Inlägg 2.160: 1 jun 1970

Biplansdekorationshemlighållandet

Vad som annars stod på tapeten för oss på kontoret var att vi återigen skulle flytta. Utan att jag hade varit klart medveten om det, så hade IBM bara hyrt våra lokaler på Nyayorkplatsen 4 på ett år, för man hade redan då skrivit långtidskontrakt för IBM-kontoret i en annan byggnad, som inte hade blivit färdig i tid. Det året hade nu gått till ända, den nya byggnaden var färdig för inflyttning, och nu skulle det strax ske.

Flyttningen skulle göras över veckoslutet i mitten på juni, alltså om två veckor. Eftersom vi alla just hade gått igenom en flyttning skulle det den här gången inte bli så oändligt mycket antika dokument att gå igenom och slänga bort. Och liksomn förra gången skulle flyttningen bara komma att gälla ett par kvarter bort – det nya kontoret skulle ligga vid Vattengatan precis som vår tillfälliga boning vid Nyayorkplatsen.

Vi skulle flytta till den 21:a våningen i Vattengatan 77, och där skulle vi förstås få helt ny inredning, heltäckande matta och annat sådant som är trevligt när man är där. Men, som du väl vet, vårt försäljningsjobb var ju sådant att vi nästan aldrig skulle vara på vårt kontor – vi hade en stående order på att vistas hos våra kunder nästan jämt. Fast vem vet – för 175 kronor i timmen skulle vi kanske bli för dyra för kunderna, och då kunde den fina inredningen på IBM-kontoret komma väl till pass.

Vattengatan 77 hade ett flygplan på taket. Detta var något som inte bekantgjordes för oss, och ingen hade ändå tillträde upp till taket. Jag själv fick inte veta något om detta flygplan förrän decennier senare, då internet kom till, och då bara av en ren slump. Byggnaden var bara 26 våningar hög, och det var relativt lågt för Nya Yorks finansdistrikt på södra Manhattan. Husägarens hjärta gick ut till alla dem i de angänsande skyskraporna, som skulle komma att titta ut genom sina fönster och bara se trista luftkonditioneringsinstallationer därnere på taket till Vattengatan 77. Därför piggade han upp sitt tak just för dem med en modell i naturlig storlek av ett biplan från första världskriget. Det placerade han på en grön startbana – kantad med lampljus nattetid. Och eftersom startbanor måste vara numrerade för att kunna identifieras från luften så kom det förstås att stå ’77’ på startbanan på taket till vårt tillblivande kontor.

Biplan och startbana på taket till Vattengatan 77, New York (internet)

Biplan och startbana på taket till Vattengatan 77, New York (internet)

På internet har jag också hittat en närbild av planet, och på den ser det ganska så illa medfaret ut. Men eftersom taket inte tillät besök, så kunde biplanet bara ses på ett väl tilltaget avstånd, och då höll det sannerligen måttet. Det stod däruppe långt innan vi flyttade in, och vi visste ingenting om det.

Närbild av biplanet på taket till Vattengatan 77, New York (internet)

Närbild av biplanet på taket till Vattengatan 77, New York (internet)

Annonser
Published in: on 2014/04/29 at 08:23  Kommentera  

Inlägg 2.159: 1 jun 1970

Diamantutnämningsreflexionerna

När jag steg in på mitt kontor efter två veckors frånvaro kändes det, såsom det alltid gjorde, precis som om jag bara hade haft en två dagars ledighet över veckoslutet. Allt var som det hade varit när jag smet iväg i mitten av maj. Bara postlådan hade litet mera att bjuda på. Kommissionschecken löd på 1.603 kronor, vilket ju inte var en riktig kommission utan bara ifyllnad så att jag skulle få min fulla lön i stället för kommissionsbetalningen, som hade gått på sned på sistone. Men nu visste jag inte heller om det var det som var orsaken, eller om det var mitt nya jobb – utan någon försäljningskommission – som redan spelade in för att ge mig min fasta lön. Men jag forskade inte i saken.

Något alldeles nytt hade emellertid kommit in i min sorts arbete. Vi systemingenjörer hade ju arbetat hos kunderna som en nödvändig gåva från IBM, så att de skulle få sina nya datamaskiner installerade snabbt och smidigt – och därmed känna att de ville fortsätta att köpa från IBM i framtiden. Men nu hade lagens konkurrensbestämmelser ändrats till att fordra jämförbara priser på liknande varor. Kunden skulle nu lättare kunna jämföra olika offerter, och därför kunde en tillverkares priser inte inkludera gratis installationshjälp, medan en annans inte gjorde det.

Därför hade IBM tvingats till att sänka sina priser på datamaskinerna och att samtidigt ta betalt för varje timmes installationshjälp. Nu skulle kunderna få betala 175 kronor i timmen för vad jag gjorde för dem när jag var där, och detta skulle börja tillämpas redan från nästa måndag, den 8 juni.

175 kronor i timmen! Med en 37½ timmes arbetsvecka och fyra veckors avdrag för helger och semestrar hade ett år 1.800 timmar, och med 175 kronor i timmen skulle det betyda 315.000 kronor om året. Det var naturligtvis inte pengar som skulle gå till mig – de skulle gå till IBM. Men skillnaden mellan vad jag fick betalt i form av lön – kanske 115.000 kronor om året – och vad kunderna fick betala för mina tjänster skulle bli enorm. Kunderna hade nu att välja mellan att betala 315.000 kronor för mig och 115.000 kronor för en frilansare – för att få samma 48 veckors installationshjälp.

Jämförelsen var naturligtvis inte fullt så enkel som jag just gjorde den, men jag kände mig som en bit glas som nu plötsligt hade blivit benämnd ‘diamant’ och nu skulle konkurrera med andra lika vackra glasbitar. Inte bara tyckte jag att det lilla jag gjorde var värt 175 kronor i timmen – jag var också bekymrad för hur det skulle gå för mitt jobb. Skulle kunderna betrakta mig som en diamant värd det priset eller hellre ta till en vanlig glasbit?

Diamanter och glas (internet)

Diamanter och glas (internet)

Published in: on 2014/04/28 at 22:55  Kommentera  

Inlägg 2.158: 1 jun 1970

Storpolitiksbalansgångssvårigheterna

Jag fick också höra hur mycket bråk det hade varit med den svarte amerikanske ambassadören till Sverige, Jerome Holland. President Nixon hade utnämnt honom i den uppenbara avsikten att få slut på den skymfliga behandling som hans tidigare representant i Stockholm hade utsatts för, men att han var svart hade inte gjort någonting bättre. Det var inte Amerikas ambassadör som utgjorde måltavlan, utan den var Amerikas krig i Vietnam, och detta fortsatte som förut.

Jag har här för en tid sedan berättat en hel del om det nedsättande bemötande som ambassadör Holland utsattes för när han anlände till Sverige i januari 1970 (se inlägg 1.989). Nu var det maj månad, och det hade bara fortsatt. Nu hade hans tålamod tagit slut, och han hade nyligen skrivit ett mycket skarpt brev till statsminister Olof Palme om saken. Detta skrämde Palme, som hade planer på att i juni resa till Amerika för att promoveras till någonting, och en amerikansk hamnarbetare hade i det sammanhanget hotat med att hans folk skulle ta emot honom på samma sätt som svenskarna hade tagit emot Jerome Holland.

Just när mamma skrev brevet intervjuades en svensk vänsterledare i TV – denne sade då att de skulle fortsätta att förfölja den amerikanske ambassadören. Han sade också att Palme inte kunde anmärka på dem, eftersom det var Palme själv som hade satt igång hetspropagandan mot Amerika. Visserligen gjorde han det innan han blev statsminister, men det var ändå hans görande. Därmed avslutades intervjun.

Mamma skrev att alla borgerliga hoppades att Palme skulle få både ägg och tillmälen på sig när han kom till Amerika.

Både radio och TV i Sverige hade på order uppifrån gjort en helomvändning i sin smutskastning av Amerika. Nu den 26 maj skulle det bli en helafton i TV med bara lovord för Amerika – alltmedan Palme kallade demonstranterna ‘lymlar’, och dessa svarade med att samma ‘lymlar’ dög bra år 1968 då de demonstrerade mot Amerika vid Palmes sida tillsammans med den Nordvietnamesiske ministern (se inlägg 1.313).

Och så hade förlovningen brutits mellan Sven-Olof och Anita, som hyrde den lilla våningen däruppe i mina föräldrars hus, och de tyckte så synd om honom. De försökte ta hand om honom litet grann.

Hon skrev: ”Kanske som surrogat för dig. Men han är ett lika dåligt surrogat för en son för oss, som Ed är för en fru för dig. Men man får hålla tillgodo med dåliga surrogat ibland.” – Hmmm.

Published in: on 2014/04/27 at 09:12  Kommentera  

Inlägg 2.157: 30 maj – 1 jun 1970

Manschettknappsvidarebefordransaffektionsintensifieringen

Ed åkte upp till sina föräldrar i Bronx på lördagsmorgonen, och jag gick till posten för att hämta hem två veckors försändelser. Och så fann jag att posten var stängd! Klockan 10.00 på en lördagsmorgon! Och ingenting om varför den var stängd. Mystiskt!

På något sätt fick jag sedan veta att det var Gravsmyckningsdagen. Vi hade inte haft en tanke på den, precis som när annandag pingst drabbade oss helt oförberedda i Europa. Nåja, posten kunde vänta ett par dagar till – med lördagen som helgdag fick vi ändå samma två lediga dagar att vila upp på innan arbetslivet tog vid för oss bägge.

Men tidigt på måndagsmorgonen, innan jag gick till jobbet, så hämtade jag posten redan klockan 08.00. Bland allt krafset hittade jag ett brev från mamma, och hon hade mycket att berätta och kommentera.

Under pingsthelgen hade de varit i Stockholm och gjort tjocka släkten. De körde bland annat ut till Lidingö, där det var barndop för en son till faster Lilys dotterdotter Anne-Regine Forsberg och hennes man Lars. Med sig från Örebro hade de haft med sig en present till den nydöpte Jonas. Mamma hoppades nu i brevet att jag inte skulle bli ledsen att få höra att de gav honom de manschettknappar, som jag en gång i tiden hade fått av faster Lily och hennes man Klaes som den dummaste dopgåva som man kan tänka sig. Själv hade jag aldrig sett dem och visste inte ens att de existerade, så jag blev inte ledsen alls.

Vid överlämnandet hade mamma sagt som det var, nämligen att dessa manschettknappar hade bara legat i en låda i alla dessa år och borde ha ett större affektionsvärde för Jonas. Det bästa med allt detta, skrev mamma, var att nu kunde de allesammans inte tycka annat än att knapparna var ‘förtjusande’.

Mamma berättade också att pappa inte hade någon konstruktion på gång på sitt kontor. Han hade lyckats få ett rent ritningsuppdrag för en firma i Örebro, vilket gav dem arbete under två månaders tid. Men det blev inga pengar över på det för pappa, för de två unga ritarpojkarna skulle avlönas och huset skulle amorteras, och det var inte så lätt när inkomsterna var 0 kronor. Pappa höll på allt han kunde med att ackvirera beställningar på ordentliga konstruktionsarbeten. Men Sveriga var i en lågkonjunktur, och ingen behövde någonting. Han var hemskt nere, för detta gick helt emot hans tänkande – om man kan något och är duktig på det, så kommer behovet av hans tjänster flygande. Nu gjorde de det inte alls.

Published in: on 2014/04/27 at 08:43  Kommentera  

Inlägg 2.156: 29 maj 1970

Förtullningsprocedurshemkomstfördröjandet

Matsedeln hade nämnt en sötsak bland eftermiddagsförfriskningens frestelser, och den bestod av fyra – ja, 4 – olika chokladkakor från Schweiz. Att detta holländska plan bjöd på schweizisk choklad var förvånande, eftersom holländarna var minst lika stolta över sin egen choklad som schweizarna över sin. Min gissning är att tillverkaren Tobler helt enkelt hade gett – eller sålt för en spottstyver – massor av choklad som reklam för sitt märke. Här har du hela uppsättningen, dock tyvärr utan någon choklad. Eftersom det inte framgår av bilden, så vill jag nämna att varje chokladkaka var två eller tre centimeter lång, så det var inget dietbrott att äta upp hela samlingen.

Schweizizkt snask på holländskt plan (1970)

Schweiziskt snask på holländskt plan (1970)

Klockan 16.00 landade vi på Kennedyflygplatsen. Det tog litet extra tid vid tullkontrollen, för folk hade köpt med sig oändligt mycket varor från Europa – allting var ju så mycket billigare där och ofta av god kvalitet. Och man fick bara ha med sig tullfritt nyinköp värda sammanlagt 500 kronor. Resten skulle man betala tull för, och procenten i tull var olika hög för olika sorters varor – böcker ingen tull, kläder låg tull, radioapparet hög tull. Då måste folk på fläcken bestämma sig för vilka saker som skulle höra till de tullfria 500 kronorna – naturligtvis de som hade den högsta tullprocenten – och sådant tog ju en enorm massa tid.

Våra egna nyinköp – i stort sett bara kläder och sandaler och resväska – och de hade inte på långt när kostat oss 1.000 kronor tillsammans, så vi tullades kvickt, men innan det var vår tur fick vi köa bakom många köpgalna familjer. Våra klockor och kameror tittade de inte ens på.

Sedan var det bussen till Union Turnpike och tunnelbanan till 351:an. Så varmt det var i Nya York! Vi hade inte haft det lika varmt ett enda ögonblick under våra två veckor i Europa. Det var i synnerhet den andra veckan där som hade varit kylig, till och med kall på kvällarna, men vädret är ju någonting som man inte kan bestämma i förväg. Så nog var det skönt att komma hem till ett varmare klimat!

Hem till 351:an kom vi inte förrän efter klockan 18.00 och alltså för sent för att hinna hämta vår kvarhållna post – men det gick ju lika bra att göra på lördagsmorgonen. I stället för att nu sitta hemma och läsa brev gick vi ut och återbekantade oss med staden. Och vi åt en ordentlig middag efter den goda men ynkligt lilla maten på flygplanet.

Och på kvällen snappade vi upp lördagens Nya Yorks Tidenden för att få se vad som hade hänt i världen i vår frånvaro – vi hade ju inte sett en tidning på två veckor.

Published in: on 2014/04/26 at 05:46  Kommentera  

Inlägg 2.155: 29 maj 1970

Enformighetsfördrivningssysselsättningarna

Och sedan satt vi i någon timme och slötittade på vad som hände därute på betongplattan. Och klockan 12.30 blev det dags för oss att gå ombord.

Underhållningen i vår vänthall, Schiphol, Amsterdam (1970)

Underhållningen i vår vänthall, Schiphol, Amsterdam (1970)

Flygvärdinnan tog hand om våra konstverk och placerade dem i säkerhet bakom några stolar någonstans i planet. Jag hade grunnat litet över hur det skulle gå till, och så visade det sig inte vara något problem alls.

Stolsfickan svämmade över med välkomstönskningar på alla tänkbara språk. Dock icke svenska, men med mitt svenska pass och svenska påbrå och med tanke på att mitt första skrik hade åstadkommits i Västerås var jag förstås på alla lämpliga sätt förolämpad. Kanske jag borde bli amerikan i stället?

På alla språk utom svenska välkomnades vi på planet (1970)

På alla språk utom svenska välkomnades vi på planet (1970)

I stolsfickan fanns det också en detaljerad matsedel för både den snart stundande lunchen och den senare lilla eftermiddagsförfriskningen. Vi skulle få sauterad ärkehertigskyckling med ärter och ris, och med ost och frukt som avslutning. Det lät gott.

Vår matsedel för lunch och mellanmål på planet (1970)

Vår matsedel för lunch och mellanmål på planet (1970)

Planet gav sig iväg precis klockan 13.00 och flög över England och Skottland. Medan vi åt lunch fortsatte det norrut och snuddade vid Island – vilket vi inte ens lade märke till. Kaptenen talade om för oss att han hade valt en mycket nordligare rutt än vanligt för att få mindre motvind, och det gjorde att vi kom att vistas i en hel timme över Grönland.

Östra delen av planets rutt (1970)

Östra delen av planets rutt (1970)

Genom fönstret verkade Grönland vara vitt av snö och is överallt, men enligt de bilder som jag tog genom samma fönster, så var Grönland inte alls helt vitt. Som vi själva såg det var det oändligt vackert så här ovanifrån, men vi gladde oss över att sitta varmt och bekvämt häruppe och bara titta ner på det kylslagna landskapet.

Grönland vid kusten, Från planet (1970)

Grönland vid kusten, Från planet (1970)

Grönland inne i landet - med planets vinge i övre hörnet (1970)

Grönland inne i landet – med planets vinge i övre hörnet (1970)

Jag kom att tänka på att pappas SAS-plan från Köpenhamn till Nya York år 1964 fick mellanlanda i Gander på Nyfunnetland för att avvakta stormvädret runt Nya York (se inlägg 243-244). Det var ju en helt annan flygväg, oändligt långt söder om Grönland. Det kan ju hända att de den gången valde att flyga den vägen just för att ha möjligheten att gå ner i Gander för att undvika stormen. För min egen del hade mina få flygningar i västlig riktning alltid kommit att passera Grönland just omkring sydspetsen.

Eftersom vi hade flugit så långt norrut över Grönland fick planet gå nästan rakt söderut över Labrador. Det medförde att solen nu började titta in genom våra fönster – just det som vi hade försökt undvika genom att sätta oss på höger sida i planet. För att inte bländas fick vi nu dra ner jalusin. Nåja, Labrador var inte lika fascinerade som Grönland, så det var ingen egentlig förlust.

Västra delen av planets rutt (1970)

Västra delen av planets rutt (1970)

Published in: on 2014/04/24 at 21:18  Kommentera  

Inlägg 2.154: 29 maj 1970

Avflygningsrutinsysselsättningsröran

Vi irrade antagligen omkring där i tjugo minuter innan vi gav upp. Vi stannade vid en kontorsdörr med – jo, minsann – en liten Hertzskylt på väggen. Vi knackade på och ut kom en rar liten Hertzflicka i gult, och hon var helt förstående: ”Alla kör fel här”, sade hon och pekade ut precis hur vi skulle köra för att komma till Hertz gula bensinpump.

Där fick vi köpa så mycket bensin som kunde pressas in i tanken. Sedan fick vi parkera bilen, läsa av vägmätaren, ta med oss vårt gepäck – inte bara väskor utan också två stora målningar från Scheveningen – och gå in till Hertzdisken. Bilen hade kört 9.324 kilometer, jämfört med 6.888 när vi fick den, och vi hade alltså kört 2.436 kilometer under våra två veckor. Ur kostnadssynpunkt spelade körsträckan ingen roll för oss, för vi hade rätt att köra hur mycket vi ville under den utmätta tiden. Bilhyran på 197 kronor betalades av firman ’26 kronor per dag’, och den hade fått betalt av KLM, och KLM hade fått betalt av oss för flyg och bil och en hotellnatt.

Vår kopia av sluträkningen för bilhyran, Schiphol, Amsterdam (1970)

Vår kopia av sluträkningen för bilhyran, Schiphol, Amsterdam (1970)

Men den 12-procentiga holländska omsättningsskatten fick vi nu själva betala, och den gick på 24 kronor. Tillsammans med 6 kronor för tankningen blev det alltså 30 kronor, en struntsumma med tanke på hur mycket roligt vi hade haft med vår lilla Volkswagenbubbla.

Att checka in oss hos KLM var enkelt nog. Det viktigaste först, och det var att betala passageraravgiften på 9,17 kronor var – på slang kallad ‘flygplatsskatt’ .

Våa kvitton på flygplatsskatten, Schiphol, Amsterdam (1970)

Våa kvitton på flygplatsskatten, Schiphol, Amsterdam (1970)

Och så fick väskorna sin papperremsa och försvann.

En av våra bagaremsor, Schiphol, Amsterdam (1970)

En av våra bagaremsor, Schiphol, Amsterdam (1970)

Vi valde att sitta på höger sida i planet, mot norr utan sol i ögonen, och vi hamnade i stolsrad 26. Det var bakom vingen, så att vi kunde titta ner om det skulle bli något att titta ner på. Ombordstigningskortet var ovanligt stort, för på det fanns det också en kartskiss – liknande den från Hertz – så att man kunde hitta till det plan som man skulle stiga ombord på.

Våra ombordstigningskort, Schiphol, Amsterdam (1970)

Våra ombordstigningskort, Schiphol, Amsterdam (1970)

Efter passkontrollen hade vi gott om tid att koppla av inför flygningen. I den skattefria butiken köpte vi en liter akvavit för 15 kronor och en liter rom för 7,90 kronor.

En liter akvavit och en liter rom, Schiphol, Amsterdam (1970)

En liter akvavit och en liter rom, Schiphol, Amsterdam (1970)

Och så fick jag se i en monter att de sålde galoschportmonnäer, och det tillfället lät jag inte passera. Ed och jag köpte var sin, och troligen begrep jag då i butiken varför min kostade dubbelt så mycket som hans, min 39 kronor och hans 20 kronor. Ingendera var billig, men nu gällde det något som knappast fanns att köpa någonstans, och då överser man med sådana detaljer. Dessutom passade jag på att köpa mig en näsduk, stor som en linneservett, för 2,82 kronor – min förkylning hade nu övergått till en oavbrutet rinnande näsa, vilket gjorde livet ack så komplicerat.

Två portmonnäer och en näsduk, Schiphol, Amsterdam (1970)

Två portmonnäer och en näsduk, Schiphol, Amsterdam (1970)

Published in: on 2014/04/22 at 06:51  Kommentera  

Inlägg 2.153: 29 maj 1970

Bensinpumpsuppsökningskartskissotillräckligheten

Ed och jag hade efter bara tre dagar i Amsterdam blivit så hemtama att det kändes riktigt svårt att bryta upp och ge oss av därifrån. Jag tänkte på hur litet av detta vi kände när vi reste hem från, säg, S:ta Korset efter en dryg vecka där. Skillnaden berodde nog mest på att här i Amsterdam var det så oändligt mycket mera som pockade på att bli uppmärksammat. Vi hade bara gjort en bråkdel av allt som var värt vårt nyfikna intresse.

Men när klockan blev 10.00 på fredagen var vi i alla fall färdiga att resa hem och återupptäcka Nya York. Vi hade ätit hotellets stadiga frukost, så att vi skulle klara oss till flygplanets sena lunch vid 15-tiden, betalat vår hotellräkning – som jag tyvärr inte har kvar och därför inte kan visa upp eller ens redogöra för rumspriset – ramlat nerför trapporna med allt vårt pick och pack och placerat det i bilen, som troget väntade på oss vid kanalkanten..

Bilen var naturligtvis glad över att inte längre behöva stå där ensam och övergiven. Här stuvar Ed i sin nyköpta pullovertröja in bagaget i bilen för den lilla körningen till Schiphols flygplats. Nåja, ensam hade vår bil inte varit – den hade stått där i tre dygn med samma bilkollegor omkring sig hela tiden. Andra bilande turister hade helt uppenbart haft samma tanke som vi, nämligen att om man använde sin bil så skulle man troligen inte hitta någon parkeringsplats för den efteråt. Jämför gärna denna bild med den bild som jag tog vid vår ankomst på tisdagen – varenda bil stod kvar på samma plats runt om vår röda VW (se inlägg 2.137). Det ser faktiskt ut som om också mopeden under trädet stod kvar på samma ställe.

Ed packar bilen för avfärden till flygplatsen, Amsterdam (1970)

Ed packar bilen för avfärden till flygplatsen, Amsterdam (1970)

Det var lätt att hitta till flygplatsen, för alla skyltar pekade dit. Och när vi hade svängt in på flygplatsinfarten såg vi strax den 26-kronor-per-dag-skylt (eng. $5 a day sign), som stod klart utmärkt på den kartskiss, som vi hade fått från Hertz vid vår ankomst två veckor tidigare.

Hertz enkla kartskiss för att hitta deras bensinpump, Schiphol, Amsterdam (1970)

Hertz enkla kartskiss för att hitta deras bensinpump, Schiphol, Amsterdam (1970)

Kartskissen visade sig vara klarare och tydligare än den verklighet som den avbildade. Enligt skissen skulle vi göra en högersväng vid skylten och snart därefter ännu en sväng till höger. En bit längre fram skulle vi svänga till vänster och sedan köra en bra bit innan vi skulle ta av till vänster i ett gathörn eller liknande. Därefter skulle vi köra rakt fram en avsevärd sträcka innan vi tog av till höger och sedan köra en bra bit framåt, tills vi hamnade vid Hertz bensinpum för påfyllning.

Det fanns ju inga som helst väglängder angivna på skissen. Var de inritade svängarna och avtagsvägarna befann sig berodde helt på hur långt man skulle köra innan man svängde. För varenda inritad sväng hade vi minst tre möjliga svängar att välja mellan, och ingenstans stod det en enda skylt om någonting.

Published in: on 2014/04/22 at 06:28  Kommentera  

Inlägg 2.152: 28 maj 1970

Måltidsuppskörtningsexperimentutfallet

Vi vilade ordentligt i flera timmar, och utan att jag märkte det – jag måste ha somnat till – så smet Ed ut och frågade portieren vad det fanns för rijstafelrestauranger i närheten. Och det fanns en sådan bara fem minuters väg från hotellet!

Den hette Java (hol. Djawa), och Ed hade med sig en reklamlapp därifrån. Kände jag mig pigg nog att gå ut och äta? – Naturligtvis! Jag hade bara varit tvungen att ligga och vila och låta förkylningen lugna ner sig. Nu var jag pigg och nyter – och ännu nykter.

Reklamlapp för restaurang Java, Amsterdam, 1970 (reklam)

Reklamlapp för restaurang Java, Amsterdam, 1970 (reklam)

Det visade sig att restaurangen var finare inredd än alla de orientaliska restauranger som jag hade ätit på i Amsterdam, både på den här resan och tidigare. Den låg i bottenvåningen av ett modernt högt hus, och genom att dess skyltar prydde husväggen långt upp verkade den från gatan att förfoga över minst tre våningar. Nåja, uppklädda som vi var i slips och kavaj, så fick oss litet elegans inte alls att bäva

Vårt matsedelsomslag, Restaurang Java, Amsterdam (1970)

Vårt matsedelsomslag, Restaurang Java, Amsterdam (1970)

De kanske hade festvåningar ovanpå, men vi kunde bara överblicka bottenvåningen, och den räckte minsann till. Vi fick inte med oss någon bild av interiören, så nu måste jag tillgripa internet. Inte särskilt lyckat men det får väl duga.

Vykort med restaurang Java, Amsterdam (internet)

Vykort med restaurang Java, Amsterdam (internet)

De hade ingen rijstafel! Det var torsdag i dag, och de serverade rijstafel bara på veckosluten. Så vi fick nöja oss med vad de kallade ‘kungliga nudlar’ (indones. bami roy) och fruktsallad. Inte särskilt lyckat men det fick väl duga – eller sade jag just det?

Allting fungerade fint, maten var god och intressant, servicen var perfekt och vi njöt av vår avskedsmiddag i Amsterdam. Tills notan kom och de hade ‘räknat fel’, höjt slutsumman med 10 gulden genom ett ‘misstag’, när de trodde att vi var glada och påstrukna och utländska nog att inte märka det. Räkningen skulle ha gått på 61 kronor, och nu försökte de få 75 kronor i stället.

Vår nota efter justeringen, Restaurang Java, Amsterdam (1970)

Vår nota efter justeringen, Restaurang Java, Amsterdam (1970)

Sådant ger mig en distinkt känsla av obehag. Jag sade ingenting till kyparen utan bad lugnt att få tala med hovmästaren. Till honom sade jag, att jag var ovillig att betala vad de begärde, om han inte lät mig veta vad vi hade fått för de 10 gulden som inte var detaljspecificerade på notan. Det blev förstås en massa omräkningar och ursäkter och mea culpa. Det var synd att detta blev avslutningen på en trevlig kväll. Inte särskilt lyckat men det fick väl duga.

Published in: on 2014/04/22 at 00:02  Kommentera  

Inlägg 2.151: 28 maj 1970

Specialmuseiutställningsiråkandet

Ed kunde först inte minnas vad det var med dessa fem herrar som fick honom att ta en bild av dem. Men så kom han ihåg vad det var. Det var inte alls de fem herrarna – det var cigarrettautomaten på väggen bakom dem. Genom sin höga upphängning förhindrade den barn och unga människor att köpa sådana varor som inte bara var olämpliga utan troligen också olagliga för dem. Myntinkastet satt längst uppe vid övre kanten av automaten, och man räknade nog med att ungarna inte skulle komma rantande med en stege för att nå dit upp för att kunna köpa sina illa vulna giftpinnar.

Högt hängande cigarrettautomat, Amsterdam (1970)

Högt hängande cigarrettautomat, Amsterdam (1970)

Gamla stan i Amsterdam hade hamnen i norra änden och där fick vi se fiskförsäljning direkt från en segelbåt. Det var uppenbart inte samma sorts fartyg som de kommersiella fiskebåtarna i Osla hamn, från vilka Ed och jag hade köpt kokta räkor en gång när det begav sig (se inlägg 1.032) – men vi frågade ändå. Nehej, ja, det trodde vi inte heller, men om man inte frågar så får man heller inte veta någonting.

Båt som inte sålde kokta räkor, Amsterdam (1970)

Båt som inte sålde kokta räkor, Amsterdam (1970)

Vi hade nu kommit nära intill Centralstationen och också nära slutet på Eds filmrulle – han var helt tydligt dagens fotoaktivist – så vi toppade av vår lilla rundvandring med en lugn promenad hem mot hotellet. På vägen passerade vi en ålförsäljerska vid sitt stånd, en för Ed exotisk vara värd att titta närmare på.

Ed studerar ålförsäljning från ett torgstånd, Amsterdam (1970)

Ed studerar ålförsäljning från ett torgstånd, Amsterdam (1970)

Vi valde att gå hemåt bland de fina butikerna på den lilla Kalvgatan (hol. Kalverstraat), för att undvika larmet på de stora gatorna. Och där, strax intill Eds pulloverbutik, låg det något som inte var någon butik men hade en elegant och ovanlig entré. Det stod inte vad det var för något, och vi blev nyfikna. Dörren stod vidöppen och jag steg in medan Ed fotograferade mig.

På väg in i Historiska Museet, Amsterdam (1970)

På väg in i Historiska Museet, Amsterdam (1970)

Det visade sig vara en utställning av Amsterdams Historiska Museum. Museet hade köpt huset och höll på med att reparera och ändra om det och skulle så småningom flytta dit någon annanstansifrån. Men en del av byggnaden var färdig, och den kunde de nu använda för små specialutställningar. Som just nu. Utan att slå på trumman. Bara för medlemmar – och ströfolk som råkade vandra in. Sådana som vi. Utan avgift förstås, för det gjordes bara på prov för att ‘smörja maskineriet’, som de sade.

Jag minns inte vad de visade oss på museets utställning. Men för att vara gratis var det säkert väl värt priset. Och sedan fortsatte vi hemåt. Vi var rätt trötta vid det här laget, särskilt jag med min snuva. Jag trodde inte att jag skulle klara klättringen uppför de branta trapporna till vårt rum, men det gick – som det för det mesta gör.

Published in: on 2014/04/21 at 07:10  Kommentera  

Inlägg 2.150: 28 maj 1970

Gammelamsterdamsintrycksinsamlandet

Vad skulle vi nu uträtta i Amsterdam, som vi redan hade avverkat så in i minsta detalj? Någonting inom mig motsatte sig tydligen allt som kunde lukta ansträngning.

”Ingenting särskilt”, tyckte Ed. Han fann Amsterdam så vackert och trivsamt och gammaldags att han bara ville gå omkring och titta så där i allmänhet. Och fotografera litet här och där.

”Tänk om vi skulle gå till den äldsta delen av Amsterdam, den just öster om Damrakgatan?” kom jag med. ”Där får du nog de bästa motiven.” – Hur jag visste att det var öster om Damrakgatan som den äldsta delen av staden låg, ja, det vet jag då rakt inte. Och inte heller hur jag visste att det över huvud taget fanns en del av staden som var äldre än alla de andra.

Men vi tog spårvagnen mot Centralstationen och steg av litet tidigare. Jag hade gissat rätt – det här var verkligen en trevlig stadsdel. Vi knäppte bilder litet hur som helst, och många av dem blev mycket bra.

Ed fångade den här blomsterförsäljaren i ett gathörn. ‘Säg det med blommor!’, ropade hans blomstercykel. Jo, flaket med blommorna satt framtill på hans trehjuliga cykel.

Säg det med blommor, Amsterdam (1970)

Säg det med blommor, Amsterdam (1970)

Här måste Ed ha tyckt att jag hörde till de lokala inslagen här på bakgatorna.

Irrar omkring på en bakgata, Amsterdam (1970)

Irrar omkring på en bakgata, Amsterdam (1970)

Den här bilden är mästerlig. Ed bara knäppte den i en portgång, som kanske tjänade som en gata. Jag var nyfiken och gick igenom båda portarna för att se vart de ledde. Men Ed fotograferade dem.

Gata som verkar vara portgångar, Amsterdam (1970)

Gata som verkar vara portgångar, Amsterdam (1970)

Jag blev först med den här bilden av ett hus som lutade. Jo, den övre delen av huset lutade, och det ordentligt.

Detta hus lutade, Amsterdam (1970)

Detta hus lutade, Amsterdam (1970)

Ed tyckte att det lutande huset såg så kul ut att han själv också måste ta en bild av det. Min Nikonkamera tog en skarpare bild än Eds lilla stereokamera – men det är på Eds bild som man utan minsta tvekan ser att huset lutade alldeles förfärligt.

Samma hus, och här syns det att det lutade, Amsterdam (1970)

Samma hus, och här syns det att det lutade, Amsterdam (1970)

Mera fint från Eds kamera. Den här försäkringsagenten gjorde det helt klart vilka försäkringsformer han erbjöd de förbipasserande, men på det minst möjliga påträngande sättet.

Tydlig men inte påträngande reklam för en försäkringsagentur, Amsterdam (1970)

Tydlig men inte påträngande reklam för en försäkringsagentur, Amsterdam (1970)

Ed var verkligen i tagen som fotograf i dag. Här fick han en bild av ett ölschapp, som bjöd på ‘gammalt och ungt gin’ som specialitet. Och den unga kvinnan satt med sina bara ben i fönstret ovanpå och läste helt obekymrad sin bok. Bravo, Ed!

Ölschapp med barbent dam ovanpå, Amsterdam (1970)

Ölschapp med barbent dam ovanpå, Amsterdam (1970)

Tre bilder av olika former av öldistribution snappade vi upp vid skilda tillfällen under loppet av dagen. De två första stod jag för.

Öldistribution med lastbil, Amsterdam (1970)

Öldistribution med lastbil, Amsterdam (1970)

Öldistribution med dragvagn, Amsterdam (1970)

Öldistribution med dragvagn, Amsterdam (1970)

Och den tredje bilden tog Ed, och det var den utan tvekan bästa av de tre.

Öldistribution med pråm, Amsterdam (1970)

Öldistribution med pråm, Amsterdam (1970)

Published in: on 2014/04/20 at 08:31  Kommentera  

Inlägg 2.149: 27 – 28 maj 1970

Halsåkommokrankigheten

Men för att uppleva föreställningen måste du höra musiken. Därför har jag här lagt in en en timme lång sekvens av alla de musikaliska numren – som du får höra men inte se, om du klickar här. Fast jag måste poängtera att det inte är uppsättningen här i Amsterdam som du lyssnar på – det är den ursprungliga Broadwayensemblen.

Visserligen är det tråkigt att bara ha ett så magert material att ta till för att visa upp vad vi fick uppleva vid den här föreställningen, men ändå tror jag att jag nu har gett dig mera materal om rockmusikalen Hår än om något annat scenuppträdande. Du har tidigare fått läsa en rätt detaljerad resumé av den och också videolänkar till några av de individuella sångerna, allt det i samband med urpremiären i Nya York som vi aldrig såg (se inlägg 1.217). Och tillsammans med vad jag just nu har ökat på med, så anser jag mitt ärende uträttat. Vi kan därför lämna Ed och mig applåderande artisterna därinne i tältet och i stället bege oss hem till hotellrummet med spårvagn nummer 24.

Jag behövde för övrigt komma hem och i säng, för nu kändes min förkylning ruffig med ont i halsen och en kittlande hosta som jag hade hållit i schack under hela föreställningen. Ed var, tack och lov, ordentligt på bättringsvägen. Ont krut, minsann!

På torsdagen ville jag inte gå upp ur sängen. Jag kände mig för eländig och sade till Ed att gå ut och roa sig på egen hand. Men det fungerade ju inte alls.

”Jag hängde med när jag hade det. Du visste inte ens om att jag var förkyld, innan vi kom till Groningen. Där ville jag bara gå och lägga mig, men när du inte kunde få tag i nån mat för mig, så steg jag upp igen och gick med dig till den där restaurangen. Och nästa dag var jag bättre, och nu är jag nästan bra.”

”Mhm”, sade jag och försökte komma på hur mitt elände var svårare än Eds. Det gick inte, jag var för sjuk för att tänka klart, och det enda jag visste var att det här var sista dagen i Europa och att jag kunde ligga sjuk hur länge som helst när jag väl hade kommit hem till Nya York.

Så på stapplande ben masade jag mig upp och blev duschad och ren och kände mig då litet bättre. Kanske Ed hade haft rätt i alla fall.

Till all lycka hade vi ingenting viktigt att rusa iväg till i dag, så vi tog oss gott om tid för frukosten. Den var verkligen riktigt god – var det samma frukost som vi slängde i oss i går? Och detta trots att jag i dag var så genomförkyld – eller var jag kanske inte fullt så sjuk som jag inbillade mig?

Published in: on 2014/04/20 at 05:43  Kommentera  

Inlägg 2.148: 27 maj 1970

Hårtältsinredningen

Men trots att tältet var runt med en hög mast mitt i, så såg det i skymningen mera fyrkantigt ut på något sätt. Jag skulle ha velat lägga in en bild av det rätt här – men det finns inte en enda bild av det att uppbringa.

Vi hade inga kameror med oss – det hade man inte när man gick på teater – och ingenting finns på internet. Men jag har hittat en planritning av det, daterad november 1969, då teatergänget plötsligt fann att de hade sju veckor på sig att anskaffa ett tält och inreda det till premiären på Hår i januari 1970.

Ritning till tältet för musikalen Hår, Amsterdam, 1970 (internet)

Ritning till tältet för musikalen Hår, Amsterdam, 1970 (internet)

Åskådardelen tog upp tre fjärdedelar av golvytan i tältet. Trägolvet under den främsta bänkraden vilade direkt på marken, och sedan sluttade det sakta uppåt, så att även den sista bänkraden hade fri sikt av scenen därframme. Denna var bara en halv meter hög, om ens det. Musiken hade inte något dike utan höll till bakom eller stundom rätt bland aktörerna. Det fanns förstås inte en tillstymmelse till ridå.

Det fanns bara två ingångar för åskådarna, en på var sida av tältet. Då våra platser befann sig på vänster sida, gick vi in genom den vänstra ingången och befann oss då ungefär invid den främsta bänkraden. Vi gick uppför trägolvet till nionde bänk och hittade lätt våra platser. Det var faktiskt bänkar – inte individuella stolar – men man satt riktigt bekvämt ändå. Och trots att vi var i slutet av maj kände vi den goda varmluften som pumpades in tältet. Den kändes skön – i januari hade den varit absolut nödvändig – och snart kunde vi ta av oss de skyddande regnrockarna.

Vi hade anlänt redan omkring klockan 19.45, men tältet var redan då halvfyllt. Musikanterna stämde sina instrument, publiken tjoade och höll i gång, och det var uppenbart att Ed och jag hörde till den äldre hälften av åskådarna. Vi var nog klädda på korrekt sätt, men vi kunde ha haft på oss vad som helst utan att väcka uppmärksamhet. Detta var definitivt inte en Broadwayteater!

Vi hade gott om tid och kunde ha studerat programmet, men som alltid var det ett lönlöst företag. Ett teaterprogram tjänar mest som hjälp för att minnas vad man har sett – i förväg fattar man ingenting alls.

 

Programmet för musikalen Hår, Amsterdam, 1970 (internet)

Programmet för musikalen Hår, Amsterdam, 1970 (internet)

Det finns mycket litet i både bild och video från uppsättningen av Hår i Amsterdam år 1970. Jag visar här allt som jag har lyckats hitta – en en enda minut lång video med holländaren Hansje Ravesteijn i en av huvudrollerna, och den får du se och höra om du klickar här, och åtta stillbilder, många med engelsmannen Peter Blake och hans enorna hår, av scener från en av förställningarna här i tältet här i Amsterdam.

Scen ur Hår, Amsterdam, 1970 (internet)

Scen ur Hår, Amsterdam, 1970 (internet)

Peter Blake som Berger sjunger Donna, Hår, Amsterdam, 1970 (internet)

Peter Blake som ‘Berger’ sjunger ‘Donna’, Hår, Amsterdam, 1970 (internet)

Peter Blake sjunger mera 'Donna' mitt bland andra tokdårar, Hår, Amsterdam, 1970 (internet)

Peter Blake sjunger mera ‘Donna’ mitt bland andra tokdårar, Hår, Amsterdam, 1970 (internet)

Scen ur Hår, Amsterdam, 1970 (internet)

Scen ur Hår, Amsterdam, 1970 (internet)

Peter Blake tillsammans med Bobby Farrant som 'Claude' och Alita Sliwa som 'Sheila', Hår, Amsterdam, 1970 (internet)

Peter Blake tillsammans med Bobby Farrant som ‘Claude’ och Alita Sliwa som ‘Sheila’, Hår, Amsterdam, 1970 (internet)

Scen ur Hår, Amsterdam, 1970 (internet)

Scen ur Hår, Amsterdam, 1970 (internet)

Peter Blake tillsammans med Sue Challoner som 'Jeannie', Amsterdam, 1970 (internet)

Peter Blake tillsammans med Sue Challoner som ‘Jeannie’, Amsterdam, 1970 (internet)

Scen ur Hår, Amsterdam, 1970 (internet)

Scen ur Hår, Amsterdam, 1970 (internet)

Published in: on 2014/04/19 at 09:04  Kommentera  

Inlägg 2.147: 27 maj 1970

Teaterinväntningstidssysselsättningarna

Ed och jag misstänkte att detta var gjort för att förhindra fotografering av konstverket. Om bilder av Nattvakten hade kommit ut till allmän åsyn, så skulle ju hemligheten om hur tavlan såg ut vara avslöjad och Riksmuseet få färre besökare. Endast genom att komma till museet i Amsterdam eller att köpa sig ett cigarrettetui med Nattvaktsrelief på locket kunde man tillfredsställa sin nyfiknhet. Och så skulle det förbli!

Här måste jag lägga in en länk till liten video från en butiksarkad, därför att det där hände saker som direkt hade med Rembrandts Nattvakt att göra. Missa den inte – klicka bara här.

Resten av Riksmuseet var helt normalt med mängder av klassiska tavlor av de gamla holländska mästarna. Ed och jag traskade väl runt där i ett par timmars tid. Underbart!

Vi kom ut från Riksmuseet vid 16-tiden och hade alltså gott om tid på oss före tältteatern. Vi gick hem till hotellet och vilade upp en stund efter att ha varit på fötterna hela dagen. Ed lämnade kvar där både den gamla pullovern, som han hade släpat runt i sitt paket hela dagen, och den nya, som han hade haft på sig, och bytte till uddakavaj som mera passande. Någon ordning fick det väl vara, även om det gällde ett tält!

Sedan gav vi oss ut, först för att äta litet god mat. Med tanke på den härliga måltiden på den kines-indiska restaurangen Asien, som vi avnjöt när vi var i Amsterdam två veckor tidigare (se inlägg 2.054-2.055), så ville vi nu ha något lika gott igen, om än inte fullt så mäktigt med tanke på teatern efteråt.

Vi gick längs gatorna inemot centrum och frågade helt burdust folk om de kände till något bra indonesiskt matställe, och minsann ledde det till att vi kom till Lotus, som var en kines-indisk restaurang precis som Asien. Att den inte hade rijstafel på menyn gjorde ingenting, för det hade blivit för mycket mat. Det blev i stället en måltid med mera Indien än Indonesien i smak, och det blev både riktigt gott och lagom mycket.

Kines-Indiska restaurangen Lotus, Amsterdam (1970)

Kines-Indiska restaurangen Lotus, Amsterdam (1970)

Och så kom dagens evenemang. Vi tog vår vanliga spårvagn till Centralstationen, för det var därifrån vi skulle ta den vagn som gick till Amsterdams olympiska stadium från år 1928 – det är linje 24 i dag och den hade kanske samma nummer år 1970. Teatertältet hade rests på en äng alldeles intill den olympiska arenan, och det såg vid första anblicken ut som ett stort cirkustält så som jag kom ihåg dem från när jag var liten.

 

Published in: on 2014/04/18 at 08:48  Kommentera  

Inlägg 2.146: 27 maj 1970

Nattvaktsförevisningsrestriktionerna

Glöm nu Simon Arzt och blecklådan, för nu återvänder vi till cigarrettetuiet med Rembrandts konstverk på locket. Det var där utfört som en relief i metall, jag skulle gissa på silver. Det var cirka 15 gånger 10 centimeter i storlek, och som reliefsnideri blev Rembrandts tavla dessutom tredimensionell. Arbetet ovanpå locket var kanske en halv centimeter högt och passade precis in på det mera långsmala etuiet genom att man hade underlåtit att ta med Rembrandts rätt stora, nästan jämnt mörka bakgrund ovanför figurerna. Som liten pys satt jag ibland och följde de millimeterstora krigarnas skepnader med fingrarna, och utan att särskilt studera dem visste jag precis var någonstans på etuiets lock var och en av dem hörde hemma.

Med min barndoms cigarrettetui i tankarna såg jag fram emot att få se originalet. Jag tänkte mig att det borde vara rätt stort, kanske en och en halv meter brett och en meter högt, hänga ensamt på en vägg i en stor sal med plats för en andäktig publik på kanske upp till hundra konstälskare.

Rembrandts målning Nattvakten (internet)

Rembrandts målning Nattvakten (internet)

Nu visade det sig i stället vara 4½ meter brett och 3½ meter högt!

Så mycket större anledning att ha Nattvakten upphängd på en vägg i en stor hall så att den kunde ses både på nära och långt håll. Men nej, den stod på golvet i ett rum med trägolv och hade en glasruta från golv till tak några meter framför. Vi besökare befann oss i en inte alls särskilt rymlig hall med rätt lågt till taket. Väggarna och taket var helt svartmålade, och troligen även golvet. Det var från den hallen som vi fick se Rembrandts mästerverk genom glasväggen till det angränsande rummet, vars golv låg en halvmeter högre än åskådarnas. Ett räcke förhindrade oss från att komma närmare glasväggen är ett par meter.

När jag tänker på saken, så påminde placeringen av Rembrandts målning ganska mycket om en monter i ett museum med uppstoppade djur – kanske som på Biologiska museet på Djurgården i Stockholm.

Monter på Biologiska museet, Stockholm (internet)

Monter på Biologiska museet, Stockholm (internet)

Målningen var väl belyst av strålkastare, så att detaljer och färgspel kom väl till sin rätt. Men något som föreföll ytterst egendomligt var att bara någon meter hitom glasväggen stod det två svartmålade, fyrkantiga, 15 gånger 15 centimeter tjocka trästolpar, sträckande sig från golv till tak. Dessa stolpar var absolut inte viktbärade, och de var placerade så att man inte från något ställe i hallen kunde se hela målningen som en enhel – var man än stod, så avbröts helhetsintrycket av ett svart, lodrätt band.

Published in: on 2014/04/18 at 08:37  Kommentera  

Inlägg 2.145: 27 maj 1970

Barndomscigarrettetuikonstverksjämförelsemallen

Klockan var nu 14.00 och vi hade sex timmar på oss för något intressant, som inte krävde mer än den tid vi hade till förfogande.

”Vill du se några Rembrandtmålningar här i hans hemstad?” frågade jag Ed, för det var vad jag själv ville göra. Och, tänka sig, han var helt med på noterna.

Vi tog en spårvagn till Leidsetorget och gick därifrån till Riksmuseet (hol. Rijksmuseum), vilket inte låg långt därifrån. Ännu en byggnad som i ståtlighet tävlade med både Centralstationen och Kungliga slottet.

Riksmuseet, Amsterdam, 1970 (vykort)

Riksmuseet, Amsterdam, 1970 (vykort)

Vi fick tillfälle att se många verk av Rembrandt – och många andra konstnärer från hans era – men det som framför allt stannade kvar i mitt minne var Nattvakten (hol. De Nachtwacht). Och detta hade två olika orsaker, både från min barndom och från framvisningen här på Riksmuseet.

Jag hade känt till detta konstverk ända sedan jag var en liten unge, för Nattvakten satt, i ett mindre format, på locket till pappas cigarrettetui på rökbordet i vardagsrummet därhemma. Tanken kanske svindlar inför de rökbolmande lokaler där lille Gymbrat växte upp, men så illa var det inte. Om pappa rökte alls så var det en enda cigarrett någon gång efter middagen. Men rökbordet fanns med i släkten som arvegods, en rund, hamrad kopparskiva med upphöjda kanter, fritt vilade på sex låga, sammanställda, snidade ben. Metallskivan förhindrade glöden från cigarrer som hade fallit från en askkoppskant från att brännmärka bordsskivan – detta var helt uppenbart en möbel för just detta ändamål, och ‘rökbord’ kallades den.

Nej, själv har jag aldrig dragit ett enda bloss från en cigarrett i hela mitt liv, en uppgift som jag är rädd att jag alltför ofta har upprepat i dessa skriverier. Men jag har inte tidigare nämnt att jag i unga år, då det begav sig, arbetade som nikotinlangare. När jag som 14-åring år 1948 åkte till Danmark som en tvåveckors utbyteselev, bad pappa mig att på färjan hem från Köpenhamn köpa ett paket cigarretter, som bar namnet Simon Arzt. Jag hade aldrig förr sett eller hört talas om det cigarrettmärket.

Pappa skrev nogsamt ner namnet på en lapp, som jag tog med mig, och på färjan köpte jag en blecklåda – jo minsann, det var fint värre, det här – och den hamnade sedan på rökbordet. Pappa rökte väl en eller två av cigarretterna, men de övriga fick sedan mest ligga i sin ask som skrytföremål vid bjudningar.

Blecklåda med Simon Arzt cigarretter (internet)

Blecklåda med Simon Arzt cigarretter (internet)

Published in: on 2014/04/18 at 08:26  Kommentera  

Inlägg 2.144: 27 maj 1970

Teaterföreställningsbeklädnadsinköpsnödvändigheten

Med: ”Jag har redan bokat platser för i kväll och vi ska hämta biljetterna före klockan två”, möttes Ed när han kom ut från badrummet. ”Tänk bara – i Nya York måste man köpa biljetter åtta månader i förväg, och där kostar de 62 kronor. Här köper man biljetterna samma dag, och de kostar 21 kronor. Och du kan vara säker på att det är samma föreställning man får se. Det är inte klokt!”

Nu hade vi ett Ärende för dagen och en Sysselsättning för kvällen. Vi kunde därmed anse oss fullbokade för det stundande dygnet.

Efter hotellfrukosten gick vi till fots igen, precis som under gårdagen, för det var mycket trevligare. men vi valde förstås andra gator. Den här staden hade oändliga valmöjligheter när det gällde att förflytta sig, även om man inte hade en båt till förfogande.

Biljetterna låg och väntade på oss i ett litet kuvert, och vi fick veta att föreställningen skulle börja klockan 20.30 – samma som i Nya York – i ett tält i stadens utkant – mycket annorlunda än i Nya York. Men det skulle vara lätt att komma dit med spårvagn – de förklarade för oss hur man skulle åka för att komma dit och det satt till och med en affisch på väggen med kartskiss, linjesträckning, hållplatsnamn och allt.

Våra bilketter till rockmusikalen Hår, Amsterdam (1970)

Våra biljetter till rockmusikalen Hår, Amsterdam (1970)

Ett tält? Mina tankar ledde genast till min barndoms cirkustält och det nöje man hade där som liten parvel med dansande elefanter och jonglörer i sågspånet – jag såg nu verkligen fram emot kvällens divertissemang.

Under vår frukost på ett kafé därintill sade Ed att han ville köpa sig en ny pullovertröja att ha på sig i tältet på kvällen – han hade använt den nuvarande under hela resan, och den var nu både dammig och smutsig. Och dessutom vore det nog en god idé att titta efter en nu i Amsterdam, för allting verkade ju så billigt här i Europa.

Vi hoppade därför in på ett modemagasin som hette Kalker, och de hade en massa tröjor att välja mellan. Ed beslöt sig för en snygg, brun pullover med vit stickning över axlarna.

Butiksmärket på Eds pullover, Amsterdam (1970)

Butiksmärket på Eds pullover, Amsterdam (1970)

Han tog genast på den nya pullovern och och lade den gamla tröjan i Kalkers påse.

Prislappen på Eds pullover, Amsterdam (1970)

Prislappen på Eds pullover, Amsterdam (1970)

Köpet gick på 46 kronor, och Ed upptäckte att detta nästan gjorde slut på hans holländska pengar.

Kvittot på Eds pullover, Amsterdam (1970),

Kvittot på Eds pullover, Amsterdam (1970),

Det var därför dags för ett bankbesök igen, och vi fann en stor bank vid Damraksgatan nära intill. Återigen, som på alla banker, fick en stackars banktjänsteman klatscha ner alla uppgifter mellan himmel och jord på en växlingsblankett, men det var vi ju nu vana vid. För en resecheck på 50 dollar och en på 20 dollar fick Ed 357 kronor.

Eds växlingsnota, Amsterdam (1970)

Eds växlingsnota, Amsterdam (1970)

Published in: on 2014/04/17 at 01:47  Kommentera  

Inlägg 2.143: 27 maj 1970

Håravnjutningschansen

När klockan hade dragit sig över midnatt och jag redan två gånger hade skjutit min säd i min vanliga, praktfullt meterlånga stråle – mera för uppmärksamheten som den väckte än för njutningen av själva orgasmen som sådan – så började Ed puffa på mig om att ge oss iväg. Han hade haft en ovanlig kväll – precis som för mig hade den varit mera lekfull än könsdriftstillfredsställande. Dags att gå hem och sova.

Men först behövde vi något smått att äta, och det fanns ett litet pannkakskafé öppet mitt i natten rätt där på Rembrandtstorget. För 5,99 kronor fick vi några pannkakor, en kopp te och ett glas mjölk.

Vårt kvitto från Pantucky pannkakskafé, Amsterdam (1970)

Vårt kvitto från Pantucky pannkakskafé, Amsterdam (1970)

Stället hette Pantucky, och även där stod namnet tryckt på paketet med sockerbitarna.

Sockerbitspaket från Pantucky pannkakskafé, Amsterdam (1970)

Sockerbitspaket från Pantucky pannkakskafé, Amsterdam (1970)

Nu var vi ännu sömnigare, och trots att det var kort väg till Leidsetorget så hoppade vi på en spårvagn och skramlade iväg, bytte vagn och kom till Leidsetorget troligen senare än om vi hade gått till fots. Vi kom i säng klockan 02.00 efter vår första dag i Amsterdam. Vi hade var sin smala säng, men ändå klämde vi in oss tätt ihop i Eds säng för att få somna hopslingrade. Vi kunde ju ha väntat med det tills vi var hemma igen några dagar senare, men bastubesöket hade kåtat upp oss så mycket att vi behövde varandra närhet. Sportfondsen Sauna hade nog gett oss sex så det räckte, men inte en gnutta av närhet. Det var något som vi bara kunde få av varandra.

Jag vaknade – i min egen säng, hur det nu hade gått till – av att Ed hade hittat något i högen med broschyrer och var tvungen att hojta om det: ”Hallå! Vakna upp! Här ska du få se.”

Och så slängde han till mig en teaterbroschyr, med en annons för ‘Hår’. Här i Amsterdam!

Det var den rockmusikal som jag tidigare diskuterade här när den hade sin urpremiär på en liten teater i Nya York på hösten år 1967 (se inlägg 1.216), men då var ingen av oss särskilt intresserad av att se den. Den handlade om blomsterbarn och Vietnamkrig, nej den fick allt vara. Och när den sedan kom till Broadway och fick stort hallå i pressen, ja, då ville man ju se den för att hålla sig au courant – och då var den utsåld i åtta månader framåt.

”Det verkar som om det fanns biljetter att köpa”, mumlade jag förundrat.

”Jag tycker vi ska gå med en gång och se om de har några kvar för i dag eller i morgon”, sade Ed med iver i rösten.

Medan Ed duschade ringde jag upp biljettkontoret – klockan var redan 10.00 efter gårdagens sena timmar – och johoda, de hade biljetter för kvällens föreställning. De lade undan två biljetter på nionde bänk, och vi skulle komma och hämta dem före klockan 14.00.

Published in: on 2014/04/16 at 07:33  Kommentera  

Inlägg 2.142: 26 maj 1970

Medgästkvalitetsförbättringen

Efter någon timme stötte jag ihop med Ed. Han signalerade till mig med tummen neråt att han inte hade lyckats bättre än jag, så vi duschade av oss en sista gång och tog på våra tjocka ytterkläder. När vi checkade ut, såg vi säkert bägge jättebesvikna ut, för receptionisten antydde på engelska att vi nog hade kommit dit för tidigt.

För tidigt? Nu blev jag nyfiken.

Jo, om vi behöll våra biljetter, så kunde vi komma tillbaka vid 22-tiden utan att betala igen. Han tillade: ”Vid den tiden brukar vi ha en mycket yngre och livligare publik.”

Jamen, det lät ju lovande! Och tänk att receptionisten vågade tala till oss som om vi var bögar – vi kunde ju ha varit ett par heteroaffärsmän! Vi måste ha sett ut som bögar, och det var ju inte helt fel.

Vi gick runt i grannskapet under den dryga timme som vi hade på oss fram till klockan 22.00. Från Rembrandttorget tog vi en smal liten gata, som faktiskt hade flera välförsedda bögbutiker i stil med Skjulhuset. Vi gick inte in någonstans – du minns väl hur vettskrämd jag hade varit att stiga in till Paris Eager under min första vecka i Nya York (se inlägg 11-12) – utan vi nöjde oss med att iaktta folklivet på gatan. Vilket var mycket glest – det var såpass kallt att det nog var bara vi två som flanerade omkring utan ha något speciellt ärende.

”Allt jag fick kontakt med därinne var en äldre man”, sade Ed, ”och vi stod där och drog i varann litet grann, men han var så himla nervös att han inte ens kunde få upp den. Han tittade sig runt omkring hela tiden som om nån skulle få se vad han höll på med. Så jag drog mig ur det. Men nog fanns det bögar därinne. Skrämda harar var de allihop. Alldeles för gamla.”

”Och detta är Amsterdam”, påpekade jag.

Vid det magiska 22-slaget var vi tillbaka på Sportfondsen Sauna: ”Nu har det kommit en hel massa ynglingar i er egen ålder”, sade receptionisten.

Och han hade rätt. Nu hade bastun förvandlats till ett rent bögtillhåll. Inte fullt så vilt som Köttkrokarna på Eldön, saliga i åminnelse, men nu flörtades det till höger och vänster. Ed och jag var färskt kött (se inlägg 16), och även om det fanns en hel del svarta killar i Amsterdam, så var Ed absolut en gåva till mänskligheten här i bastun. Jag själv höll till i ångbastun, och min självkänsla steg högt när jag blev misshandlad av två killar samtidigt. I motsats till vårt tidigare besök var nästan alla där nu yngre än jag själv. Vilken himla skillnad en ynka timme kan göra!

Published in: on 2014/04/15 at 07:47  Kommentera  

Inlägg 2.141: 26 maj 1970

Medgästkvalitetsolämpligheten

Några minuter senare hade spårvagnen fraktat oss till Rembrandttorget (hol. Rembrandtplein) – jag tror mig minnas att det var linje 4, vad det nu skall vara bra att veta det för. Torget var inte stort, och först fick vi söka efter arkaden Butiksgalleriet (hol. Winkelgallerij), och i den efter bastun. Vi betalade våra 10 kronor var, gick in på herravdelningen och bytte om till ingenting. Ed var som alltid underbart vacker utan sina kläder, men det var särskilt på en sådan här allmän plats som jag verkligen tänkte på det och på hur lycklig jag var över att han var min.

Våra biljetter till Sportfondsen Sauna, Amsterdam (1970)

Våra biljetter till Sportfondsen Sauna, Amsterdam (1970)

Allting här var snyggt och välhållet, så rent och fint att det på något sätt verkade som om det låg en statlig hand över det hela. Jag hade ju inte någonting liknande från Nya York att jämföra med, för jag hade aldrig brytt mig om – läs: ‘vågat’ – gå till ett bögbad. Jag visste ju att de fanns, men inte var de låg någonstans. Detta hade jag gjort med avsikt för att inte förledas att gå dit, för om jag inte visste var de låg så skulle jag ju inte kunna hitta dem. Jag visste ju också att baden var smutsiga och infekterade, och vetskapen om detta hade varit ytterligare ett argument för mig att stå emot frestelsen. Men nu var jag här, och det verkade ju inte farligt på något sätt.

Man kunde ju inte veta om de män som var där var leklystna bögar eller bara var där för att bli rena till kropp och själ. Det var minsann inte många män där, och inte en enda av dem såg det minsta ut som på annonsbilden. De var mycket äldre allihop, över 50, magra och otränade och för mig ointressanta som sexobjekt – och själva verkade de också att vara helt ointresserade av sex. Naturligtvis var det mitt eget fel – jag passade inte alls in i mönstret i denna bastumiljö. Flörta med killar på gatan var ju något som jag kunde göra utan minsta tvekan, men i Nya York kunde man ju se vem som var vem – hur skulle man veta det här i Amsterdam? Och här i bastun såg de alla ut som nakna medelålders affärsmän på hemväg från jobbet till fru och barn – och jag hade säkert alldeles fel.

Precis som när Ed och jag gick på ett sexparty, som hos Stan Cumberpatch, så höll vi inget som helst samband med varandra utan raggade var och en på sitt håll, så jag såg inte mycket av honom. Det fanns både en torrbastu och en ångbastu, och jag föredrog den senare för den var inte så ohyggligt varm. Även om Ed skulle komma in där hade jag kanske inte ens sett honom genom all röken.

Jag växlade inte ett ord – för att inte tala om kuk – med någon, både därför att ingen lockade mig men kanske mest därför att rönnbären var sura.

Published in: on 2014/04/15 at 07:41  Kommentera  

Inlägg 2.140: 26 maj 1970

Runtomkringistadenbåtrundturen

Så vad fick vi se under de 90 minuter som rundturen tog? Det som vi mest fick se var förstås detta.

Rundtursbåten tog oss under hundra broar, Amsterdam, 1970 (vykort)

Rundtursbåten tog oss under hundra broar, Amsterdam, 1970 (vykort)

Vi såg det väl hundra gånger, men upplevelserna mellan broarna var det som var avsikten med det hela. Jag har ingen aning om var någonstans vi åkte och vilka kanaler vi använde oss av, men på något sätt lyckades kaptenen – är det rätt titel? – styra sitt fartyg så att vi aldrig kom tillbaka till ställen som vi redan hade passerat en gång. Utom vid själva slutet, då vi ju skulle lägga till vid samma kaj där vi startade rundturen.

Vi själva tog inga bilder genom plasttaket, så jag får här ta till några vykort från 1970 för att visa litet av vad vi såg under rundturen. Här är en kanalkorsning, vilket var lika vanligt i Amsterdam som en gatukorsning.

Kanalkorsning, Amsterdam, 1970 (vykort)

Kanalkorsning, Amsterdam, 1970 (vykort)

På två av bilderna ser man i bakgrunden S:t Niklaskyrkans (hol. Sint Nicolaas Kerk) torn. De var båda tagna från söder men från två skilda kanaler.

Gelderkajen med S:t Niklaskyrkan i bakgrunden, Amsterdam, 1970 (vykort)

Gelderkajen med S:t Niklaskyrkan i bakgrunden, Amsterdam, 1970 (vykort)

Stadens äldsta del, 't Kolkje, med S:t Niklaskyrkan i bakgrunden, Amsterdam, 1970 (vykort)

Stadens äldsta del, ‘t Kolkje, med S:t Niklaskyrkan i bakgrunden, Amsterdam, 1970 (vykort)

Litet längre fram, där dessa två kanaler sammanlöpte ute vid hamnen, stod det så kallade Veklaganstornet (hol. Schreierstoren).

Veklaganstornet, Amsterdam, 1970 (vykort)

Veklaganstornet, Amsterdam, 1970 (vykort)

I en annan del av staden fick vi se ett hus som var omgivet av tre kanaler. Det är huset med två trappstegsgavlar mitt i den här bilden. Man ser kanalerna längs två av dess sidor, och den tredje kanalen börjar under bron i bildens bakgrund. Nej, rundtursbåten på bilden är inte alls den som Ed och jag åkte med, även om vår båt i stort sett såg likadan ut..

Huset invid tre kanaler, Amsterdam, 1970 (vykort)

Huset invid tre kanaler, Amsterdam, 1970 (vykort)

Och hela tiden fick vi lära oss precis vad det var som vi såg och vad som hade hänt där under åren och var som skulle komma att ändras där under de kommande åren. Jag vet mig aldrig ha lärt mig så mycket om så mycket, och ändå kunde jag inte minnas en enda detalj om någonting en halvtimme senare.

Vi steg i land och korsade Damrakgatan för att få något att äta – sjön suger. Vi fann där en ‘amerikansk’ självservering, och vi valde båda någon sorts köttbullar. De hade en litet egendomlig smak, men i utlandet smakar maten ju alltid annorlunda – och ibland litet egendomligt. Måltiden kostade oss tillsammans 20 kronor.

Självservering med egendomligt smakande köttbullar, Amsterdam (1970)

Självservering med egendomligt smakande köttbullar, Amsterdam (1970)

Tepåsen till köttbullarna, Amsterdam (1970)

Tepåsen till köttbullarna, Amsterdam (1970)

Nu var tiden rätt för att söka upp Sportfondsen Sauna för avtvagningen. Visserligen var vi inte längre fullt så dammiga efter en och en halv timme till sjöss, men avtvagning var kanske inte hela avsikten med det hela.

För att komma dit tog vi spårvagn. Vid hållplatsen satt det en automat för biljetter som gällde för sju resor. De kostade 4,23 kronor, och man kunde stämpla av två gånger på samma biljett om man var två. Det lät enkelt och billigt, och det var det också.

Vår spårvagnsbiljett för sju resor, Amsterdam (1970)

Vår spårvagnsbiljett för sju resor, Amsterdam (1970)

Published in: on 2014/04/15 at 00:35  Kommentera  

Inlägg 2.139: 26 maj 1970

Tvärsgenomstadenpromenaden

Men en annan av broschyrerna erbjöd något som vi kunde ta del av omedelbart. Det gällde en rundtur på Amsterdams kanaler i en båt av samma typ som Paddan i Göteborg. Trots alla mina år i Göteborg hade jag aldrig åkt med Paddan, men om Ed var med på saken skulle det vara kul att pröva på att göra det här. Naturligtvis var Ed med på det. Var någonstans fanns den?

Det hade jag inte tänkt på, så jag fick kolla – de startade från Damrakgatan, borta vid Centralstationen. Så snart som Ed och jag båda var klara gav vi oss iväg.

Först till Leidsetorget för att kolla gaylivet, men så här mitt på dagen fanns det inte ett spår av några bögar – utom oss själva, förstås. Bara ‘vanligt folk’ som gick omkring eller satt i solen, precis som på vilket torg som helst.

Vi kunde ha tagit en spårvagn upp till båtens tilläggsplats vid Damrakgatan, men det var så härligt väder och staden så intressant att vi hellre gick dit till fots.

På vägen kom vi förbi kungliga slottet vid Dammtorget. Vi hade inte ett ögonblick förväntat oss att drottning Juliana skulle stå på sin balkong och vinka till oss, så vi blev inte ett dugg besvikna. Vi fortsatte vår promenad vidare norrut som om ingenting hade hänt, vilket det ju inte heller hade.

Kungliga slottet vid Dammtorget, Amsterdam, 1970 (vykort)

Kungliga slottet vid Dammtorget, Amsterdam, 1970 (vykort)

På vår väg på Damrakgatan norrut hade vi hela tiden Centralstationen tronande i bakgrunden. Den kunde lätt tävla med det kungliga slottet i pampighet, och Ed kom på att den hade två torn medan det kungliga slottet bara hade haft ett enda.

Centralstationen, Amsterdam, 1970 (vykort)

Centralstationen, Amsterdam, 1970 (vykort)

Vi kom fram till rundtursbåtarna långt innan vi nådde fram till Centralstationen, så vi fick aldrig klarlagt om Juniana måhända hade flyttat dit för de två tornens skull. En av båtarna var nästan färdig att påbörja ombordstigningen, så vi köpte kvickt våra biljetter, vilka kostade 4,23 kronor styck.

Våra biljetter till båtrundturen, Amsterdam (1970)

Våra biljetter till båtrundturen, Amsterdam (1970)

Här står Ed bland de andra passagerarna på kajen högt över båten. Denna hade namnet W. A. Mozart, om det nu betydde någonting.

Ed på kajen ovanför vår blivande rundtursbåt, Amsterdam (1970)

Ed på kajen ovanför vår blivande rundtursbåt, Amsterdam (1970)

Och så släpptes vi alla ombord. Det var inget slagsmål om de bästa platserna, för man såg allting precis lika bra var man än satt – plasttaket var helt genomskinligt, och allt som var värt att titta på befann sig ovanför båten. Mitt i sommaren kör de naturligtvis utan tak, men nu i slutet av maj var det alldeles för kallt för något sådant. Ciceronen började prata i sin mikrofon med en gång så snart båten gled iväg, och hon pratade oavbrutet i en och en halv timme. Hon var kunnig och rolig, och vid turens slut fick hon en rungande applåd och dessutom en hel del dricksslantar.

Ciceronen på rundtursbåten, Amsterdam (1970)

Ciceronen på rundtursbåten, Amsterdam (1970)

Published in: on 2014/04/14 at 08:56  Kommentera  

Inlägg 2.138: 26 maj 1970

Amsterdamlångtidsbosättningen

Innan jag hade fått tillfälle att säga någonting dumt om att nu när vi är till fots kommer vi inte att få se ett enda hotell, så svängde vi runt hörnet och fann att vi hade parkerat rätt intill ett. Och hotellet hette ‘Tabu’, vilket lät oändligt mycket roligare än både Waldorf och Ritz tillsammans. Detta var förstås ett av gayhotellen som skulle finnas häromkring. Amsterdam verkade att välkomna oss med öppna armar.

Hotell Tabu, Amsterdam (1970)

Hotell Tabu, Amsterdam (1970)

Vare sig det var ett gayhotell eller inte så hade de ett rum för oss. För tre nätter, två trappor upp. Vi fick en nyckel – ville vi ha två? Nej tack, det behövde vi rakt inte – och den fungerade både till rummet och till ytterdörren, så vi kunde komma och gå dygnet runt. Vi fick också vart sitt hotellkort att lägga i plånboken som hjälp att hitta hem ifall vi hade gått vilse. Och antagligen också för att vi skulle hitta hit nästa gång vi kom till Amsterdam.

Hotell Tabus affärskort, Amsterdam (1970)

Hotell Tabus affärskort, Amsterdam (1970)

Vi hämtade vårt bagage från bilen och tog det upp till vårt tillfälliga hem. Inte för att det var tungt för oss att bära väskorna, bara litet knepigt på sina ställen, för trapporna var branta, rent otroligt branta, och de krökte längst upp, snävare än till och med 351:ans relativt sett komfortabla trappor.

Trappan på hotell Tabu, Amsterdam (1970)

Trappan på hotell Tabu, Amsterdam (1970)

Det var underbart att vara långgäster igen. På Holiday Inn i Leiden hade vi bott i två nätter, hos fru Gäertner i Berlin och på hotell Savoy i Hamburg två nätter, men nu skulle det bli tre nätter på samma ställe! Vi höll visst på att få litet mera stabila vanor. Och just nu uppskattade jag det extra mycket, för nu var det min tur att ha litet riv i halsen. Eds förkylning fanns kvar men var nu på upphällningen, och jag hoppades att min skulle bli lika lindrig.

Det låg en hel drös med broschyrer på vårt skrivbord men lustigt nog inte något distinkt bögorienterat material – jag hade väntat mig en hel del sådant när jag såg hur mycket det fanns att ta del av. Men en broschyr för något som kallades ‘Sportfondsen Sauna’ kunde kanske ifrågasättas – i Amerika skulle den absolut anses vara gay, om den överhuvudtaget kunde publiceras för allmän publik. Den visade tre snygga, unga män helt nakna i en sauna, där den närmast kameran hade en handduk nochalant slängd över mellangärdet för att inte få med kuken på bilden.

Ur en broschyr för Sportfondsen Sauna, Amsterdam, 1970 (broschyr)

Ur en broschyr för Sportfondsen Sauna, Amsterdam, 1970 (broschyr)

”Dit ska vi gå”, sade Ed. ”Kan vi gå dit i kväll? Vi har kört omkring på dammiga vägar i två veckor, så nu är det hög tid att vi blir ordentligt rengjorda.”

Visst ville jag det, så saunabroschyren åkte ner i fickan så att den kom med när vi gick ut.

Published in: on 2014/04/14 at 06:24  Kommentera  

Inlägg 2.137: 26 maj 1970

Parkeringsplatsvärdesättandet

Ed och jag återvände till parkeringsgaraget med alla dess bilregistreringsskyltar runt väggarna. Vår lilla röda Volkswagenbubbla väntade troget på oss, och vi var snabbt på vår väg ut ur Volendam och samtidigt in i Amsterdam, för det var bara 20 kilometer dem emellan. Nu skulle vi röra oss runt i Amsterdam till fots i tre hela dagar och säkert inte använda bilen mycket före fredagens flygresa hem.

Vi var båda inställda på att få uppleva Amsterdams gayliv, som stod högt i kurs även i Nya York. Vad var det likt? Hur öppet var det? Gick bögarna hand i hand på gatorna? Vi hade ju ingen aning om det, bara att Amsterdam var inkarnationen för den frihet som alla bögar längtade efter.

Jag visste, eller trodde mig veta, att centrum för Amsterdams bögliv var Leidsetorget (hol. Leidseplein) och gatorna där runt omkring. Jag hade ett hum om var någonstans det låg – och Ed hade också en skrynklig liten stadskarta till hjälp. Vi hittade lätt till centralstationen – alla skyltar pekade ditåt – och sedan följde jag den välbekanta Damrakgatan söderut. Snart hade vi slingrat oss till Leidsetorget, och nu var det dags att hitta ett lämpligt hotell där i trakten. Det vore ju skoj att få bo mitt i gröten, just som vi gjorde hemma i Nya York.

Vi passerade flera hotell, som uppenbarligen inte fyllde ett helt hus utan kanske bara ett våningplan eller två. Det var bara att stanna och höra efter om de hade ett rum ledigt. Bara att stanna, javisst, bara att parkera bilen. Men det fanns aldrig en plats ledig vid en trottoarkant någonstans på de smala gatorna – man kunde ju inte bara stanna var som helst, för det fanns spårvagnar och lastbilar och även miljoner cyklar som måste fram. Så vi körde hit och dit, förbi många hotellskyltar, och efter en stund tog hotellen slut och då var vi redan långt borta från Leidsetorget och fick vända och börja om igen.

”Där är en plats!” hojtade Ed till, och han pekade på andra kanten till en kanal som vi just skulle passera över. Jag rattade in till höger efter bron, och minsann, just där under ett träd hade Eds falkögon upptäckt en parkeringsruta som inte var använd – tills vi nu lade beslag på den.

”Här kommer bilen att stå till fredag morgon”, både siade och bestämde jag, och så drog jag till parkeringsbromsen extra hårt, för ena framhjulet vilade mot en låg, svart järnstång, som utgjorde bilens enda hinder mot att rulla ner i kanalen många lodräta kajmeter ner. Och den bromsen förblev tilldragen ända till dess.

Ed stiger ur bilen efter att ha hittat stadens enda lediga parkeringsplats, Amsterdam (1970)

Ed stiger ur bilen efter att ha hittat stadens enda lediga parkeringsplats, Amsterdam (1970)

Published in: on 2014/04/14 at 02:15  Kommentera  

Inlägg 2.136: 26 maj 1970:

Turistgärningsuppgiftsuppfyllandet

Vi hade efterhand förflyttat oss söderut längs kajen från inre hamnen i Volendam, och de historiska fiskebåtarna tog då slut och ersattes av moderna små vita farkoster med segel och motor. Nu blev det alltså en helt vanlig – och ointressant – småbåtshamn.

Ed på kajen i småbåtshamnen, Volendam (1970)

Ed på kajen i småbåtshamnen, Volendam (1970)

Den här delen kallades ‘Vita hamnen’ (hol. De Witte Haven) efter namnet på ett litat matställe därintill att döma. Vi passade på tillfället att hoppa in där för att få i oss litet lunch. I likhet med vad vi en vecka tidigare hade sett på restaurang Belgiska Örnen i Brugge (se inlägg 2.078) var restaurang Vita Hamnen här i Volendam huvudsakligen möblerad med långbord, vart och ett för tio personer, och med bara några enstaka småbord vid fönstren.

Inne i restaurang Vita Hamnen, Volendam (1970)

Inne i restaurang Vita Hamnen, Volendam (1970)

Det var nästan tomt därinne, och vi satte oss vid ett av småborden. Vi tog var sin smörgås, jag drack mjölk och Ed drack te.

Etiketten till Eds tepåse, Restaurang Vita Hamnen, Volendam (1970)

Etiketten till Eds tepåse, Restaurang Vita Hamnen, Volendam (1970)

Som vanligt var sockerbitarna förpackade med restaurangens namn tryckt på paketet.

Sockerbitspaketet, Restaurang Vita Hamnen, Volendam (1970)

Sockerbitspaketet, Restaurang Vita Hamnen, Volendam (1970)

Den här lilla lunchen gick på 24 kronor, vilket klargjorde hur högt Volendam värderade sina turister.

Lunchnotan från Vita Hamnen, Volendam (1970)

Lunchnotan från Vita Hamnen, Volendam (1970)

Efter lunchen svängde vi rätt västerut, bort från hamnen och alla båtarna.

Gatan bort från hamnen, Volendam (1970)

Gatan bort från hamnen, Volendam (1970)

Alla lokala människor var inte uppklädda, men det var förstås dem som var det som vi valde att fotografera.

Tre kvinnor står och pratar vid dörrkvisten, Volendam (1970)

Tre kvinnor står och pratar vid dörrkvisten, Volendam (1970)

Den här bron ledde bara över diket till entrédörren till ett hus, och den var byggd som fällbro för att skydda de där boende – men det var minsann endast gjort som en spännande dekoration.

Den falska fällbron, Volendam, 1970 (vykort)

Den falska fällbron, Volendam, 1970 (vykort)

Här står några stadsbor framför Volendams kyrka.

Småprat framför kyrkan, Volendam, 1970 (vykort)

Småprat framför kyrkan, Volendam, 1970 (vykort)

Och på den här bilden, tagen på kajen, tycker jag mig känna igen mannen på det förra vykortet.

Vi står här bara tills vi blir fotograferade, Volendam, 1970 (vykort)

Vi står här bara tills vi blir fotograferade, Volendam, 1970 (vykort)

Ja, vi kom snart tillbaka till inre hamnen, för den var själva Volendams centrum.

Inre hamnen, Volendam, 1970 (vykort)

Inre hamnen, Volendam, 1970 (vykort)

Två kvinnor var egendomligt nog sysselsatta med att hänga upp sin tvätt till tork rätt där på kajen.

Hänger upp tvätt till tork på kajen, Volendam, 1970 (vykort)

Hänger upp tvätt till tork på kajen, Volendam, 1970 (vykort)

Och jag skulle våga gissa att detta var en generation av pensionerade fiskare.

Gissningsvis pensionerade fiskare, Volendam, 1970 (internet)

Gissningsvis pensionerade fiskare, Volendam, 1970 (vykort)

Vilka därmed får utgöra slutpunkten på vårt korta besök i denna underbara och märkvärdiga relik till samhälle. Vi såg inga konstnärliga motsvarigheter till Picasso och Renoir, men vi såg många turister, sådana som vi själva. Det kändes gott att ha fått uppleva det moderna Holland så som det en gång hade sett ut, men nu var vi färdiga att falla för storstadens alla lockelser.

Published in: on 2014/04/13 at 03:42  Kommentera  

Inlägg 2.135: 26 maj 1970

Turistortsdragningskraften

Vår väg söderut från Tillslutningsvallen gick alltså rätt genom Wieringersjön, som inte såg annorlunda ut än ett vanligt landskap som inte hade fiskats upp från havets botten. Och efter någon timme eller så, just innan vi skulle göra vår närvaro känd på allvar i Amsterdam, såg jag en skylt mot Volendam. Det namnet var mig bekant – det påminde mig om Madurodam fast i naturlig storlek, och jag svängde in ditåt utan att ens ha en chans att rådslå med Ed, vilket jag alltid brukade göra.

Volendam var en stad som hade kommit till runt en Sydhavshamn, som i gamla tider hade använts för ostexport av tillverkarna i den närbelägna staden Edam. Men på tidigt 1900-tal hade Edam grävt sig en egen kanal från Sydhavet och anlagt en egen hamn, vilket gjorde det enklare att få iväg osten. Och med det förlorade hamnen i Volendam sin livsuppgift.

I stället kastade staden genast ankar i turistnäringen. Hamnstaden Volendam förvandlades till en artistkoloni med Picasso och Renoir som trägna besökare. Stadens klassiska hamnarkitektur erbjöd fina motiv, och dess frid enbjöd arbetsro vid stativen. Turister strömmade till, både för den vackra lilla staden och för dess berömda konstnärer, och snart fann befolkningen ett gott levebröd i att klä upp sig i sina gamla fina kläder för att hjälpa konstnärerna och för att underhålla turisterna.

Och den traditionen fortsatte av bara farten. När Ed och jag kom dit kryllade det överallt av vanligt uppklätt lokalfolk, och det enda felet med platsen var att man blev alldeles för mycket omhändertagen såsom turist.

Jag kommer att presentera en hel del bilder från Volendam, våra egna foton vilt blandade med köpevykort – och allt förstås från år 1970. Soligt väder = vykort. Mulet väder = egna kort.

Så här såg det ut på gatan mitt inne i inre hamnen i Volendam.

Gatan vid inre hamnen, Volendam, 1970 (vykort)

Gatan vid inre hamnen, Volendam, 1970 (vykort)

Men först fick vi parkera bilen i ett garage, och där fann vi ett fint urval av bilregistreringsskyltar på väggarna.

Bilregistreringsskyltar på väggarna i garaget där vi parkerade, Volendam (1970)

Bilregistreringsskyltar på väggarna i garaget där vi parkerade, Volendam (1970)

Inre hamnen hade två nivåer med en kort trappa emellan – kajen därnere och gatan däruppe.

Inre hamnen med kajen nertill och gatan upptill, Volendam, 1970 (vykort)

Inre hamnen med kajen nertill och gatan upptill, Volendam, 1970 (vykort)

Här är en av trapporna mellan inre hamnens kaj och gatans butiker.

Trappa mellan kajen och gatan i inre hamnen, Volendam (1970)

Trappa mellan kajen och gatan i inre hamnen, Volendam (1970)

Vid kajen i inre hamnen kunde det vara trängsel av gamla fiskebåtar med sina färgglada segel.

Mängder av gamla fiskebåtar och segel vid inre hamnens kaj, Volendam, 1970 (vykort)

Mängder av gamla fiskebåtar och segel vid inre hamnens kaj, Volendam, 1970 (vykort)

Och här kommer det en mera vardaglig bild från gatunivån vid inre hamnen.

En litet mera vardaglig vy från inre hamnen, Volendam (1970)

En litet mera vardaglig vy från inre hamnen, Volendam (1970)

Så här vackert var det att blicka från inre hamnens kaj ut mot Ijsselsjöns öppna vattenvidder.

Utblick över Ijselsjön från inre hamnens kaj, Volendam, 1970 (vykort)

Utblick över Ijsselsjön från inre hamnens kaj, Volendam, 1970 (vykort)

Published in: on 2014/04/12 at 10:09  Kommentera  

Inlägg 2.134: 26 maj 1970

Tillslutningsvallslandytetillskottsmöjliggörandet

Det var samma tvåfiliga väg också på resten av Tillslutningsvallen, men där höll man på med grundarbetet för en ny körbana vid sidan för att uppenbarligen skapa en motorväg av det hela. Vid ett tillfälle fick vi faktiskt vänta en stund medan en lastbil tippade grus direkt från huvudvägen.

Vi fick stoppa för arbetet på en ny vägbana, Tillslutningsvallen (1970)

Vi fick stoppa för arbetet på en ny vägbana, Tillslutningsvallen (1970)

På två ställen, ett i början och ett i slutet av vallen, fanns det slussar för fartyg att passera mellan havet och Ijsselsjön, och där fanns det också massor av dammluckor för att släppa vatten ut i havet. Allt vatten från de åar som slutade i Ijsselsjön – och också regn direkt över sjön – måste ju rinna ut i havet. Vi stannade på en parkering intill en rad av dessa utsläpp, och här står Ed på en trafikfri servicebro.

Ed vid en rad dammluckor, Tillslutningsvallen (1970)

Ed vid en rad dammluckor, Tillslutningsvallen (1970)

Bortsett från detta uppehåll stannade vi inte alls under vår körning över Tillslutningsvallen – det blev egentligen rätt enformigt efter en stund, och en halvtimme senare var äventyret slut. Vi hade då passerat en av de mest betydande detaljerna i Hollands historia, och jag vill gärna visa med hjälp av en kartbild vad Tillslutningsvallen har åstadkommit fram till i dag.

Det forna Sydhavets förvandling till användbara landområden, Tillslutningsvallen (internet)

Det forna Sydhavets förvandling till användbara landområden, Tillslutningsvallen (internet)

Hela det område på kartan som är färgat mörkblått och grönt är det gamla Sydhavet, en vik av Nordsjön. Avsikten på 1920-talet var att den del av Sydhavet, som kallades Wieringersjön (hol. Wieringermeer) upptill invid vänstra kanten på kartan, skulle torrläggas så snart som Sydhavet hade förvandlats till en lugn insjö av den planerade Tillslutningsvallen. Men man behövde detta tillskott av åkermark för mycket för att kunna vänta, så man byggde vallarna runt detta område starka nog för att klara av Sydhavets stormar och tidvatten. Detta arbete blev färdigt redan år 1930, långt innan Tillslutningsvallen var fullbordad, och år 1934 var marken avsaltad och kunde bebyggas och brukas.

Den 17 april 1945 fick man göra om alltihop igen från början. Bara tre veckor innan Tyskland äntligen kapitulerade i andra världkriget beordrade den tyske kommendanten i Holland vallarna runt Wieringersjön att raseras, och därmed kom hela området att åter täckas av vatten. Lyckligtvis var det sjövatten från Ijsselsjön och inte salt havsvatten – redan vid slutet av år 1945 hade vallarna återställts och vattnet pumpats ut, men så gott som allt som man hade byggt där under elva års tid hade förstörts av vattnet och måste göras om på nytt.

De två andra gröna områdena ute i det forna Sydhavet kom att bli användbara tillskott till Hollands landyta omkring år 1985, men arbetena med att åstadkomma detta var redan på full gång när Ed och jag körde över Tillslutningsvallen år 1970. De bildar numera en ny provins, som utgör 10 procent av Hollands sammanlagda landyta.

Published in: on 2014/04/11 at 22:11  Kommentera  

Inlägg 2.133: 26 maj 1970

Tillslutningsvallsöveråkningsupplevelseemotseendet

Groningen – jag hade ju varit i den här staden en gång tidigare. När pappa körde sin familj från Sverige till England på sommaren 1951, så nattade vi i Groningen innan vi gav oss iväg för att köra över den 30 kilometer långa Tillslutningsvallen (hol. Afsluitdijk). Den hade det namnet därför att den kom att sluta till öppningen för havet att komma in och svämma över holländarnas alla odlingar mitt inne i landet (se inlägg 874). Den hade byggts redan mellan åren 1927 och 1933, men pappa hade aldrig sett den. Inte mamma eller jag heller, men det var teknikern som mest ville uppleva den.

Vi bodde då i Groningen på något hotell, dit vi kom såpass sent på kvällen, att vi var de enda gästerna i matsalen. Vi valde att sitta vid ett runt bord i en tornutbuktning i ena hörnet av salen. Där satt vi tre, alla med var sitt fönster bakom sig och tillika med tre vitrocksutstyrda uppassare stående bakom oss under hela måltiden, med en hjälpande hand redo närhelst det kunde behövas. Denna ytterst ovanliga måltid är det enda jag minns från den gången i Groningen.

Vid mitt besök år 1970 vaknade vi rätt sent, och Ed kände sig mycket bättre. Vi kunde därför fortsätta vår resa efter att ha betalat vår rumsräkning på 35 kronor, samma belopp som gårdagens kvällsmåltid.

Vår rumeräkning, Hotell Friesland, Groningen (1970)

Vår rumeräkning, Hotell Friesland, Groningen (1970)

Det var väl ett hundratal kilometer att köra till den stora vallen, och från landsvägen dit fick vi mest se ointressanta odlingar av alla sorter och färger. En stad, Leeuwarden, körde vi genom utan att ens stanna, och Ed blev glad när han såg på kartan att den sista vägbiten på torran land skulle följa alldeles intill kusten med öppet hav på höger sida.

”Det blir nog en upplevelse”, räknade han med. Ha!

Från år 1951 kom jag inte ihåg några detaljer, men nog körde vi då över den stolta vallen. En anledning till att jag inte minns detta som en upplevelse är nog att man inte fick se en skymt av havet. Vägen gick på insidan av vallens topp, och på vänster sida hade vi insjön Ijsselsjön som hade ersatt den tidigare havsviken Sydsjön. Det kändes som att färdas längs stranden till ett alldeles lugnt hav och inte alls som att korsa ett 30 kilometer brett sund. Och inte fick Ed heller någon havsupplevelse innan vi kom fram till vallen – vi hade en vall på höger sida hela tiden.

Så här såg vägen ut på de första 15 kilometrarna av Tillslutningsvallen. Denna internetbild togs nog tjugo år före 1970, men vi åkte fortfarande på samma tvåfiliga väg fast med bättre beläggning.

Tillslutningsvallen (internet)

Tillslutningsvallen (internet)

Published in: on 2014/04/11 at 07:35  Kommentera  

Inlägg 2.132: 25 maj 1970

Restaurangmatshembärningsotänkbarheten

Jag hade inte låtsats om det, men jag hade märkt att Ed hade haft litet besvär med sina luftrör på eftermiddagen. Nu när vi var på plats i vårt rum kom det fram att han mådde tjuvtjockt. Han var inte direkt sjuk, men han svettades och hade ont i halsen och allt det som hör till en förkylning.

Han trodde att det berodde på den sena kvällen i Berlin, när vi hade åkt tillbaka till Rumgatan för att ta en kvällsbild – då var det så kallt att han hade känt det i hela kroppen. Efter det hade vi sovit en natt, kört hela vägen till Hamburg, traskat runt på Reeperbahn, sovit en natt till, traskat runt i timmar i Hagenbeck, druckit kaffe utomhus med Curd Jürgens, gått på bio, sovit en natt till, gått och handlat i timmar, och sedan kört hela dagen med två färjor, och allt detta medan förkylningen bara satt och väntade i hans hals. Han hade inte sagt något, för han räknade med att det skulle gå över utan att det märktes på honom.

Nåja, det var nog inte värre än att en god natts sömn skulle klara av det, trodde han. Utan väckarklocka.

”Om det känns i morgon bitti så går jag till ett apotek och får något för dig. Och om det behövs, har vi tid att stanna här i Groningen någon dag, så du kan krya på dig”, sade jag hurtfriskt. Och sedan gick jag ut för att få tag i något för oss att äta på rummet.

På hörnet vid slutet på vår korta gata låg det en restaurang som hette Baulig, och där gick jag in och sade att jag ville ha två middagsrätter att ta med mig till mitt hotell. Ingen märkvärdig begäran, tyckte jag, men detta var inte Amerika. Det kanske hade varit lika omöjligt i Sverige, men från mina sju år i Amerika var jag så van vid att få ta med mig hem sådan mat som jag inte orkade äta upp, att jag blev helt perplex när det inte gick för sig. Jag sade att min vän kände sig sjuk och inte ville gå ut, men det hjälpte inte.

Hotell och restaurang Baulig, Groningen, 1970 (internet)

Hotell och restaurang Baulig, Groningen, 1970 (internet)

Jag fortsatte nerför gatan en bit, kanske det fanns en McDonalds hamburgare någonstans, eller åtminstone en varm korvgubbe, men ack nej. Det var ingenting annat att göra för Ed än att ge sig ut på restaurang med mig. Nåja, man vänjer sig vid allt: när jag var liten och blev sjuk, så ringde mamma upp doktorn, som då kom han hem till oss med stetoskop och piller och botade mig. Men den servicen hade försvunnit, och nu fick man ge sig av till doktorns mottagning när man var sjuk. Och det gick bra, det också. Upp och hoppa, Ed, det här är Holland!

Vi gick tillsammans de 50 meterna till Bauligs restaurang och åt någonting för 35 kronor. Nu gällde det ju bara att bli frisk, men det var säkert gott också.

Vår nota, Bauligs restaurang, Groningen (1970)

Vår nota, Bauligs restaurang, Groningen (1970)

Published in: on 2014/04/10 at 23:40  Kommentera  

Inlägg 2.131: 25 maj 1970

Gränspasseringsöverraskningen

Ed och jag åkte väl en 25 kilometer på en otroligt sicksackig byväg mellan de holländska åkerfälten tills vi kom till staden Bunde. Där svängde vi in på ‘Europavägen’ som den hette, den stora – fast bara tvåfiliga – vägen mellan Nordtyskland och Nordholland. En skylt pekade mot Groningen, 50 kilometer, så nu var det bara kvar att avverka sista etappen av den här fridsamma lilla dagen med sina butiksinköp, lutande bunkrar och miniatyrfärjor.

Men dagens upplevelser var inte slut ännu! Efter bara några minuter gick Europavägen genom det lilla samhället Bundeneuland med trånga, stensatta gator, och där stod det plötsligt en varningsskylt för stopp/tull. Vad i all världen – hur hängde det här ihop? Vi var ju inne i Holland alltsedan den lilla färjan tog oss över Emseån för en timme sedan. Var vi nu fortfarande kvar i Tyskland?

Varningsskylt för annalkande tullgräns, Bundeneuland (1970)

Varningsskylt för annalkande tullgräns, Bundeneuland (1970)

Strax därefter kom det en bom tvärs över vägen och ett växlingskontor vid sidan. Jo, vi var helt klart kvar i Tyskland och hade inte satt fot i Holland ännu. Men nu skulle det alltså bli av.

Jag svängde in bilen till vänster och parkerade den framför växlingskontoret, för det här var ju ett praktiskt sätt att bli av med våra tyska pengar. Och eftersom detta var i Tyskland, så accepterade de alla de tyska slantar som vi hade kvar – vi hade 147,46 mark eller 212 kronor – och så gav de oss i utbyte holländsk valuta – 145,25 gulden eller 208 kronor. Detta stämde rätt bra, för vi hade växlat in amerikanska resecheckar i både Holland och Tyskland och fått ungefär lika mycket för dem i bägge ländernas valutor.

Vår nota från växlingskontoret, Bundeneuland (1970)

Vår nota från växlingskontoret, Bundeneuland (1970)

Medan jag sysslade med internationella finanser, gjorde Ed sin insats som bilmekaniker och försäkrade sig om att vi inte behövde köpa bensin.

Ed kollar vår bensin, Bundeneuland (1970)

Ed kollar vår bensin, Bundeneuland (1970)

Att passera gränsen här var en snabb formalitet – efter resorna genom Östzonen hade vi lärt oss hur krånglig den saken kan vara – och körningen till Groningen gick snabbt på den fina holländska vägen. Det mörknade snabbt, men vi missade ingenting, för det var bara platta fält hela vägen.

Vi hittade vårt hotell i Groningen genom att helt enkelt köra runt på smågatorna inne i centrum tills vi hittade ett snyggt men inte pråligt hotell, och det blev hotell Friesland. Vi såg det mest i form av en upplyst skylt, men så här fint såg det ut i dagsljus på morgonen.

Ed vid hotell Friesland, Groningen (1970)

Ed vid hotell Friesland, Groningen (1970)

Rum nummer 3 på bottenvåningen blev vårt hem för natten, och bilen fick gärna stå på den lilla gatan, som bara sträckte sig ett kvarter mellan två större gator.

Published in: on 2014/04/10 at 07:45  Kommentera