Inlägg 1.994: 27 – 28 jan 1970

Påsskrattet

På tisdagskvällen ringde Bosse Kördel upp mig och ville att jag skulle komma och äta middag med hans familj uppe i förstaden Irvington på onsdagen. Hans mamma Margareta (se inlägg 600) var på Amerikabesök och ville gärna träffa mig, och det var därför som de hade tänkt upp just den här dagen. Jag tackade och accepterade förstås, väluppfostrad som jag var, och vi skulle träffas vid upplysningsdisken mitt ute i hallen på Stora Centralstationen nästa kväll klockan 17.15.

Jag hade gett mina föräldrar en till synes vanlig påse innan de reste hem i november. Det var inte en vanlig påse, för om man tryckte på den på rätt ställe så började påsen att skratta alldeles hejdlöst. De tyckte mycket om den och hade roat Stig och Margareta Kördel med den vid något besök, och nu hade Margareta försökt köpa en sådan i Amerika men inte lyckats hitta en. Trodde jag att jag skulle kunna köpa en skrattande påse och ta med den till henne? Eftersom jag redan hade en påse liggande – den var helt enkelt utskrattad – så var det ju lätt att tillfredsställa hennes önskan. Och till min stora förvåning finner jag nu att man ännu i dag kan köpa en skrattade påse. Och dessutom kan du själv få en genom att klicka här – fast tyvärr är det inte en vanlig brun påse.

Efter samtalet var det inte lätt att tala om för Ed att jag just hade lånat ut mig för onsdagskvällen. Våra stunder tillsammans var dyrbara nu under min Teherantid, men så blir det tyvärr ibland.

Jag steg alltså upp tidigt nästa eftermiddag efter bara sex timmars sömn, och jag träffade Bosse som uppgjort. Det var bra att han kände igen mig, för som du vet är jag urdålig på att känna igen folk som jag bara har träffat ett par gånger. Tåget gick längs Hudsonfloden på samma spår som till Poughkeepsie, fast nu i mörkret gick jag ju helt miste om den fina utsikten genom fönstret.

Irvington låg nästan ända uppe vid Tappan Zeebron (eng. Tappan Zee Bridge) över floden, så det blev en hel timmes tågresa dit. Bosse hade sin bil parkerad vid stationen, och sedan tog det en tio minuter att komma till deras lilla lägenhet i  tvåvåningslängor omgärdande en grön gård. Det blev middag och sedan ett ‘gymnastiskt’ sällskapsspel som hette Twister.

Sällskapsspelet Twister (internet)

Sällskapsspelet Twister (internet)

Det var så trevligt som det alltid blir med småbarn i centrum – man får bara tillfälle att prata med dem och knappast med de vuxna. Och sedan körde Bosse mig till stationen litet efter klockan 22.00 i tid för ett tåg tillbaka till Nya York, och där tog jag förstås tunnelbanan ner till datacentret för nattens övningar.

Annonser
Published in: on 2013/11/14 at 10:12  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: