Inlägg 2.027: 31 mar – 1 apr 1970

Telefonsamtalsöverraskningen

Efter den enorma kommissionschecken den 15 mars hade jag inte väntat mig någon kommission alls vid slutet av månaden. Men där låg den igen, det gamla kära nödifyllnadsbeloppet på 1.473 kronor för att fylla ut min avlöning till de hundra procenten av min grundlön. Jag begrep ingenting, förstås. Jag fick alltså nästan dubbelt betalt i mars, under ett halvår då hela företaget hade gjort usla affärer. Nåja, man skall ju inte hojta för mycket om något som verkar vara till ens fördel, så jag bara teg och led.

Strax efter arbetets slut på onsdagen ringde telefonen, och det var mamma på tråden. Jag var nära att få hjärtslag – ‘nu är det slut med pappa!’, tänkte jag – innan jag fick veta att de båda tänkte komma och hälsa på mig här i Nya York, och det redan i mitten av nästa vecka. Skulle det passa bra?

”Javisst, jaha, o ja”, stammade jag fram, medan jag frenetiskt tänkte igenom vad jag hade på mitt program för mitten mars. Resan till Amsterdam var inte bokad förrän i mitten av maj, och fram till dess var det faktiskt ingenting på gång, inte ens nattarbeten.

Jag höll handen för taltratten och viskade till Ed att ”de kommer hit nästa vecka”, så att han skulle förstå varför jag plötsligt såg så blek och sjuk ut.

”Jo, pappa har fått ett arbete för en klient i Amerika”, sade mamma, ”och då tar han mig med som sin sekreterare.” – Jag visste att hon redan i skattetekniskt avseende tjänstgjorde som sekreterare på byrån, för hon brukade svara på telefonen när pappa var ute eller låg och vilade sig efter lunch.

Jag blev verkligt glad. Det hade varit litet klent med beställningarna på hans ingenjörsbyrå på sistone, och här hade han fått ett fint napp. Vi pratade väl i någon minut, jag fick veta att de skulle anlända på onsdagen och att jag snart skulle få ett brev från dem om att boka ett rum för dem på Femte Avenyhotellet.

Jag var rent yr i mössan. Det här var så plötsligt och så snart efter vår stora gemensamma rundresa. Vad skulle vi göra den här gången?

Samtalet avslutades med att pappa kom på tråden och sade: ”April april, din dumma sill, vi kan lura dig vart vi vill!”. Och så klargjorde mamma att det bara var ett aprilskämt och inte alls betydde att de skulle komma till Nya York nästa vecka. På den här bilden sitter de två i sin soffa i Örebro dagen före och planerar sitt vilda aprilskämt, det som gjorde mig alldeles matt, och sedan ställde de sig upp och tog emot folkets applådåskor.

Pappa och mamma, Skyttegatan, Örebro (1970)

Pappa och mamma, Skyttegatan, Örebro (1970)

Mamma och pappa, Skyttegatan, Örebro (1970)

Mamma och pappa, Skyttegatan, Örebro (1970)

Jag sade naturligtvis att hela upptåget var lustigt – men för mig själv tänkte jag på hur mycket ett treminuters samtal kostade och att skämtat inte alls var värt den kostnaden. Men det sade jag inte till dem.

Annonser
Published in: on 2013/12/15 at 20:18  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: