Inlägg 2.233: 21 nov 1970

Flygförflyttningsbehagligheten

Det var en kylig dag i Nya York, men vi hade inte alls tänkt på det förrän vi satt i avresehallen och väntade på att få gå ombord. Genom fönstret såg vi vårt l-å-n-g-a plan göras presentabelt för oss passagerare, och i förgrunden såg vi en av våra flygvärdinnor på väg ut till planet. Det var något med hennes hållning som förrådde att hon, i sin kortkorta kjol, tyckte att det var kallt därute på plattan.

Planet och flygvärdinnan, Kennedyflygplatsen, New York (1970)

Planet och flygvärdinnan, Kennedyflygplatsen, New York (1970)

Snart nog kunde vi stiga ombord, och eftersom vi hade våra platser längst bak i planet blev vi den första gruppen som kallades dit ut. Allt var så välstädat därinne att det var en ren fröjd. Jag plockade upp vad som låg i min stolsficka, och det första jag fick tag i var en broschyr, som på översta raden önskade mig en lycklig resa. Det var väl rart! Antagligen hade jag på den förra resan blivit lika varmt välkomnad på väg till Holland, men det kunde jag inte komma ihåg.

Välkomsthälsning ombord på vårt plan, New York (1970)

Välkomsthälsning ombord på vårt plan, New York (1970)

I stolsfickan låg också en matsedel för middagen som skulle serveras när vi hade kommit upp bland molnen, och också en förvarning om att vi skulle få något kallt att dricka före landningen på Aruba.

Matsedeln på planet till Aruba (1970)

Matsedeln på planet till Aruba (1970)

Nu talar jag bara om min egen stolsficka, men Ed hittade förstås precis samma saker i sin. Jag hade gett honom fönsterplatsen, vilket jag alltid gjorde när det var tre stolar tillsammans. Det var inte bara min generositet som kröp fram på detta sätt utan också min metod att förskona Ed från den känsla av obehag som han alltid kände av att sitta så att någon ‘raskänslig’ person kunde komma att tvingas sätta sig bredvid honom. Han hade som barn tyvärr fått lära sig att undvika raskonflikter så långt det gick, och det satt i för livet, trots att tiderna nu hade blivit helt annorlunda.

Så snart vi hade kommit ut över öppet hav kändes det som om vi redan befann oss i de Nederländska Antillerna, vars riksvapensköld vi också fann i stolsfickan.

Nederländska Antillernas vapensköld, 1970 (broschyr)

Nederländska Antillernas vapensköld, 1970 (broschyr)

Jag såg genast att den i mitten hade Amsterdams stadsvapensköld – på sätt och vis var vi verkligen på väg till Holland igen.

Amsterdams stadsvapensköld (internet)

Amsterdams stadsvapensköld (internet)

Så fick vi vår goda middag. Inte överdådigt mycket mat, men gott var det, minsann – köttbitar på grillspett, vilande på en rispilaff, och med limabönor till. Och sedan satt vi och mådde gott. Jag tittade litet i en broschyr om de tre öarna som vi skulle besöka.

Karta över våra tre öar att besöka, 1970 (broschyr)

Karta över våra tre öar att besöka, 1970 (broschyr)

Mörkret föll, precis som det alltid gjorde när vi flög till söderhavet. Genom planets fönster såg det alltid så kallt och dystert ut därute, men det hade visat  sig vara varmt och mjukt varje gång när vi steg av i San Juan. Nu skulle det säkert bli lika varmt och mjukt på Aruba.

Annonser
Published in: on 2014/07/19 at 06:54  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: