en giltig licens för en konst- och musikfestival, och jag har också tolv tunnland mark på motellets ägor, som Trästockfestivalen omedelbart kan få disponera.”

Published in: on 2013/07/19 at 06:55  Kommentera  

Inlägg 1.870: 15 aug 1969

Trästockfestivalen del 3

De sökte då intensivt efter andra platser där de skulle kunna hålla till och hittade efterhand en äng på 120 hektar i Wallkill, en liten industristad en bit närmare Nya York. Där skulle de med lätthet kunna ta emot en publik på 50.000 personer, som de nu drömde om att kunna locka dit. Stadens myndigheter var glada att ge dem licens för en tre dagars konst- och musikfestival.

Trästockaffisch från Wallkilltiden, 1969 (affisch)

Trästockaffisch från Wallkilltiden, 1969 (affisch)

Elliot Tiber följde pressnotiserna om denna rockfestival med ett visst intresse. Han hade växt upp i Brooklyn i enkla förhållanden, och när hans föräldrar tröttnade på slitet i sin lilla järnhandel och köpte sig ett motell uppe Catskillsbergen, så bodde han plötsligt i den lilla byn Vitsjö (eng. White Lake). Motell El Monaco hade en stor tomt på över 6 hektar och skulle därför med tiden lättvindigt kunna byggas till efter behov.  Detta motell skulle nu ge familjen sitt levebröd och fortsätta att tjäna som sysselsättning under pensionsåren.

Elliot tillbringade dock mycket av sin tid inne i Nya York, där han utbildade sig i konstnärlig riktning, bland annat som inredningsarkitekt. Och i Nya York höll han mycket till i Greenwichbyn, där han levde ett anonymt bögliv tillsammans med kändisar som Truman Capote, Tennessee Williams, Andy Warhol och Robert Mapplethorpe.

Det visade sig snart att motellköpet tyvärr hade varit en dålig investering. På 1960-talet började folk överge Catskillsbergen som semestermål (se inlägg 409-411) och i stället flyga till exotiska ställen, som Florida och Europa. Elliot var med i den lokala handelskammaren som dess ordförande för att med alla metoder söka vända trenden uppåt, och han försökte år efter år att med olika medel dra folk till Vitsjö och därmed som gäster på motellet.

Skyltar vid infarten till El Monaco, Vitsjö, 1969 (ur Elliots bok)

Skyltar vid infarten till El Monaco, Vitsjö, 1969 (ur Elliots bok)

 Han provade med teaterpjäser, musikaler, bensprattel – ingenting hjälpte mer än högst tillfälligt. Han hade till och med skaffat sig en licens för att kunna försöka sig på en liten kammarmusikfest utomhus på motellets stora tomt.

Motellet låg väl till i korsningen av två större landsvägar, men det var inte mycket trafik på någondera av dem längre. De alltmer växande lånen på motellet måste amorteras, och år 1969 såg det mera hotfullt ut än någonsin.

Published in: on 2013/07/19 at 06:52  Kommentera  

Inlägg 1.869: 15 aug 1969

Trästockfestivalen del 2

Eliott var i min egen ålder, och Dan berättade för mig att han hade varit intimt engagerad i just denna rockkonsert, inte som artist utan mera som ett ad hoc festivalproducentbiträde. Det var hans förtjänst att den konserten inte spårade ur och blev till pannkaka utan i stället blev till den största och mest kända rockmusikkonserten genom tiderna.

Eliott Tibers liv hade bokstavligen ändrat riktning och innehåll av just denna rockkonsert. Genom att jag på så sätt nu för bara några år sedan blev personlig vän med denne man och därmed också blev bekant med denna för mig tidigare helt obskyra tillställning, så kommer jag nu att sätta på pränt en hel del mer om denna rockmusikkonsert år 1969 än vad jag annars hade gjort.

Elliot Tiber hade år 2001 skrivit ihop en mycket rolig – och troligen även delvis sann – bok som hette Trästockdeliriet (eng. Woodstock Delirium). I den berättar Elliot om hur han själv helt oförhappandes råkade bli en del av denna rockmusikkonsert – och hur han med all sannolikhet kom att rädda den från en överhängande förintelse .

Boken 'Trästockdeliriet', 2001 (bokomslag)

Boken ‘Trästockdeliriet’, 2001 (bokomslag)

Det var  en grupp på fyra unga män med intresse för rockmusik och med en massa pengar till förfogande som på vintern 1969 lekte med tanken på att arrangera en liten rockmusikkonsert i en by som hette Trästock (eng. Woodstock) uppe i Catskillsbergen – strax ovanför Kingston. Där kunde de använda en inspelningsstudio med salong för en konsert inför en kräsen och exklusiv publik, kanske under ett helt veckoslut, med olika första klassens band och många kända artister.

Idén växte till sig och utvecklades snart nog till en kombinerad konst- och rockmusikfestival, hållen på och runt en liten utomhusarena inne i Trästock, fortfarande för en penningstinn publik för att få det att bli till en lyckad affär. De hade till en början svårt med att få tag i villiga rockband av hög klass, men så snart de i april 1969 hade lyckats skriva ett kontrakt med ett nystartat men välkänt band, Creedence Clearwater Revival, för 50.000 kronor, så hoppade många toppklassade rockband in. Efter bara några dagar av detta förstod arrangörerna att den lilla arenan i Trästock inte skulle räcka till.

Rockmusikbandet Creedence Clearwater Revival (internet)

Rockmusikbandet Creedence Clearwater Revival (internet)

Published in: on 2013/07/19 at 06:45  Kommentera  

Inlägg 1.868: 15 aug 1969

Trästockfestivalen del 1

Mindre än en månad tidigare hade Amerikas allt överväldigande nyhetsämne varit erövrandet av månen. Astronauterna hade nu äntligen kommit tillbaka ‘på riktigt’ – det vill säga släppts ut ur sin tre veckors karantän – och det var hög tid för människorna att återgå till sina privata liv under sommaren.

Men knappast hade Broadway sopats rent från pappersskräpet efter astronauternas klickremsparad, innan nästa riksomfattande nyhetevenemang dök upp. Det var en rockmusikkonsert. Hur reagerade Ed och jag på den nyheten?

  • Stenväggskalabaliken den 28 juni ägde rum bara 0,2 kilometer hemifrån, och vi missade den helt och hållet.
  • Månlandningen den 20 juli ägde rum hela 384.000 kilometer hemifrån, och vi var engagerade i den dygnet runt utan att stänga av TV:n.

Vårt intresse för vad som hände stod alltså i motsatt korrelation till avståndet från vår bostad. Enligt den regeln var det då helt naturligt att när

  • Rockmusikkonserten den 15 augusti ägde rum 120 kilometer hemifrån, så tog vi del av  nyheterna om den med en gäspning.

Nu hade varken Ed eller jag något utpräglat intresse för rockmusik. Efter alla de söta schlagersånger som musikaliskt hade dominerat min ungdomstid – och någon liknande musikform, måhända litet mera amerikansk, hade dominerat Eds – så hade popmusiken under de senaste tio åren övergått till vad som gement kallades rock, kanske mest när Beatlesgruppen dök upp i början av 1960-talet (se inlägg 168). Den sortens musik spelades nu överallt – utom möjligen i hissar – och vi hörde rockmusik från alla håll, men vi närde inget direkt intressse för den. Detta var anledningen till att vi inte spetsade öronen det minsta inför de alltmer påträngande nyheterna om just denna rockmusikkonsert.

Uppemot trettiofem år efter denna konsert hade jag i mitt hem i Palm Springs besök av en god vän från Nya York vid namn Dan Hogan. Vi var en dag ute på stan, och där råkade Dans ögon falla på ett för honom bekant ansikte sittande med en kopp kaffe på Starbucks trottoarservering. Ansiktet hörde till Elliot Tiber, och de hade varit goda vänner i Nya York. Vi satte oss ner hos honom, och Dan och jag fick veta att Elliot just hade köpt sig ett hus i Palm Springs och ämnade stanna i det för gott.

Published in: on 2013/07/19 at 06:38  Kommentera  

Inlägg 1.867: 12 – 13 aug 1969

Månlandningsklickremsparaden

Det hade dittills gått så hyggligt för mig i mina aktieaffärer, att en förlust sådan som den just upplevda inte avskräckte mig ett dugg från att fortsätta med att alltid ersätta sålda aktier med andra. Så var det också nu, trots att marknaden var mycket nedåtriktad. Köpa, köpa, köpa – vad ska jag köpa?

Mitt statistiska system pekade ut Alaska Interstate, och det spelade som alltid ingen roll vad de sysslade med. De existerade bara för att tjäna pengar för mig – och det räckte egentligen. Med jättestora maskiner utförde Alaska Interstate grovarbetet vid byggandet av sådant som vägar, dammar, oljerör och fabriker.

Ett större jobb för Alaska Interstate (internet)

Ett större jobb för Alaska Interstate (internet)

Dessa var nödvändiga och för mig helt ofattbart stora uppgifter, och de måtte vara lönande – ingen annan kunde tänkas ge sig på sådana tunga och krävande jobb.

Ett mindre jobb för Alaska Interstate (internet)

Ett mindre jobb för Alaska Interstate (internet)

Och allt detta försiggick uppe i delstaten Alaska, där allt var vilt och oansat. En spännande investering! Jag höll tummarna och köpte mig 60 aktier i detta äventyr för 10.796 kronor. Pengarna rullade vidare.

Dagen efter mina finansspekulationer var det vild yra på Broadway. Det var en klickremsparad för de nyaste astronauterna Neil Armstrong, Buzz Aldrin och Michael Collins i Apollo 11, och det var bara ett halvår efter samma sorts parad för astronauterna  i Apollo 8, den som cirklade runt månen under julen 1968 (se inlägg 1.625).

De tre astronauterna hade bara tre dagar tidigare släppts ut ur sin karantän, så för dem var nog paraden lika spännande som den var för oss andra. Då de under tre veckors tid inte hade utvecklat några mystiska sjukdomar förorsakade av okända smittoämnen på månen, så ansågs de vara säkra nog att få beblanda sig med oss oskyldiga jordvarelser.

Efter dessa tre veckor i stillhet hade de nu ett hektiskt schema med allehanda arrangemang för att propagera för flera månresor. Här har de samlats runt en månglob, något som jag inte ens visste att det existerade.

Besättningen på Apollo 11, Armstrong, Collins, och Aldrin, invid en månglob, 1969 (internet)

Besättningen på Apollo 11, Armstrong, Collins, och Aldrin, invid en månglob, 1969 (internet)

Och här kom de nerför Broadway, med om möjligt mera konfetti och serpentiner dalande över paraden. Nu firade man ju faktiskt kulmen på alla förberedelser under åtta hektiska år.

Klickremsparad för besättningen på Apollo 11, New York, 1969 (internet)

Klickremsparad för besättningen på Apollo 11, New York, 1969 (internet)

Nya York fick det första – och största – av alla offentliga framträdanden som besättningen på Apollo 11 fick göra. De förtjänade alla hyllningar som de fick ta del av, för det var en krävande uppgift de hade utfört, och även en farlig sådan.

Sigillet för Apollo 11, 1969 (internet)

Sigillet för Apollo 11, 1969 (internet)

Nu visste ingen vad som skulle komma härnäst. Skulle månen utvecklas till en semesterort för gemene man – eller skulle den nu glömmas bort som ett redan uppnått mål?

Published in: on 2013/07/10 at 02:29  Kommentera  

Inlägg 1.866: 2 – 12 aug 1969

Latinstudielugnutnyttjandet

Sommaren 1952 var en intensiv tid för mig ute i Holken. Det gällde för mig att plygga latin, för jag hade bara ett år kvar till studenten, och jag var urdålig på det ämnet. Det behövdes mycket ostört arbete från min sida, och det kunde Holken sannerligen erbjuda. I motsats till år 1948 minns jag ingenting av olympiaden i Helsingfors – kanske jag inte längre hade kvar min lilla kristallmottagare, och någon radio fanns det aldrig i Holken. En del av lärdomarna från sommaren i Holken år 1952 måste ha fastnat inne i huvudet, även om jag fortfarande var mycket osäker i latin när hösten kom. Men när jag vid studentskrivningarna på våren 1953 ögnade igenom latintexten som skulle översättas till svenska, så fattade jag innehållet med en gång, något som aldrig någonsin förr hade hänt under mina fyra år med detta komplicerade språk  (se inlägg 1.149).

Vi hade ett litet utedass med hjärta på dörren därnere intill sjön och litet till höger – i dag undrar jag hur det hade legat till med byggnadstillståndet för det. På senare år, omkring 1954, fick pappa idén att gräva ett hål för en septiktank för att få dasset att sköta sig mera automatiskt, men jag tror inte att det blev fullbordat. Pappa grävde och manliga gäster till Holken grävde, och de var säkert två meter nere i leran. Jag själv deltog inte i detta nöje, för jag var ju vid den tiden utflugen och arbetade på Tylösands Havsbad på somrarna.

Alltsedan tomtköpet hade mina föräldrar umgåtts med Helena Nyberg. Hon var änka och bodde på herrgården Kälkesta i närheten av Halla kyrka ett par kilometer från Holken. Här är en bild av Helena, som jag någon gång tog på hennes veranda.

Helena Nyberg, Kälkesta (cirka 1950)

Helena Nyberg, Kälkesta (cirka 1950)

Och här är också en bild av Ingrid Lindström, antagligen vid samma tillfälle.

Ingrid Lindström, Kälkesta (cirka 1950)

Ingrid Lindström, Kälkesta (cirka 1950)

Även efter familjeflyttet till Örebro år 1955 höll vänskapen i sig, trots att Holken då hade sålts i penningknipan. Det blev förstås glesare mellan besöken, men någon gång om året fortsatte de gamla vännerna med att titta in till varandra.

Allting rasade på börsen, och den 12 augusti gjorde jag mig av med 105 av mina 110 aktier i Buell Industries. Det var dem som jag hade köpt i paniken efter att ha fått så mycket betalt för Parvin-Dohrmanaktierna bara tre månader tidigare. Jag hade betalat 13.070 kronor för dem, och nu fick jag 10.261 kronor, och led alltså en förlust på 2.809 kronor. Kanske jag borde följa med i dagskurserna bättre, så att jag inte behöll aktier på nedgång alltför länge?

Published in: on 2013/07/10 at 02:13  Kommentera  

Inlägg 1.865: 2 aug 1969

Sommarholksupplevelserna

Under det veckoslut då Ed och jag solade oss på stranden i Nya York hade mina föräldrar i Örebro besök av Helena Nyberg och hennes dotter Ingrid Lindström.

Helena och Ingrid med pappa, Skyttegatan, Örebro (1969)

Helena och Ingrid med pappa, Skyttegatan, Örebro (1969)

Det var Helena som någon gång omkring år 1947 hade sålt till mina föräldrar en härlig skogstomt, som låg fint inklämd mellan landsvägen och sjön Yngaren ett tjugotal kilometer utanför Nyköping. Det var mycket svårt att på den tiden få byggnadstillstånd, men pappa kom över tre små byggnadsbaracker, som han lät transportera dit och byggas samman mitt i en brant sluttning ner mot sjön. Den kom att kallas Holken, därför att den nerifrån såg ut som en fågelholk. Jag har ännu inte lyckats hitta någon ordentlig bild på Holken, men här syns golvnivån, ovanför mamma och två besökare och en hög med hundar. Huset låg sannerligen i en sluttande terräng.

Mamma med några besökare, Holken (Cirka 1950)

Mamma med några besökare, Holken (cirka 1950)

De här bilderna visar den lilla terrassen med Holkens utsikt över Yngaren. Det behövdes förstås inte två bilder för att visa terrassen – jag ville bara så gärna få med vovven Atou, en irländsk setter, som var mina föräldrars husdjur i många år – efter min barndoms engelska setter Ena, som blev överkörd i Nyköping år 1946.

Atou på terrasstol, Holken (cirka 1950)

Atou på terrasstol, Holken (cirka 1950)

Atou på terrassen, Holken (cirka 1950)

Atou på terrassen, Holken (cirka 1950)

I Holken hade vår lilla familj varken elektricitet eller telefon eller vatten, men vem behöver sådant? Ingenting var vinterbonat, så man kunde inte vistas där mer än under själva sommaren, men det var just det som stugan var avsedd för. Vi hade en kamin som höll kölden ute under svala sommarnätter, och på den kunde mamma också koka mat. Vatten transporterade vi dit i en 50 liters mjölkflaska av stål i bilens baklucka. Och alltid fanns det något att syssla med för att hålla huset i ordning.

Mamma sysslar med någonting uppe på taket, Holken (cirka 1950)

Mamma sysslar med någonting uppe på taket, Holken (cirka 1950)

Ute i Holken tillbringade jag det mesta av mina tonårssomrar. År 1948 hade jag fått tag i en kristallmottagare, på vilken jag kunde lyssna på direktsändningarna från olympiaden i London.

Kristallmottagare, cirka 1950 (internet)

Kristallmottagare, cirka 1950 (internet)

Apparaten var gjord av plast, den var 15 centimeter stor, och levererade sitt ljud genom hörlurar. Stationen valde man inte genom att bara vrida på knappen – man fick dra ut den, vrida på den, och sedan skjuta in knappen tills en liten spröd metallpinne träffade kristallen inuti på ett lämpligt ställe. Ibland blev det hyggligt ljud, ibland mycket svagt, Men man kunde höra vem som vann, och det var huvudsaken. Sverige blev tvåa i olympiaden, efter USA, med fem guldmedaljer – men så hade ju hela världen stått i brand tre år tidigare – utom Sverige.

Published in: on 2013/07/08 at 10:40  Kommentera  

Inlägg 1.864: 2 – 3 aug 1969

Badstrandsbarvildhetsryktesspridandet

Efter alla dessa veckor av regn utnyttjade Ed och jag det första veckoslutet i augusti till att leva strandliv i Riisparken från arla till särla båda dagarna. Det var packat med folk och hög stämning, mindre beroende på vad som hade hänt på månen än på Stenväggen. Visst hade det alltid varit rätt piggt bland bögarna i Riisparken, men nu betedde sig alla en hel del ledigare än förut. Så där allmänt sett var det väl likadant på stranden som förr, men nu kunde man se killar byta badbyxor utan att först nogsamt svepa in sig i badhanddukar, och man kunde till och me se en och annan tillfällig puss mitt på munnen här och där utan tanke på risken att bli arresterad. Sådant hade nog gått bra att göra tidigare också, om man bara var litet försiktig, men nu hade det blivit något som man utan vidare bara gjorde.

Vi pratade förstås med en del vänner därute och fick höra talas om vilda barer som hade öppnats i Greenwichbyn. En ‘vild bar’ lät för mig som en ren oxymoron – i en bar, och då i synnerhet en bögbar, var det för mig lika bångstyrigt som i ett läkarväntrum – och jag lyssnade med nyfikna öron på vad vi fick höra berättas. Det hånglades helt öppet där, överkroppen var ofta bar, man pussades hela tiden, även med sexiga djupkyssar, rätt vid bardisken, och man pratade öppet om sådant som annars var otänkbart på allmän plats.

Dessa barer låg alltid högt upp, så att man var tvungen att åka hiss ditupp. Detta gjorde att allting kunde hinna att snyggas upp i baren innan polisen hann komma dit. Bara det att polisen inte tycktes bry sig om dessa barer, för de kom aldrig dit. Antagligen ansåg polisen att de inte ofredade någon, för de låg ju tillräckligt avsides från allt redligt folk.

Allt detta lät intressant, bara det att ingen som vi pratade med hade själva varit där – nej, de slog ifrån sig med båda händerna, nej, de skulle aldrig drömma om att besöka ställen av den sorten, inte! Aldrig!! Usch!!!

Och inte Ed och jag heller, förstås. Men man kunde ju aldrig säga aldrig. Nu visste vi vad som existerade, sådant som inte syntes eller ens anades när man bara gick nerför Kristoffergatan.

Jag blev ordentligt brun efter dessa två långa soldagar. Ed sade att han också hade blivit brunare, och det kunde jag faktiskt se när jag såg honom utan badbyxorna. Men huvudsaken var att ingen av oss blev röd, för det var alltid besvärligt och otrevligt – och fult.

Published in: on 2013/07/07 at 00:29  Kommentera  

Inlägg 1.863: 30 – 31 jul 1969

Negativtankesuttryckandetillbakahållandet

Naturligtvis hade alla människor klart för sig att mycket kunde gå på sned under en forskningsresa av denna komplicerade natur, och om bara en enda av hundratals kritiska detaljer inte hade fungerat rätt, så kunde det hela ha slutat med en katastrof. Den värsta, i mitt tycke, vore om astronauterna plötsligt fann att de var strandade ute i rymden och inte kunde återvända hem till jorden. Att inte kunna lyfta från månens yta, att inte kunna göra avfyrningen från måncirklandet utan bara fortsätta att snurra runt, eller att skjutas iväg i fel riktning ut i rymden i stället för hem mot jorden. För sådana eventualiteter var jag säker på att astronauterna hade några effektiva giftpiller med sig, så att de kunde få ett snabbt slut och inte behöva vänta på att sakta kvävas ihjäl utan luft att andas.

Sådana tankar närde nog de flesta, men ingen gav ord åt dem. Ord har magi, och det man inte har sagt har man inte heller tänkt. Så snart man säger något kan det ha konsekvenser, och ingen människa ville ju att månresan skulle misslyckas. Därför sades det heller ingenting om att president Nixon hade ett tal till nationen förberett för att användas i stället för sitt storslagna välkomsttal för astronauterna efter deras hemkomst. Existensen av detta alternativa tal förblev en hemlighet i decennier efter månresan år 1969.

Den 30 juli regnade det inte en droppe. Detta var inget bevis på att den blötaste sommarperioden i mannaminne hade nått sitt slut, men de officiella prognoserna för sol och värme visade sig hålla. Det blev nu skönt väder, vecka efter vecka, så som det skall vara under sommaren i Nya York. Det hade faktiskt regnat i ett kör, varenda dag utom en, från den 16 till den 29 juli. Ed försökte övertyga mig om makterna på det sättet hade uttryckt sitt missnöje med människans invadering av sin måne. Det gick inte hem hos mig – allt de i så fall hade åstadkommit var att få folk, som inte hade varit det minsta intresserade av rymdäventyret, att stanna hemma och se på TV från månen i stället för att vara ute och tälta eller segla. Alla jublade emellertid åt att det vackra vädret nu skulle återkomma och det med besked.

Den egendomliga lilla extra kommissionschecken mitt i juli till trots kom den ‘vanliga’ kommissionen som alltid på den sista dagen av månaden. Den var också rätt liten, 1.449 kronor, men om jag slog ihop de två julikommissionerna till en enda summa, så kom jag upp i ett acceptabelt belopp, 1.982 kronor. Med litet matematik kan man lätt komma över en del små besvikelser här i livet.

Published in: on 2013/07/06 at 07:02  Kommentera  

Inlägg 1.862: 29 jul 1969

Månförvandlingskommentarerna

På tisdagen, åtta dagar efter månpromenaden, kom det äntligen ett brev från mina föräldrar, så att jag fick vet hur de hade haft det under det långa, spännande dygnet. De ville antagligen inte skriva ett jublande brev om månlandningen innan de visste att det hela inte skulle sluta med en katastrof – en fasans tanke som hängde över alla under hela det här äventyret.

De hade upplevt det ungefär som jag hade väntat mig. För dem steg astronauterna inte ut ur Örnen förrän klockan 05.00, så det blev en mycket sen kväll för dem. Men de ville absolut vara med om det när det skedde och inte vid reprissändningarna följande morgon. Mamma skrev: ”Har man haft förmånen att uppleva människor på månen och kunnat se dem där, så skall man se det.”

Hon skrev också: ”Nu tittar man upp på månen och tänker på att där finns det nu återigen inga människor, men att där ligger en Hasselbladskamera, två mansoveraller och litet annat jox. Den gamla månen blir aldrig mera vad den har varit. Ungdomen tar det nog ganska lugnt och naturligt, men för oss äldre som svärmade i månskenet, åt kräftor i månskenet, och njöt av månskenet, för oss har det blivit annorlunda. Prestationen var otrolig, men månen har nu blivit en förstad till jorden, och en ganska trist sådan. Detta visar återigen att för varje erfarenhet som man blir rikare av, så blir man en illusion fattigare.”

Dessa kloka ord fick mig att minnas vad Eric Sevareid sade på kvällen för månpromenaden. Han var en gammal och vis kommentator hos CBS och satt då på TV-skärmen tillsammans med Walter Cronkite, och han sade det följande: ”Månen har nu blivit till något annat för hela mänskligheten. Det finns ett pris för allt. Det finns inga vinster utan några förluster. När vi nu fysiskt sett äger månen, så tror jag att det kommer att gå upp för oss att vi andligt sett har förlorat den måne som vi har haft i tusentals år. Åtminstone vad gäller dess avlägsenhet, dess underlighet och mystik, och därmed dess stämning och romantik.”

Eric Sevareid,(internet)

Eric Sevareid,(internet)

På den här lilla videon yttrade Eric Sevareid inte just detta, man jag vill gärna presentera honom för dig. Videon täcker samma ögonblick i rymdutforskningens historia som den förra videon gjorde, men den här sammanställdes i efterhand och kunde därför göras mera innehållsrik. Om du klickar här kan du själv se både skillnaderna och likheterna mellan dem. Och lära känna Eric Sevareid.

Published in: on 2013/07/05 at 02:48  Kommentera  

Inlägg 1.861: 21 – 23 jul 1969

Neddimpandet

Om det inte hade regnat, så hade Ed och jag tagit oss en promenad på måndagskvällen, bara för att få röra på oss efter allt stillasittandet och stillatittandet under hela veckoslutet. Men blött som det var, så gick vi direkt hem från vår lilla månmiddag. Vi fann att vi hade lämnat TV:n på – fy skam på oss! Men vi var så vana vid att ha den på jämt för att inte missa någonting att det måste ha gått av bara farten att låta den stå på när vi gick ut för att äta middag. Och nu när astronauterna fortfarande var kvar ute i rymden fast på väg hem, så var det redan eftersnack på TV:n, som om resan redan hade avslutats. Vi hade fått nog av spänning under de senaste dagarna och stängde av. Skönt!

Jag tog fram maskinen och skrev mitt vanliga veckobrev hem till Örebro, där jag visste att de hade haft det precis som vi, med månen på gång dygnet runt. Jag berättade bara kortfattat om hur jag hade haft det, att Ed hade varit hos mig under de spännande timmarna på månen – tänk så mycket enklare det hade varit om jag hade haft mod och vilja att låta dem veta att vi bodde ihop – och att det var skönt att resan nu snart skulle vara över.

Jag hade fått höra att mamma just nu höll på att läsa Steinbecks ‘Öster om Eden’ på engelska som språkförberedelse inför sin resa till mig i oktober. Detta tyckte jag var förståndigt, och jag var glad att hon hade beslutat sig för att inte slå upp vartenda nytt ord – det visade att hon kände sig såpass duktig att hon nu kunde gissa sig till var de betydde. Att jag själv ännu inte hade läst boken gjorde mig ännu mer imponerad. Jag undrade för mig själv om hon kom ihåg att vi pratade om den boken, när vi år 1964 tillsammans bilade igenom bokens stad Salinas (se inlägg 234).

Boken East of Eden (internet)

Boken East of Eden (internet)

På tisdagen var det arbete i vanlig ordning. Jag hade väntat mig att det skulle bli månprat överallt, men alla de andra hade antagligen, precis som jag själv, fått nog av månen och var glada att vara tillbaka på jobbet – jag hörde inte ett enda månord, varken på mitt IBM-kontor eller hos min kund.

På torsdagen damp kapsylen med de tre månresenärerna ner i Stilla havet, men det skedde guskelov mitt på dagen, klockan 12.45, så det kunde man se i lugn och ro på kvällsnyheterna.

Noskapsylen i Stilla Havet, Apollo 11, 1969 (internet)

Noskapsylen i Stilla Havet, Apollo 11, 1969 (internet)

Astronauterna hölls noga i karantän i tre veckor därefter, just för den händelse att de hade fått i sig eller på sig eller med sig några elaka virus eller bakterier på månen, mot vilka vi jordiska inte hade något immunförsvar.

Astronauterna på väg till fartygets karantänlokaler, Apollo 11, 1969 (internet)

Astronauterna på väg till fartygets karantänlokaler, Apollo 11, 1969 (internet)

Här syns de i en karantänbur på fartygsdäcket hälsas välkomna tillbaka av president Nixon.

President Nixon hälsar på astronauterna i deras karantänbur på fartyget, Apollo 11, 1969 (internet)

President Nixon hälsar på astronauterna i deras karantänbur på fartyget, Apollo 11, 1969 (internet)

Under sin hemresa hade de tagit två fina bilder, en av månen, där de just hade varit, och en av jorden, dit de hoppades på att snart få återvända.

Tillbakablick på månen på återvägen därifrån, Apollo 11, 1969 (internet)

Tillbakablick på månen på återvägen därifrån, Apollo 11, 1969 (internet)

Framåtblick på jorden på vägen tillbaka dit, Apollo 11, 1969 (internet)

Framåtblick på jorden på vägen tillbaka dit, Apollo 11, 1969 (internet)

Published in: on 2013/07/04 at 21:21  Kommentera