Inlägg 2.086: 20 maj 1970

Atomiumpaviljongstidtandsgnagningsresultatet

Vi packade kvickt samman våra ägodelar, och Ed betalade rumsräkningen. Vi körde emellertid inte ännu ut på vägarna för att fortsätta vår resa – först hade jag en sak till att se här i staden. Det var Atomium, som hade varit en paviljong på världsutställningen i Bryssel år 1958. Den hade ensam lämnats kvar sedan dess, och jag hade ofta sett bilder av den. Det var byggd till att föreställa de atomer som tillsammans bildade en 100 meter hög kristall av grundämnet järn (Fe), förstorad 165.000.000.000 gånger. För att hjälpa dig att minnas hur just denna kristall ser ut tog jag en bild av den, när vi hade trasslat oss dit med vår lilla bil.

Atomium, Bryssel (1970)

Atomium, Bryssel (1970)

I likhet med den stora parken ute i Queens, där Nya Yorks världsutställning hade hållit till under åren 1964-65 (se inlägg 775), så stod Atomium kvar i en stor, välansad park efter Bryssels världsutställning år 1958. De nio atomerna, 12 meter stora i diameter, var förbundna med varandra med rör som hade hiss, rulltrappa eller bara gångväg beroende på lutningen. Man kunde alltså besöka några – inte alla – atomerna, i vilka man fann populärvetenskapliga montrar, precis så som det hade varit under utställningstiden. Men tidens tand hade gnagt på Atomium, både i fråga om relevansen av det utställda materialet och underhållet av byggnadsverket som sådant.

Vi betalade vårt bidrag till Atomiums fortlevnad med 5,17 kronor för oss var. Då fick vi oss grundläggande atomfysik till livs både under och inuti den enda av de nio atomerna som inte svävade uppe i luften.

Våra entrébiljetter till Atomium, Bryssel (1970)

Våra entrébiljetter till Atomium, Bryssel (1970)

Då fick vi oss grundläggande atomfysik till livs både under och inuti den enda av de nio atomerna som inte svävade uppe i luften.

Den nedersta av de nio atomerna, Atomium, Bryssel /1970)

Den nedersta av de nio atomerna, Atomium, Bryssel (1970)

Det var helt uppenbart samma utställning som hade skapats tolv år före vårt besök, och jag baxnade över hur mycket mera lättillgänglig utställningsinformation hade blivit sedan dess, inte minst av alla de audiovisuella metoder som hade lanserats på Nya Yorks utställning sex år efter Bryssel. Vad vi nu fann här i Atomium var inte begripligt för andra än fysiker, och därför var alltihop för Ed och mig med ett ord ‘tråkigt’.

Åtminstone en av rulltrapporna var ur funktion, en glasmonter hade helt brakat ihop, och flera av fönstren i atomkulorna var för immiga för att se ut genom. Aluminiummaterialet runt atomkulorna hade börjag flagna och fladdra för vinden.

Vi avslutade vårt besök med en matbit i serveringen på nedervåningen. Lokalen var välhållen fast bedagad, men maten var god.

Vår lunchrestaurang, Atomium, Bryssel (1970)

Vår lunchrestaurang, Atomium, Bryssel (1970)

Lunchen gick på 20 kronor, och servitrisen verkade till och med att ha skrivit vår nota på engelska, så Ed tyckte att hon var det bästa som Atomium hade att bjuda på.

Vår nota för lunchen på Atomium, Bryssel (1970)

Vår nota för lunchen på Atomium, Bryssel (1970)

Annonser
Published in: on 2014/02/17 at 01:52  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: