Inlägg 2.187: 27 – 31 jul 1970

Julhelgsplaneringsavsvalkningsförsöket

Under den sista veckan i juli bestämde vi oss äntligen för hur vi skulle bete oss under julen. Jag skulle resa ensam till mina föräldrar för att – för en gångs skull – kunna låta dem prata svenska med mig. Vi skulle göra släkten och deras gamla vänner som jag hade känt sedan unga år, och de skulle få tillfälle att känna att jag inte var ‘helt’ förlorad för dem. Och jag tänkte att åtminstone ännu inte tala om dem att jag inte längre var svensk. Vilket jag naturligtvis fortfarande var och skulle komma att vara så länge jag levde, vilken nationalitet jag än hade antagit.

Jag skulle vara borta i två veckor, resa dit den 21 december och komma tillbaka den 4 januari. Under den tiden skulle Ed resa till Österrike på en vecka med en grupp som ‘vår’ sportaffär ordnade till.

Det som gjorde planeringen för vintern så extra akut var att Nya York den här veckan hade en värmebölja av den värsta sorten. Fukten bokstavligen droppade ut ur luftkonditioneringsapparaterna som stack ut från fönstren på alla äldre hus längs gatorna för att göra det drägligt därinne. Plask plask kom det utan varning jättedroppar rätt i ansiktet när man gick där på trottoaren – och det kändes bara skönt och svalkande.

Månaden slutade med samma kommissionscheck på 1.603 kronor som jag numera alltid fick. I början utgjorde den ett tröstbelopp för att bringa upp månadslönen till vad den skulle ha varit utan kommission, men nu när alla runt omkring en antingen blev av med sina jobb eller fick ordentliga nedskärningar i sina löner, ja då var denna ‘lilla’ kommissionscheck manna från himlen.

Den 31 juli kom Bill Olofsson till Nya York. Det var en kille, som jag kände från kostbokföringen på SKF år 1961. Jag arbetade inte ihop med honom men kände honom tillräckligt väl för en liten rundtur till Norge på min skoter på sommaren 1961 (se inlägg 180). Vi tältade inte utan bodde över på små enkla rum för resande – eller vad de nu kallades. Den enda bild jag äger av Bill Olofsson är denna, där vi försöker höra dagsnyheterna på radioapparaten i vardagsrummet hos dem som vi hyrde in oss hos under en natt någonstans.

Lyssnar på radionyheterna tillsammans med Bill Olofsson, Norge (1961)

Lyssnar på radionyheterna tillsammans med Bill Olofsson, Norge (1961)

Vi hade brevväxlat några gånger under åren, och nu hade han kommit till staden Elkhart i delstaten Indiana på ett 2½ månader långt affärsbesök – han var internrevisor till yrket – och den 20 juni 1970 berättade han i ett brev till mig om sina första intryck av Amerika.

”Mötet med USA har varit på flera sätt en överraskning. Naturligtvis blir man imponerad av den höga materiella standarden. Alla bor i stora, fina villor med en stor, välklippt gräsmatta runt om. Det anses inte fint att bo i vanlig hyreslägenhet här. Bilarna kan till storleken nästan jämföras med en smärre europeisk buss. De är dessutom alla försedda med automatväxel, stereoradio och luftkonditionering, och det är man ju inte precis van vid. Jag disponerar en Mercury stationsvagn här i Elkhart. Hoppet till den från den lilla SAAB jag körde i Stockholm är enormt stort.

”Jag bor ett stycke utanför stan på Holiday Inn. Det är byggt kring en stor, öppen gård med en swimming-pool i mitten. Så här är det skönt under sommaren. Rummen är försedda med luftkonditionering och är rymliga och bra. Att det är TV på varje rum är en svensk inte heller van vid.

”Centrum av stan är ganska nedgånget och slitet och gör på mig ett Tivoli-betonat intryck med alla sina blinkande skyltar och fladdrande vimplar på bilförsäljningsställena och bensinstationerna. Man ser aldrig någon gå, utan alla färdas alltid i bil. Omgivningarna är vackra med mycket vacker lövskog, sjöar och floder. Men eftersom allemansrätten inte existerar, så måste man hålla sig på vägarna, och jag saknar mycket att jag inte kan ströva omkring fritt. När jag har gått och promenerat i utkanterna av stan har jag nästan blivit betraktad som en suspekt figur.”

Och nu skulle han komma till Nya York på fem dagar under sin återresa till Sverige. Han hade sitt hotellrum bokat, och han skulle se sig om i staden under sin vistelse, mycket på egen hand och en del med mig som sällskap. Det skulle bli bra roligt att få återse honom nu efter nio år.

Annonser
Published in: on 2014/05/27 at 00:52  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: