Inlägg 2.303: 5 jan 1971

Sanktantonskidåkningbeskrivningsförflyttningen

När vi båda hade kommit hem från arbetet på tisdagen med våta skor, sockor och fötter hade ingen av oss en tanke på att gå ut till en restaurang eller matbutik. Vi fick klara oss på kex och vatten. Nej, så illa var det inte – vi hade åtskilligt i burkmat, så vi kunde bli tillräckligt fyllda med näring för att överleva. Och må gott tillsammans.

Det var då på tisdagens kväll som Ed berättade det mesta från S:t Anton för mig. Han hade ju då inga framkallade bilder, bara en av skidgruppen, tagen av en fotograf.

Skidskolegruppen med Ed i mitten, S:t Anton (1971)

Skidskolegruppen med Ed i mitten, S:t Anton (1971)

Men med sina ord skapade han en bild för mig av hur han hade haft det. Och det var mycket han hade upplevt, minsann.

Han berättade förstås en massa om alla sina bekantskaper på resan, alla de lustiga skidåkarna och deras äventyr i backarna, alla middagsmål och fester på kvällarna – som alltid blev Ed ofta festprissen utan att egentligen anstränga sig. Han kom ihåg allting om alla, och det gjorde att de alla kände sig smickrade av uppmärksamheten. Ed var precis den man som jag behövde som partner – han fick fart på mig precis som på alla andra, och det gällde inte bara i gaysammanhang utan överallt. Men när det var bara vi två tillsammans utan andra omkring oss, ja, då var det bara oss två det gällde, och det var underbart.

Ed fotograferade i S:t Anton med sin lilla händiga stereokamera. I det ofta gråa vädret blev de inte alltid perfekta, men inte heller min fina Nikonkamera tog jämt bilder som var perfekta. Ed fotograferade gärna folk, och det vimlade av ansikten i hans bildskörd, ansikten som aldrig kom att betyda någonting i mitt liv.

Nu skall jag tillstå att dessa två inlägg – nummer 2.303 och 2.304 – är helt omskrivna ett år efter det att de först hade presenterats här. Då hade jag inte haft tillgång till mera material än hans stereobilder och det lilla som hade överlevt i mitt minne av vad Ed berättade för mig just efter sin hemkomst. Hans stereobilder vimlade av en massa för mig helt obekanta skidåkare och ännu mera obekanta ansikten. Men det fanns förstås också en hel del mera allmänna bilder från S:t Anton – staden och utsikterna och folket och skidbackarna, men de flesta av dem behövde faktiskt en berättare, som beskrev vad de avsåg att visa.

Annonser
Published in: on 2014/11/25 at 03:05  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: