Inlägg 2.168: 23 jun 1970

Kongressvaldistriktsrepresentanten

Strax efter vår utflykt till Atlantstaden var det val igen. Inte i England den här gången – nu var det val i Nya York. Vårt hus låg alldeles i utkanten av ett kongressvalsdistrikt – gränsen gick mitt i 4:e gatan, så allting bortom O’Henrys stekhus hörde till granndistriktet. Inte för att detta spelade någon roll, för jag kunde ju inte rösta och Ed brydde sig inte om att göra det.

Det riktiga kongressvalet ägde alltid rum på den första tisdagen i november – vid valet nu i juni gällde det endast att utse kandidaterna för de olika partierna i novembervalet. I vårt distrikt var Ed Koch, vår kongressledamot alltsedan det närmast föregående valet, den enda som jag ansåg vara tänkbar som kandidat för det demokratiska partiet den här gången. Om jag hade haft rätt att rösta, så hade jag lagt min för honom. Han behövde dock inte min röst, för han fick ändå 80 procent nu i primärvalet.

Ed Koch (internet)

Ed Koch (internet)

Han bodde, som kandidaterna enligt lagen alltid skulle göra, i det distrikt där de ställde upp, och hans distrikt omfattade Greenwichbyn och en stor del av Manhattans västsida, som efter vad jag förstod hade varit republikanskt territorium i trettio år fram tills Ed Koch som demokrat erövrade det i valet år 1968. Nu skulle Ed Koch knappast få något problem med att återväljas i november – men man kunde ju aldrig veta.

Ed Koch i tunnelbanetåg, New York (internet)

Ed Koch i tunnelbanetåg, New York (internet)

Han var 46 år gammal och ogift. Det spekulerades därför om han var bög eller inte. Pressen på den tiden var mycket mera hänsynsfull på alla områden än den är i dag, så det var aldrig något intressant att läsa om den detaljen. Han själv förnekade det när han blev tillfrågad och gjorde det med en viss elegans: ”Nej, jag är inte homosexuell. Om jag hade varit homosexuell hoppas jag att jag hade haft mod nog att säga det. Det är grymt av er att tvinga mig till att säga att jag inte är homosexuell. Det betyder att ni nedvärderar de homosexuella. Jag vill inte göra det.”

I kongressvaldistriktet på andra sidan 4:e gatan var det mera liv i luckan vid det här primärvalet. Där hade samme demokratiske kongressman, Leonard Farbstein, blivit vald sju gånger i rad och alltså suttit i kongressen i 14 år. Han var en mycket försiktig politiker och följde alltid huvudlinjen i sitt partis program. Han stödde förstås den demokratiske presidenten Lyndon Johnson helhjärtat i allting utan minsta tvekan, även under den tid då dennes envisa Vietnamkrigföring kom under attack av mera progressiva demokrater. Han bytte stillsamt sida beträffande kriget när president Nixon tog över det, men det hjälpte honom inte i primärvalet år 1970.

Annonser
Published in: on 2014/05/11 at 07:38  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: