Inlägg 2.109: 23 maj 1970

Östzonspassageupprepningen

Och så bar det iväg på allvar. Först till den amerikanska gränsbommen i Tre Lindar, som bara kollade våra pass. Av någon anledning leddes trafiken till ett annat kontrollställe än vid vår ankomst på torsdagen.

Amerikanska gränskontrollen, Tre Lindar, Berlin (1970)

Amerikanska gränskontrollen, Tre Lindar, Berlin (1970)

Och så var det Östzonskontrollen i Drewitz, som gick mycket snabbare än i Marienborn i den andra riktningen. En sak var att vi ju redan hade våra viseringar – de gällde för båda riktningarna – och en annan var att vi ju hade lärt oss rutinen vid det här laget. En halv timme plus 7,20 kronor i vägavgift plus 8,64 kronor i bilförsäkring var allt som gick åt för oss den här gången. Noggrann kontroll av bilen, förstås, men bara under ett par intensiva minuter.

För vägavgiften presenterade de ett enklare kvitto än på tillresan ,

Kvittot på vår vägavgift för motorvägen från Drewitz till Marienborn (1970)

Kvittot på vår vägavgift för motorvägen från Drewitz till Marienborn (1970)

medan försäkringsbrevet var lika pompöst som det förra.

Vårt försäkringsbrev för körningen från Drewitz till Marienborn (1970)

Vårt försäkringsbrev för körningen från Drewitz till Marienborn (1970)

Återigen var denna tvåtimmars motorvägstripp mindre skrämmande än vad man var beredd på, fast den här gången visste vi ju det i förhand.

I Marienborn blev det som väntat en mycket noggrannare genomsökning av vår lilla bil, men när vi redan hade upplevt detta en gång, så var det inte längre så märkvärdigt. Alla betedde sig, precis som förut, ytterst korrekt och, om det passar sig att använda ordet ‘vänligt’ så gör jag väl det. När vi fick stiga in i bilen igen och köra vidare, så vinkade chefskontrollanten av oss med: ”Lycklig resa!”

Och snart kunde vi ta bilder igen. Men gränskontrollen i Helmstedt var nu så alldaglig att det inte blev något foto taget. Varje bild kostade ju film och framkallning på den tiden, så man tänkte sig för.

Nu skulle vi köra i riktning Hamburg, och Ed tyckte precis som jag att det skulle vara intressant att få se om zongränsen också hade en fyra meter hög mur, som i så fall sträckte sig genom hela Tyskland – eller en riktig järnridå, som sträckte sig ända upp till himlen. För att undersöka den saken valde vi den första lilla väg som tog av norrut från motorvägen.

När vi körde igenom en liten by – som råkade heta Querenhorst – fick Ed se något som han ville stanna för. Där stod en vanlig bil med bakluckan uppfälld, och med en klunga folk därbakom. Någon där hade ett par franska baguetter stickande upp ur en påse, och då fattade Ed att det såldes bröd ur bilen. Om det hade varit en varubil med firmanamnet målat på sidorna hade även jag fattat vad som var på gång, men för detta behövdes det Eds gatusmarta hjärna.

Det var faktiskt tre timmar sedan frukost och vi var bägge hungriga – inte för att vi var sitta-ner-och-äta-hungriga, men nog skulle det smaka med en bit bröd vid det här laget!

Annonser
Published in: on 2014/03/05 at 09:17  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: