Inlägg 2.340: 10 – 14 mar 1971

Sjukhusträngselsomflyttningsnödvändigheten

Jag kände ju inte alls till dessa detaljer innan jag träffade killarna där på avdelningen. Och de var faktiskt väldigt trevliga, pigga och nyktra allihop, rena och klädda i sina sjukhusskjortor precis som jag själv. De kom från alla samhällslager – som exempel kan jag nämna att en av dem var en arkitekt – och ingen av dem var ju ‘sjuk’ i ordets vanliga mening. Inte så som jag själv var.

När jag väl låg instoppad i sängen kändes det bara skönt, men efter ett par timmar började jag bli ordentligt illamående igen. Detta höll på i fyra dagar, och min läkare trodde att jag hade gallsäcksinflammation. Jag kunde knappast äta, och vad jag åt fick jag snart upp igen. Jag kände mig allmänt bedrövlig, mycket sämre än alkoholisterna runt omkring mig.

Ed kom till mig på kvällen. Det gladde mig, men jag hade räknat med att han skulle bli insläppt, precis som när jag hade opererats här år 1965. Jag kände mig genast bättre när han kom in och satte sig vid sängkanten. Hans arbete var nu redan tillbaka till det normala fast i en rymligare miljö, och även tågresorna var inte alls otrevliga eller långtråkiga. Jag bad honom att ta med ett par böcker hemifrån, bland annat Amerikas historia (se inlägg 502), som hade stått orörd i bokhyllan sedan år 1965. Och så min räknesticka, så att jag hjälpligt kunde räkna ut vilka aktier jag skulle försöka förlora pengar på. Alla dessa behov visar hur säker jag kände mig på att mitt illamående skulle sluta gott.

På fredagen, efter två dagar, flyttades jag emellertid från alkoholisternas avdelning, dit jag ju inte hörde. Jag rullades till ett fyramansrum i en avdelning bak i sjukhuset, och där var det hemskt. Så det var dit jag hörde? Bevare sig väl!

En TV-apparat stod i hallen just utanför dörren till rummet, två meter från mitt huvud, och den var på från klockan 08.00 till sena kvällen. Två äldre gubbar satt därute i korridoren – en av dem ropade saker på spanska hela tiden, och den andra tiggde cigarretter och grät omväxlande med att skälla ut alla som gick förbi, också på spanska. Det enda goda var att jag inte begrep tillräckligt mycket spanska för att förstå vad det mesta rörde sig om. Och så kom det en kvinnlig röst någonstans ifrån, och den stönade hela dagen. Jag kände det som om mitt illamående bara blev värre och värre – men det kunde ju ha berott på den förfärliga miljön.

På söndagen mådde jag inte längre illa. Jag kunde äta litet försiktigt av maten, och läkaren talade om att jag skulle få magen och gallan röntgade på måndagsmorgonen. Äntligen hände det något!

Published in: on 2014/12/28 at 08:36  Kommentera  

Inlägg 2.339: 9 – 10 mar 1971

Undersökningssjukhusvistelsebegynnelsen

I Morristown fick Ed ett identitetskort med bild. Jag hade det i mina händer för bara en kort tid sedan, men nu är det försvunnet. Därför lägger jag nu i stället in hans identitetskort från 14 år senare, när Allied slogs ihop med ett företag som hette Signal. Han är alltså 14 år äldre på den här bilden än vad han var när han gjorde sin första resa till Morristown den 9 mars 1971. Mycket vatten skulle komma att flyta förbi i Hudsonfloden under dessa 14 år och mycket skulle hända under den tiden med både Ed och Morristown, men det kommer vi till i proper ordning.

Eds identitetskort, fast 14 år senare vid 49 års ålder, Morristown, 1985

Eds identitetskort, fast 14 år senare vid 49 års ålder, Morristown (1985)

På onsdagsmorgonen kramade jag om Ed extra länge, för även om vi skulle komma att ses snart igen så bleve det nog inte tillfälle till omfamningar nu på länge. Och så reste han till Morristown och några timmar senare begav jag mig till Kolumbussjukhuset. Jag var väl bekant med det sedan tidigare (se inlägg 498-509). Det låg på 19:de gatan mellan Andra och Tredje avenyerna, alltså helt diagonalt från 351:an och därför utan förbindelse med buss eller tunnelbana, som på Manhattan mestadels bara gick i nordsydlig och östvästlig riktning. Men det var inte så förfärligt långt att gå dit till fots, och det gjorde jag i det fina vädret trots min malande mage.

Denna bild från i dag är den enda som jag har lyckats finna av Kolumbussjukhuset på hela internet. Skyskrapan till vänster fanns inte alls år 1971. Sjukhuset har i dag slagit igen för att byggas om till bostadshus, och för att tjäna som reklam för lägenheterna i det har man försett denna enda bild av sjukhuset med en pratbubbla med en liten bild av ett framtida rum därinne i det. Jag har suddat ut rummet, men pratbubblan är kvar.

Columbussjukhuset med tömd pratbubbla, New York (internet)

Kolumbussjukhuset med tömd pratbubbla, New York (internet)

Tro nu inte att jag bäddades ner omedelbart efter ankomsten och fick den kärleksfulla vård som jag behövde. Nej, det fanns ingen ledig säng tillgänglig, och jag fick sitta i över tre timmar i ett väntrum och läsa min Nya Yorks Tidender, som jag förståndigt nog hade köpt med mig. Men när det blev en säng ledig, så fick jag den – och den råkade stå på en avdelning för alkoholistbehandling. Det låter ruskigt, men det var faktiskt inte alls otrevligt.

Om någon hade varit ute på en lång rad supkalas och till slut insett att han inte kunde fortsätta på det viset, då kunde han ta kontakt med föreningen Anonyma alkoholister (eng. Alcoholics Anonymous) eller AA. De kunde ofta omedelbart få in honom på ett sjukhus i 5 dagar för avgiftning och undersökning. Där fick han då inte ha någon kontakt med yttervärlden, och när han sedan kom ut så kunde han frivilligt bli omhändertagen av AA, som helt bestod av forna alkoholister.

Organisationsmärket för Anonyma Alkoholister (internet)

Organisationsmärket för Anonyma Alkoholister (internet)

Published in: on 2014/12/28 at 08:21  Kommentera  

Inlägg 2.338: 9 mar 1971

Arbetsplatstillgänglighetstransportmekanismen

Jag ville absolut inte skrämma livet ur mina föräldrar med att jag skulle tas in på sjukhus. Och eftersom det var dags för mitt en-gång-i-veckan-brev till dem, så skickade jag i stället ett litet vykort – på det får man inte plats med stora saker. Sådant som ont i magen och doktorer och sjukhus fanns det rakt inte rum för, så det blev bara att jag hade väldigt mycket att göra just nu och hoppades att allt var bra hos dem i Örebro.

Och så kom Ed hem vid 19-tiden. Resan hade gått bra. Det stora tåget var mycket bekvämare än han hade väntat sig. Det var nästan tomt, för till-och-från-resenärerna åkte in till Nya York på morgonen och ut från Nya York på kvällen, medan Ed reste tvärtom. Och så skulle det förbli – han hade inte ens tänkt på den saken. Han hade föreställt sig sittande inklämd mellan feta, cigarrökande direktörer som läste sina stora dagstidningar och bredde ut sig – och så fick han hela kupéer på det tomma tåget helt för sig själv.

Från stationen Klostret tog det honom en kvart att i rask fart gå på en liten asfalterad byväg längs järnvägen innan han svängde av till höger, korsade spåren, och fortsatte på en ännu mindre väg genom en skogsdunge. Där hade han snart en stor parkeringsplats till vänster, och bortom den, uppe på en höjd, en klunga kontorshus. Allt detta var alltså Allied Chemical. Han fick hjälp att hitta ‘hem’ till sin avdelning, och när han kom dit var det som att vara tillbaka på Rektorsgatan. Samma kolleger men andra möbler och mera ljus. För lunch fanns det en väldigt bra kafeteria – därutanför kunde man inte som i Nya York gå omkring och välja mellan tio olika ställen, för det fanns ingenting där.

Inget arbete blev gjort under hela dagen, och det hade han inte heller räknat med. Och sedan var det samma ordentliga promenad för Ed tillbaka till Klostretstationen.

”Hur tyckte du om det hela jämfört med att arbeta på Rektorsgatan?” frågade jag på direkten.

Det borde jag inte ha gjort, för nu fick han ta sig en funderare: ”Mja, tågresorna var trevliga, men det var nog bara första gången. I längden är det säkert förfärligt att resa så långt varje dag, och så skulle jag tro att det ibland också regnar och åskar och snöar ovanpå det hela. Arbetsplatsen var rymligare och bättre. Jag trivdes gott på Rektorsgatan, men man vänjer sig vid allt – så det komme att gå bra.”

Stackars Ed – jag avundades inte honom, men det sade jag förstås ingenting om. Jag sade bara att det verkade vara ett spännande äventyr. Och det minsta jag kunde göra var att förbereda frukosten varje dag för oss bägge, så att vi kunde sova tio minuter längre. Det var han med på.

Published in: on 2014/12/27 at 09:44  Kommentera  

Inlägg 2.337: 8 – 9 mar 1971

Sjukhusvistelseinbjudningen

Med mig kvar inne hos honom grep doktor Noseda omedelbart efter telefonen och begärde att de på sjukhuset genast skulle ta emot mig för observation. Det verkade inte alls att gå fullt så lätt. Han bönade och bad, tjatade och hotade – vilket fick det att låta som om jag hade någon sorts överhängade farsot – och fick till slut gå med på att få mig in där på onsdagen, två dagar senare.

Varför hade han hållit på sådär i telefonen?

”Å”, förklarade han, ”det var bara teater – de har aldrig tillräckligt med plats på Columbussjukhuset, och det är tvunget att göra varje remiss till ett livshot om det inte toges om hand omedelbart.”

Men nu efter samtalets slut klappade han mig lugnt på ryggen och såg inga problem med att jag vilade hemma i ett par dagar. Jag fick en del papper att ta med mig till sjukhuset, där jag skulle vara klockan 11.00 på onsdagen. Fram till dess skulle jag stanna hemma och vila, äta mat utan starka kryddor och dricka mycket vatten – den vanliga ordinationen innan doktorn visste var problemet låg.

Han lät Jenny ta litet blod från mig, och det gick rätt bra den här gången – jag var antagligen så chockad inför mitt kommande sjukhusbesök att mina blodfobier inte fick ett ord med i laget.

Ed var förvånad över hur länge jag hade varit inne hos doktorn, och jag hade tyckt att det bara rörde sig om en tio minuter eller så. Tiden går alltid extra fort när man har roligt. Och så gick vi hem i vårvädret. Jag var glad att Ed ville stanna hemma hos mig, trots att jag sade till honom att åka upp till sin mamma och hälsa på. Ingen av oss visste ju hur länge jag skulle stanna på sjukhuset, kanske i flera dagar, och inte heller hur mycket vi skulle bli tillåtna att träffas när jag var där.

Men för Ed gällde det först den långa resan till hans nya arbetsplats i Morristown på tisdagen. Vi var båda uppe redan klockan 06.00. Jag lagade till frukosten för honom – min kurrande mage hade ingen som helst aptit. Och när han hade gett sig av somnade jag om och sov till 10-tiden, kantänka! Jag ringde upp min chef, nu när jag åtminstone hade något att berätta för honom. Mitt första samtal hade bara handlat om att jag kände mig vissen och hade ont, att jag var så trött på alla dessa sjukdomar, och att jag skulle gå till doktorn igen.

Han blev chockad över att jag skulle in på sjukhuset: ”Och du vet inte alls vad det gäller?”

”Nej, och inte doktorn heller. Det är därför jag ska undersökas där för att få veta vad det är.”

Han önskade mig lycka till och att jag skulle ringa honom när jag visste mera: ”Och var inte orolig. Vi ska alla ta väl hand om dig.”

Jag var i goda händer.

Published in: on 2014/12/27 at 09:33  Kommentera  

Inlägg 2.336: 1 – 8 mar 1971

Obehagsradslösningsefterforskningsarrangemanget

Jag höll mig frisk under hela den följande veckan. Vädret inför veckoslutet verkade att bli riktigt vackert med massor av snö kvar uppe i bergen, och jag skulle nog våga mig på en såpass fin dag på skidor. Att jag skulle bli sjuk igen på lördagen var inte alls vad vi hade tänkt oss. Men då fick jag ont i magen och mådde tjuvtjockt ovanpå det. Vad var nu på gång?

Jag tvingade Ed att boka plats i skidbussen men kunde inte tänka på att åka skidor så som jag kände mig. Jo, jag var helt kvitt min bronkit. Det pep och visslade inte längre i luftrören när jag andades och jag hade inte ett dugg hosta – jag var faktiskt helt frisk. Och ändå var någonting fel någonstans. Ovanpå mina uppenbara symptom, magont och illamående, kände jag mig också trött och hängig.

Därför gick jag på måndagsmorgonen återigen till doktor Noseda. Ed hade ju ingenting att göra den dagen, så han ville komma med mig till väntrummet – när vi satt där skulle vi ha hållit varann i hand om det hade gått för sig. Det var underbart att ha honom med mig där, för jag var nu mera orolig än jag ville visa. Men han måste ha märkt det, för när det var min tur, frågande han om han skulle komma med mig in till doktorn.

”Nej”, tackade jag honom, ”det är ingenting. Jag vill bara rådgöra med doktorn.”

Doktor Noseda var uppenbart häpen över att se mig igen. Jag berättade för honom hur jag kände mig, mitt emellan sjuk och frisk, med något galet inuti mig. Han lyssnade på mig med sitt stetoskop och höll med mig om att jag verkade vara helt återställd från bronkiten.

Men vad var det då för fel? Han gjorde vad doktorer gör, klämde och lyssnade på mig överallt på kroppen, och till slut beslöt han sig för att lägga in mig på sjukhuset på några dagar för observation. Där hade de så mycket mera resurser än han själv hade här på sin lilla mottagning. och där skulle de i ett nafs finna den underliggande orsaken till alla mina krämpor.

”Jag tror att ni har något som inte är i balans och att det leder till att ni får alla dessa småsjukdomar, en efter en. Om vi bara kan hitta vad det är, så klarar vi upp alltsammans på en gång”, sade han – eller någonting i den vägen.

Jag tyckte att det var ett klokt beslut. Doktor Noseda var en erfaren läkare, och han visste alltid vad man skulle göra. Han var ju till och med kirurg – han opererade folk varenda onsdag från morgon till kväll på Columbussjukhuset. Och det var förstås till Columbussjukhuset som han nu remitterade mig.

Published in: on 2014/12/25 at 10:23  Kommentera  

Inlägg 2.335: 28 feb – 1 mar 1971

Kontorsbytesdatumfastställandet

I Mombasa – och där skulle vi naturligtvis hyra en Landrover och se oss omkring hellre än att bara sola och bada i strandträngseln – från tisdag kväll till måndag morgon, flyg till Nairobi på måndag morgon, i Nairobi – och där skulle vi förstås också hyra en bil och åka runt i naturparkerna – från måndagen till tisdagen en vecka senare, flyg till Entebbe i Uganda med byte där till flyg till Murchisonfallens (eng. Murchison Falls) nationalpark på tisdagen, båtfärd på Nilen bland krokodiler, elefanter och flodhästar, ocn sedan flyg tillbaka till Entebbe i tid för middagsmål och nästan mitt i natten flyg tillbaka till Nairobi på onsdagen, och slutligen flyg tillbaka till Nya York via Zürich på torsdagen.

Det hela lät otroligt lockande och något alldeles annorlunda. En liknande resa skulle normalt kosta 5.000 kronor för en tre veckor lång rundresa i Östafrika plus 4.000 kronor för flygresan dit och tillbaka. Det var flygbolaget som behövde passagerare och därför bjöd på så mycket för i stort sett samma pris som för bara en vanlig returbiljett. Troligen fick flygbolaget också hjälp till detta från sina ägarstater Kenya, Tanzania och Uganda, som förstås ville fånga in turister.

Ed och jag skulle naturligtvis göra den resan tillsammans, och den skulle kosta oss så gott som alla dagar som vi kunde ta ut som semester för hela året. Vi hoppades verkligen att det hela kunde bli av någon gång i februari 1972. Men det var ett helt år kvar dit, och allt kunde ju ändras. Se bara hur våra planer på Galapagosöarna gick i stöpet – läs ‘blev uppskjutna på obestämd tid’.

Men för år 1971 gällde tills vidare England fram på höstkanten.

På stapplande steg tog jag mig till kontoret på måndagsmorgonen, och bara jag tog det lugnt – vilket jag kunde göra på mitt nya jobb – så gick det bra. Äntligen var jag helt frisk igen! Och snart kunde jag hugga i ordentligt både med min programmering och med min inlärning av hur hela projektet skulle synkroniseras efter Bob Freilich.

Ed fick besked om att hans arbetsplats skulle flyttas till Morristown på tisdagen den 9 mars, så han hade nu fullt schå med att packa sina arbetstillbehör i kartonger för att transportars till Morristown under veckoslutet. Måndagen skulle han få sig gratis tillgodo – han behövdes inte därute mitt i röran.

Tåglinjen mellan Hoboken och Morristown (internet)

Tåglinjen mellan Hoboken och Morristown (internet)

Published in: on 2014/12/25 at 10:20  Kommentera  

Inlägg 2.334: 25 – 28 feb 1971

Östafrikaturistreseannonsfrestelsen

Med mina mediciner låg jag sedan hemma fram till veckoslutet. Det blev underbart vackert ute, hela 19 grader varmt, men jag låg snällt hemma och skötte om min hälsa. Jag började verkligen bli orolig för den – jag hade nu varit sjuk i omgångar nästan hela vintern, och så skall det inte vara. Inte för att jag hade försummat mycket på arbetet – jag hade faktiskt inte varit borta många dagar sammanlagt – utan det gällde antalet olika sjukdomspärser som jag hade gått igenom. Tack of lov så skötte sig ryggen bra, inga nämnvärda obehag av den sedan år 1968.

Ed hade klarat sig riktigt bra. Han hade haft litet snuva ibland men inte så illa att han hade fått stanna hemma från jobbet en enda gång. Men i stället var han ju inblandad i alla mina sjukdomar, så han hade ändå mycket att stå ut med. Jag var lycklig över att ha honom vid min sida, och det finns ingenting som är mera värdefullt än att vara till stöd och hjälp för den man älskar – eller att få stöd och hjälp av honom.

På söndagen, min sista dag hemma som sjukling, hade Nya Yorks Tidender sin årliga bilaga med vårkläder för damer, och det var precis vad mamma hade bett mig att ‘klippa ut’ och skicka henne. Det behövdes ingen sax, för bilagan var 40 sidor tjock och låg hopvikt inne i tidningen helt för sig själv. Så snart jag var uppe på benen och ute skulle jag skicka iväg den och dessutom köpa och sända henne Alexander Solzhenitsyns senaste bok, vad den nu hette, ‘på engelska’, inte på ryska. Hon ville förkovra sin engelska och tänkte att en översättning från ryska skulle ge henne en engelska som hon lätt skulle förstå. Det lät förnuftigt.

Nya Yorks Tidender hade som alltid på söndagarna också en resebilaga, och nu hade jag tillfälle att läsa den ordentligt. I dagens tidning innehöll resebilagan en jätteannons för flygbolaget East African Airways, och de hade ett verkligen lockande förslag till en tre veckors semester att komma med. Man flöge först till Zürich med mellanlandning där och sedan en lika lång flygtur till Nairobi i Kenya. Det skulle kosta 4.555 kronor, och det inkluderade transporterna till och från flygplatserna – vad det nu innebar – alla måltider, plats i dubbelrum med dusch eller bad, de flesta skatter, och en guide vid landresor.

Karta över Östafrika (internet)

Karta över Östafrika (internet)

Från Nya York på torsdag kväll, till Nairobi på fredag kväll, rundtur i Nairobi nationalpark – med lejon, giraffer och geparder – på lördagen, flyg till Arusha i Tanzania på söndagen, rundtur i Manyarasjöns (eng. Lake Manyara) nationalpark – med trädklättrande lejon – och med lunch på Manyarasjöhotellet på måndagen, och flyg till Mombasa förbi Kilimanjaroberget (eng. Mount Kilimanjaro) på tisdagen.

Published in: on 2014/12/25 at 10:15  Kommentera  

Inlägg 2.333: 20 – 25 feb 1971

Amerikanskteknisklexikonordbokspappalyckliggörandet

På lördagen, när det var dags att boka vår skidbuss för söndagen var skidvädret för söndagen alldeles omöjligt, så affären tänkte inte beställa någon buss. Jag kommer inte ihåg om de gav oss några mera specifika uppgifter om väderleken, men när vi fick höra att det inte skulle gå någon buss kände vi konstigt nog en viss lättnad. Varför det, undrar du kanske – vi hade ju missat så många skidsöndagar den här vintern på grund av kölden att vi borde ha tagit ett nej som en personlig förolämpning. Men jag anar att vi djupt inne i själen fortfarande var så genomvåta sedan föregående söndag att den fortfarande skvalpade. Och med en skvalpande själ reagerar nog kroppen egendomligt, och vi kände oss rätt nöjda med att vara tvingade till detta veckoslut inne i Nya York.

Som vi ofta gjorde under sådana oväntade ledighetsdagar strövade vi omkring i centrum, och någonstans på Madisonavenyn upptäckte jag en teknisk bokhandel. Jag hade inte ens vetat om att det fanns en teknisk bokhandel i Nya York, och jag hade dragit runt med pappas önskan om ett amerikanskt tekniskt lexikon ända sedan jag var hemma i Örebro under julen. Här kanske …

Och minsann – de hade just vad han ville ha: en amerikansk teknisk ordbok, som verkade vara en blandning av ett lexikon och en uppslagsbok. Inte bara en förklaring av de tekniska termerna utan en kort utredning om deras funktion, vilket var perfekt för att pappa skulle vara säker på att det var rätt term som han hade hittat. Jag köpte boken omedelbart – den var oväntat billig, tvärt emot vad jag hade räknat med. Jag skickade den på måndagen, och efter en månad borde han då få den.

Nutida upplaga av boken som jag skickade till pappa år 1971 (internet)

Nutida upplaga av boken som jag skickade till pappa år 1971 (internet)

Det var nog tursamt att jag inte ansträngde mig med skidåkning på söndagen, för just den dagen fick jag hosta. Om jag hade varit ute på skidor hade jag förstås lagt skulden på dem, men nu hade jag inte gjort någonting som kroppen kunde ha bedömt som misshandel. Hosta och hosta dagen i ända, hemma och på kontoret och på posten och på tunnelbanan. Jag köpte några hosttabletter och de hjälpte väl litet, men på torsdagseftermiddagen gav jag upp och gick till doktor Noseda. Vid det här laget hade jag betalat honom så många gånger att jag var rädd att han hade stängt sin praktik och dragit sig tillbaka till Lugano för att leva på mina pengar. Men han var kvar, tack och lov, och han sade att jag hade bronkit och skrev ut någon stark hostmedicin och också penicillintabletter.

Published in: on 2014/12/23 at 09:37  Kommentera  

Inlägg 2.332: 15 – 18 feb 1971

Hejarsmedjeautomatikkonstruktionsförslaget

Naturligtvis masade vi oss upp ur sängen så småningom, lagade till en bastant frukost i lugn och ro, och efter den tände vi oss en härlig brasa i öppna spisen. Jag satte mig ner vid matbordet och gjorde i ordning min självdeklaration. Jag kom fram till 4.000 kronor i kvarskatt att betalas i samband med deklarationen – det var 15.000 kronor i kvarskatt föregående år, så det var en markant förbättring.

Det slog mig att jag av en slump faktiskt deklarerade på den sista svenska deklarationsdagen, fast jag skickade inte in min självbekännelse förrän mycket senare – jag ville ju inte bli av med mina 4.000 kronor innan det var absolut nödvändigt.

På onsdagen fann jag i tidningen att mina föräldrars obligationer i Consumers Power hade klättrat ända upp till 105 procent av det nominella värdet – från att jag hade köpt dem för bara 91 inte så långt tidigare. Jag följde dem nogsamt i tidningen, för jag var fast besluten att sälja dem igen när de nådde upp till 110.

Pappa skrev ett långt brev till mig, i vilket han berättade om sitt pågående arbete för Bofors. Han hade just gjort färdigt ett principförslag till automatisering av Bofors hejarsmedja, avseende tvenne – han skrev inte ‘två’ – hejarlinjer. Det hade varit en hel del för honom att fundera på beträffande detta. Jag visste ju inte alls vad ‘hejare’ betydde, och eftersom jag inte då var särskilt nyfiken bad jag honom inte heller om någon förklaring.

Nu i skrivande stund har jag emellertid internet att fråga om råd, och jag vet nu att en hejare också kallas ‘fallhammare’ och är ordet för en vikt som man i olika sammanhang låter fritt falla för att uppnå samma effekt som av en vanlig hammare. En hejare är den aktiva delen av en pålkran, som bankar ner pålar i jorden för grundförstärkning. Hejaren hivas upp och får sedan falla fritt ner på pålen, som för varje slag drivs ner allt djupare i jorden.

Pålkran med hejaren i bottenläge (internet)

Pålkran med hejaren i bottenläge (internet)

Pålkran med hejaren ett tiotal meter upp (internet)

Pålkran med hejaren ett tiotal meter upp (internet)

Eftersom hammare används i en smedja kan jag nu sent omsider förstå att man ibland vill hamra med mera kraft än en handhållen hammare eller även en slägga kan erbjuda, och då tror jag mig äntligen förstå vad det var för automatik som pappa grejade till för Bofors hejarsmedja.

I sitt brev till mig skrev han att han skulle diskutera saken i Bofors redan på följande onsdag, och om det då skulle gå som han hoppades skulle det innebära arbete för hans ritkontor för en mycket lång tid framöver.

Published in: on 2014/12/22 at 08:54  Kommentera  

Inlägg 2.331: 15 feb 1971

Tillochfrånreseomständlighetsframtidspåverkningsfrågan

Normalt sett borde Washingtons födelsedag ha kommit en vecka senare, på nästa måndag, den 22 februari, men just för att göra livet litet skönare för Ed och mig efter vår mest vattendränkta söndag sedan Riisparken ett halvt år tidigare, så blev den här flyttningen av helgdagen till den 15 februari en verklig lättnad. När vi vaknade på måndagsmorgonen behövde vi inte stiga upp – vi kunde ligga kvar i sängvärmen och lyssna på regnet som hamrade på vår utstickande luftkonditioneringsapparat. Trots att vi bodde på översta våningen rätt under hustaket så hörde vi aldrig något regnslammer uppifrån. I stället var det från apparaten i det vänstra av våra tre fönster som vi fick den där sköna känslan av ombonad värme som kommer med ljud av oväder utanför.

Vi kollade inte ens om skidkläderna i badrummet hade slutat droppa vatten – vi behövde ju varken kläderna eller badkaret. Eller ens frukost. Så vi bara drog oss och hade det gott.

Ed hade förberett sig i andanom för vad som skulle hända honom om bara några veckor. Högkvarteret för hans företag, Allied Chemical, höll på att flyttas ut från Rektorsgatan 40 i Nya York till ett nybyggt kontorskomplex i staden Morristown i Nya Jersey. Och en dag någon gång i mars skulle Ed börja arbeta där ute i tassemarkerna. Säkert i fina, nya lokaler – men det skulle bli en lång resa ditut för honom. Han hade förstås känt till detta i säkert ett år men inte ägnat det mer än en förströdd tanke. Och nu plötsligt skulle det alltså till att hända, tanken skulle förvandlas till verklighet, och han var inte glad för det.

När vi låg där denna regniga morgon talade vi om hans väg till jobbet. Han skulle gå till den lilla stationen vid 9:e gatan och Sjätte Avenyn och åka med tunnelbanan i 10 minuter till Hoboken i Nya Jersey. Rätt ovanpå stationen där låg det en järnvägsstation, och där skulle han ta ett vanligt tåg västerut i ungefär en timme till stationen Klostret (eng. Convent). Därifrån var det två kilometer att gå till fots till det nya kontorskomplexet. Detta omfattade många byggnader, och han visste inte alls i vilken han skulle placeras, så från stationen kunde det ta mer än en halvtimme – men inte gärna mindre. Allt som allt betydde det två timmar varje morgon och två timmar varje kväll. Plus tågförseningar.

Ed tvekade om detta skulle fungera för honom, men han skulle i alla fall pröva på det ett tag. Om det blev för mycket, så finge han väl söka ett annat jobb inne i Nya York. Men han hade verkligen satsat på sitt revisionsarbete hos Allied Chemical och ville absolut stanna kvar där – om det bara gick.

Published in: on 2014/12/22 at 06:41  Kommentera  

Inlägg 2.330: 15 feb 1971

Helgdagsfirandeomvälvningsen

En stor omvälvning ägde rum på måndagen den 15 februari 1971. Den hade varit på gång sedan år 1968, vilket var när omvälvningen röstades fram av den amerikanska riksdagen och blev till ‘lagen om enhetliga måndagshelger’ när president Nixon undertecknade den. Med början den 1 januari 1971 flyttades därmed fyra årliga helgdagar till en näraliggande måndag från det datum där de sedan lång tid tillbaka hade hört hemma.

Årets första helgdag som berördes av denna nya lag var ‘Washingtons födelsedag’ (eng. Washington’s Birthday). Den firades till minne av president Washingtons födelsedag den 22 februari 1732, och nu skulle den firas på den tredje måndagen i februari – vilket betydde att den skulle komma att firas på en dag mellan den 15 och den 21 februari och alltså aldrig på presidentens riktiga födelsedag. Helgen döptes också om till presidentdagen (eng. Presidents Day) för att hedra alla Amerikas presidenter.

Som med allting i Amerika fanns det starka avvikande meningar om allting, även sådana struntämnen som en helgdags datum. Det här var en annons, som även förekom som jätteskylt längs landsvägarna på sina håll, och den deklarerade helt enkelt att den 22 februari var en laglig helgdag.

Propaganda för behållandet av den 22 februari som dagen för att fira Washingtons födelsedag, 1971 (internet)

Propaganda för behållandet av den 22 februari som dagen för att fira Washingtons födelsedag, 1971 (internet)

‘Gravsmyckningsdagen’ hade firats den 30 maj alltsedan inbördeskrigets slut år 1865 för att hedra de hundratusentals soldater som hade fallit i inbördeskriget – fastän den senare kom att tillägnas alla soldater som hade stupat i ett krig. För att båda sidorna i inbördeskriget skulle acceptera ett och samma datum valde man en dag då historien inte hade refererat ett enda slag som hade utspelats med endera sidan som segrare. Nu år 1971 bytte man datum för helgdagen till den sista måndagen i maj.

Här syns några av de flera hundratusentals militära gravstenarna på Arlingtons militära begravningsplats. Varje gravsten förses med en flagga varje år på gravsmyckningsdagen.

År 1965 hade gravsmyckningsdagen fallit på en söndag, och Ed och jag möttes för första gången på måndagen därefter (se inlägg 331-332), vilken traditionellt hölls arbetsfri av de flesta företag som kompensation efter en söndagshelg.

Gravstenar på gravsmyckningsdagen, Militärbegravningsplatsen, Arlington (internet)

Gravstenar på gravsmyckningsdagen, Militärbegravningsplatsen, Arlington (internet)

Det blev nu på den andra måndagen i oktober som ‘Kolumbusdagen’ (eng. Columbus Day) skulle komma att firas enligt den nya lagen. Tidigare hade den varit fixerad till den 12 oktober, dagen för Kristoffer Kolumbus första landstigning i Amerika år 1492.

Koöu,bus första landstigning i den nya världen, Målning av Dióscoro Puebla, 1862 (internet)

Kolumbus första landstigning i den nya världen, Målning av Dióscoro Puebla, 1862 (internet)

Också ‘krigsveterandagen’ (eng. Veterans Day) flyttades av lagen. Från den 11 november – dagen för vapenstilleståndet efter första världskriget år 1918 – till den fjärde måndagen i november. Men år 1978 kom den att flyttas tillbaka till den 11 november. När jag låg i lumpen brukade sådant kallas ‘Mittåt!’.

Ktigsveterandagen (internet)

Krigsveterandagen (internet)

Published in: on 2014/12/21 at 08:44  Kommentera  

Inlägg 2.329: 14 feb 1971

Skidentusiastregnvädersobehaglighetsignorerandet

Äntligen kom det ett skönt veckoslut efter en vinter som hade varit fel på alla sätt i fråga om väderleken. För det mesta hade den varit kall som hin håle och helt olämplig för skidåkning. Jag hade under hela vintern glatt mig åt att Ed hade fått sitt lystmäte i S:t Anton, nu när han fick försaka söndag efter söndag för vädrets skull. Men nu skulle det bli en härlig söndag, och sportaffärens skidbuss till Catskills skidcenter var fylld till sista plats. Bergen var lika packade med snö som bussen av förväntansfyllda skidentusiaster, av vilka Ed säkert var den störste.

Det var väl ett par grader kallt när vi kom fram. De första två utförslöporna var fantastiska, föret var perfekt, och den här dagen skulle bli en härlig kompensation för den tidigare så usla skidsäsongen. Men när vi kom upp till toppen för tredje gången började det dugga så smått. Först kändes det som snöflingor, men snart var det bara rent vatten. Det blåste inte alls, och glidet var, regnet till trots, fortfarande perfekt, men det började så småningom att kännas litet vått. Skulle vi gå in och torka upp litet? Nej, snön är för bra för det, tyckte Ed, och då tyckte jag likadant. Och regnet hade en fördel – det var inte många andra ute i backarna att hålla undan för.

Stämningsbild av regn i ett annat skidcenter än Catskills (internet)

Stämningsbild av regn i ett annat skidcenter än Catskills (internet)

Regnet höll upp en aning vid lunchdags, och vi gick in och åt litet mat, men vi var snart därute igen. Det hade då satt i gång med att regna på nytt, fast vi hade torkat upp litet grann under rasten så det gjorde ingenting. Efterhand ökade dock regnet på igen, och under resten av dagen hade vi vad som måste kallas hällregn. Vi var båda dyblöta genom alla tröjor och långkalsonger, och skidhandskarna – av läder med skumgummistoppning – var så våta att det rann en ström av vatten ur dem så snart man kramade dem. Men vi intalade oss att det inte gjorde någonting att vara våta, för vi ville fortsätta att känna skidorna flyga nerför backen så som de aldrig förr hade gjort.

Nästan övergiven skidbacke i regnväder (internet)

Nästan övergiven skidbacke i regnväder (internet)

Ed och jag var de våtaste av alla busspassagerarna på hemvägen. Vi hade ju inga ombyten med oss – det hade aldrig behövts. De flesta andra hade gett upp efter en stund i regnet, men de var ändå alla mer eller mindre våta och satt och småhuttrade i sina genomblöta skidbyxor. För att det skulle kännas bättre fick vi bussen uppvärmd ordentligt, och då blev allt bara bra.

Vi småsprang hela vägen hem från bussen för att hålla den våta kroppen varm. Alla kläderna fick vi hänga upp rätt över badkaret efter att först ha vridit ur dem så torra som möjligt. Det var härligt att äta och dricka varmt och att sedan krypa till sängs under flera lager av torra och varma duntäcken.

Published in: on 2014/12/19 at 08:52  Kommentera  

Inlägg 2.328: 10 – 12 feb 1971

Husorgansinnehållsförvandlingsförsöket

Äsch, jag borde inte göra detta till något obehagligt! Jag hade ju min egen filosofi att ta till – jag skall sköta mitt jobb så gott jag kan, för bättre än så kan jag inte. Och om jag sköter mitt jobb på det bästa sätt jag kan, så bör jag vara nöjd med mig själv. Om den uppgift jag har fått att utföra är för svår för mig att klara av om jag arbetar så väl som jag kan, ja, då är det inte mitt fel om det inte går som det skall.

Jag lät Bob ta del av mitt filosofiska resonemang, och han tyckte att det lät klokt – men så blev han litet defensiv. Han hade säkert diskuterat sin efterföljare med de högre makterna och troligen föreslagit mig – och när han nu fann att jag inte hoppade på det med ett glädjeskutt, så tog han det nog som sin plikt att se till att hans förslag ändå skulle fungera, och därför måste han nu se till att jag glatt tog på mig den roll som han hade gett mig.

”Det är inga konstigheter, och det vet du ju”, sade han. ”Jag visste ingenting om TCAM när jag kom hit, men det tog inte lång tid innan jag förstod hur det hela fungerade.”

”Hur lång tid?” undrade jag, och han räknade på fingrarna till några månader. Nåja, om några månader skulle jag väl kunna orientera mig också – om jag bara fick några månader på mig.

”Ingen tror att du vet allting med en gång”, sade Bob Freilich, som redan visste allting.

Efter detta intermezzo gick jag på högvarv för att snabbt lära mig hur de intrikata vindlingarna i konstruktionen av TCAM hängde samman, men alltefterson veckorna gick försvann paniken. Och annat hände som ingen var förberedd på, inte minst jag själv.

I ett brev från Örebro fick jag höra att Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning hade beslutat att radikalt ändra sitt innehåll. När tidningen stadigt förlorade läsarandelar gentemot den mera populistiska Göteborgs-Posten började det se illa ut för mitt gamla älskade husorgan, och de beslöt då att slopa allt om mord, rån, olyckor och sport i sin tidning och istället satsa på många nya, kloka skribenter.

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidnings varumärke (internet)

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidnings varumärke (internet)

Med detta nya innehåll förvandlade de sin lokala Göteborsblaska till en rikstidning med en ovanlig profil, och de värvade intensivt nya prenumeranter runt om i hela landet. Bland andra försökte sig mina föräldrar på en provprenumeration under ett kvartal. Det blev till att de läste Handelstidningen från pärm till pärm, medan de bara kom att skumma rubrikerna i Svenska Dagbladet och Nerikes Allehanda. När jag hörde detta verkade det som om de hade haft en snilleblixt på redaktionen med sitt nya innehåll och sina nya läsare. Om det bara fanns tillräckligt många sådana.

Published in: on 2014/12/18 at 09:13  Kommentera  

Inlägg 2.327: 10 feb 1971

Arbetsuppgiftstotalförändringsplanerna

Mitt i följande vecka viskade Bob Freilich i mitt öra att han skulle förflyttas till ett annat jobb om bara några veckor. Det hade inte sagts något officiellt om detta, så nyheten drabbade mig som en tegelsten rätt i huvudet. Tack vare att jag hade lärt mig mäklar-CCAP rätt väl efter att ha installerat det hos en lång rad kunder, så hade jag helt uppenbart bedömts som skicklig nog för att tekniskt leda utvecklingen av dess efterföljare TCS. Men så kände jag det inte alls. Genom att sitta och lyssna på programspecialisterna i Raleigh hade jag ju i dagarna blivit påmind om hur litet jag egentligen kände till om det nya TCAM-programmet. Det var ju det som vi skulle bygga vårt TCS-program på, och jag var inte på långa vägar redo att ställa mig framför en grupp programmerare och skissa upp en schematisk bild av hur allting hängde ihop inne i TCAM. Och ännu mindre visste jag om hur och var i TCAM vi skulle lägga in våra TCS-tillägg. Bob Freilich kunde göra båda delarna, och att han nu skulle tas ifrån oss och låta mig axla hans ok verkade vara rent vansinne.

Jag hade kommit till gruppen den 1 december utan att då veta ett skvatt om TCAM. I två veckor i december, innan jag reste bort på semester över jul och nyår, studerade jag TCAM så gott jag kunde på egen hand. I januari fick jag som speciell uppgift att programmera TCS för vad som skulle göras när det hade uppstått ett fel i dataöverföringen, och nu hade jag anmärkningsvärt nog börjat att på egen hand trassla mig fram till en del förslag till hur det kunde klaras av. Och nu plötsligt skulle jag, om bara några veckor, ta över Bob Freilichs arbete med att ‘integrera’ hela verksamheten. Detta innebar att se till att alla faser i utvecklingsarbetet framskred i rätt takt och på rätt sätt av alla medverkande.

Bob fortsatte att viska i mitt öra, att ingen väntade sig att jag skulle leda dem i deras arbete – i varje fall inte genast – och att jag inte alls skulle fungera som administrativ chef över de andra i gruppen utan bara hålla i de tekniska trådarna.

Och så tillade Bob: ”Du kommer att lära dig hur allting fungerar fortare än du tror, när du får se vad alla de andra gör när de programmerar sina bitar och du själv inte behöver lösa några detaljproblem.”

Alltså, precis det som jag trivdes bäst med att syssla med skulle tas ifrån mig, och i stället skulle jag bara övervaka att allt passade ihop. Jag skulle vara halv-chef – guskelov inte sköta de andras persondetaljer, bara att de uppfyllde sina uppgifter på rätt sätt. Usch, vad obehagligt!

Published in: on 2014/12/18 at 00:46  Kommentera  

Inlägg 2.326: 5 feb – 25 april 1971

Akademikerstrejkmålsättningsouppnåenderesultatet

Utan tåg gick det väl an för de flesta, men det var värre att vara helt utan hjälp med att klä sig för att gå ut i vintervädret. Rapporterna om regn och snö och blåst och halka försvann från radio och television, och flyget fick helt lita på sina egna väderprofeter.

På måndagen den 8 februari inställdes militärens vintermanöver i norra Sverige på grund av tågstrejken, och följande måndag gick 450 tandläkare i strejk, huvudsakligen inom folktandvården. Hela 700.000 elever vid Sveriges fackskolor, gymnasier och högskolor blev från fredagen den 19 februari helt utan undervisning, då 25.000 lärare avstängdes av staten från sitt arbete som en strejkmotåtgärd. Eleverna uppmanades dock att fortsätta att gå till sina skolor som vanligt. Den här bilden ur boken ‘Ett folk på marsch’, som jag råkar ha kvar än i dag i min bokhylla, visar ett exempel på hur undervisningen på ett gymnasium bedrevs år 1971 i avsaknaden av lärare.

Lärarfria studier på gymnasiet (1971)

Lärarfria studier på gymnasiet (1971)

Som svar på lockouten av lärarkåren gick den 20 februari 190 av landets 300 lotsar i strejk och stoppade därmed hälften av Sveriges sjöfart.

Utan godståg hade många industrier svårt att leverera sina produkter, och utan skolor att hålla schack på ungdomarna under dagtid blev det stora kostnader för samhället att sysselsätta dem. Regeringen såg sig till slut tvingad att ta till hårdhandskarna och beordrade den 9 mars alla de strejkande att omedelbart återgå till sina arbeten fram till den 25 april för att ge medlarna tillfälle att utarbeta acceptabla löneplaner. Ett par dagar därefter röstade riksdagen fram en lag om något som tidigare hade varit otänkbart, nämligen tjänsteplikt för offentligt anställda

Med början den 13 mars kom därigenom tågtrafiken igång efter sitt 40 dagars uppehåll, och från den 15 mars rullade alla tåg igen, inklusive godstågen. Sverige fungerade åter som det skulle.

Jag berättar så mycket om denna svenska angelägenhet dels därför att jag var och är intresserad av gamla Sverige och dels för att pappa i sina brev uttryckte sina tankar om den politiska bakgrunden till dessa strejker. Han tyckte att de svenska översåtarna behandlade de bildade klasserna hur som helst. I utjämningssyfte gjorde de upp med akademikerna allra sist – när det inte fanns något ‘utrymme’ kvar i budgeten för någon höjning av deras löner. Men den här gången gick det inte – SACO vägrade att behandlas på det viset. Och så kom det till strejk.

Varumärket för SACO (internet)

Varumärket för SACO (internet)

Efter den 25 april gick det faktiskt dåligt för SACO. Akademikerna vägrade att skriva på ett treårsavtal som gav LO-medlemmarna 30 procents löneförhöjning och SACO-medlemmarna 11 procent. Akademikerna fick därmed arbeta utan avtal under dessa tre år, och därmed avslutar jag denna lilla historievignett.

Published in: on 2014/12/17 at 07:37  Kommentera  

Inlägg 2.325: 1 – 5 feb 1971

Akademikerpunktstrejksbegynnelsen

Innan jag gjorde något annat på måndagsmorgonen ringde jag upp min börsmäklare. Främst av allt ville jag göra mig av med mina 50 aktier i Mobile Home Industries. De hade skött sig bra under december månad och jag hade då trott att de skulle bli en bra affär – men under januari hade de igen sviktat och nu var det dags att rädda vad som räddas kunde.

När jag hade köpt aktierna i september betalade jag 3.810 kronor för dem (se inlägg 2.203), och nu fick jag 3.552 kronor för dem. Det gick alltså inte fullt så illa som jag hade fruktat – det blev ett minus på bara 258 kronor.

I samma telefonsamtal bad jag att få köpa 90 aktier i Sky City Stores. Det var en stor kedja av lågprisaffärer, så gott som uteslutande belägna i Nordkarolina, Tennessee och Georgien. Det var affärernas låga priser som drog in kunderna, inte trivseln därinne eller den vackra arkitekturen. Affären på den här bilden låg i Morristown i Tennessee.

En av Sky City Stores affärer, Morristown i Tennessee, 1971 (internet)

En av Sky City Stores affärer, Morristown i Tennessee, 1971 (internet)

Jag betalade 6.072 kronor för aktierna i hoppet på att marknadens långsamma återhämtning skulle fortsätta. Det var allt jag kunde göra – bortsett från möjligheten att helt enkelt lugna mig litet och inte spekulera under en tid framöver, men si, att sluta upp med detta nöje gjorde jag då alls inte!

Mitt telefonsamtal tog fem minuter i anspråk, och därefter kunde jag ägna mig helt åt mitt arbete.

Jag fick i brev hemifrån veta att Sverige den 5 februari drabbades av en landsomfattande strejk. SACO, Sveriges akademikers centralorganisation, var ett fackförbund, som huvudsakligen omfattade anställda av stat och kommun. Förbundet hade under en längre tid förhandlat med arbetsgivarna om lönesättningen och hade till slut fått ett anbud att nappa på. Det ansåg SACO emellertid vara alldeles för lågt och varslade då om punktstrejker. Arbetsgivarna – alltså staten och kommunerna – svarade på strejkerna med lockout av hela yrkeskårer. Först i samband med detta fick jag, en ocean avlägsen från händelsenas centrum, veta att även civilekonomer var medlemmar i SACO och att de alltså också skulle drabbas av virrvarret. Detta gjorde att jag kände mig rätt nöjd med att vi inte hade några fackföreningar på IBM.

Strejken började på natten till fredagen den 5 februari och pågick stötvis under halvannan månads tid. Först stoppades alla tåg i Sverige – inklusive de lokala förortstågen – och det medförde en omedelbar rusning efter biljetter hos Linjeflyg, men de räckte förstås inte alls till.

Centralstationen under SCAO-strejken, Stockholm, 1971 (internet)

Centralstationen under SCAO-strejken, Stockholm, 1971 (internet)

Published in: on 2014/12/16 at 09:01  Kommentera  

Inlägg 2.324: 31 jan – 1 feb 1971

Lunchmathållningsmodifikationsmöjligheterna

Flera gånger under söndagen passade vi på att se på månbilderna på TV, men de blev rätt monotona och saknade allt det där av ‘NYHET!’ som präglade sändningarna från månen på sommaren 1969. Nu var det mest skåpmat som serverades, så vi höll oss hellre ute i det härliga vårvädret. Eller pseudovårvädret, för vi visste hela dagen att det var ett misstag. Det var inte någon riktig vår.

Detta bevisades redan nästa morgon. Februari månad brakade in med 15 minusgrader, och på dagen gick det upp med hela två grader till 13. Och vi lämnade nu astronauterna helt i sticket, för vi var ju tvungna att ordentligt inbyltade bege oss av till våra respektive arbetsplatser.

På programutvecklingen tillämpades det litet andra arbetstider än dem som jag var var van vid från försäljningskontoret. Nej, jag talar inte om den förfärliga tiden där med nattarbetet – jag avser den officiella kontorstiden. Vi hade börjat klockan 09.00 och nu gällde i stället 08.30. Och vi hade slutat klockan 17.00 och nu gällde i stället 16.30. Med en lunchrast på 45 minuter – utan fixerade klockslag – både då och nu var arbetstiden därför oförändrat 7¼ timmar. Och här precis som förut var det ingen exercis i petighet med klockan, och det gjorde att man oftast arbetade litet längre för att inte i onödan avbryta något som man höll på med bara för att ‘nu var det dags’.

En detalj i min dagsrytm hade jag personligen snabbt ändrat på. Jag hade funnit att det i min nya stadsdel inte fanns mycket i fråga om att sätta-sig-vid-en-disk-matställen, sådana som Chock-full-o’nuts i trakten runt Murgatan. Ville man äta lunch så var man mest hänvisad till riktiga lunchrestauranger, vilket tog mycket tid och mycket pengar i anspråk.

En annan möjlighet var en ‘deli’, en över-disken-servering (eng. delicatessen), där man på en röd minut framför ögonen på sig kunde få en smörgås tillverkad på valfritt bröd och valfria mängder av valfria pålägg, inslagen i vaxpapper plus omslagspapper, och till den en valfri läskedryck – läs: coca-cola – i en pappmugg med papplock och ett pappsugstrå nedstucket genom ett hål. Och för det mesta ingenstans att sitta och äta sin lunch.

En deli bland hundratals, New York (internet)

En deli bland hundratals, New York (internet)

Lunchträngsel på en deli, New York (internet)

Lunchträngsel på en deli, New York (internet)

Delismörgås i sitt vaxpapper, New York (internet)

Delismörgås i sitt vaxpapper, New York (internet)

Så jag hade börjat se till att jag hade bröd och lämpliga pålägg hemma, varav jag på morgonen kunde – på två röda minuter – få ihop ett par goda smörgåsar att ta med mig i portföljen till arbetet. Sedan kunde jag, helt oberörd av kravet på lunchavbrott och vackert väder, antingen fortsätta med vad jag jobbade med eller läsa min tidning under den tillmätta tiden.

Published in: on 2014/12/15 at 04:14  Kommentera  

Inlägg 2.323: 31 jan 1971

Månbilshopfällbarhetsintresseuppväckandet

Att söndagens felaktigt förutsedda bittra köld hade förhindrat oss från att åka skidor var ju egentligen inte så blodigt. Ed levde ju ännu på sina två intensiva skidveckor i S:t Anton, och jag själv var numera bara måttligt road av dessa övningar. Och dessutom var vi mitt i ett besök på månen. Raketen Apollo 15 med tre astronauter ombord hade gett sig iväg från Kap Kennedy i Florida redan sent på tisdagen den 26 januari.

Avfärden från Kap Kennedy, Apollo 15, 1971 (internet)

Avfärden från Kap Kennedy, Apollo 15, 1971 (internet)

Efter den stora bragden år 1969, när människan tog sitt första steg på månen (se inlägg 1.846-1.863), hade intresset för månresor snabbt falnat, och den här avfärden hade passerat relativt obemärkt. Det var litet mera intressant när man fick uppleva – men inte se – landningsmodulen med två av astronauterna ta mark på månen på lördagen. Men sedan hade de börjat sin semestervistelse däruppe med att ge sig själva en god och lugn nattsömn efter alla strapatserna på vägen dit.

Detta var första gången som astronauterna hade en bil med sig till månen. Den behövde bara 2¼ kvadratmeter gånger ½ meter av utrymme när den var hopvikt inne i landningsmodulen. Bilen hade en toppfart på mellan 10 och 13 kilometer i timmen, och varje hjul drevs individuellt av en ¼ hästkrafts elektrisk motor. Bilen vägde 200 kilo tom och 700 kilo med två astronauter och all deras utrustning. När det visade sig vara en bil i farten, ja då blev folk till slut nyfikna – nu övergick månresan till att återigen bli en stor sensation!

Astronauten James Irwin vid landningsmodulen och månbilen, Apollo 15, 1971 (internet)

Astronauten James Irwin vid landningsmodulen och månbilen, Apollo 15, 1971 (internet)

På söndagen var astronauterna ute på två bilresor med vila inne i modulen emellan. Den första varade i 6½ timmar och den andra i litet över 7 timmar. På måndagen var de ute med bilen i nära 5 timmar, och under resten av den dagen sysslande de med diverse experiment nära intill landningsmodulen. Astronauten David Scott bevisade på TV inför hela världen att Galileo hade haft rätt i sin teori på 1600-talet att olika föremål skulle falla med samma hastighet, om de inte bromsades upp av luftfriktionen. Scott höll upp en hammare i ena handen och en fågelfjäder i den andra och lät dem falla samtidigt – de slog i marken på samma gång.

Av sina 67 timmar på månens yta tillbringade de två astronauterna sammanlagt 18½ timmar ‘utomhus’. På tisdagseftermiddagen gav sig landningsmodulen iväg upp till raketens noskon, i vilken den tredje astronauten, Alfred Worden, hade utfört sina egna experiment under tre dygns tid, och så bar det iväg hemåt igen. De lyckades landa i Stilla havet sent på söndagen den 7 februari med en av noskonens tre fallskärmar ur funktion.

Återkomsten till Stilla havet, Apollo 15, 1971 (internet)

Återkomsten till Stilla havet, Apollo 15, 1971 (internet)

Published in: on 2014/12/14 at 09:45  Kommentera  

Inlägg 2.322: 26 – 31 jan 1971

Vinterväderförutsägelseosäkerheten

Personliga diskussioner fungerar, som alla vet, mycket effektivare än gruppmöten, där det mesta som sägs är irrelevant. Så när Bob Freilich på tisdagen fann att han inte hade mycket kvar på sin frågelista, så tyckte han att vi lika väl kunde åka hem igen redan då. Jag själv skulle naturligtvis ha kunnat stanna kvar i Forskningstriangelparken i veckotal för att förkovra mig, men jag kunde ju efterhand få i mig allt som jag behövde veta genom att helt enkelt fråga Bob om det.

På tisdagen var det mycket blåsigt både i Raleigh och Nya York, så vårt plan skakade ordentligt, särskilt i början och i slutet av flygningen – när vi befann oss högt uppe i skyn var det lugnt och stilla. När planet just skulle till att landa i Newark tippade vingarna så mycket upp och ner att det verkade som om de skulle träffa vattenytan strax inunder. Men det gick förstås bra, och jag var inte alls rädd på samma sätt som jag hade varit tidigare. Under år 1970 hade inte en enda passagerare dödats i en trafikflygolycka i hela Amerika, vilket var lugnande när man jämförde med de 200 eller 300 som var normen i början av 1960-talet.

Så jag kom hem till min älskade Ed litet snarare än väntat. Jag hade inte kunnat ringa för att förbereda honom på att jag skulle dyka upp redan på tisdagskvällen, så jag var inte ens säker på att han skulle vara hemma. Han kunde ha varit uppe hos familjen i Bronx – eller rentav ute på ett litet kuttrasju. Men han var helt prosaiskt hemma och tittade på TV. Han hade haft en härlig söndag uppe i Catskillsbergen, lagom kallt för fint glid och samtidigt skönt för nästippen. Och vädret i Nya York hade fortsatt att värmas upp, och nästa veckoslut skulle vi upp och åka skidor tillsammans.

Efter resan till Raleigh kände jag mig mycket säkrare i mina arbetsuppgifter. Saker och ting hade förklarats mycket bättre av specialisterna i Raleigh än vad alla handböcker och Bob Freilich tillsammans tidigare hade kunnat lära mig. Mycket som jag hade undrat över fattade jag nu – fast jag fick också ett begrepp om hur mycket det var som jag inte visste ett skvatt om. Livet är en enda lång hemläxa!

Planerna för skidsöndagen gäckades på lördagen. Det hade då blivit mycket kallare igen, och när vi skulle boka våra platser i skidbussen fick vi veta att det skulle bli smällkallt på söndagen, så de hade inställt resan. Nåja, vi klarade oss och gjorde annat inne i Nya York i stället. Och så bjöd söndagen på fem plusgrader och strålande sol i stället för kyla – varför skall meteorologi vara en så osäker vetenskap?

Published in: on 2014/12/13 at 06:55  Kommentera  

Inlägg 2.321: 24 – 26 jan 1971

Affärsreseändamålsförskjutningen

Planet till Raleigh gick först klockan 19.55, så vi hade gott om tid att pratas vid – om vår programutveckling, naturligtvis. Newarks flygplats var så underbart rofylld jämfört med sina två konkurrenter i Nya York. Det var antagligen för att den låg så illa till, vare sig man kom med taxi eller allmänna färdmedel. Och kanske också namnet Newark: Det var ju där som de värsta upploppen i hela landet hade ägt rum under åren 1967 och 1968. Men själv hade jag ju i högönsklig välmåga gått på kurs i Newark i en hel månad under vintern 1964 (se inlägg 158) – det sista året som IBM hade haft sin kurs där för nyanställda. Och nu visade Newark upp en absolut perfekt flygplats.

Vårt United Airlinesplan kom till Raleighs flygplats omkring klockan 22.00, och Bob plockade upp en bil från Hertz i ett nafs och körde oss in till staden och vårt hotell. Det var ett nybyggt Holiday Inn, som här var byggt som en rund cylinder med garage i de tre nedersta våningarna – man körde upp runt ytterväggarna på samma sätt som man kunde rida häst upp i Runda Tornet i Köpenhamn – och med rummen placerade som bitarna i en rund tårta därovanför.

Holiday Inn, Raleigj, 1969 (internet)

Holiday Inn, Raleigj, 1969 (internet)

IBM-priset för våra två rum var 67 kronor styck, som alltid otroligt billigt här nere i sydstaterna. Det fanns två dubbelsängar, färgtelevision, och en liten pyttebalkong med utrymme för en stående person. Jag använde den när jag borstade tänderna därute i en svala vinterluften.

Det hade börjat med att vi skulle vara i Forskningstriangelparken i en vecka, eller kanske i bara tre dagar om det räckte, för att snappa upp så mycket som möjligt om TCAM-programmet. Vi två och en annan IBM-grupp – som också höll på med att modifiera TCAM för sina kunders speciella krav – skulle träffa några av TCAM:s konstruktörer med frågor och få klargörande svar. Men det visade sig att vi två – det vill säga Bob Freilich – redan nu låg så långt före de andra att (1) allt som de hade svårigheter med kände vi – det vill säga Bob Freilich – redan till in i minsta detalj, medan (2) de andra inte kunde följa ens vad det var som vi – det vill säga Bob Freilich – frågade om, för att inte tala om de för dem totalt obegripliga svaren.

Så Bob och jag använde vår tid i Forskningstriangelparken till att träffa samman med nyttiga personer, vilka vi vid senare tillfällen också skulle kunna återkomma till per telefon. Personliga kontakter är alltid ovärderliga.

Published in: on 2014/12/12 at 21:52  Kommentera  

Inlägg 2.320: 24 jan 1971

Forskningstriangelparken

Lördagens soliga, varma – flera plusgrader – väder med barmark blev kvar också under söndagen. Det vet jag därför att jag stannade kvar i Nya York, medan Ed var uppe i Catskillsbergen och förlustade sig på all den snö som låg kvar däruppe sedan de kalla veckorna. Jag hade gärna åkt med i skidbacken, men det gick inte på grund av mitt arbete. På söndagskvällen skulle jag nämligen ge mig ut på en tjänsteresa till IBM:s fabriker i Forskningstriangelparken (eng. Research Triangle Park) i Nordkarolina.

Detta var ett landområde strax nordväst om Nordkarolinas huvudstad Raleigh. Det hade skapats med början år 1959 med avsikt att där koncentrera högtekniska industrier. Hela det reserverade området omfattade ett trettiotal kvadratkilometer, men bara en liten bråkdel av området var ännu utnyttjad och uppbyggd. Industriparken låg i det triangelformade området mellan städerna Raleigh, Durham och Kapellkullen (eng. Chapel Hill). De hade alla stora universitet och högskolor, och genom att gemensamt ställa sig bakom denna park fick de tre städerna mängder av arbetstillfällen inom delstaten för sina utexaminerade studenter – och företagen i Forskningstriangelparken fick därmed ett säkert underlag för kvalificerad arbetskraft.

Skisskarta av Forskningstriangelparken, Nordkarolina (internet)

Skisskarta av Forskningstriangelparken, Nordkarolina (internet)

IBM var utan jämförelse det största av dessa företag, och jag kom att under årens lopp göra många resor dit i olika sammanhang. Den här gången flög jag dit tillsammans med Bob Freilich, som var huvudprogrammeraren i vår grupp. Inte för att jag vet hur han hade lärt sig allting om hur TCAM-programmet fungerade, men han fick mig verkligen att känna mig dummm för att känna till så litet av det. Jag lärde mig ju förstås efterhand rätt bra just de delar av programmet som vi i gruppen arbetade med – det var ju vår uppgift att skapa en version av TCAM – kallad TCS – som lämpade sig för börsmäklarnas verksamhet (se inlägg 2.384).

På söndagskvällen träffade jag samman med Bob Freilich på Newarks flygplats. Han hade tagit taxi dit, vilket var helt normalt men som av någon anledning gick mig emot. Jag tog den lilla tunnelbanan från 9:e gatans station intill Sjätte Avenyn, bytte tåg i både Hoboken och på Bytesplatsen (eng. Exchange Place) i Jersey City och kom efterhand till Newark.

Tunnelbanetåg till Newark, 1971 (internet)

Tunnelbanetåg till Newark, 1971 (internet)

Där tog jag en stadsbuss till Newarks flygplats. Det skulle inte falla mina kolleger in att gå igenom denna eklut i stället för att göra en bekväm taxiresa, men det råkade bara vara en av mina egenheter. 1,54 kronor för tunnelbanan och 77 öre för bussen. Taxi med dricks gick säkerligen på 50 kronor. Aldrig i livet, trots att IBM betalade.

Published in: on 2014/12/12 at 09:44  Kommentera  

Inlägg 2.319: 22 jan 1971

Sextiosexårsdagsfirandet

Pappa dukade upp födelsedagsfrukosten för mamma i köket – enklare än att dricka kaffe liggande i sängen, hade de konstaterat – och presentpaketen låg vid sidan på ett pippibord. Där fann mamma en ask choklad från Helena Nyberg, som vi tillsammans hade besökt i Nyköping under mellandagarna. Från pappa fick hon 200 kronor och sin trasiga armbandsklocka nyreparerad – pappa hade inte kunnat komma på något nytt som hon behövde. Inte jag heller för den delen, men jag hade i alla fall köpt och slagit in en massa saker, mest små onödiga böcker, under mitt julbesök och lämnat dem kvar undangömda. Dessutom hade jag ju skickat iväg lexikonet och väggalmanackan fast alldeles för sent, så de låg inte på pippibordet.

Men på pippibordet fick hon en nageltång och fem böcker från mig.

  • En struntbok, ‘Restaurant Intim’, av Olle Länsberg.

    Födelsedagsbok för mamma (internet)

    Födelsedagsbok för mamma (internet)

  • En struntbok till, ‘Kapitulation – nej!’, av Gösta Gustaf-Janson.
  • En bok om eller av Margaret Mead, antropologen, som mamma kände väl till sedan åratal från både TV och tidningartiklar.
  • En bok om eller av nobelpristagaren Konrad Lorenz, som hon också kände väl till från tidigare.
  • Boken ‘Den Tokiga Apan’ (eng. The Crazy Ape), av nobelpristagaren Albert Szent-Györgyi, på engelska, och honom kände mamma också väl till. Han var bosatt i Amerika men hade skaffat sig svenskt medborgarskap på vägen från Ungern till Amerika.

    Boken 'Den Tokiga Apan' av Albert Szent-Györgyi, 1970 (internet)

    Boken ‘Den Tokiga Apan’ av Albert Szent-Györgyi, 1970 (internet)

Hon skrev och berättade en hel del för mig om böckena. Struntböckerna hamnade snabbt i soptunnan – de var inte alls i hennes smak. Både Margaret Mead och Konrad Lorenz hade hållit tal till studenterna i Uppsala under åren och stod högt i hennes aktning: ”Bägge var helt fantastiska”. Albert Szent-Györgyi, vars bragder innefattade upptäckten av C-vitaminet, skrev på en så lättläst engelska att mamma kunde förstå allting utan att behöva gissa eller slå upp ett enda ord. Hon citerade en fras ur boken: ”En människas död är en tragedi, 100.000 människors död är statistik”.

Hon fick också en massa brev från vänner långt bort och telefonsamtal från vänner nära intill. Det enda som jag ytterligare vet om hennes 66-årsdag är att hon formellt satte sig tillrätta därhemma för att bli vederbörligen avbildad.

Mamma på sin födelsedag, Skyttegatan, Örebro (1970)

Mamma på sin födelsedag, Skyttegatan, Örebro (1971)

Published in: on 2014/12/11 at 06:50  Kommentera  

Inlägg 2.318: 21 – 23 jan 1971

Lamellhusordbetydelsebesynnerligheterna

En detalj till ur mammas brev, innan jag kan gå vidare. Hon skrev det följande:

”Så har vi begärt att få detaljerade uppgifter om små hus, som stod utannonserade i Svenska Dagbladet. Det var Lamellhus, som levereras i stora delar och sätts lätt ihop. Tre rum, kök, dusch- och tvättrum och en altan 3 x 4 kostar levererade med lite hjälp till uppsättning för 29.500 kronor. Ytan är 65 kvadratmeter. Man kan få även större. Tänk om man kunde sätta upp ett sådant litet hus vid Medelhavet någonstans! Klart att inredningen kostar rätt mycket, men man kan göra det undan för undan. Vore kul. Men det blir nog inget av.”

Ja, hon hade alldeles rätt – det blev ingenting av. Men det intressanta för mig var ordet ‘lamellhus’. När jag läste hennes brev år 1971 tog jag ordet att betyda samma sak som ‘radhus’ eller ‘kedjehus’ utan att tänka på att sådana ju inte byggs individuellt – de byggs alla på en gång och sedan säljs och ägs de individuellt.

Exempel på radhus eller kedjehus (internet)

Exempel på radhus eller kedjehus (internet)

Nu i skrivande stund kan jag söka upp ‘lamellhus’ på internet och få veta vad det är. Där finner jag ”fristående höghus med långsträckt, smal byggnadskropp” och ”friliggande rektangulära byggnadskroppar” och även ett bildexempel. Här ser vi några av 74 ‘lamellhus’ i en plan för Stockholm med slottet i bakgrunden, kungstornen till vänster, Klara kyrka till höger, och konserthuset mitt i det hela.

Förslag till arkitekturtävling för nedre Norrmalm, Stockhol, 1932 (internet)

Förslag till arkitekturtävling för nedre Norrmalm, Stockholm, 1932 (internet)

Mamma hade inte hittat på ordet ‘lamellhus’ på egen hand. Hon måste ha tagit det från vad hon hade läst i Svenska Dagbladet, och där måste ordet ha använts om en liten enfamiljsvilla av typ ‘egna hem’. Men längre kommer jag inte, och där får jag lämna mina föräldrars tillfälliga Medelhavsfantasier.

Efter veckor av lamslående köld värmdes Nya York snabbt upp igen, och på lördagen hade vi flera plusgrader och ren vår i luften. Ed och jag var ute på staden hela dagen, och jag passade på att köpa ett modernt engelskt-svenskt lexikon och en väggalmanacka av tyg för år 1971 som presenter till mammas födelsedag. Visserligen var den dagen redan förbi, men det hade varit på tok för kallt för att gå ut och köpa någonting i rätt tid, så jag hade lovat henne dessa saker i mitt födelsedagsbrev.

Väggkalender för år 1971 (internet)

Väggkalender för år 1971 (internet)

Min tygkalender var inte den på bilden, men idén var densamma. Och förutom dessa skickesaker, så hade jag redan under mitt julbesök gömt undan några fint förpackade böcker, så att pappa kunde lägga dem på kaffebrickan för ja-må-hon-leva-morgonen.

Published in: on 2014/12/08 at 21:25  Kommentera  

Inlägg 2.317: 21 jan 1971

Teckningssrättsstorvinstchansstorförlustrisken

I samma kraxande telefonsamtal med min börsmäklare bad jag honom att sedan också göra ett inköp för min räkning. Jag ville ha några teckningsrätter till aktier i konglomeratfirman Gulf + Western. De ägde en massa stora företag av olika sorter, till exempel oljebolaget Gulf, filmbolaget Paramount, bokförlaget Simon & Schuster, madrassföretaget Simmons, och Desilu Productions med alla Lucille Balls TV-program. För mig och alla Nyayorkbor var Gulf+Western bekant för sin nybyggda skyskrapa vid Kolumbusplatsen – om du har ögonen med dig känner du nog igen Huntington Hartfords konstgalleri (se inlägg 39) i vänstra kanten av den här bilden.

I mitten Gulf + Westerns byggnad sedd från Broadway, New York (internet)

I mitten Gulf+Westerns byggnad sedd från Broadway, New York (internet)

Jag ville köpa 200 teckningsrätter i Gulf+Western, med vardera av vilka jag skulle kunna köpa 1,02 aktier i Gulf+Western för 282 kronor före ett visst datum – som jag i dag inte kan erinra mig, och egentligen inte nu bryr mig om heller. Du märker kanske att jag hade börjat spekulera i teckningsrätter ibland, och det berodde nog på att jag inte var nöjd med hur mina aktiespekulationer hade utlöpt på sistone och tänkte kanske att de ännu mera riskabla teckningsrätterna skulle ge mig vad aktierna inte hade lyckats med. Ack ja, drömmar!

I varje fall gjorde min börsmäklare som jag önskade – det gör de alltid tills ens pengar tar slut – och han fick tag i teckningsrätterna för 5.966 kronor. Nu skulle det bli en storvinst – eller en storförlust!

Här kommer det en bild till från internet. Fotografen tog den i lågt solljus i augusti 1971, och den visar Gulf+Westerns byggnad längst till vänster.

Längst till vänster Gulf + Westerns byggnad, New York (internet)

Längst till vänster Gulf + Westerns byggnad, New York (internet)

På torsdagen kom det ett brev från mamma. Jag hade börjat undra, för det hade gått väl över två veckor utan ett ljud från Örebro. Men efter att ha varit tillsammans till 100 procent under flera veckor är man så renons på saker att tala om att det är svårt att komma igång igen. Hon skrev att Örebro aldrig hade upplevt en så varm januari som dess första hälft detta år. Hon gick omkring i staden klädd i sin vanliga höstulster, som annars alltid hade fått hänga kvar inne i sin malpåse hela vintern.

Pappa hade fått ett mycket svårt tekniskt problem att lösa för Bofors. Både han och mamma tyckte att det var helt fantastiskt att ett jätteföretag som Bofors inte hade en enda konstruktör som var duktig nog för att lösa kvistiga problem. Men nu hade pappa funderat, skissat och ritat hela dagarna och antagligen drömt om problemet halva nätterna. Inte bra för hans hjärta, skrev mamma. Själv tänkte jag lugnt att några dagar i den farten knappast kunde skada honom – och han kunde för övrigt inte stoppas ändå.

Published in: on 2014/12/08 at 08:37  Kommentera  

Inlägg 2.316: 19 – 21 jan 1971

Frostattacksröstkraxsammanhangsmöjligheten

Detta långkalsongdrama utspelades innan Ed var ordentligt vaken på tisdagsmorgonen. Jag hade fått stiga upp klockan 06.00, och i mina varma underkläder ta ett tåg klockan 07.35 från Stora Centralstationen i en timme ut till Vita Slätterna för att där sitta igenom ett viktigt föredrag. De 16 minusgraderna i Nya York kände jag inte mycket av under de små stegen till och från tunnelbanan, men när jag steg av tåget i Vita Slätterna och gick till fots i femton minuter för att komma dit jag skulle, ja då trodde jag att öronen och benen skulle trilla av. Det var nog under 20 minusgrader, för det är vanligtvis fem grader kallare i Vita Slätterna än inne i Nya York.

En annan deltagare i föredraget hade kört dit från Poughkeepsie – längs Hudsonfloden en bit längre norrut – och han sade att det var 28 grader kallt där när han steg in i sin bil på morgonen. För att påminna oss om hur exakt 28 grader kallt ser ut, så lägger jag in två internetbilder av denna temperatur. Den ena kunde ha varit, men var inte, biltermometern i Poughkeepsie – utetempen och bilens innetemp – och den andra hade tagits utanför Falun.

28 grader kallt (internet)

28 grader kallt (internet)

28 grader kallt, Utanför Falun (internet)

28 grader kallt, Utanför Falun (internet)

På tisdagskvällen, när den kryogeniska kylan äntligen verkade att ha fått bukt på mitt tonsillproblem, sade det plötsligt ‘klick’ och gjorde ‘ont ont ont’ längre ner i halsen när jag försökte svälja. Jag slutade förstås att svälja, och då gick det bra.

Onsdagen var en kopia av tisdagen. 14 grader kallt – två grader varmare! – och igen Vita Slätterna. En dag till med långkalsonger. Jag var nu hes men kunde svälja igen.

På torsdagen hade jag ingen röst alls. Jag kunde bara viska och kraxa. Jag var åter på jobbet inne i Nya York, och vädret hade gett med sig en del. Jag måste ha bättrat på mig under dagens lopp, för jag kunde tala i telefon med min börsmäklare. Jag begärde att han skulle sälja alla mina 130 aktier i Multi-Amp, och det gjorde han för 8.486 kronor. Jag hade köpt 125 aktier för 10.522 kronor i mars 1970 (se inlägg 2.026), och i juni 1970 hade jag fått 5 fondaktier gratis – företaget hade gett ut en aktie för vart 25-tal innehavda aktier.

Slutresultatet av denna investering på mindre än ett år löd på en förlust på 2.036 kronor, alltså ungefär 20 procent. Den amerikanska valutakursen hade under året gått ner från 5,17 till 5,13 kronor (se inlägg 2.299), och den detaljen var ansvarig för 66 kronor av min förlust. Detta gjorde att förlusten kändes litet mindre blodig.

Published in: on 2014/12/07 at 23:55  Kommentera  

Inlägg 2.315: 18 – 19 jan 1971

Långkalsongsfackeltågsförhindrandet

Och det betydde förstås att jag också var road av vad Ed upplevde, inte bara ifråga om sexeskapader, vilket jag ju har berättat en del om tidigare här i mina skriverier, utan också ifråga om allting annat. Han hade tusentals detaljer att berätta om sin jul och sitt nyår i S:t Anton, och det skulle kunna fylla mängder av blanka sidor här i min historia. Men eftersom det egentligen inte utgjorde en del av mitt eget liv, så får jag allt lov att lämna det därhän.

Jag kallade nyss min söndag på skidor i 18 minusgrader för en ‘vansinnig idé’. Det gjorde jag inte alls i förväg, så som det kanske verkade när jag använde uttrycket i min redogörelse för lördagen. Nej, jag åkte med Ed upp i bergen av två fullgoda skäl: (1) det skulle stärka min kropp för att bli av med influensan, och (2) jag hade redan på fredagen blivit av med influensan. Det var först på måndagsmorgonen som detta om en ‘vansinnig idé’ passerade mina läppar, och det berodde helt enkelt på att jag vaknade med ett fackeltåg genom halsen. Och på banderollen för fackeltåget stod det ‘Gå på momangen till doktorn!’. Det var då som jag utbrast: ”Vansinnig idé!” om gårdagsutflykten.

Fackeltåg (internet)

Fackeltåg (internet)

Jag gick förstås till Noseda på morgonen och klagade min nöd. Han tog sig en titt på tonsillerna – ”Gapa stort nu!” – och konstaterade att den vänstra var inflammerad.

”Influensan det här året sätter sig överallt i kroppen, så detta är bara ett symptom, precis som min magsjuka i förra veckan”, sade han och penslade tonsillen med jod. Han skrev ut litet mer antibiotika, och det var allt.

På tisdagen var det så smällkallt i Nya York, 16 minusgrader när vi vaknade, att jag beslöt att ta på mig långkalsonger, precis som vi båda hade gjort på söndagen under skidbyxorna. Ed vägrade att ha på sig polarklädsel inne i Nya York – någon kunde ju se honom.

”Vem då?” undrade jag.

Nåja, troligen ingen alls, men det kunde ju hända att han bleve uppsnappad på väg hem från jobbet för litet oplanerat sexualumgänge. Det hade hänt några gånger då och då, så jag kunde faktiskt tänka mig något sådant drabba min stackars Ed också nu, trots vädret. Jag tänkte på hur han efter hemkomsten efteråt skulle få berätta för mig hur det gick när byxorna åkte av och de hemska långa underkläderna dök fram.

Långkalsonger (internet)

Långkalsonger (internet)

Visserligen var väl chansen rätt liten att någon i denna borealiska köld skulle vara kåt nog att antasta Ed, men om könsdriften var såpass stark till att börja med, så kanske de båda skulle kunna fullborda hela ritualen fram till den ömsesidiga spermasprutningen. En sådan exotisk redogörelse skulle värma upp oss båda under kvällens vaddtäcken.

Men detta var ju bara drömmar, och Ed gick till jobbet utan långkalsonger.

Published in: on 2014/12/07 at 08:26  Kommentera  

Inlägg 2.314: 15 – 17 jan 1971

Strejkkonsekvensförutsägelseomöjligheten

Under den korta polisstrejken rapporterades det 14.000 brott per dag i Nya York, jämfört med 19.000 under normala dagar – då polisen var i fullt arbete med att förhindra brott. Den så kallade ‘tysta majoriteten’, alla de som hade tyckt att de ‘skrikande massorna’ skulle hållas i schack av mer polisingripanden, fick därmed möjlighet att upptäcka att de kanske rentav hade tyckt fel.

Newyorkpoliser, 1940 (internet)

Newyorkpoliser, 1940 (internet)

I december månad just dessförinnan hade staden också haft en taxistrejk. Man hade förutsett en fasansfull situation med gatorna igenkorkade av privatbilister som hade tagit den egna bilen till hjälp nu när de inte kunde åka taxi. Visst blev det rörigt ibland under strejktiden, men en månad efteråt rapporterade taxiföretagen att de då hade mellan 5 och 10 procent färre körningar. Orsaken till det var att många av deras kunder hade upptäckt att tunnelbana och buss var mycket billigare och ofta även snabbare. Och med färre taxibilar på gatorna blev resultatet av strejken också att trafiken kunde röra sig snabbare.

Taxibilar på New Yorks gator (internet)

Taxibilar på New Yorks gator (internet)

Det är inte alltid den första reaktionen som visar följderna av en oplanerad händelse. Eller på god svenska: ”Det finns inget ont som inte har något gott med sig” eller ”Heliga kor faller ner från hyllan.”

Heliga kor (internet)

Heliga kor (internet)

Lördagens tio minusgrader kändes som en värmebölja efter den kylslagna veckan, men jag kryade på mig inomhus efter tarminfluensan i gott medvetande om den vansinniga idén att åka skidor på söndagen – utomhus. Ed och jag satt mest och drömde om en resa till Galapagosöarna framemot hösten, dessa orörda öar med vilda havsdjur långt ute i Stilla havet utanför Ecuadors kust. Vi hade haft dem i tankarna redan år 1969, men då var trafiken dit för turister helt oorganiserad – numera skulle det visst gå en turistbåt dit ut två gånger i veckan.

Galapagosöarna (internet)

Galapagosöarna (internet)

Och följande vinter kanske Kenya och Tanzania. Vi måste ha känt att vi behövde komma ifrån kölden och civilisationen ordentligt då och då. Och för att drömma behövde man bara Nya York Times resebilaga.

Bokstaven 'T' i New York Times (internet)

Bokstaven ‘T’ i New York Times (internet)

Upp i ottan på söndagen. Jag kände mig faktiskt ‘normal’ nu. Det var svalt ute men torr luft. Halvsov på bussen. När jag slog upp ögonen kände jag ibland igen vad vi passerade. Catskills Skidcenter låg ju i för oss välkända trakter.

Jag åkte utför många gånger, men ibland sände jag upp Ed för en runda på egen hand, så att jag kunde få vistas inomhus i några minuter – det var 18 grader kallt, och det vid foten av berget.

Ed var mycket bättre på skidor nu efter två veckors dagliga duster i S:t Anton. Mycket bättre än jag. Men han hade ju ungdomen – två hela års skillnad mellan oss. Och han var också mera road av skidåkningen. Jag var mera road av Ed.

Published in: on 2014/12/05 at 06:59  Kommentera  

Inlägg 2.313: 15 – 19 jan 1971

Polisstrejkresultatet

Först visste poliserna inte hur de skulle bete sig. De hade ju alla svurit en ed på att de aldrig skulle vägra att infinna sig på sitt arbete. Men när en pluton på en av polisstationerna hade fattat beslut att vägra att gå ut på patrull, då såg sig alla de andra patrullpoliserna där tvingade av ren solidaritet till att också strejka, eftersom den strejkande plutonen annars med säkerhet skulle komma att bli avskedad. Inom bara minuter visste alla polisstationer i staden hur det hade gått, och när scenen upprepades där blev det överallt ‘nej’.

Alla bytte som vanligt om till polisuniform och ställde sedan upp på linje inne på polisstationen. En polislöjtnant läste allvarligt upp lagen ord för ord för patrullpoliserna. De skulle förlora två dagars lön för varje dag i strejk. Stora böter väntade fackföreningen – som därmed beslöt att inte ställa sig bakon strejkbeslutet.

Efter detta fick varje enskild patrullpolis svara ja eller nej på frågan: ”Kommer ni att gå ut på patrull i dag?”, ställd av en polissergeant – som naturligtvis var lika intresserad av löneparitet som sina mannar. Han markerade av varje svar på sin uppropslista. När alla poliserna hade svarat sitt ‘nej’ kunde de alla se ett litet beundrande leende på sergeantens läppar.

Alla poliserna stannade kvar på polisstationen iförda sina uniformer, beredda att ge sig ut för att ingripa i akuta situationer innefattande allvarliga brott, men när de var klara återvände de genast till polisstationen. Ingen som helt patrulltjänst utfördes. Tursamt nog var vädret så bistert kallt att få bovar var ute i arbete under de fem dygn då strejken pågick.

När strejken äntligen var avblåst och lönepariteten återställd, så fick alla de inblandade enligt lag böta tio dagars inkomst för de fem dagar som de hade varit i strejk – men sedan fick de allesammans många tusen kronor i retroaktiva lönetillskott.

En intressant observation kom att nämnas i diskussionerna efter strejken. Den patrullerande polisen fångar egentligen inte in många förbrytare under sin tjänst. Vid brott som begås är det sällan någon polis närvarande – fuffens sker antingen inomhus eller på gator där det inte finns någon polis. Polisen sysslar mera med att reda ut redan begångna brott. Och naturligtvis förhindras många brott genom att det helt enkelt finns en polis inom synhåll.

Published in: on 2014/12/02 at 08:06  Kommentera  

Inlägg 2.312: 15 – 19 jan 1971

Löneparitetsprincipsfasthållandekravet

Den akuta anledningen till strejken låg på ett helt annat plan. Den hade att göra med frågan om pariteten i löner mellan poliser och brandmän.

Patrullpolis, New York (internet)

Patrullpolis, New York (internet)

Denna paritet hade i många år tillämpats mellan de olika yrkesnivåerna hos poliserna och brandmännen, och den innebar att varje lönejustering för en patrullerande polis automatiskt gav alla poliser och alla brandmän sammalunda.

Brandman, New York (internet)

Brandman, New York (internet)

Bildnotis: Eftersom de flesta brandmän jag kunde hitta som illustration var iklädda endast halva uniformer, så ser jag mig nödgad att lägga med en bild av ytterligare en brandman för att få ihop det till en hel uniform.

Brandman, New York (internet)

Brandman, New York (internet)

Cheferna för patrullpoliserna kallades polissergeanter.

Polissergeant, New York (internet)

Polissergeant, New York (internet)

Och nästa rang däröver kallade polislöjtnanter.

Polislöjtnant, New York (internet)

Polislöjtnant, New York (internet)

Inom brandväsendet kallades cheferna för brandmännen brandlöjtnanter – det fanns inga brandsergeanter.

Brandlöjtnant, New York (internet)

Brandlöjtnant, New York (internet)

Av den anledningen låg brandlöjtnanten på samma lönenivå som polissergeanten. Och så var det fram till år 1970, då brandlöjtnanterna förhandlade till sig en något högre lön – inte alls samma som polislöjtnanternas men högre än polissergeanternas. Detta fick polissergeanterna att dra saken inför rätta för att återfå sin löneparitet med brandlöjtnanterna.

Det var mycket som stod på spel för alla inblandade. Om polissergeanterna skulle vinna vid rättegången skulle också de patrullerande polisernas lön åka upp till den tidigare tillämpade paritetsprocenten – och även brandmännens löner, som sedan skulle jämställas med patrullpolisernas. Och allt detta retroaktivt för många månader tillbaka, från när brandlöjtnanterna hade börjat få sina extrahöjda löner.

Det existerade tre rättsinstanser. I första instansen vann polissergeanterna. Jubel och glädje. Beslutet överklagades av staden till andra instansen. Där vann polissergeanterna också. Extas och belåtenhet. När detta beslut i sin tur överklagades till den högsta instansen, så vände den på de lägre instansernas beslut och polissergeanterna förlorade målet. Besvikelse och desperation. Nyheten nådde polisstationerna runt om i staden per radio på torsdagseftermiddagen den 14 januari.

Published in: on 2014/12/02 at 08:00  Kommentera  

Inlägg 2.311: 15 – 19 jan 1971

Obligationsvärdestegringsglädjen

När jag på fredagen som alltid skummade igenom dagens aktiepriser i tidningen på tunnelbanan fann jag till min förtjusning att mina föräldrars 7 5/8-procentiga obligationer i Consumers Power hade fortsatt att klättra upp i pris. Jag hade ju köpt dem den 1 juli 1970 till 91 procent av sitt nominella värde (se inlägg 2.173), och för inte länge sedan hade deras börsvärde kommit upp till 100 procent. Och nu stod det i 103 procent och de var därmed värda omkring 1.000 kronor mera än när jag köpte dem. Jag kunde inte dölja mitt jubel när jag i mitt nästa brev hem skrev om hur deras säkerhetsslant hade vuxit till sig.

Men huvudartikeln i samma tidning handlade inte om att priset på obligationer hade gått upp. Den handlade om polisstrejken i Nya York. Polisstrejken? Detta var något nytt. Jag hade aldrig förr hört talas om en polisstrejk. Kunde de strejka? Vad skulle hända om de strejkade?

Jag läste om denna plötsliga polisstrejk på lunchrasten och begrep inte mycket – det var oändliga mängder av bakgrunder och lagparagrafer och fackföreningar och lönepariteter och korruption. Jag skall inte gå igenom hela eländet kronologiskt. Jag gör det i stället bara logiskt.

Strejken hade börjat på torsdagen klockan 16.00 och varade i fem dagar, och det mesta av den ägde rum i en vinterkyla på lägre än 10 minusgrader. Och om jag inte hade informerats av Nya York Times så hade jag inte ens känt till att det var en polisstrejk på gång – själv upplevde jag den inte alls.

Det var en så kallad ‘vildkattsstrejk’ (eng. wild cat strike), vilket innbär att den inte var organiserad av fackföreningar – de strejkande lämnade helt sonika sina jobb.

Enligt en stort upplagd artikelserie i Nya Yorks Tidender på våren 1970 var en stor del av poliskåren i Nya York inblandad i att ta mutor från småfirmor runt om i staden – vi bögar kände ju väl till det i fråga om bögbarena i våra kvarter – och det skrevs utförligt att detta gjordes med deras chefers vetskap och även uppmuntran. Med dessa tidningsartiklar i tanke hade borgmästare Lindsay i oktober 1970 utnämnt Patrick Murphy, polischefen i Detroit, till högsta posten i Nya Yorks polisväsen. Han hade nämligen gjort namn om sig att kunna rensa ut korruption i olika polisorganisationer.

Patrick Murphy, New York, 1972 (internet)

Patrick Murphy, New York, 1972 (internet)

Han gick snabbt till verket, och genom att korruptionen i verkligheten var ännu mera utbredd än vad som hade sagts i tidningen, så hittade Murphy korrumperade poliser överallt i hela storstaden. Därför ledde detta till ett allmänt och utbrett missnöje inom stadens hela poliskår. Men till någon strejk ledde inte detta missnöje – det låg bara och pyrde.

Published in: on 2014/12/02 at 07:47  Kommentera