Inlägg 2.111: 23 maj 1970

Gränsöverskridandeförhindringsmetodsarrangemanget

För att göra det omöjligt att passera gränsen till östzonen hade en hel rad med synliga hinder placerats ut, och här räknar jag upp dem i tur och ordning från väster:

  • Ett röd-vitt staket tvärs över vägen
  • Samma varningsstolpe och skylt som överallt längs stora vägen
  • En fem meter bred jordkulle, övervuxen med gräs
  • Ett dike med vatten i botten,
  • Ett 3 meter högt nätstaket fastsatt på starka betongstolpar,
  • Ett tjugotal meter brett gräsbevuxet fält på vilket det stod ett bevakningstorn, högt nog för att passa som kontrolltorn på en större flygplats, och
  • En mur som kanske höll de fyra meter i höjd som hade varit regeln i Berlin.
Stora vägen mor Klötze, Zicherie (1970)

Ed och andra turister mitt på stora vägen mor Klötze, Zicherie (1970)

Gränssoldater med kulsprutepistoler fanns det förstås också, men då de inte syntes lade jag inte in dem bland hindren härovan. Det kunde också finna flera hinder bortom muren, men de var inte synliga här från den västra sidan.

Diket var och hade alltid varit den formella gränsen mellan de två tyska provinserna och följaktligen nu mellan de två separata tyska länderna – och tillika mellan de två antagonistiska världshalvorna. Hindren vid gränsen hade ingen annan funktion än att omöjliggöra för invånarna på den östra sidan att fly över till Zicherie.

För att vara en liten by långt ute på vischan med bara åkerbruksfält så långt ögat kunde se hade Zicherie oväntat många turister. Det hade trots allt gått ett tjugotal år sedan de två separata tyska länderna i öst och väst år 1949 blev organiserade och nio år sedan år 1961, då all förflyttning mellan dem hade stoppats. Men det var uppenbart att många människor fortfarande var lika fascinerade som vi av att få se denna grymma gräns. Alla turisterna var förstås samlade framme vid gränsbommen, även Ed, som tog en bild därifrån av gränshindren på nära håll.

Alla hindren mot att passera gränsen, Zicherie (1970)

Alla hindren mot att passera gränsen, Zicherie (1970)

Med alla dessa turister kunde vi, som de marknadsorienterade amerikanare Ed och jag faktiskt var, lätt tänka oss att Zicherie skulle ha passat på tillfället att tjäna en kova på att tillreda alla sorters muséer och utställningar, där de utsocknes besökarna mot en lämplig avgift skulle kunna få känna kalla kårar löpa upp och ner längs ryggraden. Men för det var invånarna i Zicheria troligen alltför allvarliga och bekymrade.

Annonser
Published in: on 2014/03/06 at 08:34  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: