Inlägg 2.010: 4 – 5 mar 1970

Symposiebelöningsnjutningsavsaknaden

Martin Luther King hade varit pastor i en baptistkyrka, och den låg inte långt från Regency Hyatthuset. Jag hade gott om tid att gå dit innan det var dags att återvända för välkomstmiddagen. Det var lätt att hitta baptistkyrkan Ebenezer, särskilt som jag hade sett den så mycket på TV i samband med Kings begravning ett par år tidigare.

Ebenezer baptistkyrka, Atlanta (internet)

Ebenezer baptistkyrka, Atlanta (internet)

Utifrån var kyrkan betydligt större än den hade verkat i TV-rutan, men innanmätet var precis sådant som jag kom ihåg det. Nu var kyrksalen naturligtvis tom på folk, och jag minns än i dag hur stark känsla jag fick av att gå omkring på historisk mark därinne – egendomligt nog mycket mera  än av att gå omkring inne i Riddarholmskyrkan eller Uppsala domkyrka.

Inuti Ebenezer baptistkyrka, Atlanta (internet)

Inuti Ebenezer baptistkyrka, Atlanta (internet)

Min tilldelade rumskamrat hade anlänt under dagen och tagit sin säng i besittning, men jag såg honom inte förrän det var sovdags senare på kvällen. Och vi kom inte att växla inte många ord under hela vistelsen.

IBM:s välkomstmiddag avåts i en stor bankettsal, inte vid långbord utan vid många små bord för åtta eller tio systemingenjörer. Det hölls några rätt korta tal och det var mycket småprat om just ingenting – fast allt prat var yrkesorienterat – och jag hade, precis som väntat, inte sådär hejdlöst roligt. Jag trivdes alltid mycket bättre i sådana officiella sammanhang när jag var tillsammans med folk som jag kände, än med totala främlingar.

I motsats till i Miamistranden året före var det inte mycket nöjen arrangerade i Atlanta. Inga utflykter till sevärdheter och sporttillställningar utan bara föredrag i stora salar, där man tillbringade torsdagen sittande på obekväma, rakryggade matsalsstolar placerade i långa rader. Jag fick kämpa hela tiden mot att nicka till – ungefär som i kyrkan – och jag fick ofta påminna mig om att detta faktiskt var en belöning för gott arbete. Men i stället för att njuta av den satt jag och tänkte på lördagens kommande solförmörkelse.

Jag hade efterhand blivit litet bekant med några killar, och vi åkte upp och åt middag i tallriken Polaris ovanför hotellets tak. Utsikten var oskymd åt alla håll, så man kunde fritt se hela den stora staden med undantag för gatorna nedanför.

Restaurang Polaris, Regency Hyatthuset, Atlanta (internet)

Restaurang Polaris, Regency Hyatthuset, Atlanta (internet)

Den yttre delen av Polaris – där gästerna satt och åt – roterade hela tiden utan att det märktes, bortsett från att utsikten sakta gled runt förbi oss. Men mitten av Polaris – med köket, baren och hissarna – var stationära. När jag satt däruppe tänkte jag på att det måste ha varit litet förvirrande för servitörerna att varje gång komma ut från köket med sina matgäster befinnande sig på ett nytt ställe. Själva maten minns jag inte alls, men det var ju inte för den som vi var där.

Annonser
Published in: on 2013/11/22 at 23:24  Kommentera  

Inlägg 2.009: 4 mar 1970

Rekordmellanmålsavnjutningsrepetitionsavsikten

Morehouseuniversitetet låg ytterligare ett par kilometer längre ut från Atlantas centrum. Utan att ha något särskilt ärende dit ville jag så gärna besöka denna topprankade humaniorahögskola för svarta män. Den hade varit Martin Luther Kings lärosäte en gång i tiden, och den förekom ofta i bakgrundsinformationen om män som i dessa dagar bara väntade på att få träda fram i samhället.

Sigillet för Morehouseuniversitetet, Atlanta (internet)

Sigillet för Morehouseuniversitetet, Atlanta (internet)

Snart nog hade jag kommit fram till den skogspark i vilken skolan låg, och jag vet inte precis vad jag hade väntat mig att få se. En bostadlänga här och ett auditorum där, en tennishall här och en administrationsbyggnad där. Allt låg vackert bland träden i deras skira vårgrönska, men utan att egentligen veta vad som var vad och varför jag egentligen var där, så var jag snart på min väg tillbaka mot Atlanta igen.

Vid en vägkorsning mitt ute på ängarna mellan Morehouseförstaden och själva Atlanta låg det en servering av hamburgare, och när jag gick förbi den kom jag på att jag var hungrig – det hade bara varit kaffe och bulle på planet, och det var länge sedan dess. Så jag steg fram till luckan och beställde en ‘Baddare’ (eng. Whopper), som de kallade sin hamburgare på det här stället. Jag var van vid de hamburgare som vi någon gång köpte på det lilla krypinnet ‘VitaTornet’ i hörnet av Greenwichavenyn och Sjunde avenyn i Nya York.

En av Vita Tornets hamburgarserveringar, New York (internet)

En av Vita Tornets hamburgarserveringar, New York (internet)

De kostade inte mer än 75 öre, och det var de värda när man var hungrig, även om det egentligen inte var mycket till mat: en vit bulle med en skiva grillad köttfärs inuti, och så litet ketchup.

Hamburgare från Vita Tornet, New York (internet)

Hamburgare från Vita Tornet, New York (internet)

Atlantas baddare kostade hela 1,25 kronor, så jag hade skäl att tro att den skulle vara en bra bit större, och när jag fick den invikt i sitt vaxpapper att äta vid ett av borden utanför, så var det uppenbart att en baddare var något helt annat än en vanlig hamburgare. Jag fick hålla paketet med bägge händerna, för det var stort och mjukt och det kändes som om innehållet skulle falla sönder om man klämde på det. Och där satt jag med mitt mellanmål, som för mig blev en hel måltid.

En baddare (internet)

En baddare (internet)

 Själva hamburgaren var fyra gånger så stor som Vita Tornets, och dessutom fanns det halvsmälta ostskivor, en stor skiva rå lök i ringar, tomatskivor och massor med grön sallad, och över alltihop rann det majonnäs och ketchup åt alla håll. Jag tog mig en ordentlig tugga, och det smakade himmelskt gott. Det var inte bara majonnäs och ketchup – det var någon sorts sursöt sås också, och den gjorde hela rätten ännu bättre.

Vad hette den här serveringen? Burger King. Jag lade det på minnet, för den här drömmåltiden tänkte jag upprepa ofta när jag kom tillbaka hem till Nya York. Burger King. Burger King…

Varumärke för Burger King (internet)

Varumärke för Burger King (internet)

Published in: on 2013/11/21 at 08:52  Kommentera  

Inlägg 2.008: 4 mar 1970

Slumpskördarna

Lester Maddox hade visat för världen att han tveklöst stod fast vid sin uppfattning om rassegregationen och själv drog konsekvenserna av den. Detta fick honom ut på den politiska marknaden, och utan att först ha prövat på några mindre prominenta uppdrag kom han redan år 1966 att genom en ren slump väljas till guvernör för delstaten Georgia.

  • Vid det Demokratiska partiets primärval i september fick han 24% av rösterna och blev tvåa – tredjeplatsen med 21% gick till Jimmy Carter som tio år senare valdes till Amerikas president.
  • Då ingen i primärvalet fick över 50% blev det ett omval två veckor senare mellan ettan och tvåan, och då vann Lester Maddox med 54% mot 46.
  • Vid själva valet i november fick det Republikanska partiets kandidat 46,53% av rösterna och Lester Maddox 46,22%. Många väljare, som tillhörde det Demokratiska partiet men inte gillade Lester Maddox segregationspolitik, röstade på eget initiativ på vinnaren i det Demokratiska partiets primärval – man kunde nämligen rösta på vem man ville genom att själv skriva namnet på en valsedel – och denne fick 7,08% av rösterna.
  • I Georgia gällde det år 1966, att om ingen kandidat fick minst 50% av rösterna, så skulle de delstatsfullmäktige utse vinnaren. Genom att det Demokratiska partiet hade majoriteten där så valde de Lester Maddox till guvernör.

Och tack vare detta fick jag se Lester Yxskaftet Maddox som guvernör när jag en dag i mars under hans sista ämbetsår, också av en ren slump råkade få en glimt av hans riksbekanta nuna.

Jag fortsatte min upptäcktspromenad i Atlanta i riktning mot det välkända Morehouseuniversitetet. På min väg dit längs Persikoträdgatan kom jag förbi några helvita flervåningsbyggnader alldeles längs gatans högra sida med anslag om att de hörde till Coca-Colaföretaget. Jag visste att Coca Colas högkvarter låg i Atlanta, så jag tog för givet att jag helt oförhappandes hade råkat på just detta.

Coca Cola, 1970 (internet)

Coca Cola, 1970 (internet)

Jag har försökt att verifiera detta på internet och har hittat ett stort område benämnt ‘Coca Colas värld’ just på platsen för mina vita byggnader från 1970. Det verkar vara en parkanläggning där med en blandning av företagshistoria och slänggungor. Mina vita byggnader är troligen demolerade.

Published in: on 2013/11/20 at 20:56  Kommentera  

Inlägg 2.007: 4 mar 1970

Medborgarrättslagslevebrödsfråntaganderesultatet

Medborgarrättslagen mottogs med så mycket buller och bång år 1964 att det var uppenbart att det skulle bli vilda protester mot restauranger som öppet gjorde klart att de inte skulle komma att följa den. I restaurang Pickricks köksregioner arbetade flera negrer, och när Lester Maddox framhöll detta för de första svarta demonstanterna mot restaurangens fortsatta segregationsregler, så lät de sig nöja med det. Men inte länge. Demonstrationerna fortsatte, och Lester Maddox insåg att han nu själv var tvungen att handgripligen ansvara för att restaurang Pickrick fortfor att vara en replipunkt för vita människor.

Han hade ju sin egen pistol, men den kunde det vara otrevligt för de närvarande gästerna att ta till, och därför skaffade han sig några yxskaft. Med ett sådant i handen kunde han nog få ovälkomna gäster att ge sig av från hans restaurang, om han så ville. Han placerade ut dessa handvapen här och där i restauranglokalen, och med dem skulle villiga gäster kunna hjälpa honom att bli av med inkräktare som visade sig vara alltför överväldigande.

På den här bilden ser du Lester Maddox – med sin pistol dragen – och hans son – med ett yxskaft – tillsammans avvisa en svart inkräktare som hade envisats med att få sig en portion kyckling.

Lester Maddox och hans son avvisar en ovälkommen gäst från restaurang Pickrick, Atlanta (internet)

Lester Maddox och hans son avvisar en ovälkommen gäst från restaurang Pickrick, Atlanta (internet)

Genom att ett antal journalister och fotografer en dag placerade sig utanför restaurangen blev Lester Maddox medveten om att en större demonstration kunde väntas därute. Väl förberedda inför detta lyckades han själv och många gäster att med svängande yxskaft tillsammans bryta upp hela den hotande invasionen av tre hungriga svarta studenter från den näraliggande tekniska högskolan. De hade kommit för att äta och inte för att demonstrera, men pressen fick ändå en god historia och vältagna filmmetrar att sända ut i kvällens nyhetssändningar runt hela landet, och efter detta var Yxskaft Maddox välkänd i hela landet.

Den 29 september 1964 argumenterade Lester Maddox inför domstol att det var inte bara svarta gäster som han nekade att servera. Hans regel var att bara servera ”acceptabla” georgier, och dit hörde inte heller vare sig resenärer från andra delstater eller integrationsanhängare. Men detta till trots förelade rätten honom den 5 februari 1965 att betala böter på 1.000 kronor om dagen så länge han höll restaurang Pickrick segregerad. Hellre än att tillåta rasblandning på sin restaurang stängde han den två dagar därefter och lät den angränsande högskolan köpa huset.

Han gjorde gällande att det var president Johnson och kommunisterna som hade tagit levebrödet från honom. Han reste ett monument till minne av ”de nu försvunna rättigheter som brukade höra till privat ägande”, och här syns han intill sitt pampiga minnesmärke.

Lester Maddox invid sitt monument, Atlanta (internet)

Lester Maddox invid sitt monument, Atlanta (internet)

Published in: on 2013/11/19 at 10:48  Kommentera  

Inlägg 2.006: 4 mar 1970

Guvernörskontroversialiteten

Här befann jag mig mitt i den centrala hallen av den byggnad som styrde delstaten Georgia, och jag var totalt ensam där. Inte en levande själ hade jag sett sedan jag kom dit, och jag hade länge stått och studerade den ätbara byggnadsmodellen. Det var nästan spöklikt tyst. Mitt på en onsdag.

Jag gick över till den ena väggen och såg där att det satt bredvid varje dörr en stor namnskylt av mässing. Där var jordbruksministerns dörr, och den var vidöppen till ett mörkt rum. Där var finansministerns dörr, och den stod på glänt. Och där var, oj då, guvernör Lester Maddox dörr, och den stod vidöppen – och därinne i bortre väggen av ett mörkt rum stod dörren öppen till nästa rum, som badade i dagsljus, och där satt det en herre i skjortärmarna vid ett skrivbord. Han satt i profil, men jag kände genast igen att det var Lester Maddox i egen hög person. Jag hade sett honom så mycket på TV att det var ingen tvekan om den saken.

Lester Maddox (internet)

Lester Maddox (internet)

Här satt alltså den omstridde ledaren för en av Amerikas större delstater alldeles ensam och oskyddad och arbetade på sitt kontorsrum inför vidöppen dörr! Med bröderna Kennedy och Martin Luther King i åtanke tyckte jag att guvernör Maddox lättvindighet var totalt obegriplig. Men där satt han, tio meter från mig, och läste dagens memoranda som vilken obskyr statstjänsteman som helst!

År 1954 startade Lester Maddox i Atlanta en liten enkel restaurang med namnet Pickrick. Han skötte den egenhändigt med sin familj och personal, och hans specialitet var en härlig pannstekt kyckling, som snart gjorde att Pickrick blev en stor succé.

Restaurang Pickrick, Atlanta (internet)

Restaurang Pickrick, Atlanta (internet)

I likhet med praktiskt taget allting i sydstaterna var Restaurang Pickrick helt segregerad. Den serverade enbart vita gäster, och allt var frid och fröjd. Skulle någon annan sorts folk vara påstridiga om att få komma in och äta, så kunde polisen alltid komma till undsättning.

Inuti restaurang Pickrick, Atlanta (internet)

Inuti restaurang Pickrick, Atlanta (internet)

President Johnsons nya medborgarrättslagar trädde emellertid i kraft år 1964, och det komplicerade tillvaron för både Lester Maddox och hans restaurang. Nu blev då olagligt för restauranger i hela landet att vägra att servera gäster på grund av deras ras. Detta gick helt emot Lester Maddox uppfattning om privat äganderätt, och han gjorde redan från början klart att han inte tänkte följa dessa nya regler. För att visa att han menade allvar, ansökte han i rätten om anstånd från att behöva servera negrer. Han nämnde i sin ansökan att han skulle tvingas stänga sin restaurang om anståndet icke beviljades.

Published in: on 2013/11/19 at 10:34  Kommentera  

Inlägg 2.005: 4 mar 1970

Kapitoliumbyggnadsutforskningslättheten

Och vilken underbar hissresa det blev! På några sekunder med mjuk start och lika mjukt stopp var jag uppe på min våning – jag hade aldrig rest i en så effektiv och behaglig hiss. Regency Hyatthuset var utan tvekan den finaste hotellupplevelse jag någonsin hade haft – och kom att behålla den rangplatsen ännu i dag.

Rummet var snyggt och modernt och utan onödigt prål, precis som resten av hotellet, och det hade färg-TV – fast det hade börjat bli vanligt överallt, även på de små motell som Ed och jag nyttjade. Jag delade rummet med en annan systemingenjör, men han hade inte kommit ännu, så jag kunde välja säng helt på egen hand – och det är inte alltid lätt, när man inte kan avgöra vilken man föredrar.

Det enda som stod på programmet var välkomstmiddagen klockan 18.30, så jag hade sex timmar på mig att utforska staden.

Först ville jag se delstaten Georgias kapitoliumbyggnad, och att komma dit tog mig uppemot en halvtimme. Jag följde stadens paradgata, Persikoträdgatan (eng. Peachtree Street), och så småningom kunde jag se den guldglimmande kupolen – det var inte svårt, för byggnationen i Atlanta var mycket låg, bortsett från mitt hotell och området runt det. Staden påminde mig litet om Montreal, i det att den hade gott om nya och moderna byggnader i vissa delar av staden, medan resten bestod av gamla och ofta rätt fallfärdiga hus.

Kapitoliumbyggnaden var en verkligt pampig byggnad i samma klassiska stil som Washingtons riksdagshus. Jag tror inte att jag under mina sju år i Amerika hade varit inne i en enda delstats kapitoliumbyggnad, så jag visste ju inte alls vad som väntade mig därinne.

Georgias kapitoliumbyggnad, Atlanta (internet)

Georgias kapitoliumbyggnad, Atlanta (internet)

Det var inga som helst svårigheter att komma in – dörren var lika olåst och obevakad som på vilket postkontor som helst. Därinne var det en jättestor hall, troligen med välvt tak, och den löpte tvärs igenom byggnaden från en ändan till den andra, på båda sidorna omgiven av officiella kontorssviter. På ett bord mitt i hallen stod det en jättemodell av själva kapitoliumbyggnaden, gjord av marsipan eller något annat sådant ätgott, uppemot en meter i längd och med guldströsslad kupol och allt. Den måste ha bakats för något evenemang, men det fanns ingenting skyltat om det.

Men vad som verkligen förbluffade mig var att alla dörrar därinne stod vidöppna. Jag var ju van vid att alla officiella institutioner bara var tillgängliga för folk som hade ett legitimt ärende dit, och att man då kom till ett rum med en disk eller åtminstone med en sekreterare. Så var det inte alls i det hus som styrde delstaten Georgias affärer – där var det fritt fram.

Published in: on 2013/11/18 at 11:28  Kommentera  

Inlägg 2.004: 4 mar 1970

Hotellentrén

Klockan 12.00 landade planet i Atlanta på ‘världens livligaste flygplats mellan klockan 11.00 och 14.00’, alltså mitt i dagens rusch.

Flygplatsen, Atlanta, 1970 (vykort)

Flygplatsen, Atlanta, 1970 (vykort)

Vi IBM:are hänvisades till bussar som gick i skytteltrafik in till hotellet just för oss.

Flygplatsen, Atlanta, 1970 (vykort)

Flygplatsen, Atlanta, 1970 (vykort)

På så vis kom vi snabbt och gratis in till Atlantas centrum, där vi systemingenjörer, vad jag minns, nästan helt lade beslag på stadens för tillfället mest omtalade hotell. Det hade en restaurang, placerad på en tallrik som svävade ovanför taket på en smal pinne.

Regency Hyatthuset, Atlanta, 1970 (vykort)

Regency Hyatthuset, Atlanta, 1970 (vykort)

Hotellet hette Regency Hyatthuset (eng. Regency Hyatt House), och någon hade beskrivit det som ”Världens mest smakfullt överdådiga hotell” (eng. the world’s most tastefully overdone hotel) . Men bortsett från tallriken med sitt blåa glaslock såg hotellet utifrån ut som vilken fyrkantig, modern kontorsbyggnad som helst.

Flygfoto av Regency Hyatthuset, Atlanta, 1970 (vykort)

Flygfoto av Regency Hyatthuset, Atlanta, 1970 (vykort)

Men inifrån var hotellet allt annat än vanligt. Det hade byggts bara tre år tidigare av arkitekten John Portman och var banbrytande för en hotellstil som därefter kom att sprida sig ut över världen. Jag var helt överväldigad när jag steg in dess lobby, som reste sig till ett 23 våningar högt luftrum ända upp till husets plexiglastak, som släppte in tillräckligt med ljus för dagsbehov. Alla hotellets 800 rum låg längs ytterväggarna, och korridorerna utgjordes av genomgående balkonger med utsikt ner över lobbyn i bottenvåningen. Där reste sig i mitten en vattenfontän till 20 meters höjd, och bland annat därnere fanns det 15 meter höga krukväxtträd och en cocktailbar med ett tak som bestod av ett svävande paraply i mångfärgat glas.

Lobbyn, Regency Hyatthuset, Atlanta, 1970 (vykort)

Lobbyn, Regency Hyatthuset, Atlanta, 1970 (vykort)

Nu kommer jag till hotellets hissar, som var helt olika alla andra hissar. Det fanns tre av dem, och de såg ut som små prydliga frukostkorvar, tillsnörda i båda ändarna. De gled mjukt upp och ner längs ett torn nära balkongerna på en sida av den luftiga lobbyn och var försedda med fönster åt alla håll så att man därinne kunde se var man befann sig och hur fort man färdades.

En av hissarna, Regency Hyatthuset, Atlanta, 1970 (vykort)

En av hissarna, Regency Hyatthuset, Atlanta, 1970 (vykort)

På nästa bild kan du urskilja sådana detaljer som vattenfontänen och barens glasparaply.

Lobbyn sedd uppifrån, Regency Hyatthuset, Atlanta, 1970 (vykort)

Lobbyn sedd uppifrån, Regency Hyatthuset, Atlanta, 1970 (vykort)

De tre snabba hissarna räckte till för att förpassa alla gäster till sina rum och även för att skicka dem upp till restaurangen ovanför taket – tornet med sina hissar på utsidan bildade den pinne som tallriken däruppe vilade på.

Inne i Regency Hyatthuset, Atlanta, 1970 (vykort)

Inne i Regency Hyatthuset, Atlanta, 1970 (vykort)

Och här kommer en fjärde bild med liknande motiv. Det är faktiskt vykortet härovan, som jag bara vred ett kvarts varv för att producera ett helt annat perspektiv.

Inne i Regency Hyatthuset, Atlanta, 1970 (vykort)

Inne i Regency Hyatthuset, Atlanta, 1970 (vykort)

Published in: on 2013/11/18 at 07:23  Kommentera  

Inlägg 2.003: 2 – 4 mar 1970

Levandsstandardhöjningsluftträngselresultatet

Jag sålde också mina 60 aktier i Roosevelt Raceway, och på dem tjänade jag faktiskt en slant. Efter den lyckliga försäljningen av Parvin-Dohrmannaktierna i maj 1969 hade jag, såvitt jag kunde minnas, förlorat pengar på varenda aktie, så det var på tiden att jag nu kunde notera ett plus. Jag kade köpt mina aktier i Roosevelt Raceway i augusti 1969 för 10.717 kronor (se inlägg 1883), och nu, efter de skattetekniskt viktiga 6 månaderna, sålde jag dem för 14.403 kronor med en liten men god vinst på 3.686 kronor. Denna mer än uppvägde förlusten på Executone, och det lättade en hel del.

Men sedan köpte jag i deras ställe två andra aktier som nu skrämmer andan ur halsen på mig.

Den ena hette Century Electric, och den vet jag ingenting om bortsett från den här internetbilden av en enfas elektrisk motor som firman verkar ha varit ansvarig för. Och det företaget tänkte jag tjäna pengar på?

Enfas elektrisk motor från Century Electric (internet)

Enfas elektrisk motor från Century Electric (internet)

I varje fall köpte jag 70 aktier i Century Electric för 10.398 kronor. Önska mig lycka till!

Den andra aktien som jag köpte hette Terminal-Hudson Electronics, och det namnet lät oroande likt något som skulle ha haft sin verksamhet i affärsslummen intill Hudsonstationen i Nya York och borde ha försvunnit vid saneringen inför det pågående byggandet av Världshandelscentret. Internet är av föga hjälp här. Jag köpte 250 aktier för 10.738 kronor i denna firma. Här är lyckönskningar å mina vägnar absolut nödvändiga!

Vad i all världen tänkte jag på?

På tisdagen sov jag bara i några timmar efter min hemkomst från nattarbetet, för jag ville vara trött nog klockan 22.00 för att kunna somna tillsammans med Ed och sedan kunna ge mig av till flygplatsen redan vid 07-tiden på onsdagsmorgonen. Vi åt en avskedsmiddag ute, för vi skulle inte träffas igen förrän tre dagar senare, i Norfolk.

På morgonen tog jag som vanligt tunnelbana och buss till La Guardia. Det hade börjat bli rätt stökigt på flygplatserna nu efter alla bombhot och kapningar till Kuba, och jag fick skannas över hela kroppen med terminalelektronik – kanske från Terminal-Hudson Electronics? – som en del av jakten på pistoler i resenärernas fickor.

LaGuardia flygplats, New York, 1970-talet (internet)

LaGuardia flygplats, New York, 1970-talet (internet)

Planet lämnade terminalen klockan 09.05 precis på pricken, men sedan satt vi ute på startbanan i en hel timme – inte för att det var kö för att få lyfta utan för att luftkorridoren mellan Nya York och Atlanta var fullbokad. Jag satt där i min stol och reflekterade över vart vi var på väg. Om luftkorridoren var full nu, hur bleve det då nästa år? Och 1975?? Och 1990??? Skulle ‘framsteg’ komma att innebära att man kunde flyga fortare än ljudet till Atlanta efter att ha suttit på startbanan i en timme? Eller två?? Eller fem???

Delta Airlines firmamärke (internet)

Delta Airlines firmamärke (internet)

Published in: on 2013/11/17 at 21:25  Kommentera  

Inlägg 2.002: 27 feb – 2 mar 1970

Nattskiftsjäsningslösningen

Jag fick min första kommissionscheck på många månader – och det var inte ens en riktig kommissionscheck. Det  var en check som var uträknad på samma som dem som vi hade fått under de första tre månaderna med kommissionslön,  innan uträkningen av kommissionen för systemingenjörerna hade kommit igång på allvar i tidernas begynnelse. Den här checken uppgick till 1.473 kronor eller exakt 20 procent av min fasta lön, det vill säga den bit av min grundlön som hade ersatts av kommissionen. Så nu fick jag hela min grundlön igen, varken mer eller mindre. Skall man känna tacksamhet eller bara lättnad när man återigen får något som man har fått leva utan under ett antal månader?

När jag gick till dagsjobbet på lördagen hade jag ingen aning om hur länge jag skulle bli borta. Jag ville inte att Ed skulle stanna hemma och bara vänta på mig under hela sin ledighetsdag. Nu blev det så att jag kom hem igen redan före klockan 12.00 – och naturligtvis var Ed kvar i lyan.

Vi samlades i kontorschefens eget rum, troligen för att göra det mera gemytligt för de ‘missnöjda’. De var inte alls missnöjda – de var bara så in i döden trötta efter allt bollande med nattjänstgöringen. Och vi hade trevligt, alla förstod alla, och alla visste vad som stod på spel. Hur skulle vi bäst lösa problemet?

Jag minns faktiskt inte alls hur det hela löstes. Vi fick en kvalificerad arbetsledare någonstansifrån, och vi skulle inte behöva komma in varje natt som förut, utan bara när våra egna kodningsavsnitt var inblandade. För min egen del skulle jag arbeta under söndagens och måndagens nattskift för att sedan resa till mitt symposium under resten av veckan. Och sedan berodde det på hur läget var när jag kom tillbaka därifrån.

På de båda nattskiften gick vi igenom för vår nye ledare vad vi dittills hade gjort, och han verkade att snabbt kunna komma med idéer för att få oss ur hopplöshetstankarna. Det här skulle nog gå bra, trodde jag, när jag gav mig iväg hem på tisdagsmorgonen.

På måndagen gjorde jag återigen några aktieutbyten, medan räknesnurran fortfarande var på smörjning. Jag sålde två sorters aktier och köpte två andra. Jag sålde mina nu 90 aktier i Executone. Jag hade köpt 60 av dessa i oktober 1969 för 10.091 kronor (se inlägg 1.941) och hade fått 30 av dem gratis i en fondemission i januari 1970 (se inlägg 1.988). Nu sålde jag alla dessa 90 aktier för 7.729 kronor, vilket medförde en svidande förlust på hela 2.362 kronor.

Published in: on 2013/11/17 at 08:18  Kommentera  

Inlägg 2.001: 27 feb 1970

Nattarbetsjäsningen

Nu när vi hade nått slutet av arbetet på att modifiera Mäklar-CCAP för koncentratorn, så visade det sig just under den sista natten att någonting var på tok i programmet igen, och vi var för trötta för att kunna räkna ut vad det var. Skulle detta aldrig ta slut?

Det var inte bara jag som var trött på det hela. Många i arbetsgruppen ville ge upp, men det vore ju inte någon lösning. Jag föreslog att vi skulle sätta oss ner med kontorsledningen och diskutera vad vi kunde göra åt saken, och framför allt få ihop en handlingsplan. Vi kunde inte längre bara lita på vår goda tur för att få allting att fungera – vi måste handla enligt en ordentlig plan.

Jag visste inte riktigt vad jag menade med allt det där, men mina ord sammanfattade tydligen vad alla kände, för de höll med mig. Och ännu värre, de ville att jag skulle vara den som gick till ledningen och organiserade ett planeringsmöte mellan cheferna och vår arbetsgrupp. Jag tog på mig det uppdraget, men jag gjorde klart att jag absolut inte hade någon lust att komma ut ur detta som någon sorts ledare för vårt arbete: ”Jag vill inte bli chef, och det vet IBM, och det har de lovat mig att slippa”, sade jag.

Så i stället för att gå hem på fredagsmorgonen gick jag till kontoret. Nåja, det skulle jag ha gjort ändå, förresten, för det var ju avlöningsdag. Men nu sökte jag upp Tom Mierswa och framlade vårt problem för honom. Vi behövde få en organisation – sedan Fichtl gav sig av hade det rullat vidare av bara farten, och vi hade haft tur att ingenting hade hängt upp sig. Men nu gick det inte längre – för att fortsätta måste vi ha en ledning för projektet, som hade visat sig vara betydligt mera invecklat än till och med Fichtl hade anat.

Jag sade till Tom att vår grupp behövde en styrande hand. Några i gruppen hade mumlat om att ge upp, och något måste göras så att vi kunde fortsätta.

Kunde jag komma in på lördag klockan 09.00 och få så många som möjligt ur gruppen med mig, undrade Tom, för då skulle han organisera ett sådant möte? Att få allesammans att delta skulle göra att inga trådar tappades bort i diskussionen. Javisst, och jag hade fått allas telefonnummer just med tanken på att kunna nå dem med resultatet av min demarsch.

Så jag satte mig vid ner mitt skrivbord och ringde runt, och när jag hade fått tag i nästan alla talade Tom om för mig att han hade fått själva kontorschefen att vara med och dessutom ett par andra chefer. Vi skulle få ordning på skeppet och lätta på arbetsbördan för oss alla, för detta var ett viktigt projekt och vi måste klara av det så att IBM hade en god lösning att konkurrera med.

Published in: on 2013/11/17 at 05:12  Kommentera  

Inlägg 2.000: 23 – 26 feb 1970

Räknesnurreavsaknadsaktieurvalspåverkandet

Så var vi då äntligen inne i den sista veckan av vårt nattarbete med att få IBM:s koncentrator att fungera på rätt sätt för en börsmäklarfirma som vill skära ner på sin enorma telefonräkning. Jag såg mer och mer fram emot att få känna stoltheten över att ha varit med i projektet och inte bara tröttheten på och av att inte leva ett människovärdigt liv. Och dit var det nu bara några få dagar – läs: nätter – kvar!

Min lust att syssla med aktier för min egen räkning hade varit helt försvunnen under denna ansträngande tid, men nu, med pärsens slut inon räckhåll, började lusten att  komma tillbaka. För att hjälpa mig att välja en lämplig ny aktie åkte räknesnurran fram, men den hade tydligen stått oanvänd för länge och torkat ihop. Veven kunde knappast vridas runt – det var som om det satt tuggummi inne i apparaten. Jag fick allt lov att ta den någonstans för smörjning, och för det gällde det att hitta någon som kunde smörja en okänd, utländsk, manuell räkneapparat utan att förstöra den.

Men jag ville i alla fall byta ut en aktie, så den här gången fick det ske utan nya matematiska uträkningar. Jag fick gå till mina gamla resultat, sparade sedan sist, och ta chansen. Livet är ett vågspel.

Jag ville byta ut mina 200 aktier i Allied Artists Pictures mot något annat, Jag ville ha något som gick upp och inte ner. Jag hade köpt dessa aktier i oktober 1969 för 10.646 kronor (se inlägg 1.894), och nu sålde jag hela rasket för 10.010 kronor, alltså med en förlust på 636 kronor.

Jo, det är riktigt, jag behöll inte ett par av aktierna, så som jag hade gjort i alla år för att ha kvar som ett sentimentalt minne. Jag hade nämligen bestämt mig för att sluta med detta, för jag hade sakta börjat drunkna i småposter av allting, och dessutom tittade jag aldrig igenom listan för att frossa i nostalgi.

Mina anteckningar från sista gången jag använde snurran gav mig en aktie som hette Electrospace. Firman tillverkade radioutrustning för militärflygplan, något som jag inte begrep mig ett skvatt på. Här kommer ändå två bilder från olika perspektiv av samma produkt från Electrospace, och ju mer jag tittar på den desto mindre förstår jag av den.

En radio från Electrospace, avsedd för militärflygplan (internet)

En radio från Electrospace, avsedd för militärflygplan (internet)

Samma militätflygplansradio från Electrospace (internet)

Nästan samma militärflygplansradio från Electrospace (internet)

Den aktien chansade jag på. Jag köpte 80 aktier för 10.051 kronor, alltså ungefär vad jag hade fått för mina Allied Artists Picturesaktier.

Firmamärke från Electrospace (internet)

Firmamärke från Electrospace (internet)

Published in: on 2013/11/16 at 22:19  Kommentera  

Inlägg 1.999: 15 – 21 feb 1970

Skattenatten

Vi gjorde stora framsteg under den första veckan på datacentret utan Fichtl. Det som kom ut ur koncentratorn såg mer och mer ut som en order och det som gick i andra riktningen såg mer och mer ut som en bekräftelse. Vi bokade in oss för en vecka till i övertygelsen om att det skulle utgöra slutet på våra nattutsvävningar.

Skidåkning under veckoslutet därefter var nu igen en omöjlighet för min del. Min rare Ed vägrade fortfarande att åka utan mig. Jag förberedde i stället min självdeklaration för år 1969, för det var något som jag kunde göra på lördagsnatten alldeles på egen hand, medan Ed låg och sov rätt intill mig där jag satt vid matbordet.

Riksdagshuset, Washington (internet)

Riksdagshuset, Washington (internet)

Lön: 93.619 kronor
Aktieutdelningar: 307 kronor
Räntor: 1.051 kronor
Aktievinster: 10.183 kronor (= hälften av 20.366)
Totalinkomster: 105.160 kronor

Federal skatt 26,7%: 28.034 kronor
Avdragen skatt: 19.586 kronor
Kvarskatt att betala: 8.448 kronor

Delstatsskatt 6,1%: 6.418 kronor
Avdragen skatt: 5.130 kronor
Kvarskatt att betala: 1.288 kronor

Kommunalskatt 0,9%: 995 kronor
Avdragen skatt: 820 kronor
Kvarskatt att betala: 175 kronor

För aktievinster beskattades man med bara halva beloppet, om aktien hade ägts i över 6 månader. Korttidsförluster kvittades först mot långtidsvinsterna, och då blev det för mig bara långtidsvinster kvar att beskatta.

Den 15 april skulle jag alltså få punga ut med sammanlagt 9.911 kronor. Visst var jag förberedd på det och hade lagt pengar åt sidan för det, men det hör ju till att bli in i själen chockad. Vilket jag vederbörligen blev. Och naturligtvis lämnade jag inte in deklarationen och betalade kvarskatten förrän just före den 15 april. Men det är alltid bra att ha deklarationen färdig i god tid.

Published in: on 2013/11/16 at 10:47  Kommentera  

Inlägg 1.998: 11 – 18 feb 1970

Mittinattenlektionsutövandet

Jag mådde så gott av att vara tillbaka i normala banor att jag totalt glömde hur det hade känts att arbeta natt, och när vädret nu hade övergått till vanligt vinterväder så beslöt jag att strunta i vad jag skulle göra efteråt – nu ville jag åka skidor på söndag! Jag övertalade därför Ed att låta mig vara en total idiot för en gångs skull. Om jag skulle sitta och somna på datacentret under den första natten, så fick jag väl be någon där att puffa på mig litet diskret.

Bussen gick till Catskills Skidcenter, och det tog över fyra timmar att komma dit – den sista biten tog en halv timme, för bussen fastnade i en backe och föraren fick lägga på snökedjor. Skidföret var utmärkt, men ändå var backarna nästan alldeles tomma på folk på grund av det dåliga väglaget dit. Det var inga köer någonstans. Det snöade lätt hela tiden, men det var rätt kallt, så flingorna var små. Vi gav dock ändå upp vid 15-tiden, för då hade temperaturen gått upp till nära noll, och snön blev till kramflingor. Då kunde man ingenting se, för de fastnade på brillorna.

Men det var en härlig dag, även om det bara blev fyra timmars åkning. Sedan tog det fem timmar att komma hem, för bussen körde via sjukhuset i Kingston, där en deltagare i en annan bussresa på lördagen hoppade på. Han hade stukat en axel och fått stanna över där för vård. Så kan det gå.

Efter hemkomsten gick Ed och jag ut klockan 22.00 och åt en ordentlig middag någonstans, och sedan gick jag direkt till datacentret. Ingen talade om för mig om jag hade nickat till under natten.

Veckan på kontoret under dagtid hade gjort mig anträffbar, och då frågade Tom Mierswa mig en dag om jag skulle ha tid att hålla min standardlektion om CCAP för en grupp datafolk från någon mäklarfirma, vilken det nu var.

”Javisst”, svarade jag. ”Jag har hållit min lektion så många gånger och känner till ämnet så väl, att jag skulle kunna bli väckt mitt i natten och sätta igång.”

Jag tänkte inte ens på hur korrekt jag hade råkat uttrycka mig. Lektionen hölls på onsdagen den 18 februari klockan 13.30, och det betydde ju att det för mig var mitt i natten mellan två arbetspass. Nåja, det var inte fullt så illa som det låter, för jag gav mig iväg hem från nattens övningar redan klockan 05.00 den morgonen och sov då i sju timmar innan jag gick till min lektion.

Published in: on 2013/11/16 at 10:25  Kommentera  

Inlägg 1.997: 7 – 14 feb 1970

Nattarbetstillvaroerfarenhetsinhämtandet

På lördagen var det både soligt och mildare, och vi gick tillsammans till sportbutiken på morgonen för att boka plats på söndagens skidbuss. Jag var yr i mössan efter en natt utan mycket sömn, men jag gick med dit, för detta var viktigt – det gällde ju den första skidåkningen på mycket länge. Vi var rädda att många andra hade längtat efter laggarna lika mycket som vi och att bussen därför redan var fylld.

Ack, vi möttes av ett helt annat problem! Vi fick veta att de flesta skidpisterna bara hade kvar en isskorpa och omöjligen kunde användas. Och därför skulle det inte bli någon skidbuss någonstans på söndagen.

För att klara besvikelsen gjorde jag det klart för mig själv, att sömndruckna jag egentligen inte alls hade den självkontroll som erfordrades för att åka skidor. Det var nog lika så gott för mig att Moder Natur hade gaddat sig emot oss igen. Vi fick nöja oss med att gå omkring och fotografera i Brooklyn, och nu fann vi att det inte fanns många hus kvar där som vi inte redan hade plåtat. Skulle vi ge oss på Bronx? Ingen av oss sade ‘ja’ – jag tror att vi hade fått nog med Brooklyn.

Följande vecka arbetade vår grupp på kontoret, mest i konferensrummet där vi hade hållit till före Fichtl. Vi använde dagarna till gå igenom våra program tillsammans och i synnerhet hur de fungerade ihop med varandra. Genom att känna till mera om andra delar än dem som vi själva hade skrivit på egen hand lossnade en hel del dimridåer, och vi kom alla att verkligen tro på att vi skulle klara av resten utan att ha Fichtl hos oss. Vi bokade snart nog in oss för nästa vecka igen på datacentret.

Även om Ed och jag inte hade fått flera timmar att i vaket tillstånd vara tillsammans på under den rättvända veckan, så kunde vi nu också sova ihop – och det betydde en hel del. Jag märkte att mitt humör var betydligt bättre nu när jag kunde sova på natten i stället för på dagen. Mamma hade i sina brev allvarligt hotat mig med att det tar på nervsystemet att arbeta på galen tid, och jag hade förstås snällt sagt emot detta – så kunde det ju inte vara. Men nu, efter några normala dagar, kände jag att det verkligen hade varit en press på mig. Det låg mycket i vad hon hade sagt, och jag skulle nog inte acceptera ett sådant här jobb igen. Någon enstaka natt eller två gjorde väl  ingenting, men vecka efter vecka efter vecka – nej, det var inte mänskligt, såvida man inte alltid gjorde det. En del människor drog sig ju fram på nattarbete, och det var bra för mig att ha fått pröva på hur det känns, för nu visste jag hur jag absolut inte skulle vilja leva.

Published in: on 2013/11/16 at 06:39  Kommentera  

Inlägg 1.996: 2 – 6 feb 1970

Osäljbarvaruförsäljningsmetoden

Redan under söndagsnatten talade Fichtl om för oss att han var tvungen att övergå till sitt nästa uppdrag och skulle flyga tillbaka till La Gaude efter slutet på veckan. Han hade räknat med att ha haft vår programmodifiering avklarad vid det här laget, men det hade visat sig vara krångligare än han hade förutsett.

Alltså med andra ord: ‘Jag ger mig av och ni får klara er på egen hand.’

Det lät skrämmande, men vi blev faktiskt inte skrämda. Genom att arbeta med Fichtl hade vi lärt oss hans metoder för att analysera problemen och lokalisera felaktigheterna och på så vis veta vad som skulle rättas till inför nästa försök. En av oss tio i gruppen – det var inte jag och inte heller någon som jag i dag kommer ihåg – stod redo att överta Fichtls slängkappa. Men inte förrän Fichtl gav sig iväg, så när Fichtl inte bokade in oss på datacentret för veckan efter sin avfärd så blev det heller ingen ny vecka bokad. Nåja, ingen olycka med det – vi behövde faktiskt en normal arbetsvecka efter tre nattveckor i ett sträck. Och vädret hade äntligen gett med sig, så utan en arbetsnatt efteråt skulle söndagen äntligen kunna utnyttjas så som den borde – till härlig skidåkning!

På onsdagen fick jag mig en bok tillsänd per post. Den var prydligt förpackad i kartong med faktura skriven på datamaskin med kundnummer och allt. Boken handlade om hur man förbättrar sin viljestyrka och sitt inflytande, och den kostade 36 kronor plus 6% skatt. Jag skulle bifoga kopian av fakturan när jag betalade.

Jag hade hört talas om sådana försäljningsmetoder tidigare men aldrig själv råkat ut för dem. Så kunde man alltså göra för att bli av med en dålig vara – man tog chansen att tillräckligt med folk skulle vara dumma nog att betala, rädda för att åka fast för stöld. Och detta var inte ens olagligt!

Fastän vår arbetsgrupp inte hade nått sitt första mål, att få en börsorder att komma igenom koncentratorn, så visade resultaten av våra försök att vi var nära att lyckas. Detta var uppmuntrande efter veckor av ständig besvikelse. Till och med Fichtl piggnade till en smula mitt i bedrövelsen.

Och det jämförelsevis milda vädret hjälpte också till för humöret. Vad gjorde det att det var helmulet, när det plötsligt var plusgrader? Man saknade inte solen, inte ens när det blev regn och töblask på gatorna. Och när det frös till ordentligt och blev pinkallt igen på fredagen kom solskenet tillbaka.

Klockan 09.15 på fredagen, när vi var kvar i datacentret för ett sista försök och Fichtl tog på sig rocken, så fick vi en börsorder att gå hela vägen genom koncentratorn. Naturligtvis med en massa fel i vad som skrevs ut, men äntligen hade vi nått det första målet av vår uppgift!

Published in: on 2013/11/15 at 22:59  Kommentera  

Inlägg 1.995: 30 – 31 jan 1970

Vintermånadsrekordtemperaturunderskottet

Det var inte bara att vi tio detaljprogrammerare hade gjort kodningsfel – flera gånger upptäckte vi, det vill säga Fichtl, att hans programflöde hade missat en detalj eller två eller tre, och det betydde först en justering av programmets organisation och sedan en hel del kodning. Inte så att det blev tillfälle för mig att gå hem till matbordet för att programmera i lugn och ro – och väcka Ed – men tillräckligt för oss alla att sitta där kring datamaskinen på stolar eller rentav utspridda på golvet med kollegieblock och penna och Lösa Invecklade Problem.

Vi slutade arbetsveckan på fredagsmorgonen i vad som liknade samma situation som en vecka tidigare, det vill säga synbarligen ingenstans. Vi var nu inställda på att Fichtl skulle lägga till ännu en vecka efter nästa. Och i stället för att gå hem klockan 09.00 gick jag till kontoret för att hämta min halvmånadslön och min kommissionscheck. Till min totala oförvåning fanns det ingen kommissioncheck nu heller – duPonts helomvändning hade gjort många människor djupt olyckliga och försett mig med en permanent 80-procentig månadslön.

Men med allmosor från Ed och lugnande viskningar från min chef Tom Mierswa om snar hjälp i nöden så klarade jag livhanken.

Veckoslutets väder var fortfarande kallt fast inte såpass mycket att det hade stoppat oss två från att åka upp till Catskillsbergen på söndagen – men jag ville ändå inte resa dit upp. Nu var det enbart mitt nattarbete som satte sig på tvären. Skidresan krävde pigghet och spänst mellan klockan 06.00 och 20.00, och det kolliderade helt med min nu normala nattsömn mellan 09.30 och 17.00, och det betydde att alla element i min kropp gemensamt sade nej till sådan tortyr.

Jag försökte att, på alla sätt jag kunde, få Ed att åka upp med söndagsbussen på egen hand, men det ville han absolut inte göra. När någon säger: ”Nöjet med skidåkningen ligger i att göra den tillsammans med dig”, så har man ingen ammunition kvar för att tjata vidare.

Så vi stannade hemma och gjorde det bästa av veckoslutet. På lördagskvällen hade väderlekstjänsten räknat ut att Nya York hade haft en medeltemperatur på 5 – jo, f-e-m – grader kallare än vanligt under januari månad. De kallade det 9 grader kallare, men det betydde 9 Fahrenheitgrader som Amerika hade valt att använda, och det motsvarar 5 Celsiusgrader i Sverige och alla andra vettiga länder.

Fem grader kallare än normalt varje natt och varje dag betyder en förfärligt kall månad, och det hade vi verkligen upplevt. Ibland hade det varit mindre kallt än så, men lika ofta hade det varit mera kallt. Borde vi inte flytta till S:ta Korset på allvar?

Published in: on 2013/11/14 at 23:32  Kommentera  

Inlägg 1.994: 27 – 28 jan 1970

Påsskrattet

På tisdagskvällen ringde Bosse Kördel upp mig och ville att jag skulle komma och äta middag med hans familj uppe i förstaden Irvington på onsdagen. Hans mamma Margareta (se inlägg 600) var på Amerikabesök och ville gärna träffa mig, och det var därför som de hade tänkt upp just den här dagen. Jag tackade och accepterade förstås, väluppfostrad som jag var, och vi skulle träffas vid upplysningsdisken mitt ute i hallen på Stora Centralstationen nästa kväll klockan 17.15.

Jag hade gett mina föräldrar en till synes vanlig påse innan de reste hem i november. Det var inte en vanlig påse, för om man tryckte på den på rätt ställe så började påsen att skratta alldeles hejdlöst. De tyckte mycket om den och hade roat Stig och Margareta Kördel med den vid något besök, och nu hade Margareta försökt köpa en sådan i Amerika men inte lyckats hitta en. Trodde jag att jag skulle kunna köpa en skrattande påse och ta med den till henne? Eftersom jag redan hade en påse liggande – den var helt enkelt utskrattad – så var det ju lätt att tillfredsställa hennes önskan. Och till min stora förvåning finner jag nu att man ännu i dag kan köpa en skrattade påse. Och dessutom kan du själv få en genom att klicka här – fast tyvärr är det inte en vanlig brun påse.

Efter samtalet var det inte lätt att tala om för Ed att jag just hade lånat ut mig för onsdagskvällen. Våra stunder tillsammans var dyrbara nu under min Teherantid, men så blir det tyvärr ibland.

Jag steg alltså upp tidigt nästa eftermiddag efter bara sex timmars sömn, och jag träffade Bosse som uppgjort. Det var bra att han kände igen mig, för som du vet är jag urdålig på att känna igen folk som jag bara har träffat ett par gånger. Tåget gick längs Hudsonfloden på samma spår som till Poughkeepsie, fast nu i mörkret gick jag ju helt miste om den fina utsikten genom fönstret.

Irvington låg nästan ända uppe vid Tappan Zeebron (eng. Tappan Zee Bridge) över floden, så det blev en hel timmes tågresa dit. Bosse hade sin bil parkerad vid stationen, och sedan tog det en tio minuter att komma till deras lilla lägenhet i  tvåvåningslängor omgärdande en grön gård. Det blev middag och sedan ett ‘gymnastiskt’ sällskapsspel som hette Twister.

Sällskapsspelet Twister (internet)

Sällskapsspelet Twister (internet)

Det var så trevligt som det alltid blir med småbarn i centrum – man får bara tillfälle att prata med dem och knappast med de vuxna. Och sedan körde Bosse mig till stationen litet efter klockan 22.00 i tid för ett tåg tillbaka till Nya York, och där tog jag förstås tunnelbanan ner till datacentret för nattens övningar.

Published in: on 2013/11/14 at 10:12  Kommentera  

Inlägg 1.993: 26 – 30 jan 1970

Skiftarbetshemlivskonsekvenserna

Den andra nattarbetsveckan skulle ju enligt planerna leda till att vi hade fullbordat de modifieringar till Mäklar-CCAP som behövdes för IBM:s ‘3965 Remote Concentrator’ , så att våra försäljare skulle kunna sälja den till våra börsmäklarkunder. Vi uppnådde inte det målet. Vid veckans slut kunde vi visserligen använda vår modifierade Mäklar-CCAP, men koncentratorn gjorde ingenting.

Det var inte så att Fichtl och vi andra satt och stirrade ut i rymden utan att veta vad vi skulle göra åt saken. Efter varje startförsök skrev vi ut hur det såg ut inne i datamaskinen – många sidor upp och ner packade med siffror – och varje gång fann vi vad som hade gått fel, kom fram till orsaken, och rättade till felet. Varje sådan omgång tog väl en timme, och största delen av den tiden gick nog åt för att få alla att förstå precis vad som hade skett.

På tisdagen fick Fichtl göra det nödvändiga i situationen – han ordnade med en vecka till i datacentret. Vi var ju inte glada över det, men vi hade hela tiden känt på oss att det skulle bli nödvädigt.

Ed och jag hade lustigt nog ett rätt normalt liv tillsammans under veckodagarna. När han kom hem vid 18-tiden hade vi samma tid tillsammans som vi brukade ha på kvällarna. Vi åt middag, hemma eller ute på staden, såg på nyheterna, gick på bio, hälsade på vänner, allt det där. När det var dags för Ed att lägga sig gick jag till jobbet, och när jag kom hem var han redan på sitt arbete, så att jag kunde få min goda nattsömn ända tills han kom hem. Veckosluten skall vi inte tala om – då blev det totalt kaos.

Huset skötte sig bra, värmen fungerade – och det var viktigt under de smällkalla veckorna – och det enda problemet uppstod när husskötaren inte dök upp under två veckors tid. Vi ställde ut vårt avfall i hallen utanför dörren på en bestämd dag i veckan, vilken det nu var, och han tog det då ner till gatan och lade det i husets soptunnor, som han hämtade upp från källaren och ställde vid trottoarkanten i väntan på stadens sopbilar. Och nu stod det två veckors avfall på trappavsatserna utanför varje dörr i väntan på husskötaren, som inte kom.

Soptunnor, New York (internet)

Soptunnor, New York (internet)

Just vid den tiden blossade debatten om världens föroreningar upp, och man engagerade sig extra mycket i den när man hoppade bock över allas påsar och avskräden. Men det gick – som allting gör när man lever i en storstad – och när jag betalade hyran vid månadsskiftet nämnde jag förstås problemet. Och sedan löstes det av sig själv.

Published in: on 2013/11/13 at 19:29  Kommentera  

Inlägg 1.992: 22 – 25 jan 1970

Stockholmsfödelsedagsfirandet

De startade klockan 10.00 i minus 3 graders grått väder och stannade över för lunch på Täljekällaren i Södertälje. Stockholm var grått, moddigt och rörigt. Efter pappas middagsvila gick de till NK och drack kaffe och mamma hittade där två par Ballyskor som hon köpte sig för födelsedagspengarna.

De hade tänkt äta middag före teatern men upptäckte att de inte alls var hungriga. På teatern satt de på åttonde bänk och det var precis lagom. Mamma njöt av att nu trots den urdåliga akustiken kunna förstå nästan allting, därför att hon hade spelat sångerna från de pianonoter som hon hade köpt på teatern i Nya York. Det mesta på scenen var likadant som i Nya York: Gösta Bernhards Tevje var faktiskt lika bra, och Isa Quensels Golde kanske litet för hård. Det var en underbar föreställning, fast den i Nya York var allt ett strå vassare.

Gösta Benhard och Isa Quensel i Spelman på taket, Stockholm, 1970 (internet)

Gösta Benhard och Isa Quensel i Spelman på taket, Stockholm, 1970 (internet)

Och kan man tro att i Hylands hörna på TV ett par kvällar därefter medverkade Tevje och Golde med att sjunga både ‘Älskar du mig?’ och ‘Om jag hade pengar’? I samma TV-program var också Signe Hasso med – hon var i Stockholm på blixtbesök från San Francisco, där hon gjorde stormsuccé i ‘Kabaré’. Det var mycket i samband med mammas födelsedag som passade in så fint.

Efter teatern kände de sig litet sugna och gick då på Sombrero på Drottninggatan och åt litet och drack vin rosé. På morgonen åt de frukosten på rummet, och sedan tog mamma en liten promenad. Pappa vilade upp inför dagens körning, för han skulle inte få tillfälle till någon eftermiddagstupplur.

De kom hem till Örebro innan det blev mörkt, och pojkarna på pappas kontor sade att faster Lily hade ringt. De hade sagt till henne att pappa och mamma var bortresta men visste inte varthän. Det visste de förstås, men de var helt insatta i komplotten.

Pappa var färdig med sin maskinkonstruktion för Pilkington och sysslade nu med att beskriva den på engelska, trots att han ännu inte hade fått den väntade beställningen på den. De höll bägge tummarna för att det skulle bli av.

För Ed och mig blev det återigen ingen chans till skidåkning över veckoslutet. Det var inte bara det smällkalla vädret som spelade in, utan det verkade också mindre inbjudande att komma hem med skidbussen klockan 20.00 och sedan börja arbeta vid midnatt. Så Ed och jag tog det lugnt, vågade oss ut litet grann men blev ändå mest hemmasittande. Eller liggande – för min dagsrytm stämde inte alls ihop med den i Nya York. Jag levde numera på Teherantid, och där sov man 9 timmar tidigare än i Nya York. Så jag sov sött när Ed var och hälsade på hos sin familj.

Published in: on 2013/11/13 at 08:22  Kommentera  

Inlägg 1.991: 21 – 22 jan 1970

Födelsedagsbortresandeplötsligheten

De två följande nätterna blev bara en fortsättning på den första. När arbetsveckan var slut – på fredagsmorgonen klockan 09.00 – hade vi fortfarande inte lyckats få samman ett program som kunde starta, oavsett om det kunde göra vad det skulle göra. Men vi hade ju en nattvecka till för den saken.

Här måste jag skjuta in något som inträffade på torsdagen – mamma fyllde sina 65 år. Jag höll mig vaken till framemot klockan 12.00 – det vill säga klockan 18.00 i Örebro – och ringde då upp henne. Ett interkontinentalt telefonsamtal kunde på den tiden betraktas som en värdefull present, och den ville jag ge henne. Men ingen svarade.

”De har antagligen gått på Gyllene Drotten för att fira dagen”, sade jag till mig själv, satte väckarklockan på 15.00 och försökte då igen.

”Nej, de har säkert gått under jorden”, ändrade jag mig till. Att gå under jorden var faster Lilys uttryck för att resa bort över en bemärkelsedag för att inte behöva gå igenom allt som det innebär att vara ett festföremål. Och sedan lade jag mig och sov ostört tills det var dags att gå tillbaka till datacentret vid midnatt.

Så hur hade mina föräldrar firat dagen? Det fick jag förstås veta per brev några dagar senare, men här är vi ju på den rätta dagen.

Mina föräldrar hade sedan långt tillbaka tänkt resa bort – gå under jorden – på högtidsdagen, men med tanke på den otäcka Hongkonginfluensan, som hade kommit tillbaka till Sverige efter ett års frånvaro, så beslöt de sig ändå för att stanna hemma och låta sig firas. Men när mamma dammsög på tisdagen och tyckte att det skulle bli rätt jobbigt att städa, baka, duka, servera och diska, då bestämde pappa att de trots allt skulle resa bort. Han ringde upp KAK:s hotell i Stockholm och lyckades få ett rum, och sedan ringde mamma upp Stadsteatern och lyckades få biljetter till ‘Spelman på taket’. De ringde runt till de Örebrovänner som brukade komma på mammas ‘vanliga’ födelsedagar, så att de skulle veta – och snappade då upp att det hade varit någon ‘otäck’ insamling på gång.

De drack morgonte i köket med levande ljus med presenter och gratulationsbrev. Bland presenterna blev hon lyckligast över ett litet lönnblad av läder – som jag hade köpt på Tiffany av alla ställen – för det påminde henne om höstens resa i Kanada. Jag hade också skickat henne en check för att köpa vad som helst och från pappa fick hon en check för två par skor. Av honom fick hon också en helautomnatisk tvättmaskin och ett torkskåp.

Och sedan bar det iväg till Stockholm.

Published in: on 2013/11/13 at 08:18  Kommentera  

Inlägg 1.990: 17 – 21 jan 1970

Nattdinerlunchavkopplingen

Lördagen den 17 januari var den första dagen sedan jul med anständig temperatur, några plusgrader under dagen. Men med överhängande varning om ett nytt inbrott av kalluft på söndagen stannade vi snällt hemma från de lockande skidbackarna. Och vi gjorde rätt – det blev svinkallt igen och höll sig så hela månaden ut.

Vår koncentratorgrupp satt snällt i konferensrummet på måndagen och tisdagen i väntan på den första datacenternatten. Det här hade gått som en dans, alla var väl insatta i hur den nya maskinen fungerade, och Fichtl såg förnöjd ut. Han hade varit med om detta förut med andra utvecklingsgrupper.

Vi midnatt på tisdagskvällen samlades vi alla i datacentret. Där stod vår lilla koncentrator bredvid sin datamaskin, och Fichtl såg till att våra hålkortsbuntar lästes in i rätt ordning. Och sedan hände ingenting. Jag hade arbetat med programtestning tillräckligt mycket för att inte bli det minsta förvånad.

Det tog några timmar och många försök innan Fichtl hade fått hålkorten i någorlunda rätt ordning. Och då var det dags för lunch. Vid 04-tiden gav oss ut på de iskalla, tomma gatorna till en ‘diner’ i grannskapet och fann att den var fullpackad med nattskiftsarbetare.

En äkta diner (internet)

En äkta diner (internet)

‘Diner’ var vad restaurangvagnen på de amerikanska tågen en gång i tiden kallades, och när järnvägarna gjorde sig av med den servicen så hamnade de ute längs landsvägarna som enkla kaféer och matsyltor. De blev snabbt populära, både för att de serverade billiga och snabba måltider och för att de erbjöd en nostalgisk känsla av att vara på resa ute på spåren i gamla tider.

Inne i en äkta diner (internet)

Inne i en äkta diner (internet)

De blev så populära att de apades efter bland städernas höghus – så länge de inuti såg ut som en smal restaurangvagn med mittgång och bord vid sidorna, så kändes det riktigt, även om de i själva verket bara hade inretts nere i gatuplanet i ett stort hus, precis som vilken restaurang som helst.

Vår diner hörde förstås till den sorten. De serverade riktigt god mat, gammaldags köttfärslimpa med kokt potatis, den nya tidens hamburgare, eller helt enkelt stekta ägg med skinka – så länge det gällde god hemmamat så hade de det på matsedeln. Undra på att det var populärt och att vår grupp gick dit varenda natt så länge vi höll på.

Maten i en äkta diner (internet)

Maten i en äkta diner (internet)

Under resten av natten höll vi på med att rätta till en detalj efter en annan, för att få ihop ett formellt sett användbart program. Men när vi klockan 09.00 gav oss iväg hem för att sova var vi fortfarande långt ifrån att kunna besvära koncentratorn.

Published in: on 2013/11/12 at 20:32  Kommentera  

Inlägg 1.989: 15 jan 1970

Upprördhetsämneskollisionerna

I motsats till mig tyckte mina föräldrar bra om president Nixon. Mycket av det berodde på att de intensivt avskydde Olof Palme, och eftersom denne så tydligt ondgjorde sig över Amerikas roll i Vietnams inbördeskrig, så ställde de sig helt på Nixons sida. Vilket ju följde en viss logik – om man inte fick erfara mycket annat från Nixon.

Som du tidigare har sett i pappas intervju i Nerikes Allehanda (se inlägg 1.954-1.956), hade Sveriges anseende sjunkit lågt i Amerika. Detta berodde på de många rapporterna i amerikansk TV om hur det svenska folket med sin statsminister Olof Palme i spetsen öppet reagerade mot (1) Amerikas deltagande i Vietnamkriget och (2) Amerikas olika former av rasdiskriminering.

Det gjorde inte saken bättre att amerikansk TV den 15 januari rapporterade att årets svenska budget hade fullföljt den svenska regeringens planer på att ge 200 miljoner kronor till Nordvietnam före inbördeskrigets slut. Detta var helt i linje med Olof Palmes deltagande i mars 1968 i Stockholm i ett demonstrationståg mot Vietnamkriget tillsammans med Nordvietnams Moskvaambassdör  (se inlägg 1.308).

Låt oss för enkelhetens skull säga att Sverige tyckte mindre om Amerika än förr och att Amerika därför tyckte mindre om Sverige än förr.

President Johnson hade i mars 1967 tillsatt William Heath som ambassadör till Sverige.

Ambassadör William Heath (internet)

Ambassadör William Heath (internet)

Denne hemkallades emellertid av president Johnson den 11 mars 1968 i protest mot Olof Palmes deltagade i demonstrationståget några dagar tidigare. Sedan dess hade Amerika inte haft någon ambassadör i Sverige. Men den 15 januari 1970 utnämnde president Nixon en välbekant svart universitetsrektor, Jerome Holland, till ambassadör i Stockholm.

Ambassadör Jerome Holland med familj anländer till Sverige, Arlanda, 1970 (internet)

Ambassadör Jerome Holland med familj anländer till Sverige, Arlanda, 1970 (internet)

Mamma skrev då till mig: ”Vi går här och gläder oss åt Nixons genialiska drag att utnämna Holland till amerikansk ambassadör i Stockholm. Nu kan inte modsen gå omkring och skrika att Amerika diskriminerar negrerna, och de kan inte slå sönder alla fönster på ambassaden, som de gjorde för Heath, för då blir det de som diskriminerar negrerna. Vi väntar med intresse på Mr Holland.”

Och ändå lyckades en svensk agitator komma ut till planet på Arlanda flygplats för att hälsa honom med: ”Res tillbaka hem, mördare – ni är inte välkommen till Sverige!” utan att polisen reagerade. Och när han senare anlände till slottet för att få sitt auktoritetsbrev av kungen, möttes han av: ”Nigger! Nigger!” tillropat av svenska motståndare till Vietnamkriget.

Published in: on 2013/11/12 at 08:29  Kommentera  

Inlägg 1.988: 12 – 15 jan 1970

Nattarbetsdatacentermaskinbokningen

Innan jag satte mig ner vid matbordet på måndagen gick jag till posten och skickade ett litet paket till mamma. Det var då hela tio dagar kvar till hennes födelsedag, men jag ville inte riskera att mina presenter skulle utebli. Den här gången gällde det ju 65 år – detta var slutet på medelåldern och början på ålderdomen, eller hur man nu rankar åldersnivåerna när man är 35 år gammal och inte själv har satt sin fot ens i medelåldern.

På tisdagen hade Executone en fondemission. De gav ut gratisaktier till alla aktieägare till tonen av en ny aktie för två redan ägda aktier. Jag hade sedan i oktober 60 aktier i Executone (se inlägg 1.941) och fick därför nu ytterligare 30 utan att röra ett finger. Rent matematiskt gjorde detta mig inte ett skvatt rikare, för börsvärdet på Executones aktier gick samtigit ner med en tredjedel – men i praktiken frestade det till synes lägre priset mera folk till att köpa dessa aktier och det kunde få priset att gå upp. Börsspekulation är inte så mycket en fråga om matematik, vilket min egen aktieformel byggde på, utan på psykologi och slughet. vilket jag helt saknade.

Jag nämnde denna fondemisson här i samband med när den ägde rum, men det innebär inte att jag då plötsligt blev underrättad om den glada händelsen. Det hade kanske varit mera vettigt att nämna fondemissonen först när jag en gång fick mig det nya aktiebrevet tillskickat tillsammans med en notis om vad som hade hänt – men nu är saken alltså i förtid avslöjad.

Fichtl tyckte på torsdagen att vi var färdiga att under den kommande veckan testa vår gemensamma programmering för den nya koncentratorn. Innan dess måste vi förstås ha stansat in våra egna delar av koden på hålkort för att kunna ändra koden i den existerande Mäklar-CCAP så som vi hade skrivit den med papper och penna – jag pratar barnsligt nu, men varför inte göra det lätt att förstå? – och för den uppgiften hade våra tekniker satt upp ett par stansar rätt på vårt kontor.

IBM:s hålkortsstans (internet)

IBM:s hålkortsstans (internet)

Fichtl ordnade till det så att vi skulle få disponera en liten datamaskin i IBM:s datacenter på Kyrkogatan alldeles vid nedfarten till biltunneln till Brooklyn. Den låg bara en kort promenad från vårt kontor och för mig bekvämt intill mitt tunnebanetåg. Vår första nattövning skulle börja vid midnatt efter tisdagen den 20 januari och sluta klockan 09.00 på onsdagen. Maskinbokningen gällde för tre nätter – tisdag midnatt till fredag morgon – och fem nätter följande vecka – söndag midnatt till fredag morgon. Åtta nätter borde räcka till, tyckte man. Hmmm, tänkte jag men sade ingenting.

Published in: on 2013/11/12 at 04:47  Kommentera  

Inlägg 1.987: 5 – 13 jan 1970

Programmodifieringskodskriveriet

Vår koncentratorgrupp fick förfoga över kontorets konferensrum, vilket var skönt att ha för att komma ifrån telefonen på våra egna skrivbord. Men skrivbordet var bra att ta till för att komma ifrån de nio andra i gruppen. När man skrev programmeringskod gällde det alltså vad man helst ville undvika för ögonblicket, telefonen eller kollegerna. Det bästa vore ju att ha ett eget rum med en dörr som kunde stängas och en telefon som kunde kopplas ifrån, men sådan lyx hade vi ju inte. Jag själv gick runt dessa valmöjligheter och gick helt enkelt hem till det stora, härliga matbordet för att skriva min kod i frid och ro.

Fichtl skulle inte komma till oss förrän på onsdagen, och fram till dess kunde vi egentligen bara sätta oss in i hur koncentratorn såg ut på bild och hur den i stora drag fungerade. För detta ändamål fick vi alla var sin manual för maskinen, alltså den kundorienterade handbok som fanns för alla IBM:s maskiner, och den kunde man läsa genom på mindre än en timme. Litet information är bättre än ingenting, men innan vi bleve insatta i hur den i detalj fungerade var det inte mycket som vi ens kunde fundera på.

Så fram till onsdagen sysslade vi med annat. Själv gick jag en stund över till mina vänner hos Dean Witter för att se att deras nyinstallerade Mäklar-CCAP skötte sig som det skulle. Det blev en trevlig visit och allting var frid och fröjd.

När Fichtl brakade in i konferensrummet på onsdagsförmiddagen gick han igenom för vår grupp hur koncentratorn fungerade och hur dataflödet i den var organiserat. Det tog honom bara ett par timmar, för han hade redan beskrivit detta många gånger förut. Att modifiera vår Mäklar-CCAP var egentligen rätt enkelt, om man hade programmerat tidigare – och det hade vi alla gjort. Och sedan gick han igenom vad som krävdes av ett kommunikationsprogram för att passa koncentratorn. Han hade till och med delat upp de olika kraven i tio separata delar – med den uppskattade arbetsinsatsen för dem alla – så att var och en av oss tio snabbt kunde få den mest passande delen att arbeta med. Efter något som mest påminde om en auktion fick vi alla vår lämpliga del att leka med. Trodde vi.

Efter en vecka bestående av en stund i konferensrummet och resten av dagen hemma vid matbordet var jag färdig med min del av programmodifieringen, och de andra blev klara ungefär på samma gång. Efter det satt vi mest tillsammans med Fichtl vid konferensbordet och gick igenom vad vi hade gjort och såg till att våra respektive programdelar hängde ihop på rätt sätt.

Published in: on 2013/11/11 at 07:19  Kommentera  

Inlägg 1.986: 5 – 8 jan 1970

Köldvågsupplevandet

Jag tänkte mig in i hur det skulle vara att arbeta på ett sådant underbart ställe som La Gaude, alldeles intill Medelhavet. Det skulle nog vara svårt att få något gjort där.

Ed tänkte på platsen i litet andra banor: ”Om de skickar dig till La Gaude kan jag väl följa med?”

Mammas planer kom som ett brev på posten: ”Så roligt att du har en man som är från Nizza-trakten. Kanske ni blir så bekanta att du kan hälsa på honom i Frankrike? Kan du inte få arbete där åtminstone en tid, några månader eller ett år? Åh, vad vi skulle kunna träffas då!!! När Pa blir fly förbannad på regeringen säger han att vi skall sälja huset och flytta till någonstans i Europa där solen är starkare och skatterna svagare.”

Arbete är arbete, och fritid är fritid, och de kan inte förenas. Jag skulle inte vilja bli skickad till en fritidsplats för att arbeta. Inte en chans.

Men det var inte utan att jag sände en avundsjuk tanke till La Gaude nu när det bara blev allt kallare här hemma. På torsdagen den 8 januari uppmättes det officiellt minus 14 grader mitt inne i storstaden Nya York. Vid den temperaturen och med de stormvindar som svepte runt hörnen på södra Manhattans skyskrapor, särskilt dem som i likhet med mitt kontorshus låg helt öppna mot redden, då var det inte lätt att komma till jobbet. Man fick skydda sig så gott det gick med upplyft rockkrage och omvirad halsduk, och en stickad skidmössa dragen ner över öronen var det absolut nödvändigt att ha på trots konflikten med kontorsbeklädnaden i övrigt.

I väderleksutsikterna för Nya York den dagen förutspåddes en nattemperatur på mellan 18 och 23 minusgrader – och de fick rätt: det blev 18 grader kallt. Den natten blev det frostgrader i 49 av Amerikas delstater – endast Hawaii klarade sig undan.

Hur skulle det gå med skidåkningen? Man undrade det egenligen inte alls – lusten att utsätta sig för elementen mojnade bort under vädervedermödorna i Nya York.

Sverige fick dras med samma köldvåg, men folk var ju mycket bättre förberedda där och hade framför allt lämplig utrustning. Mamma berättade att det var ”hemskt modernt med stora, yviga pälsmössor för herrarna, så de går omkring och ser så varma ut. Det finns praktiskt taget ingen som inte har pälshatt eller pälsmössa”.

Som det ville sig kom kölden att ligga kvar i Nya York under hela januarimånaden. Det kom inte några stora mängder med snö på en gång, och det som kom plogades snabbt åt sidorna och kunde sedan lätt fraktas bort. Snön förblev snö hela tiden och kunde behandlas som snö. Det blev heller inte några sjöar av smältvatten på gatorna.

Published in: on 2013/11/10 at 23:17  Kommentera  

Inlägg 1.985: 5 jan 1970

Koncentratorprogrammodifieringsplanläggningen

Nytt år – nya uppgifter. IBM hade konstruerat en ny grunka, som hade fått namnet ‘3965 Remote Concentrator’. Den skulle förstås ha haft ett mera svenskt namn om den hade dykt upp i Sverige, och jag kommer att här kalla den för ‘koncentrator’. Detta är inget officiellt svenskt ord, men det får duga.

Koncentratorn var avsedd för den allmänna marknaden, inte bara för börsmäklarkontor, och skulle tillåta ett avdelningskontor med flera teletypemaskiner att för dem alla bara använda en enda telefonlinje till huvudkontoret. Varje meddelande på sin väg mellan huvudkontoret och en av teletypemaskinerna på avdelningskontoret skulle alltså gå genom koncentratorn.

Detta var något som skulle passa många av våra börsmäklarkunder, men först måste då Mäklar-CCAP anpassas till att klara av kraven från denna nya koncentrator. Det var viktigt att operatriserna skulle kunna fortsätta att arbeta med sin teletypemaskin precis som förr, och därför måste vi justera kontrollprogrammet så att koncentratorn kunde klara av det.

Ungefär tio systemingenjörer – några från vårt kontor och några från vårt systerkontor – kom att bilda en grupp för att göra de behövliga ändringarna i kontrollprogrammet och att sedan testa det hela. Vi räknade med att arbeta med programmering i några veckor och sedan testa och justera det hela i en veckas tid på IBM:s datacenter på södra Manhattan, inte långt från mitt kontor. Som alltid gav IBM sina kunder företräde vid bokning av maskintid, så vi visste från början att för oss gällde det uteslutande nattarbete.

Som jag har berättat här hade jag arbetat på nätter många gånger tidigare, och det var inte alls något obehagligt om det bara gällde någon vecka eller så. Fördelen med nattarbete som sådant är ju att man då kan arbeta ostört utan att avbrytas av ovidkommande telefonsamtal – vi skulle då ostört kunna koncentrera oss på koncentratorn.

Den hade konstruerats och byggts i IBM:s innovationsfabrik i La Gaude, 20 minuters väg upp i bergen från Nizza på franska Rivieran, och därifrån skulle vår grupp som ett viktigt tillskott få en äldre tysk herre vid namn Fichtl. Denne var helt insatt i allting som hade med koncentratorn att göra, och därför skulle han förstås komma att informellt fungera som gruppens ledare.

IBM:s innovationscenter, La Gaude (internet)

IBM:s innovationscenter, La Gaude (internet)

Published in: on 2013/11/10 at 20:11  Kommentera  

Inlägg 1.984: 4 jan 1970

Solförmörkelsetotalitetstidpunktslämpligheten

Helt plötsligt dök vårt första gemensamma resemål för det nya året upp. Ed fick höra att det skulle bli en total solförmörkelse i sydöstra Amerika i mars. Han visste förstås redan att jag hade varit med om en total solförmörkelse i Sverige år 1954, och att nästa i Sverige efter den inte skulle komma att inträffa förrän mer än hundra år senare. Men nu skulle det alltså bli en total solförmörkelse här i Amerika och inte så värst långt bort heller. Ed var eld och lågor för att resa till ett ställe där förmörkelsen skulle bli total – och jag var minst lika het på det. Här ser du vad vi skulle kunna få uppleva om himlen på platsen vore klar. Den här internetsbilden är inte från 1970 – den togs år 2012 men såg precis likadan ut.

Total solförmörkelse, 2012 (internet)

Total solförmörkelse, 2012 (internet)

Ed var den som tog reda på exakt var den totala solförmörkelsen skulle inträffa i Amerika. Den skulle följa ett 145 kilometer brett band som träffade Mexikanska buktens Floridakust sydost om huvudstaden Tallahassee, fortsatte nära Atlantkusten åt nordost genom Georgien, Sydkarolina och Nordkarolina, och lämnade kontinenten i Virginien i staden Virginienstranden (eng. Virginia Beach). Just dessförinnan skulle solförmörkelsen under några minuter ha ytterligare skummat till det Dystra Träsket (se inlägg 1.528-1.529).

Solförmörkelsens totalitetsband, 1970 (internet)

Solförmörkelsens totalitetsband, 1970 (internet)

När jag fick höra datumet för solförmörkelsen – lördagen den 7 mars – trodde jag först att det var ett skämt. Det hade nämligen vid det laget gjorts klart för mig att symposiet i Atlanta skulle börja på onsdagen den 4 mars och sluta på fredagsmorgonen den 6 mars i tid för alla deltagare att kunna flyga hem redan samma dag.

Hur hade världsrymden fått veta att jag skulle flyga från Atlanta till Nya York på fredagen den 6 mars och att jag lika gärna kunde välja att flyga till Norfolk, alldeles intill Virginienstranden, och därifrån fortsätta till Nya York på lämpligt sätt efter evenemanget?

Jag fick ihop vårt reseprogram på en röd minut och lade fram det för Ed: ”På fredagskvällen flyger du från Nya York och jag från Atlanta till Norfolk. Där träffas vi på flygplatsen, bor över natten antingen i Norfolk eller i Virginienstranden, upplever solförmörkelsens totalitet klockan 13.36 på lördagen, och kör sedan i lugn och ro till Washington, varifrån vi tar snabbtåget Metrolinjen (eng. Metroliner) hem till Nya York på söndagen.”

Planer, planer! Dessa planer var mera detaljerade än de flesta. Nu gällde det bara att se till att de inte gick i kras. Världsrymden skulle nog inte senarelägga sina storhändelser för vår skull.

Published in: on 2013/11/10 at 08:11  Kommentera  

Inlägg 1.983: 3 jan 1970

Vändkorsapparaturutbytesnödvändigheten

Nåja, det blev en del köer i alla fall, för de flesta hade planerat att bli av med de gamla polletterna just i rätt tid, för det hade inte sagts något om att de skulle kunna säljas tillbaka. Men i stort sett gick det hela smidigt

Nu år 1970 var situationen en helt annan. Nu hade man tillverkat nya polletter, och de skulle kosta hela 1,55 kronor, alltså 50% mera än de nuvarande. De nya polletterna var mycket större än de gamla, så man fick mera att skramla med i byxfickan.

Tunnelbanepolletter för 1,03 kronor och för 1,55 kronor, New York, 1970 (internet)

Tunnelbanepolletter för 1,03 kronor och för 1,55 kronor, New York, 1970 (internet)

De nya polletterna började säljas redan strax efter jul, och man fick när som helst sälja tillbaka sina gamla polletter till deras fulla värde. Men man uppmanades att behålla några gamla polletter till några dagar efter prishöjningen, därför att alla vändkors inte kunde byggas om på en gång, och då finge man använda de gamla polletterna – och resa till det gamla priset. Sedan kunde man gärna sälja tillbaka de gamla polletterna.

Det var en förståndig idé att inte försöka bygga om alla de många tusen vändkorsen på en gång vid midnatt. Visserligen skulle det bara ta en kort stund att byta ut mekanismen för ett vändkors, men det tog gott och väl en vecka innan proceduren var undanstökad överallt. Kiosktjänstemännen fick säkerligen arbeta hårt under tiden, men sedan flöt allt som det skulle.

Nu på söndagen hade vi förstås tänkt åka skidor, men det blev ingenting av med den saken. Det var inte påfallande kallt inne i själva Nya York, men uppe i Catskillsbergen skulle det bli fruktansvärt kallt och dessutom blåsigt. Det fanns gränser för hur mycket lidande vi ville utsätta oss för bara för att få känna fartens tjusning i utförsbackarna. Så vi stannade snällt hemma – och höll oss helt och hållet inomhus.

Vi skötte om oss själva däruppe i vår lya, lagade vår egen mat, eldade i vår öppna spis, drack vår goda glögg som hade blivit över sedan fredagen, och mådde alldeles förfärligt gott.

Och just den söndagen, med sin snö och iskyla, fick vi se ‘premiären’ på en televisionsannons, som passade in på den här sortens dag som en handske. Den svarade på frågan: Har du tänkt på hur en snöplogsförare tar sig till sin snöplog?

Han kör dit i sin Volkswagen.

Se den annonsen själv genom att klicka här. Det var i mitt tycke en förnämlig annons, utan åthävor och självberöm, bara kalla fakta i ljud och bild. och eftersom jag nu kunde hitta den på internet måste många andra ha tyckt lika bra om den.

Published in: on 2013/11/09 at 21:54  Kommentera  

Inlägg 1.982: 3 jan 1970

Tunnelbanereseprisövergångsförenklingsmetoden

Den utdragna jul- och nyårshelgen, med sina få arbetsdagar inblandade i en ström at ledigheter, var nu på upphällningen, och slutet av den firades av Nya York med att höja tunnelbanetaxan.

Tunnelbanan bestod av över 400 olika stationer som alla hade tågförbindelse med varandra. De var aldrig helt stängda, för tågen körde dygnet runt och stannade överallt. De flesta stationer hade en separat plattform för var riktning, och på många stationer fanns det flera ingångar till var plattform. Vid varje ingång kom man in genom ett vändkors som tillät en person att komma in på plattformen efter att ha matats med en speciell pollett. Den kostade 1 krona och 3 öre och såldes manuellt i en officiell kiosk strax bakom vändkorsen med utsikt över dessa.

På den här bilden av en tunnelbanestation ser man några vändkors i förgrunden, och bortom dem står en hel rad människor i kö för att köpa sig polletter – en eller många – i pollettkiosken.

Tunnelbanestation med den då moderna typen av vändkors, New York, 1970 (internet)

Tunnelbanestation med den då moderna typen av vändkors, New York, 1970 (internet)

När man en gång hade kommit in genom ett vändkors fick man åka hur långt och hur länge man ville och med vilka tåg man ville, och det var tillåtet att göra för den pollett som man hade stoppat in i vändkorset. Närhelst man lämnade tunnelbanan på en station och gick ut, antingen genom ett vändkors, gratis för utgående, eller genom ett särskilt utgångsvändkors, var pollettens reseprivilegium slut.

Alla ingångar hade en hel rad med vändkors. Antalet av dessa berodde på kapacitetskravet vid rusningstid. Jag har förgäves försökt hitta en uppgift på hur många vändkors det fanns i Nya York som helhet, och jag får därför nöja mig med en gissning på 20 per station. Detta betyder att Nya Yorks tunnelbanesystem hade över 8.000 vändkors.

När jag kom till Nya York år 1963 kostade polletten 78 öre. När priset skulle gå upp till 1,03 kronor år 1966, så hade det klargjorts att man skulle övergå till en pollett av annat format med det högre priset, och att de nya polletterna inte skulle säljas i förväg för att inte skapa förvirring. Efter allt bråk om hur det skulle bli vid midnatt på lördagskvällen – för att inte tala om på måndagsmorgonen – när alla skulle köpa sig de nya polletterna, så kom sent på lördagen en officiell rapport att de gamla polletterna skulle gälla även efter prishöjningen, men att ingen skulle få köpa mer än en pollett i taget fram till midnatt.

De som inte hade hamstrat polletter för att använda när priset hade gått upp blev sura för att de hade blivit lurade och missat chansen. Andra blev glada över att inte behöva trängas vid pollettkioskerna.

Published in: on 2013/11/09 at 07:31  Kommentera  

Inlägg 1.981: 2 jan 1970

Glöggpartyframgången

‘Plats’ skulle vi naturligtvis ha haft om det hade behövts – tre stjärtar i soffan, och så två i fåtöljerna, plus de sex matbordsstolarna som verkligen var sköna att sitta på. Och så skulle tre kunna sitta på dyschan och slutligen en på skrivbordsstolen. Det betyder att femton gäster kunde i nödfall sitta ner samtidigt – och med femton gäster skulle Ed och jag inte få tid att sitta ett ögonblick.

Men det blev inte något nödfall. Vi hade faktiskt inte flera än tre gäster samtidigt på vårt glöggparty. När nästa gäst eller gäster var på väg uppför trapporna tyckte de föregående att det var dags att ge sig av. Slumpen ville dessutom att de som möttes vid garderoben nästan aldrig kände varandra, så de missade inget inbördes tankeutbyte. De passerade varandra likt skepp som mötas i natten, och det utan att kollidera i likhet med m/s Andrea Doria och m/s Stockholm.

Vi hade brasan på gång hela tiden, och den skötte sig väl. Vi matade den kontinuerligt med ny ved, så draget höll igång och ingen rök vällde ut i rummet. Televisionen var förstås avstängd, men vi hade stereoradion påsatt mycket svagt med klassisk musik från vår favoritstation. Och på helt oamerikanskt sätt hade vi juldekorationerna kvar – med stjärnan lysande i sitt fönster, julkorten fastklistrade på tegelväggen, och diverse halmbockar och harar utspridda här och där. Den stora ljusstaken stod på matbordet med alla de sju ljusen tända. Och fönstret i köket lämnade vi öppet, för det blev med tiden rätt varmt i den mysiga lokalen.

Det blev faktiskt så att vi mest satt vid matbordet och pratade och åt och drack. Det var det bekvämaste, för det var där som småtugget och dryckjomet stod. Många av gästerna hade aldrig varit uppe hos oss förut, så dem fick vi visa runt så att de inte skulle gå vilse.

De första gästerna kom klockan 18.45, och de sista gav sig av klockan 22.15. Vi kände på oss att gästerna hade haft det precis så trevligt som man kan ha på ett glöggparty. Och vi hade gjort vår samhälleliga plikt med en annorlunda tillställning. När vi hade gjort i ordning efter festen – och det var bara en halvtimmes pyssel allt som allt – så kunde vi äntligen vila ut och må gott. Det är ju en lyx som värdfolket aldrig kan åtnjuta när de har ett mångtal gäster.

När vi kopplade av efteråt kände vi båda hur underbart det var att inte ha fyllt vårt liv med fester av den här sorten. Några få gäster var det bara roligt att ha på middag eller en kopp kaffe, men mestadels lät vi andra stå för stora, krångliga tillställningar, fyllda med enbart tomprat.

Published in: on 2013/11/04 at 06:44  Kommentera