Inlägg 2.268: 27 nov 1970

Hamnpirsfruktlunchen

På fredagsmorgonen fortsatte det mulna och regndigna vädret, Men vi kunde ta oss till Superhörnan (#41) för vår vanliga frukost, och sedan gick vi till papegojbutiken Heit (#10) vid havet för att köpa oss ytterligare några vykort för att med dem göra släkt och vänner gröna av avund på oss här i det regniga paradiset utan badstränder.

Kvittot från papegojbutiken Heit, Kralendijk (1970)

Kvittot från papegojbutiken Heit, Kralendijk (1970)

På påsen stod det att Heit också sålde juveler, men dem hade de nog gömt undan tills några kunder för den sortens varor nalkades butiken. Till oss var de nöjda med att få sälja tolv lumpna vykort. Don efter person.

Påsen från papegojbutiken Heit, Kralendijk (1970)

Påsen från papegojbutiken Heit, Kralendijk (1970)

Och så satt vi på vårt rum och plitade ihop våra fantasier för världen långt därborta, medan regnet på allvar vräkte ner i det stora trädet utanför vårt öppna fönster. Och vi slaggade ibland mellan varven. I skarp kontrast till vår Europaresa på våren var detta en verkligt rogivande semester.

Men plötsligt, som genom ett trollslag, slutade regnet klockan 12.00, och solen bröt igenom molnen. Nu blev allt det trams som vi hade skrivit på vykorten genast mera sanningsenligt. Nu kunde vi gå ut och lägga på korten på postkontoret. Inte för att det spelade så stor roll att posta dem snabbt – vi hade väntat såpass länge med att skriva dem att vi själva säkerligen ändå skulle komma före dem till New York.

På golvet på postkontoret fann vi ett nyköpt, oanvänt 17-öres frimärke, och eftersom det bara räckte till ett lokalt brev och vi inte kände en själ här, så lade vi det till samlingarna för publicering 45 år senare. Det lönar sig att vara förtänksam.

Frimärket som vi hittade på postkontoret, Kralendijk (1970)

Frimärket som vi hittade på postkontoret, Kralendijk (1970)

I det nu underbara vädret gick vi förbi piren och såg att det där såldes bananer direkt från en båt. Jag var nu lunchhungrig, och därför frestades jag att köpa alldeles för många. Killen på båten ville att jag också skulle köpa en vattenmelon, men då sade jag stopp.

Köper bananer från fruktbåten, Hamnpiren, Kralendijk (1970)

Köper bananer från fruktbåten, Hamnpiren, Kralendijk (1970)

Vi åt faktiskt upp nästan alla bananerna. Vi satt där på piren, mumsande på en hundraprocentig fruktlunch och mådde himmelskt gott.

Äter en av bananerna på Hamnpiren, Kralendijk (1970)

Äter en av bananerna på Hamnpiren, Kralendijk (1970)

”Vill du ha några vattenmeloner som dessert?”, frågade jag Ed. ”Han hade det också.”

”Det såg jag att han hade, men jag är glad att du inte köpte mer än du gjorde”, sade Ed. ”Jag hade tänkt att vi skulle gå och äta lunch någonstans, men nu är jag redan för mätt för det.”

Och så åt vi upp de sista två bananerna för att inte behöva släpa på dem. Men efter att ha ätit dem, så fick vi i stället släpa på oss själva, när vi fortsatte vår promenad.

Annonser
Published in: on 2014/08/24 at 06:17  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: