Inlägg 2.126: 25 maj 1970

Varuhusväxlingsserviceerbjudandeaccepterandet

Mitt emot Grünewaldt hoppade jag in i en gotteaffär och köpte mig en liten marsipanlimpa. Sådana barnasynder fanns inte att få i Amerika, så när jag oförhappandes fick tillfälle att synda här i marsipanlandet Tyskland, så grep jag girigt efter det. 2,59 kronor var den barnasynden värd i den här butiken som kallade sig J Heimerdinger.

Min marsipanlimpa från J Heimerdinger, Nya Vallen 34, Hamburg (1970)

Min marsipanlimpa från J Heimerdinger, Nya Vallen 34, Hamburg (1970)

Och så var det bara kläder kvar på vår inköpslista. För det hade jag ett välsorterat varuhus i sikte – det var under gårdagen som jag hade observerat det från Alsterpaviljongen på andra sidan gatan. Det var dit vi nu fortsatte vår lilla raska morgonpromenad.

Ed behövde en regnrock, och när vi steg in i Alsterhuset (tys. Alsterhaus) möttes vi av just regnkläder rätt innanför dörren. Dessa var emellertid endast avsedda för damer – herrar var som överallt hänvisade till andra våningen. Men väl däruppe hittade Ed en poplinrock i bomull och polyester som han gillade. Här är inte bara 128-kronorskvittot för inköpet utan också varuspecifikationen som dinglade från rocken.

Eds poplinrock från Alsterhuset, Jungfernstieg, Hamburg (1970)

Eds poplinrock från Alsterhuset, Jungfernstieg, Hamburg (1970)

Och på samma avdelning passade jag på att köpa mig ett par fritidsbyxor. Jag kan bara säga att byxor är byxor och att dessa passade mig som de var, utan ändringar. De betingade 72 kronor.

Mina fritidsbyxor från Alsterhuset, Jungfernstieg, Hamburg (1970)

Mina fritidsbyxor från Alsterhuset, Jungfernstieg, Hamburg (1970)

När vi betalade för våra två plagg såg jag ett anslag om att de gärna växlade in resecheckar. Eftersom vi faktiskt behövde litet mera tyska slantar så förhörde jag mig om vilken valutakurs de tillämpade när de löste in amerikanska resecheckar – det skulle spara in ett extra ärende om vi inte behövde hitta en bank ovanpå allt annat i dag. De sade att de betalade samma kurs som bankerna, och då jag redan hade stort förtroende för tyskarnas pålitlighet gav jag försäljaren en 50 dollars resecheck och hoppades på det bästa.

Jo minsann, de gav mig 258 kronor i tyska pengar – precis samma kurs som vid alla tidigare växlingar. Och så lättvindig det gick till här i varhuset – mitt ‘kvitto’ bestod av en remsa från en vanlig elektrisk adderingsmaskin. Jämför gärna denna remsa med den stora blankett som banken intill Kontrollpunkt Kalle i Berlin hade varit tvungen att fylla i med skrivmaskin (se inlägg 2.104).

Adderingsmaskinremsa som växlingskvittot för min resecheck, Alsterhuset, Hamburg (1970)

Adderingsmaskinremsa som växlingskvittot för min resecheck, Alsterhuset, Hamburg (1970)

Det mesta av pengarna som jag fick för resechecken behöll förstås varuhuset för våra inköp, men jag hade i alla fall 58 kronor mera i fickan när vi lämnade Alsterhuset än när vi kom dit.

Annonser
Published in: on 2014/03/13 at 05:35  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: