Inlägg 1.895: 10 okt 1969

Triskaidekafobikonsekvensupplevelsen

När mina föräldrar checkade in gav portieren dem ett brev som jag hade skickat långt i förväg för att hälsa dem välkomna, och i det hade jag lagt in ett litet kvitto på att jag hade permanentbokat rummet, så att reservationen inte skulle förfalla oavsett hur försenade de än var när de kom fram.

Kvittot på min permanentbokning (1969)

Kvittot på min permanentbokning (1969)

De bad att få ett rum med god utsikt, och det fick de med besked – nästan högst upp. Deras rum nummer 1801 skulle uppenbarligen ligga på artonde våningen, men i hissen upptäckte mamma att de istället skulle bo på sjuttonde våningen. Det fattades nämligen en våning i huset – det fanns ingen trettonde våning! Hissen hade knappar för 12 och 14 men ingen för 13.

Hissknappuppsättning (internet)

Hissknappuppsättning (internet)

De tyckte att detta var hejdlöst roligt, precis som jag själv en gång i tiden hade känt det när jag för första gången fick uppleva denna amerikanska egendomlighet. Det visade sig vara såpass vanligt, att när jag någon gång råkade på en hiss med en 13-knapp, så reagerade jag med förvåning över husägarens mod. Det måste ha varit mycket triskaidekafobi i äldre dagar, och sedan hade det väl gått av bara farten.

Rummet var enormt stort efter svenska mått räknat – pappa sade att visst fanns de såpass stora rum i Sverige, men då kallades de sviter. Emellertid kom golvytan väl till pass för allt skrymmande bagage som de hade kånkat på.

Utsikten genom fönstret var förstås härlig, och av den livliga trafiken på Sherbrookegatan hördes det såpass högt upp ingenting alls. Nere på marken hade det varit en solig dag, men nu kunde de se att det var rätt disigt – troligen var det avgaserna från alla bilarna.

Utsikten rätt mot norr från rummet, Holiday Inn, Montreal (1969)

Utsikten rätt mot norr från rummet, Holiday Inn, Montreal (1969)

Mina föräldrar gick ut för att få röra på benen litet grann och också äta en bit mat. De började samtidigt att känna sig litet sömniga, så när de kom tillbaka till sitt rum lade de sig ganska snart. Det var då ungefär midnatt svensk tid, medan de lokala klockorna höll sig till omkring 19.00.

Jag begav mig hem efter arbetsdagens slut, sade farväl till min Ed – det stundade en lång frånvaro, för han skulle ju bo i Bronx när jag kom tilbaka till Nya York en vecka senare med min föräldralast. Vår lilla familj skulle alltså brytas isär ett tag och ingå i var sin sekundärfamilj. Men bara i en månad.

Jag begav mig sedan till busstationen. Jag hade ju planerat att ta sovvagn till Montreal, men när jag då gick till stationen för att boka plats så fanns det ingen sovvagn längre. Det fanns ett tåg men inga bäddade lakan och örngott, bara vilfåtöljer. Standarden på tågens vilfåtöljer var inte alls hög, inte högre än på en buss. Och en buss var både snabbare och tidssäkrare, så till min besvikelse fick det nu i stället bli buss till Montreal.

Annonser
Published in: on 2013/08/03 at 08:22  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: