Inlägg 2.225: 3 nov 1970

Senatvalskatastrofen

Ottinger hade varit tvungen att ge upp sin plats i representanthuset för att kunna tävla om att bli en senator för hela delstaten Nya York. Och nu var han tydligen på väg att bli välkänd och viktig i rikspolitiken i likhet med alla de hundra senatorerna. Jag var bedrövad över att Goodell verkade att ha förlorat sin plats som senator. Jag tyckte mycket om honom, mest för att han alltid kämpade emot kriget i Vietnam precis som Robert Kennedy, vars senatplats han hade ärvt. Men jag var inte alls avog mot Ottinger och tänkte på att om Goodell trots allt skulle visa sig ha fått flest röster – då skulle Ottinger inte ha någonting kvar. Han hade ju frivilligt gett upp sin säkra plats i representanthuset. Jag började inse att det var ett fruktansvärt vågspel att vara politiker.

Mycket av televisionens valvaka rörde sig just om Nya Yorks underliga senatsval. Det blev underligt framemot midnatt, när mera resultat hade börjat komma in från delstaten Nya Yorks landsbygd uppe i norr. Där var det mycket mera konservativt än här i storstaden, och den liberale Goodell började verkligen sjunka medan – hör och häpna! – den konservative kandidaten James Buckley sköt upp från ingenstans. Först hade Ottinger kvickt tagit ledningen från Goodell, men nu var hans plats i täten hotad av kandidaten för det pyttelilla konservativa partiet som bara existerade i delstaten Nya York. Skulle han kunna vinna i den här liberala delstaten? Nu hade valvakan övergått från att vara nöjsam till att bli riktigt obehaglig. Vilken blamage för Nya Yorks rykte att vara representerat av den ende av de 100 senatorerna som hörde till det konservativa partiet!

Men så blev det, minsann. James Buckley blev vald till senator för Nya York med 39% av rösterna, Richard Ottinger fick 37%, och Charles Goodell – som jag hade räknat fram som oslagbar – fick 24%. Jag hade fått mig en dos av amerikansk politik och hade lärt mig att det inte alls var partival som gällde här. Det var personval, och partitillhörigheten betydde inte mycket. Jag själv var helt liberal i min uppfattning, och de flesta i det demokratiska partiet var liberaler, men särksilt i sydstaterna var demokraterna de mest rabiatkonservativa man kunde finna. Republikanerna var oftast konservativa, men särskilt i nordöstra Amerika fanns det gott om liberala republikaner.

Det konservativa partiet hade inga liberaler alls, så där fanns det ingenting för mig att hämta. Och nu skulle jag få dras med en konservativ senator, den ende i landet, i sex år framåt. Oj oj oj!

Annonser
Published in: on 2014/07/07 at 08:29  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: