Inlägg 2.193: 1 – 2 aug 1970

Folkträngselsoändligheten

När vi kom fram till Förenta Nationerna ville Bill att jag skulle gå med in i byggnaderna – men nu sade jag nej.

Förenta Nationernas byggnader, New York (internet)

Förenta Nationernas byggnader, New York, 1970 (internet)

Jag hade varit därinne så många gånger, ljög jag. Jag hade bara varit där en enda gång och det var under mina allra första dagar år 1963 när jag inte kände en levande själ i Nya York. En gång till skulle bli för mycket, tillade jag helt sanningsenligt. Jag pekade ut för honom trappan ner till tunnelbanan, så att han lätt skulle kunna komma hem till sitt hotell. Men nej, han skulle hellre ta en taxi.

När Ed kom hem från Bronx berättade jag allt om Bill Olofssons totala avsaknad av ett brinnande turistintresse för den stora staden. Så när jag föreslog att vi alla tre skulle äta frukost och sedan åka upp till RCA-byggnadens takterrass på söndagen, ante det mig att han mycket hellre skulle vilja göra vad som helst annat än det.

Så det blev jag som fick ta mig till Bills hotell, gå med honom till RCA-byggnaden i Rockefellercentret och åka upp till toppen. Där hade jag varit många gånger och kunde inte få nog av det – och den här dagen var det klarare luft än jag någonsin hade sett i Nya York. Vi kunde faktiskt skönja bergen i Pennsylvanien långt bortigenom, så klart var det – fast det kunde ju alltid ha varit någon mindre ås någonstans i Nya Jersey. Bill tyckte att vi var för högt uppe för att egentligen kunna se någonting – man kunde inte ens se ner på en enda gata därifrån.

RCA-byggnaden, New York (internet)

RCA-byggnaden, New York, 1970 (internet)

Bill hade på sin lista för dagen att få se det stora akvariet i Coneyön, och det tyckte jag var kul, för därinne hade jag aldrig varit. Det låg intill en badstrand i Brooklyn som var alldeles för familjeorienterad för att passa mig.

”Vi tar väl taxi dit”, tyckte Bill, men det tyckte inte jag: ”Vet du hur långt det är dit? Det är 20 kilometer härifrån, samma avstånd som från centrala Göteborg till Kungsbacka.”

Till Bills uppenbara fasa tog vi tunnelbanan hela vägen till Coneyön och det tog väl över en timme att komma dit. Sista biten var det inte tunnel längre utan man kunde se ner på oändliga rader av hus och bakgårdar. Fast Bill vakade hellre över att vi inte blev överfallna av våra medpassagerare.

Jag var glad över att han kunde få se Nya Yorks största badstrand just på en sommarsöndag – så mycket folk tillsammans på en enda strand hade varken han eller jag någonsin sett. Men han tyckte, precis som jag, att det var alldeles för mycket folk på ett enda ställe.

Coneyöns badstrand, New York, 1970 (internet)

Coneyöns badstrand, New York, 1970 (internet)

”Hur kan de tycka att detta är roligt?” undrade han.

Jag själv tänkte på att Ed och jag hade det mycket mera trångt i Riisparken och trivdes bra där, men jag svarade i stället: ”Äsch, det är för ungarnas skull som de är här.”

Annonser
Published in: on 2014/06/06 at 08:33  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: