Inlägg 2.129: 25 maj 1970

Östfrisienutforskningsarbetet

Som du säkert kan se på vykortet därifrån, så var järnvägsstationen i Sande inte vilken liten landsortsstation som helst. Den var inhyst i en del av nedre våningen av ett enormt stort hotell, som hette Järnvägshotellet (tys. Bundesbahn Hotel). När vi var därinne för att köpa vårt vykort, så passade vi också på att få oss något att äta – kaffe och bulle på Weserfärjan räckte inte till. Så här mitt på eftermiddagen kunde de bara erbjuda oss något kallskuret. Kanske en ostsmörgås?

Oj, vad god den var! Jätteostskivorna lagda kors och tvärs täckte helt brödskivan inunder, och det hela serverades elegant på en träskiva i stället för på simpelt porslin. Här sitter Ed och äter sin smörgås med ögonen – vänta bara tills han smakar på den härliga osten!

Ed betraktar sin ostsmörgås, Järnvägshotellet, Sande (1970)

Ed betraktar sin ostsmörgås, Järnvägshotellet, Sande (1970)

Den bästa bilden av Järnvägshotellet – med järnvägsstationen inuti – fick vi faktiskt runt deras sockerbitar, som vi snappade upp som minne, trots att vi inte drack kaffe till våra smörgåsar.

Vårt socketbitspaket, Järnvägshotellet, Sande (1970)

Vårt socketbitspaket, Järnvägshotellet, Sande (1970)

Det duggregnade när vi kom tillbaka till bilen och fortsatte vår resa. Vi kom strax till Vilhelmshamn men ville inte stanna där i regnet, så vi tog oss vidare norrut, rätt upp till själva Nordsjökusten. Där låg det en hel rad av små fiskebyar, var och en med sin egen ö utanför. Dessa så kallade östfrisiska öarna var alla delar av ett naturligt sandrev av samma typ som Eldön utanför Långön intill Nya York. Dessa öar var alla tillgängliga med färja, men bara under högvattentimmarna – vid lågvatten skulle färjorna köra fast i bottensanden.

Den fiskeby som vi helt slumpvis hamnade i hette något så förfärligt som Neuharlingersiel. Det namnet såg för mig mera skrämmande ut än Örnsköldsvik, men jag lärde mig det redan innan vi fortsatte därifrån.

Byn låg inte lägre än havsytan, men den hade ändå ordentliga vallar för att inte bli översköljd av bränningar under höststormarna. På det här mästerliga flygfotot ser du faktiskt också färjan ut till ön Spiekeroog.

Neuharlingersiel med färjan till ön Spiekeroog (1970)

Neuharlingersiel med färjan till ön Spiekeroog (1970)

Det mulna vädret till trots var fiskehamnen i Neuharlingersiel allt vad ordet ‘pittoresk’ omfattar, men efter att ha strosat omkring där en stund och fotograferat så beslöt vi oss för att fortsätta vidare. Vi hade för mycket energi kvar.

Hamnen i Neuharlingersiel (1970)

Hamnen i Neuharlingersiel (1970)

Hamnen i Neuharlingersiel (1970)

Hamnen i Neuharlingersiel (1970)

Vi kom till staden Emden en halvtimme senare, och i stället för att vara kloka och söka nattlogi där så frågade vi om det fanns en färja över deras å Emse – detta bara för att Holland låg där tvärsöver.

Johoda, det fanns en färja som skulle kunna ta er bil, sade de efter att ha kastat en blick på vårt röda monster, om vi bara fortsatte en sex kilometer eller så på den här vägen till Petkum, så fanns det en färja där.

Annonser
Published in: on 2014/03/14 at 07:40  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: