Inlägg 2.321: 24 – 26 jan 1971

Affärsreseändamålsförskjutningen

Planet till Raleigh gick först klockan 19.55, så vi hade gott om tid att pratas vid – om vår programutveckling, naturligtvis. Newarks flygplats var så underbart rofylld jämfört med sina två konkurrenter i Nya York. Det var antagligen för att den låg så illa till, vare sig man kom med taxi eller allmänna färdmedel. Och kanske också namnet Newark: Det var ju där som de värsta upploppen i hela landet hade ägt rum under åren 1967 och 1968. Men själv hade jag ju i högönsklig välmåga gått på kurs i Newark i en hel månad under vintern 1964 (se inlägg 158) – det sista året som IBM hade haft sin kurs där för nyanställda. Och nu visade Newark upp en absolut perfekt flygplats.

Vårt United Airlinesplan kom till Raleighs flygplats omkring klockan 22.00, och Bob plockade upp en bil från Hertz i ett nafs och körde oss in till staden och vårt hotell. Det var ett nybyggt Holiday Inn, som här var byggt som en rund cylinder med garage i de tre nedersta våningarna – man körde upp runt ytterväggarna på samma sätt som man kunde rida häst upp i Runda Tornet i Köpenhamn – och med rummen placerade som bitarna i en rund tårta därovanför.

Holiday Inn, Raleigj, 1969 (internet)

Holiday Inn, Raleigj, 1969 (internet)

IBM-priset för våra två rum var 67 kronor styck, som alltid otroligt billigt här nere i sydstaterna. Det fanns två dubbelsängar, färgtelevision, och en liten pyttebalkong med utrymme för en stående person. Jag använde den när jag borstade tänderna därute i en svala vinterluften.

Det hade börjat med att vi skulle vara i Forskningstriangelparken i en vecka, eller kanske i bara tre dagar om det räckte, för att snappa upp så mycket som möjligt om TCAM-programmet. Vi två och en annan IBM-grupp – som också höll på med att modifiera TCAM för sina kunders speciella krav – skulle träffa några av TCAM:s konstruktörer med frågor och få klargörande svar. Men det visade sig att vi två – det vill säga Bob Freilich – redan nu låg så långt före de andra att (1) allt som de hade svårigheter med kände vi – det vill säga Bob Freilich – redan till in i minsta detalj, medan (2) de andra inte kunde följa ens vad det var som vi – det vill säga Bob Freilich – frågade om, för att inte tala om de för dem totalt obegripliga svaren.

Så Bob och jag använde vår tid i Forskningstriangelparken till att träffa samman med nyttiga personer, vilka vi vid senare tillfällen också skulle kunna återkomma till per telefon. Personliga kontakter är alltid ovärderliga.

Annonser
Published in: on 2014/12/12 at 21:52  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: