Inlägg 2.137: 26 maj 1970

Parkeringsplatsvärdesättandet

Ed och jag återvände till parkeringsgaraget med alla dess bilregistreringsskyltar runt väggarna. Vår lilla röda Volkswagenbubbla väntade troget på oss, och vi var snabbt på vår väg ut ur Volendam och samtidigt in i Amsterdam, för det var bara 20 kilometer dem emellan. Nu skulle vi röra oss runt i Amsterdam till fots i tre hela dagar och säkert inte använda bilen mycket före fredagens flygresa hem.

Vi var båda inställda på att få uppleva Amsterdams gayliv, som stod högt i kurs även i Nya York. Vad var det likt? Hur öppet var det? Gick bögarna hand i hand på gatorna? Vi hade ju ingen aning om det, bara att Amsterdam var inkarnationen för den frihet som alla bögar längtade efter.

Jag visste, eller trodde mig veta, att centrum för Amsterdams bögliv var Leidsetorget (hol. Leidseplein) och gatorna där runt omkring. Jag hade ett hum om var någonstans det låg – och Ed hade också en skrynklig liten stadskarta till hjälp. Vi hittade lätt till centralstationen – alla skyltar pekade ditåt – och sedan följde jag den välbekanta Damrakgatan söderut. Snart hade vi slingrat oss till Leidsetorget, och nu var det dags att hitta ett lämpligt hotell där i trakten. Det vore ju skoj att få bo mitt i gröten, just som vi gjorde hemma i Nya York.

Vi passerade flera hotell, som uppenbarligen inte fyllde ett helt hus utan kanske bara ett våningplan eller två. Det var bara att stanna och höra efter om de hade ett rum ledigt. Bara att stanna, javisst, bara att parkera bilen. Men det fanns aldrig en plats ledig vid en trottoarkant någonstans på de smala gatorna – man kunde ju inte bara stanna var som helst, för det fanns spårvagnar och lastbilar och även miljoner cyklar som måste fram. Så vi körde hit och dit, förbi många hotellskyltar, och efter en stund tog hotellen slut och då var vi redan långt borta från Leidsetorget och fick vända och börja om igen.

”Där är en plats!” hojtade Ed till, och han pekade på andra kanten till en kanal som vi just skulle passera över. Jag rattade in till höger efter bron, och minsann, just där under ett träd hade Eds falkögon upptäckt en parkeringsruta som inte var använd – tills vi nu lade beslag på den.

”Här kommer bilen att stå till fredag morgon”, både siade och bestämde jag, och så drog jag till parkeringsbromsen extra hårt, för ena framhjulet vilade mot en låg, svart järnstång, som utgjorde bilens enda hinder mot att rulla ner i kanalen många lodräta kajmeter ner. Och den bromsen förblev tilldragen ända till dess.

Ed stiger ur bilen efter att ha hittat stadens enda lediga parkeringsplats, Amsterdam (1970)

Ed stiger ur bilen efter att ha hittat stadens enda lediga parkeringsplats, Amsterdam (1970)

Annonser
Published in: on 2014/04/14 at 02:15  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: