Inlägg 2.338: 9 mar 1971

Arbetsplatstillgänglighetstransportmekanismen

Jag ville absolut inte skrämma livet ur mina föräldrar med att jag skulle tas in på sjukhus. Och eftersom det var dags för mitt en-gång-i-veckan-brev till dem, så skickade jag i stället ett litet vykort – på det får man inte plats med stora saker. Sådant som ont i magen och doktorer och sjukhus fanns det rakt inte rum för, så det blev bara att jag hade väldigt mycket att göra just nu och hoppades att allt var bra hos dem i Örebro.

Och så kom Ed hem vid 19-tiden. Resan hade gått bra. Det stora tåget var mycket bekvämare än han hade väntat sig. Det var nästan tomt, för till-och-från-resenärerna åkte in till Nya York på morgonen och ut från Nya York på kvällen, medan Ed reste tvärtom. Och så skulle det förbli – han hade inte ens tänkt på den saken. Han hade föreställt sig sittande inklämd mellan feta, cigarrökande direktörer som läste sina stora dagstidningar och bredde ut sig – och så fick han hela kupéer på det tomma tåget helt för sig själv.

Från stationen Klostret tog det honom en kvart att i rask fart gå på en liten asfalterad byväg längs järnvägen innan han svängde av till höger, korsade spåren, och fortsatte på en ännu mindre väg genom en skogsdunge. Där hade han snart en stor parkeringsplats till vänster, och bortom den, uppe på en höjd, en klunga kontorshus. Allt detta var alltså Allied Chemical. Han fick hjälp att hitta ‘hem’ till sin avdelning, och när han kom dit var det som att vara tillbaka på Rektorsgatan. Samma kolleger men andra möbler och mera ljus. För lunch fanns det en väldigt bra kafeteria – därutanför kunde man inte som i Nya York gå omkring och välja mellan tio olika ställen, för det fanns ingenting där.

Inget arbete blev gjort under hela dagen, och det hade han inte heller räknat med. Och sedan var det samma ordentliga promenad för Ed tillbaka till Klostretstationen.

”Hur tyckte du om det hela jämfört med att arbeta på Rektorsgatan?” frågade jag på direkten.

Det borde jag inte ha gjort, för nu fick han ta sig en funderare: ”Mja, tågresorna var trevliga, men det var nog bara första gången. I längden är det säkert förfärligt att resa så långt varje dag, och så skulle jag tro att det ibland också regnar och åskar och snöar ovanpå det hela. Arbetsplatsen var rymligare och bättre. Jag trivdes gott på Rektorsgatan, men man vänjer sig vid allt – så det komme att gå bra.”

Stackars Ed – jag avundades inte honom, men det sade jag förstås ingenting om. Jag sade bara att det verkade vara ett spännande äventyr. Och det minsta jag kunde göra var att förbereda frukosten varje dag för oss bägge, så att vi kunde sova tio minuter längre. Det var han med på.

Annonser
Published in: on 2014/12/27 at 09:44  Kommentera  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: