Inlägg 1.965: 24 – 30 nov 1969

Paradistillvaron

Antagligen på grund av närheten till det skarpa öhörnet i närheten hade vågorna format sanden på olika sätt, så stranden var inte platt som en sandstrand vanligen är. Jag hade aldrig förr sett en så ojämn vattenlinje i ren sand utan stenbumlingar. På ett ställe kunde stranden vara helt platt på vanligt sätt för att så plötsligt stupa lodrätt ner en meter till vattenytan med varje våg ätande sig in litet i sandväggen därnere – med resultat att hela sandväggen till slut rasade ihop. På ett annat ställe hade vågorna skapat en liten vik, kanske tio meter lång, ett par meter bred och djup till knäna.

Och det var inte några stormbränningar som skapade dessa formationer. Det var havsvågor på kanske en halv meters höjd, den vanliga, mjuka vattenrörelsen på det öppna havet som nästan aldrig låg spegelblankt. Dessa små vågor ändrade vattenlinjen på denna strand från dag till dag, och även medan vi var där under bara några tlmmar skapades helt nya formationer i vattenlinjen. Kanhända det var sammanflödet av de olika vågrörelserna runt öhörnet som gjorde det hela så oberäkneligt.

Eftersom  sandformationerna växlade från dag till dag så kom vi att hålla till på litet olika ställen varje gång, även om vi i stort sätt hela tiden vistades på samma del av stranden. Det tog en dryg halvtimme att gå dit till fots från ‘Syv flag’ – vi tog aldrig Hondan för att komma dit. Vi fortsatte aldrig längre bort på stranden, för vi var inte ett dugg nyfikna på hur själva öhörnet såg ut. Och eftersom stranden tog slut bara en liten bit förbi vår plats, så var det inga andra människor heller som gick dit. Vi två hade därför hela den här stranden för oss själva. Nåja, vi hade förstås sällskap av många små sandkrabbor som grävde sina hål just i vattenkanten – och därför ständigt måste gräva nya hål på grund av de ständigt växlande sandformationerna. Med ett enda undantag, som alltså bekräftade regeln, såg vi under hela vår vecka på vår strand inte en enda människa. Behöver jag säga att vi aldrig tog på oss våra badbyxor, som vi varje dag hade med oss till vårt eget privata paradis?

Undantaget bestod av två nunnor i vita dok och ljusblå dräkter, medförande ett tjog tjoande småungar. De kom vandrande på stranden just när vi en gång råkade vara ute i vattnet, och vi såg dem inte förrän de nästan snubblade över våra luftmadrasser på stranden. Hur skulle nu detta gå? Jo, nunnorna log och vinkade och vi skrattade och vinkade och ungarna tjoade och vinkade. Och så fortsatte de alla ut mot öhörnet, och vi såg dem aldrig mer.

Annonser
Published in: on 2013/10/20 at 20:34  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: