Inlägg 2.014: 8 mar 1970

Metrolinjareutforskningen

Vi kunde ha valt att köra in i centrala Richmond på söndagsmorgonen för att ta en titt på alla de gamla byggnaderna där från 1700-talet, uppförda vid flyttningen dit av Virginiens huvudstad från Williamsburg för att undvika alla fientliga attacker nära kusten. Men vi hade ju nu en gång redan besett själva Williamsburg (se inlägg 1.530-1.536), och det fick väl räcka, tyckte vi båda. Nu skulle vi hellre fara hem för att se efter om det fanns något kvar av Nya York – och av vårt lilla krypin – efter bombexplosionen. Vi var båda glada att jag inte bodde kvar i Peter Warren i samma kvarter.

Ed grep ratten, och så bar det iväg direkt mot Washington. Det var samma väg hemåt som efter Williamsburg på hösten 1968, men den här gången lämnade vi ifrån oss bilen i Washington och tog expresståget Metrolinjaren (eng. Metroliner) till Nya York. Jag hade aldrig åkt med det och troligen inte Ed heller, så det ville vi gärna göra. Det var alltid roligt att köra bil, men huvudvägen mellan Nya York och Washington hade vid det här laget blivit gammal skåpmat för oss.

Amerika använde knappast alls tåg på långa sträckor – man flög eller körde bil, eller åkte buss om man hade det knappt med sekinerna. Det gick några enstaka långfärdståg mellan de största städerna, men de var alla långsamma som godståg – med ett enda undantag: korridoren mellan Nya York och Washington. På det spåret gick det från januari 1969 ett fint expresståg fyra gånger om dagen i var riktning.

Metrolinjare, 1969 (internet)

Metrolinjare, 1969 (internet)

Resan tog 2 timmar och 59 minuter – vilket lät avsevärt snabbare än 3 timmar! – och tågen gick från Washington klockan 08.30, 12.00, 13.00 och 16.30. De stannade i städerna Baltimore, Wilmington, Filadelfia, Trenton och Newark på sin väg till Nya York. På vardagarna gick det ytterligare två expresståg, klockan 07.30 och 18.00, och det tidigaste stannade bara i Baltimore och klarade därmed av körningen på 2½ timmar!

Metrolinjare vid uppehåll i Wilmington (internet)

Metrolinjare vid uppehåll i Wilmington (internet)

Själva tåget var byggt för 260 kilometers fart, men såpass fort fick det bara köra på några korta sträckor, där spåret klarade av detta. Hela avståndet var 360 kilometer.

Den svenska motsvarigheten, Göteborgaren, tog 4½ timmar för sina 456 kilometrar från Göteborg till Stockholm, och detta utan att stanna på vägen. Men med det tåget hade jag heller aldrig åkt – det var alldeles för dyrt för mig.

Eftersom vi hade startat från Richmond vid 09-tiden var vi i Washington i god tid för Metrolinjarens avgång klockan 12.00, och det fanns gott om plats.

Annonser
Published in: on 2013/12/05 at 07:54  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: