Inlägg 2.261: 25 nov 1970

Caiparadiset

Och vi gick och gick. Vattnet till höger förblev brunt. För att bryta monotonin sände jag iväg Ed framåt på den levande cykeln med order att komma tillbaka och rapportera sina fynd. Han vände efter en kilometer och rapporterade ingenting. Då blev det min tur, jag såg ingenting nytt och vände efter en kilometer. Slutsats: detta var inte någon intressant vägsträcka.

Men så minsann! Vi kom till Cai. En stängd, men inte låst, nätgrind tvärs över vägen, och ett närapå obefintligt nätstaket åt sidorna. Det var enklare att lyfta cykeln och passera nätstaketet vid sidan om grinden än att öppna den, och så var vi därinne. Det var en familjebadplats, men så helt ur funktion att den verkade lämnad åt sitt öde. En liten fyrkantigf plaskdamm, utan vatten men med drivor av sand. En stor grön lada, igenbommad med hänglås, ett par tillslutna men inte låsta kiosker, ett runt betonggolv med halmtak som skydd mot solen. Och litet annat i den vägen.

Står i skydd av ett halmtak, Cai, Bonaire (1970)

Står i skydd av ett halmtak, Cai, Bonaire (1970)

Här skulle vi alltså tillbringa ett par underbara karibiska timmar i sol och sälta. Vi hade lagunen till höger, gömd bakom ladan, med sitt här inte fullt så bruna vatten. Och skyddat av en vall av tillhuggna klippblock befann sig det öppna havet, helt otillgängligt i sitt vanliga raseri. Det var nog blått, men jag kunde inte komma upp högt nog för att kolla. Om man ville bada havsbad fick man nog gå i vattnet på den lugna, bruna sidan och sedan simma åt vänster förbi den yttersta udden och där kämpa mot vågorna – men varför?

Det fanns också en väldig hög av jättestora snäckskal, som liknade dem som jag hade sett i massor i Västra Revet i Florida år 1964 (se inlägg 86). De flesta var rätt trasiga med stora hål i, men det fans en del som verkade prima. Ed grävde fram några som han tänkte ta med sig till Nya York.

Ed gräver fram oskadade snäckskal, Cal, Bonaire (1970)

Ed gräver fram oskadade snäckskal, Cal, Bonaire (1970)

”Men inte till 351:an, för vi har inte plats för ett endaste ett”, sade jag och tänkte i mitt stilla sinne att vi borde nog snart flytta till en större lägenhet.

”Nej, de ska till Bronx”, sade han bestämt.

”Tänk bara på hur vi ska packa dem för att få dem med oss”, varnade jag och trodde inte ett ögonblick att han skulle släpa dem med sig. Om vi hade haft en trädgård arrangerad i sent 1800-tal så skulle vi kanske ha användning för vid pass hundra av dem.

Som det blev kom han underfund med att det var stört omöjligt för oss att ens transportera två av dem från Cai till Kralendijk, och det var bara en liten bit av den långa vägen till Bronx.

Annonser
Published in: on 2014/08/21 at 07:11  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: