Inlägg 2.025: 28 mar 1970

Påskdagsskidvädersmisslyckandeoväsentligheten

Efter en massa lata dagar helt utan arbete – detta fina ord hade för mig börjat övergå till att betyda nattverksamhet och att  därmed inte längre alls vara ett fint ord – så kom påskdagen med tidigt upp för skidbussen till Catskills skidcenter. Det var hyggligt väder, dock utan sol, men vädret spelade mig ingen roll – detta var den första söndagen på mycket länge som för mig skulle följas av en sovnatt..

Bussen kom dit i god tid, väglaget var perfekt och påsktrafiken obefintlig. Snötillgången var litet dålig – det var mest is och barmark som gjorde det svårt att schussa utför på skidorna. Men så började det snöa så smått, och då skulle det väl bli bättre efterhand. Och faktiskt blev skidföret litet bättre med fem centimeter nysnö på marken, men i gengäld blev det nysnö på glasögonen också, och utan att kunna se blev det också svårt.

Det blev allt som allt två utförslöpor för oss – jämför med tjugo under en fin dag – och de ägde båda rum under morgonen. Efter lunchen gav vi upp. Det snöade våldsamt därute, och vi satt inne i den lilla hyttan och läste gamla veckotidningar. Men jag led inte alls. Jag njöt hejdlöst av att vara helvaken på en eftermiddag och av att veta att när jag omsider kom hem, så skulle jag få lov att sova i stället för att gå till datacentret vid midnatt.

När bussen äntligen gav sig iväg hemåt vid 16-tiden hade det redan kommit tre decimeter nysnö uppe på toppen av vår lilla skidbacke, något som gav gott hopp för nästa veckoslut. Det tog sex timmar för bussen att komma hem till Nya York, jämfört med tre och en halv normalt, dels på grund av väglaget och dels på grund av bilar som stod ‘parkerade’ hur som helt mitt på den hala vägen. Inne i staden hade det kommit en decimeter snö, och den gladde sig ingen åt. Man visste att det snart skulle bli smutsig sörja av alltihop, och mycket riktigt – snart var det 13 grader varmt.

Trots att Ed och jag inte kom hem förrän väl efter klockan 22.00 var vi inte ett dugg trötta. Vi hade ju suttit stilla mesta tiden uppe i Catskillsbergen, så vi var pigga och hungriga. Jag tog därför Ed ut på en sen middag på en restaurang i grannskapet, där vi visste att vi kunde vara oss själva – det vill säga hålla hand litet diskret – och där tackade jag honom mera formellt för allt som jag hade åsamkat honom under min ofrivilliga nattarbetsperiod. Han viftade bort det med ett äsch, men jag insisterade. Jag lovade honom att jag aldrig skulle tillåta något sådant att hända mig igen.

Jag gjorde detta till en del för att ge mig själv mera krut att försvara mig med mot lömska nattarbetsinviter, som jag kunde tänka mig att bli attackerad med framöver.

Annonser
Published in: on 2013/12/13 at 06:25  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: