Inlägg 2.100: 22 maj 1970

Murnärhetsstadsförändringarna

Jag stod där så länge i mina försök att begripa vad soldaterna höll på med där framme vid monumentet, att Ed till slut blev trött på att vänta och tog en bild av mig stående där. Sedan ville han gå vidare, och det gjorde vi förstås. Vad annat kan jag nu göra med detta ‘nästan’ duplikatfoto än att publicera även det?

Betraktar det sovjetiska krigsminnesmärket, Djurgården, Berlin (1970)

Betraktar det sovjetiska krigsminnesmärket, Djurgården, Berlin (1970)

Strax efter det sovjetiska krigsminnesmärket kom tvärgatan som vi skulle ta åt söder, och den blev snart till Potsdamgatan (tys. Potsdamer Straße), ett namn som var lätt att koppla ihop med Berlin. Gatan korsade en kanal – fotgängarna hade sin egen gångbro inunder bilbron – och där fick vi som sig borde en bild. Kanske mest för att kanalen verkade ligga högre än gatan bredvid. Namnet Landfördämningskanalen (tys. Landwehrkanal) tycktes bekräfta min bedömning av vattenhöjden – kanalen verkade ha byggts på toppen av en holländsk vall, fast i mindre format. Intressant!

Landfördämningskanalen, Berlin (1970)

Landfördämningskanalen, Berlin (1970)

Vi svängde in på Kurfürstengatan (tys. Kurfürsten Straße), samma gata och nästan samma namn som den fina Kurfürstendamm, där vi åt den ruinerande midnattssupén i jåns. Här var gatan inte alls exklusiv, men den var fin nog för oss att gå på. Vartannat hus här hade klarat bombningarna och stod kvar i hyggligt skick, medan de andra hade blivit ersatta med modernare byggnader som arkitektoniskt passade in oväntat väl. Bra gjort!

Kurfürstengatan,Berlin (1970)

Kurfürstengatan,Berlin (1970)

Strax därefter svängde vi igen, nu norrut, och det var för att jag ville se hur östtyskarna hade omgärdat en 25 meter bred och 400 meter lång landsnibb, som stack rätt in i Västberlin. Det var antagligen bara ett järnvägsspår ledande till kanten av Landfördämningskanalen – Östberlin såg ut att ha dåligt med segelbara vattendrag. Och nu skulle vi få se hur de hade byggt en kilometerlång mur runt detta spår.

Det hade de inte gjort. Landsnibben visade sig bestå av en brant vall upp till vad som en gång kunde ha varit en stationsplattform – de måste helt enkelt ha gett upp inför kostnaderna för att hålla detta i skick. Men icke desto mindre stod där skyltar med ‘Förbjudet’ och andra slika avhållningstermer.

Landsnibb som Östberlin inte hade brytt sig om, Berlin (1970)

Landsnibb som Östberlin inte hade brytt sig om, Berlin (1970)

Vi gick vidare norrut längs denna landsnibb, och snart nog befann vi oss intill vad som på 1930-talet hade varit Berlins absoluta affärscentrum, Potsdamplatsen (tys. Potsdamer Platz). Så här hade det då sett ut i vad som då utgjorde mittpunkten i en världsstad:

Potzdamplatsen som mittpunkten av en världsstad, Berlin,1930-talet (vykort)

Potsdamplatsen som mittpunkten av en världsstad, Berlin, 1930-talet (vykort)

Och så här såg nu exakt samma ställe ut, sedd från samma håll, fast nu bakom murar, taggtråd och stridsvagnsblockage:

Potzdamplatsen bakom murar och taggtråd, Berlin, 1970 (vykort)

Potsdamplatsen bakom murar och taggtråd, Berlin, 1970 (vykort)

Published in: on 2014/02/24 at 06:28  Kommentera  

Inlägg 2.099: 22 maj 1970

Gränskontrollinstallationsproblematiken

Tro nu inte att den låga muren och välkomnande öppenheten var avsedda att underlätta samröret mellan öst och väst! Visserligen fanns det också en fordonsbred glugg i muren rätt framför Brandenburgporten, men den var mera symbolisk än utnyttjad – inte en bil och inte en människa hade en chans att komma in i Västberlin den vägen. Detta stod en stor mängd soldater för – de var beväpnade till tänderna och beredda att när som helst förvandla det fridfulla torget framför porten till en skjutbana med levande måltavlor.

Både Ed och jag skulle gärna ha velat ta en bild av Brandenburgporten utan att ha med enmetersmuren i förgrunden. Men vi vågade helt enkelt inte gå ända fram till den och knäppa. Skyltar med texten ‘Varning! Ni lämnar NU Väst-Berlin’ stod några meter hitom den utbuktande miniatyrmuren hela vägen runt torghalvcirkeln, och om man inte med säkerhet visste om ‘NU’ betydde ‘vid muren’ eller ‘vid skylten’ så var det enda säkra att inte gå närmare än skylten. För min del valde jag att få med en av skyltarna på min bild.

Brandenburgporten, Berlin (1970)

Brandenburgporten, Berlin (1970)

Ed valde att ta sin bild utan någon skylt. Hans bild blev därför mycket vackrare än min, vilken var avsedd att bli mera tänkvärd. Det finns alltså en anledning för båda våra bilder att komma med. Lägg märke till att taggrådsrullarna hade tagits bort vid vårt besök. Vykortet hade säkert tagits en bra bit tidigare. Kanske det betydde att muren var på väg att försvinna? Inte en chans!

Brandenburgporten, Berlin (1970)

Brandenburgporten, Berlin (1970)

Återigen uppmanades fotgängare att inte följa den nu fyra meter höga muren söderut genom det oansade skogspartiet utan att i stället bekvämt gå tillbaka en liten bit på 17:e Junigatan och sedan svänga in åt söder på den första tvärgatan. Vi hittade då helt oväntat ett sovjetiskt krigsminnesmärke alldeles vid 17:e Junigatan, väl inne på Västberlins territorium. Det var också mycket demonstrativt avspärrat med både vägbom och taggtrådsrullar, och därinne kryllade det av ryska soldater. Vad i all världen var detta och, i så fall, varför?

Sovjetiska krigsmonumentet, Djurgården, Berlin (1970)

Sovjetiska krigsmonumentet, Djurgården, Berlin (1970)

Sovjetunionen förlorade 80.000 soldater när de tillsammans med västmakterna avslutade andra världskriget med att inta Berlin. Staden var då ett blodigt kaos och inte ännu uppdelad i olika administrativa sektorer. Många av de fallna ryssarna begravdes på olika ställen runt om i staden, 2.000 av dessa här i Djurgården. Ett krigsmonument byggdes på platsen, som ryska soldater alltsedan dess kom att hålla under bevakning. Sedan staden sedermera uppdelades, fick brittiska soldater ledsaga sina ryska kollegor mellan Brandenburgporten och det sovjetiska krigsminnesmärket.

Published in: on 2014/02/23 at 20:27  Kommentera  

Inlägg 2.098: 22 maj 1970

Murintroduktionen

Det gamla riksdagshuset såg allt bedrövligare ut ju närmare vi kom. På långt håll hade det verkat vara en pampig offentlig byggnad i gammal stil utan större skavanker, men oj, vad den föll sönder när man nalkades den. De yttre murarna hade hållit rätt bra, men man kunde se genom fönsteröppningarna att allting innanför var en enda röra.

Där Ed stod för ett foto vid riksdagshusets södra sida tycktes fasaden emellertid vara helt oskadad, och det stod några bilar parkerade utanför. Hade delar av det gamla riksdagshuset trots allt ändå kunnat komma till nytta? Husen bortom riksdagshuset, i Östberlin, såg minsann inte bättre ut med sina igenbommade fönster!

Ed invid det gamla tyska riksdagshuset, Berlin (1970)

Ed invid det gamla tyska riksdagshuset, Berlin (1970)

Borta mellan riksdagshuset och husen därbakom stack den bekanta, 165 kilometer långa muren fram, den som sedan år 1961 omringade hela Västberlin. Det här var första gången som vi hade sett muren i levande livet, och det gjorde mig knottrig över hela kroppen.

Som du såg på bilden stod Ed intill en skylt om hur fotgängare skulle komma till Brandenburgporten, och den följde vi, för jag visste att vi snart skulle komma att se mycket mera av muren på andra ställen.

Bara några minuter senare var vi äntligen vid Brandenburgporten, som vi hade sett i fjärran hela dagen. Ja, riktigt fram till porten kom vi inte, för den låg helt och hållet inne i Östberlin. Jag hade trott att själva porten låg precis på gränsen – och det tror jag fortfarande. Muren gick i en halvcirkelutbuktning åt väster rätt framför portalerna och skapade därmed vad som såg ut som ett intrång på Västberlins område. Men det hade antagligen varit en förhandlingsfråga – bara tanken på att bygga en fyra meter hög mur rätt genom denna 200 år gamla sandstensportik hade nog sänt kalla kåran genom ryggraden på alla tyskar, vare sig de hörde till öst eller väst. Min gissning är att Sovjetsektorn fick hela Brandenburgporten plus en liten bit mark för ett halvcirkelformat torg på dess västra sida i utbyte mot en liknande utbuktning till västmakternas fördel någon annanstans.

Muren runt denna utbuktning var snällt nog gjord bara en meter hög, så att alla på västsidan kunde få se och uppskatta skönheten i den klassiska porten, byggd under åren 1788-91 av kung Fredrik Wilhel II som en slutpunkt för hans paradgata – på portens östra sida – Under Lindarna (tys. Unter den Linden). Så här kom alltså Brandenburgporten att se ut på vykort, med meterhög mur och rullar av taggtråd framför.

Brandenburgporten, Berlin, 1970 (vykort)

Brandenburgporten, Berlin, 1970 (vykort)

Så här såg Brandenburgerporten ut från ett flygplan snart efter byggandet av muren genom Berlin, alltså troligen under vintern år 1962.

Flygfoto av Brandenburgporten, Berlin, Troligen 1962 (vykort)

Flygfoto av Brandenburgporten, Berlin, Troligen 1962 (vykort)

 

Published in: on 2014/02/23 at 09:23  Kommentera  

Inlägg 2.097: 22 maj 1970

Utställningspaviljongsgåvoinpassningssvårigheten

För att få komma upp i själva Segerkolonnen betalade vi var sin entrébiljett till det facila priset av 42 öre. Men innan vi betalade så fick vi nogsamt veta att det inte fanns någon hiss. Ingen överraskning – vi hade räknat med det.

Vüra biljetter till trappan upp, Segerkolonnen, Berlin (1970)

Vüra biljetter till trappan upp, Segerkolonnen, Berlin (1970)

Vi fick alltså klara av en brant spiraltrappa med 285 trappsteg för att som belöning få avnjuta denna vidunderliga – nåja – utsikt från 67 meters höjd över Djurgården och, långt bortigenom, resten av Berlin. Jag tog en bild i östlig riktning med 17:e Junigatan fram till Brandenburgporten och Östberlin bortom den. Och sedan gick vi ner för samma 285 trappsteg – nu kände det litet i benen.

Vür utsikt efter 285 trappsteg upp till toppen, Segerkolonnen, Berlin (1970)

Vür utsikt efter 285 trappsteg upp till toppen, Segerkolonnen, Berlin (1970)

Några hundra meter nordost om Segerkolonnen låg slottet Bellevue. Det uppfördes år 1786 intill den viltrika Djurgården som jaktslott för den kejserliga familjen men kom att under årens lopp att användas för varierande ändamål. År 1959 genomgick Bellevue en stor ombyggnad och hade sedan dess tjänat som bostad för Västtysklands president vid hans besök i Västberlin. Ed och jag avverkade snabbt Bellevue från utsidan.

Slottet Bellevue, Berlin, 1970 (vykort)

Slottet Bellevue, Berlin, 1970 (vykort)

Bellevue låg alldeles intill Berlins lilla å, som hette Spree och inte gjorde någon människa glad. Den var alldeles för liten för en så stor stad som Berlin, men vi gick ändå längs den för att komma till det gamla tyska riksdagshuset. På vår väg dit kunde vi inte undgå att lägga märke till den modernistiska Kongresshallen. Den passade inte alls in i resten av den en gång i tiden så majestätiska tyska huvudstaden. Den hade byggts år 1956 som Amerikas bidrag till den internationella byggnadsutställningen Interbau och sedan lämnats kvar på platsen som en gåva från Amerika.

Kongresshallen, Berlin, 1970 (vykort)

Kongresshallen, Berlin, 1970 (vykort)

”Den ser ut som en fantastisk utställningpaviljong”, var mitt omdöme på platsen, ”men inte som en permanent kongresshall”.

Kongresshallen hade med avsikt uppförts på en liten kulle för att med lätthet kunna ses från den sovjetiska sektorn bara en kilometer därifrån. Den kom senare att kallas ‘Frihetsfyren’ som skulle ”sända strålar av västerlandets värderingar österut”. Och det lät ju bra.

Utrymmet mellan kongresshallen och det gamla riksdagshuset var fortfarande trasigt och bökigt från byggnadsutställningen fjorton år tidigare. Riksdagshuset stod nästan helt förstört av krigets bombningar och hade för övrigt inte någon funktion att fylla i dagens Västtyskland, där Bonn tjänstgjorde som huvudstad. Planering för hela detta område var beroende av riksdagshusets öde, och därför hade stadens begränsade resurser använts till andra ändamål än att ens göra en gräsmatta av alltsammans. Men en gata tvärs över till riksdagshuset fanns det ju, och det var dit vi gick härnäst.

Published in: on 2014/02/23 at 06:59  Kommentera  

Inlägg 2.096: 22 maj 1970

Danmarkbesegringsfirandemonumentet

Från Ernst Reuterplatsen gick vi vidare österut genom Djurgården (tys. Tiergarten) på 17:e Junigatan, som hade fått sitt namn efter dagen för den stora folkresningen i Östtyskland den 17 juni 1953. Den började den 16 juni med en vild strejk av 300 byggnadsarbetare i Östberlin. Folk ute i Östtyskland lyssnade som alltid på nyhetssändningarna från Västberlin – i största hemlighet, för det var förstås förbjudet – och på så sätt blev strejken omedelbart känd överallt i hela landet. Detta ledde till att det dagen därpå överallt i Östtyskland blev allmän strejk och spontana demonstrationståg med hundratusentals deltagare. Myndigheterna blev panikslagna och kallade in ryska armén, och den ingrep med alla medel tillgängliga och gjorde ett blodigt slut på upproret. Alltsedan dess firades den 17 juni som allmän helgdag i hela Västtyskland.

På den här flygbilden ser du hela 17:e Junigatan på sin väg genom Djurgården ända bort till Brandenburgporten (tys. Brandenburger Tor), där Östberlin tog vid. Halvvägs dit bort syns den höga Segerkolonnen (tys. Siegessäule) i en rondell mitt i gatan – på bilden sträcker sig pelaren ända upp till horisontlinjen. Ed och jag gick alltså här längs 17:e Junigatan bort mot Segerkolonnen.

17:e junigatan genom Stora Djurgården, Berlin, 1970 (vykort)

17:e Junigatan genom Djurgården, Berlin, 1970 (vykort)

Den här flygbilden visar Segerkolonnen från andra hållet, mitt i sin stora trafikrondell. 17:e Junigatan – och Ed och jag på den – kom därför in på den här bilden i övre vänstra hörnet.

Segerkolonnen, Berlin, 1970 (vykort)

Segerkolonnen, Berlin, 1970 (vykort)

Som du ser låg rondellen med alla sina tillfartsgator mitt inne i Djurgården utan en enda byggnad någonstans i närheten – ett verkligt andningshål mitt inne i storstaden. Segerkolonnen hade uppförts framför riksdagshuset år 1864 för att fira Preussens krigsseger över Danmark – och senare också över Frankrike och Österrike. För nazisterna var riksdagen dock inte någon högt värderad institution, så de flyttade Segerkolonnen år 1938 till Djurgården som en lämplig plats för att firade den kommande segern i andra världskriget.

Som det nu gick, så räddade i stället flyttningen kolonnen från att bli totalförstörd framför ett så klart bombmål som riksdagshuset.. Nu kom den att stå kvar nästan oskadad härute i Djurgården.

Man kunde få en fin utsikt från toppen av Segerkolonnen, och för att helskinnad kunna komma till den på sin ö mitt ute i 17:e Junigatans trafik fanns det en gångtunnel dit. På Eds bild försvinner kolonnen nästan helt bakom den pampiga tunnelingången.

Segerkolonnen och entrén till tunneln dit, Berlin (1970)

Segerkolonnen och entrén till tunneln dit, Berlin (1970)

Published in: on 2014/02/22 at 22:10  Kommentera  

Inlägg 2.095: 22 maj 1970

Luftbroerinringarna

Vi sov gott i våra smala sängar efter gårdagens ‘strapatser’, och hela följande dag gick vi till fots för att få se Berlin. Alla våra långa promenader därhemma i Nya York med omgivning kom nu väl till pass, för vi blev inte ett dugg trötta under hela fredagen.

Nu i dagsljuset kunde vi  se det rätt malätna hus som vi bodde i – vårt lilla rum låg bakom ett av dessa fönster.

Vårt rum låg bakom ett av dessa fönster på Krummegatan, Berlin (1970)

Vårt rum låg bakom ett av dessa fönster på Krummegatan, Berlin (1970)

Vi gick två kvarter norrut och svängde sedan österut på Bismarcksgatan (tys. Bismarckstraße), och efter bara fyra kvarter på den kom vi till den runda Ernst Reuterplatsen (tys. Ernst Reuter Platz). På det här flygbilden, tagen rätt ovanför Ernst Reuterplatsen ser man i vänstra kanten början på 17:e Junigatan (tys. Straße des 17. Juni) och uppe i det övre högra hörnet den svarta skepnaden av Åminnelsekyrkan.

Flygbild tagen ovanför Ernst Reuterplatsen, Berlin, 1970 (vykort)

Flygbild tagen ovanför Ernst Reuterplatsen, Berlin, 1970 (vykort)

Ernst Reuter var Västberlins älskade borgmästare från 1948 till 1953 i början av det kalla kriget. Eftersom Berlin låg i den tyska ockupationszon som förvaltades av Sovjetunionen ville ryssarna överta alla stadens sektorer, men det vägrade västmakterna att gå med på. Därför skar ryssarna utan varning av alla transportleder till Berlin genom sin ockupationszon, landsvägar, järnvägar och båtleder. Detta skedde den 24 juni 1948, och läget blev då plötsligt prekärt – utan tillförsel av förnödenheter kunde den omringade staden inte existera. Ernst Reuter anbefallde de tre västliga ockupationsmakterna – Amerika, Storbritannien och Frankrike – att bygga en ‘luftbro’ till Berlin. Den kom att utgöras av flygplan, som var tredje minut dag och natt flög varor från Västtyskland till Berlin under de 11 månader som staden låg i blockad.

Ernst Reuter på Zoologiska Djurparksstationen, Berlin (internet)

Ernst Reuter på Zoologiska gårdens station, Berlin (internet)

Ernst Reuter spelade en avgörande roll i det enorma organisationsarbete som krävdes för att distribuera allt som levererades till de tre flygplatserna i Västberlin. Internet har hjälpt mig med den här listan på en del av allt det som flögs in för de två miljoner tyskar som bodde i Berlin: ost, fisk, vetemjöl, korn, jäst, mjölk, kaffe, fett, kött, potatis, socker, grönsaker, kol, bensin och salt.

Ett förnödenhetsplan landar i Berlin under blockaden 1948 (internet)

Ett förnödenhetsplan landar i Berlin under blockaden 1948 (internet)

Och det gick med envishet. Västberlinarna valde Reuter till sin borgmästare. I maj 1949 återöppnade Sovjetunionen de normala tillfartsvägarna till Västberlin, och blockaden var över. Den här symbolen för luftbrons ena landfäste restes vid Berlins flygplats Tempelhof för att hålla vid liv minnet av hur västmakterna räddade sina forna fiender. Idén bakom skulpturen påminner mig om kedjan i Rovaniemi, som Ed och jag såg vid vår Skandinavienresa år 1967 (se inlägg 1106).

Minnesmärket för luftbron åren 1948-49, Flygplatsen Tempelhof, Berlin (internet)

Minnesmärket för luftbron åren 1948-49, Flygplatsen Tempelhof, Berlin (internet)

Published in: on 2014/02/22 at 10:02  Kommentera  

Inlägg 2.094: 21 maj 1970

Lyxochfattigdomskontrasterna

Jag hade passat på att fråga den amerikanska gränspolisen om en rumsförmedling inne i Berlin, och han hade rekommenderat oss järnvägsstationen Berlins Zoologiska gård (tys. Zoologischer Garten). Det var inte riktigt samma sak som att ta sig till Skansen om man som turist ville få tag i någonstans att bo i Stockholm. Den Zoologiska gårdens station hade nämligen blivit den viktigaste för långväga tåg i Berlin alltsedan centralstationen hade hamnat i Östberlin vid stadens uppdelning efter kriget och inte fick användas av folk i Västberlin, särskilt inte efter byggandet av muren år 1961.

Så till den Zoologiska gårdens station körde vi när vi hade kommit in i själva staden. Återigen är jag nu förvånad över hur lätt vi hittade dit, trots att nattmörkret hade sänkt sig över oss och jag enbart hade en gnutta kartbild i huvudet att gå efter – och en del hjälp av Ed med en riktig karta i knät.

Det fanns inte ett enda hotellrum för vår budget att uppbringa i hela Västberlin, men det fanns gott om privatrum – och det dög bra för våra enkla behov. Vi fick adressen till en fru på Krummegatan (tys. Krumme Straße), bara några kvarter väster om stationen, för bara 29 kronor natten.

Vår rumsanvisning från förmedlingen, Zoostationen, Berlin (1970)

Vår rumsanvisning från förmedlingen, Zoologiska Djurgårdsstationen, Berlin (1970)

Och när vi fann att kvarteret för huset på Krummegatan omgavs av Goethegatan (tys. Goethe Straße) och Schillergatan (tys. Schiller Straße) så visste vi att vi hade hamnat rätt. Inte för att vare sig Ed eller jag hade fördjupat oss i klassisk tysk filosofi, men det kändes gott att bo i sådant fint sällskap.

Staty av Goethe och Schiller, San Francisco (internet)

Staty av Goethe och Schiller, San Francisco (internet)

Det var ett gammalt hus som hade överlevt andra världskriget. Vi hade väntat oss en gammal tant som värdinna, men hon var ung och rar. Vårt rum hade två smala sängar, och allt som fanns av vatten i lägenheten var en kallvattenskran i köket. Men vi befann oss i hjärtat av det 25 år tidigare kollapsade tyska riket, och vi hade inga krav på någonting – nu hade vi någonstans att sova under två nätter för en mycket resonabel penning.

Vi gav oss snabbt ut i nattens mörka kyla och gick då till det närbelägna Kurfürstendamm, Västberlins lyxiga paradgata.

Kurfürstendamm, Berlin (1970)

Kurfürstendamm, Berlin (1970)

På den här broschyrbilden därifrån kan du urskilja silhuetten av Åminnelsekyrkan (tys. Gedächtniskirche). Den bestod av tornruinen till den gamla, sönderbombade Kejsar Wilhelms kyrka, som man efter krigets slut beslöt att bevara som en ständig påminnelse om krigets fasor. Den låg i östra änden av Kurfürstendamm och hade nu tyvärr styrts ut med en lysande klocka.

Kurfürstendamm med Minneskyrkan, Berlin, 1970 (broschyr)

Kurfürstendamm med Minneskyrkan, Berlin, 1970 (broschyr)

På Kurfürstendamm flydde vi undan kölden in på den lilla lyxiga restaurangen Romano för en bit mat. Den var härlig och hutlöst dyr, 41 kronor. Men vi var hungriga!

Vår restaurangnota, Kurfürstendamm, Berlin (1970)

Vår restaurangnota, Kurfürstendamm, Berlin (1970)

Published in: on 2014/02/21 at 06:25  Kommentera  

Inlägg 2.093: 21 maj 1970

Östzonsgenomresan

Vi hoppade in i bilen och körde fram till kontrollspärrarna, där vi blev anvisade till en av bilköerna. Det stod bara två bilar före oss i vår kö, men det tog ändå en halv timme. Dels skulle de kolla att alla våra papper var i ordning och dels skulle de kolla bilen noga för att vara säkra på att ingen utom vi två stod att finna någonstans i den. Vår lilla asfaltbubbla blev plötsligt till en stor limousine, med möjliga gömställen överallt. De använde speglar som såg ut som skyfflar med långt skaft för att lysa upp underredet och titta in där utan att behöva krypa på marken. Och de knackade på bensintanken för att höra att det verkligen fanns bensin i den. Till slut gav de upp, gjorde honnör, önskade oss en trevlig resa och släppte in oss i sitt hemland.

Det tog två timmar att köra på en motorväg som var mycket bra, i motsats till vad jag hade väntat mig, och i en natur som var mycket sparsamt bebodd, nästan som i Sverige. Det var inte mycket trafik, och det enda nämnvärda var att vi passerade en lång konvoj av ryska militärfordon. Att vi inte fick fotografera kom vi faktiskt inte att sakna ett enda dugg. Och de på kartskissen till synes komplicerade vägarna just före Berlin var inte alls något problem. Efter ett par timmar – när det redan började skymma – så var vi framme i Berlin. Ja, nästan.

Om kontrollen i Marienborn hade varit tidskrävande, så var den dubbelt så i Drewitz, den östtyska kontrollen utanför Berlin. Våra papper tittade de naturligtvis noga på, men sedan fick vi gå ur bilen medan de bildlikt talat vände upp och ner på den och skakade den hårt så att undangömda passagerare skulle ramla ut. De hade hundar som sniffade på allting, de hade starka lampor för att gå igenom handskfacket, och våra resväskor fick vi själva öppna så att de kunde kolla om det fanns spädbarn i dem. Det verkade vara barn som det framför allt gällde – de behövde behålla sina unga människor för att hålla sitt land flytande.

Efter någon kilometer kom vi till Tre Lindar (tys. Dreilinden) med gränsbommen till Berlins amerikanska sektor – där fladdrade stjärnbaneret på en stolpe högt över allt annat.

Amerikanska sektorns gränskontroll, Berlin (1970)

Amerikanska sektorns gränskontroll, The Lindar (1970)

Återigen mycket enkelt – här är passen tillbaka, välkomna till Västberlin. Och så var vi på vår väg i ett normalt land igen, en liten utpost av demokrati i en sjö av diktatur, benämnd den Tyska ‘Demokratiska’ Republiken. Och snart kom skylten som talade om att här började Berlin. Skylten utgjordes av Berlins maskot, en nallebjörn, gående på två ben – i motsats till Kaliforniens björn som gick på alla fyra.

Stadens maskot tjänade som vägskylt vid inkörseln, Berlin, 1970 (vykort)

Stadens maskot tjänade som vägskylt vid inkörseln, Berlin, 1970 (vykort)

Published in: on 2014/02/20 at 09:56  Kommentera  

Inlägg 2.092: 21 maj 1970

Genomresepappersexercishårdvalutainbringandet

Först fick båda av oss fylla i en sådan här ansökningsblankett – enbart på tyska språket! – för visum för två genomresor, en i var riktning, utan rätt till uppehåll på vägen, och gällande i tre månader.

Blankett för ansökan om genomresevisum för Östtyskland, Marienborn (1970)

Blankett för ansökan om genomresevisum för Östtyskland, Marienborn (1970)

Mot en avgift på 14 kronor för oss var fick vi en helsides visumstämpel mitt på en blank sida i våra pass, och här såg den ut i Eds pass. De fyra omgivande fyrkanterna fanns inte nu – de skulle komma att stämplas in först när vi körde genom de fyra tullbommarna på väg in i och ut ur Östtyskland.

Visumet och stämplarna från resorna i båda riktningarna i Eds pass, Östtyskland (1970)

Visumet och stämplarna från resorna i båda riktningarna i Eds pass, Östtyskland (1970)

Personalen kontrollerades säkert lika noga som turisterna. Avgiften för våra visum redovisades inte bara med ett ‘frimärke’ intill visumstämpeln i våra pass utan också med ett särskilt kvitto, vilket du ser här.

Kvittot på avgiften för mitt visum, Marienborn (1970)

Kvittot på avgiften för mitt visum, Marienborn (1970)

Så gällde det bilen. För att få köra på Östtysklands motorväg till Berlin betalade man en vägavgift, något som vi i Amerika verkligen inte var obekanta med, och den kostade 7,20 kronor.

Kvittot för vägavgiften för vår genomresa, Marienborn (1970)

Kvittot för vägavgiften för vår genomresa, Marienborn (1970)

Men för att få detta kvitto var vi förstås tvungna att ha en bilförsäkring som var giltig i Östtyskland, och den utfärdades enkelt och bekvämt för 8,64 kronor för en genomresa av Tyska Försäkringanstalten (tys. Deutsche Versicherungs-Anstalt), och för att hjälpa förlegade utlänningar som inte visste någonting om Tyska Försäkringsanstalten, så stämplade de in, högst upp på försäkringsbrevet, att detta var en statlig östtysk försäkring.

Vår bilförsäkring för genomfarten, Marienborn (1970)

Vår bilförsäkring för genomfarten, Marienborn (1970)

Någon av alla dessa myndighetsutövare i detta hus stack också till oss en tydligare – men mindre färgglad – kartskiss med mera detaljer beträffande vägarna till Berlin. Vi kände nu att vi var i goda händer.

En tydligare kartskiss över vägar och järnvägar till Berlin, Marienborn (1970)

En tydligare kartskiss över vägar och järnvägar till Berlin, Marienborn (1970)

Jag begrep att hela denna pappersexercis var skapad för att få in hårdvaluta från utlänningar – dit västtyskarna också räknades – vilket bevisas av att man inte kunde betala dessa avgifter i östtyska mark. Men jag kunde inte klaga över de individuella tjänstemännen – de skötte sitt arbete klanderfritt och med en vänlig underton och på ett hjälpsamt sätt. Jag säger detta därför att jag hade väntat mig att de alla skulle vara bryska och otrevliga, men det var de inte alls.

Nu visste vi att för tillbakaresan från Berlin gällde våra respektive visa, medan alla de andra avgifterna skulle upprepas. Som jag räknade ihop det hela så kostade oss vår resa genom Östzonen fram och tillbaka 60 kronor tillsammans i bara statliga avgifter. Och det tog en hel timme att stå i olika köer i det här huset innan vi hade fått allting avklarat.

Published in: on 2014/02/20 at 09:46  Kommentera  

Inlägg 2.091: 21 maj 1970

Kommunistlandsgenomfartsmentalförberedelserna

Hur vi hittade motorvägen i Hannovers skyfall begriper jag inte, men det gick med hjälp av den mycket tydliga tyska vägskyltningen.

En ännu tydligare skylt hängde vid en bensinstation vid uppfarten till motorvägen: ”Om ni är på väg till Berlin så skall ni tanka här hos oss!” – Det var förstås en order, men den var lätt att följa, för bensintanken var bara halvfylld , och inte ville vi råka ut för en bensinkalamitet ute på fientligt område. Så vi köpte lydigt vår bensin hos dem – det gjorde ingenting att det regnade, för de skötte tankningen själva och tog till och med betalt genom bilfönstret.

Nu visste vi i alla fall att zongränsen var nära och att det roliga snart skulle börja. Skulle de släppa in oss? Hade vi något vettigt skäl att dra fram för vår genomfart? Vi var ju bara nyfikna turister, men det kanske räckte?

Regnet upphörde när vi väl hade kommit upp på motorvägen, och det var skönt. Men Östtyskland dök inte upp, och när Ed sökte efter orsaken till det på våra verkligt dåliga kartor, så såg han på en av dem att gränsen inte alls låg strax utanför Hannover, så som jag hade trott.

Hur man kunde komma till Berlin, 1970 (broschyr)

Hur man kunde komma till Berlin, 1970 (broschyr)

”Vi åker väl raka vägen från Hannover till Berlin”, antog han helt riktigt, ”genom Helmstedt och Marienborn? Då är det minst en timme till östtyska gränsen.”

”Jisses då!” tänkte jag tyst för mig själv och undrade hur jag kunde ha missat den detaljen. Och det var minsann 100 kilometer att köra innan vi kom till den västtyska gränsposteringen i Helmstedt.

Västtyska gränskontrollen, Helmstedt (1970)

Västtyska gränskontrollen, Helmstedt (1970)

Det var en liten obetydlig affär, ungefär som vid gränsen mellan Holland och Belgien och med mycket glesare trafik. När det bara fanns två motorvägar till Berlin från Västtyskland, så hade jag väntat mig bilar i en enda lång kö hela vägen. Men det var bara skönt att inte behöva trängas.

Vi såg stora anslag i Helmstedt med varningar att man borde packa ner sina kameror i bagaget nu innan man körde vidare och att inte ta upp dem igen förrän i Västberlin. Så gjorde vi förstås, och därför blir det inga egna bilder här på ett slag. Men det blir mycket annat.

Tio minuter senare var vi tekniskt sett i Östtyskland och snart kom vi till gränskontrollen i Marienborn. Den var större. Mycket större. Först var det ett vanligt kontorshus, som man skulle parkera bilen utanför och gå in i, för att klara av allt som krävdes för passagen genom detta andra Tyskland.

Published in: on 2014/02/20 at 09:25  Kommentera  

Inlägg 2.090: 21 maj 1970

Råttfångarlegenden

Trots regnet gav vi oss slutligen iväg – det kunde ju vara ett moln som hade fastnat rätt ovanför Letmathe. Så snart ösregnet hade övergått till ett lätt duggande betalade vi vår hotellräkning på 43 kronor och sade adjö.

Vår hotellräkning, Järnvägshotellet, Letmathe (1970)

Vår hotellräkning, Järnvägshotellet, Letmathe (1970)

I stället för att söka oss tillbaka till motorvägen – det hade ju tagit oss halvannan timme att komma hit från den – så fortsatte vi vidare på samma väg som vi hade kommit på till Letmathe kvällen före. Den gick ju i östlig riktning, så den skulle väl alltid ta oss någonstans. Till en början fick Ed arbeta hårt som kartläsare, men trägen vinner och efterhand fick han oss på en stor landsväg som ledde rätt mot Hannover, varifrån vi ju skulle ta motorvägen direkt till Berlin.

Den här landsvägen måste en gång ha använts av en massa genomgångstrafik, som nu hade masat sig över till nybyggda motorvägar. Vi hade därför denna mångfiliga landsväg nästan helt för oss själva, och därför kunde det minsann gå undan, nästan lika fort som på motorväg.

Efter bara ett par timmar gick vägen rätt igenom staden Hameln, och där passade vi på att få i oss en snabb liten lunch. Det blev en gulasch på det här lilla oansenliga matstället. Det var gott och precis vad vi behövde.

Överväger om vi kan äta lunch här, Hameln (1970)

Överväger om vi kan äta lunch här, Hameln (1970)

Det var i Hameln som en man en gång under medeltiden med flöjtspel lär ha lockat en klunga små barn att följa efter honom ut ur staden för att aldrig återvända. I folkmunnen hade denna tragiska händelse byggts upp till en legend. Enligt den hade Hameln lejt mannen till att få död på stadens råttor efter att med sin flöjt ha lockat dem till sig, och att han sedan, efter att inte ha fått sin uppgjorda betalning för fullbordat värv, som hämnd hade lett Hamelns små barn ut ur staden med hjälp av samma flöjt.

Gammalt brevkort med råttfångaren i Hameln (internet)

Gammalt brevkort med råttfångaren i Hameln (internet)

Ed och jag såg inte ett enda barn någonstans – med tanke på stadens rykte fick de nog inte lov att gå ut på egen hand.

Som minne från Hameln köpte vi detta småplottriga vykort – jag har ingen aning varför vi köpte ett sådant kort, men gjort är gjort.

Småplottrigt vykort, Hameln (1970)

Småplottrigt vykort, Hameln, 1970 (vykort)

Ed tog en gatubild själv i Hameln, och det blev mycket bättre.

Gatubild, Hameln (1970)

Gatubild, Hameln (1970)

Så gav vi oss iväg på vår entimmes körning till Hannover, och på vägen dit började det ösa ner igen. Trots att vi körde rätt igenom själva Hannover, kunde vi inte se ett dugg av staden. Nåja, Hannover skulle väl ligga kvar här till en annan gång. Nu gick hela vår uppmärksamhet åt för att inte missa skyltarna till motorvägen därifrån.

Published in: on 2014/02/19 at 00:35  Kommentera  

Inlägg 2.089: 21 maj 1970

Regnväderssmåstadsturistsysselsättningsvarianterna

På torsdagen vaknade vi med ösregn piskande på alla våra fönster. Min första tanke gällde vädergudarna som hittills inte hade gett oss något regn under alla de föregående dagarna – Köksträdgården, Madurodam, Pumpstationen, Euromasten, Linbanan, Bruggepromenaderna, Brysselstortorget och ja, även Muzakfönstret skulle alla ha snöpligt fått inställas. Min andra tanke gällde alla de vykort som nu skulle få en chans att bli skrivna och ivägskickade.

Vår lilla bil hade ett tak, så vi skulle ha kunnat köra vidare trots regnet – men att få en regndag är ofta en välsignelse utklädd till katastrof. Så vi låg och drog oss en liten stund, gick sedan ner och åt den stora hotellfrukosten, och på vår väg upp köpte vi ett antal lokala vykort i receptionen. Både Ed och jag satt på rummet och skrev kort i säkert två timmar: ”Är här på semester i denna underbara lilla stad och önskar att ni också hade kunnat vara här” och andra standardlögner som folk alltid gladde sig åt att få höra.

Regnet hade nu upphört, så vi gick till fots ett par hundra meter till postkontoret på Hagenergatan (tys. Hagener Straße) på andra sidan ån som flöt genom staden.

”Ge mig alla korten så frankerar jag dem – det blir lättare”, sade postexpeditören, och medan jag stod utanför hans skyddsglas och tittade på rev han ut ett eller ibland två frimärken i taget från sitt/sina ark och slickade – ja, slickade med sin rosenröda tunga – det/dem på baksidan  och placerade det/dem prydligt i övre högra hörnet av ett av vykorten, innan han övergick till nästa kort.

Ser på när postexpeditören slickar fast frimärken på våra vykort, Letmathe (1970)

Ser på när postexpeditören slickar fast frimärken på våra vykort, Letmathe (1970)

De flesta av vykorten var adresserade till Amerika och Sverige, vilket krävde extra uppmärksamhet, och jag skulle tro att vårt trettiotal kort tog tjugo minuter av hans tid i anspråk. Men det var så han ville ha det, och mottagarna fick snyggt frankerade hälsningar från Letmathe.

När vi ändå var på affärsgatan så tog vi en liten sväng på den för att få se vad staden hade att erbjuda utöver postkontoret.

”Där ligger det en skoaffär – de har nog sandaler”, sade Ed.

Han hade absolut rätt, och sandaler var något som jag före resan hade nämnt att jag tänkte titta efter i Tyskland, för jag visste att de använde samma sorts sandaler som jag hade växt upp i som barn. Så vi gick in, och visst fanns där en uppsjö av sandaler – alla tyskar gick i sandaler på sommaren – och jag köpte mig två olika modeller.

Provar sandaler i skoaffären, Letmathe (1970)

Provar sandaler i skoaffären, Letmathe (1970)

Ed tyckte om en av modellerna, så han tog också ett par. Här är kvittot på 32 kronor för dem, och han kom faktiskt att använda sandalerna mera än jag.

Kvittot på Eds sandaler, Skoaffären, Letmathe (1970)

Kvittot på Eds sandaler, Skoaffären, Letmathe (1970)

Vi kom tillbaka till hotellet just som en ordentlig skur brakade lös.

Published in: on 2014/02/18 at 08:19  Kommentera  

Inlägg 2.088: 20 maj 1970

Natthärbärgsjaktfyndortsokändheten

Stinna med pengar och med blicken fixerad på Berlin gav vi oss iväg från den holländsk-tyska gränsbommen vid 17-tiden och sökte oss genom Aachen till en motorväg. Den hängde ihop med andra motorvägar, och till slut hade vi trasslat oss över till en som i stort sett gick i riktning mot Hannover, portalen mot Östtyskland. Vi brydde oss inte ett skvatt om vilka städer vi råkade passera – det verkade ligga städer här överallt, vägg i vägg med varandra. Det var rusningsdags, men trafiken höll i alla fall i gång rätt bra.

”När tycker du att vi ska ta in för natten?” frågade jag efter en halvtimme av det monotona motorvägskörandet.

”Jag är inte alls sömnig”, svarade oraklet i Delfi, vilket jag tolkade som att vi skulle fortsätta en stund till.

”Låt oss köra tills klockan är 19.30 och sedan ta av på första avfarten”, löd min handlingsplan – och så blev det.

Staden Hagen fick ta emot vår bil vid den fastställda tidpunkten, vilken troligen var litet väl sen för våra avsikter. Det var nämligen redan nästan helt mörkt, och hur väljer man då ut ett lämpligt litet motell? Vi körde in i staden till centrum och sedan körde vi ut ur den igen på andra sidan. Ett par motell verkade små och trevligt upplysta, men de var redan fullbokade. By följde by och småstad följde småstad, och efter en timme av detta var vi villiga att acceptera vad som helst – nu började magen skrika efter påfyllning.

Vi hade sökt natthärbärge i en och en halv timme när vi äntligen stannade vid järnvägshotellet i en liten helt okänd stad, som hette Letmathe, 20 kilometer söder om storstaden Dortmund. Jo, de hade ett rum för oss – och en restaurang fanns det strax intill – så vi slog till, och så fick vi deras bästa dubbelrum.

Järnvägshotellet, Letmathe, 1970 (vykort)

Järnvägshotellet, Letmathe, 1970 (vykort)

Det var ett av de två rum med fönsteralkov som stack ut från husväggen längst till vänster på vykortet. Vi bytte inga kläder utan gick direkt ut till ett trevligt litet matställe och åt härliga fläskkotletter för sammanlagt 22 kronor. Tyskland har världens bästa fläskkotletter, och det visste jag.

Vår nota för fläskkotletterna, Letmathe (1970)

Vår nota för fläskkotletterna, Letmathe (1970)

Efter middagen gick Ed tillbaka till hotellet, för han var sömnig, medan jag tog mig en titt på Letmathes järnvägsstation, som låg tvärs över gatan. Nu när jag hade tillfälle till det, så ville jag gärna studera tågen på en liten tysk bibana, och dessutom var det säkert rätt ovanligt att en utländsk turist besökte deras lilla station utan att ens utnyttja deras fina tåg. Jag tror att jag bökade runt på stationen i en hel timmes tid, innan jag hade fått nog och gick hem till hotellet och min då redan djupt sovande Ed.

Published in: on 2014/02/17 at 23:47  Kommentera  

Inlägg 2.087: 20 maj 1970

Östzonsgenomreserisktagandedjärvhetsvågsprångsplanen

Efter Bryssel vände vi nosen mot öster, och nu skulle det gå undan. Ed och jag hade pratat litet om vart vi skulle ta vägen nu, när översvämningarna från 1953 hade till fullo utforskats. Vi hade redan tidigare viskat litet om Berlin, och nu hade vi bestämt oss för det djärva tilltaget att åtminstone försöka köra dit – genom den tyska östzonen med kommunistbajonetter i ryggen och landminor om man bara steg ur bilen för att kasta vatten.

Vi övergav därför nöjet att krypa omkring på små byvägar och stanna vid varje mjölkpall. Nu skulle vi i stället så snabbt som möjligt ta oss ut ur Belgien och genom Västtyskland till gränsen – läs ‘järnridån’ – mot Östtyskland. Där skulle vi ansöka om genomresevisum, och om detta beviljades ge oss på att köra till Västberlin. Ett helt nytt sätt att färdas för både Ed och mig själv.

Belgien hade en del motorvägar, till exempel en mellan Brugge och Bryssel. Den hade vi under gårdagen helt förkastat och valt att köra på små trivsamma småvägar. Nu skulle vi tvärtom använda motorväg – och då fanns det ingen sådan österut från Bryssel! Från Aachen i Tyskland fanns de berömda tyska motorvägarna att ta till, men dit fick det alltså bli en vanlig genomfartsväg. Vilket ju egentligen borde utgöra en behaglig övergång från snigel till fartdåre.

Vi körde ändå fort nog på stora vägen från Bryssel till Louvain och sedan vidare till Maastricht – hoppsan då, det låg visst i Holland! – och sedan till Aachen inne i Tyskland. Jag hade inte räknat med att Holland sträckte sig såpass långt söderut att det kom i vägen. Det var helt mina bräckliga geografikunskaper som hade felat, inte staden Maastricht som hade full rätt att ligga precis var den ville.

På mindre än två timmar hade vi kommit till den holländska gränsbommen där vi utan någon köbildning visade upp våra pass och körde vidare.

Gränsen mellan Belgien och Holland, Före Maastricht (1970)

Gränsen mellan Belgien och Holland, Före Maastricht (1970)

Vår röda lilla Volkswagen, född i Tyskland och naturaliserad holländsk medborgare, var förstås lycklig över att vara tillbaka i hemlandet och rullade glatt genom den stora staden Maastrichts gator och ut på vischan på andra sidan. Och efter tio minuter till nästa gräns, nu mot Tyskland.

Gränsen mellan Holland och Tyskland, Före Aachen (1970)

Gränsen mellan Holland och Tyskland, Före Aachen (1970)

Innan vi passerade tullbommen gick vi dock in på det holländska växelkontoret och bytte ut alla våra kvarvarande 167 belgiska francs mot några futtiga holländska gulden.

Vår växelnota från belgiska francs till holländska gulden, Vaals (1970)

Vår växelnota från belgiska francs till holländska gulden, Vaals (1970)

Och viktigare än så – jag växlade in en 100 dollars resecheck mot tyska mark via holländska gulden, hur det nu gick till. En tysk mark kommer jag nu att likställa ned 1,44 kronor.

Vår växelnota från amerikansk resecheck till tyska mark, Vaals (1970)

Vår växelnota från amerikansk resecheck till tyska mark, Vaals (1970)

Published in: on 2014/02/17 at 08:23  Kommentera  

Inlägg 2.086: 20 maj 1970

Atomiumpaviljongstidtandsgnagningsresultatet

Vi packade kvickt samman våra ägodelar, och Ed betalade rumsräkningen. Vi körde emellertid inte ännu ut på vägarna för att fortsätta vår resa – först hade jag en sak till att se här i staden. Det var Atomium, som hade varit en paviljong på världsutställningen i Bryssel år 1958. Den hade ensam lämnats kvar sedan dess, och jag hade ofta sett bilder av den. Det var byggd till att föreställa de atomer som tillsammans bildade en 100 meter hög kristall av grundämnet järn (Fe), förstorad 165.000.000.000 gånger. För att hjälpa dig att minnas hur just denna kristall ser ut tog jag en bild av den, när vi hade trasslat oss dit med vår lilla bil.

Atomium, Bryssel (1970)

Atomium, Bryssel (1970)

I likhet med den stora parken ute i Queens, där Nya Yorks världsutställning hade hållit till under åren 1964-65 (se inlägg 775), så stod Atomium kvar i en stor, välansad park efter Bryssels världsutställning år 1958. De nio atomerna, 12 meter stora i diameter, var förbundna med varandra med rör som hade hiss, rulltrappa eller bara gångväg beroende på lutningen. Man kunde alltså besöka några – inte alla – atomerna, i vilka man fann populärvetenskapliga montrar, precis så som det hade varit under utställningstiden. Men tidens tand hade gnagt på Atomium, både i fråga om relevansen av det utställda materialet och underhållet av byggnadsverket som sådant.

Vi betalade vårt bidrag till Atomiums fortlevnad med 5,17 kronor för oss var. Då fick vi oss grundläggande atomfysik till livs både under och inuti den enda av de nio atomerna som inte svävade uppe i luften.

Våra entrébiljetter till Atomium, Bryssel (1970)

Våra entrébiljetter till Atomium, Bryssel (1970)

Då fick vi oss grundläggande atomfysik till livs både under och inuti den enda av de nio atomerna som inte svävade uppe i luften.

Den nedersta av de nio atomerna, Atomium, Bryssel /1970)

Den nedersta av de nio atomerna, Atomium, Bryssel (1970)

Det var helt uppenbart samma utställning som hade skapats tolv år före vårt besök, och jag baxnade över hur mycket mera lättillgänglig utställningsinformation hade blivit sedan dess, inte minst av alla de audiovisuella metoder som hade lanserats på Nya Yorks utställning sex år efter Bryssel. Vad vi nu fann här i Atomium var inte begripligt för andra än fysiker, och därför var alltihop för Ed och mig med ett ord ‘tråkigt’.

Åtminstone en av rulltrapporna var ur funktion, en glasmonter hade helt brakat ihop, och flera av fönstren i atomkulorna var för immiga för att se ut genom. Aluminiummaterialet runt atomkulorna hade börjag flagna och fladdra för vinden.

Vi avslutade vårt besök med en matbit i serveringen på nedervåningen. Lokalen var välhållen fast bedagad, men maten var god.

Vår lunchrestaurang, Atomium, Bryssel (1970)

Vår lunchrestaurang, Atomium, Bryssel (1970)

Lunchen gick på 20 kronor, och servitrisen verkade till och med att ha skrivit vår nota på engelska, så Ed tyckte att hon var det bästa som Atomium hade att bjuda på.

Vår nota för lunchen på Atomium, Bryssel (1970)

Vår nota för lunchen på Atomium, Bryssel (1970)

Published in: on 2014/02/17 at 01:52  Kommentera  

Inlägg 2.085: 20 maj 1970

Hissmusikproduktionsresultatbedömningsönskningen

Liksom tisdagen i Brugge började vi onsdagen i Bryssel med en energisk fotvandring runt omkring i staden. Vi hade sovit gott och djupt båda nätterna efter en mer eller mindre mäktig måltid, och i Bryssel hade denna även innefattat en flaska öl och en halv helflaska rödvin per person. Först ville vi inte ens vakna till livs – men den idén togs omhand av trafiken runt gräsplätten mitt på Rouppeplatsen rätt utanför vårt fönster. Väsendet och tutandet gjorde det helt omöjligt att sova vidare.

Vi åt vår frukost på hotellet innan vi gav oss iväg till Stortorget, som vanligt förbi Manneken Pis, för det var den väg dit som vi var vana vid. Nu gick vi bara tvärs över torget och kom strax till vad som visade sig vara två gamla fina butiksgallerior, Kungens Galleria och Drottningens Galleria.

En av de kungliga butiksgalleriorna, Bryssel (1970)

En av de kungliga butiksgalleriorna, Bryssel (1970)

De påminde mycket, i både stil och atmosfär, om den fina gallerian vid Domkyrkoplatsen i Milano, där vi hade varit år 1966 på vår första bilresa i Europa (se inlägg 677). Milanos galleria var faktiskt byggd några år senare än de Kungliga Galleriorna här i Bryssel . Men trots att dessa alltså var originalen till alla dagens gallerior, så verkade de ändå vara kopior av Milanos. Så vi bara gäspade och gick vidare.

Smala gamla gator tog oss snabbt till den stora S:t Mikaelskatedralen, men den iddes vi inte ens gå in i för att titta.

S:t Mikaelskatedralen, Bryssel, 1970 (vykort)

S:t Mikaelskatedralen, Bryssel, 1970 (vykort)

Istället strövade vi bara vidare, bort från den grötiga centrala delen av Bryssel. Vi såg på avstånd en enorm byggnad med en rund kupol. Det såg ungefär ut som en av Amerikas otaliga kapitoliumbyggnader, och vi trodde ett tag att det kanske var Amerikas ambassad. Men det visade sig vara Belgiens justitieministerium.

Justitiepalatset, Bryssel, 1970 (vykort)

Justitiepalatset, Bryssel, 1970 (vykort)

På vägen dit gick vi förbi ett stort skyltfönster, som lät de förbigående titta rätt in i sändningslokalerna för Muzaks hissmusik. Jag hade alltid trott att detta med skvalmusik överallt i Nya Yorks hissar var en helt amerikansk företeelse, men nu fann jag att de alltså hade skapat ett annex här i Belgien, kanske för hela Europa. Och här hade de, på nedre våningen vid en gata nära Bryssels centrum, placerat sin sändningsstation för alla förbipasserande att se – men inte höra. För att bedöma vad de just nu producerade därinne måste man förstås ge sig iväg till närmaste hiss.

Ett av Muzaks firmamärken (internet)

Ett av Muzaks firmamärken (internet)

Nu nyfikna på vad diskjockeyflickorna med sina hörlurar och grammofoner därinnanför fönstret sände ut till Bryssels hissar raskade vi på vår promenad upp mot justitieministeriet, där det borde finnas en hiss. Utsikten över Bryssel däruppifrån stal dock vårt påkomna intresse för skvalmusik, och vi återvände i stället ner till centrum och vårt hotell. I hissen på Stora Klockan var det ljuvligt tyst – hotellet hade nog inte betalt sin räkning från Muzak.

Published in: on 2014/02/16 at 23:57  Kommentera  

Inlägg 2.084: 19 maj 1970

Kvällskäket

I stället för att sitta och välja ut i detalj vad vi ville äta tog vi en av restaurangens ‘prix-fixe’-menyer, inte för att det skulle bli billigare – vilket jag antar att det ochså blev – utan för att låta köksmästaren med sin erfarna hand komponera vår middag. Och gott var det, med förrätt, soppa, kötträtt och dessert. Vi tog oss också en flaska rödvin från vinlistans lägre nivåer – jag medger gärna att jag aldrig har lärt mig att tycka mindre om vissa viner, något som ju hör till god allmänbildning.

Vi satt nog där i två timmar och mådde gott. Vi kunde höra att det fanns andra gäster i restaurangen, och när ögonen hade vant sig vid mörkret kunde vi till och med skönja dem, men vi hade nog av vårt eget bord. Och så kom notan. Det brukar visst sägas att ju elegantare notan är, desto påvrare är restaurangen. S:t Mikaels räkning var bland det påvraste jag någonsin hade sett, så detta måste ha varit mitt genom tiderna elegantaste matställe.

Vår nota på restaurang S:t Mikael, Stortorget, Bryssel (1970)

Vår nota på restaurang S:t Mikael, Stortorget, Bryssel (1970)

Vår valda meny var på notan benämnd ‘225’ i stället för det mera eleganta ‘Kung Baudouins favoritmiddag’ eller vad den nu kallades på matsedeln. Notans ‘225’ var förstås dess pris i belgiska francs, vilket betydde att maten för oss två tillsammans gick på 47 kronor, de två pilsnerflaskorna till förrätten kostade 4 kronor, och en hela rödvin till kötträtten betingande 18 kronor. Den sista posten med procenttecknet utgjorde 15 procent på totalsumman, och det var förstås antingen skatt eller betjäningsavgift eller går-det-så-går-det, kvitt vilket, och totalkostnaden för vår härliga middag blev 79 kronor, vår i särklass dyraste måltid – och värd varje öre.

När vi sedan steg ut på trappan ner från Brabantpalatset hade vi det nu upplysta Stortorget nedanför oss, och på det här vykortet kan du nu äntligen få se den fjärde och sista av torgets sidor, den nordöstra. där Kungens hus (fra. Maison du Roi) dominerade byggnadsverken.

Stortorget i nattbelysning, Bryssel, 1970 (vykort)

Stortorget i nattbelysning, Bryssel, 1970 (vykort)

Nu när vi alla är helt snurriga beträffande vad som var vad vid Bryssels Stortorg, så lägger jag ut en enkel kartskiss från internet för att klara upp saken. Vi kom till torget från vänster på Karl Bulsgatan (fra. Rue Charles Buls) med Stadshuset (fra. Hôtel de Ville) till vänster om oss. Raden av smala byggnader utgjorde den övre kanten av torget och Hertigarna av Brabants palats – med S:t Mikaels restaurang – i den nedre. De nattupplysta byggnaderna utgjorde den högra kanten av Stortorget. Så enkelt var det.

Kartskiss över Stortorget, Bryssel (internet)

Kartskiss över Stortorget, Bryssel (internet)

Published in: on 2014/02/16 at 00:21  Comments (2)  

Inlägg 2.083: 19 maj 1970

Ungdomsrestaurangupplevelseåterupplevandet

En tredje sida av Stortorget, den sydöstra, skall jag nu dra fram i rampljuset. Mitt på scenen tronade hertigarna av Brabants underbara – och jämförlesevis lugna – palatsbyggnad, och den fyllde nästan hela torgsidan. Torgets fjärde sida, den nordöstra, fick nöja sig med ett par smärre hus i vänstra kulissen på samma vykort.

Hertigarna av Brabants palats, Stortorget, Bryssel, 1970 (vykort)

Hertigarna av Brabants palats, Stortorget, Bryssel, 1970 (vykort)

Lägg märke till palatsets trappkombination upp/ner längst till höger, för på nästa bild återkommer den vänstra av dessa två yttertrappor. Ovanför denna låg nämligen restaurangen S:t Mikael, som jag nyss omnämnde i samband med mitt tidigare besök i Bryssel. Nu när jag gick omkring med Ed på stortorget och lät honom uppleva all denna stilarkitektur, så spejade jag med falkögon efter namnet S:t Mikael. Jag kom ihåg att restaurangen låg i ett av de smala husen, men det fanns inte en skymt av S:t Mikael bland dem. Jag var nästan redo att ge upp, när vi bara hade det jättestora Brabantpalatset kvar, men minsann – just i det var S:t Mikaelrestaurangen inhyst. Så fel man kan minnas efter bara nitton år!

Exterieören av restaurang S:t Mikael, Stortorget, Bryssel (1970)

Exteriören av restaurang S:t Mikael, Stortorget, Bryssel (1970)

Nu hade jag funnit stället för vår Brysselmiddag utan att blanda in lokal hjälp, och det kändes gott. Vi trädde uppför den vänstra trappan på bilden och in i vad som visade sig vara inte bara en restaurang utan också ett hotell – med sidenlakan kan man förmoda. Varför bodde vi inte där nu, när vi ändå skulle äta middag i huset?

Vi vek till vänster inne i hallen, och så väl kände jag igen mig där på restaurangen att jag för ett ögonblick var tidstunnlad tillbaka till år 1951. Vi placerades vid det vänstra av de två fönsterborden i bakgrunden och satt där med utsikt rätt ut mot Stortorgets prakt. Jag lät Ed sitta på vänster sida av bordet för att då rätt för ögonen ha den nordöstra sidan av torget, den som jag besparade dig ett vykort på.

Interiören av restaurang S:t Mikael, Stortorget, Bryssel, 1970 (vykort)

Interiören av restaurang S:t Mikael, Stortorget, Bryssel, 1970 (vykort)

Inte för att jag kan begripa varför S:t Mikael hade låtit sitt halvdunkla behag bytas ut mot teaterstrålkastare när deras reklamvykort blev till, men när Ed och jag var där var det precis så mörkt därinne som kunde begäras för att uppfylla gästernas anonymitetskrav. Vi kunde se torget utanför, och vi kunde se maten på bordet och vi kunde se varandra. Men kyparen kunde vi se bara när han dök upp ur restaurangens mörker för att ta vår beställning. Då kunde jag emellertid se honom tillräckligr väl för att iaktta hans enligt god konvenans snabba tillrättaläggande av sina ögonbryn, efter det att dessa okontrollerbart hade skjutit i höjden när vi beställde något så galet som en öl att dricka till förrätten.

Published in: on 2014/02/15 at 09:35  Kommentera  

Inlägg 2.082: 19 maj 1970

Mannekenpisstatylitenhetsöverraskningen

Vi gav oss av norrut på den smala Södergatan (fra. Rue du Midi), och efter bara tre kvarter såg jag en skylt för Manneken Pis med en pil till höger. Detta fick mig att känna mig rätt stolt över att ha ett såpass gott lokalsinne – jag hade trott att vi skulle hamna på Stortorget, men att komma så här direkt till den berömda statyn var etter bättre! Vi svängde in på den lilla tvärgatan, och i nästa gathörn hade vi statyn.

”Där har du den”, sade jag stolt till Ed.

”Var då nånstans?” undrade Ed.

Jag hade berättat för honom i detalj om denna skamlösa staty, men jag måste ha hoppat över hur liten den var. När jag själv såg den för första gången – nitton år tidigare – så hade jag haft samma problem. En staty skulle vara minst fyra meter hög för att räknas som staty, och det var svårt att smälta en staty av en tvåårsunge i naturlig storlek uppe på en fyra meter hög plattform i ett trångt gathörn.

Manneken Pis, Bryssel (1970)

Manneken Pis, Bryssel (1970)

Manneken Pis, Bryssel, 1970 (vykort)

Manneken Pis, Bryssel, 1970 (vykort)

”Bakom staketet därframme till vänster”, myste jag, för jag kom ihåg min egen reaktion.

Då fick han syn på den lilla statyn däruppe och tyckte genast att den var hejsan.

Ed intill Manneken Pis, Bryssel (1970)

Ed intill Manneken Pis, Bryssel (1970)

Butikerna där i gathörnet hade alla sina stora skyltfönster proppfyllda av Manneken Pis i versioner från en eller två i originalets storlek och ner till dussintals som mätte mindre än en centimeter och kunde få plats på en nyckelknippa.

Butik intill Manneken Pis, Bryssel (1970)

Butik intill Manneken Pis, Bryssel (1970)

På den här bilden syns tyvärr gatan reflekterad i fönsterglaset, men du kan ana hur trångt alla de falska Manneken Pisarna hade det därinne.

Kopior av Manneken Pis, Skyltfönster, Bryssel (1970)

Kopior av Manneken Pis, Skyltfönster, Bryssel (1970)

Stortorget låg bara tre kvarter därifrån. Jag hade tyckt mig minnas att det bara var ett enda kvarter, så där sprack mitt lokalsinne totalt, och jag fick ömkligt be om hjälp för att hitta dit.

Men vi kom till Stortorget i alla fall, och bredvid stadshuset trädde vi ut på Europas absolut vackraste torg. Stadshuset låg på torgets sydvästra sida. Här på vykortet står det några bilar parkerade – men för oss var torget helt fullpackat med bilar. Jag kunde inte minnas alla dessa bilar från år 1951, och nu tyckte jag att de var gräsligt störande bland alla dessa historiska byggnader.

Stadshuset, Stortorget, Bryssel, 1970 (vykort)

Stadshuset, Stortorget, Bryssel, 1970 (vykort)

På torgets nordvästra sida stod det en rad med verkligt sköna individuella byggnader – samma idé som Brugges rad med hotell vid Torget. Men dessa var mycket större, och de hade tio gånger så konstnärligt utformade fasader. Dessa hus ser du också i mittpartiet av husen på det följande vykortet, vars vänstra kant till en liten del också överlappar det nyss visade vykortet av stadshuset.

Stortorget, Bryssel, 1970 (vykort)

Stortorget, Bryssel, 1970 (vykort)

Stortorget, Bryssel, 1970 (vykort)

Stortorget, Bryssel, 1970 (vykort)

Published in: on 2014/02/14 at 09:18  Kommentera  

Inlägg 2.081: 19 maj 1970

Huvudstadshotellrumsbesittningsitagandet

Inte mycket att rapportera från den platta småvägskörningen mellan Brugge och Bryssel. Vi höll oss söder om Gent – dit alla vägar tyckes leda – men undvek noga att köra in i den staden för att inte bli fast där. Trippen tog några timmar i anspråk, och vi kom till Bryssel söderifrån mitt i eftermiddagsrusningen.

”Välj ett hotell!” sade jag till Ed, för jag måste koncentrera mig på att undvika alla de andra bilarna.

”Där ligger det ett hotell”, sade Ed och pekade rätt framåt på ett vitt sexvåningshus vid Rouppeplatsen (fra. Place Rouppe), ett litet torg med en statyförsedd gräsoval mitt på. Eftersom vi hade bott mitt i centrum av Brugge för en ringa penning så ägnade jag inte en tanke åt vad det skulle kosta här – jag parkerade lugnt bilen, för här på hotell Stora Klockan (fra. Grande Cloche) skulle vi bo. Här står Ed till vänster om vår röda Volkswagen.

Ed framför hotell Stora Klockan, Bryssel (1970)

Ed framför hotell Stora Klockan, Bryssel (1970)

Vi fick utan vidare ett rum, och med det en reklamlapp att klistra på resväskan. Detta var något som jag kom ihåg från min barndom men inte hade sett nu på många år. Sådana lappar hade kommit till när man i gamla tider ville skryta för andra resenärer om var man hade varit – alltså vart man hade haft råd att resa. Den här lappen hamnade förstås inte på någon väska utan bland våra andra minnen från Europaresan år 1970.

Reklamlapp för resväskan, Hotell Stora Klockan, Bryssel (1970)

Reklamlapp för resväskan, Hotell Stora Klockan, Bryssel (1970)

Rummet var fint med utsikt åt söder över Rouppeplatsen. Vi bytte till stadsmundering och kunde genast gå ut och göra den belgiska huvudstaden. Förutom tågbyten på väg från och till flygplatsen år 1965 hade jag varit i Bryssel en gång förut, nämligen år 1951 tillsammans med mina föräldrar på vår bilresa till England. Vi hade då bott över där en natt, fast jag inte alls minns på vilket hotell. Men jag hade fått se det vackra Stortorget (fra. Grand’Place), där vi hade ätit en underbar middag på en restaurang vid namn S:t Mikael (fra. Saint Michel).

Från det tillfället kom jag också mycket väl ihåg en välkänd staty som hette Manneken Pis. Det var en liten pys som stod högt upp på en vägg i ett hushörn helt oanständigt naken och kissade! En ordentlig vattenstråle som landade helt elegant i en liten bassäng långt nedanför. Nej, pysen var väl två år gammal, och dessutom var jag då totalt obevandrad i allt vad könsliv beträffade, så jag hade varit lika nonchalant beträffande statyn som alla de andra människorna som passerade, besåg och fotograferade konstverket. Jag var nu säker på att statyn skulle finnas kvar, och den såg jag fram emot att visa upp för Ed.

Bilen fick jag parkera i hotellets garage, och sedan gav vi oss iväg till fots mot stortorget.

Published in: on 2014/02/13 at 10:15  Kommentera  

Inlägg 2.080: 19 maj 1970

Bruggeavskedsgåvan

Trots den ordentliga frukosten tidigt på morgonen var vi riktigt hungriga fram emot lunchtiden. Turister behöver mat – att traska runt skapar aptit. Efter att ha vilat upp en stund på rummet packade vi vårt bagage och gick ner till receptionen, där Ed fick sköta betalningen. Jag var för rädd att göra det, för jag visste fortfarande inte vad vårt rum skulle kosta.

Ed betalar rumsräkningen, Centralhotellet, Brugge (1970)

Ed betalar rumsräkningen, Centralhotellet, Brugge (1970)

Vi satte oss ner vid ett bord på hotellets egen servering utanför entrédörren, och det var ett utmärkt val. Trots den fuktiga luften var det behagligt där under den stora markisen, och maten var utsökt. Jag tog en bild av hotellbyggnaderna under lunchen, men Ed syns inte i mörkret. Vårt Centralhotell ligger rätt i mitten på bilden – fast det förfogade också över ett av husen vid sidan om.

Centralhotellet, Brugge (1970)

Centralhotellet, Brugge (1970)

Under lunchen frågade jag Ed, mycket försiktigt, hur mycket han hade betalt för hotellet. Vi hade bara omkring 200 kronor kvar i belgiskt mynt, så jag antog att han hade fått växla in en av sina resecheckar. Nej, jag var inte alls så skrämd som jag försöker låta här – visst försökte jag att se till att vi hade så mycket slantar kvar som möjligt, men det var ju egentligen bara några av brickorna i spelet som det gällde. Och då visade han mig räkningen.

Vår rumsräkning, Centralhotellet, Brugge (1970)

Vår rumsräkning, Centralhotellet, Brugge (1970)

40 kronor! Det var ju mindre än vad vi betalade för ett rum på ett litet pappa-mammamotell ute på vischan hemma i Amerika. Och jag som hade vant mig vid tanken på 200 kronor!

”Bra gjort!” sade jag, trots att vi båda visste att han inte hade inverkat på beloppet ett enda dugg. Men ‘vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill, vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas, det är en skörd, som undan honom bärgas, ty den hör evighetens rike till’ flög då genom mitt huvud. Visserlgen passade detta inte det minsta in på vad Ed hade gjort vid receptiondisken, men kärlekscitat kom ofta flygande genom mitt huvud när jag hade med Ed att göra, och när det nu hände vid matbordet utanför Centralhotellet i Brugge, så fick jag tårar i ögonen av ren, skär lycka.

Rumsräkningen hade Ed fått i ett stort omslag, och det var så vackert att vi behöll det också som ett minne från Brugge.

Omslaget till vår rumsräkning, Centralhotellet, Brugge (1970)

Omslaget till vår rumsräkning, Centralhotellet, Brugge (1970)

Vi hämtade ner vårt bagage, och så bar det iväg till Bryssel. Vi valde småvägar dit – vi hade bara 80 kilometer att köra i dag, och dem kan det vara skönt att använda och kanske även sträcka ut litet grann på små, biltomma landsvägar. Det hade vi gjort med de 100 kilometrarna från Rotterdam till Brugge under gårdagen, och det blev på så vis en rätt så innehållsrik dag.

Published in: on 2014/02/11 at 10:10  Kommentera  

Inlägg 2.079: 19 maj 1970

Högteknologigräsklippningslösningen

På tisdagsmorgonen vaknade vi tidigt till en arbetsdag för alla omkring oss, och det uppskattade vi arbetslösa alldeles enormt. Nu skulle vi få se Brugge – och hela Europa – i arbete. VI hade ju hittills på resan traskat runt mitt i folks pingstvila.

Vi åt vår frukost på hotellet, både för att det var bekvämt och lättvindigt och för att den ingick i vårt rumspris. Som alltid var det ett närande mål – som dagens viktigaste måltid alltid borde vara – med kött och fisk och ost och gröt och mjölk och  ägg och grönsaker och kaffe och fralla.

Vi sade till på receptionen att vi ämnade ge oss av vid lunchdags och att de inte behövde städa rummet alls dessförinnan. Och så gav vi oss ut på kartans Rundvandring B österut, den punktstreckade linjen på stadskartan. Vädret var mulet och litet disigt, så allt var inte lika vackert som under gårdagen. I stället för egna mulna bilder lägger jag därför ut tre vykort som vi hade köpt. De är alla soliga, vilket ju är en benägenhet hos alla vykort. Det första domineras av tornet vid Torget, det andra av någon kyrkspira, och det tredje av båttrafiken på en kanal rätt under ett bostadshus.

Vykort från vår morgonpromenad, Brugge (1970)

Vykort från vår morgonpromenad, Brugge (1970)

Vykort från vår morgonpromenad, Brugge (1970)

Vykort från vår morgonpromenad, Brugge (1970)

Vykort från vår morgonpromenad, Brugge (1970)

Vykort från vår morgonpromenad, Brugge (1970)

På vår promenad fick vi se allt som finns på dessa tre kort och tusen andra saker dessutom, och vi fotograferade själva bara på två ställen. På det ena tog Ed en bild av gemene mans bostadsbebyggelse i Brugge. Den visar en plats där Peppargatan (fla. Peperstraat) tillfälligt var avstängd – men där vi som fotgängare ändå följde kartans inprickade Rundvandring B.

Den avstängda Peppargatan, Brugge (1970)

Den avstängda Peppargatan, Brugge (1970)

Vårt andra fotoställe var vid en av väderkvarnarna i parken längst österut på kartan. Den stod på en kulle vid kanalen som omringade Brugges centrum, och jag tror att den är markerad med nummer 84 på kartan.

Vi tog hela tre bilder just där. En man klippte gräset till höger om gångvägen längs kanalen i vanlig ordning. Men titta noga på de två damerna på bilden. Just till vänster om dem, vid väderkvarnens fot, kan du skönja två män. De klippte också gräs, men på den branta sluttningen ner mot kanalen. Och att göra det med en vanlig gräsklippare är inte enkelt.

Gräsklippning vid väderkvarn, Brugge (1970)

Gräsklippning vid väderkvarn, Brugge (1970)

Här ser du igen dessa två män i blå skjortor däruppe invid väderkvarnen – du ser nog bara en, men de är två – och de har funnit på en högteknologisk lösning på sitt problem. Deras gräsklippningsmaskin ser du nästan nere vid cyklisten på gångvägen nedanför dem.

Gräsklipparna däruppe och klippmaskinen därnere, Brugge (1970)

Gräsklipparna däruppe och klippmaskinen därnere, Brugge (1970)

Den här bilden förklarar lösningen på problemet. Varken Ed eller jag hade förut sett hur gräs på branta sluttningar klipps.

Gräs på sluttande plan klipps så här, Brugge (1970)

Gräs på sluttande plan klipps så här, Brugge (1970)

Published in: on 2014/02/11 at 09:02  Kommentera  

Inlägg 2.078: 18 maj 1970

Bruggesolnedgångstidsrundvandringen

Promenaden längs kartans streckade rundvandring A söderut tog väl en timme, och vi klarade den innan dagsljuset försvann. Det ena huset var vackrare och intressantare än det andra, och det var mängder av dem på den korta sträckan.

”Vi skulle ha haft med oss vår AIA-guide till Brugge (se inlägg 1.673)”, filosoferade Ed när han såg att vartenda gammalt hus som vi passerade hade ett högre värde som bildmotiv än alla de som vi hade fotograferat i Brooklyn – och här kunde han inte läsa sig till husens historia.

Trots detta fick vi bara några få bilder från hela promenaden, mest beroende på att vi var i kapplöpning med solnedgången. Men vi hade redan sett så mycket vackert och historiskt runt Torget, att allt annat på något vis föreföll sekundärt. Hela promenaden var trevlig och vacker. Vissa partier hade byggnader i mycket burgen stil.

Typisk gata och kanal, Brugge (1970)

Typisk gata och kanal, Brugge (1970)

Andra delar var inte så eleganta, men allt hade karaktär.

Bostadskvarter, Brugge (1970)

Bostadskvarter, Brugge (1970)

Och överallt på kanalerna puttrade det runt motoriserade roddbåtar, packade med den sorts turister som hellre satt än gick omkring.

Rundtursbåt, Brugge (1970)

Rundtursbåt, Brugge (1970)

På en gata stötte vi på en skolklass av tonårsflickor på lärdomsutflykt tillbaka till medeltiden.

Skolklass med tonårsflickor på studieutflykt, Brugge (1970)

Skolklass med tonårsflickor på studieutflykt, Brugge (1970)

Men här såg vi något egendomligt. Ed stannade till, fixerad vid åsynen av den här lilla, brudutstyrda flickan som fick de sista goda råden av mamman på sin väg in i äktenskapet – som troligen väntade på henne runt hörnet. Eller något i den vägen.

Ed stirrar på blivande brud på gatan, Brugge (1970)

Ed fixerad på en blivande brud på gatan, Brugge (1970)

När vi kom tillbaka till vårt hotell var det oåterkalleligen kväll. Vi vilade upp en liten stund och gick sedan ut för att få oss en matbit. Vi behövde inte gå långt. Bara tvärs över Torget fann vi en restaurang som såg verkligt trevlig ut – man kunde se rätt in i den från gatan. Den hette något så storslaget som ‘Belgiska Örnen’ (fra. Aigle Belgica) – ja, där skulle vi då äta middag!

Restaurang Belgiska Örnen, sedd från gatan, Brugge (1970)

Restaurang Belgiska Örnen, sedd från gatan, Brugge (1970)

Här är samma restaurang när vi steg in. Den såg förstås likadan ut, men möbleringen hade man inte sett utifrån. Långbord för 12 personer var då allt annat än gemytligt, men då måste väl restaurangen vara känd för sin goda mat. Vi satte oss vid ett av långborden och inga andra gäster satte sig på de övriga 10 stolarna.

Inuti restaurang Belgiska Örnen, Brugge (1970)

Inuti restaurang Belgiska Örnen, Brugge (1970)

Middagsmålet var underbart gott – vi hade nu kommit till Frankrikes inflytande över matlagningen, och det är svårt att hitta ett dåligt mål mat från ett franskt kök. Vi njöt av maten och mådde gott, och här är vår räkning. Varje ord på den är en förkortning, så jag kan tyvärr inte själv läsa den och drömma tillbaka. Slutsumman gick på 30 kronor, och det var måltiden verkligen värd.

Vår räkning på restaurang Snöberget, Brugge (1970)

Vår räkning på restaurang Snöberget, Brugge (1970)

På räkningen hette restaurangen helt oväntat Snöberget (fla. de Sneeuwberg), men varför skall allting här i livet vara konsekvent eller ens förklarligt?

Published in: on 2014/02/11 at 05:11  Kommentera  

Inlägg 2.077: 18 maj 1970

Bruggetorgssevärdhetsupplevelsen

Jag frågade genast vad jag skulle göra av bilen, för den kunde självklart nog inte stå kvar på Torget framför hotellet och skymma utsikten för matgästerna. Så medan Ed tog bagaget upp till rummet, körde jag bilen till hotellets anvisade parkeringsplats. Vårt rum vette inte mot Torget utan mot en smal bakgård – det hade ändå inte gjort mycket gott med utsikt från rummet, för vi bara bytte om till stadskläder och gav oss sedan ut i vimlet.

Tvärs över Torget från hotellet stod det ett högt klocktorn, och eftersom det ringde i klockorna högt uppe i det, så trodde vi att den stora byggnad som det reste sig från var stadens katedral. Först i dag med internets hjälp vet jag bättre. Tornet från år 1240 var helt sekulärt och hade stått intill stadens arkivbyggnad. Vid en brand år 1280 blev arkivet lågornas rov, och tornet skadades så svårt att det till största delen fick byggas om från grunden. Man utökade det då på toppen med en plattform för eldvakter. Dessa kunde obehindrade överblicka hela staden och rapportera så snart de iakttog en eldsvåda någonstans. Här är vår egen bild av det 83 meter höga klocktornet.

Vår egen bild av klocktornet, Torget, Brugge (1970)

Vår egen bild av klocktornet, Torget, Brugge (1970)

Men eftersom tornet vid vårt besök höll på att repareras med arbetsställningar, så köpte vi ett vykort av samma torn för att få en snyggare bild.

Vykortsbild av klocktornet, Torget, Brugge, 1970 (vykort)

Vykortsbild av klocktornet, Torget, Brugge, 1970 (vykort)

Den ståtliga regionsdomstolen, som också låg vid Torget, badade i litet egenartad kvällssol.

Vår egen bild av regionsdomstolen, Torget, Brugge (1970)

Vår egen bild av regionsdomstolen, Torget, Brugge (1970)

Därför skaffade vi också ett vykort av den byggnaden. Kortet var stort nog för att också rymma det angränsande huset – som, i en helt annan arkitektur, kanske också hörde till regionsdomstolen.

Vykortsbild av regionsdomstolen, Torget, Brugge, 1970 (vykort)

Vykortsbild av regionsdomstolen, Torget, Brugge, 1970 (vykort)

Av det vackra stadshuset, även det vid Torget, tog vi tyvärr ingen bild alls, och inte heller köpte vi det på vykort, så det får bli en internetbild i stället. Man tager vad man haver.

Stadshuset, Torget, Brugge (internet)

Stadshuset, Torget, Brugge (internet)

En bild till från Torget. Det är en spetsknypplerska i arbete ute bland alla försäljningsstånden. Vi såg själva några knypplerskor i arbete där, men inte nödvändigtvis kvinnan på vykortet.

Spetsknypplerska, Torget, Brugge, 1970 (vykort)

Spetsknypplerska, Torget, Brugge, 1970 (vykort)

Från hotellet hade vi fått med oss en bra karta, som jag här har vridit på så att norr är rätt uppåt, för det trivs jag bättre med. Den röda pricken mitt i kartbilden visar var vårt hotell låg vid Torget.

Karta över Brugge, 1970 (broschyr)

Karta över Brugge, 1970 (broschyr)

Eftersom det fortfarande var gott dagsljus, så hann vi med att följa kartans streckade rundvandring A åt söder – under vår begränsade tid ville vi hinna med att åtminstone passera alla sevärdheterna i Brugge, och deras utmärkta väg att gå var utmärkt för det. Ett problem var att vi inte hade med oss en beskrivning av de sevärdheter som de olika nummerangivelserna utvisade – men vi tittade i alla fall på alla husen i närheten av varje nummer för att inte ha missat någonting.

Published in: on 2014/02/11 at 01:29  Kommentera  

Inlägg 2.076: 18 maj 1970

Bruggehotellskostnadsanalysöverhoppandet

Vi hade inte stannat vår bil strax efter gränsbommen bara för att beskåda den långa bilkön i den andra riktningen – vi behövde pengar för att klara oss i Belgien, och bilen stod nu parkerad utanför det enda ställe i hela Belgien som kunde förhindra en penningknipa såhär på en helgdagseftermiddag.

Växelkontoret i Belgien vid gränsen till Holland (1970)

Växelkontoret i Belgien vid gränsen till Holland (1970)

När jag växlade in en resecheck på 50 dollar fick jag i utbyte 2.475 belgiska francs, eller 255 kronor enligt kursen 10,34 öre för en belgisk franc. Vi lade undan de holländska pengarna i en av våra medförda penningpåsar, färdiga att ta till när vi en gång framöver skulle rulla in i Holland igen för ännu en rijstafel, något som Ed gärna ville inmundiga.

Det tog oss bara en halvtimme om ens det för att komma till Brugge. Jag hade varit där som hastigast den gången då jag år 1951 åkte med mina föräldrar i bil till England. Allt jag kom ihåg därifrån var kanaler överallt. Den här gången räknade jag med att få upptäcka att det där också fanns störtmycket kultur. Och undra på det – Brugges storhetstid hade pågått från 1100-talet till 1400-talet, då staden ansågs vara Europas viktigaste handelsstad. De hade då grävt en spikrak kanal från havet in till Brugge för varor som fraktades med båt, och den kanalen fanns fortfarande kvar. Centrala Brugge var också omringat av en kanal, och andra kanaler gick kors och tvärs i staden. En såg vi själva på vår väg in mot centrum.

Kanal på vår väg in mot centrum, Brugge (1970)

Kanal på vår väg in mot centrum, Brugge (1970)

Jag styrde in mot centrum därför att vi hade inget särskilt mål i kikaren mer än att söka nattkvarter – vi skulle ha kunnat köra vidare, men vi hade nu fått nog av landsvägar för den här dagen. Vi kunde knappast minnas var vi hade startat på morgone – jo, det var i Rotterdam, kantänka, för en evighet sedan.

Skyltarna mot centrum ledde oss till ett stort torg som hette – Torget (fla. Markt). Mitt bland många pampiga offentliga byggnader såg vi på Torget en rad med smala husgavlar, alla med massor av restaurangbord framför och med en hotellskylt på markiskanten. Mig påminde detta om vad man brukade se när man kom till en mellaneuropeisk stad med tåg – då hade man en hel klunga småhotell att välja bland rätt från stationstrappan, bara det att här fanns det ingen station.

Jag använde minnet av dessa billiga hotell till att intala mig att vi skulle ha råd att bo på ett hotell mitt inne i Brugges absoluta hjärta, så jag stannade bilen invid några bord med vita dukar, gick mellan borden in till hotellets entré och frågade där efter ett rum för natten. Och det fick vi. Jag var helt obevandrad i de nya mynten, så jag visste inte alls vad vi hade gett oss in på.

Vårt hotell, Brugge (1970)

Vårt hotell, Brugge (1970)

Published in: on 2014/02/11 at 00:38  Kommentera  

Inlägg 2.075: 18 maj 1970

Annadagpingstkvällshemkörningbilträngseln

Som jag redan har antytt gav vi oss iväg från Veere efter bara en halvtimme. Den lilla staden var gammal och söt, men den var också död av förlusten av fiskebåtarna för nio år sedan, kombinerad med den oss oväntade annandag pingsthelgdagen. Så vi flydde därifrån, och inom en halvtimme hade vi hittat till färjehamnen i Vlissingen. Där låg det en stor färja och stampade otåligt i väntan på vår ankomst. Så snart vi hade köpt våra biljetter – 3,58 kronor för bilen inklusive föraren, och 72 öre för Ed – av en ambulerande biljettförsäljare med kassaapparaten på magen, så körde vi ombord.

Våra biljetter för färjan från Vlissingen (1970)

Våra biljetter för färjan från Vlissingen (1970)

Färjan stängde sina ramper och grindar omedelbart efter oss och lade ut på redden. Så här såg det ut på det bilpackade bildäcket framför oss.

Våra medpassagerares bilar på färjan från Vlissingen (1970)

Våra medpassagerares bilar på färjan från Vlissingen (1970)

Vi gick upp till passagerardäcket och fick oss en bulle och en läsk för att fördriva den halvtimme det tog att korsa Västra Schelde (hol. Wester Schelde). Nyfiken som jag ofta är gick jag ner på bildäcket i andra ändan av färjan för att titta, och varför jag tog en bild av samma bilar framifrån har jag ingen vettig förklaring på. Men nu har jag en gång bilden, och här är den.

Våra medpassagerares bilar på färjan från Vlissingen (1970)

Våra medpassagerares bilar på färjan från Vlissingen (1970)

Sist ombord, sist på fast mark. Vi kom så småningom av färjan och befann oss då på Hollands sydligaste landremsa, kallad Zeeländska Flandern (hol. Zeeuwsch Vlanderen), vilken inte alls är en ö utan en del av det europeiska fastlandet. I trakten av byn Zuidzande tog vi en bild av den sista väderkvarnen i Holland – vad nu ‘den sista’ betyder.

Hollands sista väderkvarn, Zuidzande (1970)

Hollands sista väderkvarn, Zuidzande (1970)

Hela vägen efter färjan mötte vi massor med bilar. De var nästan uteslutande holländska, och så här i slutet av en tredagarshelg var detta för mig helt naturligt – folk var på väg hem. Vi befann oss fortfarande i Holland, men vägen skulle snart korsa in i Belgien, så under vanliga dagar borde bilarna ha varit jämnt blandade. Vi såg självklart inte så många av bilarna i vår egen körriktning, men jag antog att de var lika många och då mestadels belgiska.

Strax efter byn S:ta Anna av Muiden (hol. Sint Anna-ter-Muiden) kom vi till gränskontrollen, och där visade det sig att mitt antagande hade varit helt fel. Vi fick köa bakom endast fem bilar, medan den stillastående kön i den motsatta riktningen var oändlig, minst hundra bilar i en lång rad. Jag fotograferade Ed i vår lilla röda Volkswagen, parkerad på den belgiska sidan om stoppstället, och den långa raden av bilar på väg till Holland. Bilarna i kö därborta på den holländska sidan var inte många.

Ed i vår bil jämför bilköerna vid holländsk-belgiska gränsen (1970)

Ed i vår bil jämför bilköerna vid holländsk-belgiska gränsen (1970)

Published in: on 2014/02/07 at 10:12  Kommentera  

Inlägg 2.074: 18 maj 1970

Veerestadshustornsfotografidominansen

Vi var ett par absolut tokiga bilturister, för vi hittade inte den minsta lilla nöjsamhet i Veere. Som tokiga bilturister hade vi inbillat oss att i en liten, djupt religiös, holländsk småstad kunna hitta någonting nöjsamt för tokiga bilturister mitt på en blåsig eftermiddag på annandag pingst.

Men vi spenderade väl en halvtimme där, fotograferade litet grann och köpte några vykort. Nåja, att göra detta var förstås nöjsamt. Här kommer först ett vykort med Veere, fotograferat från luften med Veeresjön i förgrunden, Man kan se att Veere i likhet med alla andra städer med anor från medeltiden hade varit ordentligt befäst, särskilt mot floden och därmed mot havet. Det var vid kanalen mitt på kortet som fiskebåtarna tidigare lade till när de kom in med sin fångst från Nordsjön.

Flygbild av Veere, 1970 (vykort)

Flygbild av Veere, 1970 (vykort)

Jag själv tog kanalbilden från kanonerna framför bastionstornet invid kanalmynningen nertill till vänster på vykortet härovan.

Kanalen där fiskebåtarna brukade lägga till, Veere (1970)

Kanalen där fiskebåtarna brukade lägga till, Veere (1970)

Och samma kanoner kom också med på Eds utsikt över Veeresjön tagen genom porten invid bastionstornet.

Bastionen mot Veeresjön, Veere (1970)

Bastionen mot Veeresjön, Veere (1970)

Inte långt från bastionen fann Ed intill kanalen den minst sagt ovanliga entrén till en fin restaurang som hette ‘I Struys källare’ (hol. In de Struys kelder). Den hade anor från år 1561 – och vi var ledsamt nog inte alls hungriga.

Restaurang 'I Struys källare', Veere (1970)

Restaurang ‘I Struys källare’, Veere (1970)

Det andra vykortet visar Veere från andra hållet. På det ser man många segelbåtar ute på Veeresjön – precis som det var när vi var där – och dessutom Nordsjön längst upp på kortet. Vi hade alltså kommit körande tvärs över vykortet från höger till vänster på den gröna landtungan upptill mellan Nordsjön och Veeresjön, och sedan hade vi upplevt Gattvallen utanför kortets vänstra kant.

Flygbild av Veere och Veeresjön, 1970 (vykort)

Flygbild av Veere och Veeresjön, 1970 (vykort)

På det tredje och sista vykortet hade fotografen låtit ett dussin Veerebor klä upp sig i sina traditionella högtidskläder. Han placerade ut dem över hela bildmotivet vid en fiskebåtskaj längre in i kanalen på det första vykortet. Lägg märke till den höga kajen med sin smala, flytande kajbrygga framför – den gjorde fiskebåtarna tillgängliga från land, oberoende av tidvattenståndet. Nu när floden med sin tillgång till havet hade förvandlats till en insjö, så hade detta problem förstås försvunnit, men lösningen på det hade Veere stolt behållit som en souvenir från en gången tid!

En tidigare tilläggsplats för fiskebåtar med högtidsklädda medborgare, Veere, 1970 (vykort)

En tidigare tilläggsplats för fiskebåtar med högtidsklädda medborgare, Veere, 1970 (vykort)

För nästa kort riktade jag med avsikt kameran uppåt mot det höga tornet med sitt otroliga detaljarbete mitt inne i den lilla, trånga staden. Jag trodde då att tornet hörde till en kyrka, men det var i verkligheten stadshusets torn. Just detta torn kom att dominera fem av de sju bilder från Veere, som är med i den här samlingen från år 1970!

Stadshustornet, Veere (1970)

Stadshustornet, Veere (1970)

Vi hade ställt bilen på den stora parkeringsplatsen i vänstra kanten av det första vykortet. Lägg märke till det lilla röda huset intill parkeringen – det är samma som huset mitt i förgrunden på Eds foto av stadshuset. För att förhöja effekten gjorde han stadshuset till en silhuett mot horisonten, och det resulterade i en kvällsbild tagen mitt på eftermiddagen. Skickligt gjort!

Stadshuset, Veere (1970)

Stadshuset, Veere (1970)

Published in: on 2014/02/06 at 17:40  Kommentera  

Inlägg 2.073: 18 maj 1970

Veeregattvallsbestigandet

Snart var vi på vår nästa ö, Norra Beveland (hol. Noord Beveland). Den var relativt liten, bara 15 kilometer lång, och enbart en smal arm av floden Schelde hade skilt Norra Beveland från halvön Walcheren söder därom. Denna flodarm hade nio år tidigare förvandlats till en långsmal insjö med en vall i båda ändarna. Om detta hade gjort Norra Beveland till en del av halvön Walcheren eller ej var egentligen rätt likgiltigt.

Vi svängde till höger rätt efter Zeelandbron och kom snart till den västra av de två vallarna. Den kallades Gattvallen och täppte alltså till gattet av den tidigare Scheldeflodarmen. Vallen var bara tre kilometer lång, men det syntes att den hade byggts som en del av Deltaprojektet – den var otroligt massivt konstruerad för att hålla stånd mot de värsta stormar som Nordsjön kunde tänkas prestera. Här är vår första anblick av Gattvallen.

Vår första anblick av Gattdammen, Veere (1970)

Vår första anblick av Gattvallen, Veere (1970)

Enligt bilkartan skulle vår väg korsa den forna Scheldeflodarmen här. Vi hade trott att den skulle gå uppe på krönet av vallen, men nu fann vi att detta inte alls var fallet. Den gick i stället nere till vänster om vallen längs vad som nu var en insjö, Veeresjön (hol. Veerse Meer), full med segelbåtar på vattnet som var helt lugnt trots den starka blåsten.

Blåsig segling på ligna Veeresjön (1970)

Blåsig segling på lugna Veeresjön (1970)

Av havet såg vi inte en skymt, så vi ställde bilen på en stor parkering vid den andra änden av vallen och gick där rätt upp på en trappa – 38 trappsteg – till vallens topp.

På väg upp på Gattdammen, Veere (1970)

På väg upp på Gattvallen, Veere (1970)

Nu fann vi ut varför det var så många parkerade bilar – Nordsjöstranden kryllade av folk! I stället för att ha det lugnt och skönt vid Veeresjön på insidan av vallen, så ville de uppleva naturens raseri på utsidan, även om de naturligtvis inte gav sig ut i vågorna. Det stod ett par solstolar av korg nedanför vallen och jag satte mig i en av dem, men .. hjälp, den välter!! Den välte inte, den bara sjönk undan litet, och just då råkade Ed knäppa.

Hjälp, den välter!! Stranden utanför Gattvallen, Veere (1970)

Hjälp, den välter!! Stranden utanför Gattvallen, Veere (1970)

Uppe på vallen hade vi en härlig utsikt över Veeresjön fylld med segelbåtar.

Ed uppe på Gattdammen, Veere (1970)

Ed uppe på Gattvallen, Veere (1970)

Efter ett par minuter däruppe i blåsten var det inte mycket mera att göra än att gå ner till bilen igen. Här på bilden gör Ed just det.

Ed har en lång väg kvar ner från Gattdammen, Veere (1970)

Ed har en lång väg kvar ner från Gattvallen, Veere (1970)

Och så fortsatte vi resan i tio minuter till den lilla staden Veere. Med sitt stormskyddade läge några kilometer uppför floden hade den tidigare varit ett livligt fiskeläge, men det fungerade ju inte nu när flodens mynning hade stängts av med en skyddsvall. Alla fiskebåtarna hade därför flyttat till en annan plats i deltat, och Veere hade börjat arbeta på att använda sin nyblivna insjö till alla tänkbara vattensporter och på så sätt göra om staden till ett lockande semesterparadis.

Vi hade haft Veere som ett preliminärt mål för dagens etapp, men det var ännu inte på långa vägar dags för det – såvida inte staden visade sig vara fullpackad med nöjsamheter. Nu skulle vi få se vad den hade att erbjuda oss, tokiga bilturister.

Published in: on 2014/02/06 at 05:59  Kommentera  

Inlägg 2.072: 18 maj 1970

Nyazeelandsupptäcktsminnet

På hela den fem kilometer långa vallen fanns det bara två små broar, vardera ett trettiotal meter långa, och det räckte till för allt det flodvatten som knackade på och ville flyta ut i havet.

Schouwen-Duiveland fick inte avnjuta vårt sällskap mycket längre än Goeree-Overflakkee, för efter tjugo minuters körning var vi redan färdiga med den ön och redo att korsa nästa vatten, som var den norra deltaarmen av floden Schelde – den hette Östra Schelde (hol. Oosterschelde).

Men först vill jag visa upp ett vykort med en karta över hela den holländska provinsen Zeeland. Visserligen köpte vi inte kortet förrän någon timme längre fram – men man skall ju inte alltid vara så petnoga, och nu är det lätt att peka ut på kartan var vi befann oss. Det var just intill staden Zierikzee på den översta gröna ön på vykortet. och vi var beredda att köra söderut över Zeelandbron.

Provinsen Zeeland, Holland, 1970 (vykort)

Provinsen Zeeland, Holland, 1970 (vykort)

Namnet Zeeland får mig att omedelbart tänka på Nya Zeeland, och det är nog ett korrekt tänkande. Det var en holländsk upptäcktsresande vid namn Abel Tasman som år 1642 upptäckte Nya Zeeland.

Här är den ordagrant upptecknade ordväxlingen vid hans ankomst dit: ”Heter ni Abel Tasman?” – ”Ja.” – ”Hurra, nu är vi äntligen upptäckta!” – ”Säg, vet ni möjligen var Tasmanien ligger?” – ”Ja, i den riktningen.” – ”Då seglar jag nog vidare nu med en gång och upptäcker det också, så att jag har alltsammans undanstökat.”

Vi gav oss upp på Zeelandbron, den längsta bron i hela Europa vid den tiden med sina 5 kilometer över vatten. Mig imponerade längden av bron förstås inte, för jag hade ju redan sju år tidigare kört över bron över Pontchartrainsjön intill Nya Orleans, och den var betydligt längre med sina 38 kilometer över vatten (se inlägg 98). Zeelandbrons längd var mera i klass med broarna ut till Västra Revet (se inlägg 83), och jag tyckte alltid att det var både roligt och avkopplande att köra över sådana långa, smala broar. För Ed var det mera av en upplevelse än för mig, och det ansåg jag vara viktigare – det bästa med den här resan var faktiskt att få iaktta hur Ed upplevde allt nytt och främmande i min gamla världsdel.

Det kostade 4,29 kronor att köra över Zeelandbron, och det var lätt avklarat.

Broavgiftskvittot, Zeelandbron (1970)

Broavgiftskvittot, Zeelandbron (1970)

Bron hade en ovanlig arkitektur, och eftersom den inte var byggd över några djupa vatten, så löpte den nära vattenytan, precis som bron över Pontchartrainsjön och broarna i södra Florida. Här är en internetbild av Zeelandbron – vi själva kunde ju inte alls se den när vi körde över den.

Zeelandbron över Östra Schelse (internet)

Zeelandbron över Östra Schelde (internet)

Jag lägger också in en bild av hur det såg ut när ett mäktigt fartyg skulle passera bron. Men det hände inte när vi var där, så det får också bli en bild från internet.

Zeelandbron släpper förbi ett jättefartyg (internet)

Zeelandbron släpper förbi ett jättefartyg (internet)

Published in: on 2014/02/05 at 21:11  Kommentera  

Inlägg 2.071: 18 maj 1970

Sundavverkandet

Förbi väderkvarnen hade vi väntat oss att vara inne i centrum av Hellevoetsluis – vi hade ju just kört genom staden på väg ut till hamnen – men överallt var det bara kanaler och småbåtsbryggor. Man får inget begrepp om avstånd när man färdas i ett ekipage. När vi efter en kvart gick tillbaka på andra sidan om kanalen, satte sig Ed och sade farväl till ‘sin’ väderkvarn.

Ed med sin väderkvarn, Hellevoetsluis (1970)

Ed med sin väderkvarn, Hellevoetsluis (1970)

Vår bil hade nu fått sällskap av en färja med namnet Haringvliet, samma namn som sundet mellan öarna Voorne-Putten och Goeree-Overflakkee. Det var den som nu skulle frakta oss över sundet.

Haringvlietfärjan, Hellevoetsluis (1970)

Haringvlietfärjan, Hellevoetsluis (1970)

Resekassören Ed skötte om biljettinköpet: 5,93 kronor för bilen och 1,29 kronor för var och en av oss människor.

Biljetterna till Haringvlietfärjan, Holland (1970)

Biljetterna till Haringvlietfärjan, Holland (1970)

Och så körde vi ombord. Det var en liten färja med plats för kanske ett dussin bilar, mycket mindre än alla de färjor som vi hade tampats med i Norge år 1967.

Haringvlietfärjan, Hellevoetsluis (1970)

Haringvlietfärjan, Hellevoetsluis (1970)

Vi satt däruppe i solskenet och mådde gott, trots att det blev litet kyligt i vinden när färjan kom ut i sundet. Men båtresan varade bara en halvtimme, och vi kom snart till Middelharnis hamn.

Sitter uppe på däck, Haringvlietfärjan, Holland (1970)

Sitter uppe på däck, Haringvlietfärjan, Holland (1970)

Här på Goeree-Overflakkee fanns det ute vid kusten enligt kartan också ett vallbygge, dubbelt så långt som vårt förra, men ett enda byggeri räckte väl till för oss. Så i stället korsade vi snabbt ön – det tog en kvart –  till sundet på den södra sidan, och där behövde vi inte ta någon färja. År 1965 hade nämligen en fem kilometer lång vall med en väg uppepå byggts över Grevelingensundet mellan öarna Goeree-Overflakkee och Schouwen-Duiveland.

Du undrar nog varför alla dessa öar hade dubbelnamn. Jo, de hade från början varit två separata öar – båda naturligtvis uppdämda bitar av havsbottnen – som senare hade sammanfogats. Och bägge krävde att namnet på deras egen ö skulle bli namnet på den nya, vilket resulterade i att båda namnen togs med.

Det var en fin, tvåfilig väg som gick uppe på vallen. Bitvis var vallen smal, men i mitten var den bred som en liten ö – ho vet om det inte hade funnits en naturlig ö där redan före vallbygget. Och där låg det en restaurang med en massa bilar och en motorcykel parkerade utanför.

Lunchrestaurangen, Grevelingendammen, Holland (1970)

Lunchrestaurangen, Grevelingenvallen, Holland (1970)

Där passade vi på att äta lunch, utomhus i solen bevars, fast väl skyddade bakom glasväggsr mot den verkligt kyliga blåsten utifrån havet.

Sitter på lunchrestaurangen, Grevelingendammen, Holland (1970)

Sitter på lunchrestaurangen, Grevelingenvallen, Holland (1970)

Sockerpaketen på restaurangbordet var försedda med djuplodande holländska ordspråk. Vad sägs om ‘Smutsiga grisar blir inte feta’?

Sockerpaket med holländskt ordspråk. Lunchrestaurangen, Grevelingendammen, Holland (1970)

Sockerpaket med holländskt ordspråk. Lunchrestaurangen, Grevelingenvallen, Holland (1970)

Eller ‘Den som häver i sig allt i krusets botten får locket på näsan’? Något att begrunda medan man glupskt intar sin måltid.

Sockerpaket med holländskt ordspråk, Lunchrestaurangen, Grevelingendammen, Holland (1970)

Sockerpaket med holländskt ordspråk, Lunchrestaurangen, Grevelingenvallen, Holland (1970)

Senapen och konstgrädden var i jämförelse rätt tråkiga och intetsägande.

Senapspaket och gräddpaket, Lunchrestaurangen, Grevelingendammen, Holland (1970)

Senapspaket och gräddpaket, Lunchrestaurangen, Grevelingenvallen, Holland (1970)

Published in: on 2014/02/04 at 08:43  Kommentera