Inlägg 2.207: 15 sep 1970

Greenwichbybefolkningsbeståndsdelarna

Så lampaffären försvann och i dess ställe kom det ytterligare en variant av de klädmodebutiker som det redan fanns så fullt av överallt. Det var den tredje butiken som inom loppet av ett enda år hade ersatt vad det nu var för sorts butik som vi hade haft där fram till sommaren 1969. Modebutiken tycktes klara sig, åtminstone till en början. Spiraltrappan fanns kvar därinne, men den var nu helt dold bakom alla kläder som var upphängda på trappräcket för att synas och köpas.

Jag skall också nämna att O’Henrys stekhus hade fått ett nytt lager av samma vinröda färg målad direkt på tegelstenarna, precis som den tidigare färgen som hade börjat flagna. Nu hade de också installerat uppåtriktade strålkastare, som skapade vertikala ljusstrimmor på väggen – mycket effektfullt. Ingen kunde säga att vi bodde i någon förfallen omgivning, även om byggnaderna stammade från 1800-talet. Och inne hos oss i 351:an var det hur modernt som helst.

Vi älskade vårt Nya York, Ed och jag, och i synnerhet våra egna gator här i Greenwichbyn. Jag kom så väl ihåg när jag på sommaren 1963, alltså för en hel evighet sedan, traskade genom dessa gator för att hitta Greenwichbyn, som jag hade föreställt mig bestå av små stugor med täppor omkring. Och överallt fann jag bara höga hyreshus, stora och jättestora blandade med varandra. Nu var jag ju van vid att det inte var någon traditionell by till utseendet och att vi invånare kanske inte heller alltid såg så värst traditionella ut.

Men Greenwichbyn var inte bara en stadsdel – det var också ett befolkningsbegrepp. Förr i tiden hade folk sett Greenwichbyn som en konstnärshemvist, bohemer, litet parisisk sisådär. Men vid Stenväggsuppresningen i juni 1969 ändrades allt det. Nu blev detta plötsligt hemvisten för bögar och annat löst folk, kanske litet obehagligt men samtidigt spännande om inte direkt farligt. Folk som var nyfikna på att se denna underliga stadsdel gick gärna dit i små grupper på tre eller fyra för att känna sig säkrare.

Det lustiga var att när jag hade kommit till Amerika år 1963 så hade jag aldrig ens hört talas om att Greenwichbyn skulle vara full av konstnärer. Jag hade satt sikte på den stadsdelen för att hitta just bögar, därför att jag ville finna ut om jag själv var en av dem. Jag visste då att det här var bögarnas huvudtillhåll i Amerika, vilket jag också snabbt fann vara helt riktigt. När den stora allmänheten år 1969 fick veta att det var bögar och inte konstnärer som bodde i Greenwichbyn, ja, då var jag ju återigen ett steg före – jag hade ju hela tiden vetat att det bodde bögar där och att jag nu var en av dem.

Annonser
Published in: on 2014/06/18 at 09:06  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: