Inlägg 1.920: 19 okt 1969

Nautikupplevelsebilreseavslutningsmomentet

Tio röda minuter senare var vi i Mystic. Deras gamla hamn var redan i full gång – vi hade inte varit säkra på att de ens skulle ha öppnat före klockan 09.00, men det viktigaste som en sevärdhet har att göra är ju att inte vara stängd.

Vi parkerade på den nästan tomma parkeringsplatsen och löste vår biljett – eller våra biljetter, beroende på om 10 kronor räckte till för hela familjen eller bara för en av oss – och befann oss då på en nästan öde sevärdhet. Jo, det var gott om folk där, men alla var anställda och arbetade ivrigt med något gammaldags göromål – alla andra turister måste fortfarande ha suttit kvar vid sitt frukostbord. Men de masade sig till Mystics Hamn efterhand, så att platsen fylldes upp, dock utan trängsel någonstans.

Entrébiljetten, Mystics Hamn (1969)

Entrébiljetten, Mystics Hamn (1969)

Här är en mycket bra översiktkarta över hela Mystics Hamn. Detta var namnet på just denna historiska relik med sina segelfartyg för valfångst och fiske, och med bodar försedda med allt som hade behövts vid sådan verksamhet. Staden Mystic hade förstås en vanliga hamn – som kallades ‘Hamnen i Mystic’ för att inte inkräkta på det registrerade varumärket – och det fanns småbåtshamnar överallt..

Kartbild av Mystics Hamn, 1969 (broschyr)

Kartbild av Mystics Hamn, 1969 (broschyr)

Det största skeppet var valfångstfartyget Charles W Morgan, och vi gick förstås ombord.

Valfångstfartyget Charles W Morgan, Mystics Hamn, 1969 (broschyr)

Valfångstfartyget Charles W Morgan, Mystics Hamn, 1969 (broschyr)

Här står mamma på däck och lapar litet sol, så som alla svenskar gör när tillfället erbjuder sig, vare sig det är på våren på Dramatens trappa eller på hösten på ett valfångstartyg någonstans.

Mamma ombord på valfångstfartyget Charles W Morgan, Mystics Hamn, 1969 (broschyr)

Mamma ombord på valfångstfartyget Charles W Morgan, Mystics Hamn, 1969 (broschyr)

Precis som vi hade sett i Sturbrobyn var alla anställda i Mystics Hamn klädda i sin tids utstyrsel, och vi tillbringade några verkligt trevliga och lättjefulla timmar där. Jag hade ju varit i Mystic tillsammans med Ed året före (se inlägg 1.316), så för mig var det ingenting nytt att se, men det var roligt att vara där igen, nu med mina föräldrar.

Här står mamma och pappa vid fyrtornet längst ute på udden, och om det är lätt att urskilja stranden på andra sidan havet beror det på att Mystics Hamn låg vid Mysticån en kilometer upp från öppna havet. På det viset undvek man mycket av de vattenskador som stormar och orkaner kunde orsaka.

Föräldrarna vid fyrtornet, Mystics Hamn (1969)

Föräldrarna vid fyrtornet, Mystics Hamn (1969)

På den här bilden vilar jag upp med mamma på en bänk framför den stora gräsmattan mitt i Mystics Hamn.

Vilar upp med mamma på en bänk framför bygräsmattan, Mystics Hamn (1969)

Vilar upp med mamma på en bänk framför bygräsmattan, Mystics Hamn (1969)

I viktualieboden köpte vi med oss litet intressant, gammaldags tugg för att ha med oss i bilen i stället för lunchuppehåll under den långa åkningen hem till Nya York. Där hägrade för oss alla två teaterbesök under veckan, och för mig hägrade min Ed och mitt arbete – i den ordningen – under den kommande veckan, som sedan bryskt skulle avbrytas av resan till Västindien.

Annonser
Published in: on 2013/08/14 at 23:16  Kommentera  

Inlägg 1.919: 18 – 19 okt 1969

Övernattningsortsurvalsskickligheten

När Ed och jag på sommaren 1968 stod på bilfärjan över sundet till Nyhamn, så såg vi hur de höll på att bygga en hängbro alldeles intill oss. Den skulle bli färdig nästa sommar, sade folk då till oss. Och nu var det nästa sommar och nu skulle vi korsa sundet – och minsann, nu kunde jag använda den nya bron. Som upplevelse var det ingenting att ens nämna – det var bara en bro – men just omslagningen från färja gjorde bron litet extra märkvärdig. För mig, men naturligtvis inte för mitt resesällskap.

Det var nu tid att natta någonstans, och vi spejade efter ett motell längs vägen. Mina föräldrar tyckte att den här resan hade blivit så otroligt dyr för mig att nu skulle vi minsann bo på ett billigt ställe. Det hade inte kostat mig ett dugg mer än jag hade räknat med, men om de ville bo på ett litet pappa-mamma-motell, så gärna för mig – det var ju precis så som Ed och jag gjorde när vi var ute och körde.

Jag saktade in vid varje motell som vi passerade, och de ratade det ena motellet efter det andra – antingen var det för dyrt eller också såg det alltför avskräckande ut. Men till slut tyckte mamma att hon hade funnit ett lovvärt pris – 62 kronor – och ett inbjudande utseende. Inte för att det spelade mig någon större roll hur det såg ut från vägen, men just så här inbjudande såg Capri Motell ut. Och det är motellets eget reklamvykort som jag visar upp.

Capri Motell, Westerly, 1969 (vykort)

Capri Motell, Westerly, 1969 (vykort)

Aldrig hade jag trott att vi skulle få ett såpass stort rum för det priset! Med två dubbelsängar och allt man behövde visade det sig vara ett riktigt lyckat val, och mamma var mäkta stolt över att ha hittat det här motellet. Det låg i Westerly, den sista orten före Mystic, en gammal fiskhamn som skulle bli vår nästa sevärdhet, och vi var tvunga att natta innan vi kom dit.

Vi fick oss en god middag på en restaurang tvärs över vägen – nästan – och vi sov gott i den här tysta omgivningen. Med skatten inräknad kostade oss denna härliga natt 65 kronor, och på bilden är vi färdiga nästa morgon att rulla iväg i vår jättelika, mellanstora utbytesbil.

Rumsräkningen,, Capri Motell, Westerly (1969)

Rumsräkningen,, Capri Motell, Westerly (1969)

Vi alla färdiga att ge oss iväg, Capri Motell, Westerly (1969)

Vi alla färdiga att ge oss iväg, Capri Motell, Westerly (1969)

Den fick inte rulla långt, bara tvärs över vägen till gårdagens middagsrestaurang. Där åt vi nu en lika god frukost, och när vi fortsatte vår resa var vi överens om att mamma hade gjort ett fantastiskt val av övernattningsort.

Published in: on 2013/08/14 at 20:38  Kommentera  

Inlägg 1.918: 18 okt 1969

Arbetsintensitetsbelöningserhållandesträvansförslaget

Vid sekelskiftet 1900 hade landets rikaste familjer, som Vanderbilts och Astors, också byggt sina sommarhus, de flesta vid en och samma gata, Bellevueavenyn. De kom till Nyhamn inte för att koppla av utan för att ta del i ett kortvarigt sällskapsliv på sommaren varje år, och därför bestod deras hus av eleganta sällskapsrum, matsalar, musikrum och balsalar – men mycket få sovrum, eftersom deras gäster i allmänhet förväntades ha sina egna sommarbostäder alldeles i närheten.

Det var i Nyhamn som John Kennedy år 1953 gifte sig med Jacqueline Bouvier, som tillhörde en av familjerna med sommarstuga där, och senare, som presidentfamilj, bodde Kennedys i Bouviers hus i Nyhamn under några veckor på sommaren. President Eisenhower vistades också i Nyhamn en tid varje sommar, men han bodde då med sin familj på flottbasen.

Jag körde fram och tillbaka på Bellevueavenyn några gånger, så att mina föräldrar fick insupa den vräkiga atmosfären, och sedan föreslog jag att vi skulle gå in och titta på ett av dem. Jag visste med mig att de inte alls skulle vilja gå in i alla, och vi enades om Vanderbilts så kallade Marmorhus. Det hade byggts från år 1888 till 1892. Det ägdes nu av Nyhamns stad och visades för besökare under sommarmånaderna. Nu var det fortfarande sommar, så vi lyckades slinka in.

Dessa tre bilder har hämtats ur den lilla broschyr som vi fick vid den guidade runtvisningen. Detta är Marmorhuset med sina korintiska pelare.

Marmorhuset, Newport, 1969 (broschyr)

Marmorhuset, Newport, 1969 (broschyr)

Så gott som allting, väggar, tak och möbler, var tungt dekorerade med rent guld – enligt guiden, och det kanske till och med var sant. Inte för att någon av oss tyckte att det var vackert, men mamma sade att vid en formell tillställning i högtidskläder kunde det tjäna som en passande bakgrund. Detta är matsalen i Marmorhuset.

Matsalen, Marmorhuset, Newport, 1969 (broschyr)

Matsalen, Marmorhuset, Newport, 1969 (broschyr)

Fru Vanderbilts sovrum var inrett i nyrokoko med väggarna täckta av persikodamask. Vi tänkte på hur det skulle vara att vakna och se allt detta guld runt omkring sig. Men man vande sig nog med tiden.

Fru Vanderbilts sovrum, Marmorhuset, Newport, 1969 (broschyr)

Fru Vanderbilts sovrum, Marmorhuset, Newport, 1969 (broschyr)

Nej, det blev aldrig frågan om att se ett palats till – ett räckte. Men jag vet att stället imponerade på mina föräldrar, och de erkände att efter att tidigare bara ha sett Stockholms slott så hade detta varit en verklig upplevelse.

”Nu gäller det bara för mig att arbeta litet hårdare så jag kan köpa mig ett sånt hus”, föreslog jag.

”Nej, för allt i världen, gör inte det”, sade mamma med oro i rösten.

Published in: on 2013/08/14 at 09:23  Kommentera  

Inlägg 1.917: 18 okt 1969

Frånblåtttillguldövergången

Lunchrestaurangen var en oanad fröjd. Vi kom att kalla den för ‘den blå restaurangen’ allt framgent, fast den egentligen hette något helt banalt, som ‘hav’ eller ‘hamn’ eller liknande. Det var blå färg överallt – hela lokalen tonade i blått. Detta var ovanligt och verkligen vackert. Främst av allt var taket målat himmelsblått. Det var blåa nyanser invävda i både tapet och matta, och alla servitrisernas hade blåa klänningar. På varje bord stod det ett stort askfat i blått glas i mitten och ett blått dricksglas framför varje kuvert. En mycket blå upplevelse!

Föräldrarna i den blåa restaurangen, Plymouth (1969)

Föräldrarna i den blåa restaurangen, Plymouth (1969)

Varje bord var färdigdukat med tenntallrikar och allt bestick på plats. När vi fick vårt bord undrade jag för mig själv hur det skulle kännas att äta på en metalltallrik, men det blev ingenting av med det – de tog bort tenntallriken när de kom med maten på en vanlig vit portslinstallrik.

Efter lunchen bar det iväg västerut. Det tog oss litet över en timme att komma till Nyhamn, där jag ville visa mina föräldrar de överdådiga smmarstugor som landets nyblivna miljonärer hade byggt sig under sin storhetsperiod i slutet av 1800-talet. Många – fast inte alla – av dessa hus var nu övergivna av sina ursprungliga ägare och stod nu tomma för allmänheten att beskåda.

Breakers, Den största sommarstugan, Newport (internet)

Breakers, Den största sommarstugan, Newport (internet)

”Men det kanske är litet för vräkigt för er smak, med en massa guld därinne”, sade jag för att göra det mera lockande. Men det behövde inte ha gjort, för de vill hemskt gärna titta på dessa hus.

På en bilresa ett år tidigare hade Ed och jag kört igenom Nyhamn och där sökt upp dessa påkostade hus från utsidan (se inlägg 1.317), men ingen av oss var särskilt fallen för heminredning, så vi brydde oss inte om att stanna och gå in för att titta på dem. Men nu hade jag med mig två personer som var verkligt roade av sådant, och det gjorde att jag själv såg fram emot att få gå runt därinne. Är det inte underligt hur ens egen intressesfär automatiskt justeras till att innefatta sådant som man vet att ens sällskap är roat av?

Nyhamn hade varit en sjöfartsstad alltsedan gamla tider, med fiske och flottbas som huvudsysselsättningar. Det var under tiden runt mitten av 1800-talet som staden också började bli tillflyktplats under sommaren för Amerikas översta skikt. Först kom förmögna familjer från sydstaterna – de sökte sig bort från sin tunga, fuktiga värme därhemma. Med tiden kom det också rikt folk från nordstaterna, där det också kunde bli mäkta varmt om sommaren.

Published in: on 2013/08/14 at 09:03  Kommentera  

Inlägg 1.916: 18 okt 1969

Barndomshönsrasåteruppdykandet

Så snart vi parkerade bilen i Plymouth så stack en unge den här broschyren i händerna på oss. Den handlade om två ‘utställningar’ som då var i gång – och säkert var i gång året runt, vilket de borde vara. Vi var välfyllda efter vår goda frukost i Boston, så vi var glada att få se både pilgrimsbyn från år 1627 och segelfartyget Majblomman.

Broschyr för två utställningar, Plymouth, 1969 (broschyr)

Broschyr för två utställningar, Plymouth, 1969 (broschyr)

Båda utställningarna befann sig inom mindre än fem minuters gångväg från vår bil, och båda utställningarna var naturligtvis efterapningar – eller reproduktioner, vilket uttryck man nu föredrar att använda. Men bra gjort var det minsann, och vi trivdes med allt – utställningarna, vädret, lugnet, samvaron.

Majblomman låg autentiskt nog ute i havet. Vi stod inför den i andakt och jämförde vad vi såg framför oss med det svenska regalskeppet Wasa, som hörde till precis samma era. Majblomman var 20 meter längre än Wasa, medan Wasa var 20 år yngre än Majblomman. Majblomman seglade ihop tusentals sjömil under sina dagar, medan Wasa klarade av en enda sjömil innan den sjönk till botten och försvann. Men den största skillnaden var väl ändå att Wasa finns och Majblomman fanns.

Vi gick ut på bryggan bortom Mayflower för att se samhället från sjösidan. Det blev rätt blåsigt därute, men det var lustigt nog helt lugnt inne på stranden.

Med pappa ute på Majblommans pir, Plymouth (1969)

Med pappa ute på Majblommans pir, Plymouth (1969)

Och sedan lämnade vi Mayflower för att se på de andra relevanta sevärdheterna på platsen.

Föräldrarna på väg från Majblomman, Plymouth (1969)

Föräldrarna på väg från Majblomman, Plymouth (1969)

Vi tittade förstås på den sten som alla pilgrimerna från Mayflower hade stigit i land på vid fartygets ankomst. Mamma blev så full i skratt när hon såg att stenen på engelska kallades ‘Plymouth Rock’ – när hon var liten flicka i Ryssland på 1910-talet så var ‘Plymouth Rock’ namnet på en viss sorts höns som familjen ibland åt till söndagsmiddag. Hon hade aldrig hört det ordet sedan dess.

Hönsrasen Plymouth Rock (internet)

Hönsrasen Plymouth Rock (internet)

Och strax intill Plymouth Rock hade man rest ett jättemonument till minne av fartyget och framför allt dess resenärer, vars namn alla är ingraverade runt om på monumentets sockel. Här står mina föräldrar intill foten av detta monument.

Föräldrarna invid Majblommemonumentet, Plymouth (1969)

Föräldrarna invid Majblommemonumentet, Plymouth (1969)

Och nu hade det faktiskt blivit lunchdags, så vi chansade på att den lilla anspråkslösa restaurangen intill parkeringen skulle duga. Medan mina föräldrar grävde fram någonting ur bagaget kunde jag betrakta vår nya ersättningsbil. Tillsamnmans med flera likar därbakom måste jag säga att även om bilarna år 1969 var större och bensintörstigare, så var de allt bra mycket vackrare och elegantare än vad vi har i dag.

Föräldrarna förbereder sig för lunch, Plymouth (1969)

Föräldrarna förbereder sig för lunch, Plymouth (1969)

Published in: on 2013/08/13 at 08:42  Kommentera  

Inlägg 1.915: 18 okt 1969

Fartygsplymouthankomstombesörjandet

Den 19 november 1620, alltså efter mer än två månader ute på havet, siktade de land, vilket var kusten av den metkrokformade Torskudden.

Torskudden, Satellitfotografi (internet)

Torskudden, Satellitfotografi (internet)

Då Majblomman som mål för sin resa hade Virginien, beläget långt söderut, så försökte de att följa kusten ditåt under flera dagar utan att lyckas komma någonstans – den starka vintersjögången tvingade dem att till slut söka lä innanför vad som nu är Provinsstaden längst ut på Torskudden.

För att finna den bästa platsen för de nyanlända resenärerna att slå läger för att där bygga upp ett kolonisamhälle rodde den 27 november tio besättningsmän i land tjugofyra manliga passagere i en liten snipa, som Majblomman hade fört med sig under däck. Du kan hitta den på den här skissen.

Snipans plats på Majblomman, Men var bodde de 102 passagerarna månntro? (internet)

Snipans plats på Majblomman, Men var bodde de 102 passagerarna månntro? (internet)

Under sitt sökande gick de under flera veckors tid söder- och västerut från Torskuddens spets och livnärde sig därvid på majs och andra förrådsvaror som de vid flera tillfällen snubblade över – tyvärr råkade de då ibland i handgemäng med de rättmätiga ägarna till matvarorna, men nöden har ingen lag..

Området kring Plymouth verkade vara lämpligast för deras ändamål, främst för att det där verkade vara mindre trängsel av annat folk att komma i konflikt med.

Vana vid ett betydligt mildare vinterväder än den frusna, snötäckta mark som de hade hamnat på, kunde de emellertid inte tänka sig att vistas där förrän våren kom, och därför stannade passagerarna kvar ombord under hela vintern och levde där på bönor och korn som de lyckades hitta eller köpa av folket i land. Ett stort elände var att en svår epidemi bröt ut ombord under dessa månader av väntan. Det var en elak sjukdom som hade symptom av såväl skörbjugg som tuberkulos och lunginflammation. När den äntligan var över hade bara 53 av passagerarna överlevt, och hälften av Majblommans besättning hade också strukit med.

Så snart det vårades byggde de sig hyddor en bit in från stranden, och den 31 mars år 1671 roddes den sista av de överlevande passagerarna i land efter åtta långa månader ombord på det lilla skeppet.

William Halsalls målning av Majblomman i Plymouths hamn (internet)

William Halsalls målning av Majblomman i Plymouths hamn (internet)

Den 15 april satte Mayflower segel med sin halverade besättning och utan last men med massor av sten i botten som nödvändig ballast. Bara en månad senare hade Mayflower seglat tillbaka till England och den 16 maj var skeppet åter i London.

Men i Plymouth kunde man ännu år 1969 visa upp just den stora sten som passagerarna på Mayflower hade stigit i land på efter sin överfart, och den hade årtalet 1620 för evigt ingraverat.

Stenen på vilken Majblommans resenärer steg i land, Plymouth, 1969 (vykort)

Stenen på vilken Majblommans resenärer steg i land, Plymouth, 1969 (vykort)

Published in: on 2013/08/13 at 06:22  Kommentera  

Inlägg 1.914: 18 okt 1969

Automobilplymouthankomstombesörjandet

På lördagen gav vi oss iväg från Boston efter frukosten, som vi intog i hotellets frukostrum. Vårt rum hade varit stort och luftigt med en soffgrupp för att sitta bekvämt och se på TV, och frukostrummet hade vad som kallas kaptensstolar (eng. captain’s chairs). Sådana kan enligt internet vara gjorda av vad som helt, bara de har ryggstöd och armstöd med en sammanhängande ram, men själv kräver jag också att de är gjorda av oövertäckt trä och att sitsen är formad efter de två skinkor som man sitter på, oavsett om det låter anständigt att uttrycka sig så eller ej. Sådana kaptensstolar hade de i frukostrummet på Motell Mitt-i-stan, och där satt jag så skönt att jag inte ville ge mig av därifrån.

Frukostrummet, Motell Mitt-i-stan, Boston, 1969 (broschyr)

Frukostrummet, Motell Mitt-i-stan, Boston, 1969 (broschyr)

Men plikten kallade, och det var dags att betala räkningen. Den gick för oss alla tre på 142 kronor med 5¾ procents omsättningsskatt inräknad. Jag skulle inte kalla det ett fyndpris, men billigt var det för att vara ett bra hotell i en stor stad.

Rumsräkningen, Motell Mitt-i-stan, Boston (1969)

Rumsräkningen, Motell Mitt-i-stan, Boston (1969)

Och så bar det iväg sydöstvart ut ur Boston. Vi åkte till Plymouth ute vid Atlantkusten, därför att det var där som på en väl bevarad sten i strandkanten 102 pigga pilgrimer på segelfartyget Majblomman med sin 50 mans besättning år 1620 landsteg efter sin överresa från England.

Jag skall nu ta på mig att i några ord visa att denna beskrivning är så falskt hejig att det skriker.

Skeppet Majblomman lämnade London på denna resa i mitten av juli månad år 1620, och från den dagen bodde huvuddelen av passagerarna och hela besättningen i mycket trånga förhållanden på den endast 30 meter långa skutan. Man fick sedan vänta i Southampton på försenade passagerare från Holland i två veckor och i Dartmouth på nödiga fartygsreparationer i en månad, så Majblomman kunde sätta segel först den 8 september, rätt i tid för Atlantens årliga höststormar.

Matförrådet ombord var begränsat redan vid avfärden på grund av de långa dröjsmålen i England, och passagerarna var uttröttade innan de ens hade påbörjat havsseglatsen.

Under en av stormarna hade en enda jättevåg haft en sådan kraft när den brakade över skeppet, att en strukturellt bärande bjälke bröts i småbitar.

Majblomman ute på havet (internet)

Majblomman ute på havet (internet)

Alla, besättning såväl som passagerare, blev tvungna att arbeta hårt för att snickra samman en ny bjälke av diverse timmer och med diverse verktyg som fanns i lasten ombord, avsedda för användning vid husbygge ute i den framtida kolonin. I sanning, man tar vad man har.

Published in: on 2013/08/13 at 02:47  Kommentera  

Inlägg 1.913: 17 okt 1969

Polispåtvingningsfortskaffningsmedelsutbytet

Jag började få fart på min kvarn. Det här kunde bli nästan lika kul som när Ed haffades på Taconicparkvägen på vår väg till Expo 67 i Montreal häromåret (se inlägg 851).

Jag tittade på min domare med de mest undergivna ögon jag kunde framställa.

Polisemblem, Boston (internet)

Polisemblem, Boston (internet)

”Nej .. jag ..” – Han tittade sig runt och bedömde platsens lämplighet för långtidsparkering och kom snart fram till samma slutsats som jag själv hade: ”Om ni kör direkt nu till Hertz, så låter jag er köra dit utan att bilen är vederbörligen registrerad.”

Det här gick ju inte alls så bra som på Taconicparkvägen. Den här polisen var alldeles för medgörlig – han måtte inte ha haft ett polisigare förslag att komma med.

”Jag kan inte köra direkt dit för jag vet inte var Hertz ligger nånstans”. – Nu krävde jag alltså att polisen skulle hjälpa en bilist i en nödsituation, som han själv hade försatt bilisten i. Och det gjorde han, kantro. I sin bil hade han väl någon lista på saker och ting, för snart kom han tillbaka med adressen. Han förklarade också hur jag skulle köra för att komma dit. Nu ville han bli av med mig så fort som möjligt.

”Varför såg du så skrämd ut – som en skadskjuten hare?” undrade mamma förebrående, när vi körde iväg mot Hertzkontoret. Hon var mera bekymrad om det än över vad vi skulle göra om Hertz inte hade någon annan bil. Under alla kommande år påminde mamma mig om min skrämda uppsyn inför Bostonpolisen. Det njöt hon av att göra.

”Så beter man sig här i Amerika. Polisen vill att man ska vara rädd för dem. Då känner de att de har full kontroll över situationen och att offret inser sin underlägsenhet.”

Det var bara för att bilen, på väg från Montreal till Nya York, var registrerad i Massachusetts som denna situation över huvud taget hade uppstått. Men nu skulle Hertz få sin bil tillbaka där den hörde hemma – tills den nästa gång hyrdes ut för en körning till en annan delstat, och då säkert med registreringen uppdaterad.

De suckade på Hertz. De sade att de var glada att polisen inte hade gett mig ett bötesföreläggande, för det hade blivit så mycket krångel med det. Men de verkade inte vara ett dugg ledsna över att Hertz hade orsakat ett problem till ohägn för mig och mina föräldrar. Den bistre polisen visade sig faktiskt att ha mera kundvett än servicefolket på Hertz.

Vi fick i alla fall en ny bil, lika stor men i en annan färg. Och efter detta blev det inga Gamla Järnsidor – dem glömdes helt bort efter lagskipningsingripandet. Vi körde till hotellet, gick ut och åt middag där någonstans omkring, och gick sedan tidigt till sängs.

Published in: on 2013/08/12 at 03:31  Comments (2)  

Inlägg 1.912: 17 okt 1969

Polissirenattacken

Det fanns mycket mera som jag ville visa upp i Boston av det lilla jag kände till där, och vi gled sakta iväg mot de Gamla Järnsidorna, det urgamla krigsfartyget – av järn! – som till alldeles nyligen hade räknats in bland den amerikanska krigsmaktens vapenstillgångar (se inlägg 70). Men vi kom aldrig dit, för vi fick annat att tänka på.

Hoiiii .. jåååå .. hoiiii .. jåååå .. hoiiii. Det amerikanska polistjutet lät annorlunda än Sveriges hii jåå hii jåå hii, men det betydde samma sak – de ville haffa en. Och nu ville de haffa oss för någonting vi hade gjort. Vad i all världen hade vi gjort?

Jag såg lyktorna i backspegeln och saktade mjukt in, blinkade åt höger och gled in till trottoarkanten. Ingen av oss sade någonting. Jag väntade på att bli skjuten på platsen, föräldrarna på att få uppleve ännu något nytt denna dag. Och så satt vi och väntade en stund. En kvart, en halvtimme, 30 sekunder, något tidsmått. Och så kom konstapeln och ville se mitt körkort och min bilregistrering. Jag fiskade upp min plånbok med långsamma rörelser, så att han inte skulle tro att jag grep efter min revolver, och tog ut mitt körkort och gav till honom. Jag skämdes inte ens för mitt körkortsfoto, vilket man annars alltid brukade göra, och det berodde på att Nya York inte använde sig av foton på körkorten.

”Och registreringen?”, påminde lagens väktare.

Jag talade om för honom att det var en hyrbil från Hertz och att jag hade dokumenten i handskfacket. Pappa öppnade handskfacket och tog ut det gula omslaget med allt sitt innehåll. Jag gav det till polisen.

”Nej, bara registreringen”, vägrade han.

”Låt mig se vad det finns”, grävde jag. ”Här är kontraktet. Och här är vad som gäller vid olyckfall. Och här är .. vad är nu det här?”

”Kontraktet duger”, beslöt polisem.

Han tittade på det handifyllda dokumentet. Det måste ha haft de uppgifter han behövde, för han gav det tillbaka till mig utan kommentar.

”Registreringen på den här bilen har utlöpt. Den gällde bara till september. Ni får inte köra bilen.”

”Vad ska jag göra nu då?” frågade jag polisen.

”Ni får inte köra en oregistrerad bil”, förklarade han.

”Ja, det vet jag, men jag fick den i Montreal för en vecka sen och jag ska lämna tillbaka den i Nya York på söndag. Vad vill ni att jag skall göra nu? Skall jag bara lämna kvar bilen här mitt i gatan och gå till fots till Hertz nånstans inne i Boston och tala om för dem var deras bil står?”.

Published in: on 2013/08/12 at 03:03  Kommentera  

Inlägg 1.911: 17 okt 1969

Prudentialtornrestaurangutsiktsavnjutningen

Jag tänkte mig att det skulle bli knepigt att parkera bilen nära Prudentialtornet, så vi gick dit till fots. Det var bara frågan om att gå några hundra meter längs Huntingtonavenyn (eng. Huntington Avenue) och sedan korsa den för att komma dit – det som tog tid var att hitta till detta 52-våningstorn i röran av byggnader på korsen och tvärsen. På den här bilden låg vårt hotell bara ett kvarter utanför nedre högra hörnet.

Prudentialtornet och resten av Boston, 1969 (vykort)

Prudentialtornet och resten av Boston, 1969 (vykort)

Hissresan upp till restaurang Navtoppen var behaglig, och vi väntade gärna en stund i baren med en drink för att få ett fönsterbord. Och det var det värt, för utsikten därifrån var enorm. Prudentialtornet var betydligt lägre än Imperiedelstatsbyggnaden i Nya York, men här kändes det ändå som om man var högre upp. Det berodde förstås på att det inte låg många andra höga byggnader runt omkring här som det gjorde på Manhattan. Detta vykort visar på en höft när vad vi såg från restaurang Navtoppen.

Utsikten ungefär från vårt lunchbord, Prudentialtornet, Boston, 1969 (vykort)

Utsikten ungefär från vårt lunchbord, Prudentialtornet, Boston, 1969 (vykort)

Det var från estraden nertill mitt på bilden som Arthur Fiedler och hans Boston Pops orkester varje år på nationaldagskvällen brukade spela för sin lokala publik – och på TV för hela landet. Jag fantiserade om detta i samband med bilresan till Maine tillsammans med Ed år 1966 (se inlägg 608) – vi körde just då genom Nya Hampshire på vår väg hem mot Nya York.

För att kunna orientera sig ordentligt försågs alla gästerna med en pappersservett med en skiss av allt som kunde ses däriuppfrån, och med namnen på bemärkta byggnader. Vi brydde oss inte om att ens försöka dra nytta av denna pappersservett – vi bara satt där och njöt av utsikten och den goda maten och torkade munnen med en ordentlig tygservett.

Ett hörn av lunchens pappersservett, Prudentialtornet, Boston, 1969 (servett)

Ett hörn av lunchens pappersservett, Prudentialtornet, Boston, 1969 (servett)

Efter lunchen gick vi tillbaka till vårt hotell – det gick mycket fortare nu när man hittade – för att göra staden per bil. Och det blev faktiskt nästan enbart genom fönsterglas, bilens och restaurangens, som vi kom att se Boston – gårdagen i Sturbrobyn hade fått mina föräldrar att nu högeligen uppskatta att bli skjutsade runt. Det faktum att alla våra bilder från besöket i Boston kom att bestå av vykort och trycksaker vittnar om detta.

Vi såg Massachusetts parlamentshus, både det gamla och det nya.

Massachusetts gamla parlamentshus, Boston, 1969 (broschyr)

Massachusetts gamla parlamentshus, Boston, 1969 (broschyr)

Massachusetts nya parlamentshus, Boston, 1969 (vykort)

Massachusetts nya parlamentshus, Boston, 1969 (vykort)

Vi såg till pappas uppenbara förtjusning Massachusetts Tekniska Institut (eng. Massachusetts Institute of Technology), den finaste tekniska högskolan i Amerika.

Massachusetts Tekniska Institut, Boston, 1969 (vykort)

Massachusetts Tekniska Institut, Boston, 1969 (vykort)

Och vi körde över Karlån på en bro till grannstaden Cambridge för att där ta en titt på Amerikas toppuniversitet i Harvard, och där steg vi faktiskt ur bilen en stund för att kunna se litet mera än från bilen.

Harvarduniversitetet, Cambridge, 1969 (broschyr)

Harvarduniversitetet, Cambridge, 1969 (broschyr)

Published in: on 2013/08/11 at 07:09  Kommentera  

Inlägg 1.910: 16 – 17 okt 1969

Nittonhundratalsmiddagsmålsbesvikelsen

Vi gick omkring och besåg nästan allting i Sturbrobyn, även om det inte verkar så av bildernas fåtal att döma. Men tillsammans med mina bilder från tidigare besök har jag nog täckt det mesta vid det här laget. Klockan 16.00 hade mina föräldrar fått nog och kunde inte smälta mera, och då drog vi oss tillbaka till Frihetsmössan. Pappa lade sig förståndigt nog ovanpå sängen för att vila ett tag, medan mamma och jag gick ut och strövade i markerna runt motellet.

Den här bilden hade mina föräldrar satt in i sitt album med beskrivningen ‘Vårt rum’, men den föreställde inte alls vårt rum. De hade klippt ut den ur motellets broschyr, så visst var det ett rum på Frihetsmössan, bara inte vårt. Det fanns ju många hus där, alla olika varandra. Vårt rum hade mörka, stormönstrade tapeter, vertikala fönster, två enkelsängar och så en extrabädd på tvären för mig. Men pappa vilade gott, hur rummet än såg ut.

Ett rum men inte vårt, Motell Frihetsmössan, Stugbrobyn, 1969 (broschyr)

Ett rum men inte vårt, Motell Frihetsmössan, Stugbrobyn, 1969 (broschyr)

Och mamma och jag gick inte långt. Vi hade ju varit på benen i fem timmar under dagen, men mamma ville ta en rask promenad varje dag, så vi gick omkring på gångbanor och gräsmattor i närheten av motellet tills det räckte.

Mamma motionsgår runt Motell Frihetsmössan, Stugbrobyn (1969)

Mamma motionsgår runt Motell Frihetsmössan, Stugbrobyn (1969)

Sedan åt vi alla middag någonstans i närheten. Efter den tidstypiska 1800-talslunchen var middagen en märkbar besvikelse i sin moderna vardaglighet, men vi var ju tvungna att återvända till 1900-talet. Och sedan sov vi gott i vårt moderna 1800-talsrum.

På fredagen gav vi oss avsiktligt ut på den stora motorvägen för att komma direkt till Boston. Vår tillmätta tid krävde att vi bara använde den här dagen för Boston, så nu var det inte tid nog att behagligt krypa fram på de vanliga landsvägarna. Och på det viset kom vi fram till Boston redan klockan 11.00, tog av från motorvägen en bit i förväg för att kunna hitta ett vettigt motell längs vägen in, och fann ett som hette Motell Mitt-i-stan (eng. Midtown Motor Inn). Stora entrén vette inte alls mot simbassängen – de hade bara målat Huntingtonavenyn i vattenfärg i sin broschyr.

Motell Mitt-i-stan, Boston, 1969 (broschyr)

Motell Mitt-i-stan, Boston, 1969 (broschyr)

Jag hade alltså undvikit motorvägen den sista biten in för att inte hamna bland idel lyxhotell mitt i stadens centrum, och var hamnade vi? Mitt i stan! Nåja, det visade sig att (1) hotellet inte låg mera mitt i stan än tre kilometer därifrån, (2) rummet hade en komplett sittgrupp, och (3) rummet kostade 3 kronor mindre än på Holiday Inn i Montreal. Det fick duga.

Vårt rum på Motell Mitt-i-stan, Boston, 1969 (broschyr)

Vårt rum på Motell Mitt-i-stan, Boston, 1969 (broschyr)

Vi gjorde oss snabbt storstadsfärdiga, så att vi kunde äta lunch på ett för dagen lämpligt ställe, nämligen högst upp i tornet mitt i det nya Prudentialcentret. Huset hade byggts såpass nyligen som år 1964 och blev då Bostons högsta byggnad med sina 52 våningar. Jag hade tänkt att vi skulle få en hygglig utsikt från restaurangen Navtoppen (eng. Top of the Hub) däruppe.

I översta våningen i Prudentials torn låg restaurangen Navtoppen, Boston, 1969 (vykort)

Prudentials torn med restaurangen Navtoppen, Boston, 1969 (vykort)

Published in: on 2013/08/11 at 03:05  Kommentera  

Inlägg 1.909: 16 okt 1969

Sturbrobyresealbumsbildurvalet

Tiden hade stått stilla i Sturbrobyn sedan jag sist hade varit där, men inträdesbiljetterna var nya. De tidigare sattes fast på kläderna med en nål, medan dessa nya skulle hänga dinglande från en knapp. Vi råkade alla ha lämpliga knappar, så vi släpptes in.

Inträdesbiljett, Sturbrobyn (1969)

Inträdesbiljett, Sturbrobyn (1969)

Vad det var härligt att få ge mina föräldrar samma glädje som jag kände den första gången när jag var här år 1963! Sturbrobyn såg precis ut som jag kunde föreställa mig att en liten by i Nya England skulle ha sett ut på 1700-talet. Jag skulle kunna beskriva våra vandringar där i detalj, men det gjorde jag redan i samband med mina tidigare besök här (se inlägg 67-69 och 402), så jag hänvisar i stället dit. Jag vill dock gärna här visa upp de vykort och självtagna bilder, som mina föräldrar kom att välja ut för att spara i sitt resealbum.

De första två är vykort inifrån ett rikemanshus från år 1704.

Vardagsrummet, John Fennos hus från år 1704, Sturbrobyn, 1969 (vykort)

Vardagsrummet, John Fennos hus från år 1704, Sturbrobyn, 1969 (vykort)

Köket, John Fennos hus från år 1704, Sturbrobyn, 1969 (vykort)

Köket, John Fennos hus från år 1704, Sturbrobyn, 1969 (vykort)

Sedan kommer en bild av värdshuset. I albumet hade de satt in två bilder, ett perfekt vykort med en hängande, gammaldags skylt i strålande sommarsol med gröna träd och helt utan människor, och ett eget kort i litet daskigt höstväder, utan skylt och med några helt ouppställda människor. Jag har valt att rata vykortet till förmån för vårt eget kort, för det var så som vi själva såg värdshuset.

Värdshuset, Sturbrobyn, 1969 (vykort)

Värdshuset, Sturbrobyn, 1969 (vykort)

Om det skrev mamma i albumet: ”Här avåts en underbar lunch i autentisk gammal miljö. Annorlunda smörgåsbord, gullig servitris, alla ‘gammalt klädda’. Ljus på borden.”

Och på vår väg ut från matsalen såg mamma genom en dörr något som hon var tvungen att ta en bild av. Om det skrev hon: ”Som en gammal tavla! 2 gubbar dricker öl ur tennstop.”

Två gubbar dricker öl ur tennstop på värdshusets bar, Sturbrobyn (1969)

Två gubbar dricker öl ur tennstop på värdshusets bar, Sturbrobyn (1969)

Så följer en bild av föräldrarna efter maten invid den lilla ån som rann genom Stugbrobyn och med en övertäckt bro i bakgrunden.

Föräldrarna vid ån, Sturbrobyn (1969)

Föräldrarna vid ån, Sturbrobyn (1969)

Och så en liknande bild, nu av mamma och mig, på vid första anblicken samma plats, samma skiffermur. Men vänta ett tag – se på den övertäckta bron! Denna bild tog vi på en helt annan plats på området – de hade flera broar att komma med. Om det nu spelar någon roll i det stora sammanhanget.

Med mamma vid ån, Sturbrobyn (1969)

Med mamma vid ån, Sturbrobyn (1969)

Här är bysmeden i arbete i sin smedja. En massa folk i trakten runt omkring Sturbrobyn hade sitt uppehälle genom att under större delen av året uppträda som bybor i arbete i sin gamla by.

Bysmeden i arbete, Sturbrobyn (1969)

Bysmeden i arbete, Sturbrobyn (1969)

Och här kommer den sista bilden ur albumet från själva Sturbrobyn. På den ser föräldrarna på när oxarna kommer hem från dagens slit ute på odlingfältet. Föräldrarna kände båda igen lantbruket sådant som det var när de själva var barn. Men det gjorde jag nog inte själv. Fast – jag undrar nog om inte plogarna drogs av hästar i Sverige under bensinbristens världskrigsår i alla fall?

Förämdrarna minns åkerbruk på gammalt vis, Sturbrobyn (1969)

Föräldrarna minns åkerbruk på gammalt vis, Sturbrobyn (1969)

Published in: on 2013/08/10 at 08:45  Kommentera  

Inlägg 1.908: 15 – 16 okt 1969

Sturbrobymagnetismen

Medan jag själv minns Motell Drottningsstaden bäst för stolarna i cocktailbaren, så var det något helt annat som fångade mammas hjärta. Det var en liten apparat med myntinsläpp på nattygsbordet, och den gav henne för en ringa penning – 1,30 kronor – en kvarts timmes ‘massage’. Sängen skakade då diskret och på sitt sätt avslappnande, och hon tyckte först att det var lustigt och vad-de-kan-hitta-på men efterhand att det var rätt skönt. Fast bara under de 15 minuterna. När skakandet tog slut, tyckte hon att det var ännu skönare.

På morgonen åt vi frukost på motellet och betalade vår lilla rumsräkning på 98 kronor. Precis som i Sverige var det mesta i Amerika belagt med omsättningsskatt, men i motsats till Sverige bakades skatten aldrig in i det angivna priset. När rummet ‘såldes’ till oss för 93 kronor, så gällde det priset utan skatt, så när vi betalade för det tillkom det 5 procent, vilket gällde här i Nya Hampshire. I Kanada betalade vi 8 procent och i en del delstater fanns det ingen omsättningsskatt alls. I Nya York var det ingen skatt på matvaror köpta i butik – och i Nya Jersey var kläder skattefria. Och så vidare i all oändlighet.

Rumsräkningen, Motell Drottningsstaden, Manchester (1969)

Rumsräkningen, Motell Drottningsstaden, Manchester (1969)

Det var fortfarande rätt kyligt när vi lämnade Motell Drottningsstaden för att fortsätta söderut.

Föräldrarna vid avresan från Motell Drottningsstaden, Manchester (1969)

Föräldrarna vid avresan från Motell Drottningsstaden, Manchester (1969)

Vi sträckkörde åt sydväst tvärs över Massachusetts och hamnade, för min del inte oväntat, i den gamla goda Sturbrobyn. Jag hade varit där tidigare, senast i augusti 1965 tillsammans med Ed (se inlägg 402), och jag visste att mina föräldrar skulle bli eld och lågor över att få uppleva den. På vägen dit förberedde jag dem på vad de skulle få se, så när vi kom dit klockan 11.00 var de verkligen nyfikna. De visste att det skulle bli en hel del mer än Wadköping i Örebro.

Vi svängde direkt in till Motell Frihetsmössan, där jag hade bott över vid mitt första besök i Sturbrobyn år 1963 (se inlägg 67), för jag visste att byggnaden var två hundra år gammal och precis så trivsam som mina föräldrar skulle tycka om. Det var förstås ett vågspel att inte ha förutbeställt ett rum, men det blev inget som helst problem, särskilt vid den här tidiga timmen. Vårt rum kom att ligga i ett större och troligen nyare hus, men det gjorde ingenting.

Här på vykortet syns hela motellanläggningen från ovan, och eftersom mamma har ritat in en diskret liten pil mitt på kortet kan du se  i vilket av husen vi fick vårt rum.

Vi bodde i huset vid pilen, Motell Frihetsmössan, Sturbrobyn, 1969 (vykort)

Vi bodde i huset vid pilen, Motell Frihetsmössan, Sturbrobyn, 1969 (vykort)

Och här går pappa runt och inspekterar vårt fina hus. Jag minns inte var i huset vårt rum var beläget men gissar att det var åt det här hållet, eftersom vi tog bilden härifrån.

Pappa invid vårt hus, Motell Frihetsmössan, Sturbrobyn (1969)

Pappa invid vårt hus, Motell Frihetsmössan, Sturbrobyn (1969)

Och sedan körde vi över till till den gamla byn och två hundra år tillbaka i tiden.

Published in: on 2013/08/10 at 02:25  Kommentera  

Inlägg 1.907: 15 okt 1969

Kvällsnyhetsvietnammoratoriepåminnelsen

Vi stannde upp för litet lunch längs vår väg söderut och kom på eftermiddagen fram till Manchester, en storstad där vi inte alls hade haft för avsikt att stanna. Men när väg nummer 3 gick som gata tvärs genom staden och vi då passerade ett till synes trevligt mindre motell – envåningslängor på jättestor tomtmark, just som ute på landet – så svängde vi in där ‘bara för att titta på det’.

Det hette Motell Drottningsstaden (eng. Queen City Motel), och när de erbjöd oss ett rum för tre personer för bara 93 kronor så slog vi gärna till.

Motell Drottningsstaden, Manchester, 1969 (vykort)

Motell Drottningsstaden, Manchester, 1969 (vykort)

Och det spelade ingen roll att rummet hade golvyta nog för en extrasäng, för vi behövde ingen – rummet hade nämligen redan två dubbelsängar. I det avseendet slog det till och med Holiday Inn i Montreal. Här fick vi dock ingen utsikt, men det hade vi redan anat.

Rummet, Motell Drottningsstaden, Manchester, 1969 (vykort)

Rummet, Motell Drottningsstaden, Manchester, 1969 (vykort)

Mamma köpte många vykort, bland dem också ett av simbassängen att ha för att minnas detta förnämliga motell. Den var fylld med vatten, men det var alldeles för kallt för någon att bada i den, så det här vykortet var ju egentligen alldeles fel för oss.

Simbassängen på sommaren, Motell Drottningsstaden, Manchester, 1969 (vykort)

Simbassängen på sommaren, Motell Drottningsstaden, Manchester, 1969 (vykort)

Något som slog mig men inte betydde någonting alls för mina föräldrar var emellertid möbleringen i cocktailbaren. Den var, som bilden visar, fylld med småfåtöljer som såg nästan likadana ut som den som Ed och jag förra hösten hade köpt till vår egen lya (se inlägg 1.461). Medan vår stol hade gult tyg så var de här plastklädda, men det syns ju inte på bilden.

Cicktailbaren, Motell Drottningsstaden, Manchester, 1969 (vykort)

Cicktailbaren, Motell Drottningsstaden, Manchester, 1969 (vykort)

Den bild av en liknande stol, som jag, i avsaknad av ett egenhändigt fotografi, hade lyckats finna på internet, visade en möbel som var likadant enbart till formen men med allt annat helt olika: färg, material, fot. Dessa barstolar var nästan kopior av min, och jag sade till mamma att hon skulle lägga dessa stolar på minnet för att kunna jämföra dem med den som jag själv hade därhemma i Nya York.

Efter middagen tänkte vi ta en liten promenad ute på staden, men den fick inställas – det var nästan mörkt och dessutom kallt och blåsigt. I stället stannade vi inne på vårt rum och tittade på kvällsnyheterna. Javisst ja, i dag var det ju den första moratoriumdagen mot Vietnamkriget!

Det hade varit uppskattningsvis två miljoner aktiva demonstranter ute på gatorna i Amerika under den här dagen. Vi fick se en kvarts miljon marschera i Washington – och hela 100.000 i det oss här näraliggande Boston. I Nya York hade borgmästare Lindsay beordrat flaggning på halv stång på alla officiella byggnader.

Moratoriemarsch, 1969 (internet)

Moratoriemarsch, 1969 (internet)

Amerikas folk hade nu, efter ett år utan några tecken på fred, slutat tro på att president Nixon arbetade på att få ett slut på kriget – så som han hade lovat. Många deltagare bar svarta armband.

Published in: on 2013/08/09 at 07:45  Kommentera  

Inlägg 1.906: 15 okt 1969

Rödfärgsjaktsförgävligheten

För mig var det viktigare att visa upp kuggstångsjärnvägen upp till toppen av Washingtonberget. Jag hade ju åkt upp på denna världens äldsta bergbana när jag just hade kommit till Amerika (se inlägg 73), och nu ville jag absolut att pappa i synnerhet skulle få se detta teknikens underverk.

På vägen till bergbanestationen berättade jag allt om Washingtonberget och om dess fruktansvärda vintertemperatur på toppen, och det var kanske orsaken till att mamma totalt vägrade att ens tänka på att åka upp dit i de öppna vagnarna. Naturligtvis var det förståndigt, för det blåste såpass kallt från norr att det kändes obehagligt att ens stiga ur den varma bilen.

Men ur den skulle vi, för där på en lutande träställning bredvid stationshuset stod Peppersass, världens äldsta, ännu ‘fungerande’ men dock nu pensionerade kuggstångslok,

Peppersass, Världens första kuggstångslok från 1865, Washingtonberget (1969)

Peppersass, Världens första kuggstångslok från 1865, Washingtonberget (1969)

Och för övrigt visade det sig redan vara slut på säsongens trafik på spåret upp till toppen. Men däremot hade jag läst att en liten väg söderut från Bretton Woods skulle gå genom en naturskön ravin mellan bergen, och eftersom det bara var frågan om några få kilometer – och vi hade all tid i världen på oss – så prövade vi på den. Jag hade saknat den röda färgen bland allt det gula för att skapa den berömda Nya Englandhösten och här trodde jag att jag hade min chans.

Men även här i den så kallade Crawfordravinen (eng. Crawford Notch) var det bara gult. Pappa tyckte att det var fint nog, men jag var inte nöjd. Här står föräldrarna på en parkeringsplats intill Samuel Willeys hus. Detta hade klarat sig utan att ens skadas vid ett jordskred år 1826, men han och hela hans familj med fem barn hade omkommit i jordmassorna som brakade ner på husets båda sidor. I stället för att stanna i huset hade de alla troligen sökt fly undan det plötsligt stigande vattnet i ravinens botten. Endast grunden till huset fanns nu kvar.

Föräldrarna vid Willeys husgrund, Crawfordravinen (1969)

Föräldrarna vid Willeys husgrund, Crawfordravinen (1969)

Vi körde så tillbaka till Bretton Woods och tillbaka till vår rikshuvudväg 3. Den hade nu litet mera trafik, men det var fortfarande en behaglig körning. Naturen var verkligen vacker – trots avsaknaden av det röda – och föräldrarna insöp allt de såg. Mamma satt nu i framsätet – tidigare hade hon pockat på att pappa skulle sitta där och ha det bekvämt. Men nu var det så mycket natur att hon inte ville missa något, och pappa som ju var längre, kunde fortfarande se bra där han satt.

Här stannade vi på en rastplats, och pappa fotograferade vad han såg.

Pappa fotograferar höstfärgerna längs rikshuvudväg 3, New Hampshire (1969)

Pappa fotograferar höstfärgerna längs rikshuvudväg 3, New Hampshire (1969)

Blir fotograferad av pappa på förra bilden, New Hampshire (1969)

Blir fotograferad av pappa på förra bilden, New Hampshire (1969)

Och här är en vy från en annan rastplats. Men det blev många rastplatser, alla lika vackra, och man kunde ju inte fotografera allting.

Vilar på rastplats längs rikshuvudväg 3, New Hampshire (1969)

Vilar på rastplats längs rikshuvudväg 3, New Hampshire (1969)

Published in: on 2013/08/08 at 22:42  Kommentera  

Inlägg 1.905: 14 – 15 okt 1969

Howardjohnsonåterseendeförtjusningen

Efter morgonens körning genom ett lågt beläget slättland med omväxlande östergötska åkerfält, betesmarker och skogsdungar, så hade den branta uppförsbacken lett oss till Småland med sina djupa granskogar, blåa insjöar, kurviga vägar och enstaka gårdar men mest vildmark. För mig var denna trakt helt ny – och för pappa och mamma var den gammal och välkänd hemifrån. Här kunde jag köra sakta framåt på Amerkas smala rikshuvudväg nummer 3, och jag hade det skönt.

”Nu är klockan tre, och vi kan ta in för natten om ni ser nåt som ser inbjudande ut”, sade jag och överlämnade sökandet till mina passagerare. Vi hade en massa bufferttid, för jag hade avsiktligt gjort programmet så lugnt som möjligt för att låta dem ha det vilsamt.

Det första samhället, som vi efter en timmes tid kom till, såg inte alls inbjudande ut, och nästa plats, Colebrook, var inte bättre. Men där fick mamma se en skylt för en golfbana med motell in på en tvärgata, och det visade sig vara en liten nätt envåningslänga. Rummet var stort nog för en extrabädd, så vi kunde åter klara oss med ett rum.

”Vilket ljuvligt rum”, utbrast mamma när hon fick se det. ”Här stannar vi.”

Föräldrarna vid motellet invid golfbanan, Colebrook (1969)

Föräldrarna vid motellet invid golfbanan, Colebrook (1969)

De hade ingen restaurang, men det fanns ett rätt trevligt matställe inne i samhället, såpass nära att vi kunde gå dit till fots. Vi hade helt hoppat över lunchen och hade god aptit, och det gjorde middagen ännu bättre.

På onsdagen kom vi verkligen iväg tidigt på morgonen. Här lägger jag in en bild som jag inte har lyckats med att exakt placera i geografin, men den togs på morgonen någonstans häromkring, och det kan likaväl ha varit i Colebrook som någon annanstans.

Står i morgonsolen vid vår väg nummer 3, Kanske Colebrook (1969)

Står i morgonsolen vid vår väg nummer 3, Kanske Colebrook (1969)

Vi var inte hungriga, så vi åkte i tre kvart tills vi på långt håll fick syn på en Howard Johnson. Den kände mamma väl till sedan vår resa i västern år 1964 (se inlägg 265), och då blev vi alla med en gång glupska.

Föräldrarna utanför Howard Johnson, Lancaster (1969)

Föräldrarna utanför Howard Johnson, Lancaster (1969)

Jag minns så väl hur gott frukostpannkakorna smakade. Pappa hade lärt sig hur man på vissa restauranger själv betalade vid kassan när man gick.

Pappa betalar för frukosten, Howard Johnson, Lancaster (1969)

Pappa betalar för frukosten, Howard Johnson, Lancaster (1969)

Redan en halvtimme senare var vi i Bretton Woods. Det var där på Hotell Washingtonberget som delegater från alla de 44 länder, som stod allierade i kriget mot Tyskland och Japan, på sommaren 1944 samlades för att skapa det internationella finanssystem som behövdes under efterkrigstiden.

Finanskonferensen, Bretton Woods, 1944 (internet)

Finanskonferensen, Bretton Woods, 1944 (internet)

Jag bara nämner detta i förbigående, för jag har redan tidigare skrivit mera om det i samband med min första bilresa här i Nya England år 1963 (se inlägg 72). Pappa tyckte att det var otroligt intressant att vara här, och vi kunde säkert ha fått se konferenssalen om vi hade gått in på hotellet. Men det brydde han sig inte om.

Published in: on 2013/08/08 at 10:51  Kommentera  

Inlägg 1.904: 14 okt 1969

Morgonlättjan

Nästa morgon hade vi tänkt starta tidigt. Jag hade föreslagit att vi nu under dagarna ute på landet skulle göra det till en vana att ta in rätt tidigt på eftermiddagarna när det fortfarande var fullt dagsljus och att därför sätta igång i vettig tid på morgnarna. Detta tog mina föräldrar som ett givet. De var vana bilresenärer.

Men vi kom ändå inte iväg förrän vid 10-tiden. Jag tror att även den rätt begränsade motion, som jag hade utsatt mina föräldrar för, hade gett dem en viss träningsvärk, och de tyckte att det var skönt att bara ligga och dra sig i sängen. Och vi hade ju ingen brådska, så jag schasade inte alls på dem.

Vi stannade för att äta frukost på det första bästa kafé som vi kom förbi i Québec City. Det var inte längre sommarväder – blåsten på måndagen var nog en höstlig kallfront, och den kyliga luften låg kvar. Vilket bara var skönt när vi satt inne i den goda bilen med värmen påsatt.

När vi lämnade Québec City grenslade vi samma nordliga breddgrad som i Interlaken i Schweiz, den lilla staden där Ed och jag år 1966 övernattade före vårt kuggstångståg upp till toppen av Jungfrun (se inlägg 656). Och vid ankomsten till Nya York några dagar senare skulle vi vara så långt söderut som Axel Munthes villa San Michele på Capri, det vill säga en bit söder om Neapel. Lång resa däremellan!

Jag hade läst in dessa geografiska detaljer i förväg för att kunna presentera dem nu i bilen som ett passande samtalsämne den här morgonen. Medan vi pratade om detta körde vi genom Québec City – nej, inte alls genom Gamla Québec, för där fanns det inga genomfartsgator – och över S:t Larsfloden för att nå stora landsvägen åt sydväst, mot Montreal. Det var mestadels en fyrfilig väg, och det var skönt, för det var fullt med långtradare överallt.

Men vi körde bara halvvägs till Montreal, för jag hade nogsamt lärt in vilka småvägar vi skulle ta för att kunna köra in i Amerika någonstans på den korta gränsen till Nya Hampshire. Inte för att det spelade den minsta roll vilken väg vi körde, för det hela var ju på måfå ändå. Men jag fann det mycket mer nöjsamt att åka på slingrande småvägar, när man inte hade någon brådska. Och det passade oss ju alla riktigt väl.

Och efter en del sicksackande på riktigt små vägar, alla asfalterade men ofta för smala för att ens ha en mittlinje, körde vi plötsligt rätt uppför en brant backe, och där på toppen av en ås låg Amerikas lilla anspråkslösa gränsstation. Med sitt övertäckande tak och sin plattform såg den ut precis som en liten bensinstation, fast utan pump.

Med pappa vid gränsen till Amerika (1969)

Med pappa vid gränsen till Amerika (1969)

Published in: on 2013/08/08 at 10:35  Kommentera  

Inlägg 1.903: 13 okt 1969

Vilodagspåtvingandet

För att ha varit del av en turistresa blev måndagen för oss mycket oordnad. Jag hade helt litat på min erfarenhet av Québec City från sommaren före, men eftersom Ed och jag hade varit lika oorganiserade – så som vi föredrog att ha det – så hjälpte det bara litet.

”Undra på att Gamla stan i Stockholm drar turister”, blev mina föräldrars omdöme om Gamla Québec (fra. Vieux Québec). Och undra på det. Gamla stan i Stockholm är ju en kvarleva sedan 1200-talet, och Québec City grundades på 1600-talet och då inte som en stad utan som en befästning till försvar mot anfallande armador på väg uppför den just där rätt smala S:t Larsfloden. Stockholm var ju inte alls avsett att vara en fästning – den fick en kraftig stadsmur i vattenlinjen runt hela ön för effektivt egenförsvar men inte för att skydda Mälaren mot fientliga armador.

Hela Québec City, År 1608 (internet)

Hela Québec City, År 1608 (internet)

Vi körde runt litet inne i Gamla Québec – mera än vi hade gjort om vädret hade varit skönt – men vi gick också tappet runt till fots. Det blåste kallt, och mamma fick hålla i hatten hela tiden.

Föräldrarna med Frontenacslottet bakom, Québec City (1969)

Föräldrarna med Frontenacslottet bakom, Québec City (1969)

Hon köpte hellre några vackra vykort än att själv fotografera i det dåliga vädret. Men lyckligtvis blev det inget regn.

Fästningen och Frontenacslottet, Québec City, 1969 (vykort)

Fästningen och Frontenacslottet, Québec City, 1969 (vykort)

För att finna något vettigt matställe körde vi därifrån ut genom S:t Ludvigsporten (fra. Porte St. Louis), som markerade gränsen mellan Gamla Québec och resten av staden. Vi hade tittat in på några matställen i Gamla Québec, men de såg mer än lovligt tråkiga ut. Jag vet inte hur Ed och jag hittade våra riktigt bra små restauranger därinne, när vi var där.

S:t Ludvigsporten, Québec City, 1969 (vykort)

S:t Ludvigsporten, Québec City, 1969 (vykort)

Inte för att det var något överdådigt ställe, men mamma lockades av pojken med hamburgaren utanför restaurangen Marie Antoinette och ville äta lunch där. Blåsigt väder skapar god aptit och de bjöd på mycket mat.

Föräldrarna efter lunch, Restaurang Marie Antoinette, Québec City (1969)

Föräldrarna efter lunch, Restaurang Marie Antoinette, Québec City (1969)

 Vi återvände förstås till Gamla Québec. Pappa tog där en bild som skulle ha blivit utsökt vacker, om bara exponeringen hade lyckats – han stod inne i en valvgång intill Frontenacslottet och fotograferade en hästdroska därutanför i väntan på kunder.

Väntande hästdroska, Québec City (1969)

Väntande hästdroska, Québec City (1969)

Vi gick upp till fästningen därintill, och jag visade dem exakt var Ed och jag hade stått förra året och fotograferat vaktavlösningen (se inlägg 1.443-1.445). Nu, på en oktobermåndag, var det förstås ingen sådan föreställning, men hon köpte i alla fall ett vykort av Baptiste, vaktstyrkans maskot.

Baptiste, Vaktstyrkans maskot, Québec City, 1969 (vykort)

Baptiste, Vaktstyrkans maskot, Québec City, 1969 (vykort)

Ja, det blev en dag av påtvingat lugn, av mera tid till förfogande än turistiska ting att uppleva, och väder som kunde ha varit sämre men samtidigt också oändligt mycket bättre. Vi återvände till våra små krypin i det nya motellet, åt middag någonstans i grannskapet, och såg fram mot morgondagen i Amerika.

Published in: on 2013/08/07 at 07:23  Kommentera  

Inlägg 1.902: 12 – 13 okt 1969

Omflyttningsminnesförlusten

Tänk vad vädret hade ändrats bara sedan vår lunch! Nu blåste det snålt och hade mulnat på, och då är det inte fullt så roligt att leka turist. Men vi skulle minsann ändå fortsätta till mitt andra mål för dagen, kyrkan tillägnad S:ta Anna av Bogsprötet, och den låg ett tjugotal kilometer längre ut från staden. Ed och jag hade kommit förbi den på vår regntrista väg året före och då sökt väderskydd i denna katedralstora kyrka. Den visade sig vara Nordamerikas största vallfartmål – fast kanske just på grund av vädret hade det inte funnits många hjälpsökande där den gången (se inlägg 1.439). Nu skulle jag få se vad mina föräldrar tyckte om samma kyrka.

Föräldrarna framför kyrkan S:ta Anna av Bogsprötet, Utanför Québec City (1969)

Föräldrarna framför kyrkan S:ta Anna av Bogsprötet, Utanför Québec City (1969)

De var vederbörligen imponerade av alla de kvarlämnade kryckor och käppar som var uppspikade på kyrkans väggar överallt inne i helgedomen som bevis på vad vallfarten dit hade betytt för alla dessa hjälpsökande. Men kommersialiseringen av allting, inte bara i kyrkan utan framför allt i alla husen däromkring, den tyckte de vara rent ohygglig. Jag är ju så lättpåverkad att jag förra gången hade kommit därifrån fylld av goda tankar om dem som nu kunde gå för egen maskin – men min realistiskt tänkande mamma var oberörd av detta och tänkte bara på geschäftet som de hade utsatts för.

Jag var glad över att ha tagit dem dit, och det tror jag innest inne att de också var. Det var utan tvekan en minnesvärd sevärdhet. Och så återvände vi till motellet och vilade en stund före middagen. Jag mumlade något om att åka in till staden för att äta, men det ville de inte tänka på i mörker och duggregn, och det tyckte jag var skönt. Vi åt sedan en riktigt hygglig vardagsmiddag rätt på platsen.

Vad som inträffade nästa morgon har jag använt alla tillgängliga medel  för att fatta, men det har inte lyckats. Ibland måste man ge upp när man skriver om gamla tider, och den här detaljen hör tyvärr dit. Jag kan bara säga att vi packade vårt bohag i bagageluckan på bilen och betalade vår rumsräkning på 117 kronor.

Rumsräkningen, Motell Laurentides, Québec City (1969)

Rumsräkningen, Motell Laurentides, Québec City (1969)

Och sedan åkte vi iväg till det första bästa motell som vi fann utmed stora vägen, och det låg redan efter en ynka kilometer på vänster sida och hette Kolonialmotellet (fra. Motel Colonial). Det var mycket mindre pretentiöst än Laurentides, rummen var så små att vi fick ta två angränsande rum, och dem tog vi i besittning för det kommande dygnet.

Rumsregistreringen, Kolonialmotellet, Québec City (1969)

Rumsregistreringen, Kolonialmotellet, Québec City (1969)

Jag antar att det inte var så värst omvälvande att bo på två olika motell på samma gata, och att det är därför som jag inte minns ett skvatt av detta ombyte.

Published in: on 2013/08/06 at 09:23  Kommentera  

Inlägg 1.901: 12 okt 1969

Förraårsupplevelseförnyandena

Nästa morgon vaknade ingen klockan 05.00, vare sig det berodde på att det var söndag eller att mina föräldrar hade vant sig vid tidsförskjutningen. Vi packade ihop våra pinaler och gick sedan ner och åt en stadig frukost. Så tog vi ner vårt bagage och jag betalade hotellräkningen. Den gick på 266 kronor allt som allt, med den kanadensiska dollarn värd 4,80 kronor.

Hotellräkningen, Montreal (1969)

Hotellräkningen, Montreal (1969)

Vi åkte halva vägen till Québec City på samma landsväg som jag hade kört året före tillsammans med Ed på väg till djurparken i S:t Félicien (se inlägg 1.416-1.419). Sedan var det en helt obekant körning med rätt litet trafik – ville man komma fort fram fanns det en större väg söder om floden. Och när vi nalkades Québec City stannade vi vid ett litet ställe för lunch. Det hette Bin-Kin och visade en rykande soppterrin över elden på sin skylt. Jag var helt med på att stanna upp för ett litet mål mat. När vi steg ur bilen fick vi helt oväntat uppleva riktig sommarvärme. Eftersom vi reste norröver hade vi nämligen varit beredda på kyla trots att det var soligt.

Föräldrarna utanför lunchstället Bin-Kin, FöreQuébec City (1969)

Föräldrarna utanför lunchstället Bin-Kin, FöreQuébec City (1969)

Restaurangen var inredd i tyrolerstil, men maten var helt nordamerikansk. Mamma tog en klubbsandwich, pappa någon kötträtt och jag någon fiskrätt. Det var ingen lyxmat, inte Montreal, men det var skönt att äta ‘vanligt’ igen.

Föräldrarna äter lunch, Bin-Kin, Före Québec City (1969)

Föräldrarna äter lunch, Bin-Kin, Före Québec City (1969)

När vi snart efter lunchen kom till Québec City så körde jag raka vägen genom staden till det motell, Laurentides, där Ed och jag hade bott över året före på vår väg hemåt från djurparken i S:t Félicien. Att vi nu skulle bo på samma motell ingick i mina planer, för vi hade verkligen uppskattat vårt rum där i det då trista vädret (se inlägg 1.440-1.441).

Rummen på motell Laurentides, Québec City,1969 (broschyr)

Rummen på motell Laurentides, Québec City,1969 (broschyr)

Vi var överens om att stanna i Québec City under hela morgondagen, så att vi i lugn och ro kunde uppleva den gamla, intressanta staden. Och det var faktiskt jag som hela tiden kämpade för att pappas hjärta inte skulle överansträngas, vilket hade varit ett återkommande ämne i vår korrespondens inför den här resan – men nu ville de, och då särskilt pappa, hålla i gång i ett kör utan uppehåll.

Vi vilade upp en timme på rummet innan vi gav oss av. Staden skulle få hela morgondagen – i dag skulle jag visa dem ett par småsaker i grannskapet som jag hade sett året före tillsammans med Ed.

Det första målet var vattenfallet i Montmorency, som låg bara några kilometer från motellet (se inlägg 1.440). Där ser du pappa och mig vid bilen – så såg den mellanstora hyrbilen ut – och vattenfallet som var högre än det berömda Niagarafallet.

Med pappa framför vattenfallet, Montmorency (1969)

Med pappa framför vattenfallet, Montmorency (1969)

Och här har jag vågat mig litet närmare fallet, förföljd av mammas kamera.

Står vid vattenfallet, Montmorency (1969)

Står vid vattenfallet, Montmorency (1969)

Published in: on 2013/08/06 at 06:53  Kommentera  

Inlägg 1.900: 11 okt 1969

Medelhavsköksavnjutningen

Det var litet svårare nu på en lördagskväll att hitta en parkeringsplats nära hotellet, så jag föreslog att jag skulle stanna till framför Holiday Inn och släppa av dem och sedan parkera bilen någonstans.

”Nej, äsch, vi behöver röra på oss, så parkera du var som helst”, sade pappa. ”Vi har suttit stilla så länge att vi måste få litet mera motion.”

Och så fann jag en plats att parkera några kvarter inemot centrum och noterade noga adressen – det kunde vara fatalt annars. Så sökte vi upp något matställe som såg trevligt ut, för klockan var 17.00 och snart skulle de nog slockna. Vi fann ett ställe med ‘medelhavskök’ i gatuplanet av en skyskrapa vid något som hette Ville Marieplatsen (fra. Place Ville-Marie), något som jag inte ger mig på att i helhet översätta till svenska . Vi tog inga bilder av restaurangen för det var redan för mörkt, men mamma noterade på ett av deras reklamkort exakt vad vi åt. Vad sägs om ratatouille, fisksnäcka, lamm med salladsgrönsaker, och så glass? Och så drack vi franskt vin och starkt kaffe. Fråga mig inte vad mamma menade med ’50-öres middag’, för det har jag inte en aning om. Kanske ett vad om någonting.

Middagsmålet på La Popina, Montreal (1969)

Middagsmålet på La Popina, Montreal (1969)

”Ska vi ta en taxi hem till hotellet?” föreslog jag.

”Är det långt dit?” undrade mamma och tittade på pappa.

”Ja, det är väl en 500 meter”, antog jag. ”Som från Skyttegatan till, säg, Trädgårdsgatan.”

”Är du tokig?” sade pappa. ”De är ju inget avstånd.”

Vi promenerade dit i sakteligt mak ovanpå både vin och jetlag på tio minuter. Jag kollade detaljerna senare: det var 700 meter – alltså längre – och det var närmare än till Trädgårdsgatan – alltså kortare. Med för låg siffra och för hög bedömning, så hade jag alltså genomsnittligt gissat precis rätt.

Min extrasäng stod bäddad så fint i ett hörn på rummet, och jag var beredd att lägga mig närhelst de föll ihop. Men vi tog det bara lugnt, satte på TV:n och kopplade av. Det var så mycket att prata om. Visserligen hade vi varit tillsammans hela dagen, men det tar tid att komma igång, och när man är ute på gator och torg och ser nytt och upplever saker, då går det bara inte att samtidigt utbyta djuplodande tankar. Och nästa dag skulle jag köra bil, och då tänker man först och främst på trafiken, så hur man än ser på det så var det verkligen värdefullt att vi fick denna stund på lördagskvällen ‘för oss själva’ utan distraktioner.

Men framemot 22-tiden var det dags, och vi lärde oss att samsas om badrummet, vilket vi ju skulle komma att göra under hela veckan framöver. När pappa blev för mjäkig om denna mest underbara dag han kunde minnas och hur tacksam han var – då beordrade jag tystnad och sömn.

Published in: on 2013/08/05 at 08:13  Kommentera  

Inlägg 1.899: 11 okt 1969

Stadsrundtursautomobilutnyttjandet

Kungaberget var en 233 meter hög kulle, belägen alldeles intill Montreals centrum, med en vidsträckt utsikt över staden och S:t Larsfloden. Jag hade förberett mig med karta och kompass för körningen dit upp, så vi var snart där. Det var en naturpark däruppe, men allt jag hade tänkt använda den för var utsikten därifrån. Vi bara steg ur bilen, tog tio steg fram till en balustrad, fotograferade utsikten och varandra, och sedan bar det iväg ner igen.

Det gav ungefär samma känsla som att vara uppe på det 87 meter höga Ramberget  i Göteborg: utsikt, stad, flod, solsken, kamera (se inlägg 316). Jag hade gärna velat peka ut vad vi hade rätt nedanför oss, men jag visste egentligen ingenting om Montreal trots flera tidigare små visiter där. Viktoriabron kände jag igen, för på andra sidan om den hade ändstationen S:t Lambert för Nyayorktågen legat (se inlägg 1.415). Här står föräldrarna och beundrar utsikten – för visst var den härlig – i flera minuter.

Föräldrarna uppe i parken på Kungaberget, Montreal (1969)

Föräldrarna uppe i parken på Kungaberget, Montreal (1969)

Och här är det pappa och jag. Vi hade då redan beundrat utsikten, så vi bara poserade för mammas kamera.

Med pappa uppe i parken på Kungaberget, Montreal (1969)

Med pappa uppe i parken på Kungaberget, Montreal (1969)

Och sedan åkte vi iväg till det gamla utställningsområdet för Expo 67 – bostadshuset Habitat skulle ju enligt planerna fortfarande finnas kvar. Och det gjorde det. Hur jag bar mig till så hittade bilen vägen dit utan några som helst problem.

Mina föräldrar hade sett många bilder av Habitat och visste att det bodde folk permanent i lägenheterna (se inlägg 866-870). Och även om vi inte såg många människor utomhus, så satt det gardiner i fönstren och antenner på balkongerna. Vi gick ut och fotograferade, och mamma tyckte att det såg mycket bättre ut i verkligheten än på bild, mindre stelt och utställningslikt än hon hade väntat sig.

Habitat kvar från Expo 67, Montreal (1969)

Habitat kvar från Expo 67, Montreal (1969)

”Och så nära stan det ligger, bara tvärsöver vattnet där borta!” sade hon. ”Här skulle man nog kunna bo.”

”Det undrar jag”, sade jag. ”Det är oktober nu. Vet du att det är minus 40 grader här på vintern? Med blåsten över vattnet fryser man till is på en enda minut. Jag har hört att de har en buss in till stan en gång i kvarten – tänk dig att stå ute i januari och vänta på bussen i den kölden och yrande snö. Nähä!”, sade jag.

De var faktiskt kyligt redan nu ute vid Habitat. Jag hade tänkt föreslå en liten promenad omkring byggnaderna, men det kändes onödigt i den svala luften. Så vi åkte tillbaka in till staden och parkerade vår bil i kvällningen.

Published in: on 2013/08/05 at 08:06  Kommentera  

Inlägg 1.898: 11 okt 1969

Hyrbilsinförlivandet

I mitt tal gratulerade jag naturligtvis också mamma för någonting, men jag kan inte minnas vad det var. Och när räkningen kom, så stod jag för den – inte för att det spelade någon större roll, för jag betalade ändå så gott som hela resan – utom flygbiljetterna – antingen direkt eller genom att använda de pengar som jag hade satt in på deras nödfallskonto under årens lopp.

Efter lunchen var det jag som fick påminna dem om att pappa måste vila en stund precis som hemma, så vi drog oss sakta tillbaka till hotellet. Det var så vackert nu när solen hade kommit fram, att jag tog en bild av dem framför entrén till hotellet, innan vi tog hissen upp.

Föräldrarna framför entrén till Holiday Inn, Montreal (1969)

Föräldrarna framför entrén till Holiday Inn, Montreal (1969)

Jag hade beställt vår hyrbil att hämtas ut på söndagsmorgonen, men nu när vädret hade blivit så vackert och ‘de gamble’ hade fått nog med motion så beslöt jag mig för att gå till Hertz för att se om jag inte kunde få ut den redan nu på lördagseftermiddagen. Det gjorde jag medan de vilade middag, och tro mig, kuppen lyckades!

Hertz Biluthyrning, Montreal, 1969 (dokumentomslag)

Hertz Biluthyrning, Montreal, 1969 (dokumentomslag)

Jag fick en jättebil – klassad som mellanstorlek – med registreringsplåtar från Massachusetts, så den hörde alltså hemma i Amerika. Inte för att det spelade någon som helst roll, för hyrbilarna körde fram och tillbaka mellan länderna hela tiden.

Jag parkerade bilen på en smågata i närheten av hotellet – jag ville då inte betala en hutlös garageavgift för att ge en hyrbil komforten av tak över motorhuven. Sedan påminde jag portieren om att vi skulle ha en extra bädd på rum 1801, för det hade pappa kanske glömt bort att säga till om – och att de skulle debitera för en tredje person på rumsräkningen. Rätt skall vara rätt!

När jag kom upp hade de redan vilat tillräckligt och var redo för mera äventyr i storstaden. Precis som jag hade väntat, reagerade mamma genast över bilens storlek.

”Kunde vi inte klara oss med en Dodge Dart som vi hade i Klippiga bergen förra gången?” undrade hon.

Visst kunde vi ha gjort det, men då var vi bara två i bilen, och nu skulle vi bli tre, med en i baksätet. Den mindre bilen var fin där framme men hade inte alls samma komfort där bak. Och det dög som svar.

Jag hade planerat två mål för dagens bilåkning. Ett var upp till toppen av Kungaberget  (fra. Mont Royal), vilket på fornfranska skulle ha hetat ‘Mont Réal’, vilket har vissa likheter med stadens namn, Montréal, korrekt skrivet med accenten mitt i. Det andra målet var Habitat, den nya boendemodellen som lanserades på Expo 67.

Published in: on 2013/08/04 at 09:11  Kommentera  

Inlägg 1.897: 11 okt 1969

Sanktakatarinagatuförlustelserna

Det verkade inte vara mycket mera att se i trakterna runt basilikan, så vi vände tillbaka till gatorna närmare vårt hotell. Vi svängde in på en liten gata som hette S:ta Katarinagatan (fra. Rue Sainte Catherine), och där stötte vi av en ren slump på en byggnad som jag kände igen från juli 1968, då Ed och jag var i Montreal under vår bilresa runt om i provinsen Québec. Jag tog då en bild av byggnaden, därför att den såg så modernt vacker ut (se inlägg 1.447) – och det var nog därför som jag nu kände igen den. Det var ett konserthus, som hade byggs så nyligen som år 1963, och det hette Wilfrid Pelletiersalen (fra. Salle Wilfrid Pelletier) efter en berömd dirigent. Jag var glad att också mamma nu ville ta en bild av konserthuset. Hennes bild blev mycket bättre än min, men så hade hon ju också två sköna män att placera som förgrund.

Med pappa framför konserthuset Wilfrid Pelletiersalen, Montreal (1969)

Med pappa framför konserthuset Wilfrid Pelletiersalen, Montreal (1969)

Konserthuset låg på ett fotgängartorg som hette Konstplatsen (fra. Place des Arts), och där fanns också många andra kulturella byggnader. Eftersom jag därifrån kunde se vårt skyhöga hotell så förstod jag nu att den stora vita byggnaden, som vi hade sett till höger genom rumsfönstret, var baksidan på just Wilfrid Pelletiersalen. Organisationen av den här stora staden började nu ta skepnad i min lilla hjärna.

Vi traskade runt på Konstplatsen en stund, och sedan fortsatte vi vår promenad längs S:ta Katarinagatan. Där fanns det en hel del trevliga små affärer, ofta med konstinriktning, och det var ett paradis för mamma. Bara titta, inte köpa – köpte man något skulle det släpas runt i en väska i en månad innan det kunde avnjutas hemma i Örebro.

Men det var pappa som till slut tyckte att nu kunde det vara gott med en bit mat. Det var faktiskt lunchtid enligt den lokala klockan, så tidsanpassningen hade nog redan börjat. Det låg en till synes fin liten fiskrestaurang rätt där på S:ta Katarinagatan, och den valde vi. Den hette Pauze’s och hade enligt sin skylt etablerats redan år 1862, och hade den funnits här i över 100 år så borde de kunna laga god mat.

Föräldrarna framför Pauze's fiskrestaurang, Montreal (1969)

Föräldrarna framför Pauze’s fiskrestaurang, Montreal (1969)

Och det kunde de! Det blev en underbar välkomstlunch för mina föräldrar till Nordamerika. I ett litet tal, som jag höll enligt svensk kutym, gratulerade jag pappa till hans mycket behagligare inflygning än han hade haft vid sitt förra besök år 1964 – det var då som mamma, DaNi och jag blev försenade av skyfall och översvämningar på vår väg till Kennedyflygplatsen för att möta honom. Men det gjorde ingenting, för hans plan var försenat många timmar på grund av samma oväder. Han anlände klockan 23.30 (se inlägg 244)! Den här gången hade det gått mycket bättre.

Published in: on 2013/08/04 at 09:00  Kommentera  

Inlägg 1.896: 11 okt 1969

Ljusmanschettfabriken

Redan vid 08-tiden dök jag upp med min lilla resväska på hotell Holiday Inn i Montreal. Bussresan hade gått fort och smidigt. Jag satt så skönt man kunde i en buss och lyckades slumra mesta vägen. Och portieren sade att pappa redan hade ringt ner och sagt att jag skulle skickas upp så snart jag anlände.

Stora kramar och puss puss. Månader av planering hade äntligen blivit verklighet. Pappa och mamma hade varit vakna sedan klockan 05.00 och var helt färdiga för dagens äventyr, men jag var svettig efter nattbussen och behövde duscha och byta om. Vi tittade tillsammans på den fina utsikten och alla byggnader som vi kunde se, men det enda jag med säkerhet kände igen var Jacques Cartierbron (fra. Pont Jacques Cartier) över S:t Larsfloden. Bron gick ju rätt över utställningsområdet för Expo 67, och det kände Ed och jag sannerligen till från våra tre dagar där ett par år tidigare (se inlägg 854-987).

Utsikten mot nordost från rummet, Holiday Inn, Montreal (1969)

Utsikten mot nordost från rummet, Holiday Inn, Montreal (1969)

Pappa tog helst detaljbilder från fönstret rätt neråt och kommenterade: ”Den här stan ser så modern och fin ut, men samtidigt har den små fickor av gammalt och trasigt, som ingen gör nånting åt.”

Utsikten nedåt från rummet, Holiday Inn, Montreal (1969)

Utsikten nedåt från rummet, Holiday Inn, Montreal (1969)

Han hade alltså lagt märke till något typiskt för Nordamerika som jag också hade observerat i början men nu var så van vid att jag inte längre ägnade det en tanke.

”Det ligger faktiskt en fabrik rätt här nedanför”, upptäckte han. Man fick lägga huvudet rätt mot rutan för att kunna se den. Och jo minsann, inklämd vägg i vägg med ett stort kontorshus låg det en liten tvåvåningsbyggnad med en modern fasad och vad som såg ut som en hög tillverkningslokal med takfönster därbakom. Det var inte alls förfallet, och vi undrade vad de kunde tänkas tillverka där. Det måste ha varit någonting rätt smått, och innan vi gav oss ner för att äta frukost hade vi enats om att de tillverkade ljusmanschetter.

Ljusmanschettfabriken sedd uppifrån rummet, Holiday Inn, Montreal (1969)

Ljusmanschettfabriken sedd uppifrån rummet, Holiday Inn, Montreal (1969)

Efter frukosten gav vi oss ut på upptäcktsfärd. Vi tog en gata rätt ner mot floden och stötte där på Vårfrubasilikan (fra. Basilique Nôtre Dame) – inte fullt så pampig som sin namne i Paris men ändå en grandios kyrka. Den var byggd i bysantinsk stil och helt i trä – utom ett fåtal järnspikar som hade använts vid en reparation.

Vårfrubasilikan, Montreal (internet)

Vårfrubasilikan, Montreal (internet)

Kyrkan blev färdigbyggd år 1830 och de två tornen år 1843. Den var då Nordamerikas största kyrkobyggnad och förblev det i femtio års tid. Därinne hade den många år senare fått sitt välvda tak helt blåmålat – mycket ovanligt och mycket vackert.

Inuti Vårfrubasilikan, Montreal (1969)

Inuti Vårfrubasilikan, Montreal (1969)

Mamma beundrade de vackra glasfönstren i kyrkan, men färgerna blev tyvärr helt urvattnde på hennes fotografi.

Glasfönster i Vårfrubasilikan, Montreal (1969)

Glasfönster i Vårfrubasilikan, Montreal (1969)

Published in: on 2013/08/04 at 00:55  Kommentera  

Inlägg 1.895: 10 okt 1969

Triskaidekafobikonsekvensupplevelsen

När mina föräldrar checkade in gav portieren dem ett brev som jag hade skickat långt i förväg för att hälsa dem välkomna, och i det hade jag lagt in ett litet kvitto på att jag hade permanentbokat rummet, så att reservationen inte skulle förfalla oavsett hur försenade de än var när de kom fram.

Kvittot på min permanentbokning (1969)

Kvittot på min permanentbokning (1969)

De bad att få ett rum med god utsikt, och det fick de med besked – nästan högst upp. Deras rum nummer 1801 skulle uppenbarligen ligga på artonde våningen, men i hissen upptäckte mamma att de istället skulle bo på sjuttonde våningen. Det fattades nämligen en våning i huset – det fanns ingen trettonde våning! Hissen hade knappar för 12 och 14 men ingen för 13.

Hissknappuppsättning (internet)

Hissknappuppsättning (internet)

De tyckte att detta var hejdlöst roligt, precis som jag själv en gång i tiden hade känt det när jag för första gången fick uppleva denna amerikanska egendomlighet. Det visade sig vara såpass vanligt, att när jag någon gång råkade på en hiss med en 13-knapp, så reagerade jag med förvåning över husägarens mod. Det måste ha varit mycket triskaidekafobi i äldre dagar, och sedan hade det väl gått av bara farten.

Rummet var enormt stort efter svenska mått räknat – pappa sade att visst fanns de såpass stora rum i Sverige, men då kallades de sviter. Emellertid kom golvytan väl till pass för allt skrymmande bagage som de hade kånkat på.

Utsikten genom fönstret var förstås härlig, och av den livliga trafiken på Sherbrookegatan hördes det såpass högt upp ingenting alls. Nere på marken hade det varit en solig dag, men nu kunde de se att det var rätt disigt – troligen var det avgaserna från alla bilarna.

Utsikten rätt mot norr från rummet, Holiday Inn, Montreal (1969)

Utsikten rätt mot norr från rummet, Holiday Inn, Montreal (1969)

Mina föräldrar gick ut för att få röra på benen litet grann och också äta en bit mat. De började samtidigt att känna sig litet sömniga, så när de kom tillbaka till sitt rum lade de sig ganska snart. Det var då ungefär midnatt svensk tid, medan de lokala klockorna höll sig till omkring 19.00.

Jag begav mig hem efter arbetsdagens slut, sade farväl till min Ed – det stundade en lång frånvaro, för han skulle ju bo i Bronx när jag kom tilbaka till Nya York en vecka senare med min föräldralast. Vår lilla familj skulle alltså brytas isär ett tag och ingå i var sin sekundärfamilj. Men bara i en månad.

Jag begav mig sedan till busstationen. Jag hade ju planerat att ta sovvagn till Montreal, men när jag då gick till stationen för att boka plats så fanns det ingen sovvagn längre. Det fanns ett tåg men inga bäddade lakan och örngott, bara vilfåtöljer. Standarden på tågens vilfåtöljer var inte alls hög, inte högre än på en buss. Och en buss var både snabbare och tidssäkrare, så till min besvikelse fick det nu i stället bli buss till Montreal.

Published in: on 2013/08/03 at 08:22  Kommentera  

Inlägg 1.894: 10 okt 1969

Hollywoodspekulationsinvesteringen

Mina föräldrar steg sedan in i kabinen på ett av världens största passagerarplan. Det var en Douglas DC-8-63 Fan-Jet med tre sittplatser på var sida om mittgången. Större plan än detta höll på att byggas, men de hade ännu inte kommit i användning. Namnet på det här planet var Frode Viking, även om planet på bilden har ett annat namn – i allt annat överensstämmer bilden med verkligheten.

SAS Frode Viking, Douglas DC-8-63 Super-Fan (1969)

SAS Frode Viking, Douglas DC-8-63 Super-Fan (1969)

Planet lyfte klockan 12.50, en kvarts timme för sent, och en stund därefter ringde jag upp min börsmäklare och lät honom för min räkning köpa 200 aktier i Allied Artists Pictures, vilket han gjorde för 10.646 kronor. Det var uppenbart att jag inte tyckte att pengarna från mina senaste försäljningar kunde ligga och vila en stund – tänk om hela börsen plötsligt skulle resa sig upp och jag inte var med!

Aktiebrevshuvud för Allied Artists Pictures (internet)

Aktiebrevshuvud för Allied Artists Pictures (internet)

Allied var en liten Hollywoodstudio, som tidigare hade dragit sig fram på enkla och billiga äventyrsfilmer men sedan år 1966 helt övergått till distribution av utländska filmer i Amerika. Och tydligen var deras balansräkning såpass god i förhållande till deras aktiepris att jag inte kunde säga nej. Nu hade jag ytterligare ett järn i elden medan jag var ute och bilade med mina föräldrar. Kanske dessa aktier skulle betala för hela bilturen – ack, vilda fantasier!

Flygplanet hämtade med lätthet in den försenade avgången, och efter 7½ timmars flygning anlände det till Montreal klockan 15.15. Mamma visste att de talade franska där och blev överförtjust när hon fann att redan passkontrollören talade lika god franska som hon själv. När hon var barn i Ryssland, före revolutionen, så var franska det första utländska språk som hon fick lära sig. Hon lärde sig också tyska, och dessutom studerade hon ju arkitektur en tid i Tyskland och blev då säkert lika bra i tyska som i franska. Men franskan låg henne närmast om hjärtat. På samma sätt är tyska mitt favoritspråk, för det var det första främmande språk som jag fick lära mig i skolan.

De tog en taxi från flygplatsen till sitt hotell. Mamma kände väl till motellkedjan Holiday Inn från sin förra Amerikaresa år 1964, men eftersom jag hade uppmanat dem att begära ett rum högt upp så att de skulle få bra utsikt så visste hon att det inte skulle bli den vanliga två- eller trevåningslängan utan något en bit högre. Men icke desto mindre baxnade hon när taxin kom fram dit. Det var det högsta motell hon någonsin hade sett!

Hotell Holiday Inn, Montreal, 1969 (vykort)

Hotell Holiday Inn, Montreal, 1969 (vykort)

Det låg mitt i centrum av Montreal, vid nummer 6 på den lilla broschyrkartan härnedan. Notera att väderstrecken på kartan är ovanliga – uppåt är västerut, medan norrut är till höger.

Karta med stadens stora hotell, Montreal, 1969 (broschyr)

Karta med stadens stora hotell, Montreal, 1969 (broschyr)

Published in: on 2013/08/02 at 23:07  Kommentera  

Inlägg 1.893: 9 – 10 okt 1969

Amerikaresepåbörjandet

Medan jag intensivt tänkte framåt mot mötet med mina föräldrars i Montreal på lördagen, så arbetade jag lika intensivt på Dean Witters instundande installation. Det var fortfarande långt kvar till dess, men det var mycket som måste förberedas där. Och detta trots att mitt huvudsakliga ansvar, duPont, hade förvandlats till ett moln av rök bara några dagar före deras omläggningsdag den 6 oktober. Hur skulle jag ha hunnit med Dean Witter, om duPont hade funnits kvar? Jo, då hade Dean Witter fått förbli min prioritet nummer 2 fram tills duPont klarade sig utan mig. Allt jag gjorde skedde i prioritetsordning, och prioriteten nummer 1, vadhelst den än råkade vara, krävde alltid en ohygglig massa arbete.

Medan jag alltså intensivt arbetade med min prioritet nummer 1 på torsdagen, så reste pappa och mamma med tåg från Örebro till Göteborg, där de togs emot av sina gamla vänner Pontus och Resi Forssell och bodde över hos dem över natten. De hade det gott tillsammans på det sätt som vänner sedan decennier tillbaka alltid har. Och tidigt på fredagsmorgonen körde Forssells mina föräldrar ut till Torslanda flygplats och vinkade av dem.

Forssells vinkar av på Torslanda flygplats, Göteborg (1969)

Forssells vinkar av på Torslanda flygplats, Göteborg (1969)

Planet lyfte klockan 10.00 och kom till Kastrupflygplatsen vid Köpenhamn 45 minuter senare. Som syns på pappas biljett hade de där närmare två timmar att fördriva med att handla i butikerna för att göra flygplatsen lönsam.

Pappas flygbiljett Göteborg - Köpenhamn - Montreal (1969)

Pappas flygbiljett Göteborg – Köpenhamn – Montreal (1969)

Flygplatsen fick klara sig bäst den ville utan deras hjälp, för jag hade nogsamt talat om för dem att spriten kostade mindre i Amerikas speceriaffärer än i Kastrups skattesmitarbutik. Men pappa ville ha ett danskt wienerbröd och en kopp kaffe, så de hjälpte väl upp flygplatsens ekonomi litet grann i alla fall.

SAS biljettomslag (1969)

SAS biljettomslag (1969)

Innan de steg ombord på planet till Montreal fick de välja var de ville sitta på planet. Detta gjordes inte av en datamaskin utan med hjälp av en meterhög plan av flygkabinen. På den kunde man se vilka sittplatser som var lediga – ett grönt plastkort med ett stolsnummer – och vilka som redan hade gått åt – ett tomt hål. Man valde sina två lediga sittplatser, och expediten petade loss plastkorten och klistrade fast dem på var sitt pappkort med flygnumret påskrivet, och det var allt. På så vis kunde det aldrig bli fel – två passagerare kunde inte begära och inte få samma sittplats för det fanns bara ett grönt plastkort, och när det hade petats bort så fanns det bara ett hål kvar. Mina föräldrar valde sina platser långt bak för att inte hamna över en vinge, där man inte kunde se någonting.

Ombordstigningskorten till planet till Montreal (1969)

Ombordstigningskorten till planet till Montreal (1969)

Published in: on 2013/08/02 at 10:40  Kommentera  

Inlägg 1.892: 5 – 6 okt 1969

Personvalsmetodsbedömningen

Det var intressant att se, att borgmästare Lindsay hade Nya Yorks senator Jacob Javits med sig uppe på estraden, och det är han som här står i sin ljusa rock brevid Lindsay. Javits var en av senatens liberalaste republikaner, och han hade i likhet med Lindsay också varit kandidaten för det liberala partiet. John Marchi, som i juni hade valts till det republikanska partiets borgmästarkandidat, fick klara sig utan Javits stöd.

John Lindsay valtalar med Jacob Javits vid sin sida, Washingtontorgsparken, New York (1969)

John Lindsay valtalar med Jacob Javits vid sin sida, Washingtontorgparken, New York (1969)

På den här bilden, tagen mot öster, syns i bakgrunden byggnaden med Nyayorkuniversitetets bokförlag, där Ed arbetade för en ringa penning när jag träffade honom. Den enda verkliga fördelen för honom med det arbetet var att det bara var två kvarter att gå för att komma dit från vår bostad i 351:an.

John Lindsay valtalar, Washingtontorgparken, New York (1969)

John Lindsay valtalar, Washingtontorgparken, New York (1969)

I publikmassan märktes Ed och jag. Ed tog emellertid bilden av mig, så han syns bara inte.

Står mitt i valmötespubliken utan att märkas, Washingtontorgparken, New York (1969)

Står mitt i valmötespubliken utan att märkas, Washingtontorgparken, New York (1969)

Och slutligen ännu en bild av John Lindsay, när han ber oss, hans chefer, att utse honom till borgmästare en gång till. Den bilden tog vi genom triumfbågen, och gatan som syns är Femte avenyn.

John Lindsay valtalar, Washingtontorgparken, New York (1969)

John Lindsay valtalar, Washingtontorgparken, New York (1969)

Återigen hade jag fått en påminnelse om att jag borde börja rösta i mitt nya hemland – jag hade ju bott här i sex år nu och hade till och med börjat vänja mig vid det konstiga valsystemet med personval i enmansvalkretsar. Jag hade sett det tillämpat i England sedan jag var ung och grön och alltid förundrats över det – där brukade det kallas ‘den förste förbi målstolpen’ (eng. first past the post) – och innan jag reste till Amerika hade jag inte tänkt på att samma sak gällde här. Det ledde till att det alltid var två personer av kött och blod – och inte två partibeteckningar – som ställdes mot varandra. Detta gjorde den politiska debatten mycket livligare och skapade utan tvekan bättre underhållning i TV-rutan. Men om det var bättre eller sämre än Sveriges proportionella valsystem hade jag då rakt ingen aning om. Jag borde allt bli amerikansk medborgare. så att jag själv kunde rösta och se hur det låg till med den saken.

På måndagen gjorde jag mig av med 114 av de 120 aktier som jag hade köpt i National Realty Investors bara tre månader tidigare (se inlägg 1.847). Allting gick på sned i mina aktieaffärer numera, och det blev en förlust på 588 kronor – jag sålde de 114 aktierna för 10.636 kronor och hade betalat 11.224 kronor för dem. Jag var inte van vid att förlusten var såpass liten – jag kanske rentav skulle kunna kalla den för en vinst?

Published in: on 2013/08/01 at 23:13  Kommentera  

Inlägg 1.891: 5 okt 1969

Grannskapsborgmästarvalmötet

På söndagen hade vi ett officiellt besök i Greenwichbyn, och som allting annat skedde detta på ungefär ett kvarters avstånd från vår lya i Sjätte avenyn 351.

Det stundade till val i Nya York – som alltid skulle det ske på den första tisdagen i november och det var detta år liktydigt med den 4 november – och först nu körde valkampanjen igång. Under år med jämna nummer är det val i hela Amerika, och då är kampanjerna mer eller mindre igång under hela året, men vid sådana här udda års val av styrelsen för staden Nya York – och för styrelsen av hela delstaten Nya Jersey på andra sidan om Hudsonfloden – då räcker det vanligen till med några få veckor. Vi i Nya York hade haft en ordenlig kampanj i juni, då de fyra partierna valde vilka som skulle vara deras kandidater i höstvalet i november. Jag berättade ordentligt om det då det hände (se inlägg 1.816), och då framför allt om att vår verkligt omtyckta borgmästare John Lindsay förlorade sin tidigare ställning som vinnare för det republikanska partiet. Det var illa men inte fatalt. Han hade nämligen också varit liberalernas kandidat vid valer 1965, och eftersom det liberala partiet inte brydde sig om att leka med i primärvalen, så utsåg det utan vidare Lindsay till sin kandidat också för 1969. Enkelt och praktiskt!

Manhattan och i synnerhet Greenwichbyn hade Lindsay i sin ficka, så det var här som han började sin valkampanj. Mot slutet, när tupparna fick kämpa så att fjädrarna flög, då behövde han använda sin tid för att tala till folket ute i Queens och Brooklyn – och även ute på den konservativa Statenön, även om det inte bodde så mycket folk därute.

Så nu på den här söndagen kom han till Washingtontorgparken, där det hade snickrats ihop en estrad, hög som ett lastbilsflak, för honom att stå på. Där var det lätt för Ed och mig att plåta honom.

John Lindsay valtalar, Washingtontorgparken, New York (1969)

John Lindsay valtalar, Washingtontorgparken, New York (1969)

Vi var väl några hundra personer som lyssnade på Lindsay. Han var populär i de här trakterna – det mest påtagliga som han hade gjort för oss var att stoppa razziorna på bögbarerna, litet försiktigt i början men helt och hållet efter fiaskot på Stenväggsbaren, då det kom fram i ljuset hur förfärlig tillvaron hade varit för de homosexuella även i denna relativt upplysta stad.

Estraden var inte placerad mitt inne i parken – politik får inte utövas i undanskymda hörn – utan vid själva änden av Femte avenyn just intill den lilla triumfbågen. Bakom sig hade Lindsay de gamla fina radhusen längs parkens norra sida öster om Femte avenyn.

John Lindsay valtalar, Washingtontorgparken, New York (1969)

John Lindsay valtalar, Washingtontorgparken, New York (1969)

En bild till tog jag av radhusen, här med några färgglada ballonger som livade upp valmötet.

Ballongklase över valmötet, Washingtontorgparken, New York (1969)

Ballongklase över valmötet, Washingtontorgparken, New York (1969)

Published in: on 2013/08/01 at 04:01  Kommentera