Inlägg 2.192: 1 aug 1970

Fontänmusutomhusvistelsekonsekvenserna

På den här bilden av muserna i Brookgreens Trädgårdar kan man lätt följa Carl Milles egen förklaring av vad man kunde se i fontänens bronsfigurer: ”Varje artist för med sig sin egen symbol. Poeten har sin blåa fågel. Arkitekten har sin just byggda pelare. Musikern har sitt gamla instrument. Målaren har sina blomster. Skulptören sträcker sig efter sin gåva från gudarna, medan målaren och musikern ännu inte har fått tag i sina symboler. Deras gudagåvor är på väg till dem. Artisterna känner detta och griper efter dem.”

Musernas fontän av Carl Milles, Brookgreens Trädgårdar, Myrtenstranden (internet)

Musernas fontän av Carl Milles, Brookgreens Trädgårdar, Myrtenstranden (internet)

Naturligtvis gjorde de samma sak i dammen på Metropolitanmuseet, bara det att lilla jag aldrig kände till något om allt detta.

Efter många år för muserna i utomhusdammen i Sydkarolina upptäckte man att de höll på att bli förintade av moder Natur. De fick då tas loss ur dammen för att bli vetenskapligt analyserade. Först fick de detaljrengöras för att avlägsna alla de frätande ämnen som hade trängt in i sprickor i metallen. Sedan fick de nogsamt helt övertäckas med ett kemiskt preparat för att förhindra att vatten, luft, salt, sand, och andra ämnen skulle kunna nå själva metallen. Det var förstås också viktigt att detta preparat inte skulle kunna urskiljas av parkens gäster. Och allt framgent måste denna behandling upprepas en gång varje år.

Det är min gissning att muserna snart nog började längta tillbaka till sin fridsamma tillvaro bland museets lunchgäster i Nya York.

Nåja, allt detta om Brookgreens Trädgårdar gällde ju i den för oss då helt okända framtiden, när vi satt och åt lunch bland de vattensprutande muserna på Metropolitanmuseet. Och efter ytterligare litet klassisk europeisk konst efter lunchen räckte det till.

Nu hade jag tänkt mig att Bill skulle gå och besöka Förenta Nationerna på egen hand. Jag förklarade för honom precis hur han skulle gå för att komma dit – Femte avenyn söderut och sedan 42:a gatan till vänster – men han kände sig osäker och ville att jag skulle följa honom dit. Och det gjorde jag förstås. Men nog undrade jag i mitt stilla sinne hur det kunde vara att en man i min egen ålder hade bott i många år i olika städer runt om i världen och ändå inte kunde ta sig från punkt A till punkt B i en storstad utan handhållning. Men så var det bara. Och jag hade ju ingenting emot att promenera nerför Femte avenyn och peka ut saker för honom. Han kanske bara gjorde sig så menlös för att få veta vad han fick se på vägen? Hmmm.

Annonser
Published in: on 2014/06/03 at 09:04  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: