Inlägg 2.331: 15 feb 1971

Tillochfrånreseomständlighetsframtidspåverkningsfrågan

Normalt sett borde Washingtons födelsedag ha kommit en vecka senare, på nästa måndag, den 22 februari, men just för att göra livet litet skönare för Ed och mig efter vår mest vattendränkta söndag sedan Riisparken ett halvt år tidigare, så blev den här flyttningen av helgdagen till den 15 februari en verklig lättnad. När vi vaknade på måndagsmorgonen behövde vi inte stiga upp – vi kunde ligga kvar i sängvärmen och lyssna på regnet som hamrade på vår utstickande luftkonditioneringsapparat. Trots att vi bodde på översta våningen rätt under hustaket så hörde vi aldrig något regnslammer uppifrån. I stället var det från apparaten i det vänstra av våra tre fönster som vi fick den där sköna känslan av ombonad värme som kommer med ljud av oväder utanför.

Vi kollade inte ens om skidkläderna i badrummet hade slutat droppa vatten – vi behövde ju varken kläderna eller badkaret. Eller ens frukost. Så vi bara drog oss och hade det gott.

Ed hade förberett sig i andanom för vad som skulle hända honom om bara några veckor. Högkvarteret för hans företag, Allied Chemical, höll på att flyttas ut från Rektorsgatan 40 i Nya York till ett nybyggt kontorskomplex i staden Morristown i Nya Jersey. Och en dag någon gång i mars skulle Ed börja arbeta där ute i tassemarkerna. Säkert i fina, nya lokaler – men det skulle bli en lång resa ditut för honom. Han hade förstås känt till detta i säkert ett år men inte ägnat det mer än en förströdd tanke. Och nu plötsligt skulle det alltså till att hända, tanken skulle förvandlas till verklighet, och han var inte glad för det.

När vi låg där denna regniga morgon talade vi om hans väg till jobbet. Han skulle gå till den lilla stationen vid 9:e gatan och Sjätte Avenyn och åka med tunnelbanan i 10 minuter till Hoboken i Nya Jersey. Rätt ovanpå stationen där låg det en järnvägsstation, och där skulle han ta ett vanligt tåg västerut i ungefär en timme till stationen Klostret (eng. Convent). Därifrån var det två kilometer att gå till fots till det nya kontorskomplexet. Detta omfattade många byggnader, och han visste inte alls i vilken han skulle placeras, så från stationen kunde det ta mer än en halvtimme – men inte gärna mindre. Allt som allt betydde det två timmar varje morgon och två timmar varje kväll. Plus tågförseningar.

Ed tvekade om detta skulle fungera för honom, men han skulle i alla fall pröva på det ett tag. Om det blev för mycket, så finge han väl söka ett annat jobb inne i Nya York. Men han hade verkligen satsat på sitt revisionsarbete hos Allied Chemical och ville absolut stanna kvar där – om det bara gick.

Annonser
Published in: on 2014/12/22 at 06:41  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: